Vid första anblick skulle kanske en del invända med att det viktigaste är ”hjärtats tro på Jesus” eller att man har ”tagit emot Jesus” (vilket är kyrkspråk som kort sagt beskriver ett personligt förhållningssätt till den andra personen i treenigheten som bejakar det egna behovet av frälsning).

Jag är dock övertygad om att dessa ”invändare” håller med om att ordet ‘Jesus’ har en mycket specifik betydelse i dessa meningar och att till exempel ”hjärtats tro på Jesus” inte kan sägas vara det viktigaste om ordet ‘Jesus’ definieras som ”Texas chili” (trots att det är en fantastisk maträtt!).

Jag är också övertygad om att samma personer håller med om att det är av avgörande betydelse huruvida det är sant att Jesus är (enda) vägen till Gud.

En påhittad låtsasfrälsare kan ju av uppenbara skäl inte frälsa någon.

Ovanstående är, tror jag, ganska självklart för de flesta gudstroende jag känner. Det är givetvis viktigt, till och med avgörande, om det är sant att Jesus är vägen till Gud. Att tänka och tala sant om Gud innebär emellertid mycket mer än så. Det innebär att endast tänka och säga saker om Gud som överensstämmer med verkligheten och att inte tänka och säga saker om Gud som inte överensstämmer med verkligheten.

De flesta håller nog med om att sanningen är viktig och att sanningen blir viktigare ju större och viktigare saker man talar om. Det är exempelvis av större vikt att tänka och tala sant om innehållet i en medicinförpackning än om Kebnekaises millimeterexakta höjd över havet. Att tänka och tala sant om något som direkt eller indirekt berör en person är av större vikt än att tänka och tala sant om något som inte gör det.

Att tänka och tala sant om Gud bör därför rimligen vara av oerhört stor vikt, eftersom att inget (per definition) är högre och större än Gud. Om Gud existerar så berör det Gud själv – och det påverkar även människor på ett radikalt sätt. Vad som är sant om Gud har oerhörda konsekvenser för mig som människa.

Mot bakgrund av detta är det för mig obegripligt att (speciellt) gudstroende människor inte lägger mer tid och energi på att sträva efter att tänka och tala sant om Gud.

Vi kan givetvis inte alltid ha rätt i det vi tänker och säger om Gud. Jag är, om det nu behöver sägas, övertygad om att jag hyser en massa felaktiga trosföreställningar om Gud. Problemet är att jag inte vet vilka dessa är – i så fall skulle jag förkasta dem.

Detta, att vi inte är ofelbara i vår kunskap om Gud, är dock inte på något sätt en ursäkt för att låta bli att eftersträva att tänka och tala sant om Gud.

Att entusiastiskt stå i kyrkan och sjunga om hur viktig och stor Gud är, men samtidigt nöja sig med en ytlig förståelse av vem och vad Gud är, för att alternativet kräver tankearbete och därför är ”jobbigt”, är ett uttryck för en närmast äcklig nivå av självmotsägelse. Och speciellt äckligt blir det när vederbörande har den intellektuella kapaciteten och gärna använder den inom andra områden.

Notera: "Att tänka och tala sant om Gud" är ett inlägg från myenemy.se

Kjell Larsson, Alliansmissionen, säger följande:

Det är ju ganska välbekant att vi värnar livet så långt det bara går, men det är svårt att adressera specifikt etiska frågor från talarstolen. Det är bättre att göra det i enskilda samtal och i bibelstudier [...]

Svårt att adressera specifikt etiska frågor från talarstolen? Varför skulle det vara det? Jag är fullt medveten om att Kjell Larsson (som jag ärligt talat inte har en aning om vem det är) endast ges ett minimalt utrymme i artikeln och att han också kan ha blivit felciterat. Citatet ovan är dock – oavsett om det är representativt för honom eller inte – tämligen märkligt.

