Grejen är den...

Flyttat till egen domän

noreply@blogger.com (mowa) — Mon, 20 Jul 2009 20:56:00 +0000

Nu har jag äntligen uppgraderat mig och skaffat mig en blogg på egen domän. Där kan jag dela upp mitt skrivande på ett tydligt sätt i kategorier och därmed samla allt på samma ställe.

Välkommen till:

MonaWallin.se

Tänka färdigt tankar och INTE trampa på legobitar.

noreply@blogger.com (mowa) — Wed, 15 Jul 2009 18:36:00 +0000

Jag lämnade perrongen innan tåget rullade iväg för att undvika rullande tårar. Fem dagar. Eller sex. Vi vet inte exakt. Det beror på hur roligt de har på landet. Under tiden ska jag vara hemma själv. Helt själv. Ingen som stör mina tankar. Som det var förr?

Jag har glömt bort hur det var. Jag är till och med lite osäker på om det verkligen var jag, den där sportiga personen som åkte skidor flera gånger om året, åkte utomlands minst två gånger varje år, tränade jämnt (åtminstone periodvis) och älskade att vara ensam. Jag hade stort behov av ensamhet. Tänk om jag fortfarande har det?

Det ska jag utforska på fem dagar. Det ska bli jättespännande att ta reda på vad jag hittar på när jag får bestämma HELT själv. Utan hänsyn till någon som helst annan människa. Det första jag gjorde var att städa. För det enda jag kunde komma på att jag ville göra var att

INTE plocka leksaker.
INTE tvätta, vika tvätt och lägga in i fyra olika garderober.
INTE trampa på legobitar.
INTE hitta halshuggna legogubbar på varje tänkbar yta.

Nu när det är skinande rent och jag, BARA jag kommer vara den som skitar ner kommer jag på fler saker jag vill göra:

Gå in och ut genom ytterdörren utan föregående diskussion om hur många som ska med.
Äta på tider då jag har lust att äta själv.
Tänka färdigt tankar.
Välja program på TVn.
Välja vad som ska strömma ut ur stereohögtalarna.
Sitta vid datorn utan frekventa utskällningar.
Komma och gå som jag vill utan att känna behov av att redovisa vart jag ska.

Ja men shit. Det är ju exakt samma känslor som när jag flyttade hemifrån, nästan. Man kan säga att jag ska få vara vuxen några dagar igen. Så som jag trodde att det var att vara vuxen. FRI. FRI att tänka och att vara. P1 har rullat hela eftermiddagen. Jag har njutit av att höra djupreportage om politiska kriser i USA, nya mord på människorättsaktvister i Ryssland, flygkrasher och om man ska säga "vara snäll och..." eller "vara snäll att...".
Däremot blir jag uppriktigt förbannad på migrationsverkets jävla snålhet och jag begriper fortfarande inte varför inte människor som vill bo i Sverige kan få göra det. Lyssna till exempel på det här reportaget från konflikts sommarupplaga.

Det ska jag göra nu, sen när de kommer hem igen kommer jag att vara en MYCKET klokare mamma.

Mina fina sköldpaddor

noreply@blogger.com (mowa) — Fri, 10 Jul 2009 13:02:00 +0000

Idag har det hänt stora saker. Både stora F och lilla L har kvalificerat sig som SKÖLDPADDOR. Det betyder att de kan simma fem meter, flyta på rygg, ta arm- och bentag och vända sig i vattnet utan att sätta i fötterna. Men framförallt betyder det att de har "fått" ett litet märke och ett diplom som bevis. Och det viktigaste är nog ändå de stolta små ansiktena.
Nästa mål är att kvalificera sig som PINGVIN! (Vilket känns lagom eftersträvansvärt efter att nyligen ha sett "Batman returns" på DVD).

Ingen demokratisk risk att tjänstemän är mänskliga

noreply@blogger.com (mowa) — Fri, 10 Jul 2009 12:38:00 +0000

Hanne Kjöller har några små funderingar kring arbetsförmedlarnas oförmåga att hålla sig till regeringens regler. Visst är det allvarligt om inte tjänstemän håller sig till regeringens framtagna regler, men det är att göra det lite enkelt för sig att skylla hela problemet på dem som står på golvet och ska utföra ett omöjligt arbete.

Eftersom jag nyss besökte arbetsförmedlingen så har jag lite insyn i det hela. Den tjänsteman som mötte mig förklarade vilka regler som gällde. När hon kom till det faktum att jag måste söka alla jobb oavsett geografisk placering skrattade jag till. Jag visste ju det innan och var beredd men vad ska man säga?

