Författarutbildning

Allting har en början

2022-05-05T19:58:00.003+02:00

Det var på den här bloggen allt började.

I januari 2015 startade jag en skrivutmaning. Det var tack vare Skrivpuff. En blogg startade av Ann Ljungberg som bjöd på skrivutmaningar varje dag. Det kunde vara en ord eller en bild att skriva utifrån.

Jag bestämde mig för att skriva varje dag så länge jag kände att det var roligt. Det blev 111 texter på 111 dagar och mitt under denna skrivutmaning dog min mormor. Det var en oväntad händelse i livet. Hon skulle fylla 80 år 2015, men ingen visste att hennes hjärta snart inte skulle orka mer. Hon stod mig väldigt nära och jag trodde att jag skulle sluta delta i Skrivpuff, men jag fortsatte för min skull, men också för mormors skull.

Min dröm var alltid att min mormor skulle få träffa mitt barn, hennes barnbarnsbarn. Nova föddes 3,5 år efter att mormor lämnat jordelivet. Men hon var med när jag och min man gifte oss och det är jag så otroligt tacksam för.

Av de 111 texterna valde jag ut ett tjugotal och skapade en bok till minne av min mormor Inga-Maj Ednell.

I mitt sista brev till mormor skrev jag om mina två största drömmar i livet:

1. Bli mamma

2. Bli författare

Hon hann svara på brevet och skrev att hon hoppades att mina drömmar skulle gå i uppfyllelse och det gjorde de.

Nu är nästa steg att hjälpa andra författare. Här kan du läsa mer om min författarutbildning.

För dig som aldrig läst en bok

2020-07-17T12:07:00.000+02:00

Jag är författare till sex böcker som alla är kortromaner på mellan 100-115 sidor. Tre av böckerna publicerades under 2020 via bod.se:

Barnlängtan 112 sidor (februari) en självbiografi
Mitt liv med endometrios 100 sidor (februari) tjugo kvinnors livsberättelser
Caisas resa hem 114 sidor (maj) feelgood-roman, trilogi

Dessa tre böcker kan du läsa mer om genom att klicka på bokens titel. Om du inte har råd att köpa mina böcker, så gå till ditt bibliotek och be dem köpa in dem. Då kan du låna mina böcker istället.

Jag har skrivit tre böcker som ännu inte publicerade, men kommer publiceras 2020 eller 2021 via bod.se:

Caisas resa genom krisen
Caisas resa till kärleken
Slussvaktarinnan i Töcksfors

Jag har flera personer i min omgivning som berättat för mig att de aldrig läst en bok från pärm till pärm. Det är för er jag skriver mina böcker.

Under perioder i mitt liv har jag varit så stressad att jag varken kunnat läsa böcker eller lyssna på böcker. Det är för er som upplever samma som jag gjorde då, som jag skriver.

Jag är utbildad specialpedagog och har träffa många elever med lässvårigheter. Jag skriver för att ni en gång ska få möjlighet att läsa en hel bok.

Det är fantastiskt att det finns människor som läser över tio böcker på 200-300 sidor under en sommar. Jag är inte en av dem. Jag läser långsamt och är jätteglad om jag hinner läsa tre böcker under en sommar. Det har jag snart lyckats med. I sommar har jag läst två böcker och läser den tredje nu.

Brevvännerna av Eli Åhman Owetz får betyget 4 av 5
Juni, juli och halva augusti av Marie-Louise Marc får betyget 5 av 5
Villa Havsbris av Caroline Säfstrand

Om det hade funnits fler kortromaner hade jag kommit igång tidigare med min läsning och inte börjat läsa flera böcker, men aldrig riktigt kommit in i dem på grund av stress. Jag hoppas och tror att mina kortromaner kan få den som aldrig läst en bok att lyckas läsa en bok. Jag hoppas och tror att mina kortromaner är perfekta för de som levt under stress en längre period och inte kunnat läsa böcker på länge. Jag hoppas och tror att många med lässvårigheter kommer kunna läsa mina böcker. Det viktiga är inte hur snabbt vi läser, utan att vi kan läsa och njuta av att få vara i en annan värld en liten stund.

Önskar er en fin dag!

Kram Ellinor

Caisas resa hem - första boken i min trilogi

2020-06-22T14:16:00.003+02:00

BOKRELEASE

CAISAS RESA HEM

22 JUNI 2020

Klicka på boktiteln, så kan du beställa boken.

Kortroman, 114 sidor, perfekt för dig som vill komma igång att läsa i sommar.

En dag i mars vaknade jag mitt i natten med en bokidé som jag skrev ner längst bak i min dagbok. Kommande dag gick jag en promenad på en skogsstig inte långt från vårt hus. Jag fortsatte utveckla bokidén under min promenad och några dagar senare satte jag mig vid datorn och började skriva.

