Vipassanakursen var en verklig vändpunkt. Att ägna all uppmärksamhet åt mig själv i tio dagar var det jobbigaste, men mest renande jag någonsin gjort. Jobbet tar förstås aldrig slut, men effekterna kommer successivt. Med lite hjälp på traven av ärliga människor som säger ifrån när man är ute och svajar är guld värt. Tack universum för att du gav mig tonåringar och en sambo som är världsmästare i integritet.

Att få den enorma äran att toastmadama Jaqueline och Mickes bröllop var också ett av det mest självupphöjande jag gjort. Det blev en helt magiskt fin dag och kväll med en fest som blev allt brudparet hade drömt och lite till.

Under 2017 har jag ägnat mig åt mycket hårt jobb, skoj på jobbet med roliga projekt och grymma events, sjukt många promenader, otroligt mycket mys med familjen, meditation och yoga, några resor och kurser. Men framför allt är det viktigaste jag tar med mig från 2017 allt jag lärt mig om tillit, integritet, tålamod och ovillkorlig kärlek.

Andra nya eller nygamla saker jag hittat på i år:

Åkt skidor på längden – det var riktigt länge sedan sist.

Varit i Turkiet på semester och upplevt känslan av ”att det är för varmt” – trodde inte det var möjligt.

Bott i en stuga som formligen slutade i vattnet.

Lärt mig dansa västafrikansk dans.

Varit i Bryssel och lärt mig massor om hur EU fungerar.

Fotograferat Kronprinsessan och Estelle.

Varit på forskningsstationen Askö.

Seglat med Briggen Tre Kronor.

Grillat och äventyrat på flodstranden i Limedsforsen.

Filmat och träffat en tvättäkta skulptör. Och fått min första skulptur som tack.

Köpt mitt första konstverk.

Sett en rockig eldshow och plockat upp en mobiltelefon som fastnat under bänksitsen.

Arrangerat fantastiskat uppskattade seminarier – både heldagsseminarier och frukostar.

Varit på Bounce och sett barn och vuxna studsa, klättra och klänga.

Sett Billy Elliot på Stadsteatern.

Fått inbjudan till strandbröllop på Maldiverna och tackat ja.

Jobbat på högskoleprovet.

Plåtat ”trädet utanför” varje dag sedan i maj och tänker fortsätta minst tills det är maj igen.

Fixat balkongen så den kändes som en trädgård.

Hittat Kundaliniyogan – och gått all in. Lärarutbildningen är målbild för 2018.

Lärt mig att man inte blint lita på att vänner alltid kommer att stanna.

Hittat nya vänner.

Gått tiotusen steg varje dag i två månader och en himla massa andra promenader.

Börjat duscha kalla duschar på morgnarna. Iskalla.

Arrangerat en studentfest.

Firat julafton hemma.

Varit på Vipassana igen.

Firat mina barns födelsedagar ännu en gång, och börjat fatta att de kommer att bli vuxna människor en dag. Jag blir så sjukt stolt över det mitt i all sorg.

Gått på öppet hus på gymnasium.

Sett min guddotter hitta sitt hjärta och sett det fyllas med glädje och frihet. Flygfärdig och härlig tar hon nya steg i livet.

Här är en liten film som sammanfattar alltihop i bilder.

Nu ser jag fram emot ett år som lockat ett tag. 2018! Bröllop och dykning på Maldiverna är bara början. Det finns inga gränser. 2018 är redan helt fantastiskt.

Men min kraft är starkare. Jag ger inte upp. Du mörka månad kan inte vinna över mig, för i år är jag preppad. Rensad. Ren från skuld. Fri från skit. Fylld av kärlek till er jag har omkring mig. Ljus på insidan och nära min sanning, ett leende och härliga ärliga skratt.

Jag ser att världen är vacker och jag har allt någon någonsin skulle kunna drömma om. Till och med drama runtomkring mig och människor som jag behöver och som behöver mig.

Så nej. I år kan du inte ta mig ditt eländiga november-december-mörker. I år är jag för stark. Pilutta dig.

