Nu är det klart, filmen som kommer analyserar på Psykologer tittar på film i Umeå, 4 maj på psykologstudentkonferensen PS12 är: För dig naken av filmaren Sara Broos.

I filmen får vil föja den berömde konstnären Lars Lerin och hans sökande efter kärlek och närhet. Efter mängder av kraschade relationer  och många år av alkoholmissbruk bestämmer sig Lerin för att nätdejta. Det leder till att han träffar Junior från Brasilien. Lars och Junior kommer från skilda världar och har svårt att förstå varandra. En film om två som satsar helhjärtat trots olika förutsättningar. Sara Broos är guddotter till Lars Lerin och skildrar honom både med närhet och distans. En varm och bitvis rolig film om att våga kasta sig in i det okända. Men filmen väcker också många frågor om kärlek och makt i relationer, om att utnyttja och bli utnyttjad. Och vem mår egentligen dåligt och för vad?

Till samtalet och diskussionen med publiken efter filmen kommer psykologen Malin Edlund. Moderator: Jonas Mosskin. Filmvisningen är gratis för alla som köpt konferensbiljett och är även öppen för allmänheten. Visningen börjar kl. 18.00, på fredag 4 maj. För dig naken (74 min) vann Dragon Award för bästa svenska dokumentärfilm på Göteborg International Film Festival 2012.

250 personer kom och lyssnade på Psykologer tittar på film-seminariet om Vi måste prata om Kevin på Göteborgs Filmfestival. Det var knökfullt och folk trängdes i alla hörn på Lagerhuset intill biograf Draken. Vi måste prata om Kevin är en berättelse, en bok och en film som verkligen engagerar människor. I spåret av skolmassakrer och nu senast det ofattbara attentatet på Utöya, så finns det en slags omedelbar direkthet i historien om Kevin. Vi kanske måste prata om Kevin, vare sig vi vill det eller inte.

Filmatiseringen av Lionel Shrivers bok, en bästsäljare från 2006, är på många sätt bättre än själva boken. Där boken bitvis är pladdrig, självömkande och utgår enbart från mammans perspektiv, blir filmen mer neutral och objektivt betraktande av skeendet, även om filmen också utgår från mammans upplevelse. Boken lider av ett ensidigt perspektiv där mamman som berättar, försöker skriva sig fri från ansvar. Det är uppenbart en självupptagen kvinna som i sitt sökande efter att förstå, främst vill bortförklara det hemska massmordet som Kevin begått. För i Evas värld är det som om hennes egna tillkortakommanden och brister ändå inte kan förklara så mycket. För Kevin var ju psykopat, redan från början. Det var kört. Det var oundvikligt.

Utifrån psykologiska studier är det tveksamt om man kan dra den typen av slutsatser. Det finns inte en enkel orsakskedja som leder fram till associalt beteende och psykopati, menade psykologen Eva Löwstedt som diskuterade filmen med mig och publiken. Dock finns det en del riskfaktorer och Kevin har tyvärr inte en mamma som förmår att möta och se dennes behov på ett adekvat sätt. Det är uppenbart att mamman har svårt att knyta an till sitt barn. Hennes problem med anknytning gäller kanske inte bara sin son utan även i relation till andra också. Eva lämnar Kevin tidigt som liten och är borta i flera veckor, månader på långresor, något som kanske inte var helt lyckat med tanke på anknytningssvårigheterna. Så långa separationer från anknytningspersonen är svåra för barn att hantera.

Hennes man lyckas inte heller vara ett stöd eller en hjälpande partner. Istället blir pappan till en slags blåögd helgpappa som jobbar heltid och som introducerar sonen för manliga, våldsamma lekar. Pappan naivitet och oförmåga att förstå och möta hustruns desperation blir plågsam som man att se. Det är också en smula oklart varför en kvinna som Eva, som satsat allt på karriären, lägger ditt jobb åt sidan i och satsar allt på barnen, som hon inte får så mycket ut av att ta hand om.

