Ja säg sakerna man kan upptäcka när man slötittar på teven. Bilden ovan är givetvis hämtad från Batman (1989) och föreställer Jokern när han håller parad och slänger ut en massa pengar. Stolen han sitter på är vår kungatron, den så kallade ”Drottning Kristinas silvertron”, lätt igenkänd på de tre kronorna.

Related posts:

1. 82:a Oscarsgalan
2. En titt på Disney/Pixar
3. MTV Movie Awards…

Jag begriper inte hur de tänker i Hollywood. Varför är det så att varje gång man ska filmatisera någon av de grekiska myterna så måste man vrida om innehållet till nästintill oigenkännlighet? Det är inte utan anledning som dessa berättelser hållit sig populära i 2500 år, och det är inte genom att ändra dem efter behov. De är vanligtvis bra nog som det är…

Perseus (Sam Worthington) är en halvgud som lever i en tid av krig mellan människor och gudar. Enligt filmens logik behöver gudarna (som alla ser ut som de är hämtade ur någon 80-talsfantasy) människors böner för att hålla sig starka. Som vanligt får Hades (Ralph Fiennes) agera skurk. Precis som i Herkules (1997) reduceras han här till en konspirerande djävulsgestalt i motsatts till den må vara bistre men rättvise gud han är i myterna. Till skillnad från de andra gudarna har han spenderat evigheten i underjorden och som dödsgud lärt sig leva på människors fruktan i stället för böner.

I staden Argos skryter drottningen med att hennes dotter är till och med vackrare är gudarna. På uppdrag från en redan tidigare hämndgirig Zeus (Liam Neeson) kommer Hades till staden och hotar att utplåna dem alla inom tio dagar om de inte offrar kungadottern, Andromeda. Straffet ska komma i from av Kraken, en varelse som återuppväcktes ur mytologin härom året i Pirates of the Caribbean (vilket är mer passade då Kraken är en medeltida sjömansfantasi och inte har något med antiken att göra). Inom ramen för berättelsen är Kraken dessutom ett barn till Hades, som avlades fram i tidernas begynnelse för att besegra titanerna, något som gudarna tydligen inte var starka nog att göra själva.

Nu beger sig Perseus och en grupp soldater ut för att rädda staden. Kanske hade man hejat på dem om inte stadsborna framstår som skitstövlar. Från några häxor, som ser ut att vara stulna från Pans labyrint, får de veta att de ska söka upp och halshugga Medusa, gorgonen vars blick förstenar de som möter den, för enbart det kan besegra Kraken. Äventyret för dem genom ett mytologiskt träsk utan dess like.

Filmmakarna verkar med andra ord ha gått efter en ”Grekisk mytologi for dummies” när de skrev det här skräpet och jag ser fortfarande fram till den dag då man lyckas göra en bra film baserad på de grekiska myterna. Om man inte är bekant med myterna har man nog en smula lättare att ta till sig filmen, men problemet med plottrig handling och dålig dialog kvarstår. Inte ens Neeson och Fiennes är någon behållning, men ibland måste de väl få tjäna lite pengar också så de är förlåtna. Det enda av värde är specialeffekterna, och det är väl tur det annars förstår jag inte hur man hade orkat se hela filmen.

Betyg: 1 2 3 4 5

Related posts:

1. Veckans fem: 85-81
2. District 9 (2009)
3. För en handfull dollar (Per un pugno di dollari, 1964)

Ett litet Hipp Hipp Hurra! och ett Grattis! till DD.KK.HH. Kronprinsessan och Hertigen av Västergötland på deras bröllopsdag!

Related posts:

1. Promenaden till altaret
2. Helg
3. Bland protokollen

För några dagar sedan fick vi höra att inspelningen av The Hobbit ännu inte hade fått grönt ljus på grund av MGMs ekonomiska svårigheter (samma svårigheter som stoppat den nya James Bond-filmen). Ändå fick vi höra att pre-production hade börjat och att det mesta av modeller och varelser hade blivit designade samt att premiärdatumet december 2012 kvarstod. Således kunde man trots allt pusta ut.

Men ack, så lätt skulle det inte bli; i natt hoppade regissören Guillermo del Toro (Hellboy, Pans labyrint) av projektet. Anledningen var förstås att det drog ut på tiden, han hade gått med på att bo i Nya Zeeland i tre år och det är väl mycket för vem som helst. Därutöver har han andra filmprojekt på gång, som man inte ständigt kan skjuta på framtiden.

Man får försöka se det hela positivt. Han kvarstår som medförfattare till manus och mycket har som sagt redan designats (del Toros fantasi är det ju inget fel på). Vem ska då ta över efter honom? Det vet vi inte än, vi kan dock vara säkra på en sak: det blir inte Peter Jackson – han är upptagen på annat håll. 

