Erik Stattin - mymarkup.se

Parasit, Beijershamn

2026-01-05T00:00:00Z

Varia § 5 januari 2026

2026-01-05T00:00:00Z

Romanticon, "Happy New Year?", 28 december 2025:

The only small concession I’ll make to this day: I rather like Janus the Roman god of portals, transitions, and beginnings. His double-faced image was often put over doorways— one face looking inward and one outward, one eye to the past and one to the future. As you enter this world, so shall you exit. In this sense, I begrudgingly accept January as the gateway to the year.

Steel, C., (2026) “Towards a theory of ‘poet-voice’”, Open Library of Humanities 12(1). doi: https://doi.org/10.16995/olh.23780:

Why do people reading poetry aloud stereotypically sound so sad? The term 'poet-voice' has recently gained currency to describe this vocal style, which is often cited - correctly - as a key characteristic of the spread of performance poetry in the 21st century. But this article shows that the roots of this style go back much further, and that to understand the contemporary aesthetics of poet-voice it is necessary to situate them in a genealogy that begins three centuries ago.

Francis Gooding, "At the Warburg", LRB blog, 2 januari 2026:

In the interim, the Bilderatlas became a legend (not unlike Walter Benjamin’s similarly unfinished and unfinishable Passagenwerk): an esoteric and perhaps tragic attempt to gain a glimpse of the occulted angel of history, whose perdurable sinews would be conjured in negative space by marshalling thousands of mysterious traces into a grand, kaleidoscopic hallucination.

Gott Nytt...

2026-01-01T00:00:00Z

...Missiverna!.

Apokalypso

2025-12-27T00:00:00Z

Jayne Svenungsson reflekterar över forskningsprogrammet At the End of the World – A Transdisciplinary Approach to the Apocalyptic Imaginary in the Past and Present. Hon beskriver problemet med att olika akdemiska discipliner jobbar sida vid sida snarare än tillsammans, både vad gäller ämnet apokalyptik, men också mer allmänt. Något som det här programmet har velat råda bot på.

Vid en närmare anblick är det dock slående hur tunt rotad merparten av denna litteratur är i den befintliga traditionen av historisk forskning kring apokalyptik. Det akademiska intresset för apokalyptik föddes ingalunda med kalla krigets kärnvapendystopier, än mindre med senare decenniers förnyade undergångsoro. I stället har forskningsområdet en historia som sträcker sig tillbaka till 1800-talet, då bibelvetare först ringade in apokalyptik som en distinkt genre inom antika bibliska och apokryfiska texter. Under 1900-talet växte fältet och med upptäckten av dödahavsrullarna (1946–1947) ökade det historiska källmaterialet markant. Samtidigt utvecklades fältet från ett snävare fokus på apokalyptik som en litterär genre mot ett utforskande av hur apokalyptiken levt vidare genom historien och format människors förväntningar och farhågor.

Nu ska det inflikas att den etablerade historiska apokalyptikforskningen (vilken framför allt involverat discipliner som bibelvetenskap och kyrkohistoria) i sin tur inte varit särskilt utblickande mot de ansatser att gripa sig an apokalyptik som under senare år gjorts inom forskningsfält som politisk filosofi, ekofeminism eller kritiska mediestudier. I själva verket tangerar vi här ett mer generellt problem, nämligen den bristande kommunikationen mellan olika fält av akademisk specialisering. Inom humaniora och samhällsvetenskap gäller detta kanske i synnerhet glappet mellan mer historiska och mer filosofiska discipliner.

Beskrivningen sedan av hur det här programmet tagit sig an frågan om tidens slut eller världens undergång på ett sant transdisciplinärt sätt är lockande och säkerligen framgångsrikt. Det är onekligen just lockande att tänka på ett ämne som har upptagit människor under väldigt lång tid, i det här fallet från början av kristendomen fram till våra dagar. Det måste ju vara värt att studera! Men det får mig ändå att undra – inte på ett negativt sätt – utan mer just vad det innebär att arbeta på tvärsen och vad som motiverar att studera något.

