Konstapan

Hej då!

2009-09-04T12:40:00.002+01:00

Det är uppenbart att jag varken har tid, ork eller lust att fortsätta skriva här. Så nu säger jag hej då och tack alla som läst det jag skrivit. Lev väl!

Favorit i repris

2009-08-08T09:50:00.003+01:00

För den som missade mitt radioprat i tisdags och gärna vill ta del av vad som sades (eller bara höra min ljuva stämma) går det att lyssna på programmet här. SR har ett arkiv där allt som sänts de senaste 30 dagarna sparas så nu har du nästan en hel månad på dig att lyssna. Enjoy!

Läs även andra bloggares åsikter om verkligheten, reality hacking, P3, radio, verklighetsspel, verklighetstunnlar

Torsdagkväll med Parkteatern och vänner

2009-08-08T09:06:00.008+01:00

I förrgår tillbringade jag kvällen i sällskap med goda vänner och Parkteatern. I samarbete med Riksteatern bjöd Parkteatern på Sirqus Alfon och deras show Eurotrash. Efter att en vän till mig kallat Sirqus Alfon för gudar hade jag höga förväntningar som till min förtjusning faktiskt infriades. Sirqusen intog Vitabergsparken med massor av humor, pråliga scenkläder, hjärtliga dansnummer och musik för den förlorade eurotechno-generationen. Naturligtvis kunde jag inte göra annat än att älska det. Som vegangrädden på moset åtnjöts hela spektaklet tillsammans med vindruvor och jordgubbar. En lyckad kväll helt enkelt.

Läs även andra bloggares åsikter om Sirqus Alfon, Eurotrash, Parkteatern, Riksteatern, eurotechno

Reality hacking i en radio nära dig

2009-08-03T18:01:00.002+01:00

Ni vet antagligen redan att det går att hacka datorer men visste ni att samma sak kan göras med verkligheten? Datorer styrs av lagar och regler och likadant förhåller det sig med vår tillvaro. Vissa regler går inte att komma undan, gravitationen till exempel, men andra kan brytas mot eller kringgå. Jag växte upp med tv-spel och rollspel och anammade ganska tidigt ett sätt att förhålla mig till verkligheten som starkt influerades av dessa företeelser. När jag pratar med mina vänner nu har vi en terminologi hämtad ur dessa erfarenheter. Vi pratar om livet som ett regelsystem och ett spel, det gäller att skaffa sig tillräckligt med XP (experience points) för att kunna ”levla”(bli bättre i något avseende).

Denna vecka har P3 Kultur just ”hacka verkligheten” som tema. Det kommer att pratas om pervasive gaming, verklighetsspel och etiska dilemman i jakten på en roligare tillvaro. Redan imorgon går det att höra yours truly diskutera konsensusverkligheten och Anna Odell med Martin Ericsson från The Company P och programledaren Johanna Koljonen. Turn on, tune in, drop out!

Läs även andra bloggares åsikter om reality hacking, hacka verkligheten, konsensusverkligheten, Hakim Bey, Anna Odell, radio

”Du uppdaterar inte din blogg, varför inte?”

2009-08-03T11:05:00.001+01:00

Den här frågan fick jag på e-mailen för ett tag sedan. Och det är ju en bra fråga. Varför skriver jag inget nytt här? Det är inte det att mitt liv är för händelsefattigt (okej, det är inte värsta action-rullen heller…). Det är inte det att jag inte har tid. Så varför kan jag inte få ändan ur vagnen och göra något vettigt med bloggen? Jag har tänkt på det här och jag har mina teorier. Spekulationer som kanske har någon slags verklighetsförankring. Kanske har jag slutat skriva för att jag har för höga krav på mina texter, tänker att allt måste vara jäkligt bra och intressant. För om jag inte har något intressant att kommunicera kan jag ju lika gärna hålla käften. Kanske tänker jag att det här är en obetydlig liten skitblogg som ändå ingen läser. Men uppenbarligen är det någon som gör det och bryr sig tillräckligt för att skriva ett e-mail och fråga varför inget händer. Kanske är jag lat. Kanske intalar jag mig själv att jag har alldeles för mycket annat att göra. Åh, du ljuva självbedrägeri! Kanske har jag tusen vettiga och ovettiga anledningar till att agera som jag gör.