Det finns en fråga om barn kan vara onda eller vilja ont som finns närvarande hela tiden i berättelsen om Kevin. Det får mig att tänka på novellen Sommarbarnet, av Tove Jansson i hennes novellsamling Resa med lätt bagage. I den får vi möta ett sommarbarn som kommer till en skärdgårdsfamilj och vänder upp och ned på allt och alla. En 11-årig pojke lyckas på några sommarmånader sprida sådan osämja och dålig stämning att han till slut blir hemskickat. Då har pojken dödat och plågat djur, och gjort allehand otyg. Det som är intressant med Janssons framställning är att den också har samma underliggande idé, nämligen att vissa barn bara är onda eller hopplösa för att de vill det. Janssons språk är stramt och med mycket mellan raderna vilket för mig blir mer levande än Shrivers pladdriga Sex and the City-prosa. Janssons omdöme och estetik tilltalar mig, men budskapet är egentligen detsamma. Det är barnet det är fel på.

Kevins associala drag blir alltmer uppenbara ju äldre han blir. Behandlingen av systern och diversé husdjur följer en en psykiatrisk standardbeskrivning av ett problembarn. Under seminariet framkom det att styrkan med filmen är att den förhåller sig mer öppen och lämnar uttrymme för betraktaren att förklara de biter som fattas i berättelsen. Är det verkligen Kevin som skadar lillasysterns öga eller är det en olyckshändelse t.ex? Det får vi aldrig veta med säkerhet. Själv är jag beredd att hålla med mamman i hennes misstankar.

En sak som stör mig är att Kevins beteende eller massmord aldrig riktigt blir förklarat. Om det var en vansinnesakt på skolan som saknade mening förutom att väcka uppmärksamhet, varför dödade han då systern och pappan? Det enda sättet för mig att förstå dödandet av familjemedlemmarna är att Kevin har någon form av grandios narcissistisk problematik där dödandet av de andra i familjen blir ett sätt att få ha kvar mamman ensam. Men viljan att ha kvar mamman är i Kevins förvrängda värld också ett sätt att rikta sitt uppdämda hat mot mamman genom att döda de två personer som hon verkligen älskar. Tilda Swinton gör en fin rollprestation och förmedlar verkligen en desperat ångest på ett övertygande sätt.

Filmen har en förmåga att stanna kvar och fastän jag inte riktigt vill, så pratar jag om Kevin.

PS: På fredag 17 februari har Vi måste prata om Kevin biopremiär i Sverige.

Vill du vara med och utveckla Psykologer tittar på film?

Sedan våren 2007 har jag ensam drivit Psykologer tittar på film, en mötesplats för psykologiska samtal och analyser om film. Sedan 2008 har Psykologer tittar på film haft sin bas på Kulturhuset i Stockholm och visat film i Klarabiografen. Det har varit en publiksuccé med fulla hus nästan varje gång. Efter varje film analyseras den tillsammans med mig och några inbjudna gäster, oftast psykologer. I publiken finns en skön blandning av psykologer, studenter, filmintresserade och folk som gillar att prata om kultur.

Psykologer tittar på film har deltagit flera gånger på Göteborgs Filmfestival samt även gjort avstickare till andra mindre filmfestivaler i Sverige. Psykologer tittar på film har också genomfört enstaka samarbeten med bla. Cinemateket, Folkets Bio, Atlantic Film och olika filmare. Psykologer tittar på film har under årens lopp genomfört ett femtiotal arrangemang. Det är en fantastisk plattform att möta intressanta psykologer, psykoterapeuter, filmare och att föra ett samtal med en intresserad publik.

