En tidigare bankdirektör vill förändra hur svensk kultur finansieras. När Karin Forseke, med lång bakgrund i finansvärlden, den 18 maj överlämnade sitt betänkande Ett investeringsprogram för kultur (SOU 2026:31) var budskapet tydligt: mer privat kapital ska in i kulturen. Med en statlig miljard som hävstång ska donationer från företag, stiftelser och förmögna individer växa till mångdubbelt mer och skapa en ny finansieringsmodell för kulturlivet.

Modellen är i grunden enkel: staten matchar privata gåvor och gör dem större. Därtill föreslås skattelättnader för den som vill bidra till kulturen, i likhet med system som sedan länge finns i många europeiska länder. Ambitionen är hög. Mer pengar, fler finansiärer, ett kulturliv som inte ensidigt vilar på offentliga anslag. Men frågan gäller inte i första hand hur mycket pengar som finns i systemet. Den handlar om något mer grundläggande: vem som faktiskt styr kulturen.

Ska besluten följa det privata kapitalet…

Erfarenheter från länder som USA, Storbritannien och Nederländerna där liknande system länge varit etablerade – pekar i samma riktning. Utvärderingar och forskning är samstämmiga: när offentlig finansiering kompletteras eller delvis ersätts av privat kapital förändras beslutsmakten. Den delas inte längre främst genom demokratiska processer, utan i ökande grad genom ekonomiska.

I praktiken innebär sådana system att den som går in med pengar först också sätter riktningen. Det offentliga följer efter och förstärker redan gjorda prioriteringar. Detta är inte en marginell justering, utan en principiell förskjutning. Från att kulturpolitiken formas genom gemensamma beslut till att den i större utsträckning påverkas av betalningsvilja. Konsekvenserna gäller inte minst jämlikheten.

Kulturpolitiken i Sverige – starkt präglad av socialdemokratins prioriteringar – har historiskt haft ett tydligt syfte: att motverka snedfördelning och göra kultur tillgänglig oavsett inkomst, utbildning och geografi. Samtidigt vet vi att deltagandet redan i dag är socialt skiktat. När finansieringen i högre grad knyts till privata medel förstärks denna logik. Privata donationer tenderar att koncentreras till etablerade institutioner och starka miljöer, ofta i storstäderna. Projekt som riktar sig till kapitalstarka grupper har lättare att attrahera finansiering, medan mindre kommersiellt gångbar kultur får svårare att hävda sig. Resultatet blir att utbudet i ökande grad följer pengarna – och därmed de grupper som har störst möjlighet att mobilisera dem. Det handlar också om hur medborgarrollen förändras.

…eller skattebetalarnas behov och intressen?

I en offentligt finansierad modell utövar människor inflytande som väljare. Kulturpolitiken är en del av demokratin. I en modell med ökad privat finansiering utövas inflytandet i stället delvis som givare. Skillnaden är betydande. Resurser och inflytande tenderar att koncentreras till en mindre grupp med höga inkomster. Det innebär att vissa får större genomslag än andra i vad som faktiskt finansieras – inte nödvändigtvis genom direkta krav, men genom vilka projekt som uppfattas som finansierbara. Det betyder inte att privat kapital i sig är ett problem. Donationer och sponsring har länge varit en del av kulturlivet. Men när staten bygger system där offentliga medel görs beroende av privata prioriteringar förändras utgångspunkten.

Förespråkare beskriver utvecklingen som ett komplement. Erfarenheterna pekar snarare på en förskjutning. Offentliga medel tenderar på sikt att minska när privata alternativ växer fram. Finansieringen blir mer projektbaserad och mindre långsiktig. Kulturpolitiken blir mindre sammanhållen. Och viktigast: styrningen flyttas. Den avgörande frågan är därför enkel. Vem ska ytterst bestämma över den kultur som också finansieras med skattemedel? Är det medborgarna– via demokratiska beslut? Eller är det de grupper som har möjlighet att sätta agendan genom sina pengar?

JIMMY SAND

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

• Skriv upp dig för vårt nyhetsbrev, så ser vi till att hålla dig underrättad!