Del Toro har publicerat följande uttalande:

In light of ongoing delays in the setting of a start date for filming The Hobbit, I am faced with the hardest decision of my life.After nearly two years of living, breathing and designing a world as rich as Tolkien’s Middle Earth, I must, with great regret, take leave from helming these wonderful pictures. I remain grateful to Peter, Fran and Philippa Boyens, New Line and Warner Brothers and to all my crew in New Zealand. I’ve been privileged to work in one of the greatest countries on earth with some of the best people ever in our craft and my life will be forever changed. The blessings have been plenty, but the mounting pressures of conflicting schedules have overwhelmed the time slot originally allocated for the project. Both as a co-writer and as a director, I wish the production nothing but the very best of luck and I will be first in line to see the finished product. I remain an ally to it and its makers, present and future, and fully support a smooth transition to a new director.

Related posts:

1. 82:a Oscarsgalan
2. Nattens förhoppningar
3. Filmgala

Få har väl missat all den uppståndelse som kommit av att kronprinsessan Victoria vill ledas till altaret av Kungen, hur skulle man kunna ha gjort det med tanke på all den hysteri Svenska kyrkans prästerskap uppbådat? Denna ”anglosaxiska” tradition ska visst vara synnerligen upprörande och förlegad för den alltid lika framåtseende (och inte lite opportunistiska) Svenska kyrkan. ”Tänk på symboliken” vädjar de, denna fruktansvärda symbolik att kvinnan skulle vara en ägodel som överlämnas från en man till en annan. Nej, enligt den förment fina svenska traditionen ska man och hustru gå till altaret tillsammans, för att visa att de villigt går in i äktenskapet. Snälla nån…

Hur många av dessa ”villiga” äktenskap som ingåtts i Sverige under de senaste århundraden har inte varit ofrivilliga, och hur många av de ”fruktansvärda” brudöverlämningarna i andra länder under samma tid har inte varit frivilliga? Symboliken ligger i prästernas fantasier, den är inget vanliga människor reflekterar över.

Vad jag tror det handlar om är att prästerna är rädda över att den svenska traditionen ska konkurreras ut av den ”amerikanska”. Men det här vill de inte riktigt stå för, kyrkan vill framstå som modern och framhäver hellre en symbolik som inte längre finns över traditionsbevarandet.

En sak har dock prästerna missat när de anklagat kronprinsessan för att inspireras av Hollywoodfilmer: brudöverlämning är en Bernadottsk tradition. Gustav VI Adolf ledde sina sondöttrar (kungens systrar) till altaret och dessförinnan sin egen dotter, prinsessan Ingrid. Prästerna framstår som en smula opålästa när de anklagar kungafamiljen för att bryta traditionen, när det i själva verket är tvärtom.

Vi har uppenbarligen för få kungliga bröllop i landet när man (kyrka och media) glömmer sånt här.

Related posts:

1. Rätt parti?
2. …
3. Konsum i lågor?

Eftersom Kenneth publicerade sitt resultat i den valkompass man kan göra i SvD blev jag motiverad till att göra det samma. Valkompassen har blivit rikligt kritiserad eftersom väldigt många blivit Sverigedemokrater, så även jag till min ilska. Dessutom gör små ändringar stora skillnader. Jag har gjort den flera gånger utan störra ändringar och ändå fått helknasiga resultat. Hur som helt, så här blev det senaste gången:

Related posts:

1. Smygsosse…
2. Valresultat
3. Konsum i lågor?

Kompositören Ennio Morricone har tilldelats årets Polarpris (tillsammans med Björk). Han har bland annat gjort musiken till Sergio Leones västerns och fick för några år sedan en hedersoscar.

Related posts:

1. Waltz blir superskurk
2. Alfredsson ut i världen
3. Nyinspelning av Highlander

De som sett många filmer under det gångna året och är intresserad kan nu gå in på MTV’s hemsida (länk finns här) och rösta på sina favoriter till MTV Movie Awards.

Related posts:

1. Nattens förhoppningar
2. Filmgala
3. Golden Globes 2010

Helmut Berger som Ludwig strax före kröningen

Under de senaste veckorna har jag tittat på miniserieversionen av Luchino Viscontis epos om den bayerske kung Ludwig II, omväxlat kallad ”svankungen”, ”sagokungen” och inte minst ”den galne kungen”. Ludwig, som filmen/serien rätt och slätt heter, kom 1972 och har Viscontis dåvarande älskare Helmut Berger i huvudrollen. I övriga roller kan vi hitta Gert Fröbe, alias Goldfinger, som kunglig biktfader, Trevor Howard som Richard Wagner och Romy Schneider som österrikiska kejsarinnan Elisabet (en roll hon även tidigare hade spelat och blivit omåttligt populär som). Det hela är inspelat på plats, i Ludwigs många slott, och med de överdådiga oscarnominerade kostymerna och den sakliga iaktagelse och kyliga elegans Visconti intar får filmen en underbar dokumentär känsla. Visconti var visserligen marxist, men han var också högadlig och var väl bekant med det aristokratiska livet. Men det här ska inte i första hand handla om filmen, utan om personen.  

