DropFlow är en enkel liten app som bor i menyraden på din Mac.
Syftet med appen är att automatisera enklare filåtgärder, som till exempel att döpa om filer, konvertera bilder, ändra bildformat, komprimera filer och rensa metadata bland annat.

Mitt fokus med appen har varit att bygga något som jag själv har nytta av i min vardag. Appen ska vara föredömligt enkel, snabb och dra minimalt systemresurser.

Precis som med Texta är DropFlow skapat med god hjälp från Claude Code.

DropFlow är helt gratis att ladda ner och använda. Läs mer om appen på den här sidan, och återkom gärna med feedback med en kommentar här nedan.

Samma dag provade jag också att göra varmrökt potatis i mitt rökskåp. Here’s how!

Jag laddade mitt rökskåp med whiskyindränkt träflis och satte temperaturen på 135 grader. Under tiden skåpet värmdes upp så delade jag potatisarna i halvor och gned in dem i lite olivolja.
Därefter lade jag dem med snittytan nedåt på galler, strödde över lite flingsalt och sedan skjuts in i röken i en timme och 30 minuter.

De blir som allra godast om du kan servera dem varma direkt från röken. I mitt fall förberedde jag detta några timmar innan middagen och gav dem en skjuts på grillen innan servering.

Färgen blir läckert rökig och doften är riktigt rökig.
Vill man ha mindre röksmak kan det vara idé att förkoka potatisarna några minuter först och sedan röka lite kortare tid – eller använda mildare rökträ.

Oavsett, riktigt gott och en rekommendation från mig till dig!

Jag upplevde att jag inte hittade någon bra, minimalistisk textredigerare för Mac som både hade stöd för Markdown och en rimlig prislapp.

Så med lite gott stöd från Claude Code skapade jag därför en egen app, med några grundläggande funktioner som jag själv uppskattar.

Är du nyfiken på att prova Texta så finns det att ladda ner från den här sidan jag skapat för ändamålet.

Texta är helt gratis att ladda ner och använda, så testa och skriva gärna en kommentar till mig här nedan om vad du tyckte!

• Läs mer om Markdown här
• Läs med om Claude Code här

Jag valde en bit brieost (Kolibrie) på cirka 250 gram som jag delade i två tårtbitar, dels för att få mer yta för röken att tränga in igenom och dels för att jag ville testa att röka de olika bitarna olika länge.

Jag laddade min rökgenerator med björkspån och ledde in rökslangen i den vanliga gasolgrillen, som för ändamålet alltså fick vara avstängd och istället bara agera rökkammare. Jag ställde in röknivån på cirka 25 % och lät ostbitarna ligga nära rökslangens öppning för maximal rök mot snittytorna.

Den ena ostbiten körde jag en dryg timme och den andra biten körde jag två timmar. Den senare fick en klart gulare och lite sotig färg än den som jag tog ut efter bara en timme.

Bitarna fick sedan mogna några timmar i kylen under plastfolie och sedan var det dags för provsmakning. Båda var goda men vi uppskattade mest den kraftfullare rökiga smaken från ostbiten som fått ligga i två timmar. Den passade finfint till några salta kex, fänkålssalami och lite gott bubbel.

Rekommenderas!

Har du något tips på annat som är gott att kallröka? Skriv gärna en kommentar!

Förutom namnet Neo som sticker ut mot Apples annars fantasilösa namnsättning så bjuder den här datorn på ytterligare några överraskningar.

Först och främst priset. Instegsmodellen för MacBook Neo ligger vid svensk lansering på 7 995 kronor inklusive moms, vilket i Apple-mått mätt är något vi inte sett sedan tidiga Mac mini-dagar!
Den aggressiva prissättningen och marknadsföringsmaterialet visar tydligt att Apple med den här datorn har ställt in siktet på studenter.
Den finns i fyra distinkta färger, formatet är litet (13″) och vikten ligger på strax över nätta 1,2 kilo.

Som vi är vant oss vid från Apple får man här en dator helt i aluminiumchassi, precis som vilken annan modern MacBook som helst. Den har ljusstark och skarp bildskärm, en batteritid som räcker hela dagen och det där klassiska Apple-tangentbordet och styrplattan.

