Samband utan samband

2007-10-01T11:56:00.000+02:00

SOM TICS

vi skulle aldrig natten inunder
en av de första klara dagarna
vi skulle låta ett annanstans
hänga av sig
som en torr öppen plats
mot vår hud
vi skulle lära oss
att som de första klara dagarna
hölja oss
i detta kittlande slarviga
alla
nu

- Ulf Karl Olov Nilsson, ur Under det som inte förgår (1992)

2007-01-24T09:35:00.000+01:00

Mina barn är döda.

Nej. Det är du som är död. Du och din man. Det ni hade är dött. Barnets födelse är föräldrarnas död.

Upprepningstvången är min död. Vad är den här formen av arbete?

Upprepningstvång.

Det avslöjar dess vilja till död.

Vems död?

Arbetarens och naturens.

- Johan Jönson, ur Karma inertia (2002)

2007-01-15T19:45:00.000+01:00

Nu har jag också läst SvBs vårboksnummer. Ur det skrev jag ner ett tjugotal titlar som jag har direkt avsikt att läsa när de kommer ut. Därtill kommer antagligen några böcker som jag av någon anledning missade i min genombläddring, och så ännu fler böcker som jag ändå kommer att kolla upp när de faktiskt kommer.

Jag har sett fram emot Aris Fioretos översättning av Lolita ända sen han sågade den tidigare svenska översättningen i efterordet till någon av de Nabokov-böcker som kom ut för några år sedan. Är dock lite besviken över att den kommer i pocket och inte inbunden.

Lotta Lotass nya bok kommer på lösblad i en låda. Av någon anledning hade jag trott att det var ett skämt, men det var det tydligen inte. Om jag minns rätt låg antalet sidor runt 150, vilket ger ungefär 22 500 tänkbara ordningar. Det är främst av tidsbrist som jag hade föredragit en bok som redan var bunden och klar. Det är annars en av de böcker jag längtar efter allra mest just nu.

Donna Haraway kommer äntligen i svensk översättning, på Symposion. Förhoppningsvis innehåller den också nyare texter som inte finns i någon av hennes två engelska antologier.

Jag välkomnar Ruins nyutgåva av Antonio Gramscis Brev från fängelset. De första breven hör till det vackraste och mest hjärtslitande jag läst, där han ber mottagaren (har glömt vem) skicka honom böcker från hans hem. Ur närminnet beskriver han deras exakta placering vid nattduksbordet, på hatthyllan och så vidare. I verkligheten har han redan förlorat sitt hem, och kommer aldrig att återse det.

En av Angela Carters bästa böcker, The Passion of New Eve, kommer ut på Normal. Översättaren heter Karin Lindeqvist, vars namn jag känner igen från de båda Judith Butler-böcker som kom ut på svenska förra året. Det här blir, tror jag, den fjärde Angela Carter-boken på svenska och det har nog gått något tjugotal år sedan den förra översättningen.

Jag hade gärna sett fler poesidebutanter, men å andra sidan nya böcker av såna som Eva Ribich, Birgitta Lillpers, Catharina Gripenberg och Aase Berg.

Antingen hade inte Tranan någon annons eller också bläddrade jag förbi den. Hoppas däremot att de fortfarande har för avsikt att ge ut två Clarice Lispector-böcker, och en Thomas Bernhard.

Ellerströms verkar ha lagt ner sin Enhörningsserie, men i Lilla serien ska de bland annat ge ut ”svenska poeters personliga urval dikter av äldre poeter som de intresserar sig för och känner sig stå nära”, och det låter ju roligt.

Så. Det var tillräckligt med konsumentjournalistik för hela 2007 från min sida.

2007-01-13T16:13:00.000+01:00

(Nya världen, juni 2006)

NI berättar historien.
När ni berättar historien börjar den likna er.
Den blir er.
Den historien berättar ni så gärna.
Om och om igen, tills ni glömmer att ni berättar den.
Världen är nu er.
Tingen vilar i era händer.

Men.

De liknar er inte.
Världen liknar inte er.
Ert "hemland" liknar er inte.
Er "hemort" liknar er inte.
Ert "hem" är inte ert.