Nu söker jag dig som vill vara med och utveckla konceptet och ta det vidare till en ny nivå från 2012 och framåt. Du är kanske journalist, psykolog, psykologstudent, filmare, filmproducent eller filmvetare med psykologisk intresse. Du gillar film och duckar inte för att diskutera kultur från oväntade håll. Du gillar att prata inför folk och har kanske jobbat som producent, moderator eller är van att intervjua och möta människor inför en publik. Du brinner för att skapa sociala mötesplatser och för att skapa en dialog med allmänheten om film och psykologi.

Jag behöver en sidekick som både kan vara min partner, stand-in och som samtidigt har egna idéer om psykologi och film. Det här är inget heltidsjobb utan det handlar om strötimmar här och där och kan med fördel kombineras med andra jobb.

Om du är intresserad, skicka då in ditt programförslag för hur du skulle utforma en säsong med tre filmvisningar på Psykologer tittar på film. Berätta om vilka filmer, gäster och tankar du har kring programmet. Skriv även några rader om vem du är och vad du gjort tidigare.

Stor vikt läggs vid att vi ska fungera ihop och ha kul. Jag ser gärna kvinnliga sökande. Hör av dig så snart som möjligt till mig, eller senast den 30 november. Sprid gärna vidare detta till någon du tror skulle vara intresserad.

Med hopp om kontakt!

Jonas Mosskin

jonas(at)mosskin.se
www.mosskin.se
www.psykfilm.com
073-650 51 03
twitter: @jonasmosskin

Psykfilm på Facebook

Den 25 oktober visar Psykologer tittar på film Gus van Sants obehagliga Elephant (USA, 2003). Den handlar om timmarna innan den hemska skolskjutningen vid Columbine High School, i USA där vi får följa några skolungdomar timmarna innan massakern. Filmen bygger på händelserna vid Columbine High School 1999 då två gymnasieelever dödade ett dussintal elever och skadade ett tjugotal innan de själva tog sitt liv. Filmen skildrar på ett respektfullt sätt en djupt tragisk händelse, utan att förfalla till varken moraliskt fördömanden eller romatisering av gärningsmännen. Den kan förhoppningsvis ge en bakgrund till en diskussion om arga unga män som begår fruktansvärda våldsdåd i vår tid och i vårt eget närområde. Elephant belönades med Guldpalmen i Venedig 2003.

Gäst är Jenny Klefbom, psykolog som jobbar mycket med barn och tonåringar. Hon är även skribent och medverkar som psykolog i TV4. Filmen börjar kl. 19, och biljetter köper du enklast på hemsidan här. Filmen är 1h 20 min och samtalet börjar direkt efter filmen.

Varmt välkomna!

PS: Senare i höst, 22 november visas Dolt hot (FRA, 2005) där regissören Michael Haneke berättar en gastkramande historia. En känd tv-profil får videofilmer där han och hans familj filmats i smyg. Efterhand blir filmerna allt mer intima och förebådar ett möte i verkliga livet. Dolt hot knyter samman borträngda sanningar om barndomens oförrätter med nutiden på ett lysande vis. Den vann mängder av priser. Gäst då är Malin Edlund, organisationspsykolog, mest känd som Radiopsykologen i P1.

Så är det äntligen dags för den tionde säsongen av Psykologer tittar på film. En filmklubb där du som publik analyserar och diskuterar filmer utifrån ett psykologiskt perspektiv tillsammans med inbjudna psykologer och psykoterapeuter.

Hösten säsong inleds 27 september med Costa-Gavras filmklassiker Z, (GRE/FRA, 1969) I filmen som bygger på en sann berättelse får vi följa de politiska spänningarna i Grekland på 1960-talet strax innan militärjuntan griper makten. En känd vänsterpolitiker spelad av Yves Montand, råkar ut för en dödsolycka men när en åklagare med stort patos går till botten med fallet visar det sig vara ett politiskt attentat. Filmen som har en dokumentär känsla skildrar ett genomkorrumperat samhälle där eliten styr. Z är både en studie i samhällets maktapparat som en historisk kommentar till de aktuella politiska problemen i dagens Grekland. Gäst är psykiatern och psykoanalytikern Eli Högberg samt Apostolis Papakostas, sociolog och professorn på Södertörns Högskola.