Neuschwanstein

Ludwig II (1845-1886) regerade Bayern från det att han var arton till strax före sin död. Hans regeringstid var olycklig för landet. 1866 hade man ställt sig på österrikarnas sida i deras krig mot Preussen, ett krig som förlorades och i praktiken förvandlade Bayern till en preussisk lydstat – något som formaliserades med det tyska rikets bildande några år senare. Detta förargade Ludwig rejält och bidrog till att han med tiden förlorade intresset för de traditionellt kungliga områdena; militären och politiken. I stället sökte han sig in i en drömvärld.

Idag är han främst ihågkommet för de slott han hängav sig till att bygga, en hobby som gjorde honom svårt skuldsatt. Linderhof, Herrenchiemsee, modellerad efter Versailles, och det medeltidsinspirerade Neuschwanstein är de mest kända. Det brukar hävdas att hans slottsbyggen ruinerade den bayerska staten, detta är inte sant då han betalade ur egen ficka. Bayerns ekonomiska problem hade andra orsaker. I vilket fall har slotten idag betalat sig många gånger om som Bayerns främsta turistattraktioner.

Ludwig och Wagner

Hans andra stora intresse var Richard Wagner. Han hade redan som trettonåring blivit ett hängivet ”fan” sedan han läst librettot till operan om svanriddaren Lohengrin. Utan Ludwig skulle Wagners karriär tagit slut allt för tidigt. Kompositören var i stort sett bankrutt och en persona non grata då Ludwig kallade honom till München och byggde ett operahus till honom. Det var under kungens beskydd som verk som Tristan & Isolde, Parsifal och Nibelungencykeln skrevs. De båda umgicks så frekvent att avundsjuka spreds i hovet och man oroade sig att Wagner skulle börja blanda sig i politiken. Arton månader efter att kompositören hade kommit till München tvingades Ludwig att skicka iväg honom från staden. Kungen var otröstlig och flydde ut till sina slott på landet.

Han var minst sagt excentrisk. Han hyste stor avsky för sina ministrar och under slutet av sin regeringstid vägrade han att träffa dem utan korresponderade enbart via tjänare. Han var oerhört blyg och vid statsbanketter kunde han gömma sig bakom blomsterarrangemang eller be orkestern spela så högt att ingen konversation kunde äga rum. Han företog sig ofta picknicks vid midnatt och underhöll sig med lekar tillsammans med traktens ungdomar. Mot slutet av sin regering blev han allt mer besatt av absolutism och hyste stor beundran för Frankrikes Ludvig XIV.

”Ers Majestät är i ett väldigt framåtstiget stadie av psykisk ohälsa, en form av galenskap känd bland hjärnspecialister under namnet ‘paranoia’. Då denna form av hjärnproblem har en långsam men fortgående utveckling under många års tid måste Ers Majestät betraktas som obotbar, då fortsatt försämring av de mentala krafterna är den naturliga utvecklingen av denna sjukdom. Såsom lidande av denna störning, kan handlingfrihet ej längre tillåtas och Ers Majestät är förklarad oförmögen att regera, då oförmögenheten ej varar enbart ett år, utan hela Ers Majestäts liv.”

Mot slutet av 1885 var Ludwigs skulder större än någonsin och statsrådet fruktade att staten skulle bli tvungen att gå in och betala kungens fodringsägare. Dessutom minskade inte Ludwigs besatthet med skulderna, tvärt om planerade han nya enorma palats i bysantinsk och kinesiskt stil. Irriterad av ministrarnas moraliserande och försök till ekonomisk åtstramning övervägde han att avskeda hela stadsrådet. Statsrådet beslöt dock att handla först. De började med att kontakta kungens farbror, prins Luitpold, och fråga om han kunde tänka sig att överta regeringen. Den sextiofyraårige prinsen tvekade dock och kunde bara acceptera om det fanns klara bevis på kungens oförmåga. Statsrådet anlitade då fyra framstående psykiatriker att ställa diagnos på kungen, vilket de villigt gjorde. De hade aldrig träffat kungen och än mindre undersökt honom, men genom hörsägen och vittnesmål från avskedade tjänare kunde de ändå fastställa en sinnessjukdom. Som bevisning lade de bland annat fram ovanstående blyghet och barnsligheter tillsammans med ständiga resor, dåligt bordsskick, påstådda hallucinationer, konstiga drömmar, samtal med sig själv, tillbedjan av ”heliga” träd och svår misshandel av tjänare. Underlaget hade samlats in av en greve von Holnstein som hatade kungen och mycket av innehållet i rapporten kritiserades senare.  Den sista anklagelsen protesterade tjänarna emot; kungen kunde på sin höjd ge någon en örfil men ångrade sig alltid genast och gav dyrbara gåvor som ursäkt. I vilket fall ansåg läkarna att kungen var obotligt paranoid. Det avslutande stycket i rapporten citeras här bredvid.