För att kunna pressa ner priset på den här datorn har Apple gjort ett antal saker annorlunda mot vad vi är vana vid från deras bärbara datorer hittills. Det som först och främst skiljer är att den datorn inte drivs av Apples egna datorchip i M-serien utan här har man valt A-serien – närmare bestämt A18 Pro, det vill säga samma som sitter i iPhone 16 Pro från 2024. Apple har också skalat ner på en GPU-kärna.
Vidare levereras Neo också med endast 8 GB ramminne och går inte att bestycka med mer än så.

Detta är alltså första gången vi ser en MacBook som kör macOS men som drivs av motsvarande hårdvara som en iPhone. Resultatet blir naturligtvis en mindre kraftfull dator som inte lämpar sig lika väl för tyngre uppgifter men som hjälper till att hålla priset nere.

För 7 995 kronor får du Neo bestyckad med 256GB diskutrymme och ingen touchID. Lägger du till ytterligare 1 000 kronor får du istället 512GB diskutrymme och även touchID.

Apple har också minskat storleken på styrplattan något samt valt att inte integrera någon bakgrundsbelysning i tangenterna (som för övrigt är färgmatchade med chassit på datorn). Synd, men inte absolut något i alla fall undertecknad kan leva med.

Detta i stora drag är MacBook Neo. En prisvärd instegsmodell med klassiska Apple-attribut som ändå inte skäms för sig.

Jag har de senaste sju åren kört en MacBook Pro (2019) som på den tiden var en rapp och kraftfull maskin i prisklassen 19 000 kronor men med åren har den blivit trött, färre appar funkar på den gamla Intel-baserade arkitekturen och batteriet börjar bli slött. Jag har sällan använt datorn till några tyngre uppgifter utan det har mestadels varit bildredigrering, skriva blogginlägg och surf.

Det var dags att byta. Och så kom då Neo helt plötsligt! Jag var först försiktigt skeptisk (på samma sätt som jag var till iPhone Air, om ni minns?) men ju fler recensioner och tidiga intryck jag samlade på mig från diverse techsajter så blev jag övertygad om att MacBook Neo skulle passa mitt användningsmönster perfekt – så det blev en beställning.

Nu sitter jag här och skriver det här blogginlägget på Neo och är fyra dagar in i min upplevelse av datorn. Jag har ännu inte satt den på prov med något direkt tungt utan syftet för mig var främst en dator att skriva på.

Det som slår mig mest är hur mycket dator detta ändå för pengarna. Den känns inte som en billig Chromebook utan har de vanliga Apple-attributen. Aluminium rakt igenom, inget plast här inte. Skärmen är ljusstark och skarp och tangentbordet har den klassiska MacBook-känslan. Kan nämnas är att styrplattan inte har någon vibrator som feedback vid tryck utan här är det en klassisk mekanisk variant man hör om man trycker lite hårdare på den.

En trevlig upplevelse för mig som kommer från en äldre Intel-MacBook är att MacBook Neo (likt nyare MacBook Air) inte har någon inbyggd fläkt – det behövs helt enkelt inte. Arvet från iPhone-arkitekturen gör den effektiv och den har god värmeavledningsförmåga. Det gör den perfekt att sitta med i knäet i soffan.

Jag lär återkomma med fler intryck längre fram när jag långtidstestat Neo. Är du intresserad av vad maskinen klarar av och vem den är tänkt för så kan jag rekommendera att se recensionsvideon hos Marques Brownlee här nedan.

X100V har varit utmärkt på alla sätt. Den har stor bländare, snabb autofokus, den är vädertålig, har ett smidigt format, bra kontroller och är en raktigenom allmänt trevlig upplevelse. En pangkamera faktiskt.

Men … För det finns ju alltid ett MEN någonstans där på horisonten – och för mig var det främst två saker som jag kände mig begränsad av i X100V.

Antalet megapixlar

X100V har en sensor på 24 miljoner pixlar, alltså 24 megapixel. Inte på något sätt dåligt men ibland känner jag begränsad när jag beskär bilder och vill ha en rimlig kvalitet och upplösning i mitt slutresultat.

