Kristofers Skriverier

Nu kanske ni tror att runkeeper har köpt mig

2010-01-13T20:20:00.003+01:00

Ibland ligger den bara där. Mitt framför en. Vacker och vit som ett oskrivet blad: Den perfekta löparrundan.

Precis lagom kallt. Rätt kläder. Rätt uppladdning. Ett perfekt litet program i telefonen som så där fint och vackert viskar fram stats i mitt öra medans jag bara har att röra mig framåt. Allting fulländat.

Det blir kanske inte bättre än så här..

Vinteridyll och vuxna män utklädda till får

2010-01-10T17:17:00.001+01:00

Min träning inför det stora marathonloppet går ju lite sådär för tillfället. Eftersom kylan är rentav obarmhärtig mot oss. Det här borde få till följd att ingen tränar. Men det gör ju folk ändå tydligen.

Dock har jag nu skaffat runkeeper på min iPhone och ett armfodral vilket nu får till följd att jag har en löparklocka med gps.

Nu har jag avslutat boken om får och är nöjd över god läsning. Det slår mig att Murakamis böcker ofta tar sin början i en stor stad (Tokyo förslagsvis) där det runtomkring-trettioåriga berättarjaget befinner sig. Sedan gör vi oss en resa ut till landsbygd och vackra, stämningsfulla vyer. Ofta är det vinter och hela världen är vit. Allt är idel idyll. Som på ett vykort. Men så träder "The Sheep-man" in i bilden..

Löpband och dialoger om tro

2010-01-05T20:53:00.005+01:00

I mitt stret för att vara kapabel att genomföra Stockholm Marathon i juni sprang jag en kortare sträcka på lunchrasten. Närmare bestämt fyra kilometer. Dock bestod underlaget av ett löpband eftersom det är på tok för kallt att vistas utomhus nuförtiden. Runt tjugo minus har termometern visat på idag. Det kan inte vara bra på nåt vis. Dock var jag nöjd med mina 5,15 min/km för av nån konstig anledning brukar jag springa långsammare på löpband än utomhus. Men idag var jag snabb.

Men nu till nåt helt annat. För längesen läste jag John Irvings roman "En Bön för Owen Meany." Owen Meany är en ung man som, visar det sig, är stark och orubblig i sin religiositet. Det finns liksom inga tvivel för honom. I den minst sagt mångsidiga romanen finns en intressant scen. Tidigare i boken har denna Owen klarat av att sno en staty föreställandes Maria Magdalena, i vanliga fall placerad utanför en nunneskola. Nu är denna staty placerad alldeles i närheten av där Owen och hans bästa vän tränar basket. Regeln var att träna tills det blev så mörkt att det inte längre gick att se statyn. Owen brukade då fråga sin vän: "Kan du se henne?"
"Inte längre," brukade vännen svara.
"Du kan inte se henne, men du vet att hon är där - rätt?" brukade han svara.
"Är du säker?"
Ja.
"Men du kan inte se henne. Hur vet du att hon är där om du inte kan se henne?"
"För att jag vet att hon fortfarande är där - för att jag vet att hon inte kan ha försvunnit nånstans - för att jag bara vet." brukade kompisen svara.
"Inte minsta tvivel om att hon inte är där längre", fortsatte han retligt.
"Självklart. Inga tvivel!"
"Du är alltså bestämt övertygad om att hon är där, fastän du inte kan se henne?"
"Ja!" skriker polarn tillslut.
"Ja, då vet du hur jag känner inför Gud, jag kan inte se honom, men jag är absolut bestämt övertygad om att han finns där."

Ja, här vill jag alltså ha sagt att jag tycker John Irving "fetäger".

Får, får, får

2010-01-03T12:34:00.003+01:00

Håller för tillfället på att läsa boken "A Wild Sheep Chase" av Haruki Murakami. Jappsaren, som är en personlig favorit, är märkligt begåvad med att komma på de mest konstiga historier, såsom att ett får intar en människas kropp och så att säga lever i denna människa. Får är ju ganska harmlösa varelser tror vi ju alla. Men inte det här fåret. Nej, nej, det här fåret vill tydligen bli "The Master of Universe" eller nåt liknande. Ja sjukt märkliga böcker. Helt klart värt att läsa bara på grund av den anledningen.

Jag tänkte fortsätta med att skriva lite i min blogg eftersom jag inte har nåt bättre för mig

2009-12-31T01:04:00.002+01:00

Hej igen. Imorrn är det nyårsafton och sista dagen på år 2009. Det är svinkallt ute och jag är allmänt stolt över att vara frusen och mesig. Det får man ju vara, tänker jag.

