TV4 Play-appen ställer sig frågande till vem Stefan Löfven är när man söker på hans namn.

Han tillhör tydligen det okända och larmcentralen.

I söndags var det till slut premiär av den nya serien Äkta människor som går på SVT. Den dök upp som en svamp ur jorden för ett par veckor sedan. ”Vad är det här?” gick genom huvudet. Robotar? Sverige? Hubots? Huh?

Jag blev genast nyfiken vilket ledde till att jag såg några förhandsvisningsklipp som SVT publicerat. Idén kittlade mig. Det jag såg verkade vara proffsigt gjort. Mycket tid har lagts ned på sminket, att få robotarna, eller hubots, så ”konstgjorda” som möjligt. Det såg bra ut helt enkelt. Med det i bakvagnen hade jag ändå rätt högt ställda förväntningar inför premiären. Och det levererade faktiskt.

Premissen på serien är att robotar, så kallade hubots (Hushållsrobotar typ), är var mans egendom. Människolika lojala assistenter som hjälper oss med allt från att handla mat till att städa och vara till lags. Med andra ord får de göra sånt som vi människor tycker är riktigt tråkigt.

Estetiskt utspelas serien i Sveriges nutid, fast i en slags parallellvärld så att säga. Smart gjort, för att då slipper produktionen skapa en helt ny värld = dyrt. Bara för att det är jäkligt avancerade robotar behöver vi inte ha flygande bilar.

Äkta människor inleds relativt våldsamt och definitivt spännande. En medelålders man kör över en robot i mörkret på väg hem till sitt hem. Ganska snart framgår det att han och hans fru ingår i en rörelse som kallar sig för ”Äkta människor”, en slags anti-robotrörelse. De är rädda, speciellt han, och mycket riktigt kommer det en grupp robotar till deras hus med Eva Röse i spetsen som frihetskämpsroboten Niska.

Hon är en kompromisslös ledare som gör allt för att hennes sort skall överleva. En av hennes allierade är Leo, spelad av Andreas Wilson som är människa (typ). Han verkar vara den som har försatt dessa robotar på fri fot, gett dem självmedvetande. Samtidigt har han en relation med en annan hubot som heter Mimi som självklart blir kidnappad och omprogrammerad.

Det här är bara inledningen på serien och premiäravsnittet. Det finns så mycket annat och det serien egentligen handlar om är de filosofiska frågor om vad det är som gör en människa en människa. Kan en robot vara en människa? Handlar det om kött och blod eller är det vad som rör sig i huvudet och/eller sladdar? En annan aspekt är att skaparna tacklar hubots från alla håll och kanter; allt från de som har relationer med hubots till de som bara använder dem som vanliga hushållsassistenter.

Serien är lovande och jag hoppas att resten av säsongen håller i sig.

SvD, SvD, DN, DN

I nåt tidigare inlägg eller flera inlägg har jag kommenterat det här fenomenet med 3D i filmer och att det är värsta grejen. Det är inte värsta grejen, det är värsta hypen. Jag har gått på min beskärda 3D-filmer och för det mesta går jag ut ur salongen med ett suckande ”meh”. Varför? För ingen regissör, som jag stött på, har använt 3D-konceptet till sin fördel för att berätta sin story på ett bättre sätt. Det tillför alltså ingenting.

Med det sagt förblir 3D något av en gimmick-grej. Inget mer.

Häromdagen såg jag J.J. Abrams snacka om den kommande Star Trek 2 (ej originalet, sin nya alltså). Det som jag satte näthinnan på var hans tankegångar till just 3D i Star Trek 2.

Nu citerar jag här lite

Abrams says he wanted to shoot the movie on celluloid film in the anamorphic format, like he did with his first Trek film, “and you can’t shoot 3-D in anamorphic. I didn’t want to shoot it digitally.…I wanted it to match the look of the first and shoot it anamorphically. Then I saw the first movie converted; it was actually really cool. So I was okay with [converting the film to 3-D], as long as I could shoot it the way I wanted to.