Avsaknad av riktig zoom

X100V har en fast lins. Den var en gång i tiden anledningen till att jag bytte bort mitt gamla Canon-system med en handfull objektiv. Nu har däremot mitt fotograferande utvecklats åt att jag återigen känner ett behov av att kunna experimentera med andra objektiv, både för zoom och andra bländare.

Vidare fanns det ett helt gäng andra parametrar som jag värderade högt i jakten på ny kamera:

Vädertäthet

X100V är vädertät (om man använder ett filter på linsen). Det känns som en vettig grej att ha. Om man är ute i snö, regn eller andra allmänt ohälsosamma väderförhållanden för en kamera så är det skönt att inte behöva oroa sig eller känna sig begränsad. Det har jag känt mig trygg med och vill gärna ha fortsättningsvis.

Fysiska reglage

Jag uppskattar tydliga, fysiska reglage. Ju fler desto bättre. ISO. slutarhastighet, exponering, bländare – ge mig allt! Det gör att jag med en snabb blick kan se de flesta relevanta inställningar direkt, vilket jag tycker är trevligt.

Design och upplevelse

Jag gillar snygga prylar och den tidlösa, retrokittlande designen på X100V tilltalar mig på ett sätt som saknar motstycke och som jag har svårt att sätta ord på. Ibland hittar man bara prylar som talar till en, prylar som vill bli upplockade och kittlar det där kreativa sinnet. Flera av Fujifilms produkter gör det hos mig. Apples bärbara Mac-datorer likaså. Det är något som jag inte kan sätta fingret på.

Filmsimuleringar

Fujifilm har begåvat sina kameror med en mängd filmsimuleringar, vilket också är något jag uppskattar. Förinställningar som gör att man kan återskapa looken och känslan från en mängd olika analoga filmer från förr.
Det går också att anpassa dessa simuleringar in absurdum genom att skapa egna ”recept” där man finjusterat kornighet, vitbalans, färgtemperatur, skärpa, tonkurva, dynamiskt omfång och fler parametrar. Dessa recept kan man spara upp till sju stycken av i kameran och enkelt växla mellan för att få rätt känsla i sina bilder – efterbehandling direkt i kameran alltså!

Jakten

Utifrån ovanstående parametrar startade jag jakten för någon månad sedan. Jag visste att jag ville fortsätta på Fujifilm-spåret och att jag ville ha en kamera med utbytbara objektiv och fler än 26 megapixlar. Det var utgångsläget.

Eftersom jag gillar designen på X100V så drogs jag mot något liknande och landade ganska snart att X-E5 vore en bra ersättare. Utbytbart objektiv och 40 megapixlar, och en kamerakropp som kändes bekant. Efter att ha läst specifikationerna stod det dock klart att kameran inte är vädertät. Bummer! Jag var nära på att börja kohandla med mig själv i frågan och kanske värdera den egenskapen lite lägre men landade i att jag inte ville ta det steget tillbaka och behöva vara orolig för att plocka fram kameran i dåligt väder om en bra bild skulle uppenbara sig.

Jag tittade också på X-M5 och X-T50 men båda dessa lider av en eller flera nackdelar som jag hade specificerat på min lista även om de kändes trevliga i handen.

Målet

Till slut landade jag alltså i att Fujifilm X-T5 var kameran för mig. Den tickade alla boxarna och som bonus hade den också dubbla SD-kortplatser och klart bättre batteritid än de andra. Allt förpackat i ett lite större kamerahus men jag ansåg att fördelarna vägde upp detta.

Nu då?

Nu börjar jakten på tillbehör och på de perfekta inställningarna för alla knappar som går att personifiera. Och filmsimuleringar såklart. Åtskilliga timmar på YouTube återstår alltså, sen återkommer jag säkert med ett nytt inlägg.

Photo by Claudio Schwarz on Unsplash

Känslan att gå från att kånka en fotoväska till att ha en fast lins utan zoom var på något sätt befriande – om än utmanande. Kameran kom med ut mer ofta, packningen blev lättare och jag slapp ta beslut om vilket objektiv jag skulle använda där och då – X100V erbjöd bara en möjlighet. Och vill man zooma in lite, ja då får man vackert använda apostlahästarna och traska närmare bara!