Men. Nu gör jag det. Jag bloggar igen. Håll tummarna för att det går bra den här gången och att jag inte tappar bort mig själv i ordbehandlingsprogram och felstavade meningar. Jag tror att det kanske går bra den här gången. Kanske.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, bloggande, frågor, svar

Elevutställning på Sigtuna folkhögskola

2009-05-19T06:27:00.012+01:00

Välkommen till Sigtuna alla som vill se vad vi pysslat med under våren!

Läs även andra bloggares åsikter om Sigtuna folkhögskola, konst, konstlinjen, utställning, öppet hus

Subversivt screentryck

2009-04-02T11:10:00.002+01:00

Förra veckan hade vi en screentryck-workshop i skolan. Vi fick lära oss beskiktning och belysning av ramar och tryckmetoder. Jag hade lånat ett motiv av min klasskamrat Eric och tryckte den här fina väskan.

Läs även andra bloggares åsikter om screentryck, väskor, privatisering, tryckmetoder, Sigtuna folkhöskola, konstlinjen

Dada + dildo = Yoko Ono

2009-03-31T11:29:00.004+01:00

En kort film jag gjorde i höstas under en projektperiod med Dada-tema i skolan.

Läs även andra bloggares åsikter om dada, Yoko Ono, videokonst, konst, video

Post-GGM09: In Twitter I trust

2009-03-30T21:10:00.012+01:00

Upplevelsen av att vara i samma lokal som mer än 50 andra nördtjejer var helt fantastisk. Det jag pratar om är förstås Geek Girl Meetup som gick av stapeln i lördags. Jag hade planer på att filma, skriva och fotografera men allt gick inte som planerat. Jag lyckades glömma köpa dv-kassetter till videokameran = ingen film. Men jag tog en del foton - några finns här nedanför. Sedan så var det flera som livebloggade, livefilmade och livefotade och då kändes det som att det här med efterhandsrapportering var ganska...överflödigt. Redan när konferensen startade kände jag mig hopplöst efter då jag inte fattade riktigt vad alla höll på med, men det som jag tar med mig från lördagen (förutom ett grymt nätverk) är en vilja till att utforska och använda de verktyg som finns för effektiv (och rolig!) kommunikation på nätet. Så igår skaffade jag mig konton på Twitter och Bloggy och jag har börjat fundera på hur jag skulle kunna göra en roligare blogg med Wordpress.

Geek Girls

Anna Oscarsson pratade om Bambuser

Efterfest i Gamla Stan

Läs även andra bloggares åsikter om Geek Girl Meetup, konferens, Beata Wickbom, nätverk, nördar

Nördbrudar + konferens = Geek Girl Meetup

2009-03-27T19:56:00.003+01:00

Imorgon ska jag på Geek Girl Meetup - en endagskonferens i Stockholm för tjejer/kvinnor som gillar teknik. Jag tänkte släpa med mig en digital kamera, videokamera och papper/penna för att kunna dokumentera allt spännande som händer. En del kommer säkerligen komma upp här på bloggen efteråt. Jag är egentligen ingen techie per se utan är mer intresserad av hur teknik kan användas i olika sammanhang (särskilt konstnärliga). Programmeringen får någon annan sköta. En gång i tiden försökte jag faktiskt bli inbiten datageekbrud och påbörjade data- och systemvetenskapliga programmet på Stockholms universitet, men jag hoppade av när jag insåg att jag hellre ville ligga med programmerarna än att bli en. Så kan det gå.

