Tisdag 9 mars är det dags för Psykfilm att ta sig an våldet och aggressivitetens mekanismer. 2007 kom brödernas Cohens brutala film No country for old men, baserad på författaren Cormac McCarthys roman med samma namn.

I den skildras ett våldsamt Texas och ett Amerika i långsamt förfall. En man (Josh Brolin) hittar en väska med 2 miljoner dollar i öknen efter ett överfall. Frestelsen att ta pengarna blir för stor. Snart har han en pageprydd och hårdkokt typ (Javier Bardem) efter sig. Beväpnad med såväl basebollträ som automatvapen sker nu en jakt i gränstrakterna mot Mexico. Sheriffen (Tommy Lee Jones) försöker hålla ordning men våldsspiralen visar sig omöjlig att stoppa. Vi möter en urspårad och brutal manlig aggressivitet i ett land där avståndet och förtroendet mellan medborgarna eroderat. Filmen vann 4 Oscar bland andra för bästa film och bästa regi.

Efter filmen blir det ett samtal med Åsa Sandell, kulturjournalist, författare och fd. proffsboxare. Till diskussionen kommer även Tomas Böhm, psykiater, psykoanalytiker och författare. Böhm har bland annat skrivit böcker om hämnd och folkmord.

Biljetter köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset vån 0, på telefon 508 315 08 eller på nätet: Entré 80 kr. Filmvisningen och samtalet äger rum i hörsalen på våning 3 i Kulturhuset.

Varmt välkomna!

PS: Gå med i Psykologer tittar på film på Facebook.

Psykologer tittar på film är tillbaka med en ny säsong med mycket amerikanskt och lite franskt.

Torsdagen den 21 januari visas Blue Velvet (USA, 1986) av David Lynch.. En skruvad thriller där en avklippt kroppsdel i en bedräglig idyll blir början på en detektivhistoria som snart förgrenar sig åt olika håll. Osunda kärleksberoenden, masochism, psykos och en allmänt obehaglig stämning är alla ingredienser i denna filmklassiker. Gäst är psykiatern, psykoanalytikern och författaren Björn Wrangsjö.

Biljetter köper du som vanligt på nätet ,på telefon 08-508 315 08 eller i Kulturhusets infokassa vån 0.

Övriga filmer som visas på Kulturhuset under våren är:

18 februari, Marie-Jo och hennes två älskare (FRA, 2002) av Robert Guédiguian. En klassisk fransk kärlekshistoria och triangeldrama.

11 mars, No country for old men (USA, 2007), av bröderna Cohen. Män, våld och amerikanska södern.

22 april, The Bridge (USA, 2006) av Eric Steel. Dokumentär över självmordsbron Golden Gate.

Så var det dags för säsongens sista Psykologer tittar film. Den 8 december, kl 19 visas I huvudet på John Malkovich (1999). En marionettdockspelare hittar en hemlig ingång till skådespelaren John Malkovich medvetande. Snart säljs resor in i Malkovich hjärna som visar sig gå att manipulera och styra. Men det blir inte som nördparet Craig (John Cusack) och Lotte (Cameron Diaz) tänkt sig. Spike Jonze är regissör och Charlie Kaufmann har gjort manus. Gäst är läkaren och psykoterapeuten Poul Perris. Han är rektor på Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi.

Biljetterna kan köpas i infokassan på Kulturhuset eller på nätet.

Välkomna!

Psykfilm på Facebook.

Torsdag 12 november kl 18.30 gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Skövdes Filmfestival (i samarbete med  Göteborgs Filmfestival). Visningen äger rum på biograf Odeon. Då visas Lars von Triers omdebatterade film Antichrist och så följer en efterföljande samtal och analys tillsammans med publiken. Han (Willem Dafoe) och Hon (Charlotte Gainsbourg), båda namnlösa, beger sig efter sonens tragiska död till Eden, en enslig stuga i skogen. Han är terapeuten. Hon är patienten. Förnuftet arbetar mot känslan. Men hans försök att hjälpa sin hustru går överstyr. I detta skräckpsykologiska kammarspel, med undertoner både av Psycho och The Shining, blir kvinnan ond. Varför skulle annars den välkända symbolen för kvinna ersätta det avslutande t:et i titeln? von Triers hänvisning till den bibliska liknelsen blir uppenbar. Det är gränsöverskridande, drömskt, irrationellt, våldsamt – och med ett vidunderligt vackert foto, signerat Anthony Dod Mantle.

