Under nästan tre år har jag funnits med i bakgrunden av programmet. Då och då har jag svarat i telefon i telefonslussen när det varit direktsändning. Det har varit en lärorik och intressant miljö att möta människor som ringer in i radio. Det har varit spännande att fånga upp tankar, frågor och synpunkter från lyssnarna. Jag har haft förmånen att jobba med Malin Edlund och redaktionen på Radiopsykologen. Programledaren Anna Ivemark, producenterna Siri Ambjörnsson och Johanna Fellenius, teknikern Bengt Zetterman samt psykologerna Jenny Jägerfeld och Tina Hult. Ett fantastiskt roligt gäng att lära känna. Nu kommer även de flesta av oss sluta då direktsändningsmomentet försvinner för den här gången. Men Radiopsykologen består och psykologin har på så sätt ett fint och viktigt fönster att visa upp sig, stödja människor och sprida kunskap om psykologin till allmänheten. Det kan nästan inte bli för mycket psykologi tror jag.

Efter filmen följer ett samtal i Lagerhuset, kl. 12.30. Då är psykologen och psykoanalytikern Eva Löwstedt gäst och analyserar filmen tillsammans med publiken. Moderator: Jonas Mosskin

Det är uppenbarligen inte bara Socialdemokraterna som lider av kollektiva problem, det verkar även handbollsslandslaget göra. Det är sällan jag kommenterar sport på min blogg, men den här gången kan jag inte hålla mig.

Sverige leder mot Polen i handbolls-EM med 20-9 efter första halvlek. Polen är totalt utspelade och Sverige dominerar totalt. Äntligen stämmer det svenska spelet som bara bitvis glimrat till i de tidigare matcherna. Men i andra halvlek punktmarkerar Polen Kim Andersson och Sverige blir handlingsförlamat. Snart är Polen mindre än fem bollar efter. De sista tio minuterna tappar man allt. Trots att man leder med 28-23 så klappar man igneom. Svenskarna slänger bort bollar som vore man juniorer, tar felaktiga beslut och gör obegripliga misstag. Man slutar spela, hjälper inte varandra och hoppas att någon annan ska göra något. I slutsekunderna blir det övertydligt då Sverige har det sista anfallet men ändå inte lyckas skjuta ett skott på mål, utan man blir avblåst för passivt spel. Matchen slutar 29-29, och Sverige är förmodligen borta från semifinalspel. Men vad hände egentligen?

En kollektiv kollaps, där psyket och psykologin spelar stor roll. Ett så bra lag som Sverige med så många proffs ska inte kunna råka ut för detta. Polens taktiska grepp att punktmarkera Kim Andersson är som DN:s Lars Grimlund skriver väntat, och det har andra lag gjort tidigare. Det borde spelarna och coacherna ha en bra beredskap för. Men allt kan man inte heller skylla på förbundskaptenerna. Kim borde till slut självmant gått ut och insett att det här inte fungerar. Det svenska laget tycks ha en obalans där man är för beroende av några spelare. När de sviktar och motståndarna förändrar sin taktik, så blir man vilsna. Det tyder på en otrygghet i gruppen och en disharmoni. Något är inte rätt. Sverige brukar generellt ha stark moral och spelare som tar ansvar för gruppen och laget. Per Carlén, Magnus Wislander, Staffan Olsson, Stefan Lövgren. Men den här gången saknades det.

Det är allmänt känt från psykologin att när man blir för rädd för att förlora och koncentrerar sig mer på det än på att vinna, då agerar man ofta sämre. Det är också sant att ett lag är ett kollektiv och man under press måste stötta varandra. Det gjorde inte svenskarna. Men ett lag består också av individer, och deras enskilda agerande spelar också roll för hela gruppen. Om ett lag är för beroende av någon eller några enstaka stjärnor och dessa underpresterar eller blir bortmarkerade så måste andra spelare känna ett ansvar och inte förvänta sig att någon annan ska ta ansvar. Det fanns ytterst lite av detta i Sveriges spel igår. Om allt låser sig och det inte går att ta en time-out är det läge för desperata saker. Filma en skada, så att det blir avbrott i spelet så att gruppen och spelarna hinner samla sig. Störa polackerna, bråka med dem, eller börja punktmarkera dem ännu mer. Någonting. Men att bara låta spelet bero och se motståndarna äta ikapp försprunget leder till desperation. Det har under tidigare matcher i turneringen funnits tendenser till detta mot Makedonien, Tjeckien och Tyskland. Men matchen mot PolenBeroendet av en ledare eller en spelare för tankarna till svenska fotbollslandslaget som i stunder spelat krampaktigt när Zlatan är med men inte kommer in i matchen. Då låser sig spelet ofta.