Läs även andra bloggares åsikter om Geek Girl Meetup, konferens, teknik, nördtjejer

Tillbaka i verkligheten

2009-03-27T19:41:00.003+01:00

Det har varit ganska sparsamt med postande här på bloggen de senaste veckorna. Anledning till det är att jag har väntat på svar från skolan i London och under tiden befunnit mig ganska mycket i limbo och varit allmänt handlingsförlamad. Men nu har jag fått svar och vet vad som händer i höst = jag är back in business. Och jag kan stolt meddela, madames et monsieurs, att yours truly har erbjudits en plats på Byam Shaw School of Art. Jag kom alltså in! Fuckin' a, man.

Läs även andra bloggares åsikter om handlingsförlamning, konstskolor, Byam Shaw, Central Saint Martins, London

Konstlinjen har fått en egen blogg

2009-03-22T16:11:00.004+01:00

Konstlinjen på Sigtuna folkhögskola har fått en egen blogg. Där kan du läsa bland annat om vad vi egentligen gör och vad som händer på skolan.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, Sigtuna, folkhögskola, konst

Min humor del 2

2009-03-09T09:59:00.001+01:00

Rollingonfloorlaughingmyassoff.

Läs även andra bloggares åsikter om Leslie Kritzer, humor, Saturday Night Live, komedi

Rockstjärna på en helg!

2009-03-04T18:55:00.005+01:00

Här är bildbevis från helgens bravader. Alla bilder är tagna av Hanna Rothelius.

I Fryshysets replokal

Soundcheck på Debaser Slussen

Konstapan greppar micken

Läs även andra bloggares åsikter om Popkollo, Popkollo Madame, Debaser, rock

Vad hände förra veckan egentligen?

2009-03-02T11:25:00.005+01:00

Förra veckan var intensiv utav bara helvete, det är därför det inte varit någon aktivitet här på bloggen. Veckan började med en intervju på skolan Byam Shaw i London och avslutades med Popkollo Madame och spelning på Debaser. Jag känner mig som en urvriden disktrasa.

Intervjun gick sisådär, varken jättebra eller jättedåligt. Den mest var. Efteråt var det lite antiklimax, typ "jaha, ok, nu åker jag väl hem då" och sedan iväg till flygplatsen. Om ca en vecka får jag besked om hur det gick. Själva skolan verkar vara väldigt fri och kreativ, när jag kom dit pågick det studentprotester mot en ny utbildningsreform som eventuellt skulle genomföras. Jag pratade med en student som berättade att de hade ockuperat skolan i en vecka och organiserat workshops och liknande. Klart peppande!

Dagarna efter hemkomsten tog jag det mest lugnt, spelade tv-spel, packade upp grejer och småstädade. Det fanns liksom inte ork till annat. Ett tandläkarbesök hanns med också och det blev klart att jag ska dra ut min ena visdomstand. Ouch! Gillar inte att dra ut tänder, även om det inte känns efter bedövningen så knakar det i hela huvudet.

Fredag eftermiddag pallrade jag mig iväg till Fryshuset där Popkollo Madame huserade. Den första dagen hade vi låtskrivarworkshop med Cecilia Nordlund (musiker och en av kolloledarna). Underbara och fantastiska Cecilia! Hon är grym på att inspirera och få en att släppa sina hämningar. Vi fick också prova på olika instrument för att se vilket vi tyckte var roligast. Lördagen började med att vi blev uppdelade i olika band. Sedan var det bara att gå in i replokalen och skriva låtar. Och öva, öva, öva. Under dagen kom Karin Dreijer och Titiyo och pratade om sitt låtskrivande och musikskapande. Söndag fortsatte med övning i replokalen och avslutades med en konsert på Debaser. Jag var skitnervös men det gick hyfsat bra. Jag känner mig väldigt modig nu i alla fall!

Läs även andra bloggares åsikter om Popkollo, Popkollo Madame, Fryshuset, Byam Shaw, konstskola, Debaser, tandläkare

London calling och jag får panik

2009-02-18T12:22:00.005+01:00

Nu ska jag avslöja en sak: jag har sökt till en konstnärlig grundutbildning på Central Saint Martins i London till hösten. Inte till deras treåriga BA-program men till den ettåriga Foundation Studies in Fine Art. Idag fick jag kallelsen till intervjun/utvärderingen av min portfolio. Datum: 23/2 14:10. "DET ÄR JU PÅ MÅNDAG" tänkte jag med stora versaler inuti huvudet. Det är alltså på måndag och jag har ingen flygbiljett, ingen organiserad portfolio och ingen aning om vart jag ska börja. Grattis!