Centret

När vi parkerat utanför centret och gick mot huvudbyggnaden kändes det som att jag skulle på vilket läger som helst. Folk garvade och pratade utanför den röda stugan med vita knutar som var huvudbyggnaden i centret. Det var kö till registreringen och standarden på centret var enkel men fräsch. En tjej med jättevackra ögon tog emot mig vid registreringen, hon såg min skräck men lugnade mig med ett leende. Jag fick lämna in ett papper där jag intygat att jag förstått reglerna. Att jag inte fick lämna centret under tiden för kursen, att ingå ädel tystnad och att samvetsgrant iaktta följande fem föreskrifter:

1. att avstå från att döda någon levande varelse;
2. att avstå från att stjäla;
3. att avstå från all sexuell aktivitet;
4. att avstå från att ljuga;
5. att avstå från alla berusningsmedel.

Jag skickade ett sista meddelande till familjen och kände mig på riktigt osäker på om jag skulle återse dem i mina sinnens fulla bruk igen. Sen lämnade jag in mina ägodelar, inklusive bilnycklar och mobiltelefon. I panik gick jag sedan ut och sprang så fort jag kunde genom skogen bakom som var den plats jag i tio dagar därefter skulle vandra runt, runt, runt som en zombie på promenad vid varje given paus.

Jag flyttade in i mitt rum och hälsade på Carina som jag skulle dela rum med. Vi hann prata igenom snarkningspotential och kom överens om att vi skulle vara tålmodiga mot varandra. Vi höll med varandra om att det kändes konstigt att vi skulle dela rum men inte fick prata med varandra. Mycket mer hann vi inte lära känna varandra innan det var informationsmöte och ädel tystnad därefter.

Ädel tystnad

Som jag var rädd för detta. Jag trodde det skulle vara så svårt att inte få kommunicera på så lång tid. Men efter tio dagar satt jag kvar i meditationssalen och hörde på det förbannade tjattret som satte igång så fort tystnaden hade brutits. Tystnaden hade hjälpt mig igenom hela kursen.

Några timmar senare satte jag mig och pratade med några som det, trots tystnaden, kändes som att jag lärt känna lite under de tio dagarna. Det var befriande att få skratta åt det som vi varit med om. Inte minst vår inspelade lärares extrema upprepande av saker och hans fantastiska skönsång i slutet av varje gruppsittning.

Anapana

Kursen inleddes med tre dagar anapana meditation. Det betyder att man iakttar sin andning i näsborren. I tre dagar. Tio timmar om dagen. Sitta och fokusera på sina näsborrar i tre dagar!!! Där höll jag på att förlora förståndet. Att sitta med så mycket smärta i ben och rygg och fokusera på näsborrarna och inte röra sig. HERREGUD!!! Här skulle det tämjas elefanter.

Jag erinrade mig flera gånger det där förbannade pappret jag skrivit på om att jag inte skulle lämna kursen. Att jag läst att det faktiskt var förknippat med fara för sig själv om man inte fullföljde kursen. Och jag stannade. Men en dag till med detta och jag hade blivit tokig på riktigt.

Efter en äkta panikattack tog jag mod till mig och bokade tid med läraren som sa att jag tagit i för hårt. Jag hade lagt på mig själv att jag skulle sitta still. Det behövde jag inte. Dessutom hade jag låtit mig gå för djupt in i tankar. Hon sa att jag skulle komma till att öppna upp, att dörren kommer att kunna stå vidöppen, men nu skulle jag bara glänta lite grann. Det hjälpte. Jag klarade att fortsätta.

Föreläsningar

På kvällarna var det föreläsningar. Inspelade föreläsningar av SN Goenka för de som lyssnade på engelska. Jag valde att lyssna på en svensk översättning. Föreläsningarna förklarade vad kursen gick ut på. Varför det är farligt att lämna kursen. Och varför tekniken fungerar och hur man ska leva sitt liv om man vill att det ska vara fyllt av lycka och hur man når upplysning. Tekniken sägs vara densamma som Siddhārtha Gautama använde under sitt träd så att han blev Buddha. Upplyst.