Ett statsmannaskap prövas inte i lugna tider. Det prövas när besluten är svåra, när lojaliteter kolliderar med principer, och när landet behöver en ledare som kan sätta det gemensamma intresset framför det personliga. Gång på gång har Ulf Kristersson mött just dessa prov. Gång på gång har han fallit till föga.

Kontroverser kring hans omdöme och etik är inte nya. Redan tidigare i karriären kritiserades Kristersson för lägenhetsaffärer kopplade till aktörer med direkta intressen i den kommun han verkade i, liksom för utförsäljningar av offentlig verksamhet till priser som väckte allvarliga frågor. Det var tidiga varningssignaler om ett ledarskap där gränsen mellan det privata och det offentliga tenderar att bli otydlig. De signalerna borde ha tagits på större allvar.

Negligerade jävsbedömningar

De har inte försvunnit med åren. Ta tillsättningen av nationell säkerhetsrådgivare – en av de känsligaste posterna i hela statsförvaltningen. Kristersson utsåg sin barndomsvän Henrik Landerholm utan öppen rekryteringsprocess, utan utlysning och enligt uppgifter utan ens ett CV att pröva mot. Han genomförde sedan jävsbedömningen på egen hand och förklarade sig opartisk. Det är inte bara ett processfel. Det är ett omdömesfel. En statsminister som inte förstår att vänskapen i sig skapar ett trovärdighetsunderskott oavsett kandidatens kompetens – har inte förstått vad legitimiteten hos statliga institutioner faktiskt vilar på.

Det handlar inte om illvilja. Det handlar om ett inlärt reflexmässigt beteende: när viktiga positioner ska besättas vänder sig Kristersson mot sitt personliga nätverk snarare än mot öppna och transparenta processer. Det som följde bekräftade bilden. Posten som säkerhetsrådgivare har präglats av en rad skandaler och avhopp, varav en efterträdare avgick efter tolv timmar. Oppositionen talar om ett haveri. Det är svårt att invända.

Under Natoprocessen – en av de mest historiska säkerhetspolitiska satsningarna i modern svensk historia – fick vi ytterligare en glimt av ett ledarskap som vacklat just när fasthet krävdes som mest. Rapporter om att Kristersson uttryckt oro över att Finland gick före Sverige, och sedan kände sig tillrättavisad av Finlands president, bidrar till en bild av defensiv osäkerhet snarare än strategisk tydlighet.

Bortförklarade löften

Internt inom Moderaterna talas det om auktoritetsproblem. Kommentatorer noterar att Kristersson sällan “sätter ner foten” i interna konflikter – han samordnar, men styr inte. Det är en avgörande skillnad. Sverige har inte råd med en statsminister som fungerar som mäklare i sin egen regering. Och så finns beroendet av Sverigedemokraterna. Det är ingen hemlighet att regeringens parlamentariska situation ger SD ett inflytande som sträcker sig långt utöver vad partiets väljarstöd motiverar. Men det är något annat som skaver: löftet. Ulf Kristersson uppfattades av många – inte minst av Förintelsens överlevande Hédi Fried – ha utlovat att aldrig samarbeta med SD. Sedan kom regeringsbildningen. Hans efterhandskonstruktion – att han aldrig gett ett absolut sådant löfte – är kanske tekniskt försvarbar. Men politik handlar inte om ordval. Den handlar om vad människor hade skäl att tro.

Det samlade intrycket är en statsminister som skulle klara sig utmärkt som sin egen försvarsadvokat. Ingenting är vad det ser ut att vara, inga löften var faktiskt löften, inga vänskaper faktiskt jäv. Med tillräckligt många nyanseringar och tillräckligt finstilta reservationer kan vad som helst göras ofarligt. Det är en imponerande teknik. Det är bara det att ett land inte styrs med teknikaliteter – det styrs med förtroende. Och det förtroendet har Kristersson systematiskt slösat bort.

Sverige befinner sig i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Vi är en ny Natomedlem i en omvärld som förändras snabbt. Det är just nu vi behöver ett ledarskap som är tydligt, trovärdigt och kompetent. Det är just nu Ulf Kristersson visar att han inte är den ledaren.

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

• Skriv upp dig för vårt nyhetsbrev, så ser vi till att hålla dig underrättad!

