Certified ScrumMaster will be available again in June, and we will have additional dates after the lovely Swedish summer for Certified Product Owner as well as CSM. As always, we conduct these via Zoom, with a short break every hour to ensure our energy levels are on top!

Check the margin to the right or the menu on top for the available dates – more dates to be announced!

/Mikael

Ändå väljer många att blunda för komplexiteten i arbetet, genom att sätta upp fasta tidsramar och hoppas att ”det löser sig”, eller att inte synliggöra komplexiteten – och därmed risken – i portföljen av pågående och kommande arbete, och sedan bli förvånad över uteblivna resultat.

Jag vill hävda att det här inte beror på något annat än att vi inte tränar på att hantera komplexitet, och ofta saknar praktiska verktyg för att göra det. Och om produkterna blir för krångliga att använda för att vi underskattar komplexiteten att konstruera dem på ett användbart sätt är risken att de blir hyllvärmare (eller som för katten Cosmos, hyllkudde!)

På våra utbildningar i agil produktledning lär jag ut tekniker för att synliggöra och hantera komplexitet inom flera tidshorisonter, som du kan omsätta i praktiken i ditt arbete. Du kan läsa mer om min syn på komplexitet i en liten handbok jag skrivit i ämnet.

Årets utbildningar till Certifierad Produktägare här i Stockholm håller vi i samarbete med mysiga Freys förstås! Du hittar aktuella datum i kalendariet till höger eller en bit ner på sidan.

Kom och ta med din syn på komplexitet och hur du brukar hantera den! Du kan anmäla dig via kalendariet till höger.

/Mikael

Jag och mina samarbetspartners önskar dig en riktigt fin sommar, med spännande insikter och en nyttig paus från de vanliga vägarna och vanorna.

I höst kavlar vi upp ärmarna igen, och kalendariet för höstens utbildningar finns nu tillgängligt. Ytterligare något utbildningstillfälle på distans tillkommer troligen, och då uppdateras förstås kalendariet.

Men det tänker vi inte på nu. Mot nya äventyr!

/Mikael

Jo, alla använder de det karaktäristiska soundet av en av världens mest sålda synthesizers, Yamaha DX7. Dess matematiskt metalliska sound slog musikvärlden med häpnad 1983, när syntar var något man förknippade med inte särskilt realistiska ljud genererade av analoga kretsar.

Den är också notoriskt svår att programmera, och därför kommer det sällan nyskapade ljud för den, utan studios världen över har använt i stort sett samma uppsättning ljud i decennier – fram tills jag tränade ett AI-system att skapa nya ljud och klanger till den under 2023!

Jag arbetar vanligtvis som konsult med förändrings- eller interimsuppdrag, men anlitas ofta som föredragshållare och håller utbildningar regelbundet sedan 2006. Nu kan du anlita mig för att få del av min fleråriga erfarenhet inom maskinlärning/AI, som konsult eller föredragshållare!

Läs mer, eller kontakta mig om du vill diskutera ett upplägg för ditt team, din avdelning, eller kanske en företagskickoff – då får du inte bara veta hur det gick med min app för ljudprogrammering, utan också insikt i hur du kan använda liknande tekniker för data i din verksamhet!

/Mikael

Under julen har jag traditionellt försökt koppla bort omvärlden och istället hinna ikapp med läsning. Så här vill jag dela med mig ett par lättsmälta lästips om just AI och relaterade frågor som jag själv knåpat med under året.

Först ut är ett sammandrag av ett föredrag jag fick möjlighet att hålla i regi av UNIK Partner i Uppsala – stort tack för ett bra arrangemang! Jag passade på att sammanställa några enkla knep och verktyg för att lära sig känna igen och hantera komplexitet i sin produktportfölj i en handbok som går att ladda ned här. Hoppas du hittar något som kan ge dig inspiration när du kommer tillbaks till arbetet!

Parallellt med verksamhetskonsulting och mentorskap har jag utvecklat ett AI-system för att generera ljudprogram till det som ibland brukar kallas för ”världens mest kända, och mest komplexa synt” : Yamaha DX7. Även om du inte vet vad jag pratar om, så hoppas jag att du kan hitta lite rolig läsning, och en introduktion till hur maskininlärning kan tillämpas för att lösa kreativa problem på min personliga blogg – första inlägget i en växande serie finns att läsa här.