Den här tekniken är helt fri från religiösa förtecken. Den utgår bara ifrån verkligheten. Precis som det är just nu. Inga änglar, guider, gudar eller ljusvarelser. Inga pling eller plong. Bara du, nu, och ditt sinne. Du lär dig scanna dig själv, och disciplinerat förnimma vad som händer i din kropp exakt just nu. Därför lärs tekniken ut över hela världen.

Vipassana

Den fjärde meditationsdagen övergick meditationstekniken till Vipassana. De tre dagarna med Anapana hade tränat oss i att fokusera våra sinnen. Vi var nu tillräckligt skarpa i våra sinnen för att kunna börja förflytta vår uppmärksamhet genom kroppen. Att gå igenom hela kroppen från toppen av huvudet till toppen av tårna, utan att missa någon del av kroppen, och bara uppmärksamma de förnimmelser som finns. Bara iaktta verkligheten precis som den är. Just nu.

Att utan att döma, utan att önska att det ska kännas på det ena eller andra sättet. Bara iaktta. Och gå vidare. Oavsett hur stor smärta, eller behag. Iaktta. Och gå vidare. Vi fick lära oss genom erfarenhet att det enda som är helt säkert är att allting förändras. Vi fick lära oss att det är för att vi inte förstår det som vi blir olyckliga i livet.

När du upplever någonting som känns behagligt vill du ha mer av det. Men det förändras. Det försvinner. Då blir du olycklig, för det var ju så bra, men nu är det borta. Om du upplever något obehagligt vill du att det ska försvinna genast, men det kanske tar en stund, och då glömmer du att det kommer att försvinna och du spänner dig, blir olycklig för att det är så obehagligt och du tänker att det kommer vara för evigt.

Båda dessa skapar spänningar i din kropp. Båda dessa leder till fysiska åkommor och negativa känslor. Spänningarna i kroppen finns kvar. Minnen från hela ditt liv finns lagrade i olika delar av hela din kropp.

Fast beslutsamhet

På femte dagen började vi med fast beslutsamhet. Närmare bestämt för att sitta helt stilla i en hel timme. Att inte ändra ställning på hela timmen. Att bestämma sig, och genomföra. Disciplin. Ingenting är svårare än du bestämmer dig för att det ska vara. Bestämmer du dig för att du ska kunna sitta blick stilla trots att benen värker så att du vill gråta och skrika i panik, så kan du det. Klarar du att sitta med din smärta, utan att döma, utan att ge den din uppmärksamhet, så kommer den att ge vika. Det är en naturlag.

Din beslutsamhet ger dig det du vill ha. Du tror först att den ger dig smärta och olycka, eller kanske tristess – vad är det för liv att sitta blick stilla, kanske du tänker. Och så tänker jag också. Hur patetisk får man vara liksom. Men å andra sidan –  vilka sysselsättningar vi håller på med om dagarna är i så fall inte patetiska? Vad kan vara mer meningsfullt än att uppleva nuet/ögonblicket precis så som det är, utan att ändra på någonting?

Metta pauna

Sista dagen, när vi tagit oss igenom smärtan, och kommit ut på andra sidan, fick vi lägga till några minuter Metta pauna. En mer avkopplad meditationsform där fokus ligger på att sprida kärlek och omtanke genom sin kropp i scanningen, och sedan sprida den ut över världen. Att önska sina nära och kära all lycka och välgång. Och att gå vidare och önska allt levande samma sak.

Det är viktigt att man är ren och kärleksfull i sitt sinne när man gör det. Man vill inte skräpa ner världen med sina dåliga tankar. Vi är kraftfullare än vi tror, så det här är viktigt. Här förklarar SN Goenka, underbara, knasiga S N Goenka, hur det fungerar. <3

Några månader senare

Det är så här några månader senare svårt att minnas den enorma upplevelse det var när jag började förstå innebörden av vad jag var med om. Nu har det blivit vardag och jag kommer göra en tredagars-påfyllning i november och det känns helt naturligt. Inte sektigt eller konstigt alls. Ingen har krävt mig på några pengar, men jag har valt att donera 100 kr till centret i månaden via autogiro. Är det någon organisation jag tror kan rädda världen så är det den här.