Stefan Stern lämnar Socialdemokraterna efter två decennier. I en debattartikel beskriver den tidigare partistrategen hur partiet har förändrats – hur det har rört sig bort från en linje han själv varit med att forma. Kritiken är tydlig. Och på en avgörande punkt har han rätt.

Socialdemokraterna har förändrats. Men där Stern ser ett problem finns ett nödvändigt uppvaknande. Under 2000-talet växte föreställningen fram om att socialdemokratins framtid låg i ett välbärgat skikt i storstäderna. Politiken kom att förena en ekonomisk linje som tilltalade övre medelklassen med en position på GAL/TAN-skalan som signalerade progressiva värderingar.

I takt med tiden – eller…?

Mona Sahlins parti blev skickligt på att formulera en modern självbild – men mindre framgångsrikt i att tala till den breda väljarkår som bar upp rörelsen. Samtidigt skedde något i Sverige. Väljare förändrade sina prioriteringar. Frågor om arbete, trygghet, brottslighet och välfärd återtog en central plats i LO-grupper och i mindre kommuner växte en frustration över ett politiskt samtal som upplevdes fjärmat från vardagen. Det handlade inte om abstrakta värden, utan om konkreta erfarenheter av ett samhälle som inte längre fungerade. Socialdemokratin svarade till slut på detta.

Den politik som i dag förs – stramare migration, större fokus på lag och ordning, ökad skepsis mot marknadsexperiment i välfärden – är inte ett avsteg från rörelsens kärna utan ett återvändande. Ett parti byggt på löntagarnas erfarenheter kan inte prioritera symbolfrågor när tryggheten sviktar. Det kan inte försvara system som gynnar kapital framför kvalitet i skola och omsorg, eller ignorera en väljarbas som gång på gång signalerar vad som är viktigast. Det är denna förändring Stefan Stern reagerar på. Hans bana tillhör en tid då socialdemokratin sökte sin legitimitet i ett snävt medelklassideal, där politik och värderingssignaler riktades mot ett relativt välbeställt skikt.

Det var en strategi som aldrig bar och som bidrog till att undergräva partiets förankring. Det är därför inte förvånande att Stern nu lämnar. När partiet åter riktar blicken mot vanligt folk blir avståndet till dem som byggt sin analys på en annan verklighet tydligt.

Vilka är mittenväljarna?

Men bilden av vilka “mittenväljarna” är förtjänar att problematiseras. Mitten är inte synonymt med en välbärgad medelklass. Den utgörs av människor som arbetar, betalar skatt och förväntar sig fungerande samhällsfunktioner. Deras prioriteringar handlar sällan om ideologiska markörer, desto oftare om trygghet, stabilitet och rättvisa villkor. När socialdemokratin åter sätter dessa frågor i centrum är det inte ett steg bort från mitten, utan ett försök att återerövra den. Stefan Stern sätter fingret på att Socialdemokraterna har bytt kurs. Där har han rätt. Men han har fel i att det är ett problem. Ett parti som inte förmår förändras i takt med sina väljares erfarenheter riskerar att förlora sin relevans. Att vissa då väljer att lämna är kanske inte ett tecken på kris, utan på klarhet.

Så tack för beskedet, Stefan Stern. Det gör konturerna av den nya – och på många sätt gamla – socialdemokratin tydligare.

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

• Skriv upp dig för vårt nyhetsbrev, så ser vi till att hålla dig underrättad!

Tidöregeringen har låtit ta fram en svensk kulturkanon. Nu utreder Skolverket hur den ska skrivas in i skolans styrdokument. I ett samhälle präglat av segregation, informationsöverflöd och kulturell fragmentisering finns en oro för att gemensamma referensramar försvagas. Skolan framstår då som platsen där sammanhållningen ska stärkas. Målet är svårt att invända mot. Men är kulturkanon rätt väg?
Förespråkarna sätter fingret på ett verkligt problem. Sverige delas alltmer upp i olika sociala och kulturella världar. Gemensamma erfarenheter blir färre – inte minst i skolan, där bakgrund och bostadsområde får allt större betydelse. Men just därför är det märkligt att göra bildning till en fråga om statligt fastställda listor.