Den enda liknande händelse jag kan komma ihåg i modern svensk handbollshistoria, är när Sverige låg under med nio mål efter nervös och usel start i OS-finalen mot Kroatien 1996. Den gången var det en nervös genomklappning i finalen, men pressen var oändligt mycket större den gången.

PS: Sverige har i hockeysammanhang klappat igenom flera gånger mot Vitryssland i OS 2002 och mot Slovakien i OS 2010 t.ex.

Psykologer läser Tranströmer from Kulturhuset on Vimeo.

Det blev ett stort mediapådrag med anledning av vår debattartikel i DN Kultur i tisdags där 20 filmare/filmorganisationer om att SF Bio tar över driften av Klarabiografen på Kulturhuset. Expressens filmkritiker Jonas Holmberg, skrev samma dag en bra kommentar med rubriken Monopol på Sergels Torg. I samma tidning skrev deras ledarskribent Malin Siwe en raljerande artikel som mest visade på hennes egen okunnighet i kultur och filmfrågor. Kulturhusets eget pressmeddelande om ”Nystart för Klarabiografen” kan läsas här i sin helhet.

På Twitter gick diskussionen varm mellan mig, filmaren Svante Tidholm, Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och S-debattören Helle Klein. Kolla in hastaggen #Klarabiografen för en uppsamling av alla twitterkommentarer.

Samma dag medverkade jag i en debatt i P4 Radio Stockholm med Kulturhuschefen Eric Sjöström. Man kan lugnt säga att han fick sina fiskar varma.

Flera av oss som skrev under uppropet däribland Suzanne Osten, Unga Klara, Mia Engberg och Camilla Ahlgren på Dramatikerförbundet intervjuades i SVT Kulturnyheterna om Klarabiografen. Programledaren frågade dessutom ut Eric Sjöström i samma inslag.

På tisdagen hade även DN Kultur en kritisk artikel på nyhetsplats av reportern Fredrik Söderling. SvD nöjde sig med en kort notis i samma ärende, där jag intervjuades. P1:s Kulturnytt noterade också vårt filmupprop.

Allt sedan tisdagens uppståndelse har det trillat in kommentarer i frågan. I onsdags skrev filmskribenten Jeanette Gentele i SvD: SF på Klarabiografen en skandal. Dagen efter skrev DN Kulturs filmchef Helena Lindblad en kommentar, där hon sågar Kulturhusets agerande med fotknölarna: ”Bullshit om Kulturhusets biograf”.

Filmtidningen FLM, tittade lite närmare på SF Bio:s kvalitétsfilmsatsning som de kallar för Smultronstället. Föga förvånande visade det sig vara främst anglosaxiska smultron med kända filmstjärnor i huvudrollen.

I torsdags skrev även Stockholms Fria Tidning en artikel om Klarabiografen. De granskar hyreavtalet och rapporterar att SF Bio betalar 420 000kr/år för kontraktet att driva Klarabiografen på Kulturhuset. Kontraktet löper på tre år. Gunno Sandahl chef på Folkets Hus och Parker säger att de ska låta jurister titta på hyresavtalet, vilket även Västerpartiets Annmari Engel tänker göra.

Gunno Sandahl har på sin blogg kommenterat Klarabiografen. Han kallar det för en kulturpolitisk kollaps
och Kulturhusets förfall. Stockholmsvänstern har kommenterat Klarabiografen flera gånger bland annat här i ett pressmeddelande. Socialdemokraterna med gruppledaren Anna-Greta Leijon, gick i torsdags ut med ett pressmeddelande, där de kräver att man inte Kommersialiserar Kulturhuset.

Anna Serner, vd på Svenska Filminstitutet, kommenterar Klarabiografen på sin blogg. En smula kryptiskt och ljum kritik, utan särskilt mycket tyngd bakom orden vilket skapat en liten diskussion i kommentarsfältet. Se även Jens Lanestrands blogg, verksamhetsledare på Biografcentralen (som skrev under vår debattartikel), men som också granskat hanteringen av Klarabiografen sedan en tid tillbaka.

Debatten om Klarabiografen, kulturpolitik och Kulturhuset lär fortsätta.