Jag är lyckligt lottad och bor i Stockholm, jag kommer troligtvis att hitta ett jobb här innan något blir ledigt i Haparanda. Men skulle det bli så att jag blev tvungen att flytta för att jobba skulle min familj få välja mellan att

Flytta med och bryta upp från vänner, dagis skola - och JOBB!!! Jo, min sambo jobbar faktiskt så då skulle ju summan av kardemumman bli noll, då skulle ju han bli arbetslös.
Inte följa med och pappan skulle få hela ansvaret för familjen, hämtning och lämning och tröstning av barn som (förhoppningsvis) saknar sin mamma. Och hur länge orkar man det? Och hur länge står jag ut utan min familj?

Det är inget annat än ett orimligt krav.

När jag skrattade till blev tjänstemannen (kvinnan) generad och började ursäkta sig. Och jag kan inget annat än förstå henne. Det är ju hon som står där och möter folk som står inför dessa två val hela dagarna. Jag är glad att de åtminstone försöker vara mänskliga.

Nour El-Refai - glöm aldrig det namnet!

noreply@blogger.com (mowa) — Tue, 07 Jul 2009 15:37:00 +0000

Och här sitter jag och gråter.

Jag grät när hon berättade den vidriga historien om hennes kompisar katterna. Fan vad människor är hemska. Jag vill bara ta henne och mina barn i mina armar och fly till en annan planet. Fy FAN!
Sen gråter jag över att det inte finns fler som hon. Men det kanske kommer - det är ju som med svenska idrottsstjärnor, när det dyker upp stjärnor inspirireras fler att försöka nå dit.

Jag gör som min idol från första stunden jag såg henne - en lista. Dubbelt så gammal som henne kan jag fortfarande inte göra en lista över konkreta mål utan famlar fortfarande omkring efter de rätta verktygen. Så min lista får handla om varför jag avgudar Nour El-Refai utan att egentligen veta ett piss om henne.

1. Hon utstrålar självsäkerhet... absurt att det räcker till en egen punkt bara för att hon är tjej. Det finns oroande få tjejer som utstrålar självsäkerhet.
2. Jag älskar hennes humor. Den är så där perfekt oironisk.
3. Hon vet vad hon vill och ser till att få det. Detta är inte bara ovanligt bland kvinnor utan hos människor generellt.
4. Hon har en agenda som går utanför henne själv.
5. Hon är inspirerande.

Samtidigt ser jag min egen dotter trippa omkring i prinsessklänning och "knackskor" och ser till att hennes barbiedockor får njuta av regnet på balkongen. Hon har visserligen någon sorts trygghet hon med. Precis som Nour visste att hon skulle bli skådespelerska redan i tre års ålder så har lilla L alltid vetat att hon ska bli prinsessa. Så jag får väl stötta henne i de mål hon har satt upp.

Nu fick jag ett infall - jag ska för en gångs skull göra en lista med konkreta tioårsmål. Här och nu.
Detta är vad jag ska uppnå inom tio år:

1. Jag ska ha jobbat för att kulturen tar plats i sociala medier.
2. Jag ska ha gjort något för att människor som vanligtvis inte går på teater börjar med det.
3. Jag ska ha besökt något land i Afrika med min familj.
4. Jag ska se till att mina barn kan göra en sådan här lista innan perioden gått ut.
5. Ha tagit reda på om drömmen om att sitta och skriva en bok i ett hus vid havet med vita fladdrande gardiner är en reell dröm eller inte. Visar det sig vara det får det vara med på nästa lista.

Mjuk landning efter fantastisk resa

noreply@blogger.com (mowa) — Sat, 20 Jun 2009 21:12:00 +0000

Det känns som om jag varit ute på en jätteintressant resa och nyss kommit hem igen.
Min sista praktik på Ingmar Bergman International Theatre Festival var helt magisk. Jag fick fullt ansvar och fick festivalteamets förtroende snabbt. Och vilket festivalteam.

Jag har aldrig stött på en samling människor under samma tak som vill åt samma håll med en extrem vilja och positiv drivkraft. Ett gäng som på allvar bara ser motgångar som löjliga små hinder att ta sig över, runt, under eller genom. Som med ett leende bara konstaterar att "det där gick ju åt skogen", rycker på axlarna och säger " ja, ja, då provar vi ett annat sätt".

