Kuniri

Straff och relativitet

Jesper Räf — Mon, 06 Sep 2010 01:32:09 PDT

För några veckor sedan presenterades resultatet av en vetenskaplig undersökning som kom fram till det här:

Undersökningen av det generella rättsmedvetandet visar att svenskarna vill ha hårdare straff. Två tredjedelar anser att straffen är för milda, drygt hälften är generellt för längre fängelsestraff och tre fjärdedelar tycker att våldsbrott bör straffas mycket strängare än vad de görs i dag.
När allmänheten får ta ställning till utförligare beskrivningar av rättsfall blir dock bilden en annan. Allmänheten tror genomgående att domstolarna dömer mycket mildare än vad de faktiskt gör. Allmänheten föreslår också högre straff i förhållande till vad man tror ges av domstolarna. Detta straff ligger dock i fem av de sex fallen under, och i ett fall lika, vad de tillfrågade domarna föreslagit. I mellan omkring 15 och 30 procent av fallen föreslår de tillfrågade en icke frihetsberövande påföljd. Domarna däremot dömer med mycket få undantag i samtliga fall till fängelse.

Alltså: När man frågar människor om de tycker att brott borde straffas hårdare än i dag, så svarar de i regel ja. Men när man frågar dem hur enskilda brott ska bestraffas, så är de snällare än domstolarna.

Paradoxen är lätt att hitta ut ur. Den första frågan, alltså om brott borde bestraffas hårdare, innehåller en uttalat (eller explicit) relativ term – »hårdare«.

Hårdare än vad?

När frågan ställs ensam, så vet man inte. Det beror ju helt på vad personen svarar relaterar till. Därför är det alltid oerhört viktigt att man inte släpper igenom relativa omdömen, utan att samtidigt mycket noggrant undersöka vad för föreställningar som de relaterar till.

Den här undersökningen visar också att vad folk i allmänhet relaterar till när de säger att de vill ha hårdare straff, är en annan föreställning om hur hårda straff som utdöms än vad som faktiskt är fallet.

Fredrik Reinfeldt, som leder en regering med ännu hårdare straff, gillar förstås inte detta:

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) tror inte på forskarnas bild av ett glapp mellan politikers och allmänhetens syn på brott och straff.
Han påpekar att Moderaterna inte arbetar för en allmän straffskärpning, utan att det i första hand gäller grova våldsbrott, övervåld och kraftiga övergrepp mot kvinnor.
– Där känner jag nog att vi har ett starkt folkligt stöd. Man tycker att det är rätt med långa straff för den typen av allvarlig våldsbrottslighet, säger Fredrik Reinfeldt till TT.

Enligt hans mening är undersökningen alltså inte relevant för vad regeringen gör, eftersom den inte undersökt inställningen till fall av »allvarlig våldsbrottslighet«.

Undersökningen omfattande följande fall:

De sex rättsfallen utgjordes av relationsvåld där kvinnan efter skador får uppsöka sjukhus, narkotikasmuggling av 250 gram heroin, butiksrån där gärningsmannen under upprepade knivhot tvingar expediten att öppna kassaskåpet, våldtäkt under en företagskurs på ett hotell, förskingring av 350 000 kr från en äldre bankkund, och gatuvåld, där den utsatte får allvarliga skador i ansiktet. För fyra av fallen filmades i fingerade rättegångar.

Inte särskilt allvarligt?

För att svara på den frågan behöver vi lära oss ännu en ny term: implicit relativitet – eller underförstådd relativitet.

Om man till exempel påstår att det här inlägget är långt, så har man använt det implicit relativa omdömet långt. Anledningen är helt enkelt att ett inlägg inte kan vara långt utan att jämföras med något annat, som är kortare.

Det handlar alltså om en i sammanhanget underförstådd norm. Precis som med explicit relativa omdömen, så måste man när det gäller implicit relativa omdömen undersöka den här föreställningen för att veta vad som faktiskt sägs.

Och om Fredrik nu menar att den här typen av brott inte är allvarliga, så kan vi sluta oss till att han tycker att de är bara sådär lagom svåra. Kvinnomisshandel, narkotikasmuggling, butiksrån med knivhot, våldtäkter, förskingring och gatumisshandel – inte särskilt allvarligt.

