Dels jobbar jag en hel del för närvarande, och barnen har börjat skolan vilket innebär föräldramöten, läxhjälp och annat.
Sedan håller jag på att bygga ihop en hemsida till en byggkonsult.
Ett projekt som jag förträngt alldeles för länge, och som blev större och besvärligare än väntat.
Sedan vill The Critics gärna ha in recensioner, och sist men kanske inte minst, så har jag faktiskt startat upp en ny blogg.
Jag var ju lite tveksam till att släppa in alla i mitt närområde till den här bloggen, och löste det genom att starta upp en lokalinriktad blogg.
Här är den: Svalövsbloggen
Tanken var, och är, i första hand att få lite fart på den lokala debatten i kommunen där jag bor.
Vi får se om det lyckas…

Alla är naturligtvis välkomna att både läsa och kommentera i nya bloggen, och många av inläggen, som exempelvis de två senaste, är inte alls bara lokala utan mer allmängiltiga.
Den nya bloggen skriver jag under mitt eget namn - Sten.
Lokesson finnes icke där…

Nej, jag har inte övergivit den här bloggen, men den kommer att gå på tomgång ett tag framöver.

Hmm… *???*

Det finns ett antal människor som helt enkelt inte borde få framföra bilar eller andra motorfordon, men som ändå har körkort och kör omkring på våra vägar.
Jag pratar om de där som borde hålla sig till cyklar och kollektivtrafik - eller som kanske rent av borde hålla sig inomhus.

Först och främst har vi vansinnesfortkörarna.
Det kan vara mörkt, dimmigt, ösregna eller rent av vara halt, men de måste ändå köra avsevärt mycket snabbare än vad som är både lagligt och lämpligt.
Långtifrån alla, men många, av dessa självmordskandidater är unga män som tror att de är odödliga med ett färskt körkort i plånboken.
Bort med kamikazepiloter och hormonstinna ligisthuliganer från vägarna.

En annan kategori är snigelförarna.
vackert väder, bra 90-väg, och så ligger de i 65-70 km/h, och gärna vinglande kring mittlinjen så att man inte kan köra om.
En del av dessa förare har dessutom den märkliga egenskapen att när de kommer in i samhällen med 50 som maxhastighet - så fortsätter de att hålla 65-70!
Tydligen tycker de att 70 är lagom överallt.
En icke föraktfull del av snigelförarna är människor som varit ålderspensionärer i årtionden.
Jag är hemskt ledsen att säga det, men det hjälper inte att man har 75 års erfarenhet av bilkörning om synen och hälsan tryter och man har en reaktionsförmåga som en förlamad sköldpadda.
Sälj bilen och ansök om färdtjänst!

Nu kommer vi till lastbilschaufförerna
Vägarnas riddare?
Pyttsan!
Lägg märke till hur chaffisarna som du möter på vägarna ser ut.
Ser de ut som pigga och koncentrerade människor som är mogna och kapabla att ta ansvar för ett fordon som väger 20 gånger mer än de små bilar som de har omkring sig, eller ser de ut som trötta, uttråkade, dagdrömande zombies som har suttit alldeles för länge bakom ratten?
Bort med dem från vägarna - det finns godståg.

De unga männen har redan förpassats, men hur är det då med de unga kvinnorna?
Man hör dagligen hur otrygga och osäkra de unga kvinnorna är.
Man hör hur förvirrade de är, och hur dåååligt de mår.
Ska vi ha en massa sköra och nervösa vrak irrandes omkring på vägarna?
Naturligtvis inte!

Korta människor bör inte köra stora bilar.
Det är meningen att man ska titta över ratten, inte genom den!
De ska förresten inte köra små bilar heller.
En kort person i en liten bil försöker säkert ofta kompensera litenheten genom att köra aggressivt, och det är naturligtvis inte bra.
Kort går bort.

