Peppes bodega

Det här med latex

P Bergqvist — Fri, 07 Nov 2014 00:00:00 +0100

Så hur gör man sig då en latexmask?

En liten guide då (får se om jag kommer ihåg allt).

Saker som behövs:

vaselin
gipsbindor
gips
latex (kan beställas från http://www.sminkochperukmakarn.com/ bl a)
bra lim (ej Mastix, fråga Smink och perukmakarn)
gladpack
sugrör (ev)
en medhjälpare
en handduk
cernitlera (annan lera funkar säkert)
lermodelleringsverktyg

Steg för steg

Steg 1 - negativ

raka dig
smeta in ansiktet med vaselin
lägg dig ner
klipp ut bitar av gladpacken och täck för ögon, ögonbryn etc (det gör ont när de fastnar i gipset annars)
täck hela ansiktet med gipsbindor, gärna två/tre lager, ska du göra en mask som har någon form av vettig näsa så se till att peta in i näsan med, och här kommer sugrören in i bilden;-). Se till att du får en ganska stor mask, det hjälper i steg 2.
när det torkat så lyft försiktigt bort masken och du har nu ett negativ

Steg 2 - positiv

fyll ditt negativ med gips, försök att skaka ur alla luftbubblor som kan fastna i små vrår som vid näsan etc.
när det torkat så lyft bort negativet, det är inte säkert att det går i ett stycke

Steg 3 - modellera

sätt på cernitlera och modellera på!
se till att sparar yta att limma fast masken på ansiket, detta då det inte är någon skumlatexmask vi gör, tänk även på hur masken ska delas, du kommer att behöva öppna mun etc.

Steg 4 - negativ nr 2

blanda gips och gör ett nytt negativ utan på ditt positiv, se till att lämna en skarp kant mellan det nya negativet och ditt positiv, detta hjälper enormt mycket när du ska ta isär dem sen.
samma sak här med luftbubblor etc.
när det torkat så bänd isär dem, men försiktigt, eventuella håligheter kan lagas med gips

Steg 5 - latex!

öppna nu latexflaskan och ta sen en redig lukt på flaskan och känn en ammonikspark i huvudet.
nu är det bara att hälla latex i negativet, häll i slatt, och se till att det täcker hela insidan, häll ut överflödet och låt det torka. Hur du låter masken torka påverkar vart du får tjocka delar (vill man ofta inte ha)
återupprepa tills du har en två-tre lager (har jag för mig)
lyft ur och klipp loss de delar du vill ha, glöm inte att spara limyta så klipp hellre för lite än för mycket.

Några rader om Dalarna

P Bergqvist — Thu, 06 Feb 2014 00:00:00 +0100

(Den här texten har jag inte skrivit själv utan kommer från en insomnad och försvunnen blogg som hette "några rader", hoppas det är okej med den okände författaren att jag återpublicerar den här)

Shit, jag är från Dalarna kan jag tänka ibland. Hur hanterar man det? Vad säger jag till mina barn?

Det kan komma fram någon på gatan och säga ”MÄNN ÄNNTÄ OOLLÄ NOODÄLL”. Vad som händer inombords då är lite oklart. Det är som på film när nån ska dö och livet passerar som solblekta polaroider framför ögonen. Jag rycks tillbaka till jordelivet av en barnhand som drar mig i jackan ’Pappa, vem var det där, vad sa han?’. ’Jag vet inte, någon som pappa kände förr’.

Vi åker såklart upp till Dalarna ibland. Någonstans inom mig bor ändå en stolthet, och min fru skryter (ja, skryter) ibland med att jag minsann är från Da-lar-na. Och när hon gör det försöker jag hämma de plötsliga spasmerna i min kropp, mina ben som ställer sig lite bredare och min tunga som liksom spontant gör en snusrörelse under överläppen trots att jag aldrig snusat, samtidigt som jag gör en lätt knyck med huvudet som hälsning. Har ingen aning om varför kroppen reagerar så.

Ett dilemma är dock att Dalarna ofta klumpas ihop till någon slags bekväm sammanfattning av ’det där med knätofts och moraklockor längs riksväg 70 på väg till ski lodge i Lindvallen’. Ett dilemma som Dalarna delar med Afrika.