Eller?

Något mera vill jag ha sagt. Fast det handlar inte om semantik, utan om straff. Så här menade Fredrik i samma lilla intervju:

Han menar vidare att det beror på vem man frågar och pekar på att till exempel brottsoffer ofta anser att gärningsmännen fått för korta straff.
– Det är många brottsoffer som lever i rädsla, som tycker att de kommer ut väldigt snabbt igen och de har ofta en känsla av att den egna säkerheten är hotad, säger Reinfeldt.

Därför finns det anledning att kort undersöka olika anledningar att utdöma straff, som olika människor använder sig av.

Renodlade straff eller att göra rätt för sig är till för brottslingens skull. Genom att avtjäna sitt straff får man upprättelse. Efteråt har man sonat sina synder och brottet kan läggas till handlingarna. Hänsyn tas här endast till brottslingens person.
Varnagel är till för att förebygga andra att begå brott. Det handlar alltså om straff i avskräckande syfte. Endast (de brottsförebyggande) konsekvenserna är relevanta för den här aspekten.
Uppläxning är till skillnad från varnagel till för att personen som straffas ska känna sig så förnedrad eller obekväm att han eller hon inte begår några nya brott. Endast konsekvenserna är relevanta för den här aspekten (vilket talar till uppläxningens nackdel; det är inte särskilt effektivt).
Rehabilitering (eller förstås habilitering) är egentligen en variant på de fostrande åtgärderna, men utifrån en mera inlevelserik utgångspunkt. Den som är våldsam av känslomässiga orsaker, upplever sig i den våldsamma situationen antagligen utan undantag som i underläge. Våld är psykiskt sett en sista desperat försvarsåtgärd, och kan därför förebyggas helt enkelt genom att man hjälper brottslingen att känna sig mindre utsatt. Hänsyn tas här främst till brottslingen och konsekvenserna.
Skyddsåtgärder vidtas med utgångspunkt i att personen som begått ett brott kan antas göra om samma misstag igen, och att andra människor behöver skyddas från honom eller henne. För den här aspekten är offer och konsekvenser relevanta.
Hämnd är till för att ge offret upprättelse, och hämndens svårighet är därför beroende av när offret tycker att brottslingen fått lida tillräckligt. Endast brottsoffret är relevant.

Lägg noga märke till att de åtgärder jag kallar konsekvensorienterade, till sin natur är sådana att de inte direkt leder till någonting gott; de måste istället utvärderas empiriskt genom att man granskar om de leder rätt eller ej. Jämförelsevis så är det alltid så att stening utgör hämnd, eftersom det direkt leder till det goda man är ute efter, alltså hämnd. Några konsekvenser behöver inte undersökas.

Ofta är det en kombination av flera olika motiveringar som används för att argumentera för straff. Fredrik motiverar dock tydligt sin vilja att styra de utdömda straffen i en allt hårdare riktning med deras skyddande effekt. (Vill man vara helt ärlig, och det vill man, så försöker han väl snarare motivera de hårdare straffen genom att vädja till våra sympatier för dem som drabbas av brott, men det är ett så pass problematiskt argument att jag inte vill ta upp den tolkningen.)

En sådan argumentation förutsätter givetvis att man aktivt arbetar med det jag valt att kalla rehabilitering, till exempel i form av samtalsterapi under frihetsberövande. Detta har till exempel visat sig vara ett väldigt effektivt sätt att förebygga mäns våld.

Huruvida Fredrik egentligen tycker att sådan behandling är särskilt bra kan vi bara spekulera i. Bristen på den typen av åtgärder talar dock för det motsatta. Därför förefaller det mera troligt att han tänker i termer av uppläxning.

Egentligen säger det förstås sig självt. Den som vill ha något annat än tuffare uppläxningar av brottslingar skulle knappast ropa efter »hårdare straff«, utan kanske prata om »bättre brottsförebyggande åtgärder« eller »bättre rehabilitering« istället.