Långa människor passar inte heller så bra bakom ratten.
Bilar är helt enkelt inte skapta för dem, och de är inte skapta för bilar.
Långa människor har ofta stora fötter, och försök att köra en bil med styltor till ben och skidor till fötter.
Fullständigt livsfarligt.
Har man långa ben kan man ta långa steg, och då kan man gå.

Nyförälskade människor har ingenting på vägarna att göra.
Man ska koncentrera sig på körningen - inte sitta och dagdrömma om en massa annat.
En del nyförälskade är så frånvarande att de inte ens klarar av att cykla - eller ens att gå rakt ibland.
Ligg ner istället.

Bönder…
Bönder kör omkring i traktorer och tröskor.
Traktorer är gjorda för att köras på åkrar, och det innebär att det är där bönderna bör hålla sig.

Stadsbor bör inte få ha körkort av den enkla anledningen att de måste vara lite korkade.
De har nära till det mesta, cykelbanor, trottoarer, tätgående lokaltrafik, och så väljer de att sitta med bilarna i bilköer och betala hutlöst för parkering.
Det är korkat, och korkade människor gör korkade saker även när de befinner sig i trafiken.

Trötta, arga, irriterade, bittra och frustrerade människor har lika lite att göra i trafiken som de alkoholpåverkade.
Överdrivet gladlynta människor kan också hålla sig borta, för det där med trafik är inget att skratta åt.

Tävlingsinriktade människor bör bara få köra på inhägnat område, och taxichaufförerna skulle kunna emigrera till länder där man inte har några trafikregler att ta hänsyn till.

När vi nu är igång, så kan vi passa på att också plocka bort alla gubbsjuka män, ilskna klimakterietanter, smålänningar, ölänningar, tyska turister i husbilar och halvfulla danskar från vårt vägnät.
Naturligtvis ska även de som gnäller på sina medtrafikanter plockas bort från allmänna vägar.

Tänk så bra det vore för olycksstatistiken och miljön om ovanstående personer höll sig borta från vägarna.
Och så bra det vore för “oss” som var kvar…

Man ska inte ha dåligt samvete över att man inte hinner med allt som man skulle vilja hinna med.
Man ska inte ha dåligt samvete över att man inte hör av sig till människor i den utsträckning som man kanske borde.
Man ska inte ha dåligt samvete över att man inte är en så bra förälder eller partner som man skulle önska att man var.
Man ska inte ha dåligt samvete över att man kanske inte alltid orkar göra sitt allra bästa alla gånger.
Man ska inte ha dåligt samvete för att man inte kan hjälpa alla människor med allt som man kanske tycker att de borde ha hjälp med.
Man ska inte ha dåligt samvete över att man inte tillräckligt engagerar sig för att skapa en bättre värld.

Man är inte mer än människa, och det innebär att man har begränsningar vad gäller både tid och ork.
Man måste prioritera, och det är fullständigt meningslöst att ha dåligt samvete över det som man faktiskt väljer att inte prioritera högt av olika anledningar.

Men jo, jag tycker nog att man ska känna av sitt samvete ibland.
Jag tror att det är bra att ha dåligt samvete när man ser eller känner något som är fel eller inte bra - och man väljer att inte (försöka) göra något åt det.
Man kan inte prioritera allt, men samvetet visar att man ändå bryr sig och kanske överväger man att prioritera om en dag.
Att inte ha det i samvetet är att inte bry sig, att blunda, och kanske rent av att förneka?

Nej, jag menar inte att man hela tiden ska gå omkring och plågas av ett dåligt samvete.
Vad jag menar är att man nog mår bra av att aktivt känna av hur samvetet mår ibland.
Det gäller nog alla, men somliga mer än andra.
Kanske kan man få det att må lite bättre…
Är det inte samvetslöst att inte göra det?

Kanske skulle man kunna säga att samvetet mår bra av att vi har dåligt samvete ibland.

God morgon…

Det kan finnas många föremål för vår kärlek.
Kärlek till barnen, föräldrar, vänner, ett husdjur, en gud, en plats eller kanske till en bil.
Jo, det finns tydligen människor som på riktigt älskar saker som bilar eller motorcyklar.