Efter filmen följer en diskussion som jag leder tillsammans med publiken och Mikael Mide, pyskolog i öppenpsykiatrin. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om min första upplevelse av filmen, där jag drabbades av äckel och fysisk smärta.

Psykologer tittar på film visar den 10 nov, Stranded: I’ve come from a plane that crushed in the mountains (URU, 2007) Det är en dokumentär av Gonzalo Arijon och handlar om flight 571 som störtade i Anderna 1972. Ett tjugotal personer överlevde kraschen varav de flesta var lagkamrater i ett rugbylag. När maten tog slut och sökandet efter dem misslyckats tvingades de göra det oundvikliga: Äta sina medpassagerare. Historien har tidigare filmatiserats av Hollywood men i Arijons speciella film intervjuas de överlevande i lugn och ro om flygkatastrofen och den mirakulösa räddningen.

Till vår hjälp att analysera filmen kommer Dan Stiwne, psykolog och existentiell psykoterapeut. Stiwne är docent och verksam på Linköpings Universitet och har bland annat varit redaktör för antologin ”Bara detta liv” som handlar om existentiella perspektiv på psykoterapi.

Filmvisningen börjar kl 19 i Klarabiografen på Kulturhuset. Biljetterna kan köpas redan nu i infokassan på Kulturhuset eller på nätet.

Varmt välkomna!

På grund av det stora intresset för antipsykiatriklassikern Misshandlingen (1969) av Lars-Lennart Forsberg, flyttar vi visningen från Klarabiografen till Hörsalen. Visningen äger rum den 16 september kl. 19.00. Efter filmen blir det ett samtal med konstnären Anna Odell och psykoterapeuten Monica Mörlid som själv medverkade i filmen som mentalskötare. Det blir förhoppningsvis en spännande diskussion mot bakgrund av årets livliga debatt.

Nu finns de nya biljetterna ute. Köp via nätet eller i infokassan på Kulturhuset elle!r via telefon 08-508 315 09.

varmt välkomna!

PS: Jonas Holmberg på FLM uppmärksammade visningen och har tidigare skrivit om klassperspektivet i Misshandlingen.

Här länken till eventet på Facebook.

Sjätte säsongen av Psykologer tittar på film rivstartar med en svensk klassiker. 16 september  visas Misshandlingen (1969) av filmaren Lars-Lennart Forsberg. Filmen vann en Guldbagge och handlar om en vänsterradikale Knut Nilsen som slår en man på käften och blir föremål för en polisutredning och psykiatrisk undersökning. Den hetlevrade Knut hamnar till slut på en sluten avdelning på Långbro mentalsjukhus. Filmen växte mycket debatt om psykiatrin på sin tid med anledning av den så kallade sociopatutredningen.

Till diskussionen efter filmen kommer konstnären Anna Odell som blev uppmärksammad för sitt verk ”Okänd Kvinna 2009-349701″ tidigare i år samt Monica Mörlid, sjuksköterska, leg psykoterapeut och handledare i psykoterapi. Mörlid medverkade i Misshandlingen som mentalsköterska. På plats i publiken finns även Lars-Lennart Forsberg. För den som inte kan komma släpps filmen  inom kort även på dvd.

Filmvisningen börjar kl 19 i Klarabiografen på Kulturhuset. Biljetterna till Misshandlingen kan köpas redan nu i infokassan på Kulturhuset eller på nätet. Övriga biljetter släpps två veckor innan respektive filmvisning.

Välkomna!

Övrigt ur höstens program

13 oktober visas Mandomsprovet (1967) av Mike Nichols. En ung Dustin Hoffman går ut college och är på gränsen till vuxenvärlden. Han glider omkring och får ihop det med mamma och dotter Robinson. Gäst är psykologen och psykoterapeuten Margareta Berggren. Hon var bland annat med i Bullen på SVT) och Dialog i SR.

10 nov, Stranded (2008), dokumentär av Gonzalo Arijon om flight 571 som störtade i Anderna 1972. Ett tjugotal personer överlevde kraschen varav de flesta var  lagkamrater i ett rugbylag. När maten tog slut och sökandet efter dem misslyckats tvingades de göra det oundvikliga: Äta sina medpassagerare. Historien har tidigare filmatiserats men i Arijons speciella film intervjuas de överlevande om flygkatastrofen och den mirakulösa räddningen. Gäst är psykologen och existentielle psykoterapeuten Dan Stiwne.

8 dec, I huvudet på John Malkovich (1999).  Kultfilm där en hemlig ingång till skådespelaren John Malkovich medvetande öppnas. Spike Jonze är regissör och Charlie Kaufmann har gjort manus. Gäst är läkaren och psykoterapeuten Poul Perris. Han är rektor på Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi.