Alla från Dalarna är alltså inte likadana. Vi kommer från olika byar av skild karaktär med egna språk. Helt olika gågator och hembränningsteknologier. Det som dock förenar är att i Dalarna bor det två sorters människor. De som bor kvar och de som flyttar.

Bor man kvar efter myndighetsålder så genomgår man en slags lokal rite of passage längs älvkanten – sedan blir man hänvisad ett rött pre-fab hus i centralorten av kommunfullmäktige där man tar sig en hårt sminkad fru och skaffar fem barn med varierande förmågor.

Lyckas man ta sig därifrån efter gymnasiet blir man av med alla klubbemblem vid länsgränsen (torshammare, skinnväst, fiol). Man kan naturligtvis återvända med turistvisum.

Många lyckas dock smuggla med sig parafernalia förbi gränsvakterna och lägger det i små lådor i sina källarförråd märkta med ’barndomsgrejor’. Sen en dag tar man upp den där lådan och får för sig att nu ska barnen få se. ’Dom här hade pappa när han bodde i Dalarna’. ’Var ligger det?’.

’På vägen till ski lodge i Lindvallen’.

Och ibland öppnar jag själv den där lådan med minnen och kastas tillbaka i såväl tid som rum, och nu ska jag sätta mig på Dalatåget jag åkt så många gånger förr. Jag ska åka hem och hälsa på en sjuk far, räkna med sprängda lådor.

Livet är inget jävla Tetris, get over it!

P Bergqvist — Mon, 27 Jan 2014 00:00:00 +0100

Det finns de som dissar pusselmetaforen för livet och istället drar en paralell till Tetris. Då ska jag berätta att livet inte är något jävla Tetris, visst att det kommer nya bitar hela tiden som man måste passa in i den befintliga spelplanen, men (viktigt men här)! I verkliga livet så kan man pausa, gå tillbaka på spelplanen och flytta runt saker som man vill ha dem. Du måste inte ha saker som trillar ner hela tiden utan kan ganska enkelt justera nedfallandet. Oplanerade saker kommer alltid att komma, men du kan förbereda dig såväl fysiskt som mentalt på det.

Så snälla, inga fler Tetrismetaforer tack, för metaforer är just bara metaforer. Säg att livet är det det är, inget mer, inget mindre.

Och allvarligt, vem fan vill ha ett helt perfekt liv (perfekt Tetris-bräde), hur skoj vore det egentligen?

Up and atom!

P Bergqvist — Fri, 29 Nov 2013 00:00:00 +0100

Uppbrott är svårt, det handlar om att bryta upp och dela ett liv i två. Det är riktigt, riktigt svårt. Det är klart att de kommande månaderna kommer bli jobbiga, riktigt jobbiga periodvis. Men jag ser bara positivt på hela situationen, annars hade vi knappast tagit detta beslut. Jag ser två föräldrar som kommer ha mer tid och ork för att ta hand om de små och som har mer tid för sig själva. Själv kommer jag ganska drastiskt att justera balansen mellan måste- och vill-listorna. Vill-listan har nu varit åsidosatt så länge så den får snart inte plats på papperet och jag hoppas att jag hittar energi och glädje när jag börjar beta av den. Det jag kommer börja med först? Bygga lastcykel förstås! Men för att göra det behövs det rensas i garaget, byggas arbetsbänkar, köpas verktyg osv.

Men som en fiktiv superhjälte sa! - Up and atom!

Det här med uppbrott

P Bergqvist — Fri, 15 Nov 2013 00:00:00 +0100

Det här med att vara arg är svårt för mig, men den senaste tidens händelser i mitt liv har visat mig att jag kan vara arg, och jag är inte rädd för det längre. Ilska kan vara något bra som driver en framåt mot ett mål, men det kan även sätta upp hinder då man tar beslut man ej annars skulle tagit, att agera i stunden på ilskan är sällan bra. Väl använd och reflekterad över så kan ilska användas för att guida en rätt, precis som gråt och sorg. Det är de ultimata markörerna för ens sinne, de kan guida dig rätt i valet och kvalet men även stjälpa dig. Under de senaste veckorna har jag både blivit hjälpt och stjälpt av alla känslor.