Det var svårt att sluta skriva och under en och samma dag skrev jag över 11 000 ord. Så fanns de plötsligt där, mina karaktärer. Caisas liv tog en oväntad vändning och jag hade svårt att hänga med i svängarna. Under dagarna som följde fortsatte jag att utveckla historien och sedan tog jag hjälp av testläsare, skrivcoacher och lektörer. Till min stora förvåning var de otroligt imponerade av mitt manus och jag skickade in det till tre kristna förlag när jag hade arbetat om det många, många gånger.

Pärlan förlag var intresserade av att ge ut min bok och jag fick ett jättefint utlåtande från dem:

"Detta var en väldigt bra och gripande berättelse! Jag upplevde tidigt att den höll en god kvalité så jag hade egentligen inte behövt läsa hela boken, men det gjorde jag ändå för att få se mer exakt vad den innehöll och se om allt knyts ihop bra och så. Och för att den var så bra så jag knappt kunde låta bli. Den håller samma goda kvalité hela boken igenom. Väldigt välskriven med bra språk."

Det var helt fantastisk att få detta utlåtande från ett kristet förlag. Tyvärr är det tufft i bokbranschen just nu, så de hade inte möjlighet att betala för en utgivning av boken, utan jag hade själv fått betala för utgivningen. Jag tackade nej.

Jag bestämde mig för att återigen ge ut en bok via Books on Demand. Det här är min tredje bok som jag ger ut via dem. De andra två böckerna är min självbiografi Barnlängtan som just nu finns att köpa på Bokus.se för endast 59 kr. Klicka så kommer du direkt till boken.

Jag har också gett ut Mitt liv med endometrios som innehåller tjugo kvinnors livsberättelser om sjukdomen och har fått en så fin recension på just Bokus.se.

Vi är många.

3 mars 2020

En oerhört viktig bok för samhället, för skolor, för arbetsplatser, för kvinnor, för anhöriga, för vårdpersonal; för alla. Det finns inte en plats där denna bok inte hör hemma, för de flesta av oss har faktiskt någon i vår närhet som lever med endometrios. Äntligen kommer denna bok med SANNINGEN om hur det är att leva med en inflammatorisk, kronisk sjukdom som i de flesta fall påverkar hela ens liv och vardag.

Mycket bra och viktigt initiativ av Ellinor Wikman och tack till alla ni kvinnor som delar med er; ni gör skillnad med era berättelser. Som sagt var, ingen är ensam. Vi är många.

Jag är så oerhört tacksam för alla fina recensioner inte minst från Erikas bokhylla, som recenserat Caisas resa hem just idag.

Handling:
Caisa bor i Göteborg, arbetar som gymnasielärare, gör allt för sina elever och besöker sin mamma på sjukhuset så ofta hon kan. Plötsligt förändras allt. Det fruktade telefonsamtalet kommer samma dag som Caisas elever tar studenten. Efter en lång tids sjukdom dör Caisas mamma och det visar sig att hon burit på en stor hemlighet, som avslöjas efter hennes död. Ur sorgen, saknaden och hemligheten som uppdagas finner Caisa nya relationer och ett nytt sätt att förhålla sig till livet.

Boken väcker mycket tankar och funderingar hos mig som läsare. @ellinor_wikman_author har en förmåga att ta upp viktiga ämnen i livet. Caisas liv vänds upp och ner som genom ett trollslag och ställs inför valet att välja bitterhet eller glädje.

Boken handlar om glädje, sorg, hopp och förtvivlan.

Tack snälla Ellinor för att jag fick chansen att läsa din bok
#läsmig #böcker #bok #kaninteslutaläsa #bookobsession

Blir du sugen på att läsa

CAISAS RESA HEM? Klicka här.

Kram från en lycklig författare

Loppisfynd och dejtingfynd

2020-04-18T11:55:00.003+02:00

Den frasiga våfflan smälte i munnen.
Låg på en blommigt tallrik, återvunnen.
Ett loppisfynd.

Få vara tillsammans, dela detta ögonblick.
Tänk att det efter så många veckor i karantän sa klick.
Ett dejtingfynd.

Bild av S. Hermann & F. Richter från Pixabay

Tiden är inne

2020-04-10T16:39:00.000+02:00

Det är tid för mig att börja blogga igen. Det var många år sedan jag använde min blogg för "riktiga" blogginlägg. Nu är det dags igen. Vi lever i en värld i kaos och vi ber för alla som på olika sätt drabbats av Corona-viruset. Världens böner ger hopp!

Jag är en 42-årig tjej, som lever ett liv med min man och vår dotter. Jag skriver många, många ord varje dag. Ibland bara med papper och penna, ibland även på datorn, som nu. Det är mitt viktigaste verktyg för att utvecklas.

Idag känner jag att stort behov av att skriva om vår inre kritiker. Jag tror alla känner av en inre kritiker då och då. En del av oss hör den inre kritikern allt för ofta. En del av oss hör vår inre kritiker någon gång ibland.

Vad är en inre kritiker? Min inre kritiker kom på besök idag när jag körde bil. Ofta brukar jag bara kritisera mig själv för en sak i taget, men idag var det verkligen massiv kritik som ekade i mitt inre. Jag blev inte ledsen eller arg. Jag tyckte det var intressant. Jag såg min inre kritiker i ett utifrånperspektiv.