Precis där går det så ohyggligt fel. Han vill så klart filma filmen på sitt sätt utan en tanke på 3D-aspekten och då förtas hela grejen med just 3D. Om man inte använder 3D för att förstärka sin berättarkonst på något vis är det skitsamma.

Väldigt ofta i 3D-filmer på bio är det alltid nåt föremål som kommer emot dig i hög fart; kulor, spjut, bråte, svärd (I’m looking at you Pirates 4) med mera. Och det är väl roligt en sekund. Sen blir man fort less.

Därför tror jag att Star Trek 2 i 3D kommer bli ännu en rulle i mängden som lämnar mycket att önska. Många kommer förmodligen bli besviken men en bunt kommer nog tycka det är råballt med rymdskepp som far runt i 3D, men i syvende och sist är det en teknik som inte kommer lyfta filmen avsevärt. Och dessutom ska det postkonverteras, det filmas inte ens i 3D.

Det är sedan tidigare fastställt att M:I 2 är ett enda stort mischmasch så jag blev nyfiken att kolla på IMDB’s trivia-sida för det här spektaklet till film.

En sak som störde mig väldigt mycket var boven i filmen, spelad av Dougray Scott. Han har ingen som helst närvaro och han känns definitivt inte som en skurk kapabel till hemska saker. Dålig insats rakt av.

Trivian började läsas och mycket snart kom det fram att M:I 2 har väldigt mycket fel och hål i handlingen. En av anledningarna beror på att John Woo, den token, hade klippt färdigt filmen men den var, till filmbolagets förskräckelse, 3,5 timmar lång. Väldigt lång film! Filmbolaget satte ned foten och sade till honom att filmen får inte vara mer än 2 timmar lång varpå han klipper om den och med resultatet att det blir ett hafsverk.

Filminspelningen, och förmodligen hela produktionen, drogs av förseningar vilket påverkade Dougray Scotts andra åtaganden. Och här kommer twisten. Om inte Dougray hade varit upptagen med M:I 2 hade han spelat Wolverine i X-Men-filmen. Och en jävla tur var väl det för Hugh Jackman känns som en riktig fullpottare. Bara han kan spela Wolverine och ingen annan.

Vad hände med Dougray Scott efte M:I 2. Ja inte fasen gick han raka vägen till stjärnorna. Han har alltjämt kämpat på med TV-filmer och en och annan TV-serie. Med andra ord dalade han rätt fort efter M:I 2 och tacka gudarna för det.

När jag kollar på bilden på Dougray ovanför ryser jag av hur karaktärslös han är. Kolla in hans hår. Vad fan pågår där? Sen kollar man nedanför på Hugh, vilken blick, vilket engagemang, vilket rovdjur.

Till slut lanserades den. iHome iW1. Den har varit på tapeten ända sedan CES 2011 (alltså förra januari) och det är först nu den har nåt snoppliknande landet Sverige.

Vad är så speciellt med den och vad ända in i helskotta är det här för slags produkt? Kort och gott är den gjord för Apples AirPlay-lösning, alltså strömma ljud och bild (i det här fallet ljud) trådlöst via ditt hemmanätverk. Med det sagt är det en högtalare med trådlöst nätverkskort i sig som har stöd för AirPlay. Svårare än så är det inte.

Hur man använder den

För att kunna använda den här typen av ljudlösningar i hemmet bör man ha en iPhone/iPad eller iTunes. Hur man kan spela upp musik på den här högtalaren gör man genom att man tar fram sin iEnhet, drar igång iPod och när man börjar spela en låt ser man en pedagogisk ikon till höger där man kan välja var man vill skicka ljudet och om allt är gjort rätt så dyker högtalaren upp i listan och det är bara att börja strömma.

Bärbart

En annan riktigt ball sak är att högtalaren har inbyggt batteri i sig vilket tillåter att du kan bära med dig den runt i hushållet eller inom räckhåll för det trådlösa nätverket. Frihet utan tråd. Jag har dock inte gjort några större tester, men batteriet bör i alla fall räcka åtminstone 3-4 timmar. Det smarta med laddaren är att det är en slags docka som du ställer högtalaren på, så det är superenkelt att koppla loss den. Bara att lyfta!

