Hursomhelst: Imorse var jag och V ute och spatserade med vagnen. Eller, han sov, jag lyssnade på The Martian och tryckte vår Bugaboo framför mig runt Oset och Rynningeviken. Det var en makalös höstmorgon, ni vet när det är svinkallt i skuggan, men solen värmer som en bättre sommardag och fåglarna sjunger som vackrast.

På väg tillbaka, på genvägen bakom koloniområdet, såg vi en äldre man som kom joggandes. Han var i pensionsålder och joggade i kanske sexminuterstempo. I bar överkropp (FYI: det var 13 grader i luften). Han såg lycklig ut. Då slog mig den där tanken: det är den där gubben jag vill bli.

Alla har vi olika anledningar till att springa. Vissa vill springa långt, andra snabbt, några långsamt och ofta, andra vill bli snygga och smala, några vill stressa av. När jag började springa för sex år sedan var det för att jag var för fet, och jag springer nog fortfarande i ärlighetens namn bort från The Blerch. Sedan V kom in i mitt liv springer jag också för att orka vara en bättre pappa och en förebild för honom, att inte vara den där som står bredvid lekplatsen, fingrar på telefonen och vill gå hem och kolla på Byggare Bob.

Jag vill vara gubben som går ut och joggar på morgnarna och skiter i farten, som kanske inte har ett organiserat träningsprogram, utan bara vill må bra. Jag vill att V ska kunna se på sin pappa och se en man som mår bra. Kanske är han inte den snabbaste löparen (eller vilken motionsform jag nu kan och vill ägna mig åt), men han springer och tycker om det, han gör saker han mår bra av. Så vill jag se mitt långsiktiga jag, som den där mannen jag såg imorse. Jag vill investera i min hälsa långsiktigt och tryggt, inte bränna allt idag. Jag kanske inte blir snabbast, men kan jag vara en glad, löpande pensionär någon gång är målet nått, och då blir min ålders höst förhoppningsvis lika vacker som den höstmorgon som mötte mig och V.

Det var ett tag sedan sist. Två år närmare bestämt.

Varför på detta viset då? Jo, livet har tagit såna där vändningar som det gör ibland, och då har löpningen varit lågprioriterad. Du undrar vad jag gjort istället? Tja, pluggat på universitet, druckit kaffe, odlat tomater, gått på bröllop, blivit pappa, vaggat kolikbarn, gått barnvagnspromenader, fikat en del, ätit mycket gott, sovit dåligt på nätterna och nu så har jag börjat springa igen.

jag vet inte riktigt vart jag vill ta det här inlägget, men häng på så får vi se vad det blir. Hursomhelst så har jag kunnat springa kontinuerligt i en dryg månad nu (tack för att du sover på kvällarna V!) och försökt vara sådär skönt målmedveten, börja långsamt, springa kort och inte bli övermodig ni vet. Det värsta är att det verkar ha funkat bra också. Jag har gått från fem kilometer på typ halvtimmen (jag sa ju att jag hade fikat för mycket!) till att springa GBGvarvets seedningslopp på 49:58 i lördags. En månad till sub50 alltså. När jag började springa 2009 tog det ett år.

Nu kanske du undrar vad hemligheten är? Nehe, nej nej, okej, men skit i det då. För det finns liksom ingen, förutom att springa lagom långt och långsamt när man inte tränat på ett och ett halvt år. Korta tröskelpass, snälla intervaller, kort distans, inget pass över timmen än så länge. Men kanske viktigast av allt: att inse var man står. Jag gör inte milen på 43 idag, och måste sänka mina förväntningar därefter. Jag har gått länge och deppat över att jag inte springer som jag gjorde 2012-2013, men det tjänar, som du förstår, inget till. Man blir inte snabbare av att gräma sig över hur bra man en gång var (hade man gjort det hade jag typ haft världsrekord på alla distanser och möjligtvis i spjutkastning och Dungeons and Dragons).

Så mot nya mål (om fjärde gången kan räknas som nytt), nya distanser, barnvagnsjoggar, splitshorts, kompressionsstrumpor och allt det där. Jag kanske uppdaterar här lite ibland när jag känner för det (och V sover middag). Välkommen tillbaka.

1. Stockholm Magathon

Årets stora mål, tyvärr hade träningen inte gått som beräknat, så jag sänkte målet från 3:28  till 3:45. Åkte med klubben upp till Stockholm, bra bussresa, fin uppladdning, allt kändes bra. Starten gick, jag och Anders hängde på farthållaren för 3:45, ganska snabbt var vi framför hen med ballongen och sprang i ett bekvämt tempo, någonstans 5:20.