Sedan har vi naturligtvis KÄRLEKEN!
Ni vet, den där som börjar med en förälskelse, med passion och åtrå.
Den som i bästa fall är ömsesidig och utvecklas till en djup kärlek som gör att man vill leva och dela sitt liv med personen.
Den som man vill ska vara livet ut, och som kanske till och med gör det.
En del av oss har förmånen att hitta den kärleken, och det är stort!

Jag har hittat den kärleken, och det har tydligen Majoy också.
Störst av allt är kärleken, och den har vi båda hittat.
Vi är lyckligt lottade.
Vi har dessutom det gemensamt att vi hittat kärleken hos en kvinna.
Just det, det var där den lilla skillnaden dök upp.
Majoy är en kvinna som älskar en kvinna - jag är man som gör det.
Hon är född med äggstockar - jag med testilkar.
Majoy är homosexuell, jag är hetero.
Det där med homo- eller heterosexuell skiter kärleken fullständigt i.

Nej, kärleken bryr sig inte, men en del människor gör det.
Det finns människor som menar att hennes kärlek är fel, osund och kanske rent av “skadlig” på något vis(?).
Homofobi.
Majoy har bekymmer med delar av sin omgivning.
Nej, problemet finns inte för att hon misshandlar sina barn, hotar sina grannar eller vandaliserar allting i sin omgivning, för det gör hon knappast.
Problemet är inte heller att hon älskar, men att hon älskar en annan kvinna.
I sig är det naturligtvis inget problem för henne, tvärtom, hon har ju hittat den där fantastiska kärleken.
Nej, problemet är att en del andra har problem med det, och att de låter sina problem bli Majoys problem.

Nu sitter det kanske en homofob i ett hörn någonstans och tänker såhär:
“-Det är inte själva kärleken som är problemet, det är den där sexuella biten.”
MEN HALLÅ!
Hur i helvete (förlåt) kan det störa någon vad två människor som älskar varandra gör i sina sängar, soffor, badkar eller på sina köksgolv?
Det är lika bisarrt som att någon skulle ha åsikter om att jag är heterosexuell och därmed älskar, och har sex med, en kvinna.
Det finns de som inte ens klaaarar aaav att se två kvinnor/två män som kramas eller kysser varandra.
Sök hjälp, eller blunda, säger jag.
Har du problem med det, så är det ditt problem!

“-Men tänk på baaarnen.”
Okej, nu tänker jag på mina barn, och jag hoppas verkligen att de inte växer upp och blir till trångsynta homofober.
Det skulle smärta mig mycket!

Störst av allt är kärleken!

Jag vill nu skriva en ny serie med ett ännu tydligare “utanförperspektiv”, men vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det.
Uppslag har jag gott om men beslutsångest är ju mitt mellannamn, så jag kan inte bestämma mig för vilket av alternativen jag ska använda mig av.

Här är några alternativ:

Flugan.
Flugan flyger omkring mellan olika ställen och ser och hör då saker och ting som människorna inte tror att någon ser, vet eller hör.
Det skulle bli (fejade) rapporter från olika människors högst privata sfärer.

Korpen.
Oden hade två korpar (Hugin och Munin) som flög över världen och sedan berättade för Oden vad de sett.
Jag vet inte riktigt hur jag skulle använda mig av korparna, men det hade varit lite kul att använda dem eftersom jag ju redan har en koppling till nordisk mytologi i namnet Lokesson.

Hustomten.
I det här sceneriet har vi en flerhundraårig gårdstomte som studerat och berättar om hur gårdens olika generationer har tänkt, handlat och resonerat.
Skillnader och likheter genom tiden.

Historikern.
Här är jag en historiker som från en mycket avlägsen framtid försöker mig på att förstå hur människor levde och resonerade i början av 2000-talet.

