"Sanna" Soriano

2012, ett nytt år helt enkelt :)

2012-01-09T20:43:00.012+01:00

Oj, det här känns konstigt, men på ett positivt sätt :). Det var väldigt längesedan som jag skrev.

Har suttit och funderat innan jag började skriva, ska jag kanske rader bort mina lite mindre glada inlägg sedan tidigare, från perioden då det gungade under fötterna. Men jag beslutade mig för att inte göra det.

Varför? Finns ju bara en anledning till det i så fall, och det är att jag inte orkar se det för att jag inte kommit ur den tiden. Så jag låter det vara, för jag har kommit förbi det jag brottades med då och är ju faktiskt stolt över hur jag kämpat för att nå mitt mål och få det bättre. Det är det livet består av, upp och ner gångar, erfarenheter och resultatet.

Jag låter det som varit vara och fortsätter sikta framåt!

Konstatera problemet, hitta lösningen, jobba konsekvent mot målet och ge inte upp förren du nåt det.. Det är ett bra motto tycker jag :)! Jag påstår inte att det är lätt men utan mål, vilja och förmåga så kommer vi heller inte så långt.

Så tillbaka i skrivandet och jag ser fram emot det :)!

2010-10-12T09:40:00.006+02:00

-Misshandlad?-

Är jag misshandlad?

Tvivlar du på vad du upplevt?

"Människor som blir utsatta för misshandel tvivlar ofta på att deras uppfattning och upplevelser är riktiga. Det beror på att misshandeln bryter ner ens självkänsla så att man till sist inte tror att det man ser, hör och känner är verkligt. Många misshandlare säger dessutom att partnern är tokig, psykiskt sjuk eller dum i huvudet för att få henne att tvivla på sig själv."

- Man pratar inte gärna om sådant här. Man vill oftast inte och man orkar inte heller för den delen. Efter tillräckligt mycket påtryckning så börjar man tvivla på sig själv och man slutar lyssna på sitt inre, sin magkänsla och sina tårar. Man har helt enkelt blivit så övertygad om att det är "Mig" det är fel på. Kanske är det jag som beter mig konstigt, kanske är jag för krävande osv osv, listan är så oändligt lång.

Men nu är det inte listan som är det viktigaste.

Det viktigaste är att man vågar, att man försöker hitta orken och att man bestämmer sig för att ta tillbaka kontrollen över sitt eget liv igen!

Finns det egentligen någon som ska få lov att beröva än på sin egen självkänsla och lyckan till livet? Nej är det RÄTTA svaret!

Hittade en sida på nätet som kanske kan bli en början till något bättre, vad vet jag?! Men en sak vet jag. Man måste VÅGA erkänna och visa vad det är som egentligen händer. Det är så skrämmande att behöva lämna ut sig, det är så jobbigt att behöva titta sanningen i vitögat, det är så förnedrande att förlora förståndet till den gränsen att man inte längre kan kontrollera sig själv, det är så hemskt att en annan människa ska kunna ha sådan makt över än.

http://www.psykiskmisshandel.se/?page_id=18

2010-10-12T09:29:00.003+02:00

-LITE ATT TÄNKA PÅ-

"De flesta av oss om man ser sig omkring i världen rusar blint vidare efter mer bekräftelse. Vi tror och hoppas att bli älskade eller bli värda att älska om vi blir eller presterar tillräckligt bra. Men vårt egenvärde sitter inte i de ting vi omger oss med. När vi följer egots väg, så leder detta bara till kamp, konflikt, separation och utmattning."

En mycket tänkvärd artikel.

http://www.fjarilsvingar.se/nyheter.asp?news_id=561

2010-06-12T14:11:00.006+02:00

-DILEMMA-

Det är så sorgligt när två människor som älskar varandra hamnar i en situation där ingen verkar kunna komma över det som händer. När dem bra känslorna tryckts bort och kvar är bara frustration, ilska och likgiltighet.

Jag vet inte längre hur jag ska övervinna min dåliga känsla? Den slår ut allt som kommer i min närhet. Kan känna hur den äter upp mig inombords och förvandlar mig till en tom person. Det känns som att en ventil öppnats och jag är tömd på kärlek, möjligheter och vilja. Känslan skrämmer mig och jag hittar inte bort från den.

Man blir ledsen för en sak och man tar upp det i hopp om att man ska kunna lösa problemet. Det pratas och ett förlåt kommer. Saken är löst tills nästa gång samma problem uppstår. Man pratar, ett förlåt kommer, problemet läggs åt sidan och man går vidare. Problemet löst tills nästa gång och samma visa uppstår igen och igen och igen. Tillslut så kommer ilskan och man är förbannad. Det pratas inte längre utan det skriks. Man faller ihop och orkar inte av ren utmattning. Problemet löser denna gången också, i alla fall tillslut efter mycket gräl och en flod av tårar. Tills nästa gång och nästa gång och nästa gång. Samma saker återupprepas och nu är man tömd på allt känns det som. Tar nya tag för så här vill man inte att det ska sluta. Hittar ork och lust från en gömd vrå inombords som fortfarande tror på hoppet. Det sista som överger än är ju hoppet, eller? Ramsan går om och om igen.

Nu, nu är ingen kontaktbar längre. All lust har försvunnit! Hoppet har lämnat kroppen. Det finns fortfarande tårar kvar som visar att man inte stängts av känslomässigt. Men orken att förstå, förlåta, bita ihop och välja sin strid är borta. Allt faller som ett korthus. Desperationen har tagit plats i något som man ville skulle vara så fint. Desperationen krossar och förgör. Känns som att allt är förlorat, känns som att allt va en lögn.

Hur förlåter man när man är så sårad så att hjärtat blivit kallt och slutat slå? Vad ska man göra när hoppet övergett än? Vad är botemedlet till all sorg, frustration, besvikelse? Vad är botemedlet för att få tillbaka ett förtroende som är borta och tilliten som behövs för att kunna fortsätta på samma stig tillsammans?

