Under tiden kan ni läsa min älskade kusin Lizettes blogg, om hur hon kämpat sig till sitt körkort hon tog: “resan till mitt körkort”

Lämna era kommentarer & gratulationer till henne – hon både behöver och förtjänar det.
Jag är som en stolt morsa. Min älskade Lillezetten (som Kaeli säger).

Jag har verkligen undvikit detta. Sjukhuset.
In i det sista. Men nu klarar jag inte smärtan mer.
2 doser ketogan här på akuten som inte tar smärtan. Sen ska det röntgas.
Nån misstanke om tarmvred verkar finnas.

Det finns en risk att flickan på bilden har ett tarmvred som ligger och gror. Vi undviker sjukhus. Den enda gången de får in denna flickan på hospitalet är på en bår. Antingen i ambulans eller likbil.

Flickan på bilden har en son med multipla diagnoser vars medicin inte fungerat utan istället gjort pojk värre. Och mist 3kg som han inte hade att avvara. Så ny medicin ska provas. När ssk och dr pratat ihop sig.

Flickan på bilden är prova-på-sambo med en pojkvän som påstår han verkligen innerligen älskar henne. Är det komplicerat som hennes Facebook status säger? Nja. Han är okomplicerad. Det är nog bara flickan som vill vara försiktig då livet har en tendens att vara något oförutsägbart.

Men Monica, flickan lovar. Hennes kärlek till mannen i fråga är ren och sann och hon har de finaste och mest ädla intentioner. Hon är bara en rädd och något sargad flicka.

Tänk dig en morgontidning med enbart artiklar som får dig att skratta, le och bli alldeles varm inombords. Med bilder på lyckliga människor, småfeta bebisar med valkar och babypuder, med valpar i kastruller eller annat skoj.
Tänk dig att alla program på tv var roliga och fick dig att skratta av glädje!
Tänk dig att alla ord du får av andra människor är ord av ren omtanke och kärlek.
Tänk dig att bli överfallen av en främling med en kram och uppmuntrande ord.

Många utav oss kan inte ens föreställa oss det ens i vår vildaste fantasi och det är väl så tragiskt.

Men tänk om en god gärning leder till en annan som i sin tur leder till en annan och så vidare.
Tänk om det faktiskt finns ett karmakonto att fylla på.
Tänk om vi hade haft som utgångspunkt att faktiskt behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Well, sistnämnda teori fungerar nog bara i praktiken under förutsättning att alla vill bli behandlade på exakt samma sätt och det vet vi ju att det inte är sant.
Jag exempelvis uppskattar ÄRLIGHET i alla dess underbara former. Negativ som positiv för att jag på något vis har fått för mig att ÄRLIGHET och SANNING aldrig leda till något ont – i alla fall inte för mig. Jag anser väl att det är vad jag själv gör med sanningen som gör den ond eller god.
Men alla andra människor uppskattar inte den burdust underbara sanningen och ärligheten som jag gör. En del sanningar kan människor uppleva som sårande eller kränkande medan jag under inga omständigheter någonsin skulle föredra en lögn. Alla är vi underbart individuellt olika. Men det kan göra saker svårt – jag vill gärna tro att jag är en god människa med goda intentioner som missuppfattas som elak eftersom det är hur andra kan tolka min rättframhet, min ärlighet och ibland hela min framtoning.
Jag skulle inte må bra av att ljuga. Inte ens för att få någon annan att må bra.

Men åter till ämnet. Jag lever i den naiva tron att världen kunde varit en bättre plats om samtliga människor hade skiftat fokus. Från att fokusera på varenda mord vi kan hitta och skriva om det i ALLA tidningar, läsa om de horribla massakrerna där människor slaktar varandra för att man är oense om en politisk fråga – där vi inte längre pratar om de där våldtäkterna, misshandlarna och allt vad det heter..
Det är så mycket fokus på att vi måste prata om det – för att bli medvetna – för att kunna bekämpa det. Bekämpa det?! Bekämpa hat med mer hat? Det är lite som att bekämpa en eld med mer eld. Hur naiva och rent ut sagt korkade får vi människor lov att vara…?