När Elin Klinga var frukostvärd berättade hon om sin första roll på Dramaten. Det var som nyutexad från Teaterhögskolan som hon fick chansen att hoppa in istället för Marie Göranzon när de skulle till New York med Markisinnan de Sade. I New York fick ensemblen hjälp med allt, egen kostymör, egen sminkös, egen allt. Att börja sin karriär så var på gott och ont. Ribban låg rätt högt redan från start. Jag kan identifiera mig med det just nu, kanske inte med lyxen med hjälp, men med glädjen att jobba.

Direkt efter festivalens slut började jag ett uppdrag som PowerPoint-prinsessa. Eftersom jag skulle avsluta skolan och få diplom, fira kompis som gifter sig, vara hemma med barn pga stängt dagis och gå på konserter och andra festligheter på Stora Fs skola och dagis blev det till att vara prinsessa på kvällstid till stor del. Dessutom har Teaterpiraterna repat, arrangerat två events och haft deadline för programbladet under samma tid. Man kan säga att det varit ganska mycket.

Nu har jag landat efter alla dessa upplevelser börjar jag komma ikapp med den andra delen av mitt liv, den som egentligen är högst prioriterad i mitt liv. Jag hann hem precis lagom för att fira Lilla L. För fem år sedan fanns inte hon, men i skrivande stund är det exakt 30 minuter kvar tills det är fem år sedan jag fattade att det var dags att åka till BB.

Så nu ska vi slå in presenter. Idag har vi rensat garderober, städat balkongen, handlat och bakat bullar. I morgon kommer gäster som Lilla L har lovat att öppna dörren för själv. Men vi måste säga hej och välkommen in...

Det blir mammas stolthet till middag ikväll

noreply@blogger.com (mowa) — Thu, 21 May 2009 21:37:00 +0000

Min underbara klasskompis Joakim Trolle skriver det här:

"...Det hänger samman med de som inte förstår hur duktiga de är. Jag blir trött på dem med, om hela ens omgivning säger att någon är bra och den personen inte fattar det så…fuck it."

Det tar. Rakt in i hjärtat, samvetet, ryggmärgen. För det är där det sitter. Inlägget är med största sannolikhet inte riktat till mig, egentligen, men jag är en av dem. Jag är en av dem som han varit tvungen att övertyga om att jag är bra. Trots att jag vet att jag är det själv. Och för att använda F-ordet alldeles själv... Fuck it. Jag är ju nästan dubbelt så gammal som honom. Varför ska han peppa mig?

Rakheten i detta inlägg har fått mig att tänka till. Och jag har funnit en obehaglig sanning och några behagliga insikter.

Min starka tro på min oförmåga sitter så djupt rotad att min nyfunna självsäkerhet i det jag håller på med yrkesmässigt är så ovan att jag inte tror på den själv. I större delen av mitt liv har jag gjort icke-val. Jag har låtit bli att välja det magkänslan sagt till mig att jag borde välja. För att jag inte passar där. För att jag inte är cool nog. För att jag inte skulle klara att misslyckas med det som känns viktigt.

Nu är det slut med det. Jag väljer. Och jag väljer det jag gillar. Detta är dock ovant och jag behöver otroligt mycket bekräftelse om att jag är på rätt väg. Men - för varje dag som går blir även det behovet mindre och snart har jag slutat fiska beröm som en 11-åring.

Varje brist på framgång i projekt jag tar mig an tar mig ner i rätt djupa svackor men jag tar mig snabbare och snabbare upp igen. Snart kommer det inte ens märkas utanpå. Snart kan jag misslyckas och bara se det som ett sätt att komma vidare i processen - ett tecken på att det var fel väg att gå och att det är dags att pröva en annan.

Denna utveckling har inte skett tack vare min numera ganska så respektabla ålder. Credden för detta tillägnas det faktum att jag insåg vad jag höll på med och gjorde något åt det. Tack vare att jag nu gör något jag tycker om. Tack vare att jag nu förtiden kan se mig själv i spegeln utan att skämmas för mig själv. Jag kanske inte har något jobb och inkomst om några månader och CSN tänker inte bidra med mat på bordet särskilt länge till. Visst, jag är stressad över det, men jag har ändå min stolthet. ("Barn - det blir mammas stolthet till middag ikväll")

Däremot vill jag inte bli en sådan som ser sig som färdig. Jag vill inte vara en sådan som tror sig sitta inne med hela sanningen och veta bäst.