En central idé (om än tyvärr inte alltid tydligt uttalad) i kristen tro är att det finns en objektiv (av människan oberoende) standard för det goda och rätta, och att människan av olika skäl inte lever upp till den och att människan därför är ond (och med bibliskt språkbruk en syndare). Plocka bort det och försoningen blir fullständigt obegriplig. Plocka bort det och kristen tro blir fullständigt obegriplig.

Hur ska vi kategorisera ovan nämnda idé om människans synd och ondska? Det finns knappast någon lämpligare filosofisk kategori än den moraliska/etiska. Och med tanke på att den kristna världsbilden således innehåller specifika svar på specifikt etiska frågor, så är det väldigt märkligt att säga att det är ”svårt att adressera specifikt etiska frågor från talarstolen”. Allt som sägs från talarstolen är ju rimligen sådant som, om det inte direkt handlar om moral, förutsätter vissa svar på ”specifikt etiska frågor”!

Jag tvivlar på att de som talar i Alliansmissionens talarstolar konsekvent undviker att predika utifrån Jesu många liknelser med moraliska implikationer för att om möjligt undvika att ”adressera specifikt etiska frågor”.

Troligtvis adresseras ”specifikt etiska frågor” hela tiden så länge slutsatsen inte är för kontroversiell i den omgivande kulturen.

Jag tror att det är exakt där skon klämmer – och det gäller inte bara i Alliansmissionens talarstolar.

Nu till nästa sak i artikeln som jag vill kommentera:

Svenska Kyrkan har däremot en något annorlunda syn än övriga samfund.

– Vi värnar livet och vill skapa miljöer där det är möjligt att få hjälp och möjlighet att kunna ta emot ytterligare barn. Men eftersom vi lever i en värld där oönskade graviditeter uppstår måste det finnas möjlighet till legala aborter, säger Cristina Grenholm, kyrkosekreterare och chefsteolog inom Svenska kyrkan.

Lägg märke till hur Grenholms ordval skiftar genom resonemanget. ”Vi värnar livet”, säger hon, och de vill hjälpa de som vill att ”ta emot ytterligare barn”. Här talar hon om att ”värna livet” och om ”barn”. Sedan kommer hennes ‘men’, och då talar hon istället om ”oönskade graviditeter” (snarare än om oönskade barn) och om ”legala aborter” (snarare än om att med lagen på sin sida släcka mänskligt liv).

Med andra ord: Om barnet är önskat så är det ett barn och ett liv som ska värnas. Om barnet är oönskat så är det däremot bara en oönskad graviditet som kan avbrytas (aborteras).

Om det är så att ett ofött barn är eller inte är en fullvärdig människa som ska skyddas, då är det precis så oavsett om barnet i fråga är önskat eller inte. Föräldrarnas (eller mammans) inställning till barnet är knappast vad som avgör barnets människovarande och/eller dess moraliska status.

Grenholm och hennes sympatisörer måste välja:

Antingen är det ofödda barnet ett liv som ska värnas ELLER så är det något annat (vad vet jag inte), som man inte har några moraliska skyldigheter gentemot och som därför exempelvis kan dödas.

Man kan inte både äta kakan och ha den kvar (och abortfrågan är inget undantag).

Uppdatering: Pelle Poluha kommenterar en annan sak i samma artikel (som jag inte berör). Läs: Om nödvändiga och otillräckliga chocker

Notera: "Man kan inte både äta kakan och ha den kvar (och abortfrågan är inget undantag)" är ett inlägg från myenemy.se

Det här är ett vanligt tankefel som består i att man drar slutsatsen att en händelse (A) orsakar en annan (B) endast för att A inträffade före B.

Exempel: ”Jag bad till Gud att det skulle snöa på julafton och det snöade på julafton. Att det snöade på julafton var alltså ett resultat av att jag bad.”

För att dra den slutsatsen krävs mer än bara det faktum att det ena inträffade efter det andra. Att A inträffar före (eller simultant med) B kan sägas vara ett nödvändigt villkor för att A ska ha orsakat B. Det är dock inte ett tillräckligt villkor; det krävs något mer för att slutsatsen ska vara berättigad.

Notera: "Tankefel i kyrkan #4: Post hoc ergo propter hoc" är ett inlägg från myenemy.se

Vad är utmaningen och vilka frågor är viktiga?