Prins Luitpold lät sig övertalas av rapporten, men andra gjorde det inte. Ministrarna skickade den till tyske rikskanslern Bismarck som inte lät sig övertygas, ”de vill offra sin kung för att rädda sig själva” kommenterade han och föreslog att saken skulle dryftas av Bayerns riksdag. Detta ville dock inte ministrarna; kungen var för populär och fick i vilket fall absolut inte förvarnas om deras planer.

Ludwig avbildad som enväldig konung

Den 9:e juni 1886 anlände en kommission bestående av bland andra Holnstein och expertgruppets ledare, doktor von Gudden, till Neuschwanstein för att gripa Ludwig. Han blev dock förvarnad av en lojal tjänare och kallade till sig den lokala polisen som skydd. Kommissionen fängslades men släppes snart igen. Ludwigs vänner uppmanade honom nu att antingen gå i exil eller resa till München, där armén och folket skulle skydda honom. Men Ludwig tvekade och började prata om självmord. Snart hade polisen ersatts med soldater ur prins Luitpolds regemente och den allmoge som skyndat till slottet för att hjälpa sin kung hade blivit bortschasade. Den 12:e kunde Ludwig gripas.

Redan samma dag fördes han till slottet Berg vid Starnbergsjön, som hade gjorts om till ett mentalsjukhus, med vitmålade väggar och titthål i dörrar och väggar. Där skulle han nu behandlas av doktor Gudden. Följande dag, den 13:e, var en söndag, men den djupt troende kungen nekades att bevista mässan. På förmiddagen tog han en promenad med Gudden och två vakter. På kvällen gick de båda ut igen, denna gång utan följe. De skulle vara tillbaka till middagen klockan åtta, men kom inte. Det regnade och man trodde först att de sökt skydd, men då de inte kommit tillbaka vid nio beslöt man att bilda skallgång. Halv elva hittades de döda i sjön.

Vad hade hänt? Den officiella rapporten fastställde att den galne kungen hade sprungit ut mot vattnet för att dränka sig. Då Gudden försökt stoppa honom uppstod slagsmål i vilket doktorn slogs medvetslös och föll ner i vattnet och drunkade, varpå kungen följde honom. Den här förklaringen är dock inte tillfredsställande och betvivlades från början. Inget vatten lär ha hittats i kungens lungor under obduktionen, vilket omöjliggör drunkning.

Ludwig (Berger) tröstar sin bror Otto (John Moulder-Brown)

Ett alternativt scenario vore att kungen försökte fly genom att simma över till andra sidan; han hade varit hängiven simmare hela sitt liv. Gudden dör fortfarande enligt ovanstående förslag men Ludwig då han, överviktig, upphetsad och i iskallt vatten, får en hjärtattack.

Det tredje scenariot är mer konspiratoriskt. Enligt detta blev kungen och Gudden mördade, den senare undanröjd som vittne. Det finns saker som talar för detta. Fiskare i närheten hörde skottlossning och några som varit med att dra upp kungen sade sig ha sett skottskador på kroppen.

Ludwig efterträddes av sin bror Otto, som ironiskt nog tveklöst var sinnessjuk och oförmögen att regera. Den åldrige och ovillige prins Luitpold fortsatte därför som regent ända till sin död 1912. Därefter övertogs regentskapet av hans son Ludwig, som dock valde att avsätta den då gamle Otto och själv sätta sig på tronen. Ludwig III blev Bayerns siste kung.

Strax före sitt omhändertagande den 12:e juni 1886 ska Ludwig ha sagt: ”Om de bara hade berövat mig min krona, det hade jag överlevt. Men att beröva mig mitt förstånd, ta ifrån mig min frihet, och behandla mig såsom de behandlar min bror [den galne Otto], det är outhärdligt. Från det ödet ska jag fly.”

Related posts:

1. Avatar (2009)
2. Körkarlen (1921)
3. Chéri (2009)

David Fincher, regissören till filmer som Se7en, Fight Club och The Curious Case of Benjamin Button, lär ha skrivit på för att regissera den amerikanska versionen av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Ett synnerligen intressant val. Betyder detta att Brad Pitt kommer spela Mikael Blomkvist?

Related posts:

1. Obamatal
2. Kyrkoval
3. Blomkamp gör mer sci-fi