X100V var också mitt första steg in till den moderna kompaktkameran, och till Fuji som varumärke. Jag lockades av filmsimuleringsmöjligheterna och av den retroinspirerade designen med de fysiska reglagen.
Men nu, fyra år senare var det dags för mig att ta nästa steg. Därför har jag nu efter moget övervägande, åtskilliga timmar av jämföresevideor på YouTube och en lite oväntad helomvändning sålt min Fujifilm X100V och köpt mig en Fujifilm X-T5.

Egentligen var min första tanke att ersätta min X100V med en Fujifilm X-E5 men efter noga övervägande vände jag bort från det beslutet och siktade in mig på X-T5 istället. Även om kameran inte är lika kompakt så känns det som ett mer rätt val för mig.

Det är fortfarande en kamera i Fujis X-serie så samtliga menyer och inställningar känns igen från min tidigare kamera, vilket är bekvämt och trevligt. Själva kamerahuset är lite mer greppvänligt och aningen större och alla de fysiska reglagen är kvar, vilket jag uppskattar och tycker ger en mer tilltalande design.

Nu två dagar in har jag inte hunnit fotografera så mycket utan har gjort en del grundinställningar, anpassningar i kontroller och preparerat med ett antal filmsimuleringar som jag alltid återkommer till.

Det lär bli lite mer foto här även framöver, vartefter jag har tankar att dela.
Häng gärna med om du har lust!

Det går långsamt men det går framåt. Löpande stöter jag däremot på nya utmaningar, vilka ibland gör att jag ibland stannar upp och lägger skrivandet åt sidan. Men så faller andan på och då gäller det att agera snabbt, innan jag hittar på något annat att lägga tiden på.

Nu i helgen har skrivkrampen släppt en aning och jag har avslutat två påbörjade kapitel, vilket känns otroligt skönt. Men så poppar de upp igen, utmaningarna, och jag sitter här en söndag eftermiddag och vet varken ut eller in.

Just nu rör sig mina tankar kring tre utmaningar:

• Kapitellängd
• Citattecken eller talstreck
• Tempus

När det kommer till kapitellängd har jag tagit lite hjälp av mina följare på sociala nätverket Mastodon där jag ventilerat frågan. Jag har känt osäkerhet kring kapitellängder utifrån att jag försöker dela upp varje scen i ett kapitel. Det gör att ett kapitel kan blir 2500 ord långt medan nästa bara blir 500 ord och jag funderar på om det känns märkligt med så stora differenser. Eller om man helt enkelt ska hitta ett annat sätt att dela upp det. Eller skippa kapitel helt och hållet. Allt är ju möjligt!

Nästa utmaning som jag funderar över just nu är huruvida jag ska behålla citattecken kring talad dialog i boken eller byta ut denna mot talstreck.
Här har jag inte helt bestämt mig ännu men det lutar åt att köra talstreck istället som känns lite mer modernt och luftigt.

Tempusform är den sista och kanske största utmaningen för mig just nu.
När jag började skriva mitt första kapitel så skrev jag detta i preteritum (dåtid) men ändrade mig efter ett antal utkast och bytte då till presens istället (nutid). Min tanke var att presens skulle skulle kunna höja tempot och sätta läsaren mer i händelsernas centrum än vad jag upplever att det mer berättande preteritum gör.
Det som just nu talar emot preteritum är bland annat de tillbakablickar karaktärerna gör i boken, där de beskriver saker som hänt. Jag blandar alltså redan tempusformer. Kanske ingen big deal men på något sätt så känns det mer enhetligt att skippa presens och köra preteritum hela vägen.

Jag skulle förmodligen kunna skriva en hel bok om det här med att försöka skriva en bok! Om alla fällor jag hela tiden trillar i, saker jag lägger alldeles för mycket (eller för lite) tid på och erfarenheter jag dragit under de här första åren. Men det kanske blir ett annat blogginlägg. Eller två.

Men just nu är det alltså dessa tre utmaningar som gnager mest. Har du som läsare eller författare någon input att ge mig så skriv gärna en kommentar. Det skulle uppskattas väldigt mycket!