Adamsson.
Ni som har följt mig riktigt länge minns kanske att jag använt mig av Adamsson tidigare,
Det är en (fejkad) förfader till mig som levde på stenåldern.
Skulle jag använda mig av honom, så skulle jag förflytta honom till vår tid och se hur han uppfattade och tolkade oss och vårt samhälle.

Vilket tycker du skulle passa bäst, eller har du kanske rent av ett bättre förslag?

Hjälp mig!

Men sätt det nu i relation till andra drabbade i de krigs-/konflikdrabbade länderna.
Hur mår de som stridit mot de amerikanska soldaterna i Irak och Afghanistan?
De mår säkert inte särskilt bra, men jag tror faktiskt inte att exempelvis Talibanerna har en självmordsfrekvens som ens är i närheten av USAs.
Varför inte?
Eller mår de lika dåligt?

Titta på civilbefolkningen i de drabbade länderna.
Oftast drabbas de hårdare än vad soldaterna gör.
Det är på deras hus, deras barn och släktingar som träffas när bomberna faller.
Jag kan inte ens föreställa mig deras lidande, deras smärta, men de flesta av dem lever faktiskt vidare.
För ett tag sedan såg jag en filmsnutt som var tagen i Berlin några dagar efter krigsslutet.
Allt låg i ruiner, men mitt bland tegelhögarna satt det några äldre damer och knackade rent tegel från gammalt bruk.
Föreställ dig vad dessa kvinnor sett och gått igenom!
Jag föreställer mig att de förlorat det mesta av släkt, vänner och ägodelar, men lik förbannat satt de i spillrorna och rengjorde tegelstenar som skulle användas till återuppbyggnaden av staden.
Hej och hå, knacka på.

Kanske ligger det något i det här:
Offren lider, men ser framåt när faran är över, medan förövarnas samvete plågar dem i resten av deras liv.
Det finns kanske korn av sanning i det, men det finns fler aspekter av det där med att klara av trauman.

Som det där med att förlora ett barn.
Jag vill inte ens fundera över hur jag skulle hantera om ett av mina barn skulle dö, men samtidigt är jag medveten om att i de flesta av mina/våra tidigare generationer var det vanligt att barn dog under sina första levnadsår.
Att ett eller flera barn dog var inte alls ovanligt.
De hade inte psykologhjälp, terapi eller antidepressiva medel, men de fortsatte ändå sina liv.
Var de psykiskt starkare än vad vi är idag, eller vad fick dem att fortsätta?
Mådde de fruktansvärt dåligt, eller kunde de hantera barnens död på ett annat sätt än vad vi gör idag?

En liten sak till bara.
Den psykiska ohälsan ökar, och särskilt då bland de yngre.
Man pratar om ökande krav, hårdare samhällsklimat och stress som start bidragande orsaker till detta.
Min första tanke: Hur i hela fridens namn prioriterar vi om vi bygger ett samhälle där allt fler mår dåligt?
Min andra tanke: Tittar vi historiskt, så har vi en trygghet, frihet och möjligheter som vida överskrider de flesta av de tidigare generationernas
Ändå mår vi allt sämre.
Hmm…

Möjlig slutsats: Ju bättre vi får det på olika sätt, desto vekare och mer sårbara blir vi rent psykiskt.
Är det så???

“Bästa vore om män upphörde att ha sex med kvinnor”, skriver han.
Man skulle kunna tolka det som att Jerry vill att män skulle ha mer sex med andra än kvinnor - alltså med andra män.
För mig som är heterosexuell är det inget aktuellt alternativ.
Man kan också tolka det som att han vill se att fler män onanerar på egen hand istället för att ha sex med en annan människa/kvinna.
Hur kul är det?
Tredje alternativet: Förträng/stäng av den sexuella lusten.
Fjärde alternativet: Sexuell frustration, där vi har ett stort antal otillfrdställda och irriterade människor som springer omkring med fulla pungar eller trängtande fittor. (Först skrev jag snippor, men frun tyckte/påpekade att det passade bättre med fittor i det här sammanhanget.)
Mer om snipp-/fittdebatten kan ni läsa om hos Mymlan.

