Åsikter, funderingar och en del dumheter.

Att vara för förstående

2011-09-14T18:10:00.004+02:00

-Du kan inte vara så förstående hela tiden, ingen är sådär förbannat tålmodig. Det är något allvarligt fel på dig.

Dessa ord blev slängda över mig i helgen. Jag blev överrumplad eftersom jag aldrig någonsin fått skit över att jag är snäll. Jag är snäll, jag är tålmodig och jag vill ogärna bråka med människor.
Jag förklarade allt detta för personen i fråga och bad om att få respekt för den jag var. Att mitt tålamod inte på något sätt var oändligt men att det krävs väldigt mycket för att det ska komma i obalans.

Just då kändes det som förklaringen godtogs men jag kunde ändå inte släppa det jag fått höra. Är det kanske så att det är något helt osunt i det att jag inte säger ifrån när jag borde? Tål jag mer än de flesta? Är jag alldeles för förstående i de flesta situationer?

Det finns nog flera olika förklaringar till att jag är så här men det är specifikt en som efter några dagar slår mig och då faller ganska mycket på plats.
I flera år har jag lärt mig att om jag blir arg och reagerar så kommer jag att i bästa fall få ilska tillbaka men i de flesta fall endast få likgiltighet. Min åsikt slås ner till marken och behandlas som en fimp som någon dödar med skon och trycker ner i jorden.
Om jag är irriterad och trött och känner att jag inte vill le så kommer jag att få veta att jag alltid är en grinig och sur människa som ingen vill ha att göra med.
Om jag ifrågasätter något som i min värld inte stämmer så får jag veta att om jag inte tror på vad som sägs så behöver jag inte finnas där längre.
Jag måste hålla med, vara älskvärd, tålmodig och aldrig, aldrig någonsin tröttna.

Det är en del av att leva med borderline. En annan del är att alltid finnas till, natt som dag. Att få flera både samtal och sms per dag om man inte ses. Att alltid vara tillsammans, överallt 24/7 förutom när ilskan slår till för då måste man snabbt försvinna utan att lämna spår efter sig.

Som sagt det finns nog fler anledningar till min tålmodighet men den här sitter nog fortfarande fast i mig fast det var länge sedan. Jag är nog fortfarande rädd att det ska bli bråk, att bli bortstött, att inte finnas till om min åsikt är fel. Jag tänker självklart inte på det här sättet men ibland sätter nog autopiloten igång och jag är tillbaka, tillbaka dit jag aldrig vill igen.

Jag behöver kanske träna på att säga nej, vara lite otrevlig och inte så förstående hela tiden. Fast jag tycker nog fortfarande att ingen behöver reagera i onödan om oväsentliga saker och att det med all säkerhet lönar sig att vara en snäll och förstående person. Jag tänker mycket och jag vill gärna förstå varför människor beter sig på olika sätt. Jag vill gärna fortsätta tro att ingen är elak med flit tills motsatsen bevisas. Så i slutänden så är jag nog en snäll jävel i alla fall.

En röst från det förflutna

2011-01-17T05:35:00.003+01:00

Jag fick ett mail häromdagen. Ett meddelande från en tid för länge sedan som jag nästan glömt. Min exmake skickade mig någon slags förklaring på hur allt egentligen var då, vad som hände under vårt äktenskap och min skuld i det.
Nu, sådär när vi varit skilda i nästan 12 år. Det är så länge sedan att jag knappt kommer ihåg att jag varit gift. Jag har vilket fall som helst glömt den tiden och framförallt känslan jag hade då. Det kändes inte ens som det var mig mailet var till utan någon helt annan.

Jag minns en ung naiv flicka som trodde på livet och kärleken och lyckliga slut i alla sagor. Hon planerade för framtiden och trodde gott om alla som kom hennes väg. Hon slet för att vara alla till lags, hennes man, hennes svärmor och alla andra som förnöjsamt följde skådespelet. Hon kämpade för sina åsikter och för att bli sedd, sedd för den hon var. Innerst inne var hon nog samma rebell hela vägen fast hon till slut blev stöpt i den form som hade skapats åt henne.

Jag minns också alla nätter när hon satt ensam uppe i köket, sittande på en stol, tittade ut i natten och rökte och drömde. Hon drömde sig bort till andra världar, världar där lyckan var en verklighet där hon kunde vara sig själv och där hon blev älskad för den hon var.

Jag minns också gråten, all denna gråt över besvikelser, svek, längtan och uppgivenhet. Om vi får en viss mängd tårar under en livslängd så gjorde hon av med all sin ranson under dessa år.
Men trots allt detta så fanns envisheten där, hon gav inte upp utan fortsatte år efter år, enträget kämpande för lyckan och tillfredställelsen i det liv hon valt. Hon kämpade tills bubblan sprack och känslan försvann, det tog 14 år.

Jag tittar i mailet igen och förstår nu att det inte är till mig så jag behöver inte bry mig om det. Det är till tjejen med livet framför sig och oförstörda drömmar. Jag är ju inte hon, jag har stor del av mitt liv bakom mig och har fått många drömmar förstörda. Däremot har jag nog bättre förutsättningar än vad hon hade. Jag behöver inte kämpa och de som älskar mig gör det för att jag är jag. Jag vet att alla sagor slutar inte lyckligt, alla människor vill mig inte väl och jag gråter mest lyckotårar.
Men drömmer det gör jag fortfarande.

Det var 2010

2011-01-12T17:43:00.005+01:00

Skönt att det är över. Det var bara ett långt, eländigt skitår.

Mitt immunförsvar var i absolut sämsta skick och jag åkte på både förkylningar, feber och maginflensa flera gånger. Jag som annars i livet klarat mig från just dessa åkommor. Jag började året med en sängliggande sjukskrivning efter min operation. Självklart trodde jag hela tiden att nu, nu var jag frisk, så jag studsade upp och gav mig in i något som krävde engagemang och varje gång föll jag tillbaka i sängen, matt och orkeslös.

Inte för att jag lärde mig, för så fort jag blev uttråkad igen så var jag uppe och trodde att nu var jag frisk och kunde absolut orka precis allt. Så några sådana vändor hade jag under årets första halva. Några olika arbeten har jag ju också lyckas hinna med. Snabb som en iller bestämmer jag mig för att jajamensan, det här är bra vilket det sen visar sig att det inte är.

Kärlekslivet har varit som någon slags dålig följetong där man inte vet om det är en repris eller ett nytt avsnitt för allt ser likadant ut. Det började väl bättre än det slutade kan man väl säga.

Så sammantaget ett riktigt skitår alltså.

Men när jag nu sitter och sammanfattar så känns det ändå inte dåligt. Jag blundar och minns ögonblick som är så lyckliga och vackra att det säkert kommer att finnas kvar för alltid.

Min vackra 4-åring är hos mig och hon provar skor, provar skor och provar skor. Moster får fota.

Min syster får frukost och en hel familj i sängen en vacker morgon i maj.

Den allra första skolavslutningen. Det är precis så vackert väder som man önskar och jag gråter precis så mycket som jag brukar.

Gotland, mitt älskade Gotland fick jag uppleva i fyra veckor i år. Mycket jobb som var både tungt och slitigt men så roligt och framförallt balsam för min själ.

Jag minns Tallin några regniga dagar i september.

Det här är ögonblick av lycka som spränger sig in i detta år som bara var elände. Om jag fortsätter att tänka kan jag nog även hitta fler lyckoögonblick som får mig att le fånigt när jag minns dem. Och det är väl de som räknas, de ögonblick man minns.

Nu börjar vi på nytt igen och jag känner mig rätt avslappnad. Har inga speciella nyårslöften jag ska hålla utan har bara tänkt leva lite mer, vara mer frisk och framför allt mer vaken.
Att jaga någon slags lycka har jag slutat med, den kommer ju till mig i alla fall, även när det är ett skitår!

När drömmar dör

2010-12-12T02:34:00.004+01:00

Vi har alla drömmar. Stora drömmar och små drömmar, de har funnits hela livet, länge eller kanske bara en kort stund men likväl är de drömmar. En dag kan en av drömmarna höja sig över alla andra och vi kan plötsligt känna doften, känna smaken och vi kan se glimtar av den. Den kommer nära, den börjar bli verklighet. Den har fortfarande en stund kvar i sin drömpuppa för att kunna slå ut likt en fjäril till en vacker verklighet och vi har både sett och känt att det är på väg att hända.