Min första åtgärd var att skriva en lista med åtgärder som jag måste vidta. Andra åtgärden var att avboka diverse möten (psykologen, tandläkaren, middagen med pappa...). Nu har jag några intensiva dagar framför mig. Det känns både väldigt roligt och spännande samtidigt som jag naturligtvis är nervös. För jag vill ju så gärna studera på den där skolan.

Jag har ännu inte full koll på situationen. Men det ordnar sig, jag har tillförsikt och försöker att inte få (alltför mycket) panik. Wish me luck!

Läs även andra bloggares åsikter om konsthögskolor, Central Saint Martins, London, portfolio, panik

Konstfack återigen i massmedialt fokus

2009-02-17T11:22:00.002+01:00

I slutet av januari blev det skandal då Anna Odell som ett led i sitt examensprojekt på Konstfack fejkade ett självmordsförsök och efterföljande psykos. Många blev väldigt, väldigt upprörda. Landstingsrådet Birgitta Rydberg (fp) förklarade nyktert att "detta är ett beteende som inte kan accepteras". David Eberhard, överläkaren på S:t Görans psykakut dit Anna Odell fördes av polis i samband med händelsen, tyckte att Anna och hennes prefekt "borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb". Insändarsidorna i tidningarna fylldes med inlägg som mestadels bestod av hatiska utfall mot Odell, Konstfack och konsten i allmänhet.

I helgen var det så dags för nästa kontrovers. I galleriet Brandstroms monter på konstmässan Market kunde besökarna se före detta Konstfackeleven NUGs videoverk Territorial Pissing där han sprayar ner stora delar av en tunnelbanevagn och kastar sig ut genom ett sönderslaget fönster. Igen blev människor väldigt, väldigt upprörda. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (m) deklarerade högt att "det här är inte konst". SL:s styrelseordförande Christer G Wennerholm (m) ansåg att det var "fullkomligt oacceptabelt". Och tidningarnas insändarsidor fylldes på nytt med upprörda röster som svartmålade konstnären, Konstfack och konsten.

Mina personliga åsikter om de här två händelserna:

1. I fallet med Anna Odell och hennes examensprojekt tycker jag det är svårt att säga något innan slutresultatet av projektet redovisats. Som enskild händelse går det kanske att ifrågasätta dess konstvärde men här utgör händelsen en liten del i ett större sammanhang. Så länge handlingen existerar utan sin kontext vill jag inte ge mig på en bedömning av examensprojektet.

2. Jag besökte Market och Brandstroms monter i fredags och kunde då se verket Territorial Pissing. Omgärdat av rosa gustavianska möbler och guldspeglar från Bukowskis visades NUGs explosiva graffittibombning. Mötet mellan dessa två olika kulturer, överklassens finkultur och gatans fulkultur, resulterade i en intressant och energisk dynamik. Verket i sig var på ett sätt så pass överdrivet, i slutet av videon står han med en färgspruta mellan benen och vräker ut färg, att det nästan blev till en parodi på sig själv. I den tolkningen går det att läsa Territorial Pissing som ett tydligt självkritiskt konstverk. Jag håller med Andreas Brändström när han på frågan om varför han valde att ställa ut NUG svarade att "det jag kunnat känna är att graffitin förlorat en del energi när konstverket placerats in i ett galleri. Vad jag kände var intressant här var möjligheten att bibehålla energin i verket". Även Ingela Lind träffar mitt i prick när hon skriver att "det är inte handlingen som ställs ut, utan det är ett verk med minne från en handling".