Det är den korkade behaviorismen, och förnekandet av andra psykologiska mekanismer än klassisk betingning, som spökar. Sannolikt har Moderaterna ett gott stöd i Folkpartiet – Johan Pehrsons antipsykologiska brottspolitik, Jan Björklunds lika hönshjärnta skolpolitik och Nyamko Sabunis tomhövdade språkreduktionism passar som tummen i tumskruven samman med Beatrice Asks skampålsromantik.

Nästa steg, som man redan tagit i bland annat Förenta staterna, är att i allt högre grad utdöma straff som just ett slags hämnd. Där lägger man mycket stor vikt vid offrens önskemål och känslor vid bedömningen av lämplig påföljd på ett brott, bland annat när man bedömer huruvida livstids- eller dödsdömda ska benådas eller ej. Kanske främst på kollektiv nivå, men även individuellt.

Men när man utdömer hämnd i domstolar så är det inte längre brottets allvarlighetsgrad som är avgörande, utan offrets behov av upprättelse. Det innebär att man för in en helt annan typ av godtycke i rättssalen än de andra motiven ger fog för. Både psykiskt starka och psykiskt svaga människor kan utsättas för våld.

Vi skulle med en sådan argumentation i botten för rättsutövandet inte längre ha någon likhet inför lagen i den meningen att olika personer straffades lika för samma slags brott. Det skulle istället i mycket högre grad bero på vem offret är (och hur han eller hon mår).

Visserligen motiverar även de förebyggande argumenten i viss mån en gärningsmännens olikhet inför lagen, så att man till exempel kan döma efter olika straffskalor beroende på om den som utsatts för brottet är man eller kvinna.

Men att börja utdöma hämnd är att ta godtyckligheten ett steg längre, ned till det helt individuella planet. Då motiverar man inte längre den ojämlika bestraffningen med grund i samhällets bästa, utan istället offrets behov av återupprättelse. Och det behovet skiljer sig från fall till fall.

Dessutom finns ett allvarligt problem: De som utsatts för mycket traumatiska brott känner – om de inte helt enkelt önskar livet ur förövaren – rimligtvis ett behov av mycket hårdare och längre straff, eller till och med tortyr, än vad som är ändamålsenligt om man söker förebygga brott.

Sådana bestraffningar är självfallet alldeles kontraproduktiva för samhället på lång sikt. Inte nog med att de verkar i den motsatta riktningen jämfört med förebyggande och rehabiliterande åtgärder; de förhindrar dessutom att just sådana åtgärder blir verksamma.

Dessutom skapar vi genom att utdöma hämnd istället för straff små moraliska bubblor kring varje enskild förövare, bubblor vars principer bestäms av offret. Hur allvarligt brottslingen ska bestraffas beror på offrets subjektiva upplevelse av brottet. Om man gjort någon illa blir man alltså på sätt och vis offrets ägodel.

Jag tror förstås att många tycker detta låter helt riktigt och rätt. Men om man faktiskt tänker efter ett slag så tror jag inte det är lika självklart – för någon.

För var ska man dra gränsen? Hur allvarligt ska ett brott behöva vara för att man ska utdöma hämnd istället för straff? Att köra för fort, att snatta mascara, att förskingra hos Röda Korset, att förskingra hos Hells Angels, att köpa sex, att ta sig en holk, att ladda hem en Hollywoodrulle, att örfila ett barn, att örfila en pensionär, att örfila sin fru, att mordhota en journalist, att registrera oskyldiga som medlemmar i Moderata samlingspartiet, att råna en Ica-butik, att hänga en diktator, att våldta ett barn eller att skjuta en statsminister?

Varje person som ska ta ställning till straffens plats i samhället, måste göra sig klar över huruvida han eller hon vill ha samma straff för samma brott, eller om man från fall till fall ska låta offret helt eller delvis bedöma, eller för den delen utgöra grund för bedömningen.

Likaså måste vi bli klara över om det är viktigare att alla som gjort något fel ska bestraffas och lida, eller om det är viktigare att förebygga nya brott. Väger det förgångna eller framtiden tyngst?