2010-06-07T16:54:00.002+02:00

Jag vill skriva om en massa glada saker men tyvärr så finns det inte så mycket glatt att delge just nu. Saker är inte som det borde och jag har tappat lusten till det mesta. Saker glider mig ur händerna och mina drömmar bleknar och försvinner ut i intet.
Du får mig att sluta tro och hoppas, efter dig lämnar du bara sorg och smärta!

2010-05-20T09:00:00.004+02:00

YEEEEES =),

vi har hittat en ny lägenhet och vi har fått den =D!!!

Nu är det slut på att trängas i en 3:a med 2 vuxna och 3 barn. Nu bär det av till en 5:a i ett mysigt villaområde.

2010-05-18T09:37:00.009+02:00

Ny dag och nya tag.. Idag ska jag försöka att inte tänka på alla tråkiga saker. Jag ska försöka göra dagen till en bra dag. När jag läser mina inlägg nu så blir jag gråhårig. Fy tusan vad trist och grått.

Det är tisdag morgon och jag tänker baka en chokladtårta. Till den så kommer jag ha vispgrädde och hallon. Jag ska äta kyckling till lunch och chokladtårta till efterrätt, det blir mumma.

Sedan ska jag nog försöka ta mig till gymmet också. Tänkte sola =D. Nej, det blir ingen träning idag pga min värk i magen och i huvudet. Men lite färg kan man väl i alla fall få tycker jag. Det är ju dags att börja använda sommarkläder och det är alltid lika trist varje år när det är dags och man inser att man är som ett spöke. Så hit med lite färg på kroppen.

Ska nog ta mig en promenad in till stan också. Tänkte titta på kläder och skor. När lönen kommer så blir det lite shopping (efter alla tråkiga räkningar är betalda). När man har pengar så hittar man nästan aldrig det man vill ha och när man inte har pengar då hittar man allt. Vist är det typiskt? Så idag kommer jag nog att hitta en massa saker som jag vill ha =)..

Men först baka chokladtårtan =)!!!

2010-05-17T20:46:00.004+02:00

-INGEN INSPIRATION-

Det känns som att det bara är motgångar just nu. Har varit en ganska så svart period. Alldeles för mycket tårar, stress, värk och ensamhet. Ensamheten är jobbig och det är svårt att hitta ut när ingen ser eller hör en. Det är skillnad på att säga att man bryr sig och att verkligen visa att man gör det. För att kunna hjälpa en person som inte mår så bra så måste man vara lyhörd för vad dennes behov är. Om man inte är det och bara går på vad man själv tycker och tror så kan det bli jätte fel. För det är ju trotts allt så att det man tror själv kanske inte alls är det som hjälper en annan.

Man kan inte hjälpa en person genom att stänga ögon och öron, det är stört omöjligt. Man måste kanske backa lite och inse att den andra personen är en annan person och inte alls som du. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att förstå? Hur kan man säga att man finns när man bara gör det till den graden som man själv är? Är inte att finnas för någon att ibland gå över berg och djupa dalar genom regn och rusk, att se den andras behov och visa att man lyssnat? Man behöver inte förstå allt. Det är inte det som är grejen. Det som är grejen är att den personen som så desperat behöver dig ska få förstå att du finns där och inte släpper taget försen hon/han står själv utan att du håller i.. Detta kanske inte ligger i allas förmåga men ska man inte kunna få detta från de som lever nära dig, din partner, din familj och dina allra allra närmaste vänner, dem som så fint säger att dem älskar dig?

Jag är inte längre så glad. Jag skrattar inte åt all skämt längre. Jag gråter mig ofta till sömns, jag är inte längre så säker på att det jag gör är rätt, jag är inte så säker på det jag visste innan, det är så mycket som jag inte är men framför allt så känner jag mig så himla sorgsen och ensam.. Sorgen och ensamheten äter upp mig inifrån och jag känner mig så trasig..

Jag vill inte känna så här längre och jag vill somna i en trygg famn om kvällarna och inte till mina tårar, jag vill vakna upp till en ny dag med lust och glädje och inte till en ny dag med tårar.. Jag vill inte känna mig ensam längre!

2010-05-13T18:20:00.007+02:00

En vecka på nya jobbet och jag trivs som bara den!

Nu har jag inte skrivit något på 10 dagar. Har inte riktigt hunnit också har jag ju en stenåldersdator som fungerar lite som den vill =).

Jag har jobbat på mitt nya jobb i en vecka nu och jag trivs faktiskt väldigt bra, över förväntan bra. Till och med den röda skjortan har jag kommit överens med. Kollegorna är glada och väldigt trevliga. På en vecka så har jag hunnit med att sätta mig in i jobbet och jobba, tre utbildningar, ett möte, en firma fest med middag och en avdelnings middag.. Inte illa =)..

Nu är jag ledig en vecka och ska försöka använda min tid bra. Har en massa att göra med allt möjligt. Men framförallt så fick jag besked om att min operation blir av den 1/6-2010 så det är väl det jag kommer att tänka på mest. Är lite nervös för vad dem ska hitta och vad det kommer att innebära för mig. Känner mig så maktlös.

Men nu, just nu så njuter jag av att ha min dotter hemma. Finns inget bättre än när hon är här!!!

Hela familjen åkte till Media Markt där jag jobbar och strosade runt idag och tittade på allt som vi vill köpa *skrattar*. Det är farligt att jobba på ett ställe där det finns nästan allt i prylar som man använder hemma eller som man vill ha. Även om inte behovet av en espresso maskin finns så börjar man fundera lite på om man ändå inte skulle ta och köpa en. Kan ju vara trevligt att ha när man får gäster =).