In/Utgångar

På baksidan av högtalaren finner man lite saker. Från vänster till höger av har batteri-indikator som visar hur mycket batterier man har kvar. När man trycker på knappen lyser LED-dioderna upp på toppen av högtalaren som vanligtvis är en indikator för volymnivån. Listigt.

Sen kommer klassiska strömknappen. Inget speciellt med den.

Tredje plats har vi en aux-in, alltså en vanlig 3,5mm ingång. Väldigt bra att ha om du drar till stugan med härket och du har med dig en vanlig mp3-spelare eller nåt annat som har 3,5mm gränssnitt.

I mitten finnes en USB-ingång där du kan plugga in din iEnhet för att direkt spela musik om trådlöst nätverk ej finnes. Du använder dessutom denna ingång för att konfigurera upp högtalaren.

Sen kommer en slags settings-knapp (för att fippla med och till slut en knapp för nätverkssetup som jag iof. inte pillrat så mycket med.

Konfigurering

Väldigt enkelt. Det finns två sätt att konfa upp högtalaren;

• Via dator
• Via iPhone/iPod/iPad

Jag valde via iPhone. Först laddar du ned en app som iHome har gjort som heter iHome Connect. När det är klart pluggar du in telefonen till högtalaren via USB-ingången på baksidan, starta appen och högtalaren dyker upp i appen varpå du kan sätta in rätt trådlöst nätverk och namnge enheten.

Ljudkvalitet

Med tanke på att det bara är en högtalare utan en separat subwoofer bör man inte ha några större förväntningar. Ljudet är helt okej och högtalaren passar bra i t.ex. köket eller nåt gästrum eller i sovrummet. Det är inte helt fy skam, men samtidigt kanske lite väl tamt för en pryl som kostar nära 3 000 SEK. Den passar jättebra som bakgrundsbrus och dess syfte är heller inte att fungera som en ersättare åt din stereo eller vad du kan tänkas ha hemma.

Sammanfattning

Kul grej att ha, men priset är lite väl saftigt baserat på den ljudkvalitet som kommer ut ur den. Om prislappen hamnar på en tusenlapp mindre tror jag den blir mer acceptabel för den stora massan.

Samtidigt är det en jättesmidig högtalare som man kan ställa lite överallt. Dessutom smälter den in i miljön med sitt svarta, neutrala utseende.

Bildgalleri

I min strävan att använda sociala medier till ett minimum kom jag på tanken att sätta upp ett antal regler när det gäller Facebook-användandet.

Den bistra sanningen är att i stort sett hela min bekantskapskrets kör med Facebook på daglig basis och genom det blir jag på något vis tvingad till att fortsätta även jag. Dock till den mån att jag inte raderar mitt konto, utan användet det till ett minimum.

Fram tills idag (eller för någon vecka sedan) var jag inne på Facebook alldeles för ofta per dag. Det tog tid, hade lite saker över till annat med mera. Det här måste det bli ändring på. Jag måste kunna planera om min disponibla tid till annat. Vad gör man egentligen på den där sociala medier-siten? I princip klickar man bara runt på vad folk skriver, länkar till innehåll med mera. Strunt med andra ord. Jag själv postar grejer och bidrar till den globala smörjan.

istället gäller följande:

• Besök 1-2 gånger per dag, förslagsvis på morgonen och på kvällen innan man går och lägger sig
• Ingen Facebook-app får finnas på varken iPhone eller iPad eller dylik mobil enhet
• För att åtminstone hålla koll på meddelanden (direktmeddelanden) tillåts Facebook Messenger-appen som jag likställer som en IM-klient

Det som är absolut bäst är att inte alls gå in på Facebooks site och surfa runt. Därmed är första punkten ovan lite i limbo till en början, men målet är att inte besöka Facebook överhuvudtaget.