Ibland stannar proceduren upp och drömmen går vilse till ett annat håll. Snubblar kanske och väljer fel väg, men vi vet hela tiden att den kommer att hitta rätt. Smaken och doften är så stark att det är klart den hittar rätt. Vi känner i hela kroppen att drömmen fortfarande lever.
Så plötsligt så slocknar den likt en lampa. Ena sekunden är lampan tänd och nästa sekund släckt.

Det hände mig. Där mitt i natten dog min dröm. Det gick så fort att jag först inte förstod vad som hänt precis som alltid när vi förlorar något. Även om vi både ser, hör och känner så vill vi inte tro att det är sant. Men det var sant. Drömmen om mitt hus hade dött. Mitt vackra, röda hus. Huset med alla rummen, med den öppna spisen och med utrymmet som skulle bli min walk-in-closet. Huset där golvet var vackert och väggarna målade i min fantasi. Huset som var så fyllt med kärlek och värme att det skulle räcka livet ut.

Jag såg mig omkring för att se om jag kunde upptäcka något spirande liv jag missat, jag drog in doften i mina näsborrar för att kunna hitta en svag aning som dröjt sig kvar och jag smakade av smaken för att se om jag kunde upptäcka det sockersöta. Jag hittade inget av det, allt var borta.

När drömmar dör gör de det utan föraning. Döden är brutal, snabb och går ej att kalla tillbaka.

Min dröm är död – Jag behöver en ny dröm.

Möblera om

2010-11-30T19:43:00.000+01:00

Det här är länge sedan. Men jag minns när du ringde och bjöd hem mig första gången. Du hade ägnat hela dagen till att möblera om. Du ville att huset skulle få en annan skepnad när jag skulle dit för första gången. Du hade bytt plats på saker, flyttat runt från rum till rum, gjort allt för att få bort det gamla och visa något som var nytt.
Jag älskade ditt hus. Jag kanske gjorde det just bara för att du hade ansträngt dig, ansträngt dig för min skull. Jag ville tro det.
Du visade mig runt och berättade hur det hade sett ut förut, fast det var bättre nu.

Även om det var första gången jag var där och fast det faktiskt var det hus som du och din före detta fru bott i så var jag bekväm direkt. Det var som gjort för mig, och jag var den första som fick komma och se det, ja det nya huset.

Andra gången jag var där så var jag som hemma, hemma hos Dig. Det slår mig att jag aldrig en enda gång kände mig obekväm, jag kände aldrig hennes närvaro trots att det fanns både det ena och det andra kvar som hon glömt eller helt enkelt lämnat kvar. Nej, både du och ommöbleringen du gjort gjorde mig både trygg och stark. Jag hade med lätthet kunnat gjort det till mitt hem, till vårt hem utan att det funnits några demoner.

Jag ser mig omkring när jag går runt och släcker för kvällen. Ingenting ser ut som förut. Jag har flyttat på allt. Dragit möbler över golvet, bytt gardiner, ändrat, byt plats på saker.
Jag har gjort allt jag kunnat för att det ska se annorlunda ut. Försökt få bort känslan av att du varit här, i mitt kök, i soffan, i mitt sovrum. Och nu är det gjort, nu är jag färdig, det är ommöblerat.

Och just nu vill jag inget hellre än att du ska komma hit och se vad jag gjort.

En mamma

2010-11-10T10:54:00.005+01:00

Hennes mun lever ett helt eget liv, hon bara pladdrar om grannar, hallon och tv-program eller andra oväsentligheter. Aldrig om något som betyder någonting, aldrig om något som är känsligt eller jobbigt. Jag har förstått att det är för att hon inte är en känslig natur, hon bryr sig bara om det praktiska. Och att det sker på hennes villkor.

Hon har lagat mat, städat, ja städat massor, stickat mössor, halsdukar, vantar, tröjor, hon har nog stickat allt som kan stickas. Eventuellt har hon oengagerat satt sin signatur i några läxböcker, jag minns det inte men det kan ha hänt. Allt detta har gjort henne till en mamma, tror hon.
Hon har aldrig stöttat, tröstat, kramat eller älskat.

Jag bryr mig inte om henne längre men det märker hon inte eftersom det kräver ett visst mått av känslighet som hon inte har. Smärtan hon tillfogat mig genom alla år har jag klarat av trots att den slagit mig till marken så många gånger, men jag visste alltid att jag var bättre, att jag skulle bli en bättre mor till mina barn. Därför kunde jag ställa mig upp varje gång och njuta av den kärleken jag fick av andra runtomkring mig.

Att hantera sin egen smärta är något som går att lära sig, man lär sig genom att den alltid finns där, den blir som en livspartner som finns vid ens sida och man vänjer sig även om det gör ont. Det gör dessutom mindre och mindre ont ju längre tiden går. Min annars så mjuka hud som tagit upp minsta anklagelse eller svek har blivit hård och stark, ja jag har blivit hårdhudad.

Att hantera andras smärta är betydligt mycket svårare och gör mycket ondare har jag fått erfara.
Hon hade inte sett dem på över ett halvår och det var deras födelsedagskalas. Trots det långa avståndet och bristen på umgänge under så lång tid så väljer hon att bara komma över dagen. Det var ju så långt att åka, som om sträckan blev längre ifall hon skulle stanna en dag till. Som om det inte var nog så väljer hon dessutom att uträtta så många andra ärenden på vägen så att hon också kommer för sent. I två timmar sitter hon och dricker kaffe och hinner också informera om att hon inte kommer att vara med på julafton heller, för då ska hon på kryssning! Jag vet inte om jag någon gång ser om hon ens tar i barnen eller pratar med dem.
Jag säger inte mycket under tiden utan försöker bara behärska mig för att inte skrika rakt ut vad jag känner. Nu har hon slutat att vara mormor också. Hon var det så länge det passade henne och när det inte var en uppoffring eller krävde något större engagemang från hennes sida. Alltså var hon mormor med lika stor entusiasm som hon varit mamma.

Hon har nu gett sig på det käraste jag har, det viktigaste i mitt liv. Smärtan är så stark och hålet i mitt hjärta är så stort. Jag känner hur tårarna droppar från mina kinder men den här gången är det inte för min skull de rinner. De är för min syster och hennes döttrar, mina systerdöttrar, min stora kärlek i livet det jag lever för. Jag vill ta dem under mina vingar och breda ut min famn, skydda dem från allt ont och viska i deras öron.
-Jag ska aldrig sluta bry mig, jag ska aldrig sluta vara engagerad. Jag kommer alltid finnas vid er sida och jag kommer alltid älska er!

Jag visste det, jag skulle bli en bättre mor till mina barn, det här är mina barn.

Mister du en står det dig tusen åter...

2010-10-31T12:32:00.002+01:00

Hur många gånger har vi inte fått dessa ord lite käckt kastade över oss. Jag vill inte ha tusen andra, har jag lust att skrika. Jag vill ha tillbaka det jag precis mist och inget annat!
Vi mister människor hela tiden och ändå fortsätter vi leva vidare. Ibland märker vi knappt när de försvinner och ibland får vi blödande sår i själen efteråt. Allt läker ju trots allt, även om vissa sår lämnar stora fula ärr som får oss att aldrig glömma smärtan helt och hållet. De flesta sår läker dock ganska fort och lämnar inget efter sig.

Om vi skulle ha kvar alla som någonsin funnits som vänner, älskande, flirtar, familj, bekanta och arbetskamrater så skulle det bli en väldigt massa människor.
Jag kan knappt föreställa mig mängden om jag tänker på alla de som passerat mig.
Eftersom jag flyttat och bytt jobb en oändlig massa gånger så har det passerat en del människor också.