Någonstans vid Västerbron tappade jag bort Anders, fortsatte kontrollerat tillbaka till Valhallavägen, men där började jag känna av magen. Sprang förbi amerikanska ambassaden och ut på Gärdet, men där tog det stopp. Eller, ja, alltså jag stannade för att min mage hade satt igång. Efter en paus för eftertanke på en bajamaja försökte jag börja springa igen, men kom aldrig in i tempot, halvmaran passerades på 1:57 (tanken var 1:50), men jag tänkte att det säkert löser sig. Då visste jag inte att delen på Djurgården är lång, backig och tråkig. Jag ville bryta, jag ville stanna, men tänkte att jag skulle ta mig över Djurgårdsbron för att därifrån se vad som händer. Sagt och gjort, på Djurgårdsbron träffar jag Anders igen, han måste ha sprungit om mig när jag satt och mediterade. Han var helt slut, jag sprang vidare. Började ta gångpauser om vartannat för att orka hela vägen, jag ville ju ha den där jävla t-shirten!

På Söder Mälarstrand började det hällregna, nu ville jag inte bara ha en T-shirt, utan också en öl. Jag sprang vidare mot centralen, upp över Torsgatan, Odengatan och mot Humlegården, allt jag tänkte på var T-shirt och öl. Mitt mål var nu någonstans 4:00, jag fattade nog ändå att det skulle vara kört, men i mål skulle jag.

jag kom i mål på 4:04, grinade som ett barn i ösregnet, tog mig tillbaka till IP för att duscha, fick min T-shirt och träffade Anders som hade brutit (fotsmärtor). På väg till klubbens tält ser jag att Erdinger bjuder på alkoholfri ÖL! Mission accomplished alltså, både T-shirt och öl.

Vägen hem var inte så lustig, jag var mest besviken. Jag är fortfarande besviken. Det var inget bra lopp, jag borde ha tänkt mer på hur jag skulle dricka och äta under loppet. Jag får se om jag gör en repris nästa år, just nu verkar det inte så, det lutar åt att satsa på mil och halvmara istället. Eller någonting helt annat.

2. #Annapetter13

En vecka efter maran var det så dags. Äntligen fick jag bli en äkta make (har tydligen fejkat i massa år) och gifta mig med min Anna. Det var en fantastisk dag med fantastiska människor, tack alla som var med och delade det med oss!

3. New York

Bröllopsresa till New York, en helt fantastisk upplevelse med god mat, långa promenader, värmebölja och turistande till max.

4. Värmebölja i gamla Sverige

Jag. Hatar. Värme. I alla fall att springa i den. Det fungerar bara inte.

5. Dalenrundan

Någon slags tävlingscomeback. Anna följde med som support till Brevens Bruk för att ta emot en förhoppningsvis helt slutkörd löpare efter sex km stig. 28 grader i skuggan (se punkt 4) och ett hysteriskt bra startfält gjorde att starten gick fort. För fort. Första km på 4:10 var inte ett smart drag, och jag hann stava till syreskuld fler än en gång under tävlingens gång. i mål på 28:20 (en minut sämre än förra året) men ändå nöjd, ser det som en startpunkt inför kommande lopp, och ska försöka bli bättre till 2014 istället. Dalenrundan kan för övrigt rekommenderas, en trevlig sak som känns väldigt back to basics.

6. Styrketräning

Jag har lovat mig själv att försöka träna mer styrka, mest för att uppnå någon slags nivå där kroppen mår bra igen. Efter en diet på kaffebröd under hela sommaren måste någonting göras och kroppen måste fatta att den ska jobba igen. Så nu blir det hårdträning tillsammans med GSP (bra app!) och så lite (mycket) löpning på det. Nu ska jag komma tillbaks igen! Jag har funderat och kommit fram till att min bästa löpvår gjorde jag efter en vinter med mycket styrketräning, så kanske är jag någonting på spåret? Värt att prova hur som helst.

Magiskt klipp. Kolla Kilian och Marco de Gasperi när de spurtar i slutet… Det går fort då.

en dagstur till Stockholm för att springa en halvmara och hälsa på Carbonnier och Göransson? Absolut en av årets trevligare dagar.

Tåg från Örebro 07:35, framme i Stockholm 09:35. Därefter promenad till Rålis för att hämta nummerlapp och träffa Anders. Det kändes ändå rätt bra i benen för dagen, men. Planen var att hålla 4:50-tempo för att försöka hitta någon slags jämn fart för att ta sig runt.

Under Lilla Västerbron stötte jag ihop med Åsa, Elin, Kent och Stefan för en kort tweetup, trevligt att få riktiga ansikten på många i twitterflödet!