Detox från Facebook är ett försök att minska det ständiga bruset av information som på daglig basis kloggar igen hjärnstammen. Jag vill göra annat istället för att klicka runt på den där äckliga siten full med information om vad Jocke köpte för skor häromdagen eller titta på bild nummer 578 av någon nyfödd bebis. Det finns inte kapacitet nog att hantera allt det här på ett vettigt sätt. Och vem fan behöver 206 ”vänner” på Fejan?

Annars verkar det vara i grevens stund att jag detoxar mig själv en aningen med tanke på den reklam som ska tryckas in. Om man är paranoid kan man alltid ursäkta sig för att företaget är kasst med sitt dataskydd, men de lovar ju faktiskt att bättra sig. Brukar låta så, business as usual, tills någon granskar.

I dess ställe, efter att stormen bedarrat, kommer beskedet att Big Boy skall anlända! Väldigt spännande. En helt ny aktör i Umeå etableras med buller och bång  och hopp om framtiden återfinns än en gång för alla lata curlingföräldrar och deras skrikande ungar.

Big Boy skall absolut inte förväxlas med den amerikanska kedjan som även den heter Big Boy (tekniskt sett Big Boy Restaurants International, men skit samma) och det var det misstaget jag gjorde.

Oerhört glad kan man säga att jag blev när jag hörde att en ny internationell hamburgerkedja skulle etableras i norrländska Umeå för vem vill inte ha amerikansk skräpmat på sin tallrik till och från.

Jag blev omedelbart nedtagen på Jorden igen då jag insåg till min förskräckelse att det är någon sopa till entreprenör som startade den första Big Boy i Sundsvall (av alla jävla ställen) redan 1989 utan till synes någon som helst research i namnet.

Nå, hur som helst. Igår gjorde jag ett försök till att testa maten. Jag beställde en liten cheesburgare, en mellan pommes frites och en liten milkshake vaniljsmak.

Efter det satte jag tänderna i maten, och det var ta mig fan som att ställa sig fram ett Sibylla-kök eller någon annan generell sylta för att beställa en enkel hamburgare i totalt onyktert tillstånd natten mot lördagen. Hamburgaren var verkligen smaklös, inget speciellt med den, hafsigt ihopsatt.

Jag kunde lätt få samma typ av smakupplevelse på närmaste gatukök, men 25% billigare.

Om man får för sig att etablera en hambugerkedja i en stad som är rätt så konkurrensutsatt när det kommer till snabbmat, måste man för fan se till att man har något speciellt. Det kan vara en sås, en krydda som de vispat ihop, NÅNTING som utmärker just Big Boy. Men nej, det är samma slafs som man ser lite varstans. Max har åtminstone jävligt goda pommes frites, McDonalds har den där plastiga känslan på sin produkt (kanske inte något positivt, men det utmärker dem åtminstone) och Burger King kör ju med sin ”grillat är godast” och det är lite grillsmak på köttet. Det måste man ge dem.

Big Boy had ingesting som utmärker dem. Till och med kaffet efteråt som det bjuds på (wow) är nåt äckligt pulverkaffe.

Undvik Big Boy och spring in på ICA Maxi bredvid och köp en korv med mos. Det är i alla fall gott.

Här är resultatet. Jag vågade inte blotta för läsarna hur det faktiskt såg ut under locket på hamburgaren.

Världen kan inte bara ha en tjänst för allt. Därför måste företag utveckla snarlika tjänster med sin lilla touch, men egentligen är det samma skit ändå.

Först ut var Facebook, eller de var långt ifrån först, men de var smartast att veta hur man hypnotiserar miljontals människor till att använda deras sociala plattform. Eloge ska dem ha.

Sociala medier har tagit världen med storm och därför har inte de stora drakarna råd att stå utanför. Därför lanserar Google sin skumma Google+ som ska vara något slags häftigt, l33t och rebelliskt åt de mainstreammänniskor som vigt sina liv till Facebooks sfär.