När jag tänker tillbaka så finns det absolut sådana som satt verkliga spår i min själ. Roliga, härliga, underbara människor. Att de försvunnit kan många gånger bero på att det inte finns tid för alla när livet tar en annan vändning. Men alla de jag glömt då. För naturligtvis finns det massor med människor som inte gjort lika stort intryck och som jag då helt enkelt glömt bort. Vissa människor är det dessutom helt omöjligt att minnas även om någon påminner mig och kan berätta väldigt precisa detaljer så kan jag absolut inte minnas dem.
Sen finns det de som kan dyka upp efter ett antal år som gubben i lådan och då minns jag direkt allting igen. Det brukar vara rätt kul att färdas en stund på vägen som är gjord av nostalgiska minnen.

Ibland undrar jag varför vissa försvinner ur minnet och hur vissa envisas med att stanna kvar trots att umgänget slutat för länge sedan. Det kanske är så att jag ska minnas för att de ska dyka upp senare i livet. Att jag dessutom kan minnas sådana som jag absolut inte vill minnas och ibland kanske tappa sådana som jag gärna hade behållit i en liten ask i mitt minne, det känns inte rättvist. Men det är väl någon mening med det också.

Jag tror mycket på det, att det finns någon mening med vissa möten och självklart med vissa förluster också. Men att mitt i smärtan försöka se någon mening brukar vara svårt och jag har nog inte lyckats se något positivt i det nån gång själv. Nu efteråt så har det slagit mig att det här måste faktiskt ha någon mening, för annars känns det rätt meningslöst.

För varför ska jag skadas och såras så mycket om det inte är någon mening med det. Vi kanske inte var redo för varandra ännu, hade inte tiden som krävdes för att det skulle vara perfekt. Eller så är den här historien slut. Som när jag läst ut en bra bok kan jag få lite ångest att det är över, jag vill gärna bläddra tillbaka och läsa lite igen för att minnas. Men till slut så lägger jag den ifrån mig och börjar på en ny bok och kanske kommer det en fortsättning på den förra längre fram.

Att vara förälder

2010-10-21T10:37:00.000+02:00

Det finns en hel del olika definitioner på att vara förälder. Biologiska föräldrar är de som avlat barnet. Här krävs inga tillstånd, godkännanden eller dylikt.
Adoptivföräldrar är de som blivit godkända, inspekterande under lupp och självklart även fått betala rätt bra för sitt barn.

Fosterföräldrar är något där de biologiska föräldrarna inte kan eller vill ta hand om barnet men heller inte adoptera bort det. Dessa föräldrar blir också undersökta och godkända fast ändå kanske inte så noggrant som adoptivföräldrar. En stor skillnad här är också att fosterföräldrar betalar inte, de får betalt.

Vi har också de som har inseminerat sperma eller har surrogatmamma eller kanske både och och de går väl som någon slags blandning av adoption och biologiska föräldrar.

Den sista formen av föräldrar är sådana som jag. De som hittar en man som har barn i ett tidigare förhållande. Detta är plast-, låtsas-, eller bonusföräldrar. Jag föredrar det sista alternativet faktiskt. Då jag inte har några egna tillverkade barn och kommer heller aldrig att få några så blir dessa barn oerhört viktiga för mig. Däremot har jag väldigt svårt att bli trodd när jag deklarerar min kärlek åt dessa barn.
-Men så kan du väl ändå inte känna!
-Det är ju faktiskt inte dina barn.
-Det är faktiskt skillnad på kärlek till biologiska barn!

Så här kan det låta runtomkring mig. Ingen ifrågasätter kärleken som en adoptivförälder känner men min kärlek har alltid ifrågasatts.
Mitt föräldrarskap kan också väldigt snabbt försvinna. Min relation tar slut och pappan bestämmer då att jag inte behövs längre, jag kan helt enkelt raderas ut.
Så från ena dagen då jag lärt ut cyklandets konst, läsandet, simmandet eller att knyta skorna. Jag har lekt, tröstat, uppfostrat och framför allt älskat men i nästa sekund så är jag alltså ingenting.

Jag är inte ute efter medlidande utan kan bara krasst konstatera att det är en stor sorg att inte få egna barn. Men att få bli bonusmamma för att sedan bli bortryckt är ännu sorgligare. För mig så är det samma sak som om de skulle dö. Kanske drastiskt och makabert att jämföra på det sättet men så känns det och jag sörjer så.

För andra gången i mitt liv genomlider jag detta. Första gången är många, många år sedan men jag saknar fortfarande dessa barn och tänker väldigt mycket på dem. Den här gången har jag fått behålla kontakten med ett barn och det betyder så mycket för mig. Men jag har fortfarande en son som jag saknar så att det gör ont i mig.

Nu står jag här igen och snart på väg att öppna mitt hjärta för två nya barn. Jag undrar stilla om jag vågar bli mamma en gång till. Om jag vågar riskera att få uppleva denna extrema smärta ytterligare en gång till. Hur mycket kan någon egentligen klara av sorgmässigt?
Jag vet inte, i mina svagaste stunder så tvekar jag av rädsla och tänker att jag kanske ska nöja mig med att bara vara moster, världens bästa moster. Det kommer jag i alla fall att vara för evigt, det vet jag.

Romantik på riktigt

2010-10-12T09:13:00.000+02:00

Vad är egentligen romantik? När infaller det romantiska ögonblicket, är det då det faktiskt händer eller är det då man efteråt berättar det eller tänker tillbaka på det.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i just banal romantik. Sådan romantik jag kan förvänta mig ja helt enkelt den som är förutsägbar. Blommor på ”Alla hjärtans dag” är vansinnigt förutsägbart. Jag menar om man nu vill bli uppvaktad just denna dag så kräver jag nog lite mer originalitet annars kan det vara. Egentligen kan man väl säga att romantik är en kärlekshandling där man tänkt till lite och som då blir en händelse man verkligen inte kan glömma.

Att komma med alvedon, näsdukar och nässpray när man är sjuk samtidigt som man får en kärleksfull blick och blir pussad trots feberunken andedräkt, det är romantik det och absolut mer kärleksfullt än att klara av att springa in i närmaste snabbköp och rycka åt sig en färdig bukett rosor.

Men den här banala romantiken kan faktiskt förvandlas till en riktig kärlekshandling och bli romantisk på riktigt.
Detta hände en lördagkväll som bestod av vin, prat, skratt och flams. Vi spelar låtar på spotify och försöker överträffa varandra med favoritlåtar. Plötsligt säger han ” Du kan väl spela vår låt”. Vår låt, säger jag och låter precis lika frågande som jag är. Har vi en låt???
Jag hör hur äkta besvikelsen är när han utbrister ”Du är inte sann, minns du inte ens vår låt??” Han fortsätter och småskälla på mig i sin besvikelse och då långt bort i mitt minne börjar jag minnas.

Många år tidigare minns jag hur vi talar i telefonen. Han är flera hundra mil bort och ska vara borta många månader. Vi försöker dämpa vår saknad och pratar länge och ofta. En kväll när saknaden var extra stor spelar han en speciell låt för mig. ”Varje gång jag hör den här tänker jag på dig. Den passar precis in på vad jag känner”
Det är en sötsliskig låt med hjärta och smärta, full av saknad och löften om att vänta. I'll be waiting.

Nu minns jag det klart och tydligt och jag minns också att jag visst tyckte att det både var kärleksfullt och gulligt när det hände men alldeles för banalt för min smak. Av den anledningen fastnade det inte i minnet.

Men 11 år senare där 10 av de åren var utan varandra, så minns han det, och just det gör det så romantiskt. Jag säger förlåt och talar om att jag minns, nu när jag tänker efter.
Det blir som ett filmögonblick med musik i bakgrunden. Musik som berättar om hjärta och smärta samtidigt som vi sitter på golvet i mitt kök och håller om varandra hårt, så hårt som om vi aldrig skulle kunna släppa taget...och nu blev det banalt igen....!
Men det här gången kommer jag inte att glömma bort det.

Med fötter i mitt knä...

2010-09-13T23:14:00.000+02:00

Två fötter slängs upp i mitt knä. Jag tänker inte utan jag börjar bara automatiskt att klia dem. Fötternas ägare domderar över hur det ska gå till. "Mer naglar, glöm inte andra sidan, inte så länge på samma ställe" osv osv.