Det ska bli intressant att se debattens utveckling. Önskvärt tycker jag vore att lyfta den till att handla om större frågor än bara den enskilda handlingen. Det finns många intressanta vinklingar och frågeställningar. Måste till exempel konsten alltid vara moralisk? Är det okej att bryta mot de överenskommelser, både formella och informella, som existerar i samhället? Om någon känner sig obekväm eller tar illa upp av min konst, har jag då som konstnär skyldighet att ändra den? Och vad ska vi ha konsten till egentligen? Ett samtal på en högre nivå skulle kunna ge om inte klarhet så i alla fall förståelse för varför konsten ibland måste kunna få vara obekväm och ibland till och med lagbrytande. (Tips: läs debattinlägget "Konsten att spela psyksjuk" av Ingela Lind).

Läs även andra bloggares åsikter om Konstfack, konst, Anna Odell, graffitti, NUG, debatt, Brandstrom, Market

Sminkkamera? Nja...

2009-02-11T09:12:00.007+01:00

På väg till skolan idag läste jag i Stockholm City att Casio har gjort en kamera med sminkfunktion. Coolt, tyckte jag och kom direkt att tänka på Leeloos sminkmaskin i filmen Fifth Element. Ni vet, den där mackapären som hon sätter framför ögonen, trycker på en knapp och sedan får en helt fabulous ögonmakeup.

Nu är det ju inte direkt så Casiokamerans sminkfunktion opererar. När jag läste vidare framgick det att kameran har en filterfunktion som på okänd väg ska göra den fotade personen snyggare, enligt testaren så ser det "mest ut som en enklare variant av pastellfiltret i Photoshop". Trist, jag hade faktiskt kunnat tänka mig att sminka mig varje morgon om det tog två sekunder.

En annan favorit på temat "framtidsgrejer ur Fifth Element" är pillret som efter en kort stund i microvågsugnen förvandlas till en jätteportion mat.

Nu är väl kyckling inte riktigt min kopp te, däremot skulle en stor smaskig vegansallad inte sitta helt fel.

Läs även andra bloggares åsikter om Casio, kamera, smink, make-up, Leeloo, Fifth Element, veganism

Bratz-dockor, Playboy-modeller och 12-åringar som pratar vikt

2009-02-09T19:26:00.002+01:00

Förra veckan berättade en bekant att hon under hösten tvingats ha föräldrakonferenser i sin dotters skola angående att flickorna i klassen redan börjat prata om mat och vikt. 12-åringar som redan har lärt sig att smal=lyckad, medelvikt=problematiskt och tjock=osynlig. Jag ryser och undrar om jag någonsin vill sätta barn till den här världen.

I senste numret av Wired finns en artikel om Playboy och hur deras mittuppslagsmodeller allt eftersom åren gått krympt i storlek (på bredden…). I början av 1950-talet låg det genomsnittliga BMI:et på 19.4 för att på 2000-talet ha sjunkit till så lågt som 17.6. Katharine Gammon frågar sig ” oh, Playboy, why do you want your ‘readers’ to lust after androids?”

Lisa Bjurwald skrev igår en kolumn i DN om Barbie med anledning av att den populära dockan i år fyller 50. Bjurwald jämför henne med Bratz-dockorna och skriver att ”de bästsäljande Bratz-dockorna är direkt groteska, med uppumpade läppar och garderober som skulle göra stripteasedansöser avundasjuka”. I det sällskapet framstår Barbie som ett under av normalitet trots att forskare uppskattar att bara en på 100 000 kvinnor har hennes kroppsliga proportioner.

Åh, du grymma sjuka värld, varför vill du svälta 12-åringar och få oss (kvinnor) att se ut som animefigurer?

Läs även andra bloggares åsikter om Bratz, Barbie, Playboy, skönhetsideal, vikthets, bantning, Wired, DN

Ylva Ogland och Carin Ellberg

2009-02-07T18:42:00.007+01:00

Som jag ser det finns det två likheter mellan Ylva Ogland och Carin Ellberg: de är kvinnor och de gillar att måla. Så mycket mer gemensamt har de inte, däremot hittar jag många olikheter. Ogland verkar i en väldigt realistisk och verklighetsnära målartradition och hennes färgskala på Brändström är mörk och dämpad. Ellberg däremot målar snarare naivistiskt och illustrativt med en färgskala som är ”all over the place”. Där Ogland är precis med en noggrann penselföring är Ellberg uppfriskande yvig och låter till och med verkens motiv gå utanför dukarna ut på väggen. Därför blir det extra spännande att se deras utställningar precis precis efter varandra.