Nej, det blir till att bita ihop. Just nu så finns det en massa andra mycket mer trevliga saker att lägga pengar på, som tex semestern :)... Men vi köpte ett våffeljärn i all fall så nu ska det göras våfflor som aldrig förr. Som jag har längtat efter våfflor, jag älskar våfflor =)!

Dagens inköp - OBH Nordica Typ 6958.
Rekommenderat pris är 645:-, men du kan köpa den på Media Markt i Västerås för 299:-. Så billigt så att mina personal förmåner inte är någon idé att använda =)..

2010-05-03T09:29:00.003+02:00

Ta tag i min kropp och träningen del 748392701 ;)..

Jag är så trött på mig själv idag! I helgen insåg jag hur illa det är med min garderob. Jag har gått upp ca. 10 cm i omkrets kring höfterna och flera cm runt låren, midjan, mina överarmar och över ryggen vilket gör att det är totalt omöjligt att gå i större delen av min garderob. Åtminstone så sitter det inte bra. Detta gillar jag inte alls!

Min karaktär är ju så där när det gäller träning och mat nu för tiden och detta visar sig tydligt idag. Jag mår skit av den här ringen som lagt sig runt omkring mig. Bort bort bort! Men samtidigt så vill jag vara sund och inte bli en pinne. En kvinna ska ha kurvor tycker jag!

Nu har jag sagt det 1000 gånger tror jag att jag ska komma igång och komma i form till sommaren. Jag måste byta metod och sätt att tänka på.

Hjälp någon...!!! Hur ska jag få in träningen i mitt liv igen, få tillbaka motivationen och lusten? Jag saknar bra matvanor och träningen!!!

Det får börjas med en promenad i det fina vädret med älsklingen idag! Hmmm, sju timmar kvar tills han kommer hem från jobbet. Mycket kan ändras innan dess. Får börja med att träna viljan och karaktären under tiden. =)

2010-05-01T16:56:00.003+02:00

Behöver jag säga mer eller är allt lika solklart för er som det är för mig?

JAG HAR VÄRLDENS SNYGGASTE KILLE =)!!!

2010-04-28T09:50:00.006+02:00

Dagens i-landsproblem!

Jag sitter fortfarande med min 5 år gamla IBM laptop som måste ha sladd för att kunna få internet. Börjar bli riktigt trött på den här sladden kan jag säga!

Som att det inte räcker med att min laptop pajat och jag får sitta med den här stenålders varianten så har min i-phone börjat krångla nu också. För ett tag sedan började bildskärmen att få små sträck i sig som nu har utökats till många och långa sträck, den hänger sig då och då och nu står det att sim-kort ej är aktiverat (eller nåt sådant). Så nu kan jag inte använda min telefon häller utan har fått plocka fram en gammal Sony Ericsson Walkman.
Nu är jag riktigt het, NOT! Kommer att ha telefonen på ljudlös med vibrator och jag kommer undvika att svara in public..

Det är bara att ta sig ner till telia butiken och lämna in telefonen och hoppas att det är garanti även på denna luren som varit inne en gång tidigare och då blivit utbytt till en helt ny telefon. Om det inte är garanti på utbytestelefonen så kommer jag att bli galen och väldigt sur! För jag har ingen lust att sitta med en Walkman efter att ha börjat älska min i-phone. Jag vägrar!

VARFÖR MÅSTE ALLA DYRA SAKER GÅ SÖNDER SAMTIDIGT???

Nej, in i duschen och göra iordning mig. Ut i solen fort som tusan så att jag får annat att tänka på. Jag har liksom nog med saker att ta tag i så lite illa valt av min telefon att balla ur just nu idag! Hur kan man bli så förtjust i en telefon? Jag bara älskar den, och alla små saker jag kan använda den till. Nu kommer jag ju inte kunna spela mitt Solitaire heller som jag gör nästan varje kväll för att stressa ner =(..

Tillsvidarelösningar och substitut:
1. Ta fram virkningen och börja virka dukar som jag aldrig kommer att använda =D...
2. Lösa korsord
3. Äta godis
4. Snurra håret runt fingret och se fundersam ut..
5. Börja prata med min man är ju också ett alternativ =)

JAG ÄLSKAR MIN I-PHONE,

JAG VILL INTE HA EN WALKMAN.... ;)

2010-04-27T09:31:00.003+02:00

Önskar att vi kunde mötas som två vuxna för att göra tillvaron och livet så mycket bättre för oss alla...

God morgon, ja jag har varit riktigt deppig ett tag nu. Suttit och kikat lite på mina inlägg och det är väl dags att inte låta allt det jobbiga ta övertaget. Man mår ju inget vidare när man är ensam och mår piss men det ska jag förändra. Från och med nu så är det mina regler som gäller och dem det inte passar säger jag helt enkelt adjö till och önskar dem lycka till.

Jag har bestämt mig för att bli särbo och få andas lite. Lever som i ett vakum och känner mig inte levande längre. Jag signade aldrig på ett kontrakt där jag var tvungen att sälja min själ för att kunna få det att fungera. Det har bara blivit för mycket och jag klara inte längre att man tar mig för givet. För i det stora hela så är det även en jäkla omställning för mig att gå in i en relation med 2 småbarn. Och kan jag inte få hjälp att växa in i den rollen så ska man inte begära att jag ska göra det själv. Resultatet blir inget bra om man själv ska få det att fungera. För mig har det inneburit att det vuxit upp en bitterhet över att jag sitter i en stad som jag inte ens vill bo i, med små barn som inte är mina, med en man som valt att prioritera allt annat än oss. Nej, det där gör mig inget vidare lycklig och harmonisk. Då är det bättre att skaffa mig mitt eget också får saker växa fram igen om det går. Det kommer att bli svårt för jag har stängt av mig. Men detta är sista chansen min man får att visa vad han vill och vart han står.