Simon säger följande:

Problemet som vi har egentligen, det är att omvandla den kunskap som vi har till handling. Det är det som är det svåra, vår utmaning. Det är inte att vi ska kunna mer saker. Det är inte att vi ska kunna förklara treenigheten på ett ännu bättre sätt eller att vi ska kunna lösa teodicéproblemet. Eller att vi ska veta, som jag sa till bibelskolan i onsdags, om det är gator av guld i himlen eller om det inte är det. Utan [den] stora utmaningen för oss som kristna [...] i vårt land, det är att vi ska omsätta den kunskap vi har i praktisk handling.

Ett tydligt tema i det Simon säger är att den (teologiska) ”kunskap” vi har inte får några praktiska konsekvenser. Att detta är ett problem håller jag med om till fullo. Jag menar dock att Simon är helt fel ute i sin analys av orsakerna till detta. Mer om detta senare.

I citatet ovan nämns frågan om treenigheten, teodicéproblemet och huruvida det finns gator av guld i himlen. Det sistnämnda är en väldigt perifer och trivial fråga i sig. (Som en fråga som får belysa bibelsyn och bibeltolkningsprinciper är den dock inte alls trivial. Eller rättare sagt, det som den frågan kan belysa i fråga om bibelsyn och bibeltolkningsprinciper är långt i från oviktigt. Detta ligger dock utanför vad jag tänkte behandla här.)

De två förstnämnda frågorna är i vilket fall som helst långt ifrån perifera och triviala. Läran om treenigheten är en oerhört central i kristen tro och teologi. Den genomsyrar exempelvis förståelsen av korset och försoningen. Teodicéproblemet eller tankegångar som liknar det är förmodligen det absolut vanligaste argumentet mot kristen gudstro.

Att måla förmågan att presentera lösningar på teodicéproblemet som något som inte tillhör utmaningen för kristna i Sverige är ett skott i foten på kristi kropp.

I Sverige så är kristen gudstro för många ett lika intellektuellt (o)acceptabelt alternativ som tro på jultomten. Sverige hamnar således rimligen högt upp på listan över länder som är i behov av en klartänkt och intellektuellt trovärdig kristendom.

(Detta ska på inget sätt betraktas som en motsats till en sund karismatik och praktiserandet av de saker som hör till gudsriket! Det är en falsk dikotomi.)

Hur mycket kunskap behöver jag för att kalla mig lärjunge?

Låt oss gå vidare.

Jesus har aldrig bett oss om att bli kristna. Han har bett oss att bli lärjungar.

Detta är en uppdelning som jag har svårt att förstå. Simon tycks mena att ”kristen” är något man är för att man hyser vissa trosföreställningar, medan ”lärjunge” är något man är om man omsätter tron i praktisk handling. Med sådana definitioner så är det helt korrekt, men varför ska vi definiera orden på det sättet? Varför kan vi inte se lärjungaskapet som en essentiell del av vad det innebär att vara kristen?

Simon ställer frågan: Hur mycket kunskap behöver jag för att kalla mig lärjunge? För att besvara den frågan refererar han till Markus 1:16 och de följande verserna. Simon säger:

Där är rubriken just ‘Jesu första lärjungar’, så det här lär ju vara en viktig text om man ska svara på frågan ‘Hur mycket kunskap behöver jag för att vara en lärjunge?

Rubrikerna finns emellertid inte med i grundtexten, så de är knappast relevanta när vi ska bedöma om en text är viktig eller inte när det gäller att besvara en viss frågeställning.

Simon säger vidare att de personer som nämns i texten blev lärjungar när de släppte näten och att de blev lärjungar ”utan en enda kunskap”. Detta antagande saknar dock stöd i texten. Texten är fattig på detaljer och berättar inte vilken tidsperiod som avsnittet spänner över. Slutsatsen att de lämnade allt de hade efter att ha träffat Jesus i fem minuter (eller en mycket kort tidsperiod) är inte motiverad utifrån den faktiska texten.