Vad sa min inre kritiker idag? Min inre kritiker handlar ofta om att jag jämför mig med andra, inte en specifik medmänniska, utan "alla de som". Idag var det bland annat alla de som jag såg var ute och cyklade. Jag hejade på dem i mitt inre och bannade mig själv för att jag inte cyklade utan körde bil. Jag såg en människa arbeta i sin trädgård och jag bannade återigen mig själv för att jag satt i min bil och inte var hemma och arbetade i min trädgård. Om jag kunde cykla oftare och arbeta i min trädgård oftare, så skulle jag ju få en smalare kropp och en vackrare trädgård. Varför satt jag då här i bilen?

Eftersom jag såg den inre kritiska rösten i ett utifrånperspektiv, så gick den inte in på djupet. Jag var nästa lite road av hur jag rackade ner på mig själv. Någonstans fanns också en sorg över att vi är så många som behandlar oss själva så här. Inte är nöjda med oss, med våra ansträngningar, med vårt liv.

Jag uträttade ett ärende och kände tacksamhet över att jag hade en bil som kunde ta mig från punkt A till punkt B. Jag kände också tacksamhet för att jag kunde betala det jag behövde. När jag kom tillbaka till bilen så värmde solen mitt ansikte och jag smakade på chokladen som jag köpt. Tillbaka bakom ratten strömmade härligt musik ut ur högtalarna. Det kändes fint att få åka hem till min man och vårt barn.

Min inre kritiska röst var som bortblåst och livet var gott igen.

Vad säger din inre kritiska röst? Skulle du kunna betrakta den i ett utifrånperspektiv? När den kritiska rösten tystnat vad känner du tacksamhet för?

Vi är människor och våra tankar och känslor finns alltid där inom oss. Det fina är att vi har möjlighet att välja vad vi vill tänka och vi kan känna en känsla som känns tung för att sedan ge plats för en känsla som känns positiv och varm.

Va rädd om dig och var uppmärksam på dina tankar. De är fantasier, dina tankar är inte du, dina tankar är dina fantasier. Vad vill du fantisera om?

Ge dig själv tid för vila och reflektion.

Världen är i kaos. Vi fortsätter att be för alla de som på olika sätt drabbats av Corona-viruset. Våra böner ger hopp!

Det gåtfulla landet

2020-01-28T16:52:00.000+01:00

I det gåtfulla landet Vila
finns näckrosor i rosa och lila

I varje möte med färgglada tjädrar
får du gåvor i form utav fjädrar

När du vaknar minns du ingenting
men på huvudkudden ligger en nätt liten ring

Under kudden ligger fjädrar som ger kraft
en energi du aldrig tidigare haft

Välkommen till det gåtfulla landet Vila
Kanske ses vi inatt, nu måste jag kila

Min fjälla och jag

2020-01-02T12:04:00.001+01:00

Vi bor på fjället, min fjälla och jag.
Vår gård kallas Fjälla.

Om sommaren finns fiskfjäll spritt över gården. Katten är kräsen och äter bara fiskkött. Ben och fjäll lämnar hon åt sitt öde.

Om vintern är fjället täckt av snö och jag och min fjälla kan ta var sin spark ner till postlåda. Hej, vad det går. Om vintern fjällar jag värre än på sommaren när jag bränt mig på solen. Jag blir så torr om vintern, så mina vader ser ut att ömsa skinn.

Vi trivs bra här på fjället, min fjälla och jag.

En bal på slottet

2019-12-27T12:15:00.001+01:00

Vad vore väl en bal på slottet?

Jag skulle ändå aldrig hålla måttet.

Tuppen skulle gala vid åtta.

Jag, en medelmåtta.

Det är mina inre röster, som säger att jag inte passar in.

Sitter hellre hemma och klappar mina svin. Våga vinn.

I drömmen dansar jag med Mr Right.

För honom jag beredd att ta en fight.

Vad vore väl en bal på slottet?

Hitta tillbaka till dig själv - tre viktiga lektioner

2019-12-26T15:06:00.003+01:00

Hej och välkommen till min gratiskurs!

Vill du hitta tillbaka till dig själv?
Skulle du vilja ha tre gratislektioner?
Första lektionen kommer direkt när du anmält dig.
Anmäl dig här:
https://ellinorwikman.simplero.com/page/133821-list-signup-for-gratiskurs-hitta-tillbaka-till-dig-sjalv-tre-viktiga-lektioner

E-böcker

2019-12-25T10:44:00.002+01:00

God fortsättning och Gott Nytt År!

Stort tack till alla som läst min bloggjulkalender.

Här finns mina julkalendrar och min självbiografi

https://www.bod.se/bokshop/barnlaengtan-ellinor-wikman-9789177859963

Tjugofyra dagar - dag tjugofyra - Elsie

2019-12-23T22:19:00.000+01:00

Julafton 2019

Idag för exakt tio år sedan skrev Leif ett brev till Isak, som vi hittade i förrgår, när vi skulle måla lådbilarna på Leift skrivbord. Det är helt otroligt hur tre brev på några få dagar kommit att förändra min relation till min son i en så positiv riktning. När han kom hit för tjugofyra dagar sedan hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat se det här komma.