Att träna mig själv i disciplin. Sitta kvar med den enorma smärta jag hade i käkar, ansikte, axlar, rygg och ben. Ha tillit till metoden. Ha tillit till att allt förändras. Att det är en naturlag att allt förändras. Att det onda kommer att försvinna och det behagliga lika så. Att disciplinerat sitta neutralt med all fysisk smärta och alla de minnen som finns förknippade med den.

Att på den sjätte, sjunde, åttonde dagen ha tränat mitt sinne att bli så knivskarpt att jag kunde gå in i min egen kropp och operera mig själv. Det var många års lager av spänningar i käkar och rygg som släppte. Och att samtidigt komma ihåg att även det är förgängligt. Att inte döma.

Att nå upplysning

För att gå vidare borde man sitta en timme på morgonen och en timme på kvällen. Minimum, säger SN Goenka strängt. Vill du bli upplyst får du ägna hela ditt liv åt meditation. Gå 30-dagarskursen kan ju vara en början då. Men en timme morgon och kväll skulle vara minimum för att upprätthålla det vi lärt oss under kursen.

Det gör inte jag. Men jag sitter en timme på morgonen vilket stoppar negativa spiraler någorlunda, men jag utvecklas inte i tekniken. Värdet för mig är att jag startar dagen med att uppleva de förnimmelser som finns i verkligheten i just det ögonblicket innan jag går in i dina, världens och mina egna fantasier om vad världen är eller ska vara.

När man lever i den här världen är det hela tiden saker som händer. Det är ju rätt kul faktiskt, så jag är inte beredd att sikta på att bli Buddha riktigt i det här livet. Det får komma senare.

Men jag är helt klart intresserad av att bli bättre på att hantera allt som händer hela tiden. Att inte reagera känslomässigt på varenda liten grej som händer. Att förstå mig själv bättre och se saker för vad de är. Att se människor för vad de är. Att förstå att alla människor agerar utifrån sig själva, för det är deras uppgift, inget konstigt, inget fel, utan tvärtom precis så det ska vara. Om människor var lite mer noggranna med att sköta om sig själva och sina tankar först, innan de började döma och reagera och ha åsikter om hur andra gör och tänker, så skulle världen vara lite snällare. Och det är jag också intresserad av, att skapa en snällare värld, för nu vet jag att jag kan det.

Om vi människor förstod vår fulla potential bättre skulle världen se annorlunda ut. Jag ska göra vad jag kan för att bli bättre på att förstå min.

Namaste!

Googlade. Gapade. Och djupdök.

En meditationsteknik som lärs ut gratis? Finns över hela världen? Och finns i Sverige! Nordiska Vipassana-centret ligger utanför Ödeshög i Småland.

Tio dagar i tystnad. Man måste göra tio dagar för att ha en chans att lära sig tekniken. Sen finns det 3-dagarskurser att gå, men som nybörjare är tio dagar eller ingenting alls. Över tio timmars meditation varje dag. Gong gongen väcker klockan 4 på morgonen. Första meditationspasset börjar 4.30. Man måste lämna ifrån sig sina tillhörigheter och ingå tystnadslöfte vilket betyder att man inte får prata med någon utom lärarna och hjälparna på hela kurstiden. Man måste intyga att man förstått regeln att man inte får åka därifrån förrän kursen är färdig.

Varför hade ingen berättat om det här?

Jag kände direkt att det där var något jag skulle göra. Tio dagar helt utan kontakt med andra människor. Snacka om egentid. Som jag längtat så länge efter att få vara ifred med mina tankar. Här fanns chansen till tio dagar på landet helt för mig själv, bli serverad mat, utan kostnad. Helt perfekt!

