Jag har investerat i en alldeles egen systemkamera, en Nikon D60.

Det efterfrågas allt oftare att jag ska fota till mina uppdrag. Min kära Nikon underlättar verkligen det arbetet. Nu ska jag bara försöka lära mig allt det där med ISO, brännvidd och bländare … Men till och med på auto-inställningen blir bilderna helt fantastiska.

Vi är inne i ett intensivt skede på festivalen nu. I dagarna spikas kortfilmsprogrammet som jag jobbar med och på måndag tillkännages de vi nominerat till Startsladden, ett av världens största kortfilmspriser. Bland cirka 340 anmälda filmer har vi nu kommit ner till en mycket mindre, men explosiv, skara filmer. Ska bli så spännande att få visa dem på festivalen, som börjar den 23 januari.

Innan dess är det förstås alla helger varvat med intensivt arbete på kontoret, för att få programmet klart i tid. Inte så mycket tid över för julmys, alltså.

Men vad gör man inte för konsten.

Tillbaka från Uppsala kortfilmfestival och mitt första besök i Uppsala som vuxen. Har sett mängder med svenska kortfilmer och har snart täckt in alla svenska kortfilmer och dokumentärer som gått upp på festivaler och bio i år. Detta för att nominera de bästa till Guldbaggen, men också för att välja ut favoriter till kommande filmfestival i Göteborg.

Nu kanske ni tycker att det låter hemskt glamouröst att springa runt på festivaler och bara titta på film. Det är det inte alltid. Jag spenderade flera timmar i ett mörkt ogästvänligt rum på en hård stol – det vill säga Videoteket – med att se all film jag annars skulle missat. Vad gör man inte för konsten!

Nästa måndag börjar jag åter mitt värv på Göteborg International Film Festival, och sektionen Svenska Bilder. Jag känner mig lite som en superhjälte med mitt dubbelliv – frilansjournalist nio månader om året, svensk films ”fanbärare” vintertid.

Framför allt ska det bli spännande att se vilka filmer vi får in i år. Det allra roligaste med mitt jobb på festivalen är nog att vara bland de första att upptäcka guldkornen.

För hon är ingen snabb författare, Hustvedt. Läste i en intervju någon gång att orden kommer mödosamt för henne. Hon kräver eftertänksamhet och tid, medan hon kallar sin man, Paul Auster, som född till berättare. För honom kommer det lätt att skriva.

Jag är ju skolad i den litterärvetenskapliga traditionen att det är fult att sammanblanda författarens liv med hans eller hennes verk. Eftersom man egentligen inte kan veta särskilt mycket om en person, ska man i stället låta texten stå friställd från skaparen och låta den tala för sig själv. Som vanlig läsare tycker jag ändå att det är svårt att förhålla sig till en text på det sättet. Särskilt ju mer jag vet om författaren.

Till exempel kan jag inte läsa Hustvedt utan att märka likheter med Auster, som när huvudpersonen i What I Loved dyker upp som en sidofigur på en middagsbjudning i Sorrows of an American. Så Austerskt! Jag föreställer mig hur Siri och Paul läser varandras texter och influerar och inspirerar varandra – deras respektive röster dyker upp i varandras böcker.

Sorrows of an American är hur som helst en lika fantastisk bok som What I Loved. Med stor vishet skriver Hustvedt om vad det är att vara människa. Om de sidor och erfarenheter vi döljer för andra, men som likväl formar våra liv. Om hur våra föräldrar och förfäders val påverkar oss. Och hon lyckas beskriva människan precis så komplex som hon är.

Förstod sedan att ”jordens undergång” refererar till återskapandet av Big Bang som några partikelfysiker ägnar sig åt just nu. Femtusen forskare varnar för experimentet och menar att jorden kan slukas som i ett svart hål.

Förr handlade domedagsprofetior om djävulen. Nu har forskningen/mänskligheten tagit över dennes roll. (Tänk bara på alla onda skurkar i Hollywoodfilmerna – om det finns något som verkligen skrämmer samtiden är det överintelligenta professorer i vita kappor.)

