Den är videon sammanfattar i alla fall vad många män verkar tro om nördiga tjejer. De använder sin påhittade kunskap om samlarfigurer, TV-spel, serietidningar och Doctor Who endast för att hugga ut ditt hjärta!

Har du helt missat den debatten så läs denna välformulerade artikel.

Innan du börjar läsa så vill vi varna för spoilers. Kom gärna tillbaka efter du sett avsnittet dock och dela med dig av vad du själv tyckte!

Gandalf den onda snögloben? Check! Lesbiska ödlor? Check! Sherlock Holmes? Check! Onda snögubbar som kontrolleras av Gandalf den onda snögloben? Check! Årets julavsnitt har alla förutsättningar för att kunna bli något utöver det vanliga. Fast går det att slå flygande hajar? Låt oss nu titta lite närmare på avsnittet The Snowmen.

När vi träffar The Doctor för första gången i julspecialen så har han lagt ner att rädda världen. Nu bor han bara på ett moln och går ute lite då och då för att prata med kanske jordens underligaste scoopygäng. Däremot så är denna dag lite annorlunda! Jenna-Louise Colemans karaktär Clara ska introduceras och plötsligt dras The Doctor in i ännu ett försök för att rädda världen. Denna gång mot en fiende som han faktiskt träffat förut under sin andra regeneration. Fast tydligen har han råkat glömt bort det.

Julavsnitten brukar alltid vara riktade till en lite bredare publik i England. Så oftast kan man tydligt märka att det är väldigt separata historier från grundhandlingen. Fast inte denna gång. Om avsnitten innan julspecialen var till för att bygga upp mot Amy och Rorys död, så är The Snowmen språngbrädet för resten av den kommande säsongen. Som garanterat kommer ha en stor fokus på mysteriet kring Oswin/Clara. Ja, äntligen vet vi i alla fall att det är samma person! Fast kanske inte på det sättet som vi först antog. Universum verkar nämligen spela The Doctor ett spratt.

Jenna-Louise Coleman som spelar Clara visar upp sina skådespelartalanger och verkligen lyser i rollen som hemlighetsfull bartender/barnmorska i ett viktorianskt England. Det är som att Clara tar The Doctors roll när hon nyfiket försöker utreda varför, vad och hur. En karaktär som faktiskt är rätt lätt att tycka om. Fast samtidigt så sitter man där och funderar. Har Moffat skrivit ännu en quirky, sassy women? En till River, fast yngre och med mera friheter? Hon växer i alla fall rätt snabbt på The Doctor och strax innan världens fånigaste isstaty kastar ner henne från himlen får hon egen TARDIS-nyckel.

Inte nog med att The Doctor har förlorat Amy och Rory. Hans nya ersättare verkar ha dött bara sekunder efter att hon fick en nyckel. Det kommer nog lämna några garanterade ärr i The Doctors psyke om inte avsnittet hade slutat som de faktiskt gjorde.
Ja, alltså tills det visar sig att hon faktiskt överlevde fallet men är nu döende. …och sen dör ändå.
Något är uppenbarligen på gång med Clara. Verkar hon inte verka lite för opåverkad av allt det underliga som händer omkring henne?

Sen så tycker jag det är synd att det inte tar så extremt lång tid innan The Doctor och Clara kysser varandra och verkar bygga upp mot något mera än bara framtida reskamrater. Har The Doctor redan glömt bort att han är gift? Jag är fullt medveten om att Moffat sagt att en för tittarna trovärdig kompanjon måste vara kär i The Doctor. Fast varför då? Det känns mera som en åsikt Moffat själv har som han sedan vill tvinga på oss andra.

Matt Smith har för den delen vuxit till sig i rollen som The Doctor under detta avsnittet. Han verkar äldre, rör sig mera vuxet och blickarna påminner lite om en uppgiven McCoy. Det syns verkligen något uråldigt bakom hans ögon. Han har vuxit in i sin kostym och nu passar den perfekt.

