Författaren nämner teoretisk och praktisk ateism. Den så kallade nyateismen placeras i facket teoretisk ateism och författaren anser att de (kristna) som målar upp denna som ett ”nytt och allvarlig hot [...] gör det lite väl enkelt för sig”. De ser inte att problemet – eller hotet – snarare finns i den praktiska ateismen som kommer till uttryck i att ”[...] till och med kyrkan, är full av människor som med sin mun säger att de tror, men lever sina liv som om Gud aldrig funnits”.

Jag menar emellertid att författaren till insändaren (också) gör det lite väl enkelt för sig.

Människors uppfattningar tycks påverka deras handlande i olika hög grad. Människor som språkligt ger uttryck för en uppfattning eller trosföreställning handlar inte alltid konsekvent mot denna. Detta gäller både de som säger sig tro på Gud och de som säger sig inte tro på Gud.

För det mesta har dock våra trosföreställningar och uppfattningar praktiska konsekvenser. Hur jag behandlar andra människor påverkas t.ex. av mina trosföreställningar och uppfattningar om hur jag bör behandla dem.

Det är naturligtvis ett problem om människor säger sig tro på Gud men ”lever sina liv som om Gud aldrig funnits”. Jag tror dock att det är ett misstag att säga att detta fenomen beror på en sorts diskontinuitet mellan det teoretiska och det praktiska, mellan trosföreställningar och handlandet.

En rimligare förklaring tycks vara att handlandet påverkas av fler trosföreställningar än de trosföreställningar som (mer eller mindre) i sig själva borde leda till ett visst handlande.

Mer konkret kan detta beskrivas som att den som säger sig tro på Gud mycket väl kan hysa klassiskt kristna trosföreställningar om Gud samtidigt som denne inte tycks handla konsekvent gentemot dessa trosföreställningar, givet att nämnda trosföreställning kombineras med andra trosföreställningar. Dessa andra trosföreställningar behöver inte ens nödvändigtvis vara logiskt förenliga med de klassiskt kristna – människor tenderar att vara ganska duktiga på att hysa motstridiga trosföreställningar.

Bilden är såklart mer komplicerad än så (och sannolikt spelar även önskningar en stor roll för handlandet). Min poäng är ”bara” att förklaringen till att människor säger sig tro på Gud men ”lever sina liv som om Gud aldrig funnits” mycket väl kan vara förekomsten av andra trosföreställningar snarare än en simpel diskontinuitet mellan det teoretiska och det praktiska, samt att betydelsen av det ”teoretiska” därför inte ska underskattas.

Trosföreställningar har konsekvenser.

Notera: "Trosföreställningar har konsekvenser" är ett inlägg från myenemy.se

(1) Havregrynsgröt är bättre än ingenting.
(2) Ingenting är bättre än oxfilé.
(3) Alltså är havregrynsgröt bättre än oxfilé.

I premiss (1) har ordet ‘ingenting’ betydelsen ”inte något mat alls”, men i premiss (2) har ‘ingenting’ betydelsen ”inte någon annan maträtt”.

I kyrkan förekommer en variant av detta felslut i samband med bibeltolkning. Det går vanligen till så att någon läser och refererar till en bibeltext som antas styrka att något är på ett visst sätt, men Bibelns egna definitioner av vissa ord i texten ersätts med egna definitioner, och slutsatsen antas vara att Bibeln bekräftar innehållet i ens egna definitioner av orden (även om man såklart inte påtalar att det är ens egna definitioner).

För att tydliggöra detta är ett exempel på sin plats:

(1) I Johannesevangeliet 12:32 säger Jesus: ”Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.”
(2) När vi sjunger lovsång så blir Jesus upphöjd.
(3) Alltså säger Bibeln att Jesus kommer att dra alla till sig om vi sjunger lovsång.

Ordet ‘upphöjd’ har en helt annan betydelse i premiss (1) än i premiss (2). I premiss (1) syftar ordet på Jesu korsfästelse (vilket framgår av vers 33), i premiss (2) handlar det om att prisa och hylla. Slutsatsen (3) följer därför inte av premisserna.

Det är ganska lätt att identifiera problemet i detta fall. Riktigt lika enkelt är det dock inte i många andra fall, där det likväl finns problem av samma karaktär.