Någon så-där-mellanstadie-bästa-kompis har jag aldrig haft. Jag har haft bra vänner genom nästan hela livet, vissa har följt mig längre och vissa kortare men ändå är det ganska få som kommit mig nära inpå. Nästan hela mitt liv har jag varit beredd på uppbrott, uppbrott från min far och bror när mina föräldrar separerade och särade på oss två bröder. Än mer uppbrott när vi flyttade 30 mil bort.

Jag har alltid haft lätt att skaffa vänner, men även lika lätt att helt släppa taget om dem. Jag har nu vid 33 års ålder hunnit byta stad sex gånger, detta har både skapat och krävt ett visst state-of-mind för att kunna knyta nya vänskapsband men även bryta gamla. Jag har aldrig lärt känna människor djupt och ej heller så djupt som jag kanske velat. För att göra uppbrottet så minimalt kännbart för mig som möjligt så har jag hela tiden hållit en tydlig distans, för uppbrottet kommer alltid, var så säker kära Peppe.

Att leva så här har tagit ut sin rätt, jag har aldrig haft en riktigt nära vän och det tar nu ut sin rätt. Jag bor i en stad utan egna vänner utöver de jag har lärt känna via jobbet. Min mor, far och bröder befinner sig på minst 20 mils avstånd åt olika håll. Jag befinner mig nu mitt i ett uppbrott, det största någonsin och marken under mig skälver och den här gången har jag inte hållt distansen.

Framtiden för lokalmedia

P Bergqvist — Wed, 15 May 2013 00:00:00 +0200

Genom en händelse så fann jag mig själv och min kollega David Paulsson i en liten Nissan Micra på väg hem från SSWC 2011. Micran var Anna Lindbergs och vi fick lifta med henne uppåt i landet och denna blogpost tar avstamp från en del av det samtal vi hade under den sex timmar långa bilresan, och från en blogpost av Lars Alkner.

Lokalpress i mina ögon är dålig journalistik, bilder på barn som äter glass och ordvitsar på sportsidorna. Tyvärr så bekräftas denna bild titt som tätt och i samma stund så sjunker mitt förtroende för lokalpressen. Ordvitsar florerar inte längre bara på sportsidorna utan även en så allvarlig sak som euro-krisen skämtas bort. Lokala frågor ignoreras och förs istället på insändarplats av självutvalda pappersriddare. Detta är en utveckling som jag tycker är tragisk och hoppas vi kan göra något åt.

Anledningen till att jag gillar tidningsformatet (nu säger jag inte att den behöver vara i papper) är att det ger ett dagsutsnitt av aktuella händelser och hindrar en från den klickfrenesi som t ex Aftonbladet inbjuder till, där man aldrig riktigt vet om det man klickar på är aktuellt eller ej. En annan fördel en tidning ger är ett redaktörskap, redaktören fungerar som ett filter och är en garant för att leverera relevanta nyheter av bra höjd.

Hur ser jag då en lokalpress i framtiden? Jag ser lokalpressen som en naturlig knutpunkt för ett samhälle och ett måste om vi ska kunna ha en demokratisk debatt om hur vårt samhälle ska utvecklas. Representativ demokrati innebär inte att man bara går och röstar vart fjärde år utan kräver ett aktivt och kontinuerligt granskande av makten. Jag vill se politiska kommentatorer på lokalredaktionerna som har förmågan att se igenom de floskler politiker ofta använder och faktiskt analysera vad som sägs och ställa kritiska följdfrågor.

Finns det områden som lokalpressen inte kan konkurrera om? Ja, är det allmänna nyheter som TT-nyheter så kommer lokaltidningen aldrig vinna. Är det viktiga nyheter så kommer man att höra eller läsa om dem på annat sätt. Alla nyheter som en fysisk tidning kommer att publicera kommer att vara gårdagens nyheter, inte dagens nyheter. Så vill man ha aktuella nyheter så kommer inte lokaltidningens webplats vara den primära nyhetskällan.

