Det var den trettonde april 1953 som allmänheten för första gången fick ta del av den kallblodige MI6-agenten James Bonds uppdrag i Hennes Majestäts hemliga tjänst. Boken hette Casino Royale och blev en omedelbar succé i hemlandet där tre upplagor snabbt sålde slut. Utomlands gick det till en början lite trögare. I USA sålde den dåligt och de amerikanska förlagen försökte på typiskt sätt rädda situationen med ändringar av titel (You Asked For It) och namn (Jimmy Bond!). Men populariteten växte för varje bok. Snart började Bond dyka upp i andra medier, såsom den amerikanska TV-versionen av Casino Royale (1954) och som seriestrip i Daily Express (1958-77). Bond fick också flera prominenta läsare, bland andra den brittiske premiärministern Sir Anthony Eden, som gjorde ett uppmärksammat besök på Flemings villa Goldeneye på Jamaica 1956, och den amerikanske presidenten John F. Kennedy, som 1961 listade Kamrat Mördare bland sina favoritromaner och därmed gjorde Fleming till den populäraste kriminalförfattaren i USA. 

Ian Lancaster Fleming föddes 1908 i en förmögen familj. Hans far Valentin var en parlamentsledamot som stupade 1917 och fick en dödsruna författad av Winston Churchill. 1921 enrollerades han vid Eton men fick problem p g a sin förkärlek för bilar och kvinnor. Han fick lämna militärakademin Sandhurst efter att ha dragit på sig en könssjukdom och misslyckades i sitt försök att tas in på utrikesministeriet. Istället såg hans mor till att han 1931 anställdes av Reuters som redigerare och journalist, och fick som sådan bland annat bevittna en sovjetisk skenrättegång av sex britter 1933. Senare samma gick han in i finansvärlden, men misslyckades där också. 

 Flemings liv tog en ny vändning när kriget började. Redan i maj 1939 blev han personlig assistent till konteramiralen John Godfrey, chef för flottans underrättelseverksamhet, och visade sig vara rätt man för jobbet. Under kriget ledde han bland annat Operation Golden Eye, en plan för att hålla uppe underrättelseverksamheten i Spanien i händelse av tyskt övertagande. Efter kriget återvände han till journalistiken och översåg utrikeskorrespondenternas på The Sunday Times arbete. 

Fleming var som sagt en kvinnokarl. Redan innan kriget hade han ett förhållande med Ann Charteris, som var gift med baron O’Neill och hade ytterligare en älskare i Esmond Harmsworth, arvinge till Daily Mails ägare lord Rothermere. Under kriget hade O’Neill avlidit och Ann, som först hade velat gifta sig med den ovillige Fleming, gifte om sig med Esmond som nu blivit den nye viscount Rothermere. Förhållandet med Fleming fortsatte dock och 1948 blev hon gravid med ett dödfött barn. Rothermere tröttnade till slut och skilde sig från henne 1952, varefter hon till slut övertalade Fleming om äktenskap. Båda fortsatte dock att ha affärer vid sidan om; Ann umgicks bland andra med labours dåvarande partiledare Hugh Gaitskell. Det var under tiden före bröllopet som Fleming började skriva på Casino Royale, ”för att distrahera sig”.

Namnet James Bond lånades från en amerikansk ornitolog vid samma namn vars fågelbok den fågelintresserade Fleming hade. Enligt Fleming så ville han att hans karaktär skulle vara en extremt tråkig och ointressant person och att namnet James Bond var det tråkigaste han hört. Men läsarna tyckte inte att Bond var tråkig och Fleming kom att skriva tolv romaner och två novellsamlingar under sina semestrar i villan Goldeneye på Jamaica. Fler hade det blivit om inte den levnadsglade storrökaren och krökaren hade avlidit i en hjärtattack 1964, bara 56 år gammal. Men Bond levde vidare, både på vita duken och i böckerna, där andra författare fick ta över.

Romaner
1953 – Casino Royale (Casino Royale)
1954 – Leva och låta dö (Live and Let Die )
1955 – Attentat (Moonraker)
1956 – Döden spelar falskt (Diamonds Are Forever)
1957 – Kamrat Mördare (From Russia, with Love)
1958 – Döden på Jamaica (Dr. No)
1959 – Goldfinger (Goldfinger)
1961 – Åskbollen (Thunderball)
1962 – Älskade spion (The Spy Who Loved Me)
1963 – I Hennes Majestäts hemliga tjänst (On Her Majesty’s Secret Service)
1964 – Man lever bara två gånger (You Only Live Twice)
1965 – Mannen med den gyllene pistolen (The Man with the Golden Gun)

Noveller
1959 – Quantum of Solace
1960 – Hildebrandrariteten (The Hildebrand Rarity)
1960 – Den försvunna ordonnansen (From a View to a Kill)
1960 – M:s privata hämnd (For Your Eyes Only)
1960 – Den riskiga affären (Risico)
1962 – Spionen från öst (The Living Daylights)
1963 – 007 in New York
1963 – The Property of a Lady
1966 – Octopussy (Octopussy)