Nu undrar jag om det kommer att funka för mig att fortsätta dessa skriverier vilket får mig i funderingar över raka motsatsen: varför skulle det inte funka. Jahopp så löste sig det. Jag prövar eftersom det inte finns nån anledning till att det inte skulle fungera.

Imorrn är det nyårsafton och jag drar mot Stockholm. Jaa, nu kommer jag inte på nåt mer att skriva för i kväll. Men fasiken vad kul det var att damma av sin gamla blogg igen, som har legat i träda kan man säga, och bara låta tankarna sväva fritt.

Jepp, jepp

2009-03-04T22:41:00.002+01:00

Om det är nån som minns när den här bloggen var alldeles grön och ny (och lovande) så skulle det glädja mig. För då kanske ni också bestämt minns att jag spelade ett spel på min ipod som hette Wettex (jo jag vet, disktrasan heter så också). Det var ett asroligt och vanebildande spel som gick ut på att bolla med en boll så att man förstörde klossar. Nu finns det här spelet också för Iphonen, fast i en mer avancerad version, vilket såklart gjorde att jag genast betalade apple de sju kronor de vill ha för spelet för att sedan, med den bestämda åsikten att den verkliga världen är inte för mig längre, träda djupt in i spelets mystik.

Nu har jag suttit så länge att mina föräldrar har givit upp om mig och jag ser numera min framtid bredvid munspelsmannen utanför seveneleven på Stureplan vilket i sig förstås kan bli en riktig schlager då man ju kan spela trummor på telefonen jag skaffat. Bongotrummor med, om man vill.

Uteliggare med rätt att använda senaste teknik.

Jorå, annars har jag väl haft en bra dag på jobbet..

Kvällens boktips

2009-03-02T22:33:00.002+01:00

För er som undrar varför jag inte skriver så mycket så kan jag berätta att jag i alla fall läser era bloggar. Jättemycket. Jag läser er på min iphone som rss-feed.

Det känns bra att jag har köpt en ajfån eftersom jag i övrigt är så torr att jag gillar att läsa statarnoveller á la Ivar Lo-Johansson. I somras läste jag Gårdfarihandlaren. Den är riktigt bra. Jag skrattade högt. Kan verkligen rekommenderas.

Så för alla er Jens Lapidus-diggare och andra som hänger med, prova på en proletärförfattare; lite lugnare, lite makligare.

På kurs med Kurt

2009-02-25T23:08:00.002+01:00

Ja det är ju sisådär med frekvensen på mitt skrivande här, men istället för att ursäkta mig för det i varje inlägg så tänkte jag berätta att jag såg på nyheterna ikväll. Där kunde man se en skakig filmning på några individer helt uppenbart anställda i ett storhuskök helt uppenbart stå och skyffla upp pasta från golvet för att sedan lägga tillbaka detsamma i kantiner som skickades ut till skolbarn. En, inom kommunen, ansvarig person uttalade sig om detta och förklarade att här nu skulle gås i kurs och lära sig lagstiftning i hur man hanterar mat.

Men va fan! Hur löjlig får man göra sig? Det är väl sunt förnuft att inte skrapa upp mat från golvet och bjuda på. Måste man lära sig lagstiftning för att förstå detta. Och vad skulle det vara för lag? Lag (2009:34) om den direkta dumheten i att bjuda på mat från golv.

Gud så löjligt.

I den här texten kanske jag går lite till överdrift

2009-02-13T01:05:00.003+01:00

På tal om rostfritt så kan jag berätta att jag varit och köpt nya joggingbyxor idag (jo jag springer även på vintern och, jo, då använder jag dubbar). Hon i kassan var mycket noga med att påpeka att man inte kunde springa i plagg tillverkade i bomull samtidigt som hela affären runtom henne var i syntetmaterial.

Och, jo, brallorna jag köpte var givetvis i syntet (nåt annat hade väl inte tanta i affären tillåtit), men jag kommer konsekvent fortsätta att ha långfillingar under. Och om det är så att jag fryser ballarna av mig så är det av ren protest mot kapitalisttanten och det kapitalistsamhälle hon företräder som bara vill tjäna egen profit på stackars folks joggingintresse. Jag kommer att njuta för varje urinvägsinfektion jag får. (Här har ni kanske förstått att långfilsingarna alltså är av bomull)

Rostfrihet

2009-02-13T00:30:00.003+01:00

jag brukar inte föra dagbok här. Å andra sidan har jag inte skrivit sen i januari, ser jag. Det är helt enkelt så att jag jobbar. Skittrött när jag kommer hem. Vid 33 års ålder slog det bara till och jag blev med heltidsjobb (samtidigt som jag tar mina sista kurser mot en examen) Men nu ska vi inte oroa oss mer huruvida det överhuvudtaget kommer att gå med den saken för det var inte det vi skulle prata om.