Det handlar inte alls om några oförenliga ytterligheter. Däremot handlar det om önskemål som i praktiken motverkar varandra. Den rättspolitik som inte grundas i en tydlig grundläggande idé, där de här problemen faktiskt är grundligen besvarade, den kan med rätta kallas för flum.

En sådan i ordets rätta bemärkelse grundlös politik tycks vår regering faktiskt bedriva i dag.

Den enda boten är att faktiskt för sig själv försöka bena ut hur man ser på den här typen av svåra frågor. För svåra är de faktiskt. Alla som drabbats av till och med mindre allvarliga brott vet vilka fruktansvärda känslor som följer.

Jag har själv till exempel tvingats jaga iväg en inbrottstjuv ur sovrummet mitt i natten. En annan gång var vi några som flydde undan en kille som tappat sansen, slog och bröt sönder saker på huset och i trädgården, kastade in stenar genom fönstren och fortsatte förstöra inomhus. Nu låter de här grejorna förstås inte särskilt allvarliga, åtminstone för den som aldrig råkat ut för något liknande.

Ändå är det nästintill omöjligt att tänka klart när man drabbats bara av sådana här saker, som i strikt mening inte innefattar fysiskt våld mot person. Det blir knappast lättare om man råkat ut för något mera allvarligt. Vår inlevelseförmåga hjälper oss tyvärr både att förstå offren, vilket är jättebra, och att falla till föga för godtycklighet, vilket inte alls är lika bra.

Frågeställning blir extra svår om man väger in att allas lika värde ofta anses bestå i lika rättigheter, i frihet eller i välmående. Om man bortser från att inskränkningar av sådana saker även när de är riktiga är någonting lika dåligt, då har man övergivit principen om alla människors lika värde.

Det är helt enkelt inte enkelt. Så tänk efter. Vill du ha hårdare straff? Varför då? Vad menar du i sådana fall med »straff«?

Och hårdare än vad?

Något ännu osagt om partitesterna

Jesper Räf — Sun, 05 Sep 2010 07:58:58 PDT

Som bekant för flera av er så blev jag under veckan som gick inbjuden till Valet med Nordegren i P1, för att prata litet om de olika partitester som finns på nätet. Upprinnelsen var att jag publicerade ett »facit« till TT Spektras valkompass, som bland annat SvD använder sig av. Jag har tidigare utvecklat några tankar kring ämnet i den här krönikan.

Hos Nordegren hann jag tyvärr inte säga allt som var tänkt, och den sista – men viktigaste – poängen blev aldrig riktigt utredd.

Det handlade om vad sådana här partitester i bästa fall är kan bli – eller kanske snarare om vad de aldrig kommer att kunna bli.

Utgångspunkten för resonemanget är att man i partitesterna endast får ta ställning för eller emot vissa enskilda förslag. Här uppstår ett första bekymmer, eftersom politiska ställningstaganden, även när det enbart handlar om isolerade sakfrågor, är mycket mera komplexa än bara att svara ja eller nej.

En annan aspekt som jag hann ta upp i programmet var att det är svårt att ta någon hänsyn till hur hållbara ett partis svar på de olika frågorna är – går helheten ihop, eller räcker pengarna inte? Stöder partiet till exempel sin politik på att de hittat en magisk statlig jätteutgiften Allan som de kan ta bort, en utgift som inga andra partier funnit? (Jag tror ni vet vilket parti jag syftar på.)

Den problematik som jag sist i programmet tog sikte på att förklara, men inte blev färdig med, den kräver dock en litet mera djupgående förklaring.

Henrik Oscarsson, som är professor i statsvetenskap i Göteborg, räknar i ett blogginlägg upp olika så kallade utvärderingskriterier som människor använder sig av när de väljer parti:

[…] duglighet och kompetens, erfarenhet, tidigare uppnådda resultat, förmåga att leda, beslutsamhet även de dagar då solen inte skiner, trovärdighet, partisammanhållning, grad av interndemokrati, förmåga att samarbeta, förhandla och kompromissa, lyhördhet, folklighet, uppträdande, egenskaper hos ledande företrädare, moraliskt handlande, pålitlighet.