Slutligen önskar jag dig som läser det här en riktigt fin julledighet, och ny energi till kommande år!

/Mikael

På förfrågan kör vi ett öppet tillfälle av den här kursen som ofta efterfrågas internt hos kunder. Om du missar den här omgången kommer det ett nytt tillfälle i vår att ägna en heldag på mysiga Freys i Stockholm åt att gå igenom verktyg och praxis kring informationshanteringen i agila arbetssätt, från behovsanalys till design och sprintplanering!

Kursen startar klockan 9 och vi avrundar kring halv fem på eftermiddagen. Lunch och fika på för- och eftermiddag ingår förstås, och du får ut kursmaterialet i praktisk form som A3-or!

Läs mer om kursen, eller anmäl dig i spalten till höger!

Om du inte förstår syftet med handduken vill jag bara säga : Ta det lugnt. Du är i gott sällskap, det är många som inte läst Adams fantastiska bokserie Liftarens Guide till Galaxen, och än färre som faktiskt liftat genom världsrymden med en ovärderlig handduk i släptåg.

Jag läste böckerna under några av mina mest formbara år, under tonåren när det stundtals kändes som att ingen riktigt förstod – allra minst vuxenvärlden, representerad (lite orättvist) av mina föräldrar (som förstås likt alla föräldrar gjorde sitt bästa med en tvär tonåring) Det var en uppslukande, magisk, upplevelse, som träffade helt rätt för mig där och då, och det kändes som att böckerna var skrivna för mig. Att ha läst böckerna blev inträdesbiljetten till en hemlig (och nördig) klubb, där vi skrattade åt citat och olika händelser, ritade babelfiskar och skrev vogonpoesi där vi kom åt. När jag sedan började läsa datavetenskap på universitet kändes det nästan som att det hade varit en del av inträdesprovet att ha läst åtminstone den första boken i serien. Även om de senare böckerna inte gjorde lika starkt intryck, blev Adams böcker en slags förlaga till hur surrealistiskt livet ofta kan vara, om man tillåter sig att se det.

Allt tog slut i maj 2001. Jag såg nyheten på nätet, och minns att jag satt uppe sent en natt och läste hur kondoleanser strömmade in på hans officiella sajt. Flera nämnde att de tänkte hänga ut handdukar i trädgården, ”om han inte lyckats få med sig någon på sin resa”. Det var rörande att läsa så många vittnesmål från människor som också blivit berörda av böckerna, och även haft förmånen att få träffa Adams personligen. Själv tog jag med mig en rejäl handduk till arbetet dagen efter. Jag ledde ett stort projektmöte och lade handduken på bordet bredvid mig innan vi började. Jag minns att många tittade nyfiket på handduken, men ingen frågade (jag antar att mina kollegor vid det laget var en smula luttrade över mina påhitt med agilt och andra idéer kring arbetsformerna)

Bilden är tagen på ett kundprojekt för sex år sedan. (Observera kanbantavlan i bakgrunden, och den allvarliga arbetsminen i förgrunden). Idag arbetar jag tyvärr hemifrån just idag, så handduken ligger på skrivbordet i mitt arbetsrum, till vänster om mitt IBM Model M-tangentbord, tillverkat samma år som jag läste Liftarens Guide till Galaxen för första gången.

Och som världen ser ut idag tänker jag att vi hade behövt Douglas Adams bland oss. Och fler som honom.

/Mikael

Den första boken jag nu hunnit läsa ut kanske inte är den mest inspirerande ur ett ledarperspektiv, men den var inte mindre spännande för det! ”The Final Days” skrevs av Woodward/Bernstein, mer kända som journalisterna som avslöjade Watergateskandalen och den möjligen mer kända boken ”All the President’s Men” som också blev film. Den här boken skildrar istället, genom öppenhjärtiga intervjuer med tidigare stabsmedlemmar, tiden från avslöjandet fram till dess Nixon lämnade posten som USA:s president. Det är spännande, stundtals nästan ångestfylld läsning, som på ett starkt sätt skildrar hur ett obegripligt ”misstag” (snarare: dumhet) raderar allt annat som uppnåtts, ur eftervärldens omdöme. Åtminstone för mig var det överraskande att läsa om Nixons utrikespolitik, med bl.a. den första resan till Kina, och hur han initierade en period av mer upptinade relationer med dåvarande Sovjetunionen och trevande samtal om en värld med radikalt färre massförstörelsevapen. Det var också intressant att förstå att Nixon i stort verkar ha varit en mycket introvert president, som föredrog att dra slutsatser utifrån rapporter och arbeta ostört framför att ständigt träffa människor. Detta bidrog säkerligen till viss del till en del minst sagt dåliga beslut, men jag kan ändå inte låta bli att undra om det ens skulle vara möjligt att vara en introvert president i USA idag?