Photo by Wilhelm Gunkel on Unsplash

Häromdagen satt jag som vanligt och lyssnade på veckans upplaga av den återkommande spellistan ’Discover Weekly’ som Spotify släpper varje vecka, skräddarsydd baserad på mina lyssningsvanor. Jag brukar ta den stunden i veckan som ett sätt att hitta ny musik att lyssna, sådan som ligger i närheten av den av den musik jag normalt lyssnar på.
Men något kändes inte rätt. Flera av låtarna jag fick rekommenderat kändes inte genuina. Det var ganska enkelt, efter några musklick att konstatera att flera av dessa i sin helhet faktiskt var AI-genererade låtar.

Min upplevelse att Spotify numera är nedlusat med AI-genererad musik – musik som promptats fram utan själ, utan känsla eller mening.

Jag förstår att AI är det ”nya heta”, att det är enkelt, billigt och snabbt att skapa AI-genererad musik. Men om vem som helst börjar pressa ut sin skit på streamingtjänsterna så bör vi som konsumenter behöver ges möjlighet att filtrera bort smörjan från våra rekommendationer och istället upptäcka riktig musik!

Denna möjlighet ger oss inte Spotify i nuläget. Det går att dölja specifika artister eller filtrera bort material baserat på nyckelord, vilket heller inte hjälper då AI-musik inte gärna skyltar med att den är just AI-genererad.

Detta faktum fick mig att tröttna en aning. Jag behövde ge mig ut på jakt efter en lösning men efter 18 år med Spotify som primär musikkälla så sätter gamla vanor sina spår.

Efter lite research och överläggande med bekanta på sociala medier så landade jag i att testa streamingtjänsten Deezer, som enligt uppgift har något typ av ”AI-filter” som gör att tjänsten inte rekommenderar dig någon AI-genererad musik. Precis vad jag var ute efter!
Sagt och gjort, jag signade upp på en gratismånad och kopierade över alla mina spellistor från Spotify via tjänsten Tune My Music. Allt kändes välbekant. Allt funkade bra även i bilen, via inbyggda Google Automotive, där Deezer har en vettig app. Men sen kom bakslaget.

Min setup hemma är sådan att jag har högtalare med röststyrning via Google Assistant och genom dessa styr jag bland annat vilken musik jag vill lyssna på. Grejen är den att Google Assistant inte integrerar med Deezer. Det var ingenting jag reflekterade över i min iver att byta streamingplattform men när jag väl står där i köket och säger ”Hej Google, spela mina favoritlåtar” och ingenting händer. Facepalm!

Jag fortsatte diskussionen med vännerna Jezper och Johan och det landade i att jag tänkte ge Apple Music en chans. Som redan inbiten Apple-användare kändes det som en låg tröskel att ta sig an deras musiktjänst, samt att man får ett vettigt paketpris på Apple TV, Apple Arcade och Apple Music. Och, röststyrning funkar! Allt frid och fröjd eller? Nejdå, nästa bakslag …

Istället har Apple Music inte någon app i Google Automotive-plattformen som jag har i min Polestar 2. Det vill säga, jag skulle bli tvungen att köra kablad CarPlay eller köpa en adapter till bilen som låter mobilen kör CarPlay trådlöst. Inte aktuellt tyckte jag, som vant mig vid att ha allt i bilens eget ekosystem.

Kvar står jag nu med två alternativ. Spotify eller YouTube Music. Båda fungerar med röststyrningen mot Google Assistant, båda har dedikerade appar för bilen och dessvärre, båda serverar mig AI-genererad musik.
Spotify har dock det uppenbara övertaget att erbjuda ljudböcker utan extra kostnad, vilket tilltalar mig.

Så här står jag nu, tillbaka på ruta ett igen verkar det som. Tror jag behöver pepp och tips.
Rekommendera mig er bästa lösning enligt följande kravlista:

• Streamingtjänst som (helst) inte föreslår AI-genererad musik
• Ska funka på iOS och i Google Automotive-plattformen
• Ska ha stöd för röststyrning genom Google Assistant

Och nej, jag är inte intresserad av att sätta upp någon egen lagringstjänst för musik. Det är inte så jag konsumerar musik – jag har behov av att hitta ny musik hela tiden.