Jerry vill att vi ska ägna vår energi åt annat än att ha sex, Kurry ifrågasätter bland kommentarerna och jag håller helt enkelt inte med.
Har man sexuella behov, och möjlighet att ha sex med någon, så bör man ha så mycket och bra sex som möjligt.
Vi som har partners med med ungefär lika stor sexuell aptit som vi själva är lyckligt lottade, och bör njuta av den förmånen.
Min erfarenhet säger att både män och kvinnor som är sexuellt frustrerade blir irriterade och lynniga, och det blir ingenting bättre av.
Tillfredställda och nöjda människor mår helt enkelt bättre.

Människor har olika sexuella behov och aptit, men tänk vad fantastiskt det vore om alla fick vad de behövde och önskade.
Tänk också på vad hemskt det vore om alla gick omkring och var sexuellt frustrerade…
Älska/pippa/knulla efter behov och lust - mer sex åt folket!

Sexuell makt har jag tidigare skrivit om här, och det här handlar om sexuella behov…

Ett liknande fenomen är det där med karriär och chefsposter.
Män anklagas ibland för att utse och anställa män till högre poster och tjänster.
Det är nog så och det är trist, men hur gör då de kvinnor som tagit sig in i maktens manliga korridorer?
Ser de sig som förebilder och uppmuntrar andra kvinnor att följa deras exempel?
Alldeles för sällan.
Gör de som sina manliga kollegor och sopar vägen för karriärssugna män?
Alldeles för ofta.
Faktum är att många av de kvinnor som hamnat i olika typer av chefspositioner direkt motarbetar andra kvinnor.
Inte alla och alltid, men alldeles för många och för ofta.
Hur tänker de då?

Man pratar ibland om att kvinnor har lägre lön än män - för samma eller likvärdigt arbete.
Så är det, och ni får ursäkta språket, men det är rent ut sagt för djävligt att en människa ska få mindre betalt för att hon har äggstockar istället för testiklar.
Är kvinnliga chefer/löneförhandlare då bättre än män på att ge kvinnor en rättvisare lön?
Jag har inga som helst siffror, men jag tror inte det.
Vad tror du?

Det absolut mest bisarra är kanske då (kvinnliga) jämställdhetsförespråkare/feminister råkar i luven på varandra om vem som egentligen är feminist och vem som gör vad på rätt sätt.
Det gör mig riktigt ledsen.
Ser de inte hur de konservativa (och) antifeministerna står och njuter av skådespelet?
-Jaha, nu sliter rödstrumporna flätorna av varandra igen, men det är bra att de ägnar sin energi åt att förgöra varandra, så kan vi män få vara ifred.

Ett citat som jag inte minns var det kommer från:
“Kvinnor tycker inte om kvinnor, kvinnor hatar kvinnor!”
Så är det naturligtvis inte, men ibland skulle man kunna tro det.

Ett annat citat:
Det finns tre saker som kvinnor inte förstår; frihet, jämlikhet och broderskap.
Men hallå, motbevisa det!
Det sägs ibland att kvinnor är bättre än män på ämnen som kommunikation, samarbete och sociala nätverk, men visa det då!

Jag skulle tro att cirka 90-95% av er som läser detta är kvinnor, och jag hoppas inget hellre än att ni ger mig en annan bild av det här med kvinnors relationer till andra kvinnor.
Jo, det skulle kanske vara om du kan berätta varför, eller om, det ligger en del i det jag skriver i detta inlägg.
Som man är det lite känsligt det där med att kritisera kvinnor som “grupp”, men ni som har varit med ett tag vet ju var jag står i de här frågorna.
Dessutom, och framförallt, vill jag provocera igång en debatt.
Ni som tycker, eller tror, eller vill tro att jag är en riktig manschauvinist kan alltid spä på den bilden med det här gamla inlägget: Trött på Kvinnor.