Starkaste scenen i hela avsnittet måste nog vara då Clara träffar Vastra för första gången och får endast svara på hennes frågor med ett ord. Mycket välskriven dialog  och vem log inte till då Clara kläckte ur sig “Words” som svar på då Vastra sa att The Doctor inte hjälper folk längre. Däremot så kändes det lite knystat att ordet som fick The Doctor att börja hjälpa till var “Pond”. Kan inte ha varit ensam om att ha antagit att hon skulle säga “children”?

Det var förstås även väldigt kul att få se Madame Vastra, Jenny, och Strax igen. Blev bara mera övertygad om att de borde få en egen TV-serie. Även om Strax nog behöver ett till slag på huvudet så han slutar bete sig på det sättet han gjorde i just detta avsnittet. Erkänn att ni hade lätt följt en TV-serie som utspelade under viktoriansk tid, med Jenny och Vastra som löste underliga “ur sin tid”-brott.

Någon som inte borde få en egen TV-serie är Dr Simeon. Skurken är alltid viktig att kunna identifiera sig med. Så tror vi inte hade lidit av 15 minuter mera material då vi fått se mera av hans uppväxt eller hur relationen mellan honom och Gandalfs snöglob utvecklas. Kanske något som gjorde att vi fick uppleva hur hans hat mot andra människor växte? Samtidigt så var Richard E Grant inte en speciellt underhållande skådespelare att titta på. Han ska verka hotfull och kall. Fast samtidigt känner man inget djup bakom hans kalla yta.

Djup får vi i alla fall höra när Ian McKellan röstskådespelar som the Great Intelligence. En av The Doctors äldre fiender som vi först träffade i avsnittet The Abominable Snowmen.

Bonusinfo: Utanför TV-seriern så har The Greater Intelligence kallats Yog-Sothoth. Så han kommer nog återkomma.

Vilket alltid är extra trevlig? Även om det var synd att vi inte fick se uppdaterade versioner av hans Yetis i detta avsnittet. Snö och isteknologi känns ju lite som en nedgradering. Nostalginörden i mig tyckte i alla fall om att äntligen få se att the Great Intelligence är tillbaka.

Designmässigt så har vi ju fått lite nytt med det här avsnittet också. The Doctor har gjort om sitt kontrollrum i sin TARDIS! Såg några foton innan avsnittet sändes och var inte alls imponerad. Nu när jag sett alltihop i rörelse så har jag helt svängt om. Den nya insidan är klassisk, fantastisk och helt enkelt underbar. Nu när det blivit lite mindre sladdar och kladd där inne så kanske de kan passa på att visa mera av alla extrarum också. Låt oss se poolen någon gång!

Samt att introt är nytt. Musiken är lite omskriven och nu är det inte längre någon stormande tunnel som The Doctors TARDIS åker runt i. Utan den mera flänger runt bland rymdmoln och saker som spricker upp. Kanske att det är mera dimensionshoppande än tid och rum-resande? Bäst av allt är förstås att man ser Matt Smiths ansikte i introt. Väldigt lämpligt inför det stundande 50-årsjubileumet.

Så höll detta specialavsnitt? Jo, men visst. Avsnittet introducerade Clara på ett mycket intressant sätt. Min hjärna har inte ens hunnit komma på en bra teori till varför hon verkar få flera chanser i livet. (Kanske har hon med The Silent att göra? Då hon vill att han ska komma ihåg henne. The Silent är ju kända för att bli bortglömda.) Avsnittet gav också The Doctor ett nytt mål. Utan att behöva dra i spakarna för allt det andra som hänt omkring honom. Slutet med den gråtande familjen kändes tyvärr lite som ännu en magisk lösning på ett omöjligt problem. Egentligen så hade det ju bara varit bättre om vi hade kunnat se the Great intelligence fly utan att familjen grät. Den bitande masken hade räckt alldeles tillräckligt! Tårar som löser allt är för Pokémon.

Däremot så var det inte så mycket jul i julavsnittet. Visst, det utspelade sig under jul. Fast denna gång blev det ingen överdos av påtvingat julmys. Vilket julavsnittet innan detta hade i överflöd.