Låt oss ändå, för resonemangets skull, anta den mycket tveksamma tolkningen att de lämnade allt de hade och blev Jesu lärjungar väldigt fort utan att Jesus redan hade undervisat dem i någonting. Låt oss anta att de blev lärjungar ”utan en enda kunskap”.

Vad säger detta oss? Innebär det att idealet för en lärjunge är att sakna kunskap? Innebär det att lärjungaskapet kan fortgå utan ökad kunskap? Naturligtvis inte!

Även om det skulle vara korrekt att man kan bli en lärjunge ”utan en enda kunskap” så innebär det inte att man kan fortsätta ”utan en enda kunskap”.

Det vore intressant att höra vad Simon säger om:

• Den första delen i det man brukar kalla det dubbla kärleksbudet: ”[...] du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” (Mark 12:30)
• Hebreerbrevet 5, där författaren beklagar sig över församlingens intellektuella undermålighet: ”Ty fast ni för länge sedan borde ha varit lärare, behöver ni någon som undervisar er igen i de första grunderna av Guds ord. Ni behöver mjölk, inte fast föda.” (vers 12)
• 1 Petr 3:15: ”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”

För mycket kunskap?

Simon berättar om en indier som i princip saknar teologisk kunskap, men som ändå ”praktiserar” med resultat, och använder detta exempel som ett argument för att vårt problem är att vi har för mycket kunskap.

Jag menar att denna analys är helt felaktig. Vårt problem är inte att vi har för mycket kunskap. Vårt problem är (bland annat) att vi kristna inte har kunskap om Gud i egentlig mening.

Vi har kunskap om vad den kristna kyrkan tror om Gud. Vi har kunskap om vad det står om Gud i Bibeln. Detta är dock inte detsamma som att ha kunskap om Gud, om vi med ‘Gud’ avser en faktiskt existerande entitet.

Att ha kunskap om Gud, snarare än kunskap om vad någon/något säger om Gud, kräver mycket mer än att känna till vad den kristna kyrkan tror eller vad som står i Bibeln.

Kunskap är (enligt den traditionella analysen) sann, berättigad tro. Om jag har kunskap om att Paris ligger i Frankrike så innebär det kortfattat att:

Notera: "För mycket kunskap?" är ett inlägg från myenemy.se

Liene (som är mycket välkommen hit till bloggen) skriver:

Vet du varför filosofisk tänkande får för lite utrymme hos kristna? för att ens egna tankar leder en fel. Man ska lyssna bara på den heliga anden.

Om du inte kan lita på dina egna tankar, hur kan du då veta att ”ens egna tankar leder en fel”? Påståendet att ”ens egna tankar leder en fel” är ju just dina tankar. Även om det är någon annan som är förmedlat det påståendet till dig så är det ofrånkomligt att dina egna tankar (ditt tänkande) är inblandade, exempelvis när du tar ställning till om påståendet är hållbart eller när du bestämmer dig för att förmedla påståendet vidare till mig.

Ditt påstående underminerar sig självt. Om ditt påstående är sant, då har du inget skäl att tro att det är sant, eftersom att du då inte kan lita på dina egna tankar om påståendet.

Påståendet att man endast ska ”lyssna på den helige anden” och inte lägga någon vikt vid sina egna tankar är också det djupt problematiskt. Hur ska du kunna avgöra vad som kommer från Anden och vad som inte kommer från Anden om du inte kan lita på dina egna tankar och ditt eget tänkande?

Paradoxalt nog så kräver ditt påstående (om att man endast ska ”lyssna på den helige anden”) att mitt tänkande inte leder mig fel.

Om mitt tänkande leder mig fel, om jag exempelvis tar miste på vad som är Anden, då kan jag omöjligt lyckas med att endast ”lyssna på den helige anden”.

Jag har uppfattat kristet tro på det viset att vi ska sprida kärlek, glädje och sprida kunskap om frälsningen, och inte leda folk i ännu mer mörker och förvirring. Man kan inte lyssna på 1000 sanningar om det finns bara en enda sanning och den ska vi hålla oss till.