Vi målade klart lådbilarna igår och imorse när vi ätit smörgås med griljerad skinka med senap, så satte vi på siffrorna. De blev så fina. Vi hämtade två snowracer häromdagen och som tur var visste vi måttet på dem, så bilarna passar perfekt runt dem. Vi behöver inte hjulen och styranordningen med ratt för vi har skapat lådbilssnowracers. Fantastisk uppfinning. Äntligen har jag fått snickra som en kvinna, utan att bry mig om att Leifs skulle sagt att det var mansgöra. Jag är så stolt över mig själv, men främst är jag stolt över Isak, som tog mod till sig och skrev ett brev till mig, om sitt liv de senaste tjugo åren.

Vi är rosiga om kinderna allihopa. Vi har sett Isak och Filip premiäråka våra lådbilssnowracers. Det gick undan ut för backen bakom huset.

Isak, Marika, Nettan, Filip och Liv spelar kort i vardagsrummet. I en korgstol intill dem sitter min gamla pappa med ett par boxningshandskar i handen. En julklapp från Isak. Han är nog inte medveten om att Isak varit borta ifrån oss i tjugo år. För pappa är det som om Isak alltid varit här.

Det är aldrig för sent att ta upp en relation, som vi tror har gått förlorad.

Det är aldrig för sent.

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund

att inte våga är att förlora sig själv

Søren Kierkegaard

Stort tack till alla som följt min bloggjulkalender i år!

Önskar er en God Jul och ett Gott Nytt År!

Kram

Ellinor Wikman

Tjugofyra dagar - dag tjugotre - Isak

2019-12-22T22:48:00.002+01:00

I pappas brev låg en Grand Watermelon-sedel från 1890. Jag undrar om pappa visste hur mycket sedeln var värd. När jag googlade, så kunde jag inte tro att det var sant. En likadan sedel har sålts för nästan tre miljoner Euro. Det är en helt sjuk summa pengar. Det viktigaste är dock inte vad sedeln är värd, utan att pappa bemödat sig att skriva ett brev till mig för tio år sedan, bara några månader innan han dog. Det viktigaste är att han skrivit att han önskar mig allt gott. Han önskar mig allt gott. Han älskade mig.

Igår när jag skulle sova, så tänkte jag en massa "om jag inte"-tankar.

"Om jag inte bestämt mig för att resa till Australien hade jag aldrig tagit upp kontakten med mamma."

"Om jag inte gett mamma brevet hade mamma aldrig kommit på idén att vi skulle bygga var sin lådbil."

"Om jag inte gått med på att bygga lådbilar med mamma, så hade vi aldrig hittat brevet från pappa."

Livet är så märkligt och mäktigt.

Jag har pratat med både Filip och Marika i telefon idag. Jag har berättat att vi har ganska många överraskningar till dem att visa på julafton, men har inte sagt vad.

Lådbilarna
Pappas brev och sedeln

De är väldigt nyfikna. Tänk att det redan gått tjugofyra dagar.

Tjugofyra dagar - dag tjugotvå - Elsie

2019-12-21T21:47:00.000+01:00

Jag och Isak ska måla våra lådbilar på Leifs stora skrivbord. Innan vi ska lägga på tidningspapper tar Isak bort skrivbordsunderlägget, som legat där orört i många, många år. Under det ligger ett brev. Isak tar upp brevet och jag ser hur han ryggar tillbaka när han läser på det. Han visar det för mig. Det står "Isak" på kuvertet. Jag vet att vi båda undrar hur länge det legat där.

- Kom, säger jag till Isak och tar hans hand. Vi går till köket och tar oss lite mellanmål. Vi plockar fram bröd, smör och pålägg under tystnad, medan brevet ligger på köksbordet.

När Isak fått i sig lite kaffe och en smörgås, så tar han upp brevet och sprättar upp det med en bordskniv. Han tar upp innehållet med höger tumme och pekfinger. Det första jag ser är en sedel och jag önskar att det inte är gamla sedlar som förlorat sitt värde. Jag hinner också tänka att jag hoppas att Leifs bemödat sig med att skriva några rader till sin son.

Det visar sig att Leif verkligen tänkt till. På bordet ligger en tusendollarssedel. På en lapp har Leif skrivit följande till Isak:

"Min son,

Innan jag träffade din mamma var jag i USA på en resa med några kamrater. Jag lyckades komma över denna sedel och bestämde mig direkt för att jag skulle ge den till min son, trots att jag varken hade fru eller barn.

Idag är det julafton 1999 och jag städade bland papper i nedersta skrivbordslådan och hittade sedeln i en plastficka. Så nu skriver jag det här brevet till dig.

Jag vet att jag inte varit någon bra far för varken dig eller Jeanette. Jag ber om ursäkt för det. Jag tror att jag aldrig fick lära mig hur en förälder ska vara av mina egna föräldrar. Jag ska inte skylla på dem. De är ju sedan länge döda, men jag vill bara att du ska veta att jag kanske varit en besvikelse även utan alkohol i blodet.