Det förekommer tyvärr alltför ofta att man i en predikan argumenterar för X utifrån bibeltexterna och sedan definierar X på ett annat sätt än vad bibeltexterna själva gör.

Håll ögonen öppna!

Notera: "Tankefel i kyrkan #3: Ekvivokation (eller att pressa in egna definitioner i bibeltexterna)" är ett inlägg från myenemy.se

Därmed över till Jesus. Det finns inga samtida dokument som styrker att han överhuvudtaget funnits. De nedtecknade utsagor som existerar skrevs 50-100 år efter hans död.

Här behöver man inte säga mycket mer än: Och?

Det är korrekt att det inte finns några samtida dokument, men vilken slutsats bör vi dra av detta? Att Jesus egentligen aldrig har existerat? Det är en, bland historiker, väldigt kontroversiellt slutsats, och bevisbördan vilar på Carlsson ifall han vill hävda detta.

I kristendomen jämställs han med Gud. En ren hädelse om man läser första budordet i gamla testamentet.

”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”.

Carlsson har uppenbarligen inte förstått treenighetsläran. Jesus är, enligt kristendomen, inte ytterligare en gud. Att hävda det skulle vara ett brott mot det första budet, men detta är inte vad kristendomen hävdar. Det kristendomen hävdar är att Gud är en (1) till sitt väsen, men samtidigt tre (3) personer: Fadern, Sonen och Anden.

Jesus (Sonen) är alltså Gud – inte ytterligare en gud.

Faktum är att de första dryga 300 åren efter Jesus död så fanns det en mängd kristna inriktningar som inte jämställde Jesus med Gud, men år 325 vid kyrkomötet i Nicaea drogs tumskruvarna åt. Där bestämdes att Jesus är gudomlig och en del av den heliga treenigheten. De som vågade ha en annan åsikt fördömdes som kättare och skulle vid behov utrotas.

Det här är en faktoid. I ”Truth and Fiction in The Da Vinci Code: A Historian Reveals What We Really Know about Jesus, Mary Magdalene, and Constantine” skriver Bart Ehrman följande:

The Council of Nicea met in 325 CE to decide the issue. Contrary to what Leigh Teabing [litterär figur i Dan Browns "Da Vinci-koden"] asserts, it was not a particularly close ”vote.” The vast majority of the 200 or 250 bishops present sided with the view of Athanasius against Arius, which was eventually to become the view of Christianity at large (although the debates continued for decades even after the council). And more important, contrary to Teabing, it was not a vote on Jesus’ divinity. Christians for 250 years had agreed Jesus was divine. The only question was how he was divine, and that was what the Council of Nicea was called to resolve.

Carlsson fortsätter:

Om vi ändå är inne på religion kan man fundera över om det finns några gudar och i så fall hur många.

Kanske har det vi kallar Gud formen av ett virus. Kanske är retrovirus svaret på livets uppkomst. Det som har skapat människan.

Låter det tokigt?

Säkert för den troende som av olika skäl inte förmår att tänka utanför boxen. Men den som är intresserad kan läsa om den moderna molekylära biologin som på senare år gjort häpnadsväckande upptäcker, bland annat när det gäller just virus. Eller närmare bestämt endogena retrovirus.

Att det vi kallar Gud skulle vara ett virus är inte tokigt – det är inkoherent. Det vi kallar Gud är per definition en immateriell entitet. Ett virus är emellertid en biologisk och i allra högsta grad materiell entitet. Att påstå att det vi kallar Gud är ett virus är således inkoherent. Det är som att påstå att en man är ungkarl och samtidigt påstå att han är gift – och det har absolut inget att göra med att ”tänka utanför boxen” (förutsatt att ”boxen” vi talar om inte är logik och koherens).

(Detta är naturligtvis inte den enda skillnaden mellan det vi kallar Gud och ett virus, men detta räcker gott för att visa problemet i Carlssons resonemang.)

Evolutionsteorin bygger definitivt på mer och mer kunskap. Det gör inte gudstro.

Förutsatt att Carlsson accepterar den traditionella analysen av kunskap (som säger att kunskap är sann, berättigad tro) så implicerar det Carlsson skriver att gudstro inte kan vara berättigad och sann. Bevisbördan för detta vilar på Carlsson, och det vore oerhört intressant att se Carlssons argument för detta.