Jag vill fortsätta vara en person som ser olika sidor av myntet, har svårt att ta ställning i en konflikt för att det oftast finns rätt och fel hos båda parter. Detta är egenskaper jag är stolt över. Ibland kan de egenskaperna se ut som osäkerhet eftersom man oftast förväntas tycka det ena eller det andra. Jag tycker oftast lite mittemellan. Jag vill hitta lösningar och inte diskutera problem och stå och skrika att "jag har rätt" i ena ringhörnan.

Det enda jag är helt säker på är att om fler tyckte mittemellan lite oftare så skulle vi ha en fredligare värld. Lite tråkigare kanske, men mer mys.

Jag kommer också att fortsätta att be om råd och vilja bolla idéer och be folk tycka till om mina utkast. Den dagen jag slutar med det tror jag att jag är färdig och är den som vet bäst. Och sådan vill jag som sagt aldrig bli för då har jag slutat att utvecklas.

Lego ger dubbla känslor

noreply@blogger.com (mowa) — Fri, 17 Apr 2009 20:08:00 +0000

Krafterna efter akutsituationen börjar komma tillbaka. Det går att äta lite och magen gör inte ont hela tiden. Men det kommer nog ta några dagar till innan jag är helt tillbaka.

Jag tänkte att jag skulle rensa lite i katastrofområdet. Stark och frisk? Det tog två timmar och ett antal blodtycksfall att plocka upp alla leksaker i kottarnas rum... Lego ger mig dubbla känslor ska tilläggas... Resten av lägenheten är fortfarande i liknande skick, det blev Super Mario Galaxy istället.

Dags för lite nya traditioner

noreply@blogger.com (mowa) — Thu, 16 Apr 2009 11:40:00 +0000

Som liten var jag den som sprang omkring året runt och skröt om att den 16:e april var min dag. Jag tvingade folk att gissa vad det var som var så extra speciellt med just det datumet och de fogade sig snällt i gissningsleken och jag gick alltid triumferande därifrån medveten om att jag påmint eller medvetandegjort ytterligare en person om vikten av att minnas att just den 16 april är min dag.

Kalas ska det vara. Presenter vill man ju ha. Stå i centrum var dock viktigast. Där har vi det. Födelsedagen gav mig mandat att få stå i centrum. En liten flicka får tänka så. Men får man det som stor flicka? Eller - gör man det som stor flicka?

Jag blir inte klok på vad som rör sig i min skalle varje år när det närmar sig. Varför blir jag så velig över hur jag vill fira min dag så att det till slut inte blir någonting?

Jo, jag vill gärna stå i centrum. Absolut, men helst jämnt, inte bara på födelsedagarna. Tänker jag kanske lite martyriskt att "om jag inte får vara universums mitt någon annan dag - varför ska jag då vara det på just min födelsedag?". Vet inte - kanske... I så fall får jag väl se till att ställa mig mer i centrum alla andra dagar. Men deeeet kan jag ju inte, då blir jag ju en sådan där odräglig typ som är skitjobbig att ha att göra med. Jaja, mer om det sen, nästa teori...

Jag vill ju träffa alla vänner och familjen och alla. Jag vill ju bjuda till, ha stor fest, se till att alla träffas. Det vore så otroligt roligt. Kommer sig förvirringen av att det är så himla många jag vill ska samlas under samma tak att det blir organisationsmässigt och ekonomiskt väldigt mycket jobb? JA, det är ett faktum. Det vet jag eftersom jag nästan höll på att börja ordna med en sådan fest, men backade ur på grund av tid- och pengabrist.

Okej, varför då inte nöja sig med litet mysigt kalas, bara de närmaste? Jo, men visst. Det kan man ju. Men de närmaste är bara de minst 20, om vi bara tar in närmaste familjen. Alltså - redan stort. Bara de närmaste vännerna går inte heller för jag har så många olika kompisgrupper så jag kan inte välja en eller två eller några ur grupperna. Det varken vill eller kan jag. Så det har sedan barnkalasen tog slut alltid slutat med att det står en pastasallad eller chili i köket, folk får parvla sig hit och ta det för vad det är och så är det med det. Same procedure as EVERY year, James. Och jag skäms över min dåliga påhittighet.

Om folk bemödar sig för att komma och visa mig uppskattning för att de vill de eller känner att de borde/måste så vill man ju åtminstone ha något att komma med själv.