Allt känns väldigt overkligt, det var så länge sedan att jag nästan glömt och ändå inte. Fötternas ägare borde vara en man med långt svart hår, bortsett från de gråa hårstråna som försöker ta överhanden, massor med hår även på armar och bröst och ett ansikte av sten.

Sneglande vänder jag mig sakta om och det enda jag ser är en blond, oerhört söt flicka som är 5 ½ år gammal. Hennes ögon är blå och hennes drag är docklika, men när hon talar om hur hon vill ha sina fötter kliade är hennes ansikte av sten.

Går det att vara mer lik sin pappa?

Plötsligt en dag kom han...

2010-09-11T16:26:00.000+02:00

Det är söndag förmiddag och jag är nyvaken och lätt snurrig efter natten.
- Du kan åka in nu, men ta det lugnt, fika, duscha och ät frukost. Vi ses där.

Klockan är 10.00.

Jag fick magknip på en gång. Nu händer det, det jag väntat på så länge, i ett helt liv faktiskt. Även om det inte kommer att bli exakt så som jag önskat men ändå, närmare än så här kan jag aldrig komma.

Jag är tacksam för att det är ljust ute eftersom jag är rätt okoncentrerad när jag sitter i bilen.
Väl framme hittar jag parkering, hittar lätt upp till avdelningen eftersom jag varit där veckan innan och rekat. Inne i salen är det tvärlugnt. Ingen aktivitet alls.
De har varit inne och spräckt blåsan för henne så vattnet gått 12.45. Efter ytterligare en timme får hon dropp för att värkarna ska komma igång.

- Det kommer att bli en lång natt, suckar min väninna lätt irriterat.
Nu sitter vi tre personer på en förlossningsavdelning och läser diverse skvallertidningar och äter godis, bullar, chips, nötter, ja förrådet är enormt. Vi har minsann sett till att vi ska klara oss utan att svälta i många timmar. Det är söndag och cafeterian är stängd men vi har varit förutseende och fyllt på vårt eget förråd.

Det står en liten apparat ovanför huvudet på min väninna som mäter dels barnets hjärtljud och även styrkan på värkarna. Ja, jag vet alla som varit i en förlossningssal, vilket är rätt många, vet exakt vad den där lilla apparaten heter men det gör inte jag, så den får gå som ”den lilla apparaten” helt enkelt.

Hon har lite värkar då och då och hon börjar verkligen tappa tålamodet på att det inte händer mer. Barnmorskan kommer in och gör en undersökning. Öppen 5 cm.
- Fan i den här takten så kommer vi att hålla på hela natten, suckar min väninna.
Jag försöker skoja till det med att vi är ju förberedda osv men som en tigrinna fräser hon åt mig och jag inser att vara tyst är nog modellen just nu.

Klockan är 16.40.

Värkarna börjar nu komma oftare och oftare. Vi som inte ligger ner har koll på den lilla apparaten och ser att det som förut var uppe på 40-50 rasar nu iväg till 60-70 och det med en rasande fart. Vissa gånger är mätaren uppe på 85-90 och jag börjar undra hur långt upp den kan gå.
Hon andas i lustgasen och gnyr en aning men inte nämnvärt mycket fast jag ser att hon har ont. Mycket ont.
Jag känner själv hur det drar i hela min kropp för varje grimas hon gör.
Barnmorskan kommer in igen och gör ytterligare en undersökning. Hon är nu öppen 8 cm.

Klockan är 17.10.

Från väntan med godisätning och suckar av tristess står vi på varsin sida som två fån och kan inget annat.
Barnmorskan lämnar inte rummet den här gången och det dyker upp ytterligare en barnmorska efter en stund.
Nu händer det! Jag andas i takt med henne och känner hennes värkar. Den ena värken hinner inte ens avta innan nästa är där.
- Nu får du börja krysta, säger barnmorskan och det känns verkligen som vi har väntat på just dessa ord en hel evighet.

Vi väntar med andan i halsen på nästa värk. När den är där håller jag andan och sedan tar jag i så mycket jag kan utan att ramla omkull. Jag står ju trots allt upp.
Jag ser svettdropparna på hennes panna och vill gärna torka, klappa stryka henne över kinden men jag vågar inte röra mig.
Är så rädd att hon just då ska komma på att hon faktiskt inte vill ha mig där och slänga ut mig från allt detta.
Jag står blixtstilla och andas när hon andas och krystar när hon krystar. Jag ser hur jobbigt hon har, hon är trött och slut.
- Jag orkar inte mer, säger hon nästan viskande.
- Jo, det gör du, säger barnmorskan.
Jag tittar på henne och ser i hennes ögon att hon där och då bestämmer sig för att nu, nu ska han ut.

Kraftansträngningen på den värken orkade jag inte vara med på, jag kunde inte hålla andan så länge. Jag drog in luft och där kom han. Ut kom ett barn i nyans blålila. Jag tyckte att det tog extremt lång tid innan han skrek men världen hade nog bara stannat...

Han ligger på hennes mage och där och då känns det som jag tittar på en film, jag kan omöjligt vara med där. De tittar på varandra, på barnet och lycka går inte att beskriva bättre. Tårarna bränner bakom mina ögonlock och jag inser hur otroligt tacksam jag är för att fått vara med om dessa timmar. Jag vänder mig om och tittar på klockan ovanför dörren.

Klockan är 18.02.

Livskvalitet

2010-08-06T10:41:00.000+02:00

Egentligen behöver man inte anstränga sig så värst mycket för att få riktig livskvalitet det handlar bara om att vara uppmärksam på det som finns omkring dig.

Jag börjar med att ta en morgonpromenad på Kuppen. Solen skiner och jag njuter av den vackra utsikten över havet. Livskvalitet. Efter frukost tar jag bilen och åker mot Tofta, hittar ett alldeles eget ställe där jag ägnar mig åt att läsa, filosofera lite allmänt och även ta ett dopp. Avsvalkad hittar jag en Outlet där jag fyller en kasse med trevliga saker och är mycket nöjd med summan på kvittot. Livskvalitet.

Magen börjar kurra och jag tar mig in till Visby för att få mig lite lunch. Hittar ett mysigt ställe på en uteservering där jag kan se på turister och skriva några vykort under tiden jag väntar på maten. Jag passar på att släcka törsten med en mellanöl också. Efteråt flanerar jag runt innanför murarna i Visby och bara tittar på folk och slinker in i en och annan affär också. Livskvalitet.

Jag sätter mig i bilen igen och tänker att jag ska hitta något ställe att dricka kaffe och få i mig något riktigt onyttigt. Eftersom jag aldrig har en aning om var jag är på den här ön så åker jag bara mot ställen jag hört talas om. Jag tror att det beror på att det är vatten runtomkring mig som gör att min inbyggda GPS inte fungerar som den ska. Jag åker ganska långt och har kommit ändå bort till Burgsvik och börjar misströsta om jag faktiskt ska hitta något mysigt ställe eller om jag kommer att bli tvungen att stanna vid något kiosk.
Precis när jag tänkt klart tanken så uppenbarar sig på vänster sida en trädgård där jag ser att det sitter människor och äter och fikar. Jag svänger in och upptäcker att jag kommit till ett pensionat som med en huvudbyggnad och ett antal små hus och några längor med rum. Jag letar mig fram till receptionen och frågar om man möjligtvis kan få sig en kopp kaffe och något onyttigt. En härlig kvinna med en riktigt infödd gotländska välkomnar mig och talar om att det kan hon absolut ordna. Vi pratar lite fram och tillbaka och jag får reda på att hon driver detta Bed & Breakfast året runt.
Jag sätter mig i den underbara trädgården med en kopp nybryggt kaffe och en kladdkaka med vispgrädde. Det är livskvalitet.

Efter att ha njutit av mitt fika sätter jag mig i bilen för hemfärd. Det tar nästan en timme så jag har nog lyckats ta mig en bit bort i alla fall. Väl framme ser jag hur mina kollegor springer runt och serverar på en fullsatt veranda och jag tar med mig en öl och smyger upp en trappa för att avsluta dagen som varit full med ledighet och balsam för själen.

Livskvalitet!

