Exempel:

”Är Bibeln ofelbar in i minsta detalj eller är den bara en samling sagor?”
Det här förutsätter att det inte finns något annat alternativ än att Bibeln är ofelbar in i minsta detalj och att den bara är en samling sagor, men det finns såklart fler alternativ än så.

”Kan man greppa Gud med intellektet fullt ut eller är intellektet betydelselöst för tron?”
Det behöver antagligen inte sägas, men det finns en multitud av andra alternativ på skalan mellan fulltillräcklighet och irrelevans.

”Om man tror på Bibeln så tror man att jorden är 6 000 år gammal, annars tror man inte på Bibeln.”
Det här förutsätter att tro på Bibeln är detsamma som tro på en viss tolkning av Bibeln, vilket naturligtvis inte är samma sak.

”Gud har sagt till mig att vi ska göra så här och du vill väl inte sätta dig upp mot Gud?”
Det här utesluter alternativet att personen som gör uttalandet helt enkelt har fel.

Notera: "Tankefel i kyrkan #2: Falsk dikotomi" är ett inlägg från myenemy.se

Ungefär så kan det se ut. Problemet med detta är att en bibelöversättnings förträfflighet inte avgörs av hur väl den passar läsarens egna teologiska uppfattningar.

Det som gör en bibelöversättning bra är rimligtvis samma saker som gör vilken annan översättning som helst bra: att den så korrekt som möjligt återger den språkliga innebörden i grundtexten, samt att översättningen har korrekt grammatik och är språkligt tillgänglig för läsaren.

Notera: "Tankefel i kyrkan #1: Bedömning av bibelöversättningar" är ett inlägg från myenemy.se

Notera: "Tankefel i kyrkan" är ett inlägg från myenemy.se

Notera: "Lägesrapport" är ett inlägg från myenemy.se

Vem har bevisbörda för Guds existens? Tja, till att börja med så är det en sån fråga där kristna utan större undantag inte begriper hur det går till tyvärr. Här har ni ett skrämmande exempel där vederbörande försöker dölja grundfrågan i semantik och irrelevanta diskussioner om ontologi.

(Notera att det är mitt tidigare inlägg som sägs vara ett ”skrämmande exempel där vederbörande försöker dölja grundfrågan i semantik och irrelevanta diskussioner om ontologi”.)

Jag kan naturligtvis inte låta bli att kommentera detta.

Försöker jag dölja något? Inte alls. Jag förnekar inte att den som påstår att Gud existerar äger bevisbördan för det påståendet. Mitt resonemang i mitt tidigare inlägg säger inget alls om att den som påstår att Gud existerar inte skulle äga bevisbördan för det påståendet eller att bevisbördan automatiskt skulle ligga på den som inte tror att Gud existerar.

Jag säger, något förenklat, två saker i mitt tidigare inlägg:

1. Om man säger ”Den rimliga hypotesen är att X inte existerar”, då gör man ett påstående om ett epistemiskt sakförhållande. Men om detta stämmer – om vår epistemiska situation är sådan att det är rimligt för oss att hålla för sant att X inte existerar – då bör vi också rimligen hålla det för sant att X inte existerar. Om detta stämmer, då innebär det att utsagan ”Den rimliga hypotesen är att X inte existerar” antyder en viss position i den ontologiska frågan (om huruvida X existerar eller inte). Om detta stämmer så innebär det i sin tur att man inte slipper bevisbördan bara för att man uttrycker sin position i den ontologiska frågan via en utsaga om ett epistemiskt sakförhållande.

2. Att det saknas rimliga skäl att tro att X existerar, det innebär i sig inte att det därför är rimligt att tro att X inte existerar, utan bara att det är rimligt att inte tro att X existerar. Detta är två helt olika saker (som uppenbarligen lätt blandas ihop).

That’s it. (Om jag har rätt eller fel i mitt tidigare inlägg är av underordnad betydelse här. Poängen är att jag inte försöker dölja något.)

När jag ändå är igång vill jag kommentera ett par ytterligare stycken från ovan nämnda bloggare:

Det är här skon klämmer för kristna. De förstår inte att någots existens inleds med diskussionen [sic!] och hur ordningen kring bevisbörda därefter funkar. Det är en enkel kronologisk fråga. Den som först påstår att något finns/har skett/är på ett visst sätt har bevisbördan – inte den som ifrågasätter det.