Nä, jag vill ha ALLT eller INGET. Om JAG ska bestämma själv alltså... Det är så mycket traditioner kring allt detta. Ändå är det lättare med julen och påsken, där är man ju fler om beslutet. Här ligger hela beslutet på MIG!!! Ska jag bestämma om DU tycker att det är skoj att komma hit och käka någon gammal pastasallad och använda din dyrbara tid och pengar på att köpa present till mig? Bara för att jag råkar ha överlevt ytterligare ett år? Jag skulle förstå grejen om det var min mamma som blev gratulerad. Det var ju ändå hon som såg till att jag hamnade här.

Idag märker jag att jag blir väldigt glad över alla facebookgrattis, sms, mail, blommor på dörren, riktiga gammeldags grattiskort med posten. Jag blir ärligt talat helt varm i kroppen över att ni alla visar att ni tänker på mig, minns mig, att jag finns i er världsbild.

Jag tror att jag har kommit någon vart med allt detta babbel. Jag har kommit fram till att jag vill hemskt, hemskt gärna träffa dig, jag vill jättegärna ha presenter, jag skulle vilja bjuda dig på något smaskigt, men låt mig slippa tvinga dig.

Jag tvingar dig hellre hit när jag har några goda nyheter att berätta. När jag har fått mitt nya fantastiska jobb till exempel, eller när jag lärt mig cykla enhjuling eller jonglera med svärd. I don't know, men jag tycker det känns som om det är tid för lite nya traditioner.

Alkoholist eller tant?

noreply@blogger.com (mowa) — Wed, 15 Apr 2009 20:47:00 +0000

Tillbaka efter fyra dagar på akutvårdsavdelning (AVA) 2 på KS. Trött och matt efter behandlingen som bestod i svält och smärtlindring!!!

Svält som medicin visste jag inte fanns... Inte heller hade jag väl tidigare trott att bukspottkörteln skulle få huvudrollen i mitt liv. Men den är visst 15-20 cm lång och är placerad bakom magsäcken... Jag bara tänker att jag borde ha vetat det. Jag har ju undervisat om dessa organ. Jag minns dock att jag inte låtit just bukspottkörteln ta någon extremt stor plats i schemat.

Jag vet inte vad som låter bäst som skäl till symptomen: att ha konsumerat för stora mängder alkohol (????) eller att ha gallsten (dagarna innan jag fyller fy...hmm...ti...) Vad väljer man? Alkoholist eller tant?

Jag tror jag hoppas att de ska komma på att det berodde på något virus eller någon av de andra 20 procenten av möjliga orsaker.

Bäst med att komma hem igen är i alla fall att kunna godnattkrama skrutten, dricka espresso och komma åt internet.

Blog writer och kritsten

noreply@blogger.com (mowa) — Sat, 11 Apr 2009 10:13:00 +0000

På berget vid parken finns ritsten. Berget pryds med barnteckningar medan mamman låter bli att skräckslaget ropa "försiktigt" hela tiden.

Detta skriver jag på min iPhone. Genom en applikation som heter Blog Writer. Helt underbart att sitta ute och skriva. Aningen knepigt dock med reflektionerna på skärmen. Jag gjorde misstaget att köpa ett skärmskydd med spegelfunktion. Det förstår ju vem som helst att det inte funkar optimalt.

En hackspett fångade vår uppmärksamhet nyss. Men precis som de söta små kaninerna så gillar de inte närgångna barn. Borta!

Cara Vitae

noreply@blogger.com (mowa) — Sat, 04 Apr 2009 12:18:00 +0000

Nu har jag äntligen hittat enkelt ett sätt få med citat i bloggen:

Jag kan alltså inte sända från Bambuser eller scrolla i Facebook. Dessutom har jag upptäkt att det inte går att importera musik från iPhone till iTunes???? Synkroniseringen skulle radera de filer jag har i telefonen...Mowa, Cara Vitae, Apr 2009

Testing citating

Sjukstuga

noreply@blogger.com (mowa) — Thu, 02 Apr 2009 09:05:00 +0000

Vi har öppnat sjukmottagning här hemma. Morgon och kväll i alla fall.

Stora F tar sin sista penicillinkur idag, Lilla L tar troligtvis sin första i kväll. Stora F har en tuff period framför sig nu när Pollenkornen kommer att fylla luften. Medicindricka, ögondroppar, insmörjning och öronbaddning på morgonen och samma procedur minus medicindrickan på kvällen.

Lilla, lilla L. Jag hörde på hennes röst att något inte stämde. Dessutom betedde hon sig annorlunda. Hon som brukar fara omkring - dansa och skratta nästan hela tiden - började se sorgsen ut och allt gick så långsamt. Men hon vägrade gapa och försökte lura i mig att hon mådde bra.