Tidigt en morgon i juli

2010-07-26T20:02:00.000+02:00

Jag åker av båten senare än tänkt pga åskan. Hela datasystemet hade kraschat på Destination Gotland. Klockan är strax 03.30 och morgonen börjar försiktigt vakna över Visby. Jag åker igenom rondellerna utan att behöva titta egentligen, inga kartor eller gps behövs, jag hittar.

Jag åker mot nordöstra sidan av Gotland och vi är ett litet pärlband av bilar som ska den vägen, semesterfirare och jag. När jag börjar närma mig måste jag stänga av musiken för att kunna känna in alla känslor som fullständigt exploderar i min kropp.

På en tusendels sekund bestämmer jag mig för att svänga in mot Katthammarsvik och jag åker långsamt ner mot vattnet. Jag är ensam på min färd, det är tyst och alla sover i husen som ligger längs vägen. När jag är framme kliver jag ur bilen, går fram mot restaurangen och tittar in genom fönstret. Tusen minnen sköljer över mig och jag nästan vacklar till där jag står. Jag hör hur havet dånar utanför och dimman börjar skingra sig. Jag står en stund och ser ut över vattnet och konstaterar att jag mår bra på denna plats ändå, trots allt som hände förra året.

Jag sätter mig i bilen igen och påbörjar slutet av färden, de sista kilometrarna. Jag åker långsamt och ser mig omkring hela tiden bara för att se att allt ser ut precis som det ska, inget är förändrat. Jag ser skylten som det står "Grogarnsberget 1" på och vet att nu är det bara runt hörnet. Himlen runt hörnet.

Och där är det igen, jag måste stanna i backen och kliva ur för att titta och riktigt få känna känslan komma över mig. Herrvik ligger stilla och tyst, jag ser alla båtarna i hamnen och vet att det är tidigt söndag morgon så inte ens en fiskare är uppe nu. Det enda som hörs är vågorna.

Jag är tillbaka….och det är vackrare än jag minns det!

VM Final

2010-07-13T01:55:00.000+02:00

Holland- Spanien i final och det är 30 grader varmt både inne och ute. Klockan har slagit 20.30 men det hjälper inte, svalkan vill inte infinna sig.

Jag har inget vidare intresse för denna fotboll men eftersom jag gjorde det stora misstaget för några månader sedan att gnälligt säga ”Nej, ska du titta på fotboll nu, kan vi inte göra nåt annat”.
Jag kan inte speciellt mycket om fotboll men jag har lärt mig att om Barcelona och Real Madrid möts i en match så föreslår man varken promenader, film eller sex, åtminstone inte under pågående match. Jag gjorde misstaget att inte kolla vilken match som spelades innan jag gnällde. Detta fick jag äta upp naturligtvis och därför sitter jag snällt och tittar på VM-finalen i fotboll.

Lite spännande är det dock och lite kul är det när jag faktiskt kommer ihåg namnet på en del spelare. Trots att jag har ett minne som en guldfisk så sitter ändå namn som Iker Casillas, Fernando Torres och Xabi Alonso. Jag känner mig riktigt stolt.

Första halvlek är över och han är fortfarande på bra humör. Det finns öl, det är fotboll och jag är ju faktiskt där. Att jag kommenterat Casillas väldigt snygga räddning är nog glömt.

Efter andra halvlek och nästan en halv kortlek med gula kort och humöret har sjunkit en del, men det finns fortfarande öl och förlängningen väntar. Att mitt sällskap är uppfriskande märks inte längre.

Förlängning och Spanien gör till slut ett mål och jag slutar att andas. Jag tänker att om jag rör mig det minsta nu så kommer det att tolkas som jag håller på fel lag. Hela hans besvikelse ligger som en stor tung filt över rummet och tystnaden gör nästan ont.
Plötsligt stänger han av teven och säger ”Nä, nu går vi och badar”

Under promenaden till sjön tinas hans humör upp igen och efter bara några minuter så hör jag hans skratt som alltid gör mig varm och glad.
Vattnet är varmt och natten känns nästan magisk. Jag tittar på honom när han kommer simmande emot mig när jag sitter på bryggan och känner att det här ögonblicket vill jag spara och lägga i en ask bland mina vackra minnen.

Jag ställer mig upp och dyker ner i det mörka vattnet och gör honom sällskap. Där och då får kvällsbad en helt ny betydelse och tar mig till en annan värld...

En musikalisk orgasm

2010-07-10T14:12:00.000+02:00

Musik är viktigt för själen, även för mig, men jag har ändå aldrig varit den som samlat på musik, haft idoler eller lagt ner pengar på anläggningar för att få bättre ljud osv. Musik lyssnar jag oftast på i bilen och visst har jag favoriter, låtar som får mig att höja ljudet och må alldeles otroligt bra i kroppen men oftast så gillar jag med en slags medelmåttighet. Lyssnar och har det som sällskap i bilen.

När jag var ung så avgudade jag Blondie och Deborah Harry. Hon var den vackraste kvinnan på jorden enligt mitt tycke och allt de gjorde var helt enkelt bra musik. Jag tycker fortfarande att det är bra, riktigt bra.

Efter detta har nog inget band eller artist fått mig på fall helt och hållet. Ibland dyker det upp en låt som jag verkligen tycker om men resten av vad den artisten gör blir sparsmakat eller medelmåttigt i min smak.

Men vad är då min musiksmak? Det här nog den värsta frågan jag kan få eftersom jag absolut inte kan svara på den. Min smak är så varierande och alla låtar jag älskat kan vara av olika musiksmaker. Varför är det så viktigt att ha en slags smak i musik? Vad är det som gör att vi vill sätta in oss i fack när det gäller musiksmak? ”Jag är allätare”, som en del säger när de får frågan. Nej, jag är inte allätare, långt ifrån, jag har definitivt vissa saker jag gillar mer än annat, men skillnaden är att låtarna kan komma från olika musiksmaker.

Den här sommaren har det kommit en radioplåga som verkligen får mig att höja volymen. Det är något magiskt med den eftersom den påverkar mig så starkt. Varje gång jag hör den stannar världen utanför, min puls går upp, hjärtat slår vilt i mitt bröst, jag andas häftigt och nästan flämtar innan musiken gör sitt eget klimax och jag kan andas ut för att vänta på nästa strof av upphetsning.
Jag trodde verkligen inte att någon musik kunde påverka mig så men uppenbarligen så fungerar jag på samma sätt gång på gång.
Rent musikaliskt vet jag inte vad jag tycker, men med den känslan jag känner när jag hör den här låten så spelar det ingen roll.
Jag höjer volymen och trampar på gasen extra mycket, solen skiner och det här är riktigt bra musik för min själ!

En lagom man

2010-07-03T20:08:00.001+02:00

Om du inte vore så dramatisk så skulle du ha någon, någon vanlig kille. Det här fick jag höra häromdagen. Inte så förvånande visserligen eftersom mitt kärleksliv alltid varit något som behöver diskuteras enligt mina närmaste.

Det är nog ganska lätt att hitta någon lagom vanlig kille för det finns väldigt gott om dem, frågan är om jag vill ha dem. De är ju å andra sidan vansinnigt tråkigt och ofta rätt humorbefriat det här lagomt alltså. Jag vill ha någon som tar plats och är rolig och supersocial men det blir ju svårt att ha för mig själv, eftersom de just är supersociala med alla.

Fast vill jag egentligen ha någon helt för mig själv, för det skulle ju i så fall betyda att jag också bara var någons.

Som tjejerna säger ” Du är BARA VÅR moster”. Det är ju något jag vill vara, bara vara deras. Deras unika, alldeles otroliga, bästa moster.

När vi kommer till andra relationer och framförallt manliga sådana så börjar det skrämma mig det här med att bara vara någons. Jag har varit det i alla mina förhållanden alldeles för mycket. Så mycket att jag inte ens sett att jag har egna behov och behöver tas om hand. Nej, då jag har vänt ut och in på mig själv för att få honom att må bra, bara var hans och visa det hela tiden.

Nu efteråt så känns det helt galet. Varför kan jag inte vara lite lagom istället. Hitta någon som är lagom och leva ett lagomt liv. Varken älska för mycket eller för lite, bara alldeles lagom.