Psykologer tittar på film på Facebook.

DN tar upp Bergmanfestivalen idag i en artikel men tycks ha missat Psykologer tittar på: Bergman. För den som vill ha lite bakgrund till filmen, lär Ingmar Bergman ha kommenterat tillkomsten av Smultronstället (åtminstone enligt Bergmanstiftelsens nätplats) så här:

En känsla överföll honom: tänk om den gamla kokerskan Lalla skulle öppna dörren, som hon gjort så många gånger förut? ”Så slog det mig - tänk om man skulle göra en film om det här att man bara kommer alldeles realistiskt och plötsligt öppnar en dörr, och så går man in i sin barndom, och så öppnar man en annan dörr och kommer ut i verkligheten, och sen svänger man om ett gathörn och kommer in i någon annan period av sin tillvaro, och allting pågår, lever. Det var faktiskt uppslaget till Smultronstället.” Senare skulle han revidera tillkomsthistorien. I Bilder kommenterar han sitt tidigare påstående: ”Detta är en ganska beskedlig osanning. Det verkliga förhållandet är att jag ständigt lever i min barndom”.

En underbart dubbeltydig historieskrivning. ett annat spår kring Smultronstället gäller huruvida filmen är den första roadmovien. Märk att Dennis Hoppers Easy Rider kom tolv år efter. På Bergmanstiftelsens hemsida står det så här om Smultronställets inflytande för filmhistorien:

Philip och Kersti French har till och med framhållit den som ”the ur-road movie” och hävdar därmed att andra filmer i genren - som exempelvis Easy Rider (Dennis Hopper, 1969) - står i implicit skuld till Bergmans film. Det kanske är överdrivet, men oavsett i form av parodi eller som hommage finns en mängd referenser i Smultronstället i filmer av så skilda regissörer som Pedro Almodóvar (Höga klackar), André Téchiné (Ma saison préferée), Alexander Payne (About Schmidt) och Tim Burton (Big Fish). Den mest outtröttlige av Smultronsställets parafraserare är emellertid Woody Allen, som gjort åtminstone tre filmer som - helt eller delvis - kan betraktas som pendanger till Smultronstället: En annan kvinna (1988), Små och stora brott (1989) och Harry bit för bit (1997).

Jason Wood i filmtidningen Electric Sheep tar upp en annan vinkel i en intervju från 2007:

…Instead of the road offering this kind of escape and adventure it began to be seen as something that was fraught with danger. So in the 40s and 50s this whole idea of paranoia crept in and it was the European filmmakers, Bergman with Wild Strawberries and Fellini with La Strada, who developed this idea that the road wasn’t going to bring happiness but misery and introspection. Because of films like that you had the birthing of films such as Easy Rider.

Wood har förövrigt skrivit boken 100 Road Movie (2007) där Smultronstället figurerar. I intervjun på nätet lyfter Wood fram en annan intressant aspekt av roadmovien som fenomen:

Wild Strawberries did for Sweden what a lot of these road movies were doing for America. It was a way of showing to the Swedish people how their lives were changing and how their aspirations perhaps weren’t being met. But what’s interesting is that a lot of these filmmakers not only used the road movie template as a means to analyse their own social and political situations but they also began to use it as a dialogue with American culture and American imperialism.

Filmkritiker Maaret Koskinen lyfter fram drömsekvenserna i Smultronstället. Hon skriver så här på Sweden.se om berättarstil i Smultronstället:

The film is ultimately also a continuation of the Strindbergian dream and chamber play aesthetics that Bergman experimented with as early as Wild Strawberries; in that film it was governed by a modernistically paced narrative structure, filtered through the memory and dreams of the elderly man who is the main character (played by Swedish silent-film director Victor Sjöström in his last role). This, in turn, would be followed by the God trilogy, where Bergman’s purpose was to let the waking world assume the attributes of a dream — to let his filmic narrative achieve the unconstrained, dreamlike enlightenment that he believes is closest to the essence of cinema. In Bergman’s own opinion, he has achieved this only a few times in his career — for example, in Persona, “this composition of different voices in the concerto grosso of the same soul.”

Nåja. Vi får se om det diskussionen på Psykologer tittar på film på torsdag kommer att ta upp roadmovieperspektivet på Smultronstället. Välkomna!

PS: Andra ingångar till roadmovies är en artikel ”Bilen och vita duken är en essä” av Sebastian Joans i Uppsala Nya Tidning från 2006.