Men vem behöver det, egentligen? Det är ju ändå samma grej i slutänden som Facebook. Man postar statusuppdateringar, länkar till hemsidor, delar med sig av bilder, videos med mera. Det är bara en annan förpackning.

Varför ska jag då engagera mig i G+ när jag ändå håller på med typ Facebook? Och det ska jag inte. Det blir asdrygt att bolla med två sociala plattformar. Tokrörigt.

G+ kom för sent och alla initiella svärmningar kring googles nya tjänst efter sina mindre bra tjänster (I’m looking at you Buzz) var bara initellt. Det är en sak att få massa användare att skriva upp sig på tjänsten och en helt annan sak att faktiskt hålla kvar dem. Hur många skaffade Voddler-konton för att det var så häftigt i början, för att sen inse att det egentligen bara är en urholkad videotjänst med skralt utbud. Det kanske finns alltig någon som vill se ”Beyond River Cottage” eftersom den har ”highest ratings” på Voddler. Härliga tider.

Jag gav G+ en chans men eftersom jag har de flesta av mina låtsasvänner på Facebook finner jag ingen anledning till att gå över till G+ och få med mig mina vänner. Det är så förbannat krångligt bara.

Google är dock piskade att lansera en sån här typ av tjänst för att bibehålla reklamintäkterna och i förlängningen vårda sin kundstock, för det är oss användare som hela tiden måste hållas fast i de stora drakarnas käftar.

Så Google+ kan gå och skita ned sig. Jag behöver inget nytt digitalt låtsas-socialt tillstånd på interwebs. In fact, jag ska nog skära ned på Facebookandet också efter nyår enligt en punktlista som är work in progress. Stay tuned.

Med det började jag använda Gowalla som är en onlinetjänst (location-based social networking) där man checkar in på platser bara för att berätta för mina vänner och obekanta att ”nu är jag på Statoil! Och nu sitter jag på McDonalds! Visst är det kul att veta det här?!”

Men vem fan vill egentligen veta att jag är på Statoil och handlar en korv med bröd, som man dessutom tog ett kort på och publicerade?

Eftersom de platser man kunde checka in på var ditlagda av oss användare fanns det en relativt hög felfrekvens. Tydligen finns inte McDonalds mitt ute i en älv. Konstigt. Jag tog på mig att bli en ”contributor” och skickade in rättningar om var Donkan egentligen låg. Jag kände att jag var en el av något större. Jag var social. Å andra sidan hade inga av mina riktiga vänner Gowalla så jag var rätt ensam ändå.

När jag insåg att gowalla inte var så hett i Sverige gick jag över till konkurrenten Foursquare som var lite mer organiserad och mer uppstyrd. Där fick jag med mig ett antal kompisar och vi började checka in på diverse platser. Men än en gång, till vilken nytta?!

Så jag lade ned Foursquare också. Sen släppte Facebook sina Platser där man nu enklare kunde checka in på platser och företag fick upp ögon för det här och började ge kund rabatter om de checkade in på deras butiker, av någon jävla anledning. Facebook har för övrigt fått över Gowallagänget i sin hörna och den tjänsten kommer så småningom läggas ned.

Men nu började jag få nog av allt incheckande och delande av var jag hela tiden är. Än en gång, varför ska jag berätta var jag är hela tiden?

Därför säger jag ifrån om detta och lägger ned det fullständigt. På mm facebookprofil har jag satt att ingen får automatiskt checka in mig någonstans såvida jag inte godkänner det.

En skruvboll dock är att jag har installerat ”hitta mina vänner”-appen på min iPhone så nu kan min bror och min far se var jag är hela tiden. Vad naivt av mig. Här har jag försökt bli av med förföljelsen och sen bjuder jag in till den rakt av. Å andra sidan är det ett knep att få min far som är en nybliven iPhone-användare att accepterar hans nya häftiga telefon. Och det funkar.

Tidigare skrev jag om att försöka bli mer offline och att ta bort platsbaserade sociala medier-skiten är ett försök att få ned blodtrycket i den annars sjukt infekterade världen av sociala medier.”