Men vad bekämpar vi egentligen? Vi föder varandras hat och ogillande ju mer vi pratar om det – ju mer energi vi lägger på det.
Jag ser videos på Facebook dag in och dag ut, med små oskyldiga barn som grovt misshandlas och oskyldiga djur som misshandlas och mördas. Samtliga reaktioner på alla dessa Videos är alltid detsamma. Avsky. Alla som ser dessa videos mår dåligt. Jag mår dåligt. Hela min själ gör ont när jag ser detta. När vi pratar om det. När jag tänker på det.
Och INGETING blir bättre för att du och jag har utsatt oss själva – och varandra, för detta. Tvärtom – det blir värre. Jag mår dåligt- du mår dåligt. Och alla du visar den videon för, alla du pratar med om den videon om, mår dåligt. Varför fortsätter vi att lägga vår energi och fokus på sånt? Det är inte bara självplågeri eftersom jag faktiskt frivilligt och självmant utsätter mig själv för det (Jag läser. Jag klickar. Jag ser) utan jag plågar dessutom mina oskyldiga medmänniskor som jag utsätter detta för.

Bad things feed bad things. Det är enkel matematik mina vänner.
Om vi istället bara skiftar vår fokus. Från alla våldtäkter, misshandlar och mord till kärlek och omtanke. Från alla tidningsartiklar som handlar om sånt jag vet är negativt till att bara välja det positiva, de glada nyheterna. Dessvärre har jag en känsla av att min morgonläsning till kaffet kommer gå fortare än nånsin. Det är TRAGIK, mina vänner!

Istället för att klicka på den videon och se den när du kanske misstänker det är något du kanske mår dåligt av – klicka på något annat som får sig att skratta? Som ger dig de där varma känslorna inombords och sprid DET vidare.
Visa människor att du uppskattar dem – det mår garanterat DU bättre av och definitivt den mottagande änden med.
Jag vet att JAG i alla fall mår bättre när jag läser, skriver, hör POSITIVA saker.

Kärlek är lösningen. Det enda svaret. Den enda sanningen. Välj kärleken.
Prova en dag.
EN dag.
EN dag att sprida glädje och kärlek. Ge en komplimang till någon du inte känner. Köp en 10krs burgare till nån jävla hemlös. Tala om för gammelfaster att du faktiskt uppskattar hennes julkort hon envisas med att skicka varje år.
Ta initiativ att hjälpa någon när du ser att möjligheten uppenbarar sig – vilket den gör dagligen – hjälpa en gammal käring över gatan, plocka upp en penna nån har tappat – gesterna kan vara små men ack vad betydelsefulla.
Do it.

Glädje föder glädje. Alla vill vi väl vara lyckliga? Så om du vill vara lycklig – gör någon annan lycklig så kommer resten av sig själv.

- Ibland tänker missmaddis stora tankar. Allt för att komma ikapp med mina djupa känslor. Eller så var jag bara uttråkad?

Och nu känna det som om jag måste lära känna min kropp igen. Jag slutade med p-piller en sväng 2009, som ni minns. Men jag hann bara vara utan nån enstaka månad innan Kaeli blev till och min kropp blev besatt av andra hormoner. Jag hann liksom inte anpassa mig. Nu har jag gått helt utan hormonell påverkan i ett halvår.
Sedan jag var 14 har jag antingen haft preventivmedel eller varit gravid. Så jag upplever allt detta som aningen främmande. Den här ägglossningsvärken igen. Mensen igen. Och andra hormonella (naturliga sådana) förändringar. Känslor. Lustiga sådana. Finns det nått som heter ägglossningskänslor?
Mår ni andra annorlunda när ni har ägglossning? Jag menar inte PMS.. Utan.. Ja. Jag vet inte.