Allt motsäger er.
För historien är inte ni.
Ni hör inte hemma här.
...

av Rolf Andtbacka, ur OEI #27 (2006). OEI brukar få mest uppmärksamhet för sina mer teoretiskt orienterade mastodontnummer, men jag har nog haft mest glädje av deras nummer med finsk (ovan nämnda) och tysk (#24/25) samtidspoesi.

2006-12-12T13:31:00.000+01:00

En nygammal intervju med Thomas Bernhard (gjord 1986, publicerad först i år) finns i engelsk översättning hos Sign and sight. I vanlig ordning är Bernhard på samma gång tradig, tjatig, irriterande, rolig, intressant, upplyftande och genial.

Is the love spoken of in this poem ["Schauplätze in Verona"] not linked with the figure of the sister, not in a biographical sense but something like in "Korrektur" (Correction)?

What am I supposed to say to that? Love always has to do with everything. And I'm not my characters. I'd have to have killed myself hundreds of times and be perversity incarnate from five in the morning until ten at night. What a person is cannot be described. You can only describe what you have in your hand.

2006-12-04T10:45:00.000+01:00

Varje generation har sina mästare
och djävulen, som man rädes:
han kommer och går, fritt,
genom medvetandets hundgrindar.

I mörkret kan du urskilja
det som är mörkt i dig.
Det ligger i ravinerna, såras i dalarna.
Det fastnar i törnen, klängen,
fäster sig vid huden, vid årsringarn.

Vi var rädda för mörkret
och för det som ur mörkret urskiljdes.
Ett berg reste sig över våra ansikten -
våra skugor födde skugga.

Bergen reser sig därför
att människorna ska bli lika dem.
Om det inte vore möjligt,
tror du att du ens skulle lägga märke till bergen?

Bestäm först, hurudan du vill vara
och bli sedan sådan.

Bergen gav stenmasker, lösnäseblock,
som skydd åt oss.
Snöhuvor krönte våra huvuden,
vi antog Ku Klux Klans kusliga vanor.

Vi blev branta som berg.
Vi begraver skammen i våra dukar.
Vi känner till det nödvändiga, vi håller gärna föredrag
om medfödda mänskiga rättigheter
och om det, som den som har viljan
förmår.

av Anni Sumari, ur Mått och mängd (svensk översättning av Martin Enckell, 2000)

2006-11-23T09:23:00.000+01:00

Några av mina senaste kvällar har jag, den ytterst lilla tid jag får över till att göra vad jag vill, ägnat mig åt att jämföra två översättningar av Rainer Maria Rilkes Die Sonette av Orpheus. Det har inte gjort mig så mycket klokare, men det har varit intressant.

Den ena översättningen är Lars Gustafssons från 1987, och det är i denna översättning jag lärt känna Orfeus-sonetterna. Den andra är Mirjam Tuominens översättning från 1957, som Gustafsson kallar erratisk och linear och omnämner den inom parentes när han i sitt förord skriver om tidigare översättningar, som om den egentligen inte räknades.

Ur sång fyra, i Gustafssons översättning:

Frukta inte smärtan, tyngden;
ge jorden tillbaka dess vikt;
tunga är bergen, tunga är haven.

Till och med träden ni satte, som barn,
Blev för tunga till sist, ni bär dem ej mer.
Men vindfläkt som går genom rummen …

Samma passage tolkad av Tuominen:

Frukta inte att lida, tyngden
Återger åt jorden vikt
Svåra är bergen, svåra är haven.

Även träden dem som barn ni planterade
blev längesen alltför svåra, ni uthärda dem inte.
Men lufterna … men rymderna …

Jag har inte velat värdera översättningarna, eller haft för avsikt att närläsa med nyktra ögon. Den ena versionen har jag som sagt läst många gånger och den andra först de senaste dagarna, varför de förstås rent subjektivt får skilda utgångspunkter. I det exempel jag här citerar och i allmänhet får jag känslan att Gustafssons översättning är mer fysisk, aktiv och förnuftig medan Tuominens är mer metafysisk och spirituell (tung hos Gustafsson är svår hos Tuominen; smärta respektive lidande; att bära respektive att uthärda). Hos Tuominen får orden en mer skör ton, ihåliga och samtidigt livsfarliga. Jag tilltalas av att Gustafsson placerat Tuominen i en parentes.