Det vi skulle prata om var att jag har varit och tittat på en lägenhet. Ni förstår köket.. rostfritt, rostfritt, inbyggd mikro, spishäll med touchknappar, och sen lite mer rostfritt. För att inte tala om kaklet ovanför diskbänken. Helt urspejsat. (Men inte som på Di Leva-viset) Hela 33 plus-paketet, helt enkelt. Det fattas bara en barnvagn i rostfritt (och en tjej i rostfritt...)

Nä men helt seriöst, det var en grym lägenhet jag var och kollade på idag. Den var fantastisk helt enkelt. Och rostfri, om jag inte sagt det innan.

Konst på Liljeholmsbron och chefer som inte har läst på i manus

2009-01-29T23:17:00.004+01:00

Anna Odell har nu alltså blivit anmäld för bl.a falskt larm, våld mot tjänsteman och misshandel. Kvinnans installation var, som säkert många, många bloggare är varse, kvällens andra debattämne i Debatt (som är det första jag ser sen hemkomsten från Finland), och jag kan inte annat än hålla med David Eberhard i vad han säger (eller rättare sagt säger i programmet att han inte menade, men skrev här): Hon borde gå och klippa sig och skaffa ett jobb.

Jag intresserar mig för juridik och lagar och är förstås inte av den åsikten att regler skall följas till punkt och pricka för regelns skull (det tycker väl ingen egentligen, har jag en förhoppning om). Jag är egentligen för en liten och sund dos av civil olydnad. Man måste ifrågasätta regelverk då och då för att samhällen ska gå framåt (vilket förstås får den innebörden att hela domarkåren, pleni, i HD egentligen är lagtrotsare). Ni vet, Nelson Mandela, Mahatma Ghandi m.m.. personer som uträttade stora saker genom att inte lyda. Och visst, felet ligger inte i att hon gör saker i sig som går att läsa om i BrB. Utan felet är att hon inte verkar se sitt eget ansvar i det hon gör. Varför har man egentligen lagstiftat om att det är fel att föranleda falskt alarm? Ni vet vad jag menar; den yttrandefrihet som vi har ska vi vara mycket glada för, och framför allt är det viktigt för det konstnärliga uttrycket. Men med yttrande- och tryckfrihet kommer också ett personligt ansvar. I ett demokratiskt samhälle kommer alltid ett personligt ansvar. Anna Odell fäste stor vikt vid sin rätt att få uttrycka sig (med all rätt), men hon fäste mindre vikt vid det ansvar som det medför.

Vad jag menar är att det finns många som säkert hade behövt den där bältessängplatsen och det omhändertagandet på riktigt. Som var sjuk på riktigt och som hade behövt de resurserna. På riktigt. Nä fy skäms. Det är skamligt. Och så är hon trettifem år kvinnan. Totalt omdömeslöst.

En annan sak som fick mig att höja på ögonbrynet en aning var den första debatten. Den angående sjukhuset i Södertälje. Hörde ni hur hon chefen som intervjuades faktiskt försa sig. Hela tiden förnekades prompt att hon hört talas om nåt av vad Peter och co. sagt i programmet, tills hon helt plötsligt säger: "det tog en månad för undersköterskan att skicka in en rapport". (och här höjer jag alltså på ögonbrynet en gång till) Va fäen.

Inte snyggt jobbat

2009-01-24T17:14:00.005+01:00

I mitt pluggande av mänskliga rättigheter har jag kommit fram till art. 2, som behandlar rätten till liv. I kapitlet i kurslitteraturen som behandlar artikeln kan man med en hökens överblick se att ungefär 9 av 10 rättsfall har Turkiet som tilltalad.

För att förtydliga det lite så har flertalet av rättsfallen handlat om turkiska medborgare som antingen har försvunnit eller så har de dött under arresteringshandhavande av turkiska myndigheter. I bådadera fallen har inte Turkiet kunna lägga fram bevis för att omständigheterna varit av det slaget att det inte förelegat ett övertramp av artikel 2 i ECHR.