På Brändström har galleriet intagits av två figurer: Oraklet och Snöfrid. Den första målningen jag möter avbildar en spegel och när jag tittar närmare ser jag svagt skriften ”The Oracle” och ”She who shows the way”. Det står utom allt tvivel att jag nu kliver in i ett annat universum. Spegeln används i många berättelser som portaler till andra världar och när jag nu kliver igenom Oraklets spegel hamnar jag i ett narrativ där Ylva lämnat plats för sitt alter ego Snöfrid. Rummen bortom den målade spegeln rymmer såväl installationer med skåp, speglar och levande ljus som målningar av olika slag. Belysningen är dämpad och halvdunklet späder ytterliggare på känslan av att vara i ett slags dark side Disneyland. Det är nämligen inte säkert att alla berättelser som ryms här har lyckliga slut. Mitt ibland fladdrande ljuslågor och vackra spegeleffekter hittar jag två sprutor hastigt avbildade på ett bord. Det är också inte helt säkert om den mörka bakgrunden som målningarnas motiv träder ut från skyddar eller döljer något. Som betraktare känner jag mig aldrig utsatt själv, att gå igenom galleriets rum blir mer som att läsa en saga där det inte är säkert att Snöfrid kommer klara sig undan den elaka styvmodern/stora stygga vargen/häxan. Till sitt försvar har hon vodkan, flaskor fyllda med den klara spriten, men hur hon tänkt använda den är okänt. Jag undrar om inte Snöfrid i själva verket är fast i Oraklets värld mot sin vilja och att vodkan är hennes flykt undan den. På så sätt blir hon trots sin översinnliga karaktär högst mänsklig.
Snöfrid vid sin spegel, ametist, 2009

I Carin Ellbergs värld av färg, form och figurer finns ingen tydlig berättelse. Här upptas målardukarna av platta men uttrycksfulla landskap och pillemariska figurer. Jag tänker på barnboksillustrationer och undrar hur en berättelse till den här utställningen skulle kunna se ut. Kontrasten mot Oglands utställning är uppfriskande och ger en bild av ett helt annat slags måleri där hyperrealism verkligen inte är ett mål i sig. Eftersom jag regelbundet måste påminna mig själv om att måleri kan vara så mycket mer än just det fotorealistiska försöker jag suga i mig allt jag ser på Andréhn-Schiptjenko. Ändå har jag svårt att komma ihåg i efterhand vad det är jag har sett. Kanske för att det inte finns några tydliga tankebanor eller associationskedjor att hänga upp minnet på. Här upplever jag inte heller att det finns ett känslotema som håller ihop utställningen, det är spretigt, yvigt och allt och inget på samma gång. Jag tänker mig att Ellberg har lekt med associationer, arbetat fram nästa verk i relation till det förra och där verken inte bildar någon egentlig helhet frånsett det rent konceptuella. Det behöver inte vara dåligt och jag blir nyfiken på Carin Ellbergs konstnärsskap men jag lämnar ändå galleriet med en känsla av att det saknas en pusselbit eller två.

Ylva Ogland ställer ut på Brändström till den 22 februari och Carin Ellberg går att se på Andréhn-Schiptjenko till den 15 februari.