Ska försöka titta på den tyska texten också. Jag är så ledsen över att min tyska är så dålig, jag nästan skäms, men när jag gick i skolan visste jag inte att jag skulle bli intresserad av litteratur.

2006-11-21T21:04:00.001+01:00

Om du frågar händerna

Om du frågar händerna är silke dyrt
därför att också i mörkret
vill människorna glömma ögonblicket då det föddes
och marmorn är,
om du frågar händerna,
röd och flytande.

Inte girigheten,
om du frågar händerna var det
inte girigheten, inte hatet
som skapade gravplundraren
utan det västliga behovet att veta i förväg:
hur händerna sedan skall läggas,
bortom minnet

av Lauri Otonkoski, i översättning av Mårten Westö, ur Ett svart får i motljus: 14 unga finska poeter (red. Peter Mickwitz, 2000)

2006-11-13T19:27:00.000+01:00

Italo Calvinos De sammanflätade ödenas slott är en av den postmoderna litteraturens mest centrala texter och ingår i Modernistas nya serie Moderna klassiker.

Ovanstående copytext, hämtad ur Svensk bokhandels Höstens böcker 2006, innehåller flera ofrivilliga ironier.

2006-11-02T10:01:00.000+01:00

Och i Aftonbladet ger Raattamaa sitt recept på poesiläsning: snabbt och mycket. Ett bra recept, tycker jag, om man samtidigt har i åtanke att recept aldrig riktigt stämmer utan måste rättas till när maten väl lagas. Jag kommer att tänka på Saarikoski, som i Vid Europas rand (1982) försöker baka en surdegslimpa, "det blev ingen limpa utan något slags knäckebröd, men det smakar gott ändå."

2006-10-17T12:53:00.000+02:00

Om den priviligerade skulle få lust att tala om eller på annat sätt avslöja något av sina privilegier skall han drabbas av stumhet och få en tandvärk som varar i tjugofyra timmar.

- Stendahl, "Privilegierna av den 10 april 1840" (översättning av Lars Bjurman, ur antologin Fantastika, 1964)

2006-10-14T16:39:00.000+02:00

"Vad trött jag blir då blodet inte kan transportera tillräckligt mycket syre till hjärnan", skriver Robert Ståhl i sin första diktsamling Om (1999).

2006-10-10T21:14:00.000+02:00

Anders Johansson verkar för tillfället vara min representant på dagstidningarnas kultursidor. Jag hade tänkt skriva något om den här kommentaren av Jonas Thente i DN, men som vanligt somnade jag i soffan istället. Med anledning av blandade recensionerna av Raattamaas Svensk dikt konstruerar Thente, kanske av bekvämlighetsskäl, en pedagogiskt simpel och ideologiskt falsk jättelik klyfta mellan litteraturens radikaler (de som tycker om Svensk dikt) och litteraturens reaktionärer (alla andra, på riktigt). Det låter som att jag hittar på, men såhär skriver Thente: "Får man göra så här med våra lyriska örhängen? Två av fem tidningar svarar nej." För dem som av någon anledning läser den här bloggen, men inte Expressen och SvD, så finns deras recensioner här och här. Jag hittar inte en rad eller en undertext som andas någon form av resignation inför tilltaget att trolla med den svenska poesikanon. Däremot hittar jag, i Thentes text, exempel på litteraturkritikens allra tröttaste bildspråk - actionmetaforerna: "Vad han gör i Svensk dikt är att smyga in i diktmuseet om natten, sno med sig de ädlaste klenoderna ur montrarna, trasha dem och slänga ut dem på gatorna där han anser att de hör hemma. Det är en lika övervägd som allvarligt menad terrorism." Ni hänger väl med? Eftersom Raattamaa trashar dikterna* så måste det vara bra. Om han hade stoppat om dem, sjungit en sång för dem och hållit dem i handen medan de somnade så hade det varit fånigt. Och dåligt. Sådana är utgångspunkterna och så genomsyras våra värderingar av patriarkala och våldsälskande tankesystem.

Såna saker hade jag tänkt skriva om. Men hur som helst så har Anders Johansson skrivit ett mycket bra svar, här. Det var bara det jag ville säga om den saken.