Hur man rättfärdigar sin oreda

2009-01-19T22:44:00.007+01:00

Såg just en annorlunda dokumentär om människor som har det mycket stökigt runt omkring sig, men på grund av just detta finner en sorts kreativitet som gör dem framgångsrika. Ett exempel var Kanadas före detta justitieminister som förklarade sin oreda på skrivbordet med att det blev som ett slags kärleksförhållande mellan honom och hans mappar. Han kunde helt enkelt sträcka ut handen och ta på dem. Och ja, det kan nog stämma för många. En sorts kreativitet ur röran. Själv har jag under många års tid varit ostrukturerad och rörig. Men mer i mitt huvud än på skrivbordet. Dock har jag det ganska stökigt runt omkring mig just nu, ser jag (fan va stökigt jag har). Men är det egentligen en kreativ oreda som samsas på mitt utrymme. Låt se: Istället för musmatta använder jag mig av ett gammalt tentakompendium i skatterätt, under en skrynklig skjorta ligger ett programblad för fakultetskurser, kurslitteratur ligger utslängt här och där, en pressobryggare, en tom snusdosa (va fan har jag inte slängt den för), en lagbok, rakvatten och blossa glögg, flyttlådor som fortfarande inte är uppackade.. Jaa, jag lever helt klart i ett stort skapande här.

Fast å andra sidan fick man också se en snabb glimt av den ytterst välstrukturerade människan. Å fy så tråkig hon verkade (för det var en hon i programmet, och präktig också..). Så vad jag vill komma fram till är att är det inte så att det är ganska schysst att ha det lite rörigt omkring sig. Jag menar att ha ett gammalt tentakompendium som musmatta, det bara vibrerar sex, drugs and rock 'n' roll.

Jo, vad jag vill komma fram till här är att boken är vardaglig

2009-01-18T20:13:00.004+01:00

En mycket trevlig bok av surrealisten Murakami är South of the Border, West of the Sun. Det lilla udda med den här boken är att den inte alls är surrealistisk eller ens märklig. Den är helt enkelt vardaglig och enkel (och kort; endast hundratjugoåtta sidor).

Och fastän dess tillkortakommande i längd, så rymmer den en mycket fin historia om en man som traskar på i livets alla vardagligheter men får uppleva passionens svindlande hetta i återseendet av en bekantskap från barndomen.

Inga människor som kliver ner i brunnar för att tänka. Inga gamlingar som kan prata med katter. Inte ens några enhörningar. Murakami har faktiskt skrivit en novell som handlar om helt vardagliga händelser.

(Och nu har jag använt ordet vardaglig i alla tre stycken i den här texten)

Jomenjavisst - ett makalöst oviktigt inlägg

2009-01-16T17:10:00.004+01:00

Jag har börjat ett nytt jobb den här veckan (eller egentligen ett gammalt jobb som det var åtta år sen jag jobbade vid sist) och känner mig med ens så pass årig som jag ju faktiskt är. Jag menar fast inkomst, det ger väl ialla fall 985 400 vuxenpoäng, vad jag har hört. Om inte mer. Jag känner mig jättevuxen helt enkelt. Det ger mer i plånboken också, vilket genast får mig in på shopping-tankar. Plånboksshopping-tankar. Så för min kommande lön ska jag alltså köpa en plånbok. En makalöst dyr sådan. Sedan har jag börjat dricka sjukt mycket kaffe också (eller egentlig inte, men jag jobbar stenhårt på det), så som sig bör när man jobbar för staten. För jag jobbar för staten.

Jorå' så att..

Mysfaktorn var hög för en stund sen

2009-01-13T23:25:00.003+01:00

Ikväll visades Mulishani, Mulishani. En riktigt trevlig dokumentär om två goa bröder som reser till Zambia. Innan dess har de bott hela sitt liv i Smedhult i Småland där de bedrivit sågverk. I Zambia är de mycket lustiga gubbarna äventyrliga. De rider på elefanter, åker ut till en liten hyddby och tar zambianskt körkort. Roligt värre blir det när de sitter inne hos körkorts-intervjuaren och han frågar detta: Nr 1, som han kallade ena brodern, Ni åker på en väg i Zambia och plötsligt får ni se en skylt som säger STOP, Och här gestikulerar intervjuaren tydligt ett stopptecken med handen, vad gör ni då när ni ser denna skylt som säger STOP (än en gång visar han mycket tydligt vad stop innebär)?

Ja, detta var en mycket trevlig och lustig film. Finns på dvd också.

Lite juridiska bryderier angående läget i Gaza

2009-01-10T12:33:00.006+01:00

Den som vill hänga med i en mycket het debatt angående läget i Gaza bör förstås gå in på Newsmill. Här debatteras eldigt från båda sidor med mycket kunnande och ibland mindre kunnande. En artikel som dock höjer sig ur mängden, och fortfarande står sig fast den är två dagar gammal, är den av folkrättsprofessor Göran Lysén. Här gås igenom vad FN-stadgan och folkrätten har att säga om läget. Det är alltså snarare lite av en rättsutredning än en politisk artikel. (En annan sak är vad han i slutändan kommer fram till) Dock är ju folkrätten svag i jämförelse med nationell rätt, och som Lysén säger är den enda regel som kan närma sig kriterierna för att vara tvingande våldsförbudet i 2(4) i FN-stadgan. Det enda undantaget från den regeln är självförsvarsrätten enligt artikel 51 i samma stadga.