Vilka målgrupper ska en lokaltidning satsa på? Som skräckexempel måste jag ta VLT:s val för några år sedan, man kapade Ung-bilagan och ersatte med en sida varannan helg och istället satsade på en generisk bilaga vid namn Latte med målgrupp kvinnor 55+. Vill man profitera på den målgruppen man har så är det ett utmärkt val, vill man skaffa sig nya målgrupper så är det ett uselt val. Den nuvarande målgruppen som kanske bara läser en tidning kommer att dö ut, och att satsa på en sån målgrupp innebär att ens egen verksamhet också kommer att dö ut. Ungdomar och yngre människor än 55 konsumerar inte bara ett nyhetsmedium och vill lokaltidningen vara en del i den konsumtionen så måste den hitta en nisch.

Så hur går vi vidare? Ingen aning faktiskt. Kanske göra en SWOT-analys, och då menar jag en riktig analys, inte de där halvdana som görs på varje konferens. Ta reda på vilka av ens styrkor som finns för att möta de hot som finns, vilka av svagheterna hotar vår verksamhet osv. Kanske bjuda in sina läsare och se vad de vill se av sina läsare, och försöka få fram vad de faktiskt behöver, inte vad de vill ha.

Det här med att växa upp i Leksand

P Bergqvist — Wed, 06 Mar 2013 00:00:00 +0100

Är glad att Uppdrag Granskning tar och reder ut Leksands Kommuns och Leksands IFs incestuösa förhållande. Visst att hockeylaget varit viktigt, men någon måtta får det vara. Det värsta jag kommer ihåg från min uppväxt är nog när kommunen fick för sig att sälja fritidsgården Kajen (den enda fritidsgården i Leksand då) och när vi frågade vad vi som inte spelade hockey skulle gör den sommaren så var svaret: - Vi kan låsa upp ett klassrum åt er. Tack så jävla mycket...

Ironin i det hela är att Leksands kommun något år senare ansökte om att få P3s ungdomspris, de fick det inte..

Spelade man inte hockey i Leksand så var man inte så mycket värd, så var det då, antar att det är likadant i dag.

Nej, jag är inte ironisk

P Bergqvist — Wed, 28 Nov 2012 00:00:00 +0100

Nej, jag är inte ironisk. En av de svåraste fraserna för människor att förstå när jag säger den. Det kanske är svårt att förstå eftersom jag länge var en skojare utav rang, allt var ett skämt och världen var min scen. Inget var så allvarligt så man jag inte kunde skämta om det. Och när jag skriver jag så menar jag just jag, jag använder allt mer sällan “man” när jag pratar om mig själv.

– Men varför då?! undrar kanske vän av ordning.

– Ironi är ju nånting bra! säger en annan.

Nej säger jag. Att skämta och ironisera är att gömma sig bakom en fasad för att inte behöva ta något på allvar. Att hålla obehagliga saker på en armlängds avstånd för att slippa beröras själv. För mig grundades det i min konflikträdsla, den konflikträdslan som grundades av mina föräldrars separation som ni läsare känner igen.

En episod som jag starkt kommer ihåg från mitt ironiska förflutna är när en vän kommer hem till mig. Vi sitter och pratar och så berättar han något om sin pappa, jag kommer inte alls ihåg vad det var men det var något allvarligt och något som “man” inte ska skämta om. Jag börjar då att småskratta. Min vän undrar vad fan jag håller på med, och det kan jag inte svara på..

Jag har fram till jag gjorde upp med min konflikträdsla hela tiden skämtat, ironiserat och framför allt, skrattat åt obehagliga situationer. Skrattet har varit en bot mot den ångest (nej, inget stup vi står framför nu, bara sån där lite vardaglig ångest) som uppstod hos mig när något allvarligt dök upp. Detta i sin tur gjorde att jag aldrig tog något på allvar. Allt var ett skämt, och dina känslor och upplevelser kunde jag skratta bort, för att skydda mig själv.

Att inte vara ironisk handlar även om att visa vad du själv vill, vad du har för önskningar och mål. Det handlar om att visa respekt mot den som tar emot ditt budskap. Sen jag fick barn har jag helt slutat med ironi, små barn förstår inte ironi och det är grymt att prata på ett sätt de inte kan begripa.

Vad gör man åt sånt här otyg då?

Sluta skratta åt obehagliga situationer.
Möt situation med det allvar den faktiskt kräver.
Säg vad du faktiskt menar.

Det här med att vara arg

P Bergqvist — Mon, 05 Nov 2012 00:00:00 +0100

Det här med att vara arg, det är en svår sak, svårare för vissa än för andra. Humble & bug bloggade om ilska, och har du inte läst det så gör det nu då det är i den texten jag tar avstamp ifrån.