Pär anslöt efter några minuter, vi gick och hämtade hans nummerlapp, sedan satte vi av på en uppjogg längs Norr Mälarstrand och pratade igenom loppet litegrann. Pär siktade mot 1:19, tanken var att inte blåsa allt krut i början. Nu började det bli riktigt varmt också. Det närmaste sommarvärme vi har haft i det här landet sedan kanske augusti. Skönt, men kanske inte idealiskt löparväder.

Knatade mot startfållan där Anders motade in mig i rätt led, stod och laddade det sista med Åsa, knöt dubbelknut på skorna med tio sekunder kvar till starten, sedan var det den enkla biten kvar. Att springa. Höger-vänster-höger-vänster. Repetera.

Första kilometrarna på 4:40, alldeles för fort, men känslan var god. Framåt varvning kröp farten nedåt, mycket beroende på ett backigt parti utåt Fredhäll som sög musten ur benen rätt rejält. Första milen gick på 47:26, alltså på gnällen till 1:39:59. Fortsatt bra känsla, Norr Mälarstrand avverkades i 4:45-tempo, så även norra delen av Kungsholmen. Sedan blev det backigt, och benen mer eller mindre dog. Flåset fanns kvar (så mycket som det kan förväntas vara kvar efter 15 km hård löpning), men benen ville inte vara med. Det blev krig sista biten, hade riktigt bra hejarklack vid vätskekontrollen efter 16,5, systrarna Carbonnier gjorde ett bra jobb både som vätskelangare och påhejare, det gjorde stor skillnad!

När jag passerar över Lilla Västerbron hör jag från speakern att Mikaela Kemppi har vunnit damklassen, utbrister ett spontant ”JAAA” och får den där extra energin som behövs för att klara de sista, tunga tre kilometrarna. Får en vattenflaska av Anders, springer så gott jag kan genom backarna i Fredhäll, nu är det riktigt tungt. Till slut tar jag mig i mål på 1:42:18, och är nog hyfsat nöjd utifrån förutsättningarna. Bra support loppet igenom, fin bana, en tid som jag nog hade förväntat mig att göra.

Pär då? Jo, han gick in på en 20:e plats på den helt fantastiska tiden 1:19!

Efter målgång träffade jag Anders, fixade lite återhämtning och tog tunnelbanan hem till honom och Emelie. Väl där blev jag utfodrade ordentligt, sedan var tanken inflyttningsfest, jag kunde vara med en stund, tåget mot Örebro gick alldeles för tidigt. Dock hann jag äta massa god mat och umgås med dem och andra trevliga människor. Får ta revansch en annan gång och stanna längre.

Eller, planering och planering? Jag skulle ju inte tävla så mycket i vår, det skulle ju vara Startmilen och sedan Stockholm Marathon. Så blev det inte. Det blev istället såhär:

1. Startmilen. Bra början på säsongen, många klubbkamrater att springa tillsammans med. Milen är fortfarande en vidrig distans, därför borde jag tävla oftare på den sträckan.
2. ÖAIK Halvmaraton. Mer ett bra träningspass, men som kanske gick lite fort mot slutet. Bästa lärdom: jag älskar halvmaradistansen.
3. Munkastigen Trailrun. Den här blir ett äventyr i Tivedsskogarna, 44 km i det tempo som känns bäst för dagen. Och en härlig utflykt!
4. Kungsholmen Runt halvmara. Den här ska gå lite fortare än ÖAIK-halvan är det tänkt, men mest som ett bra långpass med sällskap. Och så får jag träffa bästa Carbonnier samtidigt!
5. Stockholm Marathon. Här ska det maxas. Ordentligt.

Slutsats vi kan dra av detta: jag är värdelös på att hålla mig till en plan.

Efter detta vet jag inte mycket vad som händer. Juni kommer av olika anledningar inte bli en månad fylld av massvis med träning, men kanske är det bra att varva ner efter maran för att sedan varva upp med sikte mot höstens mål (som jag inte bestämt än)? Det blir nog en del brödrostlopp, mest för att det är så trevligt, men sedan vill jag ha ett mål framåt höstkanten för att avsluta ”säsongen”. Vilket det blir återkommer jag med efter marathonmålet är uppnått.

Hörs!

En onsdag i april kan man göra många saker: kolla på TV, äta mat, handla onödiga grejer eller springa en halvmara som egna klubben anordnar. Jag valde, som du kanske förstod av titeln, det sista alternativet.

Jag, Anders och Daniel hade sedan tidigare bestämt oss för att ta tävlingen mer som ett bra träningspass. Meningen var aldrig att maxa, utan att försöka hitta ett rimligt tempo inför maran och hålla det jämnt över hela loppet.

Det var en blåsig dag igår, men vi hade tur, största delen av loppet slapp vi motvinden. Tror inte jag hade skrivit samma positiva race-rapport om motvinden hade slagit oss i ansiktet loppet igenom.