Det enda jag kan säga som kan lindra en del av all den smärta jag åsamkat dig är dessa ord:

Isak, jag älskar dig och jag önskar dig allt gott min son

Din pappa

Leif"

Vi läser brevet under tystnad. Både jag och Isak gråter. Vi bestämmer oss för att titta på en film och väntar med att måla lådbilarna till dagen före dopparedagen.

Tjugofyra dagar - dag tjugoett - Isak

2019-12-20T22:54:00.000+01:00

Jag trodde inte mamma mindes barkbåtarna och lådbilarna. Drömde om att få tillverka dem tillsammans med pappa här hemma, men det blev aldrig verklighet. Hon minns det lika klart och tydligt som jag. Det känns skönt att veta att jag inte är ensam om dessa minnen.

Vi har varit i byggvaruhuset och köpt material till våra lådbilar idag. Det är en sådan rolig idé. Trodde ALDRIG att detta skulle hända. Vi har köpt hjul på axel, masonitskivor, brädor, ratt, färg och stora klistermärken med siffrorna 7 och 12. Mammas lådbil ska vara blå och min ska vara svart. Mammas turnummer är 7 och mitt turnummer är 12.

När kvällen kommer har vi lyckats få ordning på styrningen, men vi inser att vi helt glömt bort att köpa stolar. Mamma hittar en annons på internet, där någon säljer två snowracer och hon frågar mig om inte det kunde vara en idé. Det är briljant. Jag ser framför mig hur jag och Filip susar ner för backen bakom huset på julafton på var sin snowracer med min och mammas lådbil som kamouflage.

- Köp dem, säger jag till mamma.

Innan jag somnar plingar det till två gånger i telefonen. Det första sms:et är från Marika:

"Godnatt min skatt. Älskar dig!"

Det andra sms:et är från Filip:

"Lämnade lappen igår. Hon sms:ade mig idag. Berättar allt på julafton."

Somnar med ett leende på läpparna.

Tjugofyra dagar - dag tjugo - Elsie

2019-12-19T19:13:00.002+01:00

Isak åkte till köpcentrat efter att han lämnat Marika igår och var borta i några timmar. Jag var aldrig orolig. Jag visste att han skulle köpa fler julklappar och att han ville ge mig tid att svara på hans brev. Till en början kunde jag inte få ner en enda mening på papper. Jag slängde papper efter papper innan jag kom igång, men när jag väl började skriva kunde jag inte sluta.

"Isak, tack för ditt brev. Jag har funderat så mycket på hur vi ska lära känna varandra igen och jag hade aldrig tänkt på att vi kunde skriva brev till varandra. Vilken bra idé!

Jag träffade Leif när jag var 19 år. På den tiden drack alla alkohol på helgerna och kanske drack din pappa och hans vänner lite mer än oss andra, men det var inget jag tänkte på. Det hörde liksom till ungdomskulturen på något sätt, men när åren gick och vi blev äldre, så fortsatte din pappa att dricka och inte bara på helger, utan också på vardagar.

När Nettan föddes så var han nykter i några veckor. Han var lika glad som jag över att bli förälder, men en kväll var det fotbollsmatch på TV och han öppnade en flaska starksprit igen. Sedan dröjde det inte många månader innan jag blev gravid igen. Jag funderade på att lämna honom, men insåg att jag inte hade råd att försörja två barn ensam. Så jag stannade kvar.

Leif var verkligen stolt och glad när du föddes, men den här gången slutade han inte dricka. Han skulle fira att du fötts med cigarr och en grogg. Jag orkade inte protestera, utan hade fullt upp med att ta in att jag blivit tvåbarnsmamma.

Min pappa hade Nettan hos sig när jag låg på BB. Jag hade aldrig vågat lämna henne ensam med Leif. Det var min pappa och Nettan, som hämtade dig och mig och körde hem oss från BB.

Jag förstår att min pappa har varit mer som en fadersgestalt för dig, men tvivla aldrig på att du inte var den son Leif önskat sig. Det var du. Han var alltid stolt över dig. Du var hans ögonsten, även om han inte kunde uttrycka det eller visa dig det.

När du sa upp kontakten med oss var det Leif som sa att jag skulle ringa dig varje söndag. Du svarade aldrig, men han gav inte upp. Varje söndag bad han mig ringa dig till och med söndagen när han dog. Han var inlagd på sjukhus under en längre tid med förstorat hjärta. Jag var ofta hos honom på sjukhuset och han verkade ha förstått allvaret med alkoholen, men som du vet var det för sent. Han sa att han skulle gå med i Anonyma Alkoholister när han kom hem från sjukhuset. För första gången sa han till mig att han skulle sluta dricka alkohol. När söndagen kom, så bad han mig ringa dig. Några minuter senare var han död. Hjärtat, och säkert flera andra organ i kroppen, orkade inte längre.