Vad ska det bli av detta…

Nu börjar vädret likna sommar! Klämdagen igår spenderades utomhus. Först solade jag & Lizette medan barnen sprang i vattenspridaren. Leo åkte in efter en stund eftersom han vaktar alldeles för mycket när vi är på gården. Han låter ingen komma nära alls. Han var väldigt tydlig men vad han tyckte när en av “äckelgubbarna” kom emot oss – med solglasögon och bestämda steg. Smart.. Jag fick hålla Leo med bägge händer och han rev sönder mina ben.
Gubbjäveln stannar framför oss, stirrar (med glasögonen på) och frågar om han ska klappa eller gå vidare. Eh. GÅ!

Nåja. Vi bestämde oss för att ta barnen till badet. Jag har inte badat offentligt på över 15 år… Men nånstans bestämde jag mig för att fullständigt skita i vad folk tyckte och tänkte om mitt daller och häng. Det var fan mysigt att svalka sig med barnen! Lizette var med så vi turades om att passa Kaeli när hon inte ville bada.

Idag blir det nog inte lika varmt. Får vattna gräsmattan istället!

Efter att jag lämnat Laaiti var det möte på resurscentrum – som fortfarande inte riktigt vet hur de ska hjälpa mig eftersom det inte är några direkta brister i mitt föräldraskap. Alltså det där med rutiner, konsekvens etc. Men vi får höras av efter allt stabiliserats med mediciner etc.

Sen fick Leo en promenad innan vi hämtade Phini. Och jag följde med min kusin Lizette att besiktiga hennes nya lägenhet som hon hoppades få flytta in i idag men det sket sig.
Hon ville ha med mig eftersom jag har truten med mig. Jag är inte rädd att säga ifrån. Och det gjorde jag – allt för att hålla Lizettes rygg fri i framtiden, den dagen hon lämnar lägenheten.
Städningen var INTE godkänd (fy fan!), hål i väggar, trasiga kvartsstavar, saker de inte plockat bort (klädhängare, takfläkt etc), ommålat – med färgklick på både tak & golv och förfärligt utfört. Så jag påpekade allt jag såg för att inte Lizette ska få det sen. Tidigare hyresgäst som vi pratade med innan vi gick in nämnde att han hade själv målat om hallen men det behövde vi inte nämna. Men det gjorde jag ändå för det såg för JÄVLIGT ut. Sen skiter jag fullständigt i vad han nu kan tycka om mig.

Seriöst människor. Ska man göra nått så gör det fukkin ordentligt, annars skit i det.. Och ta ANSVAR för det du fukkar up.

Nu är det fredag.
Kaeli är hos mormor och morfar – så SKÖNT!
Imorgon är vi bortbjudna på middag hos mannen-som-ändå-älskar-mig.
Spännande! Mitt enda krav var att Leo skulle få smaka!

Nu sa mina händer F_U.
Sluta skriv.

Tjohej, sukkers!

Men vad är det för diffus “diagnos”? Det kan inte vara en diagnos! Det är ju symptom!
Jag behöver (för min sinnesros skull) en konkret DIAGNOS.

Så det gav mig inte mycket. Det gav mig det jag redan visste – att det inte är något inflammatoriskt.

Och nu då?

Jag har ont. Som vanligt.

Idag var det alltså dags för återkoppling nu när utredningen är klar.
Träffade psykologen och hon gav oss “domen”.

Laaiti har kombinerad ADHD med ODD (“trotssyndrom”) och drag av Autism.
Allt ovan var egentligen ganska självklart från början men utredningens alla delar var nödvändiga.
Psykologen ska återkoppla med skolan på måndag och hon erbjöd sig att träffa soc också och förklara vilka behov Laaiti har och vilken typ av hjälp vi bör få.
Det känns så positivt! Vi pratade lite hastigt om hur jag kan agera gentemot Laaiti (och de andra två).
Vi kommer att få en tid till läkaren, Laaiti ska medicineras. Det kommer underlätta framförallt hans skolgång men även hans relationer med bland annat kompisar och familjen.

So far, so good! Nu kanske det kan börja röra på sig?