Hur ditt ledarskap än yttrar sig, befäste denna bok min tes om att man behöver omge sig med duktiga människor som kan och törs utmana och analysera dina tankar och idéer. Även om du är ytterst ansvarig för beslut som tas, behöver de ske i samråd med människor som ser alternativen och förutsättningarna ur flera olika synvinklar, som tänker annorlunda än dig, och som törs säga emot när du kommer med en dålig idé. Samma människor – kanske är det ditt eller dina agila team – samarbetar sedan i den valda lösningen eftersom de också fullt ut förstår varför beslutet tagits, tagit del i det, och kan stå bakom det, även om det kanske i slutänden inte blev precis så som de själva ville.

/Mikael

Om inte, ta en stund och titta på det. Det är värt det, jag lovar.

För mig som gammal datavetare är det helt otroligt att se hur snabbt utvecklingen går nu. Det kanske ser roligt ut när den stoiskt halkar omkring i snön, men att lösa problemet med att hålla balansen på ojämn, hal mark i realtid är sannerligen inte enkelt. Det var knappt så att min hjärna klarade det när jag gick från mitt lunchmöte idag.

På 80-talet var schackdatorer något som kittlade fantasin, och ett av de mer kända exempel på artificiell – eller åtminstone problemlösande – ”intelligens”. Idag sitter det långt mer avancerade beslutssystem i flygplan och bilar, men vi tänker inte på det. Inte förrän det manifesteras i en form som vi kan känna igen som mänsklig, eller för den delen ”levande”, reagerar vi.

När jag visat den här videon för folk har många reagerat med att ta roboten i försvar, och bli förbannade på människan som testar roboten. Jag undrar om killen med hockeyklubban inser att han är på god väg att bli ”bad guy” på internet? Medan jag tänkte ”utforskande testning” när jag såg klippet, kunde jag ändå inte låta bli att också känna ”det där var väl onödigt”.

Det här är första gången det slår mig att vi på allvar nu är på väg in i en tid där robotar, och för den delen syntetisk intelligens, kommer att kunna vara lite som att arbeta med vilda djur. En balansgång, där närvaron kan vara farlig, eftersom du inte riktigt vet i alla lägen vad den kan hitta på. De mest framgångsrika exemplen på syntetisk intelligens överraskar oss i nuläget, och vi vet inte alltid varför eller hur slutsatserna dras i systemet. Det ska bli spännande att se när den fasen börjar på allvar, och hur lång period av människans historia den kommer att vara.

Det kommer definitivt att bli ett mer utmanade yrke att arbeta med test, på flera plan. Som om det inte vore nog jobbigt redan!

Efter incheckning och samling följde den dragning om organisationsförändring som jag under åren som gått sett så många gånger i snarlika varianter, men som då var ny och spännande för mig. Sist av allt presenterades nye chefen. Han berättade att vi nu skulle ”arbeta mer som ett team” och att det var viktigt med teambuilding. Han berättade också historier från sin karriär som ledare och hur han på olika sätt byggt team. I och för sig var inte historierna särskilt inspirerande (vi får anledning att komma tillbaks till någon av dem i en senare artikel) utan tvärtom undrade jag för mig själv hur några av teamen egentligen hade reagerat på det ledarskap han beskrev. Men jag var inte så erfaren och tänkte att det här nog var bra saker att lära sig.

Sedan öppnades en väska, och ur densamma togs fram en bunt t-shirts.

Det var den billigaste sortens t-shirt du kan tänka dig. Den dominerades av vårt företags logotyp, och namnet på vår produkt, med en töntig ordlek som anspelade på detsamma. Storlekarna var lite slumpmässigt införskaffade. Jag blev lite besviken, men tänkte att jag ändå behövde en ny träningströja.

”Nu tar ni på er tröjorna, och sedan vill jag se dem på resten av tiden vi är här. Vi är ett team”.  Jag kommer ihåg att jag tittade lite modstulet på tröjan, tog av mig kavajen, och drog på mig den över skjortan. Sedan skulle vi gå ned och fika.