För det första: att studera apokalyptiska skildringar känns för bra för att vara sant. Ämnet bara ligger där som en självklar röd tråd att börja följa och knyta ihop. Apokalyptiskt tänkande här, anno 50 f.Kr., apokalyptisk tänkande där, anno 2023 hos MAGA-rörelsen. Men är inte den röda tråden lite för stark tänker jag. Det vill säga, alla gubbar och gummor, skildrare och akademiker, som genom historien fram till våra dagar har fantiserat, beskrivit, förmedlat vidare, traderat och återuppfunnit apokalypsen, har marinerats i samma kristet teologiska traditioner. Det är förvisso något som verkar vara en medveten begränsning:

Vår ingång är emellertid en annan, då vi valt att avgränsa oss till den bibliskt rotade apokalyptiken och dess verkningshistoria i framför allt den västerländska civilisationssfären. Fördelen med denna snävare ingång är inte bara att den gör ämnet mer hanterbart. Att ta avstamp i den bibliska apokalyptiken gör det också möjligt att följa hur specifika motiv lever vidare och utvecklas genom historien.

Det är ju rimligt, men hur intressant det onekligen än låter, så tycker jag det låter om möjligt ännu mer intressant om ansatsen hade varit att studera "undergångsföreställningar i mer allmän bemärkelse". Vad skulle det ens innebära? Den röda tråden skulle bitvis behöva vara mycket tunn föreställer jag mig, men just därför värd att studera, för att se om den håller.

För det andra: apokalyptiska skildringar är litteratur eller konst. I mina okristna ögon inte konstigare än landskapsmåleri eller dokumentärt fotografi. Jag ögnar de artiklar, kapitel och böcker som hittills har kommit ut av de forskare som är knutna till programmet. Och det finns säkert där, men jag tycker mig ana ett först stort bokstavligt intresse för bilderna som är grundade i teologi eller politik, snarare än att se dem som konstnärliga uttryck. Kanske hade litteratur- eller konstvetare kunnat se tematiken i ett nyktrare ljus, kanske hade till och med författare, konstnärer eller dramatiker kunnat göra det allra mest rättvisa.

Eftersom jag i dagarna har läst färdigt Ian McEwans post-apokalyptiska skildring What We Can Know, som nog handlar om humanioras framtid, som Svenungsson också talar om i sin essä. Jag kanske får återkomma till det.

När jag ska spara de här utan tvekan omogna reflektionerna så slår det mig att det är 27 december, Johannesdagen! Johannes, mostly known for Uppenbarelseboken.

Kalmar, december 2025

2025-12-15T00:00:00Z

Lammvellum

2025-11-01T00:00:00Z

En liten detalj bara, från en beskrivning av hur det gick till när Ashburnham House – då hem för historiskt unika manuskript och böcker – brann anno 1731:

In many cases, the fat from the lambskin vellum had been drawn out by the heat, so that the pages were roasted in their own juices.

Från en recension av boken Chasing the Pearl-Manuscript: Speculation, Shapes, Delight av Arthur Bahr.

🔗 Veckans länkar – v. 43 & 44

2025-10-31T00:00:00Z

Anteckningar att förvara i ett örngott

2025-10-31T00:00:00Z

Jag läser det här i en intervju med essäisten, översättaren och poeten Eliot Weinberger:

People are always asking me about Borges, but he didn’t have that engagement. That blurring of fact and fiction, the faux erudition, was something wonderful to do once, but it doesn’t need to be repeated. His Chinese encyclopedia gets on my nerves. Foucault thought it was real, and everyone who reads Foucault still thinks it’s real. I have an essay that’s a bibliography of real Chinese books that are much stranger than Borges’s fake encyclopedia.

Jag misstänker att essän han nämner är "The Cloud Bookcase" (LRB, 28 juli 2011). Jag hoppas den är på riktigt (jmfrt. med Borges påhittade djurtaxonomi i El idioma analítico de John Wilkins).

(Rubriken är en översättning från engelska till svenska av en av titlarna: Notes to Be Kept Inside a Pillow by Anonymous (9th century)).

🔗 Veckans länkar – v. 42

2025-10-18T00:00:00Z

🔗 Veckans länkar – v. 41

2025-10-11T00:00:00Z