25 oktober visas Gus van Sants obehagliga Elephant (USA, 2003). Den handlar om timmarna innan en hemsk skolskjutning i USA där vi får följa några skolungdomar timmarna innan massakern. Filmen bygger på händelserna vid Columbine High School. Gäst är Jenny Klefbom, psykolog som jobbar mycket med barn och tonåringar. Hon är även skribent och känd för sin medverkan i TV4.

Sist ut 22 november, är franska Dolt hot (FRA, 2005) där regissören Michael Haneke berättar en gastkramande historia. En känd tv-profil får videofilmer där han och hans familj filmats i smyg. Efterhand blir filmerna allt mer intima och förebådar ett möte i verkliga livet. Dolt hot knyter samman bortträngda sanningar om barndomens oförrätter med nutiden på ett lysande vis. Den vann mängder av priser. Gäst då är Malin Edlund, organisationspsykolog, mest känd som Radiopsykologen i P1.

Alla filmer börjar kl. 19, biljetter köper du enklast på hemsidan. Diskussionen börjar direkt efter filmen.

Varmt välkomna!

Idag är jag intervjuad i DN Kultur om terapiskildringar i film och litteratur. Detta med anledning av att Hagai Levy, skaparen av In Treatment varit på besök i Stockholm. Jag träffade själv Levy när han besökte Sverige 2009, då In Treatment och den israeliska förlagan Be Tipul, började sändas första gången. Eftersom intervjun med mig inte ligger uppe på nätet, så saxar jag från papperstidningen:

Terapi är ett smart berättartekniskt grepp. Men terapeuter skildras ofta schablonmässigt, säger Jonas Mosskin som ordnar samtalskvällar där psykologer analyserar film och litteratur.

Jonas Mosskin är psykologstudent, och har sedan några år drivit klubbarna Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm, där fiktion analyseras ur ett psykologiskt perspektiv. Han tror att terapi är ett bra dramaturgiskt grepp, inte minst för att det är tydligt och naturligt upprepande.

-Samtalsterapi  är ett tacksamt sätt att berätta en historia. I ”In treatment” kan man till exempel hoppa in i vilket avsnitt som helst och ändå hänga med, karaktärerna pratar om sig själva och det är fördjupningar och omtagningar av samma ämne.

Men terapeuter skildras ofta ganska schablonmässigt, säger Jonas Mosskin. Särskilt på film, där det ofta inte finns så mycket utrymme att utveckla karaktären.

- En stereotyp är att terapeuten är knäpp. En galen professor som man absolut inte vill ha något att göra med. Terapeuter skildras ofta som självupptagna, och egentligen innerst inne galna. En annan schablon är att terapeuterna själva har en väldigt stark idé om vad problemet är, om hur det egentligen ligger till, som de sedan håller fast vid oavsett vad.

Det bästa forumet för terapiskildringar är teatern, tycker Jonas Mosskin. Han ser bland annat fram emot att se Dramatens uppsättning av Tom Kempinskis ”Duett för en”, om en MS-sjuk kvinna som besöker en psykiatriker.

- Teatern är nog den optimala terapiscenen. Där utspelar sig allt i ett rum, och man kan höra terapeutens minsta suckar på scenen. Det är en avskalad stämning. I bland kan jag tycka att ”In treatment” är för snyggt, det är sällan så snyggt hos en terapeut, utan snarare lite murrigt med någon enstaka gammal lampa, ungefär som på teatern.

Så har det blivit dags för årets sista Psykologer tittar på film Torsdag 9 december visas Det vita bandet (TYSK/FRA, 2009) av Michael Haneke. Här får får vi följa en liten tysk by i början av 1900-talet. Svart pedagogik, en feodal struktur samt en lurande ondska föder en grupprocess av det otäckare slaget. I centrum för handlingen står byns barn som verkar göra lite som de själva vill. Filmen hyllades unisont och vann Guldpalmen i Cannes förra året.