Den socialdemokratiska bildningstraditionen har aldrig handlat om att staten ska ange vilka verk människor bör tillägna sig. Den har handlat om att göra kunskap och kultur tillgänglig, så att människor själva kan erövra bildningen. Skillnaden är avgörande. Den tidiga arbetarrörelsen, med sådana som Oscar Olsson (”Olsson med skägget”), såg folkbildningen som ett demokratiskt frigörelseprojekt. Bildning skulle nå de många – men aldrig reduceras till en officiell smak. Kulturpolitiken och skolan var jämlikhetsprojekt: staten skulle skapa förutsättningar, inte detaljstyra innehållet.

Skolans kris löses inte med checklistor

I skolan blir problemen särskilt tydliga. En kulturkanon tenderar att bli något som ska bockas av. Risken är att undervisningen reduceras till inventering i stället för en levande process där lärare och elever utforskar litteratur, historia och idéer tillsammans. Det innebär också ett intrång i lärarprofessionens utrymme. Lärare behöver inte fler checklistor, utan bättre villkor och större frihet.

Samtidigt bygger kanontanken på en statisk syn på kultur – som om det fanns en tidlös samling verk som definierar nationen. Men kultur är levande, föränderlig och ständigt omtolkad. Tyngst väger att kulturkanon angriper fel problem. Skolans kris handlar inte om avsaknaden av checklistor, utan om segregation och ojämlikhet. Det ”fria” skolvalet och marknadsskolan har delat upp elever efter livsvillkor. Olika världar växer fram – med olika erfarenheter och därmed också olika referenser. I ett sådant system kan ingen kanon skapa verklig gemenskap. Den växer inte fram genom beslut uppifrån, utan genom gemensamma erfarenheter och institutioner där människor möts.

Gemenskap kan inte administreras fram

Vill vi stärka bildningen finns bättre vägar: stärk skolbiblioteken, ge lärarna bättre förutsättningar, bryt skolsegregationen och satsa på folkbildning i hela landet. Det som avgör om en elev möter Lagerlöf eller Tranströmer är inte en kanon, utan undervisningens kvalitet och tillgången till böcker. Idén om kulturkanon bygger ytterst på föreställningen att gemenskap kan administreras fram. Arbetarrörelsens erfarenhet är en annan.

Gemenskap växer ur jämlika villkor och levande möten. Sverige behöver inte en kulturkanon. Sverige behöver en skola och en kulturpolitik som ger varje unge och varje arbetare, både undersköterskan och elektrikern, möjlighet att erövra sin egen bildning – och därigenom också bidra till en gemensam framtid.

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

• Skriv upp dig för vårt nyhetsbrev, så ser vi till att hålla dig underrättad!

Samtal på Göteborgs Litteraturhus med Johan Söderberg

I sin idéhistoriska essä Kritik av underdogmetafysiken (2022) spårar Johan Söderberg källorna till kulturkriget i den offentliga debatten tillbaka till vänsterns interna uppgörelse med arbetarrörelsen och marxismen. Som ett led i denna uppgörelse orienterade sig vänstern mot identitetskamper och mångkultur. Boken analyserar idéutvecklingen inom vänstern mot bakgrund av det nyliberala systemskiftet som ägde rum vid samma tid.

Johan Söderberg är docent i vetenskapsteori vid institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori på Göteborgs universitet. Han intresserar sig för kunskapens produktionsvillkor med särskild tonvikt på gränsdragningen mellan ideologi och vetenskap.

Samtalsledare: Johannes Hulter, kassör för Tjänstemännens socialdemokratiska förening.

S-akademiker – Tjänstemännens socialdemokratiska förening – lyfte frågan om svängdörrarna mellan politik och näringsliv i en motion till den extra distriktsårskongressen 2019. Vi krävde tydliga karensregler för politiker och politiska tjänstemän mellan politisk tjänst och lobbyistuppdrag. Efter debatt och jämkningsförslag bifölls en att-sats om att ta fram regler för kontrollerad övergång mellan politik och näringsliv, som skickades till den nationella kongressen för att arbetas in i de politiska riktlinjerna. Där har motionens intentioner tyvärr inte satt några djupare avtryck.