Detta jag ska berätta nu är det inte så många som vet om, ilska och känslor är inte något man pratar om så mycket, vilket är lite sorgligt. Vi tar oss tillbaka till åren 2006-2007 och platsen är Linköping. Jag är student och inne på mitt nästsista år. Någonstans i mitt inre så hade detta fröet grott under en längre tid, då de konflikter jag och min sambo haft aldrig fått bli riktiga konflikter. Jag var livrädd att hamna i konflikt. Livrädd in i märgen. För att på något sätt hantera detta och inte bara låta detta vandra vidare till mina kommande barn så sökte jag hjälp. Jag fick komma till psykologprogrammets mottagning, där man i samtalsterapi får prata med en psykologstudent på sista året. Så jag gick och pratade med en och samma person under lite mer än ett halvår. 24 gånger satt vi och pratade, förstå vilken lyx det är. Att prata med en person som ställer motfrågor, som frågar om ens tankar bakom ens handlande. Lyxigt, och skrämmande.

Jag trodde länge under dessa sessioner att min rädsla för konflikter var för att jag inte kunde förutse andra hur andra människor skulle reagera i en konflikt. Någonstans i mig tänkte jag att bara jag kunde förutse alla reaktioner så kund ejag ta mig igenom konflikten likt en dator i ett parti schack, analytiskt och utan alltför mycket känslor. För kunde jag inte förutse deras reaktion var situationen helt ohållbar att försätta mig i. Eller...

En gång när jag var hos min samtalsterapeut för att prata så hade jag inget att prata om, inget alls. Så tystnaden blev kompakt. Terapeuten sa att det var min tid och ville jag inte prata så kunde vi sitta tysta. Och det gjorde vi. Men någonstans i mitt inre så fanns det något som ville fram, jag började prata om varför jag var sen till sessionen från första början. Min cykel hade haft punktering och jag hade lämnat in den till en cykelreparatör och hen hade satt i en för stor slang i däcket, till följd att däcket fick en bubbla och hjulet vobblade, en klåpare till cykelreparatör med andra ord. Min terapeut undrade varför jag tog upp just det just då. Fanns det något mer bakom frågade hen? Hen hade identifierat en potentiell konflikt, den mellan mig och cykelreparatören. Jag blev ombedd att beskriva när jag i tanken gick tillbaka till reparatören och klagade. - Jag tar väl och rullar iväg med min cykel, jag lyftar in den genom dörren och säger till repa... Där, just där, i berättandet av det som inte ens hade hänt, trodde jag att jag skulle dö. Inte bara dö sådär som man gör av skam som när man snubblar på trottoarkanter, utan av den djupaste ångest. Det kändes som att jag stog vid ett stup. Ett högt stup, i princip bottenlöst, och jag blev puttad, skuffad, sparkad ut för det. Så rädd för konflikter var jag. Det är då jag inser att det faktiskt inte är reparatörens reaktion jag är rädd för, utan min egen. Jag vet inte hur jag själv kommer att reagera i en konflikt, och detta skrämmer mig såpass att jag till varje pris undviker en konflikt.

Vi spolar fram några veckor, jag står och kokar potatis och ska lyfta på locket, i min hand har jag en virkad grytlapp. Locket har tappat själva handtaget och allt som kvar är en skruv att greppa. Ni hör själva vart åt det här slutar, jag bränner mig på fingrarna och tappar locket i golvet och skriker något i stil med: - Jävla lock! Arg på ett jävla lock... Hur patetisk får man bli egentligen. För mig vändes dock världen upp och ner, jag kunde bli arg, om än på ett litet lock, men jag kunde bli arg utan att världen kollapsade. För min världsbild sen jag hade varit sex år var att blev man arg så bröt man all kontakt och flyttade 30 mil bort. Det var min bild av mina föräldrars separation drygt 20 år tidigare. Haderaj..

Mitt råd till alla er, låt inte ert onda arv bli ett ont arv åt era barn. Gör något åt ert onda arv och kom ut starkare på andra sidan.

Så det här med att vara arg är svårt. Jag har sen den dagen kämpat för att våga säga till, men det är svårt, väldigt svårt ibland.