Men så vad är det här då, detta lagom som vi bara har här i Sverige. Är det för att jag annars har ett rätt osvenskt beteende som gör att jag inte förstår lagom. Eller ens vill förstå, det jag kommit fram till är att det måste var rätt trist. Kärleken ska göra ont. Vare sig den är lycklig eller olycklig. Kärlek och lidande är i symbios. Lagom kärlek känns som jag kan vara utan. Antingen älskar man av hela sitt hjärta och välkomnar smärtan eller så låter man bli.

Så att jag skulle utvecklas till något lagomt som hittar en lagom man och lever ett lagomt liv kommer inte att hända! Jag kommer fortsätta resten av mitt liv att älska och lida.

Inte en droppe regn...

2010-06-29T08:28:00.000+02:00

Jag vaknar upp och mitt hår klibbar i nacken och jag hoppas att det beror på att det är varmt ute och inte bara i sovrummet. Efter en snabb titt konstaterar jag att det inte finns ett moln på himlen. Det enda jag ser är en fantastiskt blå färg vilket håll jag än tittar åt.

Vi intar frukost och därefter gör vi oss själva och mina små underbara systerdöttrar fina. Flickorna har fina sommarklänningar och jag gör två flätor på den äldsta. Själv har jag haft det svårare att hitta något fint, det handlar mer om att hitta något som passar, det mesta i garderoben har en helt annan storlek än vad jag har numera.

Väl framme vid midsommarfirandet vill tjejerna hellre bada än dansa runt midsommarstången. Av med klänningarna och på med badkläder och därefter slänger de sig i, det för mig, rätt kalla vattnet. Vi var ju trots allt vi havet och inte vid någon mindre uppvärmd insjö.
Barnen badar och jag står med fötterna i vattnet och fotar dem samtidigt som jag hör små grodorna sjungas för fullt.

Väl hemma äter vi sill, färskpotatis, prinskorvar och köttbullar samt systers fantastiskt goda laxtårta. Snapsarna slinker ned utan problem och allt smakar så där otroligt gott som det gör när det intas utomhus.
Innan kaffet och den traditionella jordgubbstårtan blir det bad igen. Denna gång väljer vi en insjö så även de vuxna klarar av att doppa sig. Då jag sitter på stranden efter mitt midsommardopp och äter jordgubbar sveper ett par otäcka moln förbi och jag fryser litegrand. De går som tur var över fort och när vi landat hemma igen är solen där och lyser och värmer för fullt igen.

Grillningen närmar sig och vi dukar ute för andra gången denna dag. Grillat kött och potatissallad som gjorts på de överblivna färskpotatisarna kommer på bordet. Vi sitter länge och njuter av maten, vinet och sällskapet. Barnen springer förbi barfota och har fortfarande sina sommarklänningar på sig.

Lite senare kommer det fram en kofta, nån tröja och shorts åker av och ersätts med byxor men vi går inte in. Volymen på diskussionerna har ökat, mer vin i glasen, alla barn nedbäddade i varsin säng och lillasyster blir onykter och talar om hur mycket hon älskar oss.

När dygnet gått över till midsommardagen sitter jag med mitt vinglas på balkongen och mår alldeles oförskämt bra. Jag har firat midsommar i Sverige och inte en droppe regn har jag sett på hela dagen, bara massor av sol. Ibland är livet underbart!

Barfota

2010-06-23T00:58:00.000+02:00

Jag som älskar skor eller om jag nu ska få använda den underbara liknelsen som en väninna liknade mig vid, Funderande Fotbeklädnads Fetischisten Helena. Jag kommer definitivt att stjäla detta namn om jag behöver någon gång. I alla fall kontentan av detta och mycket annat är att jag älskar skor. För att älska skor så mycket så går jag faktiskt utan dem stor del av tiden.

En av mina stora passioner är nämligen att gå barfota. Detta kan tyckas krocka med min skofetischism men det stämmer inte riktigt. Skor är vackra för ögat, jag njuter av att se dem och att äga dem, inte fullt lika mycket att ha dem på mig. Vad jag däremot njuter av är att gå barfota. Jag bedömer sommaren efter hur det känns i mina fötter. När det är behagligt att gå barfota även lite senare på kvällen utan att det känns kyligt, då är det sommar,

Att jag har skor på mig dessa månader är enbart ett måste. Om jag kunde skulle jag lätt kunna tillbringa hela sommaren barfota. Gräs, asfalt, grus, berg, trä spelar verkligen ingen roll allt är lika njutbart för mina fötter.
Även om jag har skor på mig så tar jag alltid av mig dem så fort det ges tillfälle, ibland även innan också. Jag vill gärna känna av platser jag befinner mig på med fötterna. Jag är helt övertygad om att jag kan känna om det är en bra plats eller inte. Jag har varit på mark som inte känts bra på något sätt, kan inte riktigt förklara vad det var, bara att det inte kändes skönt för fötterna.

Om jag levt en annan tid när vi utsåg en plats där vi byggde vår bostad på är jag säker på att jag hade gått runt barfota och känt in marken först. Fast om jag tänker efter så om jag hade levt en annan tid hade jag säkert ansetts som häxa och bränts på bål också.

Nu är det 2010 och den här häxan kokar inga brygder som kan förvandla folk till en groda eller en råtta, läser inga besvärjelser över män så de förlorar sin manlighet eller förtrollar sig själv så att hon ska bli yngre. Det enda märkliga som kan tyckas är att hon plötsligt kan springa ut på nätterna helt godtyckligt och det barfota.

För det är en stor måttstock på att det är sommar – att det är skönt att springa barfota på natten!

Luktsinnet

2010-06-21T14:46:00.000+02:00

En av de saker jag tänkte mest på när jag slutade röka var att jag skulle känna doften av saker igen. Jag har hört flera berätta just hur underbart det är att känna blommornas doft, gräset, asfalten, brödet osv osv.

Det är lite olika när doftsinnet kommer tillbaka men efter ett par månader så har jag hört flera berättat att det faktiskt börjar hända något.
Hos mig hände ändå ingenting. Det är ju inte så att jag är helt utan doftsinne men det blev i alla fall ingen förbättring. Efter fyra månader börjar jag bli lite besviken och undrar om det är något fel. Jag får informationen av någon vänlig själ att nu ska jag minsann vara beredd för nu är det nog nära.
Den 9 juni så hade jag varit rökfri i sju månader och började definitivt känna att jag var blåst på konfekten. Antingen var mitt luktsinne så bra från början att jag aldrig märkte skillnaden eller så är det så förstört att jag helt enkelt aldrig kommer att få tillbaka det.

Så en dag så är det tillbaka, eller som det sägs i trissreklamen "Plötsligt händer det" Gräs, blommor eller bullar, vad var det jag kände? Anledningen till att jag förstått att det är tillbaka är att det luktar skit överallt!!!
Absolut inget luktar gott. Ja, min alldeles nytvättade tvätt luktade väldigt gott och det utan att jag behövde sticka näsan i den.
Min godisskål kände jag också doften ifrån fast den stod flera meter ifrån mig. Men resten under hela min dag har faktiskt bara luktat illa. Jag har absolut inte gjort något speciellt här hemma men fan, gott luktar det inte. Bilen luktar damm och instängt fast den är helt nystädad, jag tycker att mitt golv, ja hela hemmet egentligen luktar damm, ja faktiskt damm. Absolut ingeen av mina favoritdofter precis.
Eller som någon jag kände en gång skulle sagt "Ja, här luktar det inte hallon"

Så nu har jag alltså luktsinnet tillbaka, rätt överskattat skulle jag nog vilja påstå att det är.

Det var en gång en prinsessa...

2010-06-20T01:46:00.000+02:00

Det går inte att låta bli en dag som denna och skriva något om detta bröllop som Sveriges Televison ha sänt sedan i morse till dygnet tog slut. Jag är inte någon värst stor royalist och bryr mig väl egentligen ganska lite om vad som händer i den kungliga världen. Victoria har jag däremot följt från den dag hon föddes och i olika sammanhang sett henne utvecklas till idag.