Det är lite besvärligare åt andra hållet.
Om jag släpper bloggen till de som hittat (och kommer att hitta) mig på Facebook, så innebär det att det ramlar in en väldig massa människor som känner mig mer eller mindre väl utanför bloggosfären.
Vill jag det?
Bloggen innehåller inga som helst hemligheter, inga påhopp och inget förtal av de som lär komma hit, men jag tvekar ändå.
Vill jag att vänner, bekanta och släktingar hittar hit?
Ingen aning.
Vad jag vet är att om jag en gång släpper in dem, så är det slut med att blogga anonymt.
Det är det där med integriteten…

Stort beslut för en liten bloggare….

Här är en intressant mening:
“Innerst inne är han/hon/jag en helt annan än den som syns utåt.”
Är vi den vi är längst inne i våra egna dunkla vrår?
Är vi kanske en summa av våra handlingar, eller ska vi titta närmare på våra avsikter och tankar för att hitta rätt i vem någon egentligen är?
Är vi den vi själv tycker och känner, eller är det mer rättvisande att summera omgivningens bilder?

Kanske är det hela en meningslös och fullständigt obesvarbar fråga.
Min “slutsats” blir också lite bisarr:
Innerst inne är det nog bara vi själv som vet vem vi är, men samtidigt saknar vi ju förmågan att se oss själva ur något annat perspektiv än inifrånperspektivet, och det är kanske inte det bredaste eller mest objektiva man kan tänka sig…
Dags att ge upp?

Jag är jag och du är du.
Behövs det mer än så?

Jag kan komma på tre anledningar till att vi ofta beskriver oss själva på detta vis:
1: Ålder, kön, civilstånd och yrke är de viktigaste punkterna för att beskriva vem vi är.
2: Det är enkelt och konkret att beskriva sigsjälv med ålder, kön och civilstånd.
3: Vi gör det av gammal vana och tradition

Ålder, kön, civilstånd, sexuell läggning och arbete/yrke/utbildning säger egentligen väldigt lite om vem vi är som människor, men ändå är det ofta de områden vi börjar med då vi ska beskriva vem vi är.
Märkligt.
Vi är inte vår ålder, vårt kön eller ett jobb, men ändå är det där vi börjar.

Gör nu ett försök i en kommentar till mig, i din egen blogg, eller bara i huvudet att beskriva vem du är utan att använda dig av de saker /egenskaper som jag nämnt ovan.
Inte vad du är, utan vem.

Det är inte så lätt…

Vi går vidare:
Nyheten om Sverigedemokraterna fick mig (igen) att fundera på det där med demokrati.
Är det någonsin rätt eller befogat att störta eller omkullkasta en demokratiskt vald församling?
Svaret borde ju vara “nej”.
En församling som är demokratiskt vald har folkets mandat, och att då ta makten ifrån dem är moraliskt förkastligt och det strider mot de grundläggande demokratiska principerna.
Men låt oss leka med tanken att ett parti får egen majoritet i ett val, men väl vid makten för de en helt annan politik än den de gick till val på.
(Nej, jag är ingen paranoid konspirationsteoretiker - jag leker med en tanke.)
Jo, de är demokratiskt valda, och de lär ju “förintas” i valet som följer, men under valperioden kan de föra en politik som de inte har folkets mandat att föra, trots att de har folkets mandat att sitta vid makten.
Låt oss säga att det här partiet å det grövsta missköter landet, och att skadorna kommer att ta årtionden, eller mer, att reparera.
Vi drar det ännu lite längre: Deras politik är på god väg att kasta oss in i ett fullständigt meningslöst krig.
Är det någonsin befogat eller moraliskt försvarbart att med oparlamentariska metoder ta makten ifrån en demokratiskt vald församling?