Carlsson måste visa (1) att det inte existerar situationer i vilka de som befinner sig i situationerna är epistemiskt berättigade att tro att Gud existerar och/eller (2) att Gud inte existerar.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Torbjörn Carlssons tunna resonemang skramlar på rätt bra, men de är just det: tunna.

Om Carlsson, mot förmodan, skulle råka googla sitt eget namn och halka in här så välkomnar jag en replik. Jag skulle gärna se Carlsson ge sig på mer sofistikerad religionskritik än bara provokativa oneliners.

Notera: "Torbjörn Carlssons tunna resonemang skramlar på rätt bra" är ett inlägg från myenemy.se

Vad detta, att Gud är det högsta tänkbara, säger om Guds karaktär kan diskuteras. Klart är dock att det i den kristna trons mer omfattande beskrivningar av Guds karaktär och handlande finns ett verkligt, potentiellt problem:

Gud beskrivs i kristen tro som kärleksfull, barmhärtig, rättfärdig, rättvis etc, men är detta verkligen förenligt med Guds handlande i Gamla Testamentet?

Det ska dock sägas att detta, om och i den mån det är ett problem, är ett internt problem i kristen tro. Dvs. det potentiella problemet består i en potentiell motsättning mellan Bibelns och den kristna trons olika beskrivningar av Guds karaktär och handlande.

(De försök att kritisera Guds handlande utifrån som jag hittills har sett har antingen utgått ifrån en egen definition av ordet ‘Gud’ eller landat i att man helt enkelt inte gillar Gud och Guds handlande.)

Hur som helst, det jag skulle komma fram till är att jag mer eller mindre råkade hitta en föreläsning med Stefan Gustavsson rubricerad ”Är Gud ett omoraliskt monster?” på YouTube. En föreläsning som behandlar just Gud i Gamla Testamentet. Den som är intresserad rekommenderas att se den.

Klicka här för att se det inbäddade videoklippet.

Notera: "Stefan Gustavsson om Gud i Gamla Testamentet" är ett inlägg från myenemy.se

Jag är smått tveksam till att överhuvudtaget ägna ohederliga grepp som dessa någon tid och energi, men samtidigt lockar det att belysa detta. Så här följer ett kortare citat samt kommentarer till detta:

Den mediokre filosofen och folkmordsförsvararen William Lane Craig pratar i Stockholm ikväll, inbjuden av organisationen Apologia som verkar för den kristna trons försvar. Craig är ökänd för sitt försvar av folkmorden som finns skildrade i Bibeln.

1. ‘Folkmord’ är med rätta ett väldigt (negativt) värdeladdat ord. Vi ryggar – återigen med rätta – tillbaka inför ordets denotationer. Att tillskriva någon epitetet ”folkmordsförsvarare” är således ett effektivt sätt att misstänkliggöra och svartmåla denne någon.

Att göra detta är hederligt endast om det är sant att personen i fråga försvarar det man i allmänhet menar med ordet ‘folkmord’.

Jag har hittills varken sett eller hört Craig göra detta. (Jag har dock viss förståelse för att en slarvig och kontextlös titt på Craigs resonemang kring krigen som gestaltas i Gamla Testamentet kan föranleda en sådan uppfattning.)

2. Påståendet att Craig är en ”medioker” filosof säger förmodligen mer om den som fäller omdömet än om Craig. Craigs akademiska meriter berättar liksom en helt annan historia.

Det är intressant att reflektera över hur det skulle vara om förhållandet var det omvända; om en filosof kallade en biolog ”medioker”, istället för tvärtom, som i det här fallet. Troligen skulle man då säga något om att filosofen bör vara försiktig med att fälla dylika omdömen om någon som är verksam i ett område som ligger så pass långt ifrån filosofens eget område.

Detta vore ett högst rimligt påpekande, och det är även ett högst rimligt påpekande i det aktuella fallet; den som ger sig ut utanför sitt eget område bör vara försiktig i sina omdömen. Patrik Lindenfors försöker inte ens motivera att Craig skulle vara en ”medioker” filosof. Vi får inte ett enda argument för detta omdöme.

Är det inte åtminstone lite anmärkningsvärt att någon som hävdar att en professionell, välmeriterad filosof är ”medioker” inte ens försöker argumentera för sitt påstående? Kan det kanske vara så att just detta är ett exempel på ett filosofiskt mediokert förehavande?