Händer inget så måste det bli ett farväl!

2010-04-26T15:01:00.004+02:00

Det är jäkligt mycket som händer just nu men hur som helst så ringde dem mig från Media Markt idag... I GOT THE JOB!!!

Det är ju en liten tröst i allt elände. Har inte direkt varit lätt att få jobb i den här staden. Så nu är det på med den röda Media Markt skjortan (kommer att känna mig som julafton i den) och visa dem att dem valt rätt person =)!

2010-04-24T16:52:00.004+02:00

-ENDOMETRIOS-

Så nu har jag suttit en stund och gråtit för mig själv. Bitarna börjar falla på plats över problem som jag har haft i många många år. I torsdags kväll blev jag tvungen att åka in till akuten och jag kom hem i går eftermiddag efter provtagningar och undersökningar. Om ca 1 månad så ska jag in på in titthålsoperation. Läkaren utgår från alla symptom som jag har att det beror på endometrios.

Jag känner mig helt matt och jag är så ledsen. Alla dessa år som jag sagt att jag tror att det är något fel på mig och först nu bara för att jag knappt kunnat röra mig av smärtan så åker jag in till akuten. Jag som haft problemen i 15 år. Och dem senaste 5-8 åren med riktigt riktigt jobbiga besvär.

Två händelser som får mig att fundera på om läkarna gjort rätt med mig tidigare:

1: År 1994 fick jag ett missfall. Vid två tillfällen innan jag fick missfallet så hade jag varit inne för blödningar men dem konstaterade hjärtljud genom ultraljud och jag skickades hem båda gångerna. Tredje gången jag åkte in med blödning konstaterade dem att det inte fanns något hjärtljud, barnet var dött. Skrapning gjordes och jag åkte hem.

Då dem inte lyckats med skrapningen (hade bara fått ut en fot) så födde jag istället mitt barn i toaletten senare på kvällen samma dag som jag kommit hem. Jag fick åka in för en ny skrapning.

Anledningen till missfallet enligt läkaren var att någonting "låg" ivägen så att fostret inte kunde utvecklas. Jag har en idag ingen aning om vad detta innebar.

2: År 2004 genomgick jag ett fertilitettest för att jag och min dåvarande man ville ha barn och jag inte hade blivit gravid trotts att vi hade försökt i över ett år. Förklarade även att jag aldrig ätit p-piller (sedan min dotter föddes och mitt missfall) och inte heller blivit gravid under alla åren innan. Men enligt alla prover och undersökningar så fanns det inga fel så prognosen blev "ofrivillig barnlöshet". Provrörsbefruktning blev då alternativet som läkaren gav oss.

Jag funderar väldigt mycket på varför inte läkarna uppmärksammat mig bättre då? Varför man inte varit mer grundlig vid dessa tillfällen? Varför dem tagit så lätt på min situation? Snurrar många tankar i huvudet just nu. Denna gången tänker jag gå till botten med allt och se till att få ALLA svaren som jag behöver för att få ro. Och jag tänker inte ge upp på att få mer barn efter allt detta är över!

Till er kvinnor som går omkring med problem som läkarna inte har svar på, stå på er!!! Jag har gått runt och trott att jag är laktosintolerant-prover visar nej, att jag har vestibulit-undersökning visar att det inte bör vara problem, att jag har magkatarr-svar nej, att jag har magsår-svar nej och en del andra saker. Nu får jag veta att typiska symptom för endometrios är alla dem saker som jag har haft problem med genom alla dessa år och gått och undersökts för men alla läkare har sagt samma sak, att jag är kärnfrisk. Kärnfrisk, skämtar dem med mig? Något fel är det väl när man varje månad måste äta en massa värktabletter och man måste vara hemma från jobbet för att man inte kan ta sig ur sängen? Jag har alltid fått höra samma sak, att jag ska stressa mindre.

Jag ska i alla fall gå till botten med allt och alla som inte lyssnat på mig innan utan bara tittat på mig och sagt att det inte är något fel på mig och fått mig att känna mig som att jag är en inbillningssjuk hypokondriker.. Jag såg frisk ut till det yttre och då man inte hittade något fel på provsvaren så ignorerade man mig hela tiden och skyllde på stress. Jävla idioter!!! Hur ska man kunna ha tillit och förtroende för sjukvården när man konstant blir nonchalerad?

Ni kan läsa mer om endometrios på länken nedan:
http://www.morticia.se/endosymp.shtml

2010-04-22T13:32:00.005+02:00

Adam Lambert -

Whataya Want From Me

Hey, slow it down whataya want from me
Whataya want from me
Yeah I'm afraid whataya want from me
Whataya want from me

There might have been a time
When I would give myself away
Oooh once upon a time I didn't give a damn
But now, here we are so whataya want from me
Whataya want from me

Just don't give up I'm workin it out
Please don't give in, I will let you down
It messed me up, need a second to breathe
Just keep coming around
Hey, whataya want from me
Whataya want from me
Whataya want from me

Yeah, it's plain to see (plain to see)
that baby you're beautiful
And there's nothing wrong with you
(nothing wrong with you)
It's me, I'm a freak (yeah)
but thanks for lovin' me
Cause you're doing it perfectly
(it perfectly)

There might have been a time
When I would let you slip away
I wouldn't even try
But I think you could save my life

Just don't give up I'm workin' it out
Please don't give in, I won't let you down
It messed me up, need a second to breathe
Just keep comin around
Hey, whataya want from me (Whataya want from me)
Whataya want from me (Whataya want from me)

Just don't give up on me
(uuuuuuh) I won't let you down
No, I won't let you down

(So hey) just don't give up
I'm workin it out
Please don't give in,
I won't let you down
It messed me up (It messed me up)
Need a second to breathe
Just keep coming around
Hey, whataya want from me

Just don't give up I'm workin' it out
Please don't give in, i won't let you down
It messed me up, need a second to breathe
Just keep coming around
Hey, whataya want from me (whataya want from me)
whataya want from me (whataya want from me)
whataya want from me

2010-04-21T18:23:00.005+02:00

Dagens insikt:

"Det går inte att lära en gammal hund att sitta".