Hade jag haft möjligheten så hade jag stått på slottsbacken idag just bara för att. Det är en historisk händelse och något som jag med all säkerhet kommer att minnas länge, länge. Jag hade inte möjligheten utan fick till min förvåning se Tilde de Paula uppklädd till tänderna sända morgontv från slottsbacken en liten stund. Jag hann också med att se lite gäster när de tog sig in i Storkyrkan.
Från min väninnas tv via mobiltelefon sittandes i bilen hörde jag hur de svarade ja till varandra.

Därefter varken ser eller hör jag något mer. Jag jobbar. Men det är märkligt tomt på gatorna i den delen av landet där jag befinner mig i alla fall.

När jag skrider in i mitt kök med min matkasse långt senare på kvällen gör jag det samtidigt som brudparet kommer in till Rikssalen där middagen skall intagas. Så varför inte, klart vi kan äta middag tillsammans.

Efter bara en liten stund slår det mig att det här är ett helt vanligt bröllop. Nja helt vanligt är det kanske inte med större delen av världens kungligheter till middagen, med väldigt mycket tv-kameror runt om och hundratals miljoner par ögon som följer middagen.
Nej inte i det sammanhanget är det ett vanligt bröllop men eftersom jag bevittnat ett antal bröllop så ser jag att även detta ter sig så. Det är som att familjen och de närmaste gästerna har en middag och inte låtsas om allt det andra runtomkring.

Kungen håller ett tal till sin dotter som skulle kunna liknat vilket annat tal som helst där en far håller ett tal till sin nygifta dotter.

Daniels pappa håller också ett väldigt vanligt tal där han dessutom skämtar till det ett par gånger och får gästerna att utbrista i skratt, precis som på vilket vanligt bröllop som helst.

Sedan kommer Daniel och slår alla rekord med det första talet han håller inför svenska folket, säger de som refererar i tv.. Nej han håller talet till sin nyblivna hustru. Det är inget rekord i det utan han gör det som många, många nyblivna män gjort före honom. Talade om hur mycket han älskade henne. Att han sen gjorde det bra är en helt annan sak.

Jag är imponerad av hur kvällen fortsätter i vanlig bröllopsanda med tårtätning och brudvals precis som vanligt. Att faktiskt lyckas med detta och ändå ha ett historiskt kronprinsessbröllop. En eloge till alla de the wedding planners.

Att de även valt att som enda tv-kanal släppa in endast Sveriges Televisions kameror i kyrkan och slottet var också ett bra drag. Nästan ett dygns sändning utan en enda reklampaus. Bra gjort.

Nu är det över och jag hoppas att Victoria och Daniel snart får slänga på sig de privata mysbyxorna och bara kunna vila upp sig utan både kameror och andra runtomkring sig. Jag tror att det är precis vad de behöver just nu. Precis som alla andra brudpar behöver efter den psyksiska ansträngningen det faktiskt är att gifta sig och hålla bröllopsmiddag.

Brudklänningen

2010-06-17T14:05:00.000+02:00

Jag har varit gift och det är nu länge sedan jag skilde mig. Så länge sedan att jag knappt minns mitt äktenskap. Eller så har jag medvetet raderat ut det från minnet av andra skäl. Jag har nog inte funderat så där värst mycket på giftemål efter skilsmässan utan har nog känt att jag klarar mig ganska bra utan. Visst, om jag träffar någon som absolut skulle vilja gifta sig så kan väl jag tänka mig det igen, men viktigt har det inte varit.

Sen älskar jag fortfarande allt detta runtomkring bröllop. Det finns så vansinnigt mycket vackert. Kläder, smycken, dekorationer, dukningar mm mm. Detta kan jag frossa i och eftersom jag dessutom haft nöjet att få arbeta med flera bröllop så vet jag att detta är det absolut ultimata festarrangemanget som finns. Alla är glada och lyckliga. Det är som om alla gäster står uppradade i slutet på en prinsessaga och gemensamt säger ”Å så levde de lyckliga i alla sina dar”. Det är så mycket rosa moln som ligger över ett bröllop så det finns knappast en chans för ett vanligt jäkla åskmoln att få en chans att visa sig. Kort sagt jag är som alla andra, tycker om att frottera mig i det romantiska molnet och låtsas som det ska vara för evigt.

Nu vet jag att det inte är så men ändå så har jag nog emellanåt kunnat tänka mig att det där med att gifta sig igen kanske inte är så dumt i alla fall. Observera, det är en stor skillnad att tänka sig att gifta sig och att vara gift. Mils skillnad. Det jag har börjat acceptera som tanke är själva giftemålet, att gifta mig igen.

Nu hade jag inte tänkt ett prinsessbröllop med en gräddbakelse till klänning i oskuldsfullt vitt, nej jag har en ganska klar syn på hur jag faktiskt skulle vilja ha det. Hur min klänning ska se ut har jag sett i mitt huvud för många år sedan. Den är lång, och ganska figursydd. Bar rygg med halterneck och så är den röd. I mina drömmar har den florerat länge och varje gång jag vaknar så kan jag inte riktigt beskriva den men i drömmen är den alldeles kristallklar.
Så jag har väl alltid sett den som något som kommer att florera i mina drömmar och så är det säkert med något stundande bröllop också.

Nu har jag sett min klänning, med egna vakna ögon. Den finns i en bröllopsbutik bland 1000-tals andra klänningar, ihopklämd mellan de andra kreationerna men där var den. Precis så som jag sett den i en dröm, det var så likt att jag ett tag trodde att jag faktiskt sov innan jag insåg att jag faktiskt var vaken och den hängde precis framför ögonen på mig, på riktigt!!!
Butiksinnehavaren fanns plötsligt bakom mig och sa ”Du den där klänningen är verkligen du, jag har sällsynt sett något så klockrent förut” . Försäljningsargument naturligtvis men jag är nu också helt övertygad om att jag måste gifta mig för det vore väl alldeles för sorgligt om klänningen skulle få gå miste om det, för det är ju bara mig den passar på. Vi är som gjorda för varandra!

Just det, en liten detalj bara som kanske behövs innan jag kan göra detta. Någon som vill gifta sig med mig kan behövas. Och jag ska också bli bekväm i tanken på att vara gift. Men som sagt det är bara en liten detalj i det hela.

När någon försvinner

2010-06-15T22:38:00.000+02:00

Jag undrar om det är för att jag står utanför som jag ser alla fel så tydligt. Jag hoppas verkligen inte det för det skulle betyda att jag själv gjort dessa fatala misstag mot mina nära.

När kärleken drabbar oss så slår den till med full kraft. Speciellt för dem som varit ensamma ett tag och verkligen längtat efter den. Min väninna blev drabbad i vintras och jag var verkligen glad för hennes skull. Hon försvann fullständigt i honom och i sin förälskelse och det var naturligtvis precis så jag förväntat mig att det skulle bli. Kärleken är ju sådan, vi gömmer oss i varandra och glömmer tid och rum. Jag unnande henne detta.

Men om vi nu glömmer så finns det de som påminner om att livet därute faktiskt fortsätter efter ett tag och det skulle vara trevligt att få en liten stund i alla fall. Jag försöker så småningom att tränga mig in även om det bara är för en fika eller så. Det går inget vidare utan jag blir förvisad till en lunch för den stör inte tiden med honom. Okey, vi låter tiden gå lite till då.

Jag försöker ringa lite då och då, prata en stund och föreslå att vi ska ses. Jo absolut ska vi ses och självklart händer inget mer än det och vi ses heller inte. De flesta gånger ringer jag utan att få svar, efter några sådana samtal slutar jag även att tala in på telefonsvararen eftersom jag aldrig får några samtal tillbaka.
Efter ytterligare en tid stöter vi ihop och börjar prata. Min väninna börjar att ursäkta sig för att hon inte hört av sig, men det har varit så mycket. Vi pratar en stund och jag föreslår att jag slår en signal lite senare så kanske vi kan ses. Jag har ju nu förstått att det inte går att sära på dem så underförstått så är det dem jag ska träffa som par och inget annat. Jag ringer lite senare utan att få något svar naturligtvis, hade inte förväntat mig det heller. Det kommer heller ingen ursäkt några dagar senare utan det helt enkelt bara glöms bort.