Vad tyckte du? Såg du “Coming soon”-trailern efter avsnittet också? Vad längtar du mest till?

Detta gör en dock lite nyfiken. Vilken är din favorit bland alla lite mer nördiga julsånger?

Disney har köpt rättigheterna för Star Wars. Disney har köpt rättigheterna för Star Wars? Disney har köpt rättigheterna för Star Wars!
Bra, då har vi det ur vägen. Nu kan vi börja prata.

Som livslångt Star Wars-fan var köpet mer än axelryckning än en känslostorm, det mest upprörande var att min coola förlovningsring med Star Wars-citat plötsligt kunde läggas i samma fack som Disney Couture-smycken.
Jag vill dock ta mig tiden för en bekännelse; Jag kan verkligen avundas trekkies. Jag kan inte påstå mig vara insatt i Star Trek, men franchise och fans har alltid utstrålat en viss mognad jag aldrig sett i Star Wars. Givetvis har detta dels att göra med att Star Trek utgörs av flera timmar material medan Star Wars främst har sina filmer som grund, men det finns också en skillnad i ambition och berättande.
Medan Gene Roddenberry redan från början hade som ambition att låta varje episod av Star Trek innehålla både spänning och tankeställare, ville George Lucas med Star Wars bara återskapa de matinéfilmer han såg som barn.
Inget ont om Lucas ambition, äventyr är förtrollande och fantastiska, men Star Wars lämnar mycket att önska och Lucas själv gör det inte bättre. Det faktum att Han Solo sköt först gav ett djup och en mörker till karaktären, men någon filmbox senare och plötsligt var det Greedo som sköt först. Han Solos rykte var räddat, men de fans som velat se en mer grå värld snarare än en svartvit fick sig en rejäl knäpp på näsan. Det går inte att komma undan att konflikterna i Star Wars baseras på kampen mellan ont och gott, men är det verkligen en ursäkt till att göra allt så slätstruket? Två så snäva och samtidigt gigantiska kategorier borde snarare ge oändligt med utrymme för variationer. Anakins och Lukes inre konflikter är såklart relaterade och komplexa, men det finns inte tid att berätta deras berättelser när en galax uppgång och fall ska klämmas in i 6 filmer.

Efter rebellernas vinst i Jedins återkomst är det lätt att se en god framtid, en framtid fylld av ljus och hopp. Mina minnen från böcker och serietidningar som behandlar uppbyggnaden av den nya Jedieran är dock helt andra. Freden i galaxen visar sig fortfarande vara svårvunnen, Imperiets makt är svår att skingra men nya generationer tar upp kampen. Precis här finns chansen att låta äventyren fortsätta, men för en äldre generation av fans som förhoppningsvis kräver mer än lasersvärd, maffiga krigsscener eller specialeffekter utan syfte. Låt oss få se problematiken när kampen mellan Sith och begynnande Jediorder går ut över delar av galaxen som aldrig bad om att få vara med, låt oss få se hur Luke, Han och Leia måste hitta nya identiteter som förebilder och ledare, och låt oss se hur deras barn förvaltar ett arv fyllt av mörker, död och samtidigt hopp.

Jag kanske är naiv, men jag vill välja att se köpet som en ny början, ett sätt för Star Wars att komma igen, att förvalta ett arv som allteftersom blev mer och mer skamfilat. Trots att Lucasarts utgjorde ett veritabelt merchandise-imperium verkade fyllandet av George Lucas plånbok korrelera med en allt större motvilja att arbeta kreativt med ett fantastiskt universum. Star Wars är för de flesta en serie bestående av endast 6 filmer, men i serier, böcker och spel har en galax långt, långt borta blivit en myllrande värld där kampen mellan ont och gott sällan varit så enkelt som en uppdelning mellan Sith och Jedi, rebeller och imperier.

Jag är trött på att alltid behöva ursäkta Lucas snedsteg för mig själv och andra. Disney är kanske inte vad jag önskat mig, men det trots det en för mig oerhört efterlängtad förändring.

Aja, ville bara få ut ett public tack till Alex!