Sedan motionen behandlades 2019 har ett flertal tidigare s-ministrar och s-tjänstemän valt att bli lobbyister. Karensregler är viktigt men kanske var vår motions viktigaste syfte att lyfta partiets interna lobbyism-problem i ljuset. Att synliggöra vad som sker i vårt eget parti. Bland våra vänner och bekanta och bland våra politiska företrädare lokalt och nationellt. Att kritisera människors karriärval, människor man känner och umgås med, är svårt.

Detta är en orsak till att det är så tyst om lobbyismen. Det är mänskligt att inte vilja stöta sig med vänner och bekanta. Det krävs hjälp av krafter utifrån. Den kraften stavas just nu Marcus Larsson och Åsa Plesner (Tankesmedjan Balans). Larsson redogör oförtröttligt på X (fd twitter) för den strida ström av politiker och politiska tjänstepersoner som passerar fram och tillbaka mellan påverkansarbete på Public Affairs-byrå och politiska förtroendeuppdrag. Läs Marcus Larsson på X och läs den förträffliga boken De gränslösa på samma tema.

Det går inte längre att blunda för att svängdörrarna utgör ett demokratiskt problem. Marcus Larsson skriver uppfordrande till oss som är partipolitiskt aktiva: Gör något! Säg ifrån! Vad är vårt svar till honom och andra som undrar varför så många sossar jobbar för näringslivets lobbyistbolag? Varför s-politiker inte kan ta ett vanligt jobb efter avslutat uppdrag? Det är inte svårt att förstå incitamenten att bli påverkanskonsult. Det kan vara spännande, roligt och välbetalt. Till skillnad från inom politiken riskerar du inte bli utbytt vart fjärde år.

Som heltidspolitiker eller politisk tjänsteperson tjänar du bra, ofta mycket bättre än du hade gjort på det jobb du annars hade haft. När din omgivning och partikamrater dessutom ger tummen upp åt ditt nya lobbyistkneg finns inget att förlora, tvärtom. Det måste kosta mer att gå från politiker till påverkanskonsult. Karens måste införas men framför allt måste vi sluta applådera våra bekantas karriärbyten. Lobbyismen i denna form utnyttjar vår mellanmänskliga tillit och vår vänskap. Det blir svårare att lita på varandra, bjuder du mig på lunch som vän eller som lobbyist?

De som inte låter sig smickras av PA-byråernas uppvaktning och aktivt väljer bort att sälja ut sitt personliga kontaktnät och sitt förtroende efter politisk tjänst ska uppmärksammas som förebilder. De borde hedras och få uppskattning. Det borde vara lojalitet och trofasthet som hyllas och applåderas, inte motsatsen. Den makt och det förtroende som vi s-politiker och s-tjänstemän har, har vi till låns. Det förtroendet ska förvaltas och förtjänas. Det är inte till salu. Arbetarrörelsen är inte till salu. Vi är inte till salu.

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

• Skriv upp dig för vårt nyhetsbrev, så ser vi till att hålla dig underrättad!

Sveriges minsta tankesmedja har den kallats ibland, Marcus Larssons och Åsa Plesners opinionsbildande projekt Balans, som drivs med ideella krafter och gåvor från privatpersoner. Syftet är att granska välfärdens styrning och försöka skapa bättre villkor för välfärdsarbetarna. Sedan starten 2016 har det blivit ett stort antal debattinlägg och intervjuer och även en rad rapporter och böcker som haft ett påtagligt inflytande över samhällsdebatten. Lotsen har skrivit om Balans tidigare och Marcus Larsson har också föreläst för Tjänstemännens socialdemokratiska förening.

Välfärdskapitalisterna köper politiskt inflytande

Den senaste boken heter De gränslösa och är en avslöjande granskning av relationerna mellan välfärdskapitalisterna och politiken. Utgångspunkten för boken är enkel: Hur kommer det sig att politikerna inte stoppar de aktiebolagsdrivna välfärdsföretagens rovdrift på vår gemensamma välfärd – trots att det finns ett stort och brett folkligt stöd för detta? Det är en fråga som boken vrider och vänder på med imponerande tålamod och noggrannhet. Att boken lyckas vara så neutral, lugn och resonerande är verkligen en bedrift med tanke på hur häpnadsväckande skandalöst innehållet är. Svaret på bokens fråga är nämligen fruktansvärt i all sin enkelhet. Välfärdskapitalisterna har helt krasst använt de stora vinster de gjort på våra skattepengar till att köpa sig politiskt inflytande.