Hilfe!

Photo by Immo Wegmann on Unsplash

Storleken

Det första som slår en när man greppar en iPhone Air är förstås tjockleken. Den är oväntat tunn och samtidigt som den är ”bara ännu en iPhone” så liknar den ändå ingen annan iPhone före den. Den känns aningen fragil till att börja med och ligger möjligen inte riktigt lika bra i handen som tidigare. Det finns helt enkelt mindre att greppa om. Dessutom är den lite hal och jag skulle rekommendera att man sätter på ett skal eller en bumper, dels för att skydda den men också för att göra den mer greppvänlig.
Jag hoppade över det då jag tycker att det förtar upplevelsen av att ha en tunn telefon, så jag kör ”barbacka”. YOLO!

Skärmen på iPhone Air är också aningen större än normalt. Storleksmässigt ligger den på 6,5 tum, gentemot iPhone 17 Pro som ligger på 6,3 tum och iPhone 17 Pro Max på 6,9 tum. Detta gör att man ibland tvingas göra en del fingervrickande manövrar om man tänkt navigera och nå hela skärmen med en hand, något som också kan bidra till risken att tappa den.

Kameran

Nästa punkt som uppenbart avviker rent visuellt är kameran. När resten av mobilvärlden går mot fler linser och optisk zoom extravagans så har iPhone Air enbart utrustats med en lins på baksidan. Den reder ut 2x optisk zoom och saknar makroläge. Så är kameran viktig för dig, titta vidare efter en annan mobil. Det här är inte varför du köper en iPhone Air.

Den duger ofta utmärkt men den glänser inte på något område skulle jag säga. Däremot blir jag mer imponerad av framsideskameran som fått sig ett uppsving över hela modellserien i och med årets iPhone-lansering.

Knappar

Likt föregående modell så har iPhone Air fysiska reglage för volymkontroll och av/på samt den konfigurerbara ”actionknappen” och kamerankontrollen. Inte mycket att orda om, och inga nyheter.

Batteriet

Låt oss däremot prata lite kort om elefanten i rummet, nämligen batteriet. Innan iPhone Air släpptes och specifikationerna blev kända så var jag sjukt skeptisk till en tunn telefon på bekostnad av batteritid. iPhone Air mäter endast 5,64 mm i tjocklek, bortsett då från kamerabumpen där även mycket av elektroniken sitter.

Dessa dryga 5,6 mm ska är alltså skärm, batteri och baksida. Inte många millimeter till batteriet alltså. Detta faktum oroade mig men när Apple meddelade att batteritiden för iPhone Air ligger på detsamma som föregående års iPhone 16 Pro-modell – ja, då börjar i alla fall jag att andas ut.

I specifikationen skriver Apple att du får ut 27 timmars videouppspelning eller 22 timmar videostreaming. Oklart om det stämmer, då åtminstone mitt användningsmönster inte ser ut på det sättet.

Däremot laddar jag batteriet till 85 % varje natt och tar den av laddaren vid 06.30 varje morgon och går oftast och lägger mig med nånstans 10-25 % batteri kvar, beroende på hur mycket jag använt telefonen under dagen. Det vill säga, det finns ändå skapligt med juice kvar i batteriet, om jag jag skulle ladda det till 100 % eller 95 %.

Övrigt att notera

I övrigt kan det vara värt att notera att iPhone Air inte är bestyckad med något stereoljud, utan det är mono som gäller. En ensam högtalare. En inte oväntad kompromiss med tanke på designen.

Detsamma gäller för SIM-kortshållare som fått stryka på foten helt i iPhone Air. Det är eSIM som gäller, enbart. Viktigt att kolla upp så att du har en mobiloperatör som erbjuder eSIM innan ett eventuellt köp alltså.

Sammanfattningsvis

iPhone Air är bara ännu en iPhone. Men ändå inte. Den är som ingen annan iPhone! Den har sina tillkortakommanden, den är inte bäst på någonting mer än att vara tunn och lätt. Kom ihåg det om du tänker köpa en.

Läs mer om iPhone Air hos Apple.