Till slut, efter diverse hot och lockelser öppnade hon slutligen gapet och det stog genast klart att vi byter ut dagis mot doktor.

Första praktikveckan blev alltså en tredagars... lite synd, men det är ju mer synd om Lilla L.

Livet med en sjuåring

noreply@blogger.com (mowa) — Tue, 31 Mar 2009 19:22:00 +0000

Det är så fantastiskt när den lilla lilla pojken börjar bli lite större. Han är klok, förståndig och intresserad av hur allting hänger ihop. Han är sju år och har väldigt god empatisk förståelse och kräver av sin omgivning att vara minst lika empatiska. Eller vad sägs om denna "konversation":

- Jag vill ha godis, snääälla, snääälla, kan jag inte få godis?
- Nej, det blir inget godis idag.
- Då TAR jag godis!
- Men om du gör det kan vi ju inte ha godis hemma.
- Jag KOMMER ATT TA OM DU SÄGER NEJ.
- Jaha, och vad händer om jag säger ja då?
- ...
- HUR SKULLE DUUUU KÄNNA OM DET FANNS 100 TELEFONER SOM VAR JÄTTEFINA OCH VI SA ATT DU INTE FICK ANVÄNDA DEM? HUUUR SKULLE DU KÄNNA?
- Ja, det skulle ju inte vara roligt.
- NÄ, just det. Då TAR jag godis, för nu vet du hur det känns.

Han provade med pappan också, men ingen framgång där heller. I slutändan ska elogen ändå falla tillbaka på den lilla växande som faktiskt lät bli. Istället hoppade han upp i famnen för en innerlig förlåtande kram.

Lek, mat och film - livets goda

noreply@blogger.com (mowa) — Mon, 30 Mar 2009 19:12:00 +0000

Vi har tagit oss igenom dagen med stulen timme ännu en gång.
Lilla L gick hem till sin söta lilla kompis C och Stora F fick ta hem sin kära underbara Z och sen crashade de båda ganska snabbt.

Vi har börjat med en kulinarisk förnyingsprocess. Detta innebär att vi försöker prova på lite nya recept med inspiration från kokböcker. Idag testade jag att laga en curryrätt som både barn och vuxna fillade PLUS att det var extremt lätt och snabbt fixat:

Fräs 1 msk curry i 1 msk ollivolja.
När det börjar lukta - lägg i 500 g köttfärs.
När köttfärsen är brynt - tillsätt 1 burk Campbells tomatsoppa och 2 dl vatten.

Serveras med brynt cocos, banan, nötter, pumpafrön,mango, russin eller andra skivade frukter. OCH - basmatiris.

MUMS!

Kvällen avslutas med Lorentzos oil, det verkar vara en bra film. J har fått ett ryck och beställt en massa "Monafilmer". Konsekvensen är att jag sitter och gråter till varenda en. Nu när den här har börjat märker jag att det nog kommer att rinna en och annan droppe nerför kinderna även ikväll...

Sjuk blir frisk och lite om vad som händer

noreply@blogger.com (mowa) — Sun, 29 Mar 2009 21:59:00 +0000

I tider av sjuka familjemedlemmar lever vi. I morgon är det däremot färdigt, hoppas vi. Scharlakansfeber som jag trodde var en utdöd sjukdom har infekterat vår lilla son, men tillsammans med antibiotika har han kämpat mot bakterierna, en lyckosam kamp, och han får återse sina vänner imorgon på Tornadon.

Lilla L som dyrkar sin storebror över allt annat på jorden ville - och fick - vaka över honom tillsammans med mamman och pappan. En vecka fylld av filmtittande, TV-spelande, bordspelspelande, sagoboksläsande, lekande och... bråk!!!

Sommartidsomställningen är svår och första dagen på praktiken kommer att börja med trötthet. Hur jag ska lyckas få upp de små förstår jag inte. Först runt 22.30 gav de upp efter att mamman lagt sig brevid och praktiskt taget tvingat ner deras ögonlock med ömsinta små smekningar.

Lilla L ville inte "ligga och skräpa" längst in medan Stora F tog platsen brevid mamman. Så hon torkade tårarna och somnade när Stora F gav upp och lät henne ta hans plats.

Tidigare beskrivna regler för TV-spelande verkar för övrigt slutligen ha landat. Alla vet vad som gäller och de hysteriska utbrotten har minskat i antal och långvarighet. Det börjar bli uthärdligt och jag tror vi gjorde helt rätt.