Jag väntar och ser vad som händer. Och går på filmquiz ikväll.

Jag har gått på det här med att gojibär ska vara så bra. Proppfyllda med vitaminer, mineraler och antioxidanter. Och använda inom kinesisk läkekonst i tusen år. ”Ett perfekt snacks att ha på skrivbordet och pigga upp sig med under hektiska arbetsdagar”, har Martina Bonnier ungefär skrivit om bären.

Kruxet är att gojibär kostar sjukt mycket pengar i Sverige. En liten minipåse signerad René Voltaire i Hemköpshyllan går på 50 kr. Så gissa min glädje när jag hittade en 500 gramspåse i Skottland för drygt £8! Här skulle det knapras gojibär under hektiska arbetsdagar, en fläkt av Martina Bonniers glamourösa vardag även i mitt liv.

Men så blev det ju inte riktigt. Gojibären visade sig smaka som russin som legat framme alltför länge och blivit dammiga.

Nu har jag alltså 500 gram gojibär att äta upp.

Eller så styckar jag upp dem i tiogramspåsar som langas vidare för 50 kr styck…

Lördagens flashande animationer byttes nästa dag ut mot JavaScript som dirigerade vissa länkar till andra sidor, där blinkande animationer upptog hela skärmen. Epilepsy Foundation stängde ner forumet under några timmar. Det hade blivit hackat.

Bland epileptiker är uppemot tre procent fotosensitiva, det vill säga känsliga för flimrande ljuseffekter. Vem som ligger bakom attacken mot forumet är fortfarande okänt, men det spekuleras i om en grupp som kallar sig själv Anonymous är ansvarig för dådet.

Anonymous utmålas som en löst sammanknuten grupp och kopplas till diskussionsforumet 7chan.org. De rönte viss uppmärksamhet under senvintern i år när de proklamerade att de skulle göra allt för att stoppa Scientologikyrkan. Bland annat läckte de en intern Scientologvideo på Youtube, där Tom Cruise propagerar för sin tro. En video som snabbt plockades ner av Scientologerna som pekade på upphovsrättskyddat material. Men Anonymous ger sig inte, det finns flera andra videor som attackerar just Tom Cruise på Youtube. Med Anonymous som avsändare.

Gruppen Anonymous har själva i ett uttalande skyllt attacken på Epilepsy Foundations forum på Scientologerna, som de menar ser epilepsi som något som inte ska behandlas med medicin.

En konferens i den virtuella världen Second Life attackaderas med flygande fallosar. I onlinespel, som World of Warcraft, har spelare som går in för att förstöra för andra blivit en del av spelupplevelsen. Nätet har fått sina allra egna motsvarigheter till att linda in en bil med toapapper eller kasta ägg på ett hus, och de som opponerar sig möts av långfingret.

Hackerkulturen är svår att ringa in den för den oinvigde. Men uttrycken är fler än bara trojaner och virus. När allt fler samhällsfunktioner flyttar ut på nätet och en stor del av människors liv faktiskt är beroende av nätet som en social mötesplats eller jobbrelaterad del i sitt liv, ja, då blir nätet attraktivt att slå emot.

Internet är okontrollerat. Vilda Västern-nybyggarkulturen är en del av tjusningen för den vanliga användaren. Men när ett helt lands banker, armé och regering är mer eller mindre beroende av att IT-infrastrukturen fungerar, är det dags att tänka ett steg längre. Som attacken mot epilepsiforumet visar kan följderna sträcka sig ut från den virtuella världen. Hackare, med sina professionella pojkstreck, har börjat visa huggtänderna.

Källa: Wired

Det kommer naturligtvis att tillkomma nya saker hela tiden, som texter och bilder, och min duktige webbdesigner och jag jobbar kontinuerligt för att det här ska vara en levande, lättanvänd och framför allt rolig hemsida att besöka.  Om det är något ni gillar extra mycket, eller saknar, så tar vi tacksamt emot era synpunkter.

Nu kör vi!