Nu är jag inte ensam om att vara bortglömd från henne utan det är samtliga i hennes närhet, familj som vänner som väljs bort. Varför gör hon så här då? Vill hon inte umgås med oss längre? Jag tror tyvärr att svaret handlar om rädsla. Hon har äntligen hittat kärleken och är så rädd att den ska försvinna om hon inte bevakar den varje sekund. Hon är nog inte medveten om vad hon gör med omgivningen utan tror att alla vill henne illa och därför upplever att vi vill slita henne ifrån honom när vi föreslår någon slags dejt med henne.

Jag hade önskat att jag fått umgås med dem bägge. Han sägs ju vara en bra och trevlig kille, jag har inte fått chansen att avgöra det själv ens. En timme över en kopp kaffe räckte inte riktigt. Jag ville att han skulle bli en del i hennes liv och därmed också en vän till mig. Jag såg fram emot detta, mycket. Nu känns jag som en del av hennes förflutna som hon inte vill blanda in honom i.

Jag kan ju bara tala för mig själv men jag saknar henne. Hon har alltid för mig varit en stark självständig kvinna som jag beundrat mycket. Det är skrämmande att se hur snabbt det kan raseras och det utan uppsåt. Styrkan sipprar ur henne och rädslan glider in och bosätter sig istället. Självständigheten försvinner samtidigt som hans saker flyttar in hos henne.

Jag är inte bitter eller avundsjuk tro inte det, jag vill att mina vänner ska vara lyckliga och må bra. Och jag tror inte att vi behöver ta bort alla runtomkring oss för att lyckas. Och riktig lycka innehåller ingen rädsla, det vet jag av egen erfarenhet. Hur ska jag få min väninna att förstå att hon måste sluta vara rädd, bjuda in sina nära och kära och faktiskt släppa taget lite, lite grand om honom. Hur säger jag att om hon vill behålla lyckan och få en harmonisk tillvaro måste hon hitta balansen och att vi ingår där. Hur säger jag detta utan att hon blir arg och känner sig hotad?

Går det egentligen att få någon som är kär att tänka klart och förståndigt?

Den blomstertid nu kommer

2010-06-11T18:39:00.000+02:00

Jag stod där med både lycka och sorg i hjärtat. Jag tittade på henne och försökte fånga hennes blick. Hon letade bland alla människor i den stora salen. Hennes blick fyllde både nyfikenhet och lite rädsla. Så många barn, så många vuxna.

Hon satt tryggt tillsammans med sin grupp och väntade på sin tur. Till slut hittade hon oss och ansiktet sprack upp i ett stort leeende och hon vinkade frenetiskt. Vi hade inte lämnat henne, vi stod kvar och tittade. Nu var det äntligen hennes tur. De gick så fint i led och ställde sig längst fram. Alla tittade sig omkring lite oroligt när samtliga blickar föll på just dem. Sedan började de försiktigt sjunga Idas sommarvisa.

Inte alls så där entusiastiskt som vi hört den i baksätet på bilen, på toaletten, i kön på Coop eller gungande i lekparken. Den här gången är de så medvetna om den stora publiken som lyssnar på dem så rösterna blir mycket små och försiktiga istället. Det gör inget för alla i salen sjunger.

Efter det stora uppträdandet kommer den stora prövningen, den olidliga väntan. Nu ska alla barn få sjunga sin sång, klasser efter klasser går upp och uppträder för oss. Jag tittar ner på henne igen och ser att rastlösheten är ett faktum. Nu är hon inte alls så still längre, jag ser hur hon livligt diskuterar med sin bästa vän. Hon vänder och vrider på sig, drar i sin klänning och kollar in sina skor. Sångerna fortsätter och jag börjar själv känna en viss frustration. De nya skorna som jag köpt dagen till ära börjar göra ont, jag är kissnödig och vansinnigt less på låtar som spelas fel och sjungs falskt. Känner mig som en riktigt elak häxa men jag kan inte rå för det, jag har redan sett det jag kom dit för att se.

Till slut kommer den, den vi alla väntat på. Den blomstertid nu kommer. Samtliga i lokalen sjunger med, högt och med mycket inlevelse. Det är sommar och framför allt denna tillställning är äntligen över.
Vi skyndar oss tillbaka till klassrummet för att hinna före henne. När hon kommer får hon en bukett rosor och en liten nalle med studentmössa som hon kan hänga runt halsen. Hela ansiktet spricker upp i ett leende och hon tittar storögt på oss och frågar. -Är det till mig?
Det är då jag känner att hela min koncentration att inte gråta strax är på väg att rämna. Jag böjer mig fram och överöser henne med pussar för att distrahera mig själv.

Mitt hjärta, min älskade, det viktigaste i mitt liv har precis varit med om sin allra första skolavslutning. Hon har många fler framför sig och varje gång kommer där att finnas en stolt, gråtande moster.

Den älskade bilen

2010-06-08T07:15:00.000+02:00

Idag har jag ägnat många timmar åt min bil. Jag har plockat undan allt skräp, dammsugit, torkat av instrumentbrädan och övriga delar. Jag har tom tvättat mattor och säten. Ja precis, den ska säljas.
Jag är inte riktigt den typen som ägnar så här mycket tid annars åt mina bilar. Men självklart är jag tvungen att lägga ner lite energi om jag ska få ut det jag vill få för henne. När jag höll på som mest och svetten rann utmed min ryggrad så kände jag mig plötsligt vemodig. Min kära bil ska säljas. Det är första gången som jag känt att jag kommer att sakna en bil.

Nu har jag inte ägt så där värst många bilar i mitt liv och definitivt inte någon som jag känt någon större kärlek till, så min känsla för denna bil är något helt unikt. Jag har verkligen älskat den. Jag har njutit utav att köra den och den har aldrig svikit mig, inte ens i vintras då det var -25 grader ute. Den startade så snällt precis som vilken dag som helst. Att sedan värmen la av helt och hållet inuti bilen var ju något helt annat. När vi kom till normala -10 grader så kom ju värmen tillbaka. Sedan är hon snygg också och jag blir rätt snygg i den jag med!

Men nu är det dags att gå skilda vägar. Jag vill egentligen inte men har kommit fram till att vi inte passar så bra ihop just nu. Så därför tar jag det sorgliga steget att faktiskt låta någon annan få köpa min pärla. Idag har det blivit invändig omvårdnad och imorgon blir det yttre skönhetsförbättring. När det är klart så är det bara ut med annons.

Hon står fortfarande utanför min dörr och kommer att vara med mig imorgon också. Men jag vet att fr o m nu kan varje dag vara den sista, så jag kommer att njuta av varenda sekund vi har kvar tillsammans.

Ett rött hus på landet

2010-05-31T19:06:00.000+02:00

Att vi är i olika faser i livet vet vi ju alla. Att vi attraheras av olika saker, njuter av vissa saker, gillar vissa maträtter och njuter av vissa ställen.
Det här ändras hela tiden och varje gång det händer så kan jag skratta för mig själv och tänka att det här skulle jag aldrig ha tyckt för några år sedan.

Den här gången är jag både förvånad och inte. Det är en känsla som växt fram under många år. Jag har inte kunnat ta på känslan eller egentligen vetat vad det är jag vill ha, men nu vet jag.

Jag vill ha ett hus på landet. Ett rött hus som ska vara byggt sent 1800-tal placerat på en kulle med skog bakom och gärna med utsikt över någon åker. Kanske en bod eller två som kan isoleras eller ännu bättre redan är det.

Inomhus ska det vara el och vatten och en ordentlig toalett. I det rymliga köket bör det finnas en fungerande gammal spis, naturligtvis en elspis också men den behöver verkligen inte vara av det modernaste snittet. En kakelugn eller två är heller inte fel. Jag ser framför mig ett stort kök och ett lika stort rum, ett sovloft kanske en trappa upp.

Nu har jag använt min tid i bilen med att kontrollera hus som jag ser i skogsdungar utmed vägen jag kör. Jag bor i ett landskap där det kryllar av sådana här hus och jag är helt övertygad om att jag kommer att hitta precis det här som jag ser i mina drömmar.

Någon kanske vill hyra ut det till mig först för att se om vi trivs tillsammans huset och jag. Tips någon?