När Leif dog hade vi inte träffat dig på tio år. Under dessa tio år, så gjorde jag inte mycket med mitt liv. Jag träffade såklart Nettan, Filip och Liv, men resten av tiden jobbade jag för att dölja Leifs alkoholmissbruk. Det var en sådan skam. Jag torkade spyor, släkte fimpar, som håll på att tända eld på huset, tömde ut sprit i slasken, när han sov ruset av sig och däremellan var jag på jobbet och städade. När jag ser tillbaka på de åren, så var det enda jag gjorde att städa, både hemma och på jobbet.

Du träffade Marika år 2010, samma år som Leif dog. Då levde jag som i ett vakuum. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med livet. Jag saknade dig, men var glad att jag hade Nettan och hennes barn, mina barnbarn, så nära mig. En dag berättade Nettan att hon anmält mig till en akvarellkurs. Min första tanke var att jag inte skulle gå dit, men ju närmare kursstarten kom desto mer sugen blev jag på att möta andra människor. Jag var egentligen inte så intresserad av att måla, utan jag kände ett behov av att inte längre sitta ensam hemma varje kväll.

Under de nio år som passerat sedan jag började på akvarellkursen, så har jag målat hundratals tavlor. haft en utställning på biblioteket och börjat hålla i egna kurser i akvarellmålning. I sommar ska jag ha en kurs här hemma för första gången. Jag tänkte tillverka barkbåtar och låta kursdeltagarna måla av dem när de ringlar sig fram i bäcken.

Jag har ofta ångrat att inte jag byggde barkbåtar med dig eller att inte jag och du gick till garaget och snickrade ihop var sin lådbil. Våra roller var så stereotypa. Jag kunde inte bryta dem. Jag ångrar det ofta. Men jag har en idé. Jag tänkte att vi kunde bygga var sin lådbil under dagarna fram till jul. Garaget är för kallt nu, men vi kan ju använda Leifs kontor. Det har ju stått och samlat damm i tio år. Det är dags att det blir lite liv i det rummet.

Tack för ditt brev Isak. Jag ska visa dej några av mina tavlor när du läst mitt brev.

Stor kram från din mamma"

Tjugofyra dagar - dag nitton - Marika

2019-12-18T22:47:00.000+01:00

Jag måste åka hem till mamma. Hon är vid medvetande, men är fortfarande på sjukhus. Jag misstänker att de kommer flytta över henne till psykiatriavdelningen och att hon inte kommer vara hemma över jul, så det blir fint för mig att få fira jul med Isak, hans mamma, hans syster och hennes barn, samt Isaks morfar. Ser framemot att träffa dem alla och hoppas att mamma kommer må bättre, så att jag kan vara mitt vanliga jag igen. Glad, framåt och sprallig.

Isak skjutsar mig till tåget. Han håller mig i handen hela vägen och jag är glad att hans mamma har en bil med automatlåda, så att han kan göra det. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte upp hit till det gula huset mitt ute i skogen.

När jag vaknade imorse berättade Isak att han skrivit ett brev till sin mamma, när jag hade somnat igår och gett det till henne, när brevet var klart. Hans mamma var väldigt glad imorse och jag tror att de kommer behöva vara ensamma i några dagar nu för att prata om allt som hänt när de varit åtskilda. Tjugo år är lång tid.

Jag får tårar i ögonen när jag kramar Isak en sista gång för att sedan kliva ombord på tåget. Då tar han tag om min nacke och viska i mitt öra:

- Vi ses om fyra dagar och sedan resten av livet.

När jag sitter i tågkupén skriver jag upp den meningen i min kalender i mobilen på dagens datum: 19 december 2019. Jag bestämmer att det är dagen då vi blev tillsammans igen. Pånyttfödelse. Det är ett lätt datum att minnas 19-12-19.

Tjugofyra dagar - dag arton - Isak

2019-12-17T21:44:00.000+01:00

Jag skrev brevet när Marika hade somnat. Jag berättade för mamma om mitt liv i Göteborg. Berättade om all skuld jag känt när jag sa upp kontakten med henne. Berättade om ilskan över att hon stannade kvar hos pappa.

Jag avslutade brevet så här:

"Mamma, jag har insett att jag inte behöver åka till Australien. Jag behöver lära känna dig. Nu när jag berättat om mitt liv de senaste tjugo åren, kan inte du berätta för mig om ditt liv de senaste tjugo åren. Jag har saknat dig och jag ångrar att jag sa upp kontakten med dig, men jag orkade inte se hur pappa behandlade dig. Jag ser fram emot att läsa ditt brev.

Kram Isak."

Tjugofyra dagar - dag sjutton - Elsie

2019-12-16T19:41:00.000+01:00

Idag har Marika berättat om sin psykiskt sjuka mamma. Fruktansvärt. Jag förstod att något inte stod rätt till igår när de kom hem. Marika hade gråtit och jag blev rädd att Isak gjort henne ledsen. Att han ändå bestämt sig för att resa till Australien. De sa bara hej och gick sedan till Isaks pojkrum, så jag har legat sömnlös i natt och funderat.