Idag skriver jag och ett tjugotal filmare, regissörer och filmförbund en debattartikel i DN Kultur om Kulturhusets planer att låta SF överta stora delar av driften av Klarabiografen. Stockholms enda kommunala biograf i Kulturhuset har man uppenbarligen inte råd att driva själv. Det är en kulturpolitisk skandal att Kulturhuset inte får resurser att driva den från Allianspartierna i Stockholm. Debatten kan börja! Jag skulle inte vilja vara på andra sidan.

PS: Nu ligger Kulturhusets pressmeddelande ute på deras hemsida. Praktskandalen är här. Alla grävande journalister, kolla nu ordentligt avtalet och upphandlingen. Det kan omöjligen ha gått rätt till.

Se även DN:s uppföljning om detta på nyhetsplats.

Uppdatering: Följ mig på @jonasmosskin, @svantetidholm, @hynekpallas och på hastaggen #Klarabiografen på Twitter om skandalen med Kulturhuset. Jag medverkar i P4 Radio Stockholm kl. 16.15 i eftermiddag och debatterar med Kulturhuschefen Eric Sjöström.

I senaste numret av Modern Psykologi #6/2011 kommer jag ut som feminist. Efter att ha varit på en konferens med nästan bara äldre män som höll låda, blev jag förbannad och tog bladet från munnen. I skottgluggen den här gången silverhannar med ekonombakgrund som tror de vet någon om psykologi. Här är krönikan i sin helhet.

Det finns en typ av man som gör mig beklämd. Mannen har haft ett välkrattat liv. Studerat till civilekonom eller civilingenjör eller både och – om han varit riktigt ambitiös. Mannen har satsat allt på karriären. Gjort affärer, pratat siffror. Rest och världsvant tagit sig fram. Chefat och bossat. Filat på affärsplaner, skummat bokslut. Fått rejält med bonus. Bildat familj. Jobbat ännu mera. Försakat fru och barn. Men så vid 45–50 år har målet att sälja och tjäna ännu mera pengar åt arbetsgivaren blivit tomt. Tillvaron har blivit meningslös. Då går han någon kurs, åker på retreat, hittar sig själv. I sin mitt i livet-kris börjar mannen intressera sig för psykologi och ledarskap. Det blir nystart i karriären, mannen börjar coacha andra i hur man ska vara som chef och ledare. Sitter i styrelser och är mentor för yngre manliga chefer. Han konsultar ”fritt” i näringslivet.

Nu är mannen i 60-årsåldern och i slutet av sin karriär. Självsäkert förklarar han för allt och alla hur man ska göra. Föreläser på konferenser där han presenterar sig själv som ekonom och som person med koll på psykologi. Mannen tror sig ha kontroll över sakernas tillstånd, men i själva verket har han ingen koll alls. Eftersom han aldrig tänker egna tankar utan bara refererar till hur folk har gjort förut, är han hjälplös inför livet. Han kan bara värdera saker i pengar och kan inte förstå värden i livet annat än som medel för att uppnå större lönsamhet. Han begriper sig inte på kultur, kanske möjligen som smörjmedel i äktenskapet eller som skådespel på bolagsstämmor. Han förstår inte värdet av gemensamma lösningar i samhället. Han åker aldrig kommunalt. Han tror att ideella organisationer är till för dem som inte platsar i yrkeslivet.  Han anser hotet om global uppvärmning vara överdrivet. Han avbryter jämt och ständigt, undervisar oss yngre och mästrar kvinnor i största allmänhet. Ser dem som lite mindre värda, men fina att titta på. Han tror att ödmjukhet handlar om att ”sadla om” men fortsätta i precis samma hjulspår.

Jag retar mig på honom och hans typ. Jag blir förbannad över att de tror sig veta något om psykologi. De är bufflar, som för länge sedan borde ha tagit ett steg åt sidan. De har investerat så mycket prestige att de inte kan släppa garden. De måste till varje pris fortsätta att känna sig viktiga. Även om deras omgivning innerligt önskar att de någon gång skulle börja lyssna på andra, på riktigt. Men de förstår inte vad ett verkligt möte innebär. Den typen av möten som psykologer och psykoterapeuter dag ut och dag in håller på med.

I mina bästa stunder har jag överseende med dessa silverhannar. Tänker att det är synd om dem och att de är tragiska mansfigurer från en annan tidsålder. Men ibland kan jag inte hålla mig. Då tappar jag mitt humör och skriver en sådan här krönika.