Smack E Bonk

Haake och Kidman snackar Koloss och annat

noreply@blogger.com (Rawk) — Tue, 24 Jan 2012 14:58:40 PST

Jens Kidman och Tomas Haake från Meshuggah hade nyss en ”SURPRISE LIVE WEB CHAT” på Nuclear Blasts kontor där borta i staterna. En 43 minuter lång chatt där de svarar på frågor om nya kommande skivan och massa annat. Alltid kul att se dessa herrar och deras humor. En hel del intressanta svar faktiskt.

Mastodon (+ Red Fang) live på Annexet 14 januari

noreply@blogger.com (Rawk) — Wed, 25 Jan 2012 04:44:42 PST

Förband: Red Fang. Jag började lyssna på bandet med deras andra släpp, 2011 års Murder The Mountains. Bra skiva och bra liveband. De har liknande sound som Mastodon men är lite rockigare och lite enklare. De imponerar och jag ser fram emot nästa sväng de kommer hit, då kommer jag också finnas på plats.

Jag såg Mastodon för första gången 2004. Då var de förband till Slipknot och Slayer och trots att jag knappt hade hört bandet innan imponerande de stort och jag har varit ett stort fan sen dess. Sedan den spelningen har de kommit tillbaka till Sverige relativt ofta. Men tyvärr bara på festival- och förbandsspelningar. Och det har gjort mig förbannad för det är inte samma sak. På festival spelar de ofta tidigare på dagen och har ett kortare set och ljudet är inte perfekt osv. Det är helt enkelt inte riktigt på deras villkor.

Men så var de äntligen tillbaka i Sverige, på egen turné och som huvudattraktion. Och min pepp var överdjävulsk. Att arenan skulle bli Annexet var relativt väntat. Mastodon är för stora för Fryshuset men för små för Hovet. Annexet är också i mitt tycke en bra arena och jag har sett grymma konserter där med bl a Nine Inch Nails, Slayer och Mustasch. Bra ljud och bra tryck brukar det vara. Denna kväll var dock Annexet bara halvfullt. Jag tror jag läste att det vara 1500 pers på plats. Detta är märkligt ty Sverige borde gå man ur huse för att se detta eminenta band. Men de får skylla sig själva. De okunniga jävlarna.

Mastodon inleder med senaste singeln Dry Bone Valley där trummisen Brann utmärker sig direkt genom att dels spela fenomenela trummor men även sköta huvudparten av sången (en låt som för övrigt växt till en av mina absoluta favoriter på The Hunter). Och sedan fortsätter de att spela låt efter låt i ett rasande tempo. Mastodon har utvecklats enormt på tio år och detta märks också live när de lirar låtar från hela deras diskografi. Det är extremt mångfaciterrat och varje låt bjuder på en musikalisk resa. Koncentrationen ligger på The Hunter som de spelar nio låtar ifrån. Och ingen låt känns förvånande nog som ufyllnad. Och sen har vi hitsen och krossen i monsterlåtar som Megalodon , Capillarian Crest, Spectrelight, Iron Tusk, March of the Fire Ants och Blood and Thunder och när dessa hårdare stycken framförs kastar jag mig, utan att egentligen tänka, ut i moshpiten gång på gång där jag röjer på som om jag vore 16 år (och ger mig själv härliga blåmärken). Konserten är en lektion i brutalitet, kaos och variation. Och det är så förföriskt. Och Mastodon själva får det att se lekande lätt ut.

Det enda mellansnack som egenligen sägs (vad jag kommer ihåg) är när gitarristen Bill Kelliher säger ”Thank you” efter en låt. Istället låter de musiken tala. Det skulle bli konstigt med mellansnack och publikhets - det känns helt enkelt inte som deras grej. Istället för mellansnack är det istället ofta röstsamplingar som inleder nästa låt. Egentligen är det bara Troy som publikfriar lite genom att några gånger hetsa till handklapp under någon låt eller pekar på vilket gitarrist som ska inleda huvudriffet på nästa låt.

Lite klagomål skall dock framföras. Ljusshowen är ganska sansad där coola lampor i skiftande färger sveper över publiken är vad som står ut. Här förvånar jag mig att de inte lägger mer krut. Mastodon målar upp musikaliska resor genom sina låtar och borde satsa på mer visuella effekter som t ex videoprojektioner.