Ordspråket stämmer. Vill du inte så kan jag inte tvinga dig!

Ord är ord och handling är ett bevis på att man menar det man säger. Finns ingen handling så är det inget att lyssna på längre. Orkar inte bry mig mer!

Om du hade öppnat dina ögon lite mer så hade du sett att jag aldrig valde den lätta vägen. Jag valde att stanna kvar för att jag ville tro på dig, för att jag ville våga lita på dig, för att jag alltid valt att se det goda i allt och för att jag längtade efter att förverkliga våra drömmar tillsammans... Du valde något annat!

Om det finns mirakel så är det ett sådant som krävs nu!!!

2010-04-21T10:00:00.015+02:00

-ENSAM-

Du har fått mig att gråta otaliga gånger, fått mig att tappa hoppet och lusten. Du vill att jag ska förstå dig och finnas för dig och ändå förmår du inte själv att förstå mig eller finnas för mig när jag faller. Du säger förlåt om och om igen för att i nästa stund blunda. Du tror att problemen försvinner bara du blundar tillräckligt hårt.

Du säger att du inte förstår och jag förklarar på alla språk jag kan. När jag gråter tittar du rakt igenom mig som om jag inte finns. Ord är bara ord så länge där inte finns någon handling. Du ger mig inga val. Jag känner mig inte trygg och säker i din famn. Det ända jag har velat är att du ska se mig och att livet ska vara njutbart och härligt.

Du har tagit bort min tro på att vi ska lyckas tillsammans. Du driver mig konstant bort från dig. Du har med öppna ögon tittat på hur jag försvinner bortom gränserna för dig att nå mig. Du fortsätter blunda och detta har nu blivit vår undergång.

För att vinna så måste man kämpa. För att kämpa måste man ha vilja. För att ha vilja så måste man vara motiverad. För att vara motiverad så måste man ha tro.. Jag saknar allt av detta nu..

Mitt hjärta gråter och min kropp har ångest. Jag behövde känna din värme, jag har fått din kyla. Jag behövde ditt stöd, jag fick din ignorans. Jag behövde dig närvarande, du har varit fjärran. Jag ville ha din förståelse, du vände ryggen till. Jag ville vara ett team och istället så valde du Din egen väg. Du erkänner att du gjort fel men du är inte villig att sopa rent efter dig och plocka upp skärvorna. Vad trodde du egentligen att du skulle kunna få tillbaka av mig? Vad trodde du att resultatet av dina handlingar skulle bli? Trodde du verkligen att det var så här vi skulle nå vårt mål?

Du har fått mig att förlora min inre styrka. Jag måste börja om på nytt. Måste samla ihop spillrorna och lappa ihop mig själv. Du har vägrat att öppna dina ögon. Det var tydligen enklare för dig att se mig falla, falla och falla. Hur ska jag någonsin kunna förlåta dig efter att du tillåtit mig att försvinna och förlora hoppet?

Ser du själv ironin i orden som du valt att ha som ditt mantra?

Amor vincit omnia et nos cedamus amori.. "Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken."

2010-04-20T17:11:00.004+02:00

-ÄTSTÖRNING-

Det är inte så många som vet om vad jag har för relation till mat. Men jag börjar inse att om jag någonsin ska få bukt på problemet så måste jag erkänna det och våga visa det. Visserligen så tycker jag att jag visar det, men ingen reagerar. Innerst inne så har jag nog önskat att någon ska se det och hjälpa mig utan att jag behöver ta första steget.

Jag har alltid varit en aktiv person. Redan som 5-åring började jag dansa och höll på med dans enda tills jag blev 16 år. Efter dansen så gick jag över till att börja träna på gym och att cykla. Jag har aldrig varit överviktig utan har håll mig bra i trim även efter att jag fick barn. Efter födseln så gick jag ner alla extra kilon plus lite till. Man kan väl säga att jag aldrig varit den man tittat på och direkt kunnat se att jag har problem. Men det har jag nästan alltid haft.

När jag var yngre så fanns det inte några direkta matrutiner så man skapade egna rutiner. Jag har så länge jag kan minnas alltid mått illa efter maten och detta skapade problemet att jag ofta struntar i att äta. Att äta har alltid varit ett helvete. Ibland fungerar det och ibland gör det inte det. När jag haft det jobbigt i livet så har det visat sig i mina matvanor. Inte så att andra märker det men jag har gjort det. Det finns veckor då jag bara har ätit middag 1 gång och det finns veckor då jag har ätit middag 2-3 gånger på en dag. Jag har många gånger ljugit om mat. Perioder då jag inte äter så ljuger jag om att jag har ätit och när jag har perioder då jag äter hela tiden så ljuger jag om att jag inte har ätit.

Under tiden då jag har svårt med maten, då vänner kallat mig "Benjamin syrsa" för att jag haft så smala ben så att man såg mellan dem även om jag stod ihop med benen till det att folk försöker att vara snälla och säga att jag bara ser hälsosam ut fast dem ser att jag gått upp märkbart på en vecka så har jag kämpat med att hålla humöret uppe. Jag har aldrig riktigt kunna prata om problemet eftersom det inte är ok att vara "liten" och klaga på att man har problem med vikten. Pratar man om att man svällt upp 5 kilo och känner sig som en spärr ballong på knappt två veckor så förolämpar man dem som väger 50 kilo mer och verkligen är överviktiga. Men jag vill faktiskt kunna prata om det utan att bli dömd. Kan inte alla bara sköta sitt?