Men, samtidigt blev jag lite osäker på om det verkligen var något för mig. Det var ju så himla konstigt. Tänk om det är en sekt!? De kanske säger att det är gratis men så hjärntvättar de en och man kommer ut därifrån och har sålt allt man äger och har för att donera till Vipassana. Sånt har man ju hört om. Och hur skulle jag förklara på jobbet vad jag skulle göra på min semester. Hur säger man det där utan att verka hur flummig som helst? Vem går frivilligt in i tystnad i tio dagar?

Om jag nu skulle ta tio dagar ledigt från jobbet – borde jag inte ägna dem åt något blissigt då? En retreat med rawfood och lite mysig yoga och meditation med plingplong och mys?Jag bestämde mig för att jag var värd bättre än att gå in i min egen tunnel av mörker i tio dagar. Så det blev inget.

Men så runt nyår var det en vän som tog upp ämnet igen. Rakt på. ”Du borde gå en vipassana-kurs”.

Helt plötsligt visade det sig att jag har vänner som känt till det här och till och med gjort det här extrema och flummiga för flera år sedan.Jag har ju sökt och letat efter meningen med livet i hela mitt liv, men aldrig hittat några svar, så har fortsatt att gå omkring här som en orch och inte fatta ett skit av allt som pågår.

Varför har ingen någonsin berättat för mig att allt detta finns?

Jag läste på igen. Läste extra noga de rader där det står att det inte är en sekt. Att det verkligen är frivilliga donationer det bygger på. Kollade youtube och såg att folk verkade ha gjort kursen och såg fortfarande någorlunda normala ut. Kollade upp om det fanns datum som passade och det kunde inte ha passat bättre, så sagt och gjort. Jag anmälde mig. Jag tog semester. Och jag väntade.

Dagen då det var dags att åka kändes som sista dagen i mitt gamla liv. Så jag sa hej då ungefär på samma sätt som när deltagarna i TV-programmet total makeover gör. Men en känsla av att allt kommer att vara annorlunda nästa gång vi ses.

Och på något sätt tror jag faktiskt att det också blev det.

Era ord och mina ord.

De var viktiga då.

De värmde, gladde, fick mig att skratta, gråta ibland, längta och undra.

Det formade mig.

Du formade mig.

Tack.

Ni är alla fria nu.

Och jag är fri.

När vi ses igen, ses vi på nytt.

Ni gjorde mitt liv till en fest.

Nu finns det plats för en till.

Välkommen!

Jag är helt vanlig. En av oss alla. En i mängden. En av oss. Bara en i mängden.

Och det är underbart. Det är vilsamt. Det är så skönt. Här vill jag vara.
Vi är en. Jag är en. Sam. Samma.

2016 – det är många som kallar dig ett hemskt år. Och det var ju onekligen en rad händelser som kändes allt annat än fredsbringande. Men på många sätt var du också helt fantastisk. Du fick hela västvärlden att skaka i grundvalarna. Och utan dig skulle vi aldrig få det 2017 vi faktiskt behöver.

Jag bär ingen illusion om att 2017 kommer att handla om mys. Men jag är helt övertygad om att vi kommer att få se kampen trappas upp och vända. Det kommer att gå fort. Det kommer att bli fult. Men det kommer att vara det vackra som överlever i andra ändan. För alla vi som tror på kärlek före hat och rädsla, vi kommer förstå att det är något vi kommer behöva stå upp för. Vi har öppnat våra ögon och nu kan ingenting vinna över oss.

Jag ställer upp! Jag planerar att komma till 2017 som den bästa person jag kan vara. Min intention är att i varje ögonblick minnas vem jag är och vad jag står för. Att tro på min egen kraft och styrka och att använda den för att stå fast i min övertygelse om att det är med kärlek och ljus vi utvecklar världen till det paradis vi drömmer om.

Vi kan, om vi vill, välja det nu. I detta ögonblick. Att förändra världen.