Läs även andra bloggares åsikter om Ylva Ogland, Carin Ellberg, konst, måleri, konstnärer, Brändström, Andréhn-Schiptjenko

Egensinnig animatör ställer ut på Moderna Museet

2009-02-07T09:40:00.004+01:00

Ett dockhus inreds med västerländska möbler av två anonyma händer. Efter en stund börjar händerna klia sönder husets väggar. På en offentlig toalett befinner sig tre kvinnor. En kvinna står i trosor och sminkar sig framför spegeln, den andra försöker spola ner en sköldpadda i toaletten och den tredje snyter ut en liten människa ur näsan. Eller ett svart hav där en hårliknande varelse orienterar sig genom havsdjupet och rider på de vita stiliserade vågorna. Alla dessa platser och händelser ingår i den japanska konstnären Tabaimos bildvärld och kan just nu ses på Moderna Museet i Stockholm.

För den som gillar att tolka konst finns här en uppsjö av potentiella metaforer. På vernissagens samtal med konstnären själv framkom det att ibland är det så enkelt som att ett hav är ett hav. Ändå är det svårt att till exempel inte se dockhuset som en metafor för kroppen, särskilt när det intas av pulserande ådror och en liten hjärna blottas bakom en av dörrarna. Vad som är vad blir dock osagt, Tabaimo ger inga svar men berättar att hon vill att betraktaren ska känna obehag. Och obehag känner jag, en dov underton av att något är väldigt fel följer med mig i betraktandet av hennes tre verk på Moderna Museet. Samtidigt kan jag inte låta bli att titta och det växer fram en märklig symbiotisk relation mellan betraktaren och konstverket. I curatorn Lena Esslings utmärkta introduktion till utställningen skriver hon att ”I mötet med den japanska konstnären Tabaimos verk blir betraktaren voyeur” och kanske är det så att verket för sitt fullbordande är lika beroende av betraktaren som betraktaren för att känna obehag är beroende av verket.

Hur verken visas ger dem också en påtaglig rumslighet, det är inte bara en platt skärm som lätt går att distansera sig ifrån utan deras storlek och placeringar gör dem svåra att ignorera. Två av animationerna projiceras på tredimensionella strukturer som förstärker rumsligheten och ger känslan av att Tabaimo sysslar lika mycket med arkitektur som med konst. Vi kommer inte undan såvida vi inte blundar och då finns ändå ljuden kvar som påminnelser om var vi egentligen befinner oss.

Tabaimo visas på Moderna Museet fram till den 19:e april.

Artist talk

Tabaimo

Läs om utställningen i DN.

Lena Essling pratar om Tabaimo och det visas lite bilder här.

Läs även andra bloggares åsikter om Tabaimo, Moderna Museet, konst, animation, utställningar, Japan

Street Art: Projekt nr 2

2009-02-04T21:32:00.005+01:00

Och här kommer bilder på det andra projektet jag gjorde under street art-veckan i skolan. Projektet gick ut på att jag på ett stort ödsligt torg framför rådhuset i Sigtuna ritade en lekruta med en slags hopphage i. Ursprungligen var det tänkt att rutan skulle bli större och mer välfylld men jag hade problem med sprayburkarna så det fick bli en mindre variant. Förvånansvärt få verkade bli upprörda över att jag stod och sprayade på deras torg mitt på dagen, men till viss del kan det nog bero på att jag är en liten tjej som ser ganska långt ifrån farlig ut. Dessutom så lade jag mig till med en väldigt naiv attityd och reagerade/agerade inte på om någon försökte lägga in en vass kommentar. Öppenhet och naivitet är verkligen bästa försvaret ibland. En av mina lärare berättade efteråt att det just nu pågår en debatt i Sigtuna huruvida det ska byggas en lekplats, var den i så fall ska vara och hur den ska utformas. Mitt projekt kan alltså ses som ett inlägg i en lokalpolitisk debatt som jag inte kände till vid projektets genomförande. Så kan det bli ibland.