Nu sitter jag i fällan igen. Denna gången är det jobbigare än jobbigast. Tidigare så har jag hållt mig till en sak i taget. Antingen har jag svält mig eller så har jag hetsätit. Nu gör jag båda delarna och min kropp och jag mår inte alls bra av det. Jag sväller och jag går ner för att sedan svälla upp efter någon vecka igen, för att sedan gå ner igen. Ena stunden klarar jag inte av att äta på flera flera dagar. Och andra stunden som nu så äter jag allt jag kan komma över. Men inte när någon ser. Det är tillräckligt med allt jag känner och jag orkar inte att någon annan börjar lägga sig i eller försöker att bry sig.

Jag är inte helt oerfaren och kan mycket väl se varför det är som det är. Jag kan se när det börjar och varför det börjar men det är som ett begär som inte går att tillfredsställa. Men nu vill jag få ett slut på min svält och hetsätning. Vet bara inte hur och vart jag ska börja? Känner mig rätt vilse i detta för tillfället.

Det är så himla jobbigt att känna hunger och ändå inte äta, att inte tillåta sig att äta. Även om jag känner att marken under mig håller på att försvinna för att jag är så svag och energilös.

Det är så himla jobbigt att känna sig övermätt men ändå äter jag ännu mer. Man känner ingen hunger, man vet att man precis ätit och man är mätt, men jag bara måste gå och äta ännu mera tills det jag äter är helt slut. Begäret tar aldrig slut.

Jag måste ta mig ur detta!!!

2010-04-20T11:09:00.004+02:00

Inget är så så självklart så att man ska ta det för givet i livet!
Det man har kan vara borta nästa dag. Orken kan ta slut fast viljan finns, fast hoppet finns kvar. Man försöker att orka men det finns alltid ett stop. Någonstans finns den där gränsen då det går signaler till hjärnan och talar om för oss att stanna, stoppa och inse att det inte spelar någon roll hur mycket mer du anstränger dig och kämpar.
Var det då värt alla tårar, alla vakna nätter, stunderna av ensamhet och allt det som nu fått gro inombords till en mur kring hjärtat? Jag undrar jag?

2010-04-19T15:25:00.005+02:00

Kommer jag att bli en av dem? Blir jag en säljare på Media Markt?
På fråga 1 svarar jag -Ja det hoppas jag verkligen =)! och på fråga 2 svarar jag -Allt annat är Puckat ;)!!!

Har varit på anställningsintervju hos Media Markt idag så håll tummarna för mig allihopa. På onsdag eller torsdag så ska jag få svar..

Jag tar en titt på dessa reklamklipp under tiden. Hahahahahaha.. Jag älskar denna humor! =D

Så har vi den humorn som får mig att skratta mest (nedan) =D...

2010-04-17T12:40:00.002+02:00

I Like.. ;)

2010-04-16T08:37:00.009+02:00

Vakna med the voice = perfekt för att vakna och komma igång på morgonen!

Vakna med the voice sänds i direktsändning varje vardags morgon på kanal 5 och jag älskar det =)! Grymt underhållande och man hinner få sig ett par skratt innan man ska rusa iväg.

Eller ja det där med att rusa iväg är väl inte direkt för mig just nu. Jag är ju arbetslös för tillfället. Tack och lov att jag ska på intervju på måndag 10.30. Håll tummarna då!!! Hemmafru livet is not for me!!! Att bara ha som uppgift att ha hemmet iordning, tvätten tvättad, disken diskad osv är inget som vidareutvecklar mig, min kreativa eller sociala sida direkt. NO NO NO!

Jag är fascinerad över de kvinnor som tycker att det är "good enough" att bara sköta hemmet, shoppa och sköta sitt yttre. Det är skönt att ha möjligheten att få vara lite egoistisk ibland, men att inte ha något som man kan säga att -Det här är mitt, bara mitt och detta gör jag för att jag kan det och jag är bra på det, det skulle kännas tomt och otillfredsställande I slutändan så vill man ju ha levt livet fullt ut och ha utvecklats och byggt upp något, åtminstone ha varit en bidragande del i framgången. Eller?

Nu stämplar jag inte alla hemmafruar som inte jobbar för det är ett enormt jobb att sköta hemmet, barnen och allt annat som tillhör markjobbet. I know för jag har själv barn, en man som reser 50% av tiden osv osv. Att få ihop allt till en helhet som håller är svårt! Så samtidigt som jag beundrar kvinnor som klarar av livet som hemmafruar så är jag fascinerad över hur det verkar som att dem är nöjda med att bara "passa upp andra"..

En tid i mitt liv så levde jag med en man som hade det väldigt gott ställt. Han var jätte snäll, han förbryllade mig många gånger och vårt mål var att vi skulle köpa hus i Sverige och bilda familj. Jag släppte all min trygghet för att följa med honom på hans resor. I början var det som ett stort äventyr men efter ett litet tag kom ensamheten. Aldrig tidigare hade jag känt sådan tomhet trotts att jag hade Allt.

Han betalade alla våra resor, alla middagar, allt till hemmet, vi gick till och med igenom hur mycket jag behövde för att kunna röra mig i månaden också fick jag en summa som skulle gå till dem där extra sakerna som tidningar, fika osv, resten betalade han ju redan. Vi la upp en plan när jag skulle börja jobba igen men nu ville han att jag skulle koncentrera mig på annat till att börja med. Jag hade ju trotts allt lämnat allt mitt, sagt upp mitt jobb osv så han ville inte att jag skulle känna någon press, han vill ha med mig i sin vardag. Idag förstår jag att jag var den som fick honom att klara av vissa av valen han ville göra men inte ville göra själv. Han behövde mig vid sin sida för att inte känna sig ensam och för att orka.