Den här frågan är kanske roligare:
Hur ska man förhålla sig till en situation där ett lands befolkning fattar ett demokratiskt beslut om att avskaffa demokratin?
Landet Lokedonien beslutar efter en demokratiskt korrekt folkomröstning att avskaffa demokratin och att överföra all makt till kungahuset (eller landets religiösa ledare, eller dylikt…) på obestämd framtid.
Det var folkets vilja och demokratiska beslut att avskaffa demokratin till förmån för kungahuset.
Är landet en demokrati?
Okej, om man var tionde år håller en ny folkomröstning där folket får välja om kungen ska ha kvar all makt, eller om demokratin ska återinföras.
Är det då en demokrati eller en monarki?

Jag vet förresten en 88-årig man som i dagarna ägnar sig åt att lägga om taket på ett av barnbarnens hus.
Han gör lyckligtvis inte hela jobbet själv, men han är uppe på taket och visar, instruerar och hjälper till.
För ett par år sedan rev han sin systers gamla garage och byggde ett nytt åt henne - helt själv.
Han behövde något att göra.

För några år sedan installerade vi en ny panna i huset.
Rörmokaren berättade att han som lärling var med och installerade den första pannan i vårt hus….1942.
Nu är han 83-84 år gammal, men driver fortfarande sin verksamhet tillsammans med en yngre anställd.
Han har hållit på med rörmokeriet i ca:67 år, och vad jag vet har han inga som helst planer på att gå i pension.

74-åringen har klättrat upp i körsbärsträdet och sitter glatt och mumsar, 84-åringen jobbar på som rörmokare och 88-åringen lägger om taket hos barnbarnet.

En del är gamla och/eller utslitna långt innan de uppnått pensionsåldern, medan andra är aktiva och vitala långt upp i åldrarna.
Det är stor skillnad på hur folk åldras, både fysiskt och mentalt.
En del människor föds med goda genetiska förutsättningar till ett långt, friskt och aktivt liv, medan andra föds med sämre förutsättningar.
Det kan kanske kännas lite orättvist, men hey, man får göra det bästa man kan med de gener man fått.
En annan faktor är naturligtvis miljön.
Dålig kost, slitigt jobb, stress och osunda vanor bidrar exempelvis till sämre förutsättningar på äldre dar.
Jag är dock en ivrig förespråkare av att man inte ska gå till överdrift på den här punkten.
Vad är det för mening med ett hälsosamt och långt liv om man hela tiden ska ha tråkigt och tänka på hälsan?
Livet är till för att levas!
Måtta och balans.

Förutom arv och miljö så vill jag lägga till en tredje punkt, och det är attityden.
Många av min mors jämnåriga vänner skulle förmodligen inte komma på tanken att klättra upp i körsbärsträdet, och om de tänkt tanken så hade de flesta förmodligen slagit den åt sidan med argument som:
-Nej, det kan jag säkert inte.
-Det är ju farligt, tänk om jag ramlar ner!
-Det är det inte värt för några körsbär.
-Så gör man helt enkelt inte i min ålder.

Den som resonerar så åldras snabbare än den som tänker och agerar som min gamla mor.

Hjärnan och resten av kroppen förändras när man bli äldre, på de flesta punkter till det sämre.
Det är trist, men så är det bara.
De förmågor som man inte använder försvinner, förtvinas och tappas bort.
Leder som inte böjs stelnar till, muskler som inte används förtvinar och hjärnor som inte antar utmaningar förlorar förmågan till kreativt tänkande.
Det gäller inte bara 70-, 80- eller 90-åringar - det börjar mycket tidigare än så.

Ja, jag gillar att min mor sitter i ett träd och äter körsbär.
Jag är glad att hennes kropp klarar av klättringen, nöjd med att hon vågar klättra upp och stolt över att hon faktiskt sitter där och äter körsbär.
Men ramla nu inte ner och bryt lårbenshalsen…

Epilog:
Jo, jag får kalla min mor för “tant”!