När vi hjälps åt att plocka undan efter middagen känner jag mig mycket lugnare. Under middagen såg jag hur Isak tog Marikas hand, när hon berättade för mig om sin mamma.

Sent ikväll hände något makalöst och nästan ofattbart. När Marika hade somnat, så kom Isak in till mitt sovrum. Han satte sig på sängkanten och gav mig ett brev.

- Jag stannar till första januari, sa han och gick ut ur rummet.

Den här gången lämnade han inte mitt sovrum för att gå ut ur mitt liv, så som han gjorde för tjugo år sedan. Jag är så tacksam att han är tillbaka.

Tjugofyra dagar - dag sexton - Marika

2019-12-15T22:42:00.000+01:00

När vi sitter där på restaurangen och Isak säger att han har något att berätta, så händer det som inte får hända. Min mobil ringer och jag svarar utan att tänka mig för, som vanligt.

- Marika, säger jag och när det är tyst i andra änden förstår jag direkt att det är något som hänt mamma.

- Mamma, hallå? säger jag och tittar på Isak med panik i blicken.

Jag klickar av samtalet och ringer min syster, som får sticka från jobbet för att åka hem till mamma. Jag kan inte äta och inte prata. Jag bara sitter där och stirrar på telefonen, medan jag fantiserar om allt som kan ha hänt mamma. Trettio minuter senare ringer syrran och mamma har precis åkt ambulans till Sahlgrenska. Hon har tagit för många tabletter, en överdos helt enkelt. Jag önskar att jag vore där, men samtidigt vet jag att det inte finns något jag kan göra och att det är bra för mig att vara här hos Isak.

- Förlåt, säger jag och går från stolen och min orörda pizza. Jag går runt bordet och sätter mig bredvid Isak i soffan. Vad ville du berätta? frågar jag och gömmer mitt rödgråtna ansikte vid hans hals.

- Marika, jag reser inte. Jag kommer hem. Jag måste bara fixa lite saker här. Jag kommer efter nyår. . . om du vill.

Först förstår jag inte riktigt vad han säger. Jag ser bara för min inre syn hur min medvetslösa mamma bärs ut på bår och åker iväg i en ambulans. Jag har sett det flera gånger förut och jag önskar att det aldrig ska hända igen. Jag sorterar i tankar och intryck och plötsligt inser jag var Isak precis sagt. HAN KOMMER TILLBAKA!

Tjugofyra dagar - dag femton - Isak

2019-12-14T21:50:00.000+01:00

Jag vet inte om jag ska resa. Varken mamma eller Marika har frågat mig om resan till Australien. Kanske har jag aldrig varit helt säker på om jag ska resa. Jag har ju inte bokat några flygbiljetter. Kanske var min förhoppning att det skulle räcka att fly till mamma.

Jag vaknar fortfarande av mardrömsskrik. Marika håller om mig när det händer och då lugnar hjärtat ner sig ganska snabbt. Jag har bestämt mig för att bjuda ut Marika på enda pizzerian som finns här. Jag måste berätta för henne vad jag känner innan hon reser hem.

Tjugofyra dagar - dag fjorton - Elsie

2019-12-14T00:23:00.000+01:00

Jag vet inte vad som hände när Isak var och handlade julklappar med Filip. Plötsligt berättade jag saker som jag inte riktigt visste att jag visste, som att boxningen var ett sätt för Isak att bearbeta Leifs svek. Det var som om Marikas frågor fick mig att förstå. Jag fick andra perspektiv på det liv vi levt. Om ingen ställer frågor till oss hur ska vi då kunna få insikter?

Marika måste resa hem om fem dagar. Hon ska arbeta på ett äldreboende i Göteborg, men det verkar som om hon kan byta sitt arbetspass på julafton med en kollega och komma hit och fira med oss. Det ser jag verkligen framemot. Det känns som om min familj är på väg att bli hel.

Ikväll ska vi skriva julklappsrim till Nettan, Filip och Liv. Nettan är verkligen bra på att rimma och nu när vi har Marika här, så tänkte jag att vi också kunde försöka oss på några rim. Nettan kommer bli så överraskad.

Tjugofyra dagar - dag tretton - Marika

2019-12-12T21:20:00.000+01:00

Kyssen är det bästa som hänt mig på flera månader. Kanske inser han att det kan bli vi. Jag är så impulsiv och jag har inte alltid det tålamod, som behövs för att inte skrämma killar. När jag berättade för Isak om min längtan efter hus och barn, så skrämde jag bort honom. Nu är han på väg tillbaka till mig igen.

Igår när jag bakade pepparkakor och byggde pepparkakshus med hans mamma, så visade hon mig foton från när Isak var liten. Han var så söt, men han var bara glad på de foton där han var tillsammans med sin morfar.

- Varför ser han så ledsen ut, frågade jag och pekade på ett foto där Isak satt i knät på sin pappa.