Sagt och gjort, det här skulle trots allt vara ett lite snabbare träningspass över 21 kilometer, började vi i 5:00-tempo (eller, första kilometern på 4:40, men det är ju så man gör på tävling) och höll det ganska precis eller marginellt snabbare under första milen. Fram till tolv kilometer kändes allting frid och fröjd, benen var fräscha och tempot inte mer än lagom. Sedan blev det tungt. Riktigt tungt. från tolv till femton kilometer var jag trött, dålig och ville bara släppa, dra ner tempot och lunka i mål. Då är det tur att man har sällskap! Daniel och Anders var bra stöd, vi hjälptes åt bra där när det började kännas motigt.

För sedan släppte det. Ni vet den där underbara känslan när allting fungerar igen? Den där som man får efter en dålig period i ett lopp och krafterna kommer tillbaka? Det hände mig efter 15 kilometer. Det fanns tryck i benen igen, kroppen svarade och jag kunde trycka upp tempot i 4:50 och det kändes okej. Det hjälpte också att vi började märka att vi planerat smart, här började vi komma ikapp löpare som sprungit iväg snabbt i början av loppet. Det känns alltid bättre mentalt att hinna upp och springa om än att bli omsprungen i slutet. Sista femman blev hårdare än planerat, men som jag behövde det. Att få springa på i ett okej tempo mot slutet av en halvmara, den distans jag ändå tycker allra bäst om.

I mål kom jag på 1:44:08 utan att vara särskilt slut, Anders fick nöjet att slå mig på halvmaradistansen för första gången när han spurtade om i sista nedförsbacken mot mål. Han blir grym i år, men det ska dock inte hända igen om jag får bestämma (men eftersom jag inte bestämmer kommer det hända många gånger än)!

Sammanfattningsvis ett väldigt bra pass som gav ett fint besked vad gäller maraformen. Arrangemanget var riktigt bra skött, och många gjorde bra tider i blåsten. Nu ska jag springa Kungsholmen Runt för att slipa lite extra inför första juni, sedan blir det finputsning och så race.

Fullständiga resultat finns här. Erik Anfält slog till med nytt personligt rekord samtidigt som han slog ban- och klubbrekord. 1:09:55 är RESPEKT! Och bra jobb av Mikaela Kemppi som vann en förkrossande seger i damklassen med nio (!) minuter på nytt pers (med 3:30). Det här kan bli ett bra år för ÖAIK.

Tack IF Start för bildlånen. Hoppas det var okej.

1. Emelie Forsberg i Sportspegeln. Ett litet reportage om vår nya stjärna på löparhimlen. Ett fint, ganska nedtonat reportage om en människa som verkar sådär ärligt genomsympatisk.

2. Dokumentären om Reza Madadi. 45 minuter om Mad dog och hans resa mot UFC153. Ett närgånget reportage om en mycket intressant människa och fighter. Jag gillar verkligen att det inte hamnar i något glamoröst fack, utan det finns så mycket vardag i det, hur han åker på smågalor, äter frukost på kvarterscafét och liknande. (Bild från MMAnytt.se

Bra, då vet du vad du ska göra ikväll, varsågod!

Årets första lopp avklarat. Det gick väl bra med tanke på förutsättningarna. Två minuter sämre än för ett år sedan, men med tanke hur illa jag tränade höst och vinter 12-13 är jag nöjd.

Tio kilometer är en fruktansvärd distans. Den måste liksom gå fort hela tiden. Du kan inte tveka, för då har du helt plötsligt tagit ett beslut du inte visste att du tagit. Att tveka, sakta ner eller ens tänka tanken på att det gör ont är lika med döden.

Jag sprang på så hårt jag kunde idag, höll min taktik rätt bra. Det primära målet var att komma i mål före Anders och Daniel, och det lyckades till slut. Jag vet att de båda är spurtstarka, så jag var tvungen att få en lucka tidigt som de inte kunde täppa till. Sagt och gjort, efter drygt fyra kilometer såg jag att de inte hängde med när jag drog upp tempot litegrann, så jag försökte pressa på och lyckades öppna en lucka som turligt nog räckte hela vägen. Dock är jag övertygad om att de spöar mig snart, tror de kommer gå från klarhet till klarhet under året.

Klockan stannade på 45:00 (sekundära målet var sub45, känns lite surt), jag är nöjd trots allt. Jag kan bättre, kommer springa snabbare i år, men som formbesked är det bra. Nu blir det marafokus, jag tar gärna emot tips på pass för att vässa maraformen.

Ett stort tack till Anne, Goran, Åsa, Anders, Per, Jonas och Lars för trevligt häng på Bishops efteråt. Och tack Bishops för en osannolikt god rödbetsburgare!

stilstudie. Bild från IF Start, tack för lånet!