Därutöver bör inte minst ideologiska hänsyn tillmätas betydelse. Vi frågar oss hur olika partiers och deras företrädares analyser av tillståndet i världen ser ut, vad de anser bör åtgärdas, vilka metoder de tycker är goda eller dåliga, och inte minst vad de anser bör prioriteras, i det fall att allt inte kan genomföras på en gång (och så är det ju vanligtvis).

Om en i dag nästan helt okänd fråga seglar upp och blir störst på dagordningen om två år, vilket parti kommer troligtvis att hantera den bäst – enligt hur du ser det? Vilket parti kommer att förvalta din röst bäst i ett parlamentariskt läge där blocken inte är lika givna längre? Jag känner personligen flera som röstade på Miljöpartiet 2002, som efter att partiet givit sig in i förhandlingar med de borgerliga partierna sade aldrig, aldrig igen.

Allt detta är exempel på frågor som är i högsta grad relevanta för utslaget i ett partitest. Men testerna tar ingen som helst hänsyn till detta.

Skulle man ändå försöka sig på att baka in den typen av samband i testmekanismen, så skulle de förstås bli mera rättvisande. Det enda realistiska sättet att göra något sådant är att basera dem på statistik om hur personer som svarar si och så på en uppsättning frågor ställer sig till olika partier.

Och detta för oss fram till min poäng.

Du som genomför ett partitest kan nämligen aldrig räkna med någonting mera än ett statistiskt svar. Du får reda på hur du, om du vore typisk för dem som svarat som dig, skulle rösta i riksdagsvalet.

Med andra ord: Svaret i ett partitest, när det är som mest träffsäkert, kan aldrig bli rådgivande. Det bästa man kan hoppas på är att få reda på hur man rent statistiskt troligtvis kommer att rösta.

Så bra är förstås inte de partitester som finns på nätet i dag. De är sämre.

Men smaka ändå på skillanden mellan de följande formuleringarna:

Vilsen? Gör vår valkompass och se vilket parti du står närmast!
Vilsen? Gör vår valkompass och få reda på hur den vetenskapliga forskningen om väljarbeteende säger att du kommer att rösta!

Visst tycks det som att den första formuleringens valkompass måste vara mera träffsäker? Det är helt fel. Däremot är de så de marknadsförs i dag, trots att de inte nått fram till att kunna kallas ens försöksvis forskningsbaserade.

Om vi ställda för ett partitest får förklarat för oss att det utgår ifrån vad vetenskapen säger om hur vi borde rösta, då blir vi genast mera skeptiska till resultatet. Inte vet väl vetenskapen vad jag tycker? Och så genomarbetade är kompasserna dessutom inte, åtminstone inte ännu.

Resultaten man får av partitester kan alltså aldrig bli några rekommendationer. Däremot kan de komma att bli bra gissningar. I dag är kompasserna däremot bara roliga datorspel, och ingenting mera än så.

Därför är det direkt farligt att media basunerar ut dem som hjälpredor åt osäkra väljare. I förra valet sade sig 7 procent av väljarna ha påverkats av partitester på nätet, och utslaget på valresultaten kan för Centerpartiet och Socialdemokraterna ha varit i samma storleksordning som dataintrångskandalen för Folkpartiet, alltså över 1 procentenhet.

Det var i grund och botten av den anledningen som jag öppnade partitesterna och publicerade något av deras innanmäten. Då ser man hur simpla de faktiskt är.

Jobbpolitikens syfte spelar roll

Jesper Räf — Thu, 02 Sep 2010 10:00:23 PDT

Tänk dig att du startar en ideell förening. Pumpaivrarna heter den, och ert mål är att så många som möjligt ska äta pumpa. Medlemmar ansluter sig snabbt, och skrider till verket på ett otal sätt: Ni skaffar lotter där ni hjälps åt att odla, ni säljer och skänker frön och frukter på torget, ni opinionsbildar för pumpans gastronomiska förtjänster, ni samlar och hittar på nya recept, och ni bjuder in till stor pumpafest tre gånger om året, där alla gäster får ta för sig från ett formidabelt utbud av pumpahaltiga rätter.