Dock är jag fortfarande på det oklara med om Israels militära operation är legitim enligt folkrättsliga bestämmelser. Jag tar mig därför en titt i doktrin:

Artikel 51 inkorporerar faktiskt genom sin text en bit sedvanerätt i stadgans system, nämligen genom Caroline-fallets krav på omedelbarhet, nödvändighet och proportionalitet. Proportionalitetsprincipen, som är den princip av intresse här, berör inte rätten till självförsvar, men väl modaliteterna för själva utövandet av denna rätt. Inom proportionalitetskravet ligger ett förbud mot övereskalering, vilket främst är relevant i nukleära sammanhang.

Enligt en tidigare doktrin från NATO, "flexible response", skulle en konventionell attack från öster i Europa mötas med sådan vapeninsats som situationen krävde. 1974 introducerade Washington även ett geografiskt moment i doktrinen genom att säga att ett angrepp inom ett bestämt område skall kunna besvaras med en anpassad vapeninsats inom samma område. (Schlesingerdoktrinen) Dock är denna doktrin främst anpassad för nukleära sammanhang.

Falklandskriget.
Bakgrunden här är att Storbritannien genom mer än 150 års fredligt innehav av Falklandsöarna skaffat sig en rättslig titel till territoriet. Om man håller med i det folkrättsliga argumentet i detta följer slutsatsen att den brittiska militära insatsen 1982 (även den skriver Naomi Klein om i Chockdoktrinen) för att driva ut argentinska trupper var att beteckna som legitimt självförsvar mot väpnat angrepp.

Dock har det hävdats att Storbritannien inte hade rätt att fortsätta sitt självförsvar sedan väl FN:s säkerhetsråd hade ingripit i krisen och vidtagit åtgärder. I slutet av första meningen av artikel 51 står det ju att läsa att rätten till självförsvar föreligger intill dess att säkerhetsrådet vidtagit nödvändiga åtgärder för upprätthållande av internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet antog här en resolution, 502, som i bindande ordalag krävde ett omedelbart tillbakadragande av alla argentinska trupper från öarna. Nu följde inte Argentina denna juridiskt bindande uppmaning. Resolution 502 konstaterade också att det förelåg ett fredsbrott och därmed var rådet kompetent att vidtaga sanktionsåtgärder enligt artiklarna 41 och 42 i stadgan. Några sådana åtgärder kom dock inte till stånd och säkerhetsrådet hade ju därför inte uttömt sina möjligheter att ge effekt åt resolutionen. Minns vad som stod i artikel 51 att självförsvarsrätten upphör först när rådet vidtagit nödvändiga åtgärder för återställande av fred och säkerhet. Slutsatsen blev att Storbritanniens rätt till självförsvar var oinskränkt så länge FN inte vidtagit åtgärder av viss effektivitet.

Det här gamla fallet känns aktuellt på så sätt att precis detsamma har ju hänt i dagarna: Säkerhetsrådet har sagt sitt, i en bindande resolution, och ingen av stridande parter har brytt sig nämnvärt.

Men som sagts ovan innebär ju också proportionalitetskravet att de militära operationerna skall begränsas geografiskt och till vad som faktiskt är nödvändigt. Här är alltså frågan om Israel verkligen försvarar sig enligt vad som är proportionerligt. Och det finns såklart inget rakt svar på den frågan (vilket det sällan gör inom rättsliga bryderier).

Källa: FN-stadgan och världspolitiken, Ove Bring , 4e upplagan

(Jag vill gärna göra er uppmärksam på att jag på intet sätt doktorerar inom folkrätt, utan än så länge är jur stud med intresse för ämnet. Säkerligen är det mycket jag har missat som är av vikt här, och om någon, läsandes detta inlägg, sitter inne med mer kunskap, gör det mig bara glad om ni kommer med tillrättavisanden)

Önskar ni större bröst - se under detta inlägg

2009-01-10T00:16:00.004+01:00

Så här sent omsider sitter jag och stör mig, och nu ska jag berätta varför:

Vid ett svagt men ändå ganska trevligt ögonblick la jag in google-annonser på min blogg. Det kan ju generera pengar (fast det är ju en struntsumma och i mitt fall obefintligt), men framför allt tyckte jag det kunde vara kul med innehållsanpassad reklam. (Ni vet, jag skriver om Chile och se där ligger en liten banner annonserandes Chile-resor)

Nu har det dock dykt upp en reklam-fyrkant som erbjuder större bröst (ja ni får ju betala för dom såklart). Nu kanske jag verkar lite pryd här, men när tusan har jag skrivit om pattar överhuvudtaget (vilket ju i och för sig inte är fel i sig). Kan ni komma ihåg nåt inlägg?