Notera: "Craig – en medioker filosof och folkmordsförsvarare?" är ett inlägg från myenemy.se

Är det någon som läser detta som också ska dit?

Notera: "Craig i Stockholm" är ett inlägg från myenemy.se

Exempel:

”Är Bibeln ofelbar in i minsta detalj eller är den bara en samling sagor?”
Det här förutsätter att det inte finns något annat alternativ än att Bibeln är ofelbar in i minsta detalj och att den bara är en samling sagor, men det finns såklart fler alternativ än så.

”Kan man greppa Gud med intellektet fullt ut eller är intellektet betydelselöst för tron?”
Det behöver antagligen inte sägas, men det finns en multitud av andra alternativ på skalan mellan fulltillräcklighet och irrelevans.

”Om man tror på Bibeln så tror man att jorden är 6 000 år gammal, annars tror man inte på Bibeln.”
Det här förutsätter att tro på Bibeln är detsamma som tro på en viss tolkning av Bibeln, vilket naturligtvis inte är samma sak.

”Gud har sagt till mig att vi ska göra så här och du vill väl inte sätta dig upp mot Gud?”
Det här utesluter alternativet att personen som gör uttalandet helt enkelt har fel.

Notera: "Tankefel i kyrkan #2: Falsk dikotomi" är ett inlägg från myenemy.se

Ungefär så kan det se ut. Problemet med detta är att en bibelöversättnings förträfflighet inte avgörs av hur väl den passar läsarens egna teologiska uppfattningar.

Det som gör en bibelöversättning bra är rimligtvis samma saker som gör vilken annan översättning som helst bra: att den så korrekt som möjligt återger den språkliga innebörden i grundtexten, samt att översättningen har korrekt grammatik och är språkligt tillgänglig för läsaren.

Notera: "Tankefel i kyrkan #1: Bedömning av bibelöversättningar" är ett inlägg från myenemy.se

Notera: "Lägesrapport" är ett inlägg från myenemy.se

Vem har bevisbörda för Guds existens? Tja, till att börja med så är det en sån fråga där kristna utan större undantag inte begriper hur det går till tyvärr. Här har ni ett skrämmande exempel där vederbörande försöker dölja grundfrågan i semantik och irrelevanta diskussioner om ontologi.

(Notera att det är mitt tidigare inlägg som sägs vara ett ”skrämmande exempel där vederbörande försöker dölja grundfrågan i semantik och irrelevanta diskussioner om ontologi”.)

Jag kan naturligtvis inte låta bli att kommentera detta.

Försöker jag dölja något? Inte alls. Jag förnekar inte att den som påstår att Gud existerar äger bevisbördan för det påståendet. Mitt resonemang i mitt tidigare inlägg säger inget alls om att den som påstår att Gud existerar inte skulle äga bevisbördan för det påståendet eller att bevisbördan automatiskt skulle ligga på den som inte tror att Gud existerar.

Jag säger, något förenklat, två saker i mitt tidigare inlägg:

1. Om man säger ”Den rimliga hypotesen är att X inte existerar”, då gör man ett påstående om ett epistemiskt sakförhållande. Men om detta stämmer – om vår epistemiska situation är sådan att det är rimligt för oss att hålla för sant att X inte existerar – då bör vi också rimligen hålla det för sant att X inte existerar. Om detta stämmer, då innebär det att utsagan ”Den rimliga hypotesen är att X inte existerar” antyder en viss position i den ontologiska frågan (om huruvida X existerar eller inte). Om detta stämmer så innebär det i sin tur att man inte slipper bevisbördan bara för att man uttrycker sin position i den ontologiska frågan via en utsaga om ett epistemiskt sakförhållande.

2. Att det saknas rimliga skäl att tro att X existerar, det innebär i sig inte att det därför är rimligt att tro att X inte existerar, utan bara att det är rimligt att inte tro att X existerar. Detta är två helt olika saker (som uppenbarligen lätt blandas ihop).

That’s it. (Om jag har rätt eller fel i mitt tidigare inlägg är av underordnad betydelse här. Poängen är att jag inte försöker dölja något.)

När jag ändå är igång vill jag kommentera ett par ytterligare stycken från ovan nämnda bloggare:

Det är här skon klämmer för kristna. De förstår inte att någots existens inleds med diskussionen [sic!] och hur ordningen kring bevisbörda därefter funkar. Det är en enkel kronologisk fråga. Den som först påstår att något finns/har skett/är på ett visst sätt har bevisbördan – inte den som ifrågasätter det.