Här har jag nästan inget att invända, bortsett från att skon inte alls klämmer här. (Jag känner inga kristna som hävdar att den som påstår att Gud existerar slipper undan bevisbördan och att det är den som ifrågasätter det påståendet som har som uppgift att visa att Gud inte existerar.) Jag vill dock påpeka att det föreligger en viktig skillnad mellan att ifrågasätta ett visst påstående och att själv påstå negationen av det påståendet.

Låt mig utveckla: Anta att person A gör påståendet ”Alla svanar är vita”. Person A äger bevisbördan för detta och person B kan med rätta efterfråga skäl/evidens/argument för påståendet i fråga. Det är A:s jobb att motivera påståendet. Så långt kan vi tala om att B har frågasatt A:s påstående. Om B istället skulle påstå negationen av A:s påstående, då blir situationen en annan. B slipper inte undan bevisbördan för påståendet ”Alla svanar är inte vita” bara för att A först har gjort påståendet ”Alla svanar är vita”.

Detta innebär att ateisten inte kommer undan bevisbördan för påståendet ”Gud existerar inte” bara för att teisten först har gjort påståendet ”Gud existerar”.

Kristna har aldrig kunnat bevisa sin gud, så istället grävde de ner sig i skyttegraven och hoppades på att ateister och andra elaka typer skulle falla för den retoriska leken om bevisbörda. Det har gått så långt att vissa av dem – inte ens förstår att de sysslar med retoriska lekar längre, utan seriöst inte begriper att det är de, och bara de, som har all bevisbörda i frågan.

Notera speciellt den sista meningen i stycket ovan (den första meningen behöver knappast kommenteras). Författaren påstår alltså att det i frågan om Guds existens endast är den som påstår att Gud existerar som äger bevisbörda.

Och nej, det är inte så att ateister har bevisbörda på sig när de säger att de inte tror att Gud finns. Det är nämligen en reaktion på påståendet att Gud finns. Innan dess var det ingen fråga öht [...]

Vad som är en reaktion på vad är irrelevant för vem som äger bevisbördan (se svanexemplet ovan). Den som gör ett påstående äger bevisbördan för det påståendet alldeles oavsett vem som började diskussionen i vilken påståendet görs. Vem som lyfte frågan först är irrelevant.

Vad gäller de som ”säger att de inte tror att Gud finns” så gör de i strikt mening ett påstående om sina egna mentala tillstånd; de säger att de saknar trosföreställningen med det propositionella innehållet ”Gud existerar”. Man kan diskutera hur man bör hantera påståenden om egna mentala tillstånd, men det är i alla fall glasklart att det påståendet inte handlar om Guds existens och att den som gör påståendet inte kan avkrävas skäl/evidens/argument för Guds icke-existens.

Om någon å andra sidan gör ett påstående med det propositionella innehållet ”Gud existerar inte”, då blir det annorlunda. Då äger vederbörande bevisbördan för det påståendet. Och i verkligheten är det precis här många som kallar sig ateister hamnar; de nöjer sig inte med att göra påståenden om sina mentala tillstånd – de gör påståenden om Guds existens.

Det är först när en ateist säger ”Gud finns inte och det vet jag” som man öht kan börja säga att den har bevisbörda på sig. Den kommer förvisso inte med ett extraordinärt påstående, men den kommer ändå med ett påstående som den hävdar säkerhet kring. Men ateister du ska ta på allvar resonerar heller inte så. De intar den bevisbördelösa positionen att de inte tror att gud finns istället.

Författaren påstår – och säger därmed emot sig själv (”det är de [som hävdar att Gud existerar], och bara de, som har all bevisbörda i frågan”) – att påståendet ”Gud finns inte och det vet jag” föranleder bevisbörda för att det är ett påstående som den som gör påståendet ”hävdar säkerhet kring”. Säkerhet har dock inget med saken att göra; om du påstår att X så äger du bevisbördan för det påståendet.

Notera till sist att man, enligt författaren, inte ska ta de ateister som gör påståenden om Guds existens (och inte bara om sina egna mentala tillstånd) på allvar…

Notera: "Guds existens och bevisbördan – redux" är ett inlägg från myenemy.se

Bäckryd börjar med personliga anekdoter om sin egen resa från och tillbaka till en pacifistisk hållning.