Vilka får komma på festen då? Tja, föreningens allt annat överordnade syfte är att så många som möjligt ska äta pumpa. Alltså är alla som önskar inbjudna, och ju fler som kommer och smakar, desto bättre har ni lyckats.

Samtidigt med allt detta formas en annan förening. Den heter Uppdrivarna, och har ett rätt så snarlikt mål, så när som på en avgörande detalj. Deras högsta ändamål är inte att så många som möjligt ska äta pumpa, utan att så mycket pumpa som möjligt ska odlas.

Även Uppdrivarna säljer frön på torgen, men inga pumpor. De jobbar heller inte lika hårt med att ta fram recept eller trycka på för pumpans kvaliteter i köket. Faktum är att flera av medlemmarna inte riktigt vet vad de ska göra med sina högar av skördade pumpor, och deras trädgårdar fylls så sakteliga av ruttnande lyktor i olika utföranden. Stora komposthögar växer och luktar invid fälten, och i takt med att de får råd så köper föreningen bara mer och mer odlingsbar mark, som dignar av onödiga pumpor. Odla är syftet, inte använda.

Givetvis uppstår det emellanåt små dispyter mellan era medlemmar – pumpa är ju ett mycket viktigt ämne, och ni konkurrerar på sätt och vis om samma medlemsbas. Till sämjan bidrar förstås att de mer än gärna säljer eller till och med skänker något av sitt abnorma överskott till er, men ni kan bara ta emot en liten bråkdel av skörden, för ingen människa kan göra mat av så mycket pumpa som de lyckats samla på sig.

Nu är det så att Uppdrivarna tagit för vana att bjuda till egna fester samtidigt med era. I jämförelse serveras där mycket sparsmakat med pumparätter, men givetvis en hel del annat gott. Framför allt delar man ut verktyg och säckar med gödningsmedel som är bra för odlingen. Dessutom talas mycket om hur man går till väga för att mera effektivt driva upp plantorna ur jorden, men inte så mycket om att frukten kan ätas.

Vilka får då komma in på Uppdrivarnas fest? Tja, eftersom det bjuds på gott, så har föreningen bestämt att bara dem som redan odlar eller är intresserade av att odla ska få komma in. De som bara gillar att äta pumpa är inte välkomna. Eftersom flera av era medlemmar faktiskt odlar – det är ju ändå något som måste göras om man gillar att äta pumpa, då de inte uppstår ur tomma intet – så är de mycket välkomna. Men ni andra får inte vara med.

Kan du se parallellen?

Tänk dig nu att det inte handlar om en förening, utan om ett samhälle. Vårt samhälle. Det finns två grupper i samhället som tänker sig var sitt högsta ändamål med samhällsbygget.

Den ena fraktionen menar att den absolut viktigaste uppgiften för samhället är att skapa ekonomisk och teknologisk excellens. Ursäkta att jag använder ett så ålderdomligt uttryck – men det är faktiskt vad det handlar om. Ingenting kan enligt de här människorna vara viktigare än att teknologin och ekonomin är så framstående som möjligt. Alla andra mål har lägre prioritet.

I deras prat återkommer ständigt vissa nyckelord: konkurrenskraft, omsättning, vinst, avancerad teknologi, världsledande forskning, företagande, modernisering och tillväxt. Faktum är att tillväxt är mer eller mindre synonymt med ekonomisk och teknologisk excellens.

Den andra fraktionen hävdar med bestämdhet att samhällets ändamål är allas välmåga. Ingenting smäller högre i deras föreställningsvärld än att alla har det bra. De arbetar för att så många människor som möjligt ska känna sig fria och glada, eller vad helst det kan vara som de känner att de mår bra av.

När de talar återkommer helt andra nyckelord, som dräglighet, värdighet, lycka, frihet, livskvalitet, självförverkligande, människovärde och ledighet. Faktum är att ledighet mer eller mindre sammanfattar allt en människa behöver, hävdar de.

Trots att det ser ut som de båda fraktionerna torde ligga i bitter fejd med varandra i varenda fråga, så är det inte alls på det viset. De har några gemensamma mål också – fast inte något gemensamt högsta mål.

Den kanske viktigaste punkten de är överens om är att arbete måste utföras.