Dela med dig

Häromdagen var det femtio år sedan EON:s första James Bond-film, Agent 007 med rätt att döda (Dr. No), hade premiär. Det dröjde dock till den tredje filmen – Goldfinger (1964) – innan Bondfilmerna fick den form vi är vana med, d v s Bond går fram och skjuter, följt av en cold open och slutligen en titelsekvens med sång. Visserligen hade den andra filmen, Agent 007 ser rött (From Russia with Love, 1963) en sång, men den spelas på radio i filmen först efter en instrumental version under titelsekvensen. Även den sjätte filmen I Hennes Majestäts hemliga tjänst (On Her Majesty’s Secret Service, 1969) låter instrumenten råda under titelsekvensen, men följer upp i filmen med Louis Armstrongs fina We Have All the Time in the World.

Under åren har vi alltså haft 20 titelsånger av högst varierande kvalitet. Utmärkta bidrag som Goldfinger (Shirley Bassey), You Only Live Twice (Nancy Sinatra), Live and Let Die (Paul McCartney & Wings), Licence to Kill (Gladys Knight) och You Know My Name (Chris Cornell) får samsas med floppar som The World is Not Enough (Garbage), Die Another Day (Madonna) och Another Way to Die (Jack White & Alicia Keys). Många sånger har blivit regelrätta hits, men nu är det nästa tjugo år sedan den senaste, A View to a Kill (Duran Duran), lyckades med det.

I årets Bondfilm, Skyfall, har turen kommit till det brittiska stjärnskottet Adele, och hon sviker inte. Låten har hyllats över internet och vem vet, kanske kommer Bond tillbaka in på hitlistorna.

Dela med dig

Dela med dig

Dela med dig

Dela med dig

Academy of Motion Picture Arts and Sciences

Dela med dig

Dela med dig

Dela med dig

Dela med dig

Peter Parker (Andrew Garfield) är en fotointresserad loser i gymnasiet. När han var liten blev hans föräldrar plötsligt tvungna att resa iväg och lille Peter lämnades över till sin fabror Ben (Martin Sheen) och faster May (Sally Field) där han sedan dess vuxit upp undrades över vart hans föräldrar tog vägen. En dag när källaren svämmar över hittar han en portfölj med anteckningar som hans far lämnat efter. Fadern Richard var forskare vid Oscorp som tillsammans med sin kollega Curt Connors (Rhys Ifans) sysslade med genetik. Peter, som är en intelligent ung man, lyckas ta sig in i Oscorp-skrapan, där för övrigt hans vackra skolkamrat Gwen Stacy (Emma Stone) är praktikant, och letar sig in i ett rum med genmodifierade spindlar. Som vi alla vet blir han biten och råkar ut för vissa bieffekter. Dr. Connors är enarmad och forskar i att föra över vissa ödlors förmåga att få avhuggna kroppsdelar att växa ut igen till människor. Peter tar kontakt med Connors och lämnar över sin fars  algoritm för ett stabilt serum. Men Connors pressas av sin överordnade att skynda på sin forskning för att kunna bota den dödligt sjuke ägaren Norman Osborn och väljer att pröva serumet på sig själv. Till en början hjälper det och får hans arm att växa ut, men snart kommer bieffekterna.

Arbetet på en fjärde Spindelmanfilm påbörjades redan 2008, året efter Spider-Man 3, och var då tänkt som en fortsättning på Sam Raimis omåttligt populära trilogi, med samma skådespelare som de andra filmerna. Entusiasmen tycks ha spirat för snart spred sig uppgifter om att även en femte och sjätta film planerades och kanske skulle spelas in samtidigt med en sammanhängande historia. Men produktionen drog ut på tiden och efter ett tag lämnade Sam Raimi oväntat projektet, snart följd av sina skådespelare. 2010 kungjorde Sony att den fjärde filmen skulle bli en reboot och att man skulle börja om från början igen, något som fick många att rynka på näsan (undertecknad inkluderad). Det kändes helt enkelt för tidigt. Uppdraget att regissera tilldelades Marc Webb, vars enda filmmerit var den hyllade indiefavoriten (500) Days of Summer från 2009. Valet kan tyckas överraskande; en superhjältefilm är ju inte riktigt samma sak som en dramakomedi av independentformat, men det får nog sägas ha varit lyckat. Webb har koncentrerat sig på de mänskliga relationerna på bekostnad av ett alltför överdrivet specialeffektsbonanza (som ju superhjältefilmer annars specialiserar sig på). Huvudrollsinnehavarna Andrew Garfield och Emma Stone är perfekta och har en fantastisk kemi – föga förvånande blev de också ett par under inspelningen. Skurken spelas briljant av Rhys Ifans, i alla fall i mänsklig form. I ödleformat faller det lite, men det är inte Ifans’ fel. I vilket fall lämnade jag biosalongen längtades efter nästa film (som beräknas komma 2014).

Betyg: 1 2 3 4 5 

Regi: Marc Webb
Skådespelare: Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans, Martin SHhen, Sally Field, Denis Leary, Irrfan Khan, Chris Zylka

Dela med dig