Den exakta nivån av korruption är svår att avgöra eftersom välfärdskapitalisterna och deras lobbyister inte omfattas av offentlighetsprincipen men det finns en uppenbar risk att det inte bara handlar om före detta beslutsfattare med stora nätverk som används som trojanska hästar i sina respektive partier och organisationer utan även om aktiva folkvalda politiker och partianställda som får pengar i fickan för att debattera och fatta beslut i enlighet med välfärdskapitalisternas vilja. För den som undrar varför det är så svårt att få till en förändring, trots den stora folkliga opinionen, så verkar svaret alltså, som så ofta, vara follow the money.

Att detta inte blivit en större fråga i den allmänpolitiska debatten kan tyckas märkligt. Det går naturligtvis att förstå tystnaden, alternativt försvaret eller förminskandet av lobbypengarnas påverkan, från de ledande politiker och opinionsbildare som själva är avlönade av okända kapitalintressen. Det ligger ju inte i deras eget intresse att problematisera detta. Men den stora majoriteten av politiker och opinionsbildare är ju (troligtvis) inte köpta. Så varför är de tysta eller till och med gratulerar sina partikamrater som går till lobbyuppdrag? Vad kan det bero på?

Lobbyismen urholkar den sociala tilliten

Till viss del påverkar troligen förhoppningen att själv kunna få ett välbetalt lobbyistuppdrag i framtiden. De forskningsresultat som presenteras i De gränslösa verkar tyda på det. Men sannolikt handlar det till största delen om att det är obekvämt, såväl psykologiskt som socialt, att kritisera och misstro vänner, kollegor och bekanta. Vi vill hellre tro gott om människor vi känner och väljer därför att tolka deras drivkrafter och handlingar på ett välvilligt sätt. I en värld där kontaktnät och relationer betyder mycket så finns inte heller någon strategisk vinst i att hamna i konflikt med stora delar av sitt eget professionella nätverk.

Som De gränslösa visar så är lobbyismen egentligen bara effektiv just när den använder sig av vårt mellanmänskliga socialpsykologiska mycel (ett snack över en öl med en gammal partikamrat är mer effektivt än det anonyma kontorsmötet). Men lobbyismen gör mer än att bara utnyttja mycelet för att gynna anonyma kapitalintressen, det urholkar det samtidigt. Hur ska vi kunna veta om den gamla kompisen bara vill ta en öl för att det är kul att träffas eller om snacket är en produkt som de fakturerar för? När allt fler är, eller kan vara, köpta börjar misstänksamheten sprida sig och den mellanmänskliga tilliten och förtroendet inom organisationen riskerar att förtvina. Det är dags att sätta en gräns för de gränslösa.

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

• Skriv upp dig för vårt nyhetsbrev, så ser vi till att hålla dig underrättad!

Lotsen kan nu äntligen berätta om ett nytt roligt samarbete som vi inlett med de fantastiska människorna på Slime PR, en nytänkande och innovativ byrå som sysslar med kommunikation och relationer. Via Slime kommer vi få massor av pengar från olika namnlösa kapitalintressen för vaga arbetsuppgifter som ”rådgivning” och ”samtidsorientering”.

Det här är ju en fantastisk chans för oss som socialdemokrater att bygga broar och relationer med näringslivet, vilket är oerhört viktigt för Sveriges tillväxt och välfärd. Just det här med tillväxt är särskilt viktigt, det vill vi vara tydliga med. Tillväxt är ju själva förutsättningen för välfärden så därför behöver vi fokusera på att göra allt vi kan för att öka tillväxten. Det handlar om tillväxt dummy, skulle man kunna säga. Tillväxt, tillväxt, tillväxt. Tillväxt kommer att vara ett särskilt fokusområde för Lotsen framöver där vi kommer att bjuda in viktiga tillväxtföretag till intressanta samtal om hur vi skapar mer tillväxt tillsammans med ledande socialdemokrater som förstår att det är viktigt med tillväxt.