I dag, knappt två decennier senare, har jag gått från att vara en någorlunda genomtänkt anhängare av rättfärdiga krig till att på nytt betona icke-våld, men denna gång med betydligt mer på fötterna än när jag som 18-åring stod inför mönstringsofficeren. Det som hänt under dessa år är att en djupare teologi om den kristna församlingens roll i världen har mognat inom mig.

Han fortsätter med

Jag hävdar att den som argumenterar för kristnas deltagande i väpnade konflikter inte riktigt har dragit de fulla konsekvenserna av julens, påskens och pingstens budskap.

och berättar att ”hänvisningar till den tradition som företräds av teologer som Augustinus och Thomas av Aquino” inte övertygar honom längre. Han skriver vidare om kyrkans ”liering med makten” på 300-talet och att denna har ”påverkat kristnas förhållningssätt till våld ända in i våra dagar”, och att man därför måste ”gå tillbaka till källan”.

Låt oss anta att detta stämmer (även om det finns skäl att ifrågasätta detta perspektiv på kyrkans ”liering med makten” och trots att Bäckryd inte ger något argument för detta perspektiv) – det är ju aldrig fel att ”gå tillbaka till källan”.

Med ”källan” avser Bäckryd uppenbarligen Jesu så kallade ”bergspredikan”:

En del menar att Bergspredikans uppmaningar till icke-våld gäller på individnivå, men att det på samhällsnivå finns andra måttstockar för oss kristna. En sådan individualistisk läsning av Bergspredikan är ytterst problematisk. När Jesus samlar lärjungar omkring sig, skapar han nämligen ett nytt folk. Hur ska vi som Guds folk bete oss mot varandra och mot vår omgivning? Detta handlar Bergspredikan om. Det handlar inte om individers privatmoral. Det handlar om vad som ska karakterisera Guds folk.

Bäckryd fortsätter:

Som kristen gör jag aldrig något enbart som individ. Jag är alltid en del av församlingen, Kristi kropp, i allt jag gör. I jämförelse med detta blir min identitet som svensk i det närmaste irrelevant, till den grad att jag till exempel aldrig skulle kunna karakterisera svensk militär i Afghanistan som ”våra trupper”. Medborgarskapet i Guds rike är så värdefullt att alla andra medborgarskap borde räknas som intet. Och detta överväldigande, ”himmelska” medborgarskap kan jag aldrig klä av mig. Jag kan inte göra en sak som individ ena stunden, och en annan som medlem i Kristi kropp nästa stund. Om en kristen skjuter någon, så är det Kristi kropp som gör det.

Detta utgör Bäckryds ”case” för pacifism. En mer formell formulering av resonemanget skulle kunna se ut så här:

(1) Jesu uppmaningar till icke-våld gäller ”Guds folk” och hur ”Guds folk” ska bete sig mot varandra och mot sin omgivning.

(2) Jesu uppmaningar till icke-våld är avsedda att tillämpas av ”Guds folk” utan undantag, varken för utövandet av överhetens ämbete eller för något annat.

(3) Är man medlem i ”Guds folk” så är man det exklusivt och totalt; allt man gör, det gör man i egenskap av medlem i ”Guds folk”.

(4) En kristen är medlem i ”Guds folk”.

(5) Alltså gäller Jesu icke-våldsuppmaningar den kristne ovillkorligen och utan undantag; det finns ingen situation i vilken en kristen får bruka våld - en kristen får aldrig bruka våld.

Jag tror att detta är en rättvis återgivning av resonemanget. Om någon tycker att min återgivning är orättvis och kan visa detta så korrigerar jag den gärna.

(Bäckryds resonemang om ”Kristi kropp” innehåller ett logiskt misstag bestående av att det förväxlar en del med helheten. Bäckryd blandar ihop en medlem av X med X, men en medlem av något är inte ekvivalent med detta något. En kristen är en del av Kristi kropp, men han eller hon är inte ensam Kristi kropp. Påståendet ”Om en kristen skjuter någon, så är det Kristi kropp som gör det” är således en felaktig slutsats av att jag inte kan ”göra en sak som individ ena stunden, och en annan som medlem i Kristi kropp nästa stund”. Den korrekta slutsatsen är: ”Om en kristen skjuter någon, så är det en del av Kristi kropp som gör det.” Detta påverkar dock inte min numrerade uppställning ovan, därav parentesen.)