Mamman börjar sin fantastiska praktik på riktigt i morgon. Bergmanfestivalen på Dramaten ska kommunicera digitalt och jag ska få sköta om den ruljansen. Mer om detta på Cara Vitae.
Annars börjar det ju bli hög tid att söka sig jobb. Jag har hört att det är strålande tider för det... Men hoppet är det sista som lämnar. Nu vet jag i alla fall vad jag vill göra och jag kommer att få erfarenhet av det på min sista praktik.

Jag måste också uppmärksamma er på detta. Kulturbloggen har publicerat en text om Teaterpiraterna och vill gärna komma på ett rep eller föreställning i sommar.

Någon som har lust att tycka lite synd om mig så jag blir fortare frisk?

noreply@blogger.com (mowa) — Mon, 16 Mar 2009 14:53:00 +0000

Och istället för att jobba första dagen på Dramaten... mina vänner... jag ger er -

MAGSJUKA!

...det känns ju riktigt vettigt att börja så.

Kallsvettningarna och febern har börjat avta så det finns ljus i tunneln. Barnen hemma i karantän efter en incident natten till söndag. Gör mitt bästa för att hålla saker rullande men kommer med säkerhet att krascha så fort hjälpen kommer hem.

Ställningen efter första ronden 1-0,5

noreply@blogger.com (mowa) — Sat, 14 Mar 2009 14:22:00 +0000

Regeln om TV-spel fungerade sådär. Så länge det var torsdag gick det ju bra. Det gick att hålla en halvtimme. Men när fredagen kom och alla var samlade hemma så var vi tillbaka på ruta noll. Vänta med att spela till söndag var alldeles otänkbart. Stora F tar till det där tricket ni vet när man håller för öronen och skriker "LALALALALA" för att slippa höra.
Vi var dock ståndaktiga föräldrar och stod på oss och lösningen hette Barnkanalen... Mamma-Pappa vs F, Rond 1: 1-0,5

Idag har vi första helt lediga dagen på länge. Inget inbokat förutom Melodifestivaltittande hos grannar. Då kan man ju tycka att det vore fint att passa på att umgås allihop. Spela spel och prata igenom saker och så. Men - stora F sprang ner till grannkillen, lilla L pillar med lite ditt och lite datt, J jobbar med musiken till teatern, rensar akvarium och jag - jag letar efter teatersajter, bloggar och kollar vad folk haft för sig på Facebook.

Som vanligt kan jag inte avgöra om detta är bra eller dåligt, men det känns otroligt skönt att kunna vara hemma och alla pillar med sitt.

Bestämda dagar för TV-spel

noreply@blogger.com (mowa) — Wed, 11 Mar 2009 19:51:00 +0000

Saker att göra hela tiden... Jobbar till två på nätterna... Uträttar - vadå??? Sover inget.... trött!

Men - idag har vi slutligen kommit till beslut om hur vi ska göra med Lego-StarWars. Bakgrund: vissa har spelat alldeles för mycket och framförallt inte klarat av ett nej. Medveten om att nej betyder trasiga saker och en timmes bråk och skrik och elakheter som haglar säger man hellre ja. Särskilt med tidigare beskrivna tröttheten i kroppen.

Nu är det slut med det. Beslutet togsfamiljedemokratisk anda och innebär att man får spela 30 minuter på tisdagar och torsdagar, söndagar en timme. Så får vi se hur det går. Utvärdering om en vecka.

Nu ska jag ta reda på hur man gör när man flyttar teaterpiraterna.net-filerna till nya datorn.

Blir klockan två i natt igen tro?

Behandla din nästa såsom...

noreply@blogger.com (mowa) — Mon, 02 Mar 2009 14:43:00 +0000

Tänk er att komma till jobbet och mötas av tre - fyra personer vars ansikten lyser upp som solar medan de springer fram till dig och du får höra att de saaaaaknat dig jääääättemycket.

Det hände idag på dagis och skola. Fina, fina spontana och underbara barn.

Hemfrid

noreply@blogger.com (mowa) — Sat, 28 Feb 2009 18:34:00 +0000

Idag har vi städat så det knakar i lederna. Det tog fem timmar att jaga bort dammråttorna och lukten av dem.

Man skulle kunna tro att vi inte städat på flera veckor.

Några gånger under dagen har namnet "Hemfrid" svischat mystiskt genom huvudet. "HEEEMFRIIIID"- "Moooonaaaa - duuuu kaaaan sliiippa deeet häääär".