- Hans pappa drack mycket och lovade Isak saker när han var full. Han sa att de skulle bygga barkbåtar och ha tävlingar i bäcken eller att de skulle bygga var sin lådbil och köra rally på grusvägen. När Leif vaknade bakfull nästa dag, så mindes han inte något av det han hade lovat Isak och det blev aldrig några barkbåtar eller lådbilar.

Jag ser att Elsie är på väg att börja gråta, så jag pekar snabbt på foton med Isak och hans morfar.

- Här är han glad, säger jag.

- Min pappa och Isak tycker mycket om varandra. De har boxningen gemensamt och har gått många ronder i ringen, när Isak varit arg på sin pappa.

Tjugofyra dagar - dag tolv - Isak

2019-12-11T22:55:00.001+01:00

Det känns skumt att lämna Marika hemma hos mamma, men jag har ju lovat Filip att vi ska handla julklappar. Vi åker till ett köpcentrum där de har luciakröning. Den lucia som blivit framröstad av folket ska få luciakronan.

Filip stannar till framför scenen och står som fastfrusen. Jag ställer mig bakom honom och försöker följa hans blick. Jag tror att han tittar på en liten blond tjej som står längst till vänster.

- Vem är hon? frågar jag. Filip vänder sig om och tittar på mig som om han glömt att jag var där.

- Lisa, säger han och vi går vidare.

Vi köper julklappar och sedan sätter vi oss på ett café. Filip vill ha varm choklad och en chokladboll. Jag betalar. Jag äter lussekatt och dricker kaffe.

- Vem är Lisa? Vet hon om att du är kär i henne? frågar jag. Filip verkar fundera på om han vill berätta, men till slut börjar han berätta.

- Hon vet inte, säger han. Jag har varit kär i henne i några år nu och jag vågar inte berätta det för henne. Varje gång vi sitter bredvid varandra på matten, så blir jag stum. Jag kan inte prata.

Vi gör upp en plan för hur Filip ska kunna berätta för Lisa att han är kär i henne innan jullovet. Han ska ge henne en lapp i slutet av mattelektionen.

När jag kommer hem till mamma och Marika på kvällen, så har de byggt ett gigantiskt pepparkakshus tillsammans. Jag minns mammas pepparkakshus från barndomen. Alltid de klassiska husen med färdiga bitar bara att limma ihop. Jag ser Marikas kreativitet i pepparkakshuset och mamma är väldigt imponerad. Samtalet med Filip om Lisa har gjort mig tacksam över att Marika inte vill ge upp vår relation.

När vi ska släcka och säga godnatt och kysser jag henne för första gången på flera veckor. Hon drar efter andan och det tänds något i hennes ögon igen.

- Din mamma längtar efter att få lära känna dig igen, säger hon innan hon somnar på min arm.

Tjugofyra dagar - dag elva - Elsie

2019-12-10T22:21:00.000+01:00

Marika är så olik oss. Hon pratar oavbrutet. Det är inte så att hon är okänslig, snarare tvärtom. Hon verkar ha läst av situationen på några minuter och nu har hon bestämt sig för att få oss att komma närmare varandra. Jag tillåter det. Vad finns det i livet mer än relationer? Vad är livet värt om jag bara har kontakt med femtio procent av mina barn? Jag vill inte vara halv längre. Jag vill vara hel.

På kvällen vill Marika att vi ska titta på Lärargalan tillsammans. Hon har en vän som är lärare och har blivit nominerad av sina elever. Marika hoppas kunna se sin vän på TV. Hon är förväntansfull och jag ser i Isaks ögon att han älskar henne. Plötsligt inser jag att Isak kanske kommer ställa in sin resa till Australien.

Jag hämtar chips och popcorn i köket och när jag kommer tillbaka har Marika satt sig nära Isak och håller om hans arm. De ser så lyckliga ut tillsammans.

Tjugofyra dagar - dag tio - Marika

2019-12-09T21:22:00.000+01:00

- Isak, för femtielfte gången, jag skiter i om du ska åka till Australien. Det spelar ingen roll om du inte vill köpa hus. Det spelar ingen roll om du inte vill ha barn. Jag väntar på dig. Jag är 35 år. Jag har tid att vänta i ett år. Jag fattar inte hur många gånger jag ska behöva säga det här till dig. Fattar du inte.

Isak stoppar händerna djupt ner i träningsbyxorna. Han är mycket vackrare än jag mindes honom. Det är något som förändrats. Han känns mycket mjukare. Det är som om han lyssnar på mig nu. Även om han mest är tyst, så känns det som om han hör mig och ser mig.

- Vi kan inte vara ute längre. Jag fryser händerna och öronen av mig. Du får följa med in till mamma.

Han tar min hand för första gången, sedan vi möttes i trädgården utanför det gula huset mitt ute i ingenstans. Jag kan inte fatta att han växt upp här. Det är liksom inte så jag uppfattat Isak. En kille som växt upp i en skog? Han som är så världsvan. Han som ska resa så långt bort. Kommer jag få veta vem Isak är på riktigt nu? Kommer jag se nya sidor hos honom? Det är som om han bjuder in mig till sin barndomsvärld och jag tror att han vill det, men jag är inte helt säker.