Jag vet att det fungerar för jag har gjort det för mig själv. Genom att välja kärlek före rädsla. Inte gå i försvar utan komma ihåg att en attack aldrig kan vara på riktigt. Minnas att det endast är jag som gör attacken till verklig genom mitt försvar. Och att istället för att gå i försvar endast stå fast vid min övertygelse.

Jag ska visa mig i världen som mitt bästa jag. Erkänna den styrka jag besitter och inte göra mig mindre än vad jag är. Jag ska våga det. Och jag ska våga säga ifrån när du glömmer. Jag ber dig göra det samma med mig.

Du kan räkna med mig nästa år. Om du behöver min närvaro eller min hjälp. För jag städar runt mitt eget bo så att det finns utrymme för dig. Jag kommer även att räkna med dig, och lovar att ta emot din hjälp när du erbjuder den.

Under 2017 ska jag vara extra noggrann med att glömma allt onödigt jag ”lärt mig” och istället komma ihåg de här fritt tolkade och översatta fyra överenskommelserna ur The four agreements, av Don Miguel Ruiz:

Att vara sann vid mitt ord. Inte sprida lögner eller annan dynga. De misstag jag gjort under 2016 har i de allra flesta fall varit kopplade till att jag alltför lättsinnigt vidarebefodrat det andra sagt. I synnerhet blir det dåligt när det är något som gjort mig upprörd eller irriterad.

Att inte ta saker personligt. Jag ska komma ihåg att varje individ är sig själv närmast, och allt varje människa gör, gör de för sig själva. Att ta något en annan människa gör eller säger personligt är att göra antaganden om att man vet vad som pågår i den personens liv.

Att inte göra antaganden. Antaganden är sämst. De leder till missförstånd och olycka. Istället för att ställa frågor och undra hur det egentligen står till, vilket jag inte vågar för att jag är rädd för att verka dum, så gör jag antaganden om att den andre tänkt på ett visst sätt. I kombination med att sedan ta det jag antagit att den andre menat personligt så är hela cirkusen igång. Vi ser alla världen på olika sätt, tänker olika, dömer olika. Det ska jag fokusera på att minnas under 2017.

Att alltid göra mitt bästa. Och varken mer eller mindre. Gör jag mer än mitt bästa så kommer jag att vilja ha cred för det. Och när du inte ger mig det kommer jag att bli sur för det. Gör jag mindre än mitt bästa kommer jag att ge mig själv skuldkänslor, jag borde ha kunnat göra bättre. Jag ska göra mitt bästa. Jag ska leverera det jag lovar. Jag ska vara en så bra vän jag kan. På mitt sätt. Jag ska inte försöka vara den vän som jag tror att du behöver. Utan vara den bästa vän, kollega och människa jag kan vara.

Sen kommer ju frågan om hur jag ska organisera mig. Och leva ut mina drömmar. Det finns ju vissa som återkommer, som livslånga drömmar. Tyvärr har de inte så mycket med achievments att göra. Det hade varit coolt att ha en sorts dröm om att förändra världen, driva eget företag eller skapa något nytt. Men det enda som kommer upp är att jag vill vara en jättebra människa, sprida glädje och kärlek. Och ett hus, resor och vänner.

Under 2017 ska jag försöka ta tag i mina blockeringar runt mina drömmar på allvar. Det som är tydligt är att det handlar om värde. Hur jag värdesätter mig själv och min tillvaro. Att jag behöver jobba med att faktiskt se att jag är värd att inte bara vara så bra jag kan vara, utan att faktiskt också njuta så mycket jag kan av min tillvaro.

Jag önskar mig resor både för mig själv, med jobbet, vänner och med familj. Jag fortsätter också att önska ett hus för mig och min familj.

Så jag gör så att jag delar med mig av mina ”omöjliga” drömmar här. Då kanske det visar sig inte vara så himla omöjligt längre? Jag menar folk gör ju det här hela tiden… Varför skulle inte jag kunna?