Den här bloggen har jag inte skapat för att uppmana folk (kvinnor mest) att skaffa större boobs. Och med denna mitt fjärde (taggen också) namngivande på dom avslutar jag inlägget!

Och medans människor fryser

2009-01-09T16:25:00.004+01:00

I ledaren i Dagens Arena skriver Nisha Besara mycket bra om gas som politiskt medel. Ryssland anklagar Ukraina för att ha stängt av gasen. Ukraina anklagar Ryssland för det samma. Vem har stängt av gasen? Konflikten förefaller handla om pengar, men egentligen handlar den om vem som vinner slaget om verklighetsbeskrivningen, som textförfattaren mycket fyndigt uttrycker det.

Och i botten av gaskonflikten går förstås att skönja det faktum att Ukraina inte längre är en lydstat under Ryssland.

Gaza

2009-01-08T14:30:00.005+01:00

Fast man inte kan tro det när man går in här så har jag ganska noga följt med i nyhetsflödet vad gäller händelseutvecklingen i Gaza. Det här rör, med all rätt, upp känslor hos folk, och framför allt är det en tragedi för de närmast inblandade. Israel tar till övervåld mot ett Hamas som inte står helt utan skuld. (Däremot står civilbefolkningen i Gaza utan skuld) Hamas dumheter bör tydliggöras, samtidigt som själva sakfrågan, dödandet av oskyldiga palestinier, såklart skall läggas Israel till last.

På det hela taget är våldet från Israel oproportionerligt. Fakta är också att Hamas är en terroriststämplad organisation, om än en folkvald sådan, som med jämna mellanrum tar till avskyvärda medel i sin kamp.

Carl Bildt har lagt fram en lösning i sitt tal i Utrikesdepartementet i förmiddags. Men en sådan lösning förutsätter ju att alla parter har samma mål. Problemet är att Hamas nog inte så lätt köper en sådan lösning.

Som jag ser det är konfliktens kärna Israels drygt fyrtioåriga ockupation av Västbanken och Gaza. Fyra miljoner palestinier är militärt underkuvade. Hamas raketbeskjutningar mot Israel är brottsliga samtidigt som Israels ockupation av fyra miljoner palestinier är brottslig. Det krig som pågår just nu förvärrar bara konflikten och försvårar alla försök till fred.

Och de som drabbas här är till syvende och sist de civila. De oskyldiga.

Den elfte september - som egentligen inte är så längesen

2009-01-07T20:52:00.002+01:00

jag fortsätter på den inslagna vägen att skriva om vad som hände i Chile då. Vilket också händer i andra länder nu.

Den 11 september 1973 gjordes en militärkupp i Chile. Den demokratiskt valde socialistiske presidenten Salvador Allende störtades och general Augusto Pinochet tog makten. I samband med angrepp mot presidentpalatset La Moneda dog Allende. Idag är övriga världen övertygad om att han tog livet av sig.

Direkt efter kuppen etablerades en junta som avskaffade konstitutionen och tog över den verkställande och lagstiftande makten. Pinochet blev ledare för juntan. 1974 utsåg han sig själv till president.

Pinochet kombinerade sin diktatur med en marknadsekonomisk politik utformad med hjälp av ekonomer utbildade vid Chicagouniversitetet. Dessa ekonomer gick under namnet Chicago boys. Om detta skriver Naomi Klein i sin bok "Chockdoktrinen". Pinochet bekämpade kommunismen i landet och det är bl.a därför militärkuppen fick stöd av USA. Under hans styre förbjöds samtliga politiska partier samt alla organisationer utanför hans kontroll. Tiotusentals politiskt och fackligt aktiva förföljdes, torterades, avrättades, mördades eller försvann. Mellan 300 000 och 400 000 chilenare utsattes för varierande grader av tortyr. Bland de mer kända personer som mördades var Victor Jara som avrättades på fotbollarenan Estadio Chile fem dagar efter militärkuppen och Orlando Letelier, som dödades i landsflykt (vilket jag skrivit om nedan). Långt senare har man upptäckt massgravar som härrör till diktaturåren. Denna diktatur utsatte en stor del av sin befolkning för systematiska människorättsbrott.

Orlando Letelier och diktaturers förlängda arm

2009-01-07T11:53:00.005+01:00

Den 21 september 1976 sprängdes Orlando Letelier i bitar när den bil han framförde på gatorna i Washington DC exploderade. I bilen befann sig även hans kollega Ronni Moffitt och hennes man Michael. Michael åsamkades lindriga skador medans Orlando Letelier och Ronni Moffitt togs till sjukhus där de senare avled.