Jag har inte hunnit mer än att blädderläsa Svensk dikt, men tyckte att den kändes ganska sympatisk. Det blir lättare att läsa, och att ta till sig, litteratur om man slipper se varje litterärt verk som ett monument.

* om Rattamaas projekt verkligen innebär ett trashande tål att diskuteras, men också här är det intressant att Thente så självklart ser projektet på det sättet.

2006-10-06T11:52:00.000+02:00

Hittade följande hos Tennisspionen och drabbades av dåligt omdöme. Jag har inte blivit "utmanad", som det tydligen kallas, vilket kanske gör följande till ett oprovocerat anfall. På vem?

1) Politisk ideologi du förespråkar?
Socialism, i någon form.

2) Politisk ideologi du föraktar mest?
Rasistiska och sexistiska.

3) Materialist eller idealist?
Materialist, i marxistisk bemärkelse. Som svar på frågan alltså.

4) Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
Jag var tvungen att konsultera wikipedia för den här frågan, men kände ingen direkt dragning till något av alternativen.

5) Politiskt uppvaknande?
Apartheidsystemets kollaps i början av 90-talet, kanske.

6) Politisk detour?
Straight edge.

7) Enskild person som påverkat dig politiskt?
Mina föräldrar.

8) Bok som påverkat dig mest politiskt?
Power/Knowledge av Michel Foucault.

9) Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Optimismen.

10) Viktigaste enskilda politiska frågan?
Död åt familjen.

2006-10-03T19:22:00.000+02:00

To think, when one is no longer young, when one is not yet old, that one is no longer young, that one is not yet old., that is perhaps something. To pause, towards the close of one's three hour day, and consider: the darkening ease, the brightening trouble; the pleasure be; the glad acts grown proud, the proud acts growing stubborn; the panting the trembling towards a being gone, a being to come; and the true true no longer, and the false true not yet. And to decide not to smile after all, sitting in the shade, hearing the cicadas, wishing it were night, wishing it were morning, saying, No, it is not the heart, no, it is not the liver, no, it is not the prostate, no it is not the ovaries, no, it is muscular, it is nervous. Then the gnashing ends, or it goes on, and one is in the pit, in the hollow, the longing for longing gone, the horror of horror, and one is in the hollow, at the foot of all the hills at last, the ways down, the ways up, and free, free at last, for an instant free at last, nothing at last.

- Samuel Beckett, ur Watt (1953)

2006-09-25T22:24:00.000+02:00

I alla som arbeten och äro betungade
ni har blivit bedragna
lika många gånger som man lovat er
ett bättre liv
det har alltid inneburit en tyngre börda
rikedom har måste ansamlas
för att man skall få slippa de rika
jag bara babblar
jag satt i en droska på väg hemåt
det var en sådan dag som går en att tänka på Herakleitos
solen skiner på bergets sluttning
där det finns snöfläckar
världen var något som föreföll bekant
som någons arm man även förut tagit stöd mot

- ur Spela upp till dans (på svenska 1982) av Pentti Saarikoski

2006-09-18T23:44:00.001+02:00

Jag åkte som vanligt till jobbet i morse trots att jag alltså numera ska definieras som arbetslös, enligt landets nya styre. De närmaste fyra åren får ägnas åt att försöka hitta luft i marginalerna och vänta tills 2010.

2006-08-29T17:18:00.000+02:00

Kanon:

Since then, at an uncertain hour,
That agony returns,
And till my ghastly tale is told
This heart within me burns.

- Samuel Taylor Coleridge, The Rime of the Ancient Mariner (1796)

I've learned my lesson well
Hope I live to tell
The secret I have learned, 'til then
It will burn inside of me

- Madonna, Live to Tell (1986)

2006-08-19T14:43:00.000+02:00

Via Xiomara hittar jag en artikel i Expressen av litteraturvetaren Anders Johansson, i senaste månadens tröttsamma debatt om Folkpartiets fåniga kanonförslag. Det här är ett av de bättre inläggen (det har som sagt varit en tröttsam debatt), men i avslutningen tycker jag att Johansson slirar ner i samma tendens som han kritiserar. Han skriver att kanonförsvararna hyser en för stor tilltro till litteraturen "när de förutsätter att litteraturen är höjd över tidens gång och etiskt överlägsen andra mänskliga verksamheter." Det håller jag givetvis med honom om. Men några rader längre ner slår han fast att "vad är en klassiker om inte ett verk som överlevt utan hjälpinsatser från folkpartiet, staten eller Svenska Akademien?" Det är inte första gången jag läst antydningar om att det finns ett sätt för litteratur att leva vidare utan att på något sätt förhandla med maktstrukturer i samhälls- och kulturutvecklingen. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än som att Johansson menar de "mytiska processer" som Horace Engdahl talat om (se kommentarerna i Tennisspionens inlägg i frågan).