Menar du att en genomtänkt kristen tro och världsbild är vad som leder till ”mer mörker och förvirring”? Jag skulle snarare påstå att det är det ogenomtänkta och antiintellektuella perspektivet som leder till mer mörker och förvirring. Det leder till en överbetoning av känslor och upplevelser som i princip alltid leder fel.

Bibeln räcker visst. Den innehåller precis allt! och jo, vetskap skulle nog gå ihop med Bibeln, kanske, men man kan inte utmana sig själv kompromissa med världens ande. [...] Även om vi vet mycket om vetskapen så leder den oss till inget alls! Världen kommer ändå gå under. Bara Gud består. Dom som är i Gud också förstår jag.  [...] Varför så mycket snack om vetskapen egentligen? Vi ska ju tro på Gud. Räcker det inte?

För tydlighetens skull: Jag har inte påstått att Bibeln är otillräcklig för den funktion som Bibeln är tänkt att fylla. I det ursprungliga inlägget skrev jag att det inte räcker med bibelstudier för att utveckla en solid kristen världsbild. Detta är inte på något sätt detsamma som att påstå att Bibeln är bristfällig i relation till den funktion som Bibeln är tänkt att fylla.

Påståendet att Bibeln ”innehåller precis allt” är uppenbart falskt. Bibeln innehåller exempelvis ingenting om att en typ-2-diabetiker lider av insulinresistens. Bibeln innehåller inte heller något om att vatten består av H2O-molekyler.

Jag är osäker på vad du menar med att ”kompromissa med världens ande”. Du får gärna förtydliga det, om du vill.

Jag antar att du menar vetenskap när du skriver ”vetskap”. Du har helt rätt i att vetenskap (eller några andra av våra förehavanden) inte kommer att kunna rädda oss från ”världens undergång”. Om Gud inte existerar så är människans framtid helt klart hopplös. Entropin i universum ökar och universum rör sig mot den så kallade värmedöden. Om Gud inte existerar så är livet något av en minimal gnista i ett evigt mörker.

Om Gud å andra sidan existerar och är sådan som han beskrivs vara i Bibeln; då kommer Gud inte att låta den värld som Gud har skapat gå under, då är våra förehavanden – inklusive vetenskap - inte meningslösa. Att hålla på med vetenskap och undersöka världen blir då att undersöka det som Gud har skapat.

En klassisk kristen tanke är att Gud har uppenbarat sig i två ”böcker” – Bibeln och naturen. Detta innebär att vi kan lära oss saker om Gud genom att studera naturen. Att utmåla vetenskap som en sorts motsats till tro på Gud är därför ett stort misstag.

Räcker det inte med att tro på Gud? Tja, nästa gång du ska passera en vältrafikerad väg så kan du ju testa att hålla för öronen och blunda och istället bara gå och ”tro på Gud”, snarare än att tro på dina ögon och öron…

Jag tror inte att du testar detta. Du inser nog, hoppas jag, att det är en livsfarlig grej att göra. Det finns dock ytterligare ett skäl till varför det är en dålig idé: Gud har gett dig ögon och öron för att du ska använda dem. Så nej, det räcker inte att ”tro på Gud” – och Gud har inte heller tänkt att det ska räcka.

På samma sätt som att Gud har gett dig dina sinnen så har Gud även gett dig ditt förnuft och ditt tänkande. Verkar det då inte rimligt att använda även förnuftet?

Allt jag säger kanske inte är perfekt, men jag vet att Gud har de sanna orden ”Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” – Matt. 6.33

Jesus sa också: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.” (Matt 22:37)

Unga kristna och alla kristna ska läsa Bibeln. Kanske inte hålla för många diskussioner. Om du får den heliga anden uppfattar du saker rätt ganska fort om inte på en gång. Folk ska leta den heliga anden som är en gåva från Gud. Ingen annan kan ge det, inga diskussioner kan ge det, inga tankar kan ge det. Man kan bara önska eller be om det, om man verkligen vill.