Vinster i välfärden är normal marknadsekonomi

Ett centralt tillväxtområde som hänger nära samman med välfärden är förstås företag i välfärdssektorn. Här finns det många olyckliga missförstånd och tankefel som behöver redas ut. Att engagerade lärare eller föräldrar startar en fin liten ideellt driven byskola så att deras barn slipper bussas till en gigantisk centralskola många mil bort kan ju inte vara ett problem. Att flera sådana skolor sedan hjälps åt, för att hitta skalfördelar, kan ju inte heller vara ett problem. Att de sedan bildar ett aktiebolag är helt naturligt och självklart kan det innebära att saudiska riskkapitalister, kinesiska staten eller vem som helst kan köpa upp svenska skolor. Det här är ju helt normal marknadsekonomi och det har vi socialdemokrater alltid försvarat.

Vissa påstår att detta leder till skolsegregation, fuskbetyg och annat tråkigt men det finns ju inga sådana samband. Så länge vi bygger allt större och dyrare kontrollsystem så är vi på den säkra sidan. Detsamma gäller andra välfärdsområden. Det är till exempel svårt att förstå varför det skulle vara fel med privat sjukvård. Privata företag får ju tjäna pengar på sjukhusprodukter som handsprit och toapapper, så varför skulle de inte få tjäna pengar på sjukhuskunder?

Misstror vi våra ledande företrädare?

Det finns som sagt många intressanta frågor som behöver belysas och där vi socialdemokrater har mycket att vinna på samtal och dialog med jobbskapare och entreprenörer. Men det kräver att vi släpper den otidsenliga beröringsskräck som vissa enstaka partiaktiva fortfarande lider av. Diskussionen om lobbyism är viktig och angelägen men har blivit alldeles för svartvit. Varför skulle det vara ett problem att ha tunga partiuppdrag och samtidigt få betalt av okända kapitalintressen för ospecificerade uppdrag? Misstror vi våra ledande företrädare? Har vi inget förtroende för deras förmåga att hålla isär uppdragen?

Att Lotsen nu kommer få betalt av anonyma kapitalintressen påverkar ju inte alls våra ställningstaganden och åsikter, vi är fortfarande helt oberoende och självständiga. Så vad skulle egentligen problemet vara om t.ex. partiets verkställande utskott skulle få några miljoner i fickan av Svenskt Näringsliv varje år? Vi har väl förtroende för våra företrädare att kunna hålla isär uppdragen? Nej, här måste vi socialdemokrater skärpa till oss och uppdatera vår samhällsanalys.

De karensregler som nyligen infördes för statsråd är alldeles för stränga och förhindrar konstruktiva dialoger med näringslivet, vilket i förlängningen är ett hot mot tillväxten. Rent generellt är lagstiftningen mot mutbrott otidsenlig. Det bör självklart vara möjligt för statsråd att anlitas av kapitalintressen för rådgivning i frågor som är viktiga för tillväxten. Som bekant har Lotsen tidigare haft en lite annorlunda syn på dessa frågor men det är viktigt att påpeka att vår förnyade analys inte har något att göra med vårt samarbete med Slime PR.

Ni litar väl på oss?

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

• Skriv upp dig för vårt nyhetsbrev, så ser vi till att hålla dig underrättad!

Lobbyfirmornas grepp om det svenska politiska systemet har hårdnat under senare år. De politiska entreprenörer som Lotsen skrev om 2019 rör sig nu obehindrat fram och tillbaka mellan lobbyuppdrag avlönade av okända kapitalintressen och tunga politiska positioner. Det börjar dessutom bli allt vanligare att arbeta som lobbyist samtidigt som man innehar viktiga politiska förtroendeuppdrag. Enorma summor slussas från anonyma kapitalintressen till svenska politiker och partitjänstemän utan väljares och partimedlemmars kännedom.

Trots, eller kanske snarare på grund av, detta så går det väldigt trögt med att reglera och rensa upp i lobbyträsket. Det verkar inte finnas något större intresse bland ledande politiker och politiska tjänstemän att ta tag i frågan. Man kan naturligtvis ställa sig frågan vad detta kan bero på. Vad kan det vara som gör att det ledande politiska skiktet i landet inte alls verkar intresserade av att stoppa kapitalintressen från att infiltrera det politiska systemet?  Det är en fråga värd att reflektera över.

