Evenemanget arrangeras av några eldsjälar som en uppföljning på sommarens nördcamping och konferens sswc – Sweden Social Web Camp. Mingel, mat och matnyttiga idéer och tankar ska utbytas och jag hoppas komma hem med några nya ansikten på tweeps.

Jo, det vore kul. Men man ska väl inte förhasta sig? Vi ska först smälta det här, och känna oss nöjda med att vi kunde drabbas av den rätta känslan efter så många år, två barn och förortsliv.

Ingen av oss har någonsin burit drömmen om ett bröllop. Så vi ska nog vänja oss lite med tanken också. Vi är nig båda lite skilsmässobarnskadade också och är lite rädda. För efter giftermål finns i vår värld bara ett steg till. Och det vore ju onödigt att forcera fram.

Rim och reson

Idag, missar jag en femte arbetsdag pga den riktiga käftsmäll i form av influensa som besatte min kropp ca förra helgen. Pappersförbrukningen är dock nere på en halv toarulle om dagen jämfört med tidigare en hel. Kunde också titta på TV och faktiskt förstå vad de sa, så idag har jag lärt mig av Oprah och hennes gäst Goldie Hawn att man blir lyckligare av att ta låsa in sig i ensamhet och andas en minut om dagen. Kan ju vara värt ett försök.

Är det något gott den här sjukdomstiden medfört så är det just insikten av att jag. måste. sluta. stressa upp mig. Jag har insett att jag inte är ett offer för omständigheterna. Jag måste ta kontroll över situationen själv och helt enkelt låta saker vänta. I mitt jobb blinkar och plingar det hela tiden och eftersom jag är en sån där person som har svårt att skjuta upp saker så agerar jag till slut som en person med typ alla bokstavskombinationer there is… But NO more!

Regel: Fokusera på en sak i taget! Ta den där minuten så fort det börjar kännas omöjligt.

Tack till mig själv för att jag gör det framöver.

Har det kommit en gillning så blir jag besviken för att ingen kommenterat. Finns det kommentarer så vill jag ha fler. Och jag fortsätter att kolla hela tiden. Jag måste vara ständigt uppkopplad och får ångest av att inte ha koll, så det är lite jobbigt att till exempel gå in i duschen, för att inte tala om hur svårt det är att gå och lägga sig. Ett annat tecken på att jag är djupt nere i skiten är att jag ursäktar mig och (halv)ljuger för min familj. Jag ursäktar mig med att det är roligt och min familjs protester tystar jag ner genom att förklara hur otroligt viktigt det är att jag svarar exakt just nu.

Med en mängd personliga kanaler och minst lika många för jobbets räkning finns det ett fantastiskt utbud av möjligheter till påfyllning av mitt omättliga bekräftelsebegär. Om det inte kommit in något nytt så kollar jag mailen för säkerhets skull. Jag är beroende av att andra visar för mig att de vet att jag finns.

Det här har inte varit ett problem förrän nu, för några dagar sedan. Jag har upptäckt att jag fått mycket svårt att gå och lägga mig på kvällarna och har försökt analysera mig själv, och detta är vad jag kommit fram till: Jag är en fullkomlig junkie! Dessutom är jag ju en riktig martyr eftersom det mesta av mina avtryck förblir okommenterade. Det ger samma känsla av tomhet som när jag var tonåring och fick veta att ingen hade sökt mig på telefon medan jag varit hemifrån.

Jag hoppas innerligt att det går att bota bara de värsta symptomen, för total avhållsamhet är jag inte intresserad av, aldrig! För bortsett från det maniska så älskar jag alltihop.

För egen del känns det riktigt bra att börja få styrfart och tydligare riktning som jag saknat mer än jag förstått själv.

Getting there!

Jag älskar vanligtvis nya tjänster, för de kan oftast göra en massa coola saker. Men förlåt mig. Det här känns bara jobbigt just nu. För visar det sig att det blir så att man måste hänga på Google+ också kommer åtminstone inte min tid att räcka till, om vi inte tagit oss till nästa steg innan dess, vill säga. Se där, nu fick jag negga lite också.

Jo, jag älskade att gå påskkärring. Säkert lite för länge för att kunna anses vara cool, men inte ville jag missa chansen att skramla ihop till ett halvkilo godis innan åldern utgjorde ett definitivt hinder. Trots mina glada påskminnen vägrar mina barn att gå påskkärring. Det är väl konstigt? De gillar ju bus-eller-godis. Och de borde väl inte heller vilja missa ett tillfälle till godis i överflöd, tänkte jag, innan jag kom på det. Jag kom på vad det var som fick Stora F at som treåring gråtande förklara att han aldrig mer skulle gå påskkärring. När jag kom på det drabbades jag av ett hysteriskt skrattanfall. Jag lovar att det inte är det allra minsta konstigt. Du kommer definitivt att hålla med när du hör historien:

Stora F, 3 år, kläddes upp i kjol och sjalar, huckle på huvudet, små söta fräknar i ansiktet och tekannan sattes i hand. Lilla L – då en snart ettåring fick fräknar och huckle och fick sitta på mammans arm. Sen gick de ut på bygden alla tre. Mamma Mona hade fått en briljant idé som skulle lära hennes barn att det är roligt att ge. Och påskkärringgrejen – det där med att tigga godis – tyckte hon kändes fel. “Inte ska man väl lära sina barn att tigga godis”, tänkte mamma Mona, och vände på det hela.

Han skulle naturligtvis inte tigga godis. Han skulle ju få ge bort godis istället. Hon utrustade alltså tekannan med alla möjliga sötsaker och kvittrade glatt till sin lilla son att han skulle bjuda alla människor de mötte. När pojken visade tecken på tvekan kvittrade hon att människorna skulle bli så glada och “det är väl roligt att göra människor glada?”.

Tanken var att folket skulle bli jätteglada och le lite snett och tycka att den då lilla pojken Stora F var den mest generösa och snälla lilla pojken man någonsin träffat varpå han skulle få stärkt självförtroende och verkligen uppskatta gesten “att ge”. Det var väl fint tänkt?

Det var bara det att människorna inte riktigt var med på noterna. De var vana vid att påskkärringar tiggde godis. Därför tog folket omvägar och tittade bort när lilla Stora F närmade sig dem med sin tekanna. Några fräste något i stil med att de inte hade något att ge. Väldigt få tog sig tid att lyssna på vad han hade att säga och den modiga lilla killen blev alltmer modstulen och förvirrad.

Utflykten avslutades med att Stora F förtvivlat föll i gråt och förklarade att det där med påskkärring verkligen inte var något roligt och att han inte alls ville ge bort godiset. Mamma Mona tröstade, fortsatt övertygad om att det var en god strategi och fortsatte att tycka det, ända till Halloween sex år senare (idag) när hon plötsligt förstod vad som hade hänt i huvudet på lilla Stora F den där skärtorsdagen, och varför han därefter tvärvägrat att gå påskkärring.

Så kan det gå!

http://www.youtube.com/watch?v=o_CeEoH3Pzw

Tänker inte ens kommentera. Det är bara att låta bilden tala för sig själv.