Som sagt i början var det som ett äventyr, vi var så kära och allt var som i en saga. Jag har till och med en vän här hemma i Sverige som alltid sa det till mig, -Det här är ju som i en saga, också log han. Jag körde cab och levde ett liv i lyx. Men en dag så märkte jag hur olika vi var. Hans liv var karriären och han älskade flärd och vackra människor, han älskade när jag klädde upp mig och vi var ute på middagar och han fick visa upp vad han hade i form av bil, jobb och mig. Då började jag fundera och jag tror att han också gjorde det då han mer och mer upptäckte att mina mål i livet inte var riktigt samma som hans längre. Jag började känna mig extremt ensam och längtat hem till det vardagliga livet där jag inte var en accessoar. För det var så jag kände mig. Inte alls det som är mitt mål i livet! Vi bröt upp som ni kanske förstår. Eller rättare sagt han bröt med mig efter drygt ett år. Antar att jag blev tråkig efter ett tag, efter diskussioner och tjafs om vardagen och hur det kändes.

Träffade honom för ett par år sedan. Jag var butikschef i en herrekipering. Då fick han se den kvinna som jag trivs bäst med att vara. Självständig, stark och egen! Detta fick honom nog att fundera lite. Vi åt middag och han berättade vad som hände i hans liv. Han har blivit pappa med en tjej som var allt för ung och inte riktigt klok tydligen. Hon var bortskämd och ohyfsad

Ja, vad säger man? Gapar man efter mycket så mister man ofta hela stycket!

Han bad om förlåtelse i alla fall och det känns bra. Han sa - här sitter jag idag och pratar med dig om mina problem som jag har med tjejen jag träffade efter dig och fått barn med, det känns konstigt. Ja, lite annorlunda kändes det men han kunde inte ge mig det livet som jag ville ha trotts hans framgångar, pengar och charm. Jag betalade middagen den gången, det var den bästa "pricken över i:et" =)!

Ha en fantastisk dag och glöm inte att göra det som hjärtat känner, magkänslan talar om och förnuftet borde veta ;)!!!

En låt med Uscher som jag hörde på Vakna med the voice, I Like..

2010-04-14T08:27:00.005+02:00

Är det ok att tycka att det är "jobbigt" att vara "plastmamma"???

Nu när jag påbörjar att skriva mitt inlägg så känner jag mig lite skamsen och jag skäms för vad jag känner. Men samtidigt så undrar jag varför jag ska göra det?

Som dem flesta vet så har jag och min sambo 3 barn tillsammans. Han har sina två söner på 7 och 9 år och jag har min dotter på 16 (17 i år). Och jag kunde aldrig föreställa mig innan att jag skulle känna som jag gör idag inför det. Jag tycker att det är jätte jobbigt! Jag försöker att mota bort de där känslorna som kommer fram då och då, men det är så svår!

Vi har hans söner fre-fre varannan vecka. Jag tycker jätte mycket om min killes barn och dem är jätte söta. Men det har varit så mycket på vägen som gjort att jag bara tappar mer och mer lusten att engagera mig, saker som gjort att jag släpper mer och mer av ansvarskänslan. Ta nu inte detta fel, inte så att jag skulle strunta i om dem fick frukost, lunch, middag, rena kläder, borstat tänderna, är rena och hela, får gjort sina läxor, får med sig frukten dem ska ha med sig till skolan varje dag, fixar med deras kalas så att dem ska bli lyckade, ser till så att även julen hos pappa är en jul osv osv. Jag tycker ju att det är viktigt att dem känner att dem inte går miste om något trotts att deras mamma och pappa separerat och det kommit in någon ny i pappas liv. Vi vet ju alla hur olyckligt skilsmässor kan sluta och att barnen kan komma i klämm. Och det tycker inte jag är ok, barnen ska också få en chans till en bra start på det nya livet dem måste anpassa sig till.

Så vi som vuxna bär ansvaret att se till att barnen inte ska känna skuld och att dem lär sig att lösa "problem" på det bästa sättet som möjligen går. Men jag känner mig ensam i denna rollen. Känns som deras far bl.a prioriterar sin karriär och sin status mer än barnen och mig.

Med detta i åtanke så får jag dåligt samvete i att jag inte känner att jag har lust ibland. Ingen lust att ta ansvar och ingen lust att konstant visa hänsyn. Jag vet inte om det beror på att jag vuxit ifrån känslan eller om det är så att den allmänna livssituationen framkallat dessa känslor. Situationen med alla dispyter och diskussioner om allt möjligt som rör barnen. Det har varit allt från att barnen är lite för bortskämda och inte ser värdet i saker och ting, dem går omkring och säger -pappa du är ju rik också tycker dem inte alls att det är några problem att köpa allt. I detta fall förstår jag idag att det beror på att man tidigare köpt sig ur diskussioner eller problem med barnen, kanske inte alltid men för det mesta. Samma gäller data spel, nintendo ds osv, för att få det lugnt så sätter man barnen med ett spel eller vid tv:n. Detta hatar jag så jag har propagerat emot i en massa saker. Självklart har detta orsakat problem mellan mig och min sambo och där känns det som att det började. Allt som rör barnen eller deras mamma har alltid slutat med gräl mellan oss.

Ett ex. Det tog över ett halvår att få honom att förstå varför jag tyckte att det var konstigt att han som lämnat alla möbler, allt husgeråd, alla apparater, allt som bygger upp ett hem och som han betalat mestadels av, varför jag tycker att det är konstigt att han fortfarande när han är tillsammans med mig och bor med mig ska betala sitt ex 2000.- extra varje månad för att han i deras äktenskap lovat att han ska hjälpa henne under hela hennes studietid för att då har man inte så mycket pengar. I detta fallet så ska hon läsa fram till 2011 eller 2012.