Du har rätt i att Anden är en gåva från Gud och inte något som vi kan trixa fram själva. Du har däremot helt fel i att Anden garanterar att man uppfattar saker rätt. Det finns inget stöd i Bibeln för något sådant. Det är vidare en väldigt farlig sak att tro, eftersom att man då tror sig ha rätt utan att behöva några skäl eller motiveringar för att det man tror är korrekt.

Om jag tror att Anden garanterar att jag uppfattar saker rätt, då har alla som inte håller med mig fel. Och när någon inte håller med mig, då beror det på att denne någon inte har Anden.

Med det perspektivet kan jag hitta på vilka tokigheter som helst och ändå tro att jag har rätt. Det är, som sagt, en väldigt farlig sak att tro. Och det är inte heller bibliskt.

(Det känns som att det här blev ganska långt, trots att jag ändå inte har uttryckt mig med den precision som potentiellt krävs för att undvika missförstånd, men det får duga ändå.)

Notera: "Om tänkande, vetenskap, Bibeln och antiintellektualism – svar på en kommentar" är ett inlägg från myenemy.se

(För att undvika förvirring föreslår jag att ni dubbelkollar sorteringsordningen för kommentarer.)

Notera: "Diskussion om Gud och moralen" är ett inlägg från myenemy.se

Seminariebeskrivningen löd som följer:

Vetenskap och gudstro framställs ofta som två parter i konflikt med varandra, där den förstnämnda är det enda möjliga alternativet för en tänkande människa. Men hur är det egentligen? Vad innebär det att veta? Vad är vetenskap? Och hur förhåller sig gudstro till dessa saker? Här reder vi ut begreppen. Ligger konflikten verkligen mellan vetenskap och gudstro?

I vilket fall som helst var det riktigt kul att, åter igen, prata om kristen tro i relation till kunskaps- och vetenskapsteori (inklusive två argument för Guds existens, ett argument för Jesu uppståndelse samt en kort genomgång av det evolutionära argumentet mot naturalism).

Något jag upptäcker varje gång jag gör något liknande är hur komprimerat det blir. Det är mycket som ska avhandlas på väldigt kort tid. Och det känns som att det hade varit bra att kunna stanna inför vissa frågeställningar längre än vad tiden ofta tillåter. Det dyker upp trådar som jag tror behöver nystas i, men som måste lämnas.

Kontentan av detta blir att apologetik, filosofi, (analytisk) teologi och noggrant tänkande får alldeles för lite utrymme i den vanliga kyrkliga verksamheten.

Nej, det räcker inte med bibelstudier! Många yngre människor i kyrkan saknar en stabil och substantiell kristen världsbild, vilket de facto underminerar mycket av det som sägs både från talarstolarna och i andakterna på diverse samlingar för yngre människor.

Vill göra något åt detta, men vad?

Notera: "Nej, det räcker inte med bibelstudier!" är ett inlägg från myenemy.se

Jag är fortfarande nöjd med uppsatsen och har därför bestämt mig för att publicera den här och nu. Så här har ni den:

Alvin Plantingas evolutionära argumentet mot naturalism (PDF)

(Om någon är nyfiken på det formella betyget så blev det ett VG.)

Notera: "C-uppsats: Alvin Plantingas evolutionära argumentet mot naturalism" är ett inlägg från myenemy.se

Men jag tror inte att moralen kommer ifrån Gud. Och egentligen så skulle jag vilja säga att kristna har samma… problem att förhålla sig till, eftersom… jag tror inte ens du [...] som är gudstroende skulle säga att Gud avgör vad som är moraliskt gott. Jag tror inte du skulle säga att Gud skulle kunna bestämma att det är moraliskt rätt att döda oskyldiga barn. Det skulle du säga att det kan han inte göra, Gud. Eller hur? [...] Och då är det ju så att då är det ju fel att mörda oskyldiga barn oavsett om Gud finns eller inte.

Det är till och med så att du säger nog att Gud är god, skulle jag tro. Och då jämför du ju Gud med någon slags moralisk standard, annars skulle du ju inte ens kunna säga att Gud är god. Så att i någon mening så talar både du och jag om en moral som är oberoende av Gud. Det är alltid fel att mörda barn, oavsett om Gud finns eller inte.