Ibland kan man kanske klara av det genom att plocka fram sina diplomatiska färdigheter eller slingra sig på andra sätt, men inte alltid.
Jag ska nu beskriva en besvärlig situation, och jag vill väldigt gärna veta hur du hanterar den:

Du har en bekant som är väldigt blyg, ensam, sorgsen och tystlåten.
Ni står inte särskilt nära varandra, men du är en av de människor som står henne närmast, för hon har inte så många i sin bekantskapskrets.
Hon har väldigt dåligt självförtroende och behöver all uppmuntran hon kan få för att må bättre.
Nu har hon skrivit en dikt.
Hon har verkligen jobbat med den här dikten - lagt ner själ och hjärta i den, och nu vill hon att du läser den och berättar vad du tycker.
Hon berättar att hon har skrivit många dikter den senaste tiden och att hon äntligen har hittat något som hon är bra på.
Hon är glad och entusiastisk och hon behöver verkligen bekräftelse.
Problemet är att dikten är bland det sämsta du läst.
Det är inte bara så att du inte gillar det hon skrivit, det är verkligen uselt.
En 12-åring med undermålig språkutveckling hade kunnat skriva bättre poesi.
Det du har framför dig är en sörja av urvattnade floskler, gamla klyschor och dåliga rim.

Spänd av förväntan tittar hon på dig och säger: -Vad tycker du?

Vad svarar du?

(Lycka till…)

Jo, vi var ju på semester i Stockholm.
Tre dagar utan barn, två nätter på 5-stjärniga Hotell Reisen i gamla stan, och solen pressade upp temperaturen till 29-30 grader på eftermiddagarna.
Gott!
Ja, det är för solen som jag har både hatt och solglasögon på mig.
Hatt har jag inte använt sedan 80-talet och solglasögon ägde jag inte ens några när vi kom till Stockholm, men ska man springa omkring på Söder eller sitta i solen på Skeppsbron och pimpla vin mitt på dagen, så skadar det inte med lite skydd.

Sex, droger och rock´n roll?
Två av tre är väl inte att förakta?

Det var med andra ord en trevlig liten visit.
Okej, lite för många turister och en sabla massa stockholmare, men det får man ju leva med förmodar jag.
Personligen föredrar jag Köpenhamn framför Stockholm, men att jag föredrar den ene innebör inte att jag inte kan uppskatta den andre.

Jag kan inte bestämma mig för var det är roligast att titta på folk - i Kungsträdgården eller på Sergels torg?
Intressant är det i alla fall att studera skillnaden på människor som rent geografiskt befinner sig så nära varandra…

När jag var barn hade lokalblaskan en journalist som kunde det där med rubriksättning.
Jag letade upp rubriker som var roliga och lockande, och jodå, det var samme journalist som låg bakom nästan varje gång.
Det låter kanske märkligt, men han var en starkt bidragande orsak till att jag började läsa tidningen regelbundet.
Rubrikens makt.

Tidningarnas rubriker har annars samma funktion som löpsedlarna eller bokomslag - de ska väcka intresse.
Kort, kärnfullt och enkelt.
En del tidningars rubriksättare tycks ha fastnat med samma rubriker som de använt i årtionden:
“Ny larmrapport om maten!”
“Gå ner X kilo på X veckor.”
“Läs allt om bröllopet.”
“Nakenchock!”

Kanske lockar den där typen av rubriker en massa läsare, vad vet jag.
Tråkigt tycker jag, men kanske är det så man får göra när det råder nyhetstorka och man måste sälja en massa lösnummer?

Som bloggare har man inte det bekymret
Man kan ta ut svängarna, och rubrikerna behöver inte alltid exakt spegla innehållet i inläggen.
Jag gillar verkligen roliga, udda och uppseendeväckande rubriker.
Dessvärre är jag ganska dålig på att få till bra rubriker till mina egna inlägg.
Ibland får jag till det, men om man tittar i sidokolumnens “senaste inlägg” så ser man att rubrikerna över lag är närmast pinsamt tråkiga.

Hur ska en rubrik se ut för att locka dig till läsning, och hur sätter du rubriken?
Är rubriken det första du skriver, eller sätter du dit den till sist?
Är den viktig?
Har du kanske en riktig favoritrubrik?