Engdahl är givetvis inte så dum att han med "mytiska processer" menar att konstruktionen av kanon likt en gudom inte går att förklara. Jag förstår det snarare som att han menar just att det är en process långt mer komplicerad än att den låter sig dikteras av ett statliga påbud. Att kanon inte är ett skyltfönster som kan dekoreras om efter säsong, som Engdahl uttryckte saken i Nöjesguiden, handlar snarare om en förståelse för det komplexa hos makten och traditionen än om att Engdahl i själva verket inte var något annat än detta skyltfönsters konservativa förvaltare.

Åter till Johansson och klassiker som överlever utan statliga påbud. Kanske läser jag Johansson orättvist, men jag läser honom som ett exempel i den tendens jag sett hos flera kanonkritiker i denna debatt och på andra ställen, nämligen den att vi skulle kunna vara utan en kanon eller att det finns historiska processer som inte handlar om makt eller som utgår från en helt annan makt än den som skapar den kanon som kritiseras. Det är denna insikt vi måste hålla i minnet när vi talar om "mytiska processer". Det rör sig förmodligen i de flesta fall av ett oavsiktligt tankefel, men inte desto mindre om ett tankefel.

Det har talats om att den kanon vi har idag inte representerar vår tids feministiska och postkoloniala insikter. Men Edward Said var i själva verket inte särskilt intresserad av att ersätta kanon (man måste givetvis inte hålla med Said i detta, men det behöver sägas). Han talar om detta i intervjuer i böckerna Criticism in Society (red. Imre Salusinszky. Methuen, 1989) och Globaliseringens kulturer (red. Eriksson, Baaz, Thörn. Nya Doxa, 1999) samt i sin egen Kultur och imperialism (Ordfront, 1995). Säkert på flera ställen.

Ta Mörkrets hjärta som exempel. Vad man än har för politisk inställning så är det den stora romanen om Afrika. Många afrikanska romanförfattare, bland dem Chinua Achebe, som angrep boken så häftigt, kunde inte låta bli att engagera sig i den. Inte för att det är en rasistisk text utan för att den är det mest storartade som har skrivits när det gäller att skildra en europés föreställning om Afrika. Den är strategiskt absolut central eftersom den har denna kvalitet.

(Globaliseringens kulturer, s. 258f.)

Så fortsätter Said att läsa de kanoniska verken, men han läser dem på nya sätt. Han läser Mansfield Park av Jane Austen med ett perspektiv som utgår från koloniala aspekter och visar ursprunget till slavrevolten i Santo Domingo och Karibiens litterära tradition. De koloniala romanerna blir istället instrument för avkoloniseringsprocessen.

Det väsentliga behöver inte vara vilka verk som läses, utan hur.

2006-08-18T12:42:00.000+02:00

Min födelsedag i världslitteraturen I:

"Forenoon, Wednesday, October the 23rd. Not a cloud left in the sky."

ur Murphy av Samuel Beckett (1938)

2006-07-14T23:46:00.000+02:00

antikvariatrunda

2006-07-12T09:24:00.000+02:00

Det finns de
som vill uppfinna dig
Och du
är en av dem
- som en gäckande, oändligt
hysterisk berättare

ur Bellerofontes resa (1988) av Anders Olsson

2006-06-17T17:19:00.000+02:00

"Difficulty is, as we know, an ideological notion. What is manually difficult is just a simple job, what is easy for women is difficult for men, what is difficult for children is easy for adults. Within our ascriptions of difficulty lie subterranean and complex evaluations." - Colin MacCabe i förordet till Gayatri Chakravorty Spivaks In Other Worlds.