P.S. Som vissa av er vet så är jag inte ironisk, men det kommer jag avhandla i en framtida blogpost, men jag kan säga så mycket som att det har sitt ursprung i berättelsen ovan.

Mina är gröna

P Bergqvist — Mon, 01 Oct 2012 00:00:00 +0200

Humble&bug bloggar om handvärmare,

mina är gröna.

En plattfot börjar barfotalöpa

P Bergqvist — Sat, 29 Sep 2012 00:00:00 +0200

Under semestern så gav jag mig ut på en springtur med svägerskan, i ett par vanliga springskor, och ungefär efter två kilometer så fick jag akut skavsår precis under foten. Det var något i sulan som var knas, så det var bara att ta av skorna och springa barfota sista biten hem, och just där och då upptäckte jag vad skönt det var att springa utan skor. Detta fick mig att läsa in mig på barfotalöpning och dess fördelar och nackdelar.

Jag gav mig ganska snart av till Runners store i Stockholm som hade ett stort och bra utbud av Five Fingers-skor, som var de skorna jag hade siktat in mig på. Väl hemma så började träningen, de första två veckorna så gick jag bara på promenader i skorna, och det räckte gott. Att upptäcka att man har muskler och senor på ställen som man aldrig trott är en ganska intressant upplevelse, träningsvärk under fötterna är något man hade innan ;-)

Så under de senaste ~tre månaderna har jag sprungit två-tre gånger per vecka. Och tagit det lugnt, väldigt lungt för att känna av hur fötterna mår och känns och inte överanstränga dem. Men.. För två veckor sedan så gav jag mig ut, och sprang liite snabbare än vad brukar (~6:30 min/km istället för 7 min/km), och sprang fyra istället för tre kilometer. Då var det något som inte kändes bra i foten. Någonstans i fotleden började det göra ont, så det vara bara att sluta springa och gå sista biten hem.

Det är nu det blir intressant. Fick genom jobbets sjukvårdsförsäkring en tid hos en ortoped. Tog med mina Five Fingers dit och direkt dömde han ut dem, man måste ha korrekt stöd under, bakom, bredvid och troligtvis ovanpå foten. Har man inte det får man problem med fötterna. Och då hade jag knappt berättat vad som var mitt problem.. Han föreslog att par rediga skor med specialgjuten sula för att tvinga upp mitt fotvalv. Detta är för mig som att istället för att börja gymma skaffa sig ett motoriserat exoskelett och ducka för hela problemet. Ni förstår nog att jag inte kommer att följa den här ortopedens råd och inte gjuta några sulor.

Så vad nu? Jag har läst en hel del om folk som lyckas springa barfota med plattfot. Så det är vad jag kommer fortsätta med, och kanske ta hjälp av någon som faktiskt vet hur man kommer tillrätta med problemet och inte sminkar över det.

Jävla kunder...

P Bergqvist — Sun, 12 Aug 2012 00:00:00 +0200

Vissa kunder är jobbigare än andra, vissa kunder vet inte vad de vill ha, men de vill ha något häftigt och coolt, gärna med en 5:a efter HTML:en. De har en liten budget och vill helst att siten skulle varit live igår. De kan inte ta ett steg tillbaka och se sin bild i det stora hela, de brukar även vara väldigt känsliga för återkoppling, oavsett dess karaktär. Jag hatar såna kunder, för en sån kund är jag.

Att bygga sin egen site är ett rent helvete. Allt jag listade ovan är sant, och jag hatar det. Men nu är kunden äntligen nöjd, och gud vad skönt det är. Den gamla siten är nu arkiverad, den här siten kommer du att delas upp i två, dels i denna som kommer vara en mer personlig site där jag kommer att skriva om allt mellan zombies, genus och allsköns moster (se taglinen) och kommer primärt att vara på svenska. Den andra siten kommer att handla om webutveckling och nörderi och hittas på dev.bergqvi.st och kommer nästan enbart vara på engelska. RSS:er finns, så det är bara att prenumera, vill du läsa allt så prenumerar du på allt, annars så finns det en RSS för varje tag.

Hoppas du ska trivas på den här nya siten, för det gör iallafall jag, och det är ju huvudsaken då jag är kunden som betalt för den.