Jag minns fortfarande känslan av att sitta som en skock får i larviga tröjor bland en mängd uppklädda människor som sneglade roat på oss. Jag skämdes över att vara där, och jag skämdes över vårt varumärke. Jag tror att tanken var att vi skulle haft tröjorna till middagen också, men där gjorde de flesta av oss revolt.

Teamkänsla och stolthet

Det är möjligt att jag hade glömt hela historien med åren, om inte den dykt upp igen med jämna mellanrum. Jag har varit med om, och bevittnat liknande försök till t-shirt teambuilding i över tio års tid nu, och jag blir lika förundrad varje gång jag ser medarbetarna ta emot den billiga, avdragsgilla presenten med spelad tacksamhet, och undrar om någon verkligen tror att det här ska ha något slags positiv effekt?

Det finns mycket kunskap om vad som bygger starka team, och övningar man kan göra för att stärka dem. I min erfarenhet finns det flera saker som kan samverka för att bygga ett starkt team, och den som varit med om det minns det ofta för livet:

• Känslan av tillit och förtroende, att min grupp står bakom mig, och att jag vill hjälpa oss att lyckas
• Känslan av att samlas kring en uppgift, ett varumärke, en produkt, en tjänst vi är stolta över och är med om att utforma
• Upplevelsen av att lösa ett svårt problem tillsammans, mot alla odds
• Ett synligt och närvarande ledarskap, som stöttar oss, och hjälper oss att lösa konflikter, motsättningar, svåra problem och hjälper mig att växa som individ i gruppen

Det här kräver förmåga till empati, förståelse för hur människor samverkar och gruppdynamik, och att våga ställa krav på sina medarbetare, men också hjälpa dem att leva upp till kraven. På mina utbildningar för agila ledare och ScrumMasters går vi igenom många av nyckelfaktorerna för att bygga agila, självledande team, men också hur de kan hotas av olika faktorer såväl inom som utanför gruppen. Och ja, historien om t-shirt teambuilding brukar dyka upp förr eller senare.

Kultur först – tröjor sedan

Jag måste avsluta med att berätta om ett tillfälle där – mot alla odds – tröjor faktiskt fyllde en funktion. En tidigare arbetsgivare hade i samband med en företagsfest köpt in tröjor till personalen som delades ut i en mindre ceremoni. Detta var riktiga, dyra hockeytröjor, där numret på varje tröja motsvarade anställningsnumret, och man fick alltså gå fram och hämta tröjan med ”sitt” nummer, i rätt storlek. Jag var tämligen nyanställd och kände mig invigd i en större gemenskap när jag gick hem på kvällen.

På den här arbetsplatsen fanns en stark kultur av gemenskap. Anställda och konsulter uppmuntrades att dela med sig av sin kunskap, och samarbete var en nyckel till framgång. Även om det förekom motsättningar och konflikter var vi rörande överens om att vi skulle bygga grymma saker för våra kunder. Det var också här jag kom att införa agila arbetssätt för första gången, eftersom miljön inbjöd till det. Arbetet med de fantastiska människorna och produkterna var en upplevelse som gjorde ett livslångt intryck på mig, och jag strävar alltid att försöka återskapa den känslan och arbetsmiljön i varje uppdrag jag gjort i mitt senare liv som konsult.

Tröjorna då? De kom efter att kulturen var etablerad, inte som ett försök att skapa den. Det var inte uttalat att de skulle bäras vid några tillfällen, men så fort det var fredagsöl eller andra tillställningar var det inte ovanligt att folk dök upp i tröjorna, och VD och bolagets grundare hade ofta på sig den när det var fest. Den symboliserade ett varumärke vi var stolta över, och som vi ville arbeta tillsammans för att utveckla, inte något vi hade blivit påtvingade.

Tröjan från min första historia hade jag på mig en gång, och jag vet inte längre var jag har den (eller om jag har den). Den sista tröjan jag berättade om hänger fortfarande i mitt arbetsrum, detta trots att jag bytt jobb och arbetat med många andra företag sedan dess. Och skillnaden mellan äkta kontra påklistrad teambuilding är påtaglig.

Äkta vara kostar, men ger resultat. Allt annat bara kostar.

/Mikael