Ok, man vill hålla det man lovat.. Men i detta fall så flyttade han ut ur deras gemensamma hem och hade ingenting. Jag minns när jag kom hit första gången. Barnen hade en två våningssäng, ett par leksaker, dem hade precis 3 stolar så vi kunde inte sitta vid matbordet tillsammans, det fanns några slitna gamla handdukar, knappt något porslin, det var det kalaste och mest "döda" hem jag varit i, inga gardiner, inga växter, ingenting. Allt för att det kostar att bygga upp ett hem på nytt och för att han valde att för barnen skull lämna kvar allt hos mamman för att han ville försäkra sig om att dem har det bra där. Men ska inte barnen ha ett hem hos pappa också? Barnen hade ju inte speciellt kul hemma hos pappa i början. Det man kunde roa sig med var att titta på tv. Det är ju bra för barn som behöver kreativa saker att göra för att utvecklas.

Hur som helt, inte nog med att han lämnat hela hemmet till mamman så får hon även alla bidragen. Så pappa flyttade, lämnade hela hemmet, låter mamman behålla bidragen även om dem har gemensam vårdnad och han ska betala henne ett par tusen extra i månaden trotts att dem inte är tillsammans längre. Och detta hade hon mage att fråga om varje månad om han satt in pengarna. Jag skulle kunna fortsätta om allt som han köper till barnen sporter i form av hockey utrustning osv som sedan lämnas med när dem ska till mamma så att hon slipper köpa eget till dem. Vilket jag förstår, onödigt att ha två dyra utrustningar givetvis.

Tillslut iaf så började han förstå att vi måste se till vår egen familjesituation. Vi har ju trotts allt tre barn att ta hand om. Och sedan var det inte så jätte roligt för mig att hans ex var en del av vår ekonomi varje månad som ett ekonomiskt ansvar för att hon studerar och har mindre pengar nu. Det slutade tillslut med att han slutade betala och hon sa -jaha är det Sanna som fått dig till det här eller? Men ärligt talat, är det så svårt att förstå efter ett år att man inte kan förlita sig på att ens ex man ska försörja en och speciellt inte om han gått vidare i livet med en annan kvinna? Hela den här incidenten som varade i ett halvår förstörde även en del. För varför ska man behöva gräla i ett halvår över en sak som är så självklar? Eller är det inte självklart att om man inte anser att man har råd att rusta upp barnens rum (vilket vi gjort till viss del nu) här så ska man väl inte gå och ge pengar till någon annan bara för att vara snäll?

Denna händelse och många andra händelser som alltid har fått sluta med kaos innan min sambo förstått, har gjort att jag har trubbats av. Och det känns så himla trist! Jag försöker bita ihop och tänka att -ja men den och den och den saken har löst sig så släpp det.. Även om jag försöker slå bort mina "dumma" tankar så kommer dem alltid ikapp mig för det tar aldrig slut med sådana här situationer.

Jag behöver få rensa mitt huvud innan det sprängs, för så här mals det och mals och mals hela tiden!!! Börjar bli väldigt trött och likgiltig tyvärr. Jag vill så gärna att deras far ska förstå att jag finns för oss, för familjen och att jag inte orkar för att han jobbar emot allting och skapar onödiga problem och lämnar mig kvar efteråt med att jag är tjatig, jobbig och som en morsa.. Jag vill ju bara familjens bästa, varför kan han inte förstå det? Varför kan han inte förstå att han kapar min ork och energi genom att han aldrig tar tag i problemen utan bara sopar dem under mattan och låter mig framstå som problemet? Känner en oerhörd vanmakt och frustration!!

Hur ska detta gå? Jag önskar av hela mitt hjärta att vi ska klara oss igenom denna situation på bästa sett!!!

2010-04-13T14:17:00.004+02:00

MYNDIGHETER ett enda virrvarr...

Jag har suttit otaliga gånger nu och förundrats över hur osmidigt allt är när det gäller myndigheter. Inte alla men många. Det är aldrig bara ett moment för att ordna med en sak. Inackorderingsstöd = fixa intyg från skolan = vänta på att få intyget så att ansökan är komplett innan man kan skicka in den. Nu var inte detta speciellt jobbigt och jag måste säga att både skolan och vår kommun har varit mycket hjälpsamma.

Men om vi tar exemplet Försäkringskassan. Numera så ringer man till ett callcenter som är en knytpunkt för alla kontor inom försäkringskassan. Det innebär att man inte ringer direkt till kontoret där du är skriven. Man talar om sitt ärende till en telefonist (som är olika personer nästan varje gång) och sedan förmedlar telefonisten vidare min fråga till en handläggare som i sin tur ska kontakta mig via telefon.

Nu är det bara så att om man inte hela tiden passar sin mobil så kan man ju missa detta samtal vilket jag gjort några gånger. Dem ringer från hemligt nummer så jag kan inte se om dem ringt och dem "får" inte lämna meddelande på mobilsvar. Detta resulterade i att det kom hem ett brev om att dem försökt att nå mig vid några tillfällen men inte fått tag på mig så nu kommer dem inte att kontakta mig angående mitt ärende igen utan jag får höra av mig igen.

Men vad händer då? Jo om jag missar dem igen så blir det likadant igen att jag får ringa tillbaka, tala med en telefonist som skickar vidare mitt ärende till en handläggare som ska kontakta mig osv osv. Ni förstår dilemmat va om jag inte hela tiden kan passa min telefon?

Korkat system tycker jag!!

Varför kan man inte komma på en briljant idé så att alla våra myndigheter är kopplade till varandra så att man i alla fall slipper ta en miljon kopior på ett och samma dokument som sedan måste skickas till varje instans? Frustrerande med alla dessa papper tycker jag..

Men så är man tillbaka till att vara lilla jag så det är bara att anpassa sig in i ledet av papper, papper, papper och åter papper, telefontider och väntetider (du har nu plats 128 i kön). För att inte glömma väntetid mellan postgångar och behandlingstider. Crap!!!