Mängder av arbete måste ju utföras om man vill att samhället ska uppnå ekonomisk och teknologisk excellens. På samma sätt är det om man istället vill att alla i samhället ska ha det bra. Vi mår ju bra av att ha något meningsfullt att syssla med. Det mesta av allt sådant som vi behöver för att känna oss lätta och lediga kräver att många saker blir gjorda, och ännu kan det knappast skötas helt av några maskiner istället.

Så övertygelsen att det finns arbete som måste utföras, den finns inom båda fraktioner.

Men det finns också mycket som skiljer dem åt. Synen på hur mycket arbete som måste utföras till exempel. Eller annorlunda formulerat: Synen på när det går för långt.

De som förespråkar excellens anser nämligen att det aldrig är nog. Mer arbete, alltid och för evigt! Om vi mår bra eller inte av det är av underordnad betydelse – det är framstegen som räknas, inte måendet.

Detta accepterar förstås inte de som anser att samhällets högsta mål är att alla ska ha det bra. I deras ögon är mera arbete fullständigt kontraproduktivt när det passerat en viss gräns, eftersom det gör att människor mår sämre istället.

Av någon underlig anledning är samhället dessutom utformat så att alla inte har något arbete att utföra, trots att de kan. Detta är en förfärlig märklighet, med tanke på att båda fraktioner anser att alla behöver arbeta – tillväxtivrarna därför att det ökar produktionen av excellens, välmågeförespråkarna därför att man mår bättre av att ha något meningsfullt att göra.

Däremot är de inte överens om vad man ska göra med dem som inte har något arbete. Om strävan efter fantasisiffror i budgeten och ständigt mera avancerad teknologi är viktigare än att människor har det bra, då är det mycket ändamålenligt att låta dem utan arbete ha det alldeles odrägligt.

Eftersom de inte utför något arbete, så bidrar de ju nämligen inte till samhällets excellens, och därför är det bra att sätta press på dem, så att de sätter fart och drar sitt strå till stacken – även om de inte mår bra av det. Hur människor mår är ju underordnat excellens.

Den andra fraktionen tycker förstås helt annorlunda. Deras allt annat överordnade mål är ju att alla ska ha det bra, och därför menar de att även dem som inte har något arbete ska ha det bra. Det är alltså fullt ändamålsenligt att försöka ordna det så att de mår bra, eftersom detta är samhällets främsta syfte.

Även i synen på dem som är sjuka eller funktionshindrade skiljer sig perspektiven åt. Den som är sjuk och inte orkar arbeta utgör en helt värdelös bit av samhällsapparaten för tillväxtförespråkarna, och helst av allt ska de arbeta alldeles oavsett sina förutsättningar, krämpor, svulster och sinnessvagheter.

Vad de som istället förespråkar självförverkligande tycker om den saken, det kan du nog räkna ut själv.

Detta är den enkla frågan om vad vi ska med samhället till, varför vi behöver en jobbpolitik, och vad konsekvenserna blir beroende på hur vi ser på saken.

Det är också de två idéer som dominerar i dag. Eller »två« förresten… Egentligen är det väl bara de där maniska tillväxtsträvarna som hörs?

I Moderaternas interna instruktioner står det att man inte får säga »tillväxt« längre. Istället ska man säga »fler människor i arbete«. »Sänkta ersättningsnivåer« heter numera »det ska löna sig att arbeta«. Jag ger mig den på att »ordning och reda i de offentliga finanserna« betyder tillväxt det också. Hela den borgerliga alliansen är med på tåget, och Mona Sahlin pratar om att vi behöver »fler arbetade timmar för att klara välfärden«.

Men när en svensk politiker säger det magiska ordet »välfärd«, så betyder det numera tillväxt. Nuförtiden är det tydligen ekonomins välfärd som vi först och främst ska bry oss om, istället för hur människor mår.

Det grundläggande och banalt simpla problemet med det här, det är att vare sig ekonomi eller teknologi kan må bra.

Ekonomisk och teknologisk excellens – tillväxt och konkurrenskraft – det är fullkomligt absurda vanföreställningar om vad samhällets syfte är. En rutten pumpa skulle kunna tänka ut det bättre.