I brist på kraftfulla initiativ från centralt håll så har dock en del gräsrötter engagerat sig. Den pigga och debattglada s-föreningen Reformisterna har på eget bevåg startat Lobbykollen, ett ideellt uppbyggt lobbyregister som gör det lite lättare att försöka hålla koll på alla påverkansoperationer som riktas mot det politiska systemet. Sverige saknar ju till skillnad från många andra länder ett officiellt register över lobbyister.

Reformisternas initiativ är oerhört välkommet och bör vara en tankeväckare för partiet centralt. Tillåts lobbyismens bläckfiskarmar att fortsätta nästla sig in i partierna, utan att partiernas centralorganisationer själva gör något för att försvara sig, så kommer troligen dessa gräsrotsinitiativ att bli allt vanligare. Bland vanliga väljare och partimedlemmar är toleransen för lobbyträskets slamkrypare nämligen extremt låg.

Väljarna och partimedlemmarna vill kunna känna sig säkra på att ledande politiker och parti-tjänstemän företräder deras vilja, inte anonyma kapitalägares önskningar. Ironiskt nog har Reformisternas vice ordförande själv nyligen blivit anställd som PR-konsult (parallellt med sitt uppdrag som förtroendevald s-politiker), vilket visar hur akut frågan är.

Det skulle därför inte vara förvånande om det snart kommer tas fler fristående initiativ i linje med Reformisternas Lobbykollen.  Det skulle t.ex. kunna vara en offentlig namninsamling där partiets förtroendevalda och anställda har möjlighet att skriva under på att de aldrig kommer att arbeta med lobbying riktat mot arbetarrörelsen på uppdrag av kapitalintressen. Det skulle vara relativt enkelt för en förening som Reformisterna att dra igång ett sådant initiativ och det skulle säkerligen generera stor uppmärksamhet, inte minst från partimedlemmarna själva. Det är  många partikamrater som gärna skulle vilja visa öppet att man inte är till salu.

Alternativet är att kapitalets makt över det demokratiska systemet obehindrat fortsätter att växa, att den politiska demokratin fortsätter urholkas och att Sverige allt mer utvecklas till en renodlad plutokrati. Det kan inte sägas vara en utveckling som ligger i linje med socialdemokratins ideologi och värderingar. Tvärtom borde varje aktiv socialdemokrat vilja bekämpa det till det yttersta.

Vill du vara säker på att inte missa något kommande nummer?

• Skriv upp dig för vårt nyhetsbrev, så ser vi till att hålla dig underrättad!

Av Landsorganisationen i Sverige. Med bidrag av bland andra Rudolf Meidner, Gösta Rehn, Lars Ekdahl och Ola Pettersson.

I en tid när frågor om inflation, sysselsättning och arbetsmarknadens funktionssätt står i centrum för offentlig debatt på ett sätt som de inte gjort på länge är det särskilt angeläget att Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen görs tillgänglig för en bredare läsekrets än den inbitna arkivbesökaren. Denna rapport till LO-kongressen 1951 togs fram av en kommitté som till sig knöt två sedermera välkända utredare: Rudolf Meidner och Gösta Rehn. Det lade grunden till den så kallade Rehn-Meidnermodellen – den svenska modellens ekonomiska politik, som med samlat grepp om olika politikområden verkade för att kombinera låg inflation, full sysselsättning, hög ekonomisk tillväxt och och jämn inkomstfördelning under decennierna efter andra världskriget. Denna nyutgåva har ett förord av Ola Pettersson, LO:s chefsekonom 2011-2021, och ett efterord av Lars Ekdahl, professor emeritus i historia som bland annat skrivit biografi över Rudolf Meidner.

Boken kan du köpa den där du brukar köpa böcker, eller med hjälp av vår webbshop. Gilla gärna skriftseriens sida på Facebook.

Vill du vara säker på att inte missa någon kommande utgivning?

• Skriv upp dig för vårt nyhetsbrev, så ser vi till att hålla dig underrättad!