Gäst är Jonas Ramnerö, psykolog, psykoterapeut med KBT-inriktning och universitetslektor på Stockholm Universitet.

Filmvisningen börjar kl. 19. Biljetterna kan köpas på nätet i infokassan på Kulturhuset eller via biljettbokningen på tel: 08-508 315 08.

Varmt välkomna!

PS: Gå med i Psykfilm på Facebook.

På kvällen kl. 20 är det visning av Man on Wire av regissören James Marsh på charmiga Bio Capitol i Göteborg Filmen handlar om den excentriske lindansaren och akrobaten Philippe Petit äventyr där han går på lina över broar och katedraler innan han slutligen gick mellan tvillingtornen på World Trade Center. Filmen skildrar gruppens dynamik bakom den kompromisslöse Philippe. En fascinerande kicksökare, kanske med en skruv lös?

Nionde säsongen av Psykologer tittar på film är här. Torsdag 30 september visas dokumentären Ångrarna (SWE, 2010). Den handlar om Orlando och Mikael som bytt kön till från man till kvinna och sedan ångrat sig. Filmen väcker mycket känslor och ställer psykologiska frågor om kön, genus, identitet och vad det är att vara människa. Ångrarna är ett psykologiskt samtal mellan två personer som dragit lite olika slutsatser av sina livserfarenheter.

Gäster är filmens regissör Marcus Lindeen samt Linn Heed, psykolog, psykoterapeut och känd av en bredare publik som Aftonbladets sex- och relationsrådgivare.

Filmen är en timme, visas kl. 19 och samtalet med publiken sker direkt efteråt. Entré 60kr kan köpas på nätet eller i infokassan på Kulturhuset eller via biljettbokningen på tel: 08-508 315 08.

Varmt välkomna!

Övrigt ur programmet:

11 november, Dogtooth (GRE, 2009) av Yorgos Lanthimos. En till synes vanlig man spärrar in sin familj och tre vuxna barn i en villa och lär dem skälla som hundar. Utsågs till bästa film på Stockholms Filmfestival 2009.

9 december, Det vita bandet (TYSK/FRA, 2009) av Michael Haneke. Ännu ett mästerverk där vi får följa en liten tysk by i början av 1900-talet. Svart pedagogik, en feodal struktur samt en lurande ondska föder en grupprocess av det otäckare slaget. Filmen vann Guldpalmen i Cannes förra året. Gäst är Jonas Ramnerö, psykolog, psykoterapeut med KBT-inriktning och universitetslektor på Stockholm Universitet.

PS: Gå med i Psykfilm på Facebook.

Torsdag 22 april visar Psykologer tittar på film The Bridge (USA, 2006) av Eric Steel. Det är en dokumentär över självmordsbron Golden Gate i Kalifornien. Varje år begår ett tjugotal personer självmord på den mytomspunna bron. Regissören skildrar en vacker bro från alla möjliga vinklar. Samtidigt söker han upp anhöriga och intervjuar dem om deras upplevelser.

Efter filmen blir det ett samtal med publiken. Gäst är David Titelman, psykolog, psykoanalytiker och verksam vid NASP, (Nationellt Centrum för Suicidprevention) vid KI i Stockholm. Filmen är cirka 90 minuter lång och visningen börjar kl. 19.00. Filmen är på engelska och har engelsk textning. Biljetter köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset vån 0, på telefon 508 315 08 eller på nätet:

Varmt välkomna!

PS: Det här är sista ordinarie Psykologer tittar på film för säsongen. Dock kommer Psykfilm att göra ett gästspel på Psykoterapimässan i Stockholm lördag 8 maj på Norra Latin. Eventet är öppet för alla. Då visas Behandlingen (SWE, 2009) av Johan Jonason. Mer om det inom kort.

Gå med i Psykfilm på Facebook.