• Ja, jag önskar ett liv i ett varmt land. Exakt var är lite fluffigt än. Och under de resor jag gjort har jag rekat terräng. Men är ännu inte helt klar över precis var jag vill bo, så hej! jag är öppen för förslag.
• Ja, jag vill bo i ett hus. Om jag ska bo i Sverige, så vill jag bo i ett vackert hus och ha en trädgård. Centralt i Stockholms län, inte i tjotahejti. Ska jag flytta längre ut så får det som sagt snarare bli till ett varmt land.
• Ja, jag vill ha dig i mitt liv. För har du tagit dig igenom allt det här så är vi värdiga varandra, och jag gissar att vi delar samma drömmar.

Igår såg jag och lilla L hela säsong 2 av Skam. På kvällen var vi fler, då såg vi två avsnitt av fröken Frimans krig.
Både fröken Frimans krig och Skam är helt fantastiska serier. Och med tanke på att jag inte följt en enda serie på hela året så var det väl dags nu.

Enda problemet med Skam är att jag tänker på norska nu. Om du inte sett den, kolla här så fattar du:

Imorse gick jag upp tidigt och yogade upp solen. Men sen la jag mig igen. Och sov till 11. Sen gick jag upp och åt frukost. Sen satte jag mig och tittade på ”Året med kungafamiljen” och ”Jag är Ingrid”.

Och nu skriver jag det här ungefär som att jag måste bikta mig. Men inget kan vara så vidrigt som en person som är lite för mätt, gör för lite och sedan klagar på det. En sådan person tänker jag inte vara. Så jag tänker vara helt nöjd för att jag tar tillfälle i akt att vila när jag har möjlighet. Men framför allt är jag otroligt tacksam att jag har möjlighet.

Ikväll är det final i supershowen. Jag ska dit. Tack Leia, min underbara unge för att du visar vägen tillbaka till ren livsglädje och vad som är meningen med vår tid på jorden. Hade det inte varit för att hon hade koll på läget och bara körde på det som gör henne glad hade jag kanske till och med tittat på Supershowen med skeptisk blick. Jag hade nog tänkt att det var kommersialisering av barn. Att det var ”ytligt” och så vidare, och så vidare. Orkar inte ens ge de tankebanorna mer än så av min tankeverksamhet för det finns ingenting som kan vara mer felaktigt.

Supershowen är ett barnprogram. Barn sjunger, spelar instrument och dansar – de gör sina nummer, och en jury väljer ut några som gått till semifinal och nu är det slutligen final. Som ett jättesnällt idol för folk under 13 år.

Juryn är helt fantastisk. Varje barn lyfts fram för sina egna individuella kvaliteter. De jämförs inte med någon. De egenskaper som är egna lyfts fram som extra positiva och alla kan vara exakt lika bäst.

ALLA kan vara BÄST!

Supersohwen är typ den livsfilosofi jag vill leva efter. Bara glädje. Bara kärlek. Och alla är BÄST. Även de som åker ut först är BÄST. De åker inte ens ut. De liksom bara gick inte vidare. Tävlingsmomentet behövs egentligen inte. Det är där bara för att skapa bra TV, men ärligt talat så spelar det ingen roll. De barn som är med är helt fantastiska och i publiken sitter deras vänner och familjer.

I det där sammanhanget har min flicka fått vara med som bakgrundsdansare. Och jag får vara där som publik. För det är jag så tacksam. Världens bästa Malin som också har en dotter som dansar, för andra året till och med, bakom artisterna har varit på Buttricks och köpt glittriga hattar och silverboor (vad fasen heter boa i plural?). Jag jobbar hemma för att spara tid och lyssnar på låtarna vi kommer få höra framföras ikväll och känner bara tacksamhet för att jag får vara en stund på jorden.

Hur underbart är inte det? Kolla till exempel upp Max när han sjunger Lalehs ”En stund på jorden”, Leia håller i en av ballongerna (man får leta upp själv, det går inte att direktlänka till klippen på SVTs site).

Ikväll kommer jag kunna säga ”jag var där”!