Här har jag nästan inget att invända, bortsett från att skon inte alls klämmer här. (Jag känner inga kristna som hävdar att den som påstår att Gud existerar slipper undan bevisbördan och att det är den som ifrågasätter det påståendet som har som uppgift att visa att Gud inte existerar.) Jag vill dock påpeka att det föreligger en viktig skillnad mellan att ifrågasätta ett visst påstående och att själv påstå negationen av det påståendet.

Låt mig utveckla: Anta att person A gör påståendet ”Alla svanar är vita”. Person A äger bevisbördan för detta och person B kan med rätta efterfråga skäl/evidens/argument för påståendet i fråga. Det är A:s jobb att motivera påståendet. Så långt kan vi tala om att B har frågasatt A:s påstående. Om B istället skulle påstå negationen av A:s påstående, då blir situationen en annan. B slipper inte undan bevisbördan för påståendet ”Alla svanar är inte vita” bara för att A först har gjort påståendet ”Alla svanar är vita”.

Detta innebär att ateisten inte kommer undan bevisbördan för påståendet ”Gud existerar inte” bara för att teisten först har gjort påståendet ”Gud existerar”.

Kristna har aldrig kunnat bevisa sin gud, så istället grävde de ner sig i skyttegraven och hoppades på att ateister och andra elaka typer skulle falla för den retoriska leken om bevisbörda. Det har gått så långt att vissa av dem – inte ens förstår att de sysslar med retoriska lekar längre, utan seriöst inte begriper att det är de, och bara de, som har all bevisbörda i frågan.

Notera speciellt den sista meningen i stycket ovan (den första meningen behöver knappast kommenteras). Författaren påstår alltså att det i frågan om Guds existens endast är den som påstår att Gud existerar som äger bevisbörda.

Och nej, det är inte så att ateister har bevisbörda på sig när de säger att de inte tror att Gud finns. Det är nämligen en reaktion på påståendet att Gud finns. Innan dess var det ingen fråga öht [...]

Vad som är en reaktion på vad är irrelevant för vem som äger bevisbördan (se svanexemplet ovan). Den som gör ett påstående äger bevisbördan för det påståendet alldeles oavsett vem som började diskussionen i vilken påståendet görs. Vem som lyfte frågan först är irrelevant.

Vad gäller de som ”säger att de inte tror att Gud finns” så gör de i strikt mening ett påstående om sina egna mentala tillstånd; de säger att de saknar trosföreställningen med det propositionella innehållet ”Gud existerar”. Man kan diskutera hur man bör hantera påståenden om egna mentala tillstånd, men det är i alla fall glasklart att det påståendet inte handlar om Guds existens och att den som gör påståendet inte kan avkrävas skäl/evidens/argument för Guds icke-existens.

Om någon å andra sidan gör ett påstående med det propositionella innehållet ”Gud existerar inte”, då blir det annorlunda. Då äger vederbörande bevisbördan för det påståendet. Och i verkligheten är det precis här många som kallar sig ateister hamnar; de nöjer sig inte med att göra påståenden om sina mentala tillstånd – de gör påståenden om Guds existens.

Det är först när en ateist säger ”Gud finns inte och det vet jag” som man öht kan börja säga att den har bevisbörda på sig. Den kommer förvisso inte med ett extraordinärt påstående, men den kommer ändå med ett påstående som den hävdar säkerhet kring. Men ateister du ska ta på allvar resonerar heller inte så. De intar den bevisbördelösa positionen att de inte tror att gud finns istället.

Författaren påstår – och säger därmed emot sig själv (”det är de [som hävdar att Gud existerar], och bara de, som har all bevisbörda i frågan”) – att påståendet ”Gud finns inte och det vet jag” föranleder bevisbörda för att det är ett påstående som den som gör påståendet ”hävdar säkerhet kring”. Säkerhet har dock inget med saken att göra; om du påstår att X så äger du bevisbördan för det påståendet.

Notera till sist att man, enligt författaren, inte ska ta de ateister som gör påståenden om Guds existens (och inte bara om sina egna mentala tillstånd) på allvar…

Notera: "Guds existens och bevisbördan – redux" är ett inlägg från myenemy.se