Ändå är det vad alla pratar om. Det är vad den där befängda »arbetslinjen« går ut på, och minsta antydan till någon bättre idé måste förolämpas och tryckas ned så ingen får för sig att tänka efter – »bidragslinjen«, »bakåtsträvande«, »ledighetspolitik« och så vidare.

Jobben först, mer jobb åt alla, tillväxt sedan jesu tid – kosta vad det kosta vill och oavsett konsekvenserna för människor – detta är tydligen vad valet handlar om. Det gör mig förbannad.

Relaterade tidigare inlägg:
Ledighetslinjen! och Arbetslinjen är i grunden farlig.

C var inte alls på samma nivå 2006

Jesper Räf — Thu, 02 Sep 2010 07:16:28 PDT

Centerpartiet, som fick 7,9 procent i förra valet, har ett väljarstöd på bara 5,3 procent i aktuella opinionsundersökningar:

TV4Nyheterna/Novus … ger Centerpartiet 5,3 procent av rösterna. Det är också den siffra Centern får om man räknar fram ett genomsnitt av de fem opinionsinstituten som mäter på traditionellt sätt genom att ringa hem till väljare och ställa frågor.
Jämfört med valresultatet på 7,9 procent 2006 innebär det att 33 procent av väljarna har lämnat partiet.

Detta, menar Maud Olofsson, är ingenting att oroa sig över:

– Vi låg på samma nivå vid den här tiden före valet för fyra år sedan. Vi kommer att mobilisera våra medlemmar och sympatisörer i valrörelsen, säger hon.

På samma nivå för fyra år sedan – är det verkligen sant?

Så här sammanställde SVT opinionsläget den 7 september 2006:

Notera att inte alla av dessa undersökningar lär ha varit särskilt dagsfärska när tabellen sattes samman.

Den av mätningarna som var mest aktuell då sammanställningen publicerades var Sifos, med mätperiod 1–5 september. Om man försöker dra några slutsatser av opinionsläget då, så ser det inte ut som att partiet låg på samma nivå. De låg bättre till.

Det fanns förstås fler mätningar som vi kan kika på. Alla går förstås inte enkelt att få tag på längre, eftersom nyhetsredaktioner tenderar att slarva bort sina äldre artiklar, men en del siffror går ändå att hitta.

Från 18 till 30 augusti hade Centerpartiet följande siffror i Synovate Temo: 5,7%; 6,1%; 5,5%; 5,7%.

I Sifo var siffrorna 4,9% den 19 augusti och 6,7% den 26 augusti.

DI/Ruab publicerade en mätning den 24 augusti där partiet hade 5,1%.

Precis kring september månads början 2006 hade partiet 7,1%, 7,2% och 7,0% i Synovate Temo, och i Sifo den 7 september hade de 6,2%.

Det är tydligt att Centerpartiet hade sämre siffror i opinionsundersökningarna några veckor innan förra valet, än vad de fick i valresultatet. Men det är även tydligt att de låg bättre till då, än vad de gör nu. Att de låg på samma nivå är alltså inte sant.

Om partiet lyckas öka 1–1,5 procentenheter under de dagar som återstår före valet, precis som de gjorde för fyra år sedan, så landar de på 6,3–6,8 procent. Då har de tappat mellan var femte och var sjunde väljare sedan förra valet.

Men det förutsätter förstås att de faktiskt kan öka med 20–30 procent de kommande knappt tre veckorna, vilket tycks en smula osannolikt. Den här gången får de ju (förhoppningsvis) inte heller samma draghjälp som de fick i förra valspurten, när Folkpartiets dataintrång avslöjades.

Radiodebut

Jesper Räf — Wed, 01 Sep 2010 14:08:38 PDT

Hej på er. Vill bara nämna, att om någon av er lyssnade på Valet med Nordegren i P1 tidigare i dag, om valkompasser, och undrade vad det var för stackars förvirrad människa som inte lyckades klämma fram sina poänger, så ska ni veta att det var det jag. :-)

Fast egentligen var det kanske inte någon verklig radiodebut, annat än på så vis att det var första gången jag var pratare istället för musiker.