Senare undersökningar visade att en bomb hade placerats på undersidan av bilen med en anpassad sprängverkan mot förarsätet. Med anledning av det tidigare mordförsöket på Bernardo Leighton, en tidigare chilensk kristdemokratisk vice-president, vid tiden för mordförsöket i exil, hade man anledning att tro att mordet på Orlando Letelier var det senaste i en serie av statssponsrade mordförsök gentemot chilenska exil-politiker.

FBI övertygades om att den man som hade organiserat attentatet var Michael Townley, operatör hos den chilenska hemliga polisen, DINA, som inrättades under Pinochets styre, och tidigare anställd hos CIA.

1978 gick Chile med på att överlämna Michael Townley till USA och under följande rättegång erkände Townley att han hade organiserat bilbombsattentatet mot Letelier. Han hade hyrt in fem exil-kubaner att montera sprängladdningen under bilen. Dessa fem plus ett antal andra personer dömdes för mordet. Bland dessa fanns General Manuel Contreras, tidigare chef för DINA, och Pedro Espinoza Bravo, också inom DINA. Augusto Pinochet fälldes aldrig för nån inblandning i just det här fallet.

1971 utsågs Letelier till ambassadör i USA av Salvador Allende. Under 1973 hann Letelier med poster som utrikesminter, inrikesminister och slutligen försvarsminister. Efter statskuppen 1973 blev Letelier bland den förste av Allendes ministrar att arresteras och sändes till ett politiskt fängelse i Tierra del Fuego.

Under tolv månaders tid hölls han fängslad i olika koncentrationsläger till internationella diplomatiska påtryckningar resulterade i att han plötsligt släpptes under förutsättning att han omedelbart lämnade Chile.

Han flyttade till Washington DC efter frisläppandet, där han mycket aktivt talade, skrev och lobbade inför senaten i USA och europeiska regeringar mot Augusto Pinochets regim. Han blev den ledande rösten i det chileanska upproret mot dess sittande diktatur.

Letelier höll, i oktober 1975, ett tal i Washington DC med anledning av att Pinochet fråntagit honom hans chilenska medborgarskap med anledning av att han hade blandat sig i Chiles finansiella hjälp:

"Today Pinochet has signed a decree in which it is said that I am deprived of my nationality. This is an important day for me. A dramatic day in my life in which the action of the fascist generals against me makes me feel more Chilean than ever. Because we are the true Chileans, in the tradition of O'Higgins, Balmaceda, Allende, Neruda, Gabriela Mistral, Claudio Arrau and Victor Jara, and they—the fascists—are the enemies of Chile, the traitors who are selling our country to foreign investments. I was born a Chilean, I am a Chilean and I will die a Chilean. They were born traitors, they live as traitors and they will be known forever as fascist traitors."

Den andre doktor Chock

2009-01-06T12:38:00.004+01:00

Nu om dagarna läses Chockdoktrinen av Naomi Klein. Den läses kritiskt som sig bör, då författarinnan ganska tidigt har placerat sig där hon vill höra hemma politiskt (här har jag på intet sätt sagt var jag hör hemma, men för den som undrar så är jag ganska grundad i socialdemokratiska värderingar, dock med reservationer). Det här förändrar dock inte min bestämda målsättning att plöja igenom boken, den är trots allt mycket läsvärd, och i min rastlösa iver att veta mer går jag genast in på nätet och söker på Milton Friedman. Detta står att läsa om honom i bl.a wikipedia (som måhända inte är en seriös källa):

Milton Friedman var en amerikansk nationalekonom och statistiker, professor vid Chicagos universitet 1948-1977, och är mest känd för sin teoretiska och empiriska forskning inom konsumtionsanalys, men även för sin demonstration av stabiliseringspolitikens komplexitet. Friedman stod för klassisk liberalism och libertarianism. Han var även en av västvärldens främste förespråkare av avregleringar och marknadsekonomi. Friedman var centralgestalten inom monetarismen och starkt kritisk till keynesianismen. Han menade att Keynes konsumtionsteori, som byggde på att konsumtionsbenägenheten avtog med inkomsten, inte höll, och därmed kunde Keynes förklaring av den stora depressionen på 30-talet inte stämma. Keynes medicin var att stimulera ekonomin med sänkta skatter och höjda utgifter i lågkonjunktur. Friedman menade att en sådan medicin inte är verksam hävdandes att tillfälliga inkomstökningar inte ger upphov till så stora konsumtionsökningar.