Jag delar Bäckryds perspektiv på kompartmentaliseringen av kristen tro. Uppdelningen av livet i två delar, ”religiöst” och det som inte är ”religiöst”, är definitivt av ondo. Att göra en sådan uppdelning – som i vissa skräckexempel innebär att man i den ena delen av livet kan betrakta sig som en ”varmt troende kristen”, utan att det får några som helst konsekvenser för resten av livet – det är inte bara en intellektuell katastrof utan även direkt kontrakristet.

Att vara kristen är inte ekvivalent med att ha en viss uppsättning religiösa åsikter. Kristen tro är inte i första hand en religion. Kristen tro är inte ens i första hand en relation (även om det är populärt att beskriva och subjektifiera kristen tro utifrån religion vs relation-uppställningen).

Kristen tro är i första hand varken en religion som ska utövas eller en relation som ska upplevas. Kristen tro är ett liv som ska levas.

Den premiss i Bäckryds resonemang jag är mest tveksam till är premiss (2). Min icke-pacifistiska hållning baserar sig inte på att jag ibland är en medlem av ”Guds folk” och ibland inte. En sådan uppdelning vänder jag mig, som jag förklarar ovan, tvärt emot. Det finns dock, vad jag kan se, inga skäl att hålla premiss (2) för sann. Bäckryd ger heller inga stödargument för denna premiss.

Att Jesu uppmaningar gäller ”Guds folk” – och då alla medlemmar av ”Guds folk” - betyder inte att uppmaningarna är kontextlösa och att de är avsedda att tillämpas ovillkorligen och undantagslöst. Möjligen kan en läsning av Jesu bergspredikan utan inramning av resten av Bibeln och kristen tradition motivera en sådan tolkning, men en sådan läsning är varken kristen eller intellektuellt hederlig.

Den som uppfattar premiss (2) som rimlig får gärna argumentera för den – och då helst i relation till Paulus och Romarbrevets 13:e kapitel.

Notera: "”Icke-våld har teologisk grund” – eller?" är ett inlägg från myenemy.se

Etik och moral måste utformas av människor. Den som tycker att människan är alltför bristfällig och svag för att hitta på etiksystem och moralregler, bortser från att det är människor som har hittat på alla normer som vi förhåller oss till. Det som står i Bibeln, Koranen och andra gamla urkunder är också mänskliga påfund. Valet står därför mellan att rätta sig efter vad män(niskor) i ett förvetenskapligt, patriarkalt samhälle för flera tusen år sedan påstod och vad människor idag, utifrån bästa till buds stående kunskap kan komma fram till, efter att ha vänt och vridit på alla kända argument.

Kort kommentar:

1. Problemet med påhittad moral är att den är just påhittad. Vad som är moraliskt rätt och fel beror på vad vi ”hittar på”. Om vi ”hittar på” en moral som tillåter oss att skapa ett nytt nazityskland, då handlar vi moraliskt oklanderligt i vårt skapande av detta (vilket förstås är helt absurt).

2. Om moral är något vi ”hittar på”, då blir det dessutom omöjligt att säga att andra handlar moraliskt fel i någon reell mening. Det blir bara ett uttryck för våra personliga preferenser. Och vad är det som säger att det är just våra preferenser som gäller och inte någon annans?

3. Forsman antyder att det finns något sådant som moralisk progression, att moralen har utvecklats (eller åtminstone kan utvecklas) i riktning mot det bättre. Detta förutsätter emellertid att det finns en objektiv norm att jämföra med, gentemot vilken en viss uppsättning moralregler kan bedömas som bättre överensstämmande än en annan uppsättning. I annat fall kan man endast tala om moralisk förändring.

Notera: "Påhittad moral?" är ett inlägg från myenemy.se

Om min inbäddning av videon ovan inte fungerar så finns videon här.

Notera: "J.P. Moreland – ”Arguing God from Moral Law?”" är ett inlägg från myenemy.se