Men jag betalar ju inte skatt på mitt studielån så jag kan ju inte dra av kostnaderna. Så vitt jag vet finns inget hemfridstillägg på CSN heller. Så jag får fortsätta att göra skitjobbet själv. Fördelen är att jag även fortsättningsvis får uppleva känslan av att kasta sig ner i soffan och njuta av såpadoften och sätta ner fötterna på det smulfria golvet.

Priviligierat nattarbete

noreply@blogger.com (mowa) — Fri, 27 Feb 2009 20:41:00 +0000

Det går inte att låta bli att kommentera det ämne som diskuterades på Hallå P3 idag. Tydligen så pågår det en strid mellan Linda Skugge och Ebba Von Sydow.

Ebba som nyss fyllde 28 och har en hetsig karriär och även hon tydligen ett sviktande självförtroende känner sig stressad. Linda skugge, 35 med tre barn tycker att Ebbas stress är påklistrad och overklig och tycker att hon borde skaffa barn för att få kontakt med livet (min tolkning).

Otroligt konstigt att ge sig på varandras livssituation tycker jag och lämnar den diskussionen där. Det jag måste kommentera är ändå de kommentarer som kom in till Hallå P3 som ägnade sitt program åt ämnet idag.

Skrämmande många verkar reta sig på föräldrars "privilegier" på jobbet. Föräldrar får välja semesterveckor först för att de måste vara lediga när barnen är lediga. Föräldrar är hemma med sjuka barn och övriga måste täcka upp för dem. Föräldrar måste gå tidigare för att hämta barn på dagis.

Detta retar uppenbarligen upp en massa människor som känner sig åsidosatta och trampade på.
Här är en av kommentarerna från Hallå P3 som får raggen att resa sig:

"Tyvärr handlar det kanske snarare om att det inte går att kombinera 2 föräldrar som vill göra karriär och barn? Och frågan är om man kan förvänta sig att alla som inte har barn (oavsett anledning) ska ha förståelse för att man måste komma senare och gå tidigare för att hämta och lämna barn och ändå få heltidslön? Så vitt jag vet så är dagis öppet så pass länge att man kan jobba heltid...eller?!?"

Vad fan ska man säga om det?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - vad hände med förslaget om sex timmars arbetsdag? Då skulle vi slippa den här avundsjukan på småbarnsföräldrar som inte är ute på krogen för att de jobbar färdigt sina förlorade arbetstimmar på kvällen när de nattat sina barn.

Vems är felet när det inte går att jobba hemma

noreply@blogger.com (mowa) — Mon, 23 Feb 2009 13:46:00 +0000

Vet just nu inte vem jag är mest arg på.

Mig själv för att jag envisas med att jobba hemma och tror att det ska fungera trots att det är sportlov och pappan är hemma med båda barnen.
Barnen för att de bråkar och bråkar.
Eller pappan som inte ser till att det är lugnt genom att hitta på aktiviteter som inte är TV-spel eftersom de bara bråkar om vems tur det är och hur den andra spelar när det är den andres tur.
Eller pappan som fixar lunch alldeles för sent så att barnen är hungriga och inte har något tålamod alls.

Svårt att vara medveten konsument

noreply@blogger.com (mowa) — Mon, 16 Feb 2009 21:48:00 +0000

De som inte tror att växthuseffekten påverkas av mänsklig aktivitet ler brett idag gissar jag.
Tänk vad tokigt det blir när alla klimativrare springer och köper energilampor för att dra sitt strå till stacken och skitar ner miljön med kvicksilver.

Varför visste inte jag att det var kvicksilver i energilampor? Måste det vara det?

Går det att göra rätt?

Håkan Bråkans skrattbok

noreply@blogger.com (mowa) — Mon, 16 Feb 2009 20:01:00 +0000

Håkan Bråkans skrattbok, den gör VERKLIGEN skäl för sitt namn. Jag säger bara September - kapitlet där Håkan Bråkan ska välja något att forska om i skolan. Och fröken säger att man måste rita en teckning av det man forskar om.

Håkan väljer att forska om Dinosaurier för de är stora och farliga. Men när han ska rita en blodtörstig Tyrannosaurius så liknar det mest kanelbullar, eller Wienerbröd med choklad. Det går inte att läsa, jag skrattar så att tårarna rinner.

Stackars Stora F, han fick knappt med sig det roliga för han hörde inte vad jag sa.