Friedman ansåg att en kapitalistisk marknadsekonomi är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för frihet. Han menade att fria marknader motverkar politiskt centralisering och kontroll.

I mars 1975 besökte Friedman Chile, höll en serie föreläsningar och träffade även Augusto Pinochet. Besöket i Chile blev kontroversiellt och ledde till kritik från hans politiska motståndare. Under besöket rekommenderades Chile att bryta hyperinflationen i landet samt liberalisera ekonomin. I en senare intervju uttalade Friedman att Chiles fredliga övergång från militärjunta till ett demokratiskt samhälle visade att ekonomisk frihet ledde till ett fritt samhälle.

Friedman argumenterade för att mänskliga rättigheter och en liberal demokratisyn var oförenlig med såväl socialism och fascism. Han förordade en frihetlig kapitalism och argumenterade mot alla former av statlig styrning. Att förena marknadsekonomi och statlig styrning till nån slags "statskapitalism" såg han som ett felslut.

Såhär utvecklar Naomi Klein sin tes i inledningen av Chockdoktrinen (i svensk översättning):

"I ett av sina mest inlytelserika arbeten formulerade Friedman det främsta taktiska receptet hos dagens kapitalism, vad jag har kommit att förstå som "chockdoktrinen". Friedman noterade att "[e]ndast en kris - verklig eller inbillad - kan åstadkomma verklig förändring. Vilka åtgärder som vidtas vid en sådan kris beror alltid på vilka idéer som är i omlopp. Detta är enligt min mening vår viktigaste uppgift: att utveckla alternativ till den befintliga politiken, att hålla dem vid liv till den dag då det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga". Vissa människor hamstrar konserver och vatten inför stora katastrofer; friedmanianerna hamstrar frihandelsidéer. Och när väl krisen är ett faktum var det enligt Chicagoprofessorn nödvändigt att handla raskt, att införa snabba och oåterkalleliga förändringar innan det krisdrabbade samhället återgår till status quo och den "tyranni" som ett sådant tillstånd innebär. Han bedömde att "en ny regering har sex till nio månader på sig att införa större förändringar; om den inte tar tillfället i akt och handlar beslutsamt under denna tidsperiod kommer tillfället inte att återkomma". Detta, en variant av Machiavellis uppfattning att "grymheterna måste utföras på en gång", skulle visa sig bli ett av Friedmans bestående strategiska arv."

På sextitalet myntades begreppet porrcentral

2009-01-06T00:57:00.009+01:00

På annandag jul 1966 skapade Per Oscarsson sensation när han klädde av sig i direktsändning i Hylands hörna, samtidigt som han höll en lektion i sexualkunskap. Innan dess, alltså flera år innan, hade han fått rampfeber och skrev en bok om detta tillstånd.

Med anledning av ovannämnda avklädning, som i dag känns så lagom ögonbrynshöjande eller sexanspelande, ställde sig riksdagsledamoten John Eriksson, från Bäckmora, upp och ville ha hårdare tag mot teve och radio som enligt honom blivit rena porrcentraler.

Scenskräcken gjorde att Per Oscarsson slutade arbeta på teatern på 70-talet och gjorde inte comeback förrän 1989 i En handelsresandes död, på Angereds teater i Göteborg.

En tidig roll för Oscarsson var dock i filmen Svält från 1966. Här gjorde han en de Niro, långt innan de Niro själv gjorde det, och svalt sig själv för att passa bättre in i rollen som utmärglad. Tilltaget lönade sig dock, och han belönades med guldpalmen i Cannes för bästa manliga huvudroll samma år.

Kina bekymrar sig och vill skydda folket

2009-01-05T13:43:00.001+01:00

Kinas regim har nu tagit till sig som uppgift att skydda den offentliga moralen. Männen vid makten har startat en kampanj med uppgift att rensa internet på ohälsosamt, vulgärt och pornografiskt innehåll.

Man har publicerat namn på nitton webbsidor ej uppfyllande kraven på vad dessa herrar i Kinas topp tycker är bra innehåll på webben. En av dessa sajter är Google.

I synnerhet är man tydligen lite bekymrad över de söta flickor som exponeras i suggestiva poseringar, och man tänker sig att detta kan ha en ohälsosam inverkan på unga människors tankemönster.

(Sistnämnda bekymmer är på intet plan exceptionellt för Kina, och även jag kan hysa en och annan åsikt om hälsosamhet för unga lättpåverkade hjärnor. Men den viktiga skillnaden är att jag inte tror på censur. I alla fall inte i samma omfattning som gubbarna på de höga stolarna i Peking.)

Läs mer i artikeln nedan:

BBC NEWS | Asia-Pacific | China to 'clean up' the internet