Work in progress

Nöjd gatukonstnär

Läs även andra bloggares åsikter om gatukonst, street art, Sigtuna, lekplats

Gallerirunda 17/1

2009-02-01T19:42:00.007+01:00

Jag börjar dagen med ett besök i gallerighettot vid Vanadisplan där Eva Larsson just nu har sin tredje separatutställning på Mia Sundberg Galleri. Även om jag inte känner igen hennes namn har jag sett hennes verk förut – målningar och teckningar som utgörs av precist ritade geometriska mönster där cirkeln har den mest framträdande platsen. Tankarna går direkt till den buddhistiska mandalan. När jag ser hennes verk föreställer jag mig att Eva Larsson har olika bildvärldar som hon hämtar motiv och idéer ifrån. En av dessa världar är givetvis den som utgörs av cirkeln med alla dess möjligheter och begränsningar. Men det finns även en annan del av hennes tecknande som består mer av spikraka linjer och räta vinklar än dekorativa evighetsmönster. I verket Bro möts dessa världar och bildar just en bro mellan dem. Min favorit på den här utställningen är Female Totem, en triptyk med tuschteckningar på papper. Väldigt enkelt och otroligt komplext på samma gång och i slutändan bedövande vackert.

Female Totem, 2008

Andra stoppet på konstrundan görs på Angelika Knäpper Gallery. Här har Carl Boutard ställt upp en hel armé (nåja...) av skulpturer som alla vittnar om det som konstkännare mumlat om det senaste halvåret – romantikens återkomst. Ut med socialrealismen och in med eskapismen, nu är det lågkonjuktur och då vill folk ha något annat än verkligheten att förströ sig med. Dock tror jag inte att Carl Boutard har anpassat sin konst efter det ekonomiska klimatet, på galleriets hemsida läser jag mig till att han är en klassiskt skolad skulptör som varit verksam ett tag. Och jag gillar det han gör. Skulpturerna är vackra på ett väldigt obestämt sätt, verkens enskilda element bildar elegant en mycket större helhet. Det känns som att skulpturerna befinner sig utanför tid och rum och det är nog någonstans där som min fascination för dem börjar. Skulptur är egentligen inte min kopp te men här kan jag inte låta bli att bli nyfiken och det är en prestation i sig.

Eva Larsson ställer ut till den 22 februari och Carl Boutard till den 15 februari.

Läs även andra bloggares åsikter om Mia Sundberg Galleri, Eva Larsson, teckningar, abstrakt konst, Angelika Knäpper Gallery, Carl Boutard, skulptur, konst

Temavecka: Street Art

2009-01-24T19:00:00.005+01:00

Den här veckan har det genomgående temat i skolan varit gatukonst. Det drog igång i måndags med en föreläsning, ”Från Pompeij till rondellhundar”, då Tomas Asplund Gustafsson berättade om klottrets historia, vem Kilroy egentligen var och om den mångfald av uttryck som finns inom gatukonsten idag.

Efter det tog en workshop vid där målet var att vi skulle gå ut "på stan" i Sigtuna och göra grejer. Uppgiften vi fick var att välja en plats vi tyckte om och en plats vi ogillade och förbättra dem. Vilket material vi använde, teknik och så vidare var helt fritt. Jag valde två platser som för mig var ganska neutrala men som jag ville göra roligare. Plats nummer ett blev ett staket precis vid vägen in mot rådhuset som jag ville göra mindre tråkigt. Så här blev det:

Smells like spring flowers

Krokus i närbild

Det jag alltså gjorde var att hitta bilder på vårblommor på internet, klippa ut och färglägga dem, kopiera upp i färgkopiator, laminera och slutligen klippa ut dem. Resultatet blev över förväntan och folk som gick förbi tyckte det var riktigt snyggt. Roligast var när jag förklarade för en äldre dam att jag höll på med ett skolprojekt om gatukonst och hon berättade att hon hade tänkt sticka saker och sätta på lyktstolpen bredvid staketet. Hon medgav dock att hon inte riktigt vågat så jag försökte verkligen uppmuntra henne till att göra det. Fram för mer fin gatukonst!

Bilder på mitt andra street art-projekt kommer nästa vecka.

Läs även andra bloggares åsikter om gatukonst, street art, vårblommor, klotter, Sigtuna

Viktigt att komma ihåg

2009-01-18T18:08:00.003+01:00

Min finaste kylskåpsmagnet

Läs även andra bloggares åsikter om magneter, konst, kylskåp, viktigt, note to self