1. C-uppsatsen (om Alvin Plantingas evolutionära argument mot naturalism) är inlämnad! Det är fantastiskt skönt att uppsatsen är avslutad. Det har visserligen varit mestadels väldigt intressant att gräva i Plantingas argument och kritiken mot detsamma, men sista 2-3 veckorna innan deadline så var jag extremt less. Jag ska inte säga att jag var på gränsen till utbränd, men jag hade i alla fall god lust att kapitulera. Filosofi var verkligen inte kul just då.Jag tror att jag, utan att överdriva, kan säga att jag inte riktigt har återhämtat mig från nyss nämnda tillstånd – och det kommer sannolikt att få konsekvenser för skrivandet av filosofiska blogginlägg under en överskådlig framtid.
2. Det evolutionära argumentet mot naturalism, som jag skrivit om tidigare (om än betydligt mindre sofistikerat än i uppsatsen), visade sig vara bättre än väntat. Innan jag började med uppsatsen trodde jag att jag skulle påträffa dräpande kritik och att argumentet skulle visa sig vara ohållbart. Jag hade fel på två sätt. För det första så är de tekniska formuleringarna av argumentet, speciellt de senare (2009-), enligt min mening mycket mer imponerande än de ”populärformuleringar” jag tidigare har läst och refererat till.För det andra så är kritiken enligt min mening inte i närheten av att vara ”dräpande” – och då pratar vi förstås om den fackfilosofiska kritiken, som ändå är bra mycket mer imponerande än de osofistikerade sågningar av argumentet som ”internetateisterna” ägnar sig åt.
3. Jag har ansökt om examen (filosofie kandidatexamen i filosofi). Det lär dock ta ett par veckor/månader innan jag kan skylta med den.
4. Jag har fått jobb (scrolla ner till botten så hittar du mig). Extremt kul!

Notera: "C-uppsats, examen och jobb" är ett inlägg från myenemy.se

Det är förvisso en tung bevisbörda som faller på den som hävdar att Gud inte existerar. Vi hävdar inte heller detta. Vi hävdar att det inte finns några rimliga skäl att anta att Gud existerar och att därför den rimliga hypotesen är att det inte existerar några gudar. Det är en helt annan sak och bevisbördan vilar på den troende.

De skriver att de inte hävdar att Gud inte existerar, men samtidigt skriver de att ”den rimliga hypotesen är att det inte existerar några gudar” och att detta beror på att ”det inte finns några rimliga skäl att anta att Gud existerar”. Detta är problematiskt, och jag ska försöka visa varför.

Vad är egentligen skillnaden mellan (I) att hävda att X inte existerar och (II) att hävda att den rimliga hypotesen, på grund av att vi inte har några rimliga skäl att anta att X existerar, är att X inte existerar?

Man kan säga att (I) är att uttrycka propositionen ”X existerar inte” medan (II) är att uttrycka propositionen ”Det är rimligt att hålla för sant att X inte existerar, och detta är rimligt för att vi inte har några rimliga skäl att anta att X existerar”.

Detta innebär att (I) uttrycker en proposition om ett ontologiskt sakförhållande; att X inte existerar, medan (II) uttrycker en proposition om ett epistemiskt sakförhållande; att vår epistemiska situation, på grund av att vi inte har några rimliga skäl att anta att X existerar, är sådan att det är rimligt för oss att hålla för sant att X inte existerar.

Detta är problematiskt på två sätt:

(1) Om det är så att det, på grund av vår epistemiska situation, är rimligt för oss att hålla för sant att X inte existerar, då bör vi väl också hålla för sant att X inte existerar, eller hur? För om något är epistemiskt rimligt att hålla för sant, då bör vi också hålla detta något för sant. Om detta stämmer så leder (II) till (I). Dannefjord och Sturmark förnekar emellertid (I), samtidigt som de bejakar (II).

(2) Att det saknas rimliga skäl att tro att X existerar, det innebär i sig inte att det därför är rimligt att tro att X inte existerar, utan bara att det är rimligt att inte tro att X existerar. Dannefjord och Sturmark skriver emellertid att ”den rimliga hypotesen är att det inte existerar några gudar” och att detta beror på att ”det inte finns några rimliga skäl att anta att Gud existerar”. Men det som följer av att det saknas rimliga skäl att tro att Gud existerar (vilket jag för diskussionens skull antar stämmer) är att det är rimligt att inte anta hypotesen att Gud finns.

Dannefjords och Sturmarks försök att smita undan bevisbördan, genom att ge sken av att de egentligen inte hävdar att Gud inte existerar, lyckas inte (1). Motiveringen för deras position i existensfrågan lyckas inte heller (2).

Avslutningsvis vill jag säga att jag givetvis kan ha missat något i mitt resonemang ovan, och att jag i så fall gärna rättar till det (med de konsekvenser det får för slutsatsen).

Notera: "Guds existens och bevisbördan" är ett inlägg från myenemy.se