En mer formell uppställning av Sturmarks resonemang i det första stycket skulle kunna se ut så här:

(1) Om moralen kommer från Gud så innebär det att Gud kan bestämma att vad som helst är moraliskt rätt.
(2) Gud kan inte bestämma att vad som helst är moraliskt rätt.
(3) Alltså kommer inte moralen från Gud.

Problemet med detta argument är att den första premissen helt enkelt är falsk. Om det goda har sin ontologiska grund i Guds eviga och oföränderliga natur, då kommer moralen från Gud samtidigt som Gud inte godtyckligt kan bestämma att vad som helst är moraliskt rätt.

Hur är det då med utsagan ”Gud är god”? Förutsätter inte jag att det finns en (från Gud) extern moralisk standard när jag säger att Gud är god? Nej, inte om Gud själv är standarden för det goda. Detta är jämförbart med att längden på den sträcka som ljuset tillryggalägger i absolut vakuum på 1/299 792 458 sekund är standarden för en meter, vilket inte gör det meningslöst eller omöjligt att säga att denna sträcka har en längd på en meter.

Notera: "Sturmark, Gud och moralen" är ett inlägg från myenemy.se

Författaren nämner teoretisk och praktisk ateism. Den så kallade nyateismen placeras i facket teoretisk ateism och författaren anser att de (kristna) som målar upp denna som ett ”nytt och allvarlig hot [...] gör det lite väl enkelt för sig”. De ser inte att problemet – eller hotet – snarare finns i den praktiska ateismen som bland annat kommer till uttryck i att ”[...] till och med kyrkan, är full av människor som med sin mun säger att de tror, men lever sina liv som om Gud aldrig funnits”.

Jag menar emellertid att författaren till insändaren (också) gör det lite väl enkelt för sig.

Människors uppfattningar tycks påverka deras handlande i olika hög grad. De som språkligt ger uttryck för en uppfattning eller trosföreställning handlar inte alltid konsekvent mot denna. Detta gäller både de som säger sig tro på Gud och de som säger sig inte tro på Gud.

För det mesta har dock våra trosföreställningar och uppfattningar praktiska konsekvenser. Hur jag behandlar andra människor påverkas t.ex. av mina trosföreställningar och uppfattningar om hur jag bör behandla dem.

Det är naturligtvis ett problem om människor säger sig tro på Gud men ”lever sina liv som om Gud aldrig funnits”. Jag tror dock att det är ett misstag att säga att detta fenomen beror på en sorts diskontinuitet mellan det teoretiska och det praktiska, mellan trosföreställningarna och handlandet.

En rimligare förklaring tycks vara att handlandet påverkas av fler trosföreställningar än de trosföreställningar som (mer eller mindre) i sig själva borde leda till ett visst handlande.

Mer konkret kan detta beskrivas som att den som säger sig tro på Gud mycket väl kan hysa klassiskt kristna trosföreställningar om Gud samtidigt som denne inte tycks handla konsekvent gentemot dessa trosföreställningar, givet att nämnda trosföreställning kombineras med andra trosföreställningar. Dessa andra trosföreställningar behöver inte ens nödvändigtvis vara logiskt förenliga med de klassiskt kristna – människor tenderar att vara ganska duktiga på att hysa motstridiga trosföreställningar (om än omedvetet och oreflekterat).

Bilden är såklart mer komplicerad än så (och helt säkert spelar även önskningar en stor roll för en människas handlande). Min poäng är ”bara” att förklaringen till att människor säger sig tro på Gud men ”lever sina liv som om Gud aldrig funnits” mycket väl kan vara förekomsten av andra trosföreställningar snarare än en simpel diskontinuitet mellan det teoretiska och det praktiska, samt att betydelsen av det ”teoretiska” därför inte ska underskattas.

Trosföreställningar har konsekvenser.

Notera: "Trosföreställningar har konsekvenser" är ett inlägg från myenemy.se