Trots att man spelar hela 23 låtar så saknar jag följande låtar: The Wolf Is Loose, The Czar och min favorit Mother Puncher. Men man kan inte få allt och då har jag något att se fram emot nästa gång.

Konserten avrundas på ett speciellt men underbart sätt då den udda låten Creature Lives framförs och där allsången tar över.

2000-talets bästa metalband är också ett sjukt bra liveband och detta kommer att vara en av årets bästa konserter när det är dags att summera konsertåret. Nu hoppas jag bara att det inte dröjer alltför länge innan de kommer tillbaka till Sverige. Som huvudattraktion. Mastodon är för bra för att vara förband.

Setlist (som Spotify-playlist):

Dry Bone Valley
Black Tongue
Crystal Skull
I Am Ahab
Capillarian Crest
Colony of Birchmen
Megalodon
Thickening
Blasteroid
Sleeping Giant
Ghost of Karelia
All the Heavy Lifting
Spectrelight
Curl of the Burl
Bedazzled Fingernails
Circle of Cysquatch
Aqua Dementia
Crack the Skye
Where Strides the Behemoth
Iron Tusk
March of the Fire Ants
Blood and Thunder
Creature Lives

Bilder från Rockfoto.nu

Lamb of God - Ghost Walking (musikvideon)

noreply@blogger.com (Rawk) — Tue, 24 Jan 2012 02:11:16 PST

Animerad video till Lamb Of Gods förstasingel. Lite ovanlig men ändå ball.

Det ska börjas i tid...

noreply@blogger.com (Judge Dave) — Fri, 20 Jan 2012 04:19:08 PST

Crowdburn - Scary Monsters And Nice Sprites (Skrillex-cover)

noreply@blogger.com (Rawk) — Thu, 19 Jan 2012 04:20:28 PST

Ume-snubbarna i Crowdburn är tillbaka med en ny kunglig video. Denna gång har de gjort en Skrillex-cover. I like it. Han är en duktig på att göra musikvideos den där Erik Engbo.

Förra videon och lite snack hittar du här.

Meshuggah - Koloss: skivomslag och låtlista

noreply@blogger.com (Rawk) — Tue, 17 Jan 2012 13:25:55 PST

01. I Am Colossus
02. The Demon's Name Is Surveillance
03. Do Not Look Down
04. Behind The Sun
05. The Hurt That Finds You First
06. Marrow
07. Break Those Bones Whose Sinews Gave It Motion
08. Swarm
09. Demiurge
10. The Last Vigil

Och såhär säger Professor Haake:

"As always, we try to take our music in a slightly different direction with each album and with 'Koloss', we feel that we really nailed what we were going for. Organic brutality, viscera and groove all crammed into a 54-minute metalicious treat, best avoided by the faint of heart!!"

"a very pure doom metal record"

noreply@blogger.com (Rawk) — Tue, 17 Jan 2012 13:14:17 PST

DOWN är ju på gång med något väldigt intressant just nu. Istället för att lägga ner en lång tid med att skriva tusen låtar och hänga i studion i ett år för att släppa en fullängdsplatta så planerar de att släppa fyra stycken EPs de kommande fyra åren. Varje EP är också tänkt att koncentrera sig på olika delar av bandets sound. Mellan varje EP-släpp ska bandet åka runt och spela lite som man vill.

Som musikindustrin har sett ut har det ju i stort sett varit ett måste att spela in och släppa en fullängdare, åka ut och turnera med skivan och göra om samma process. Om och om igen. Det DOWN gör nu bryter mot denna standard. Musikindustrin ser ju som alla vet annorlunda ut idag och kanske är DOWNs sätt att släppa nytt material något som blir vanligare framöver. Jag älskar dock album (ett koncept som för övrigt är ganska ointressant för den breda massan som lyssnar på singlarna på topplistan) men jag måste samtidigt erkänna att DOWNs tillvägagångssätt känns väldigt fräscht.

Första EP:n verkar koncentrera sig på bandets tyngd. Kirk beskriver den som ett “heavy-sounding record” medans Phil blåser på lite extra och säger ”a very pure doom metal record”. Jag blir jäkligt peppad hursomhelst. Låttitlarna är följande:

Levitation
Witchtripper
The Misfortune Teller
The Curse Is A Lie
Open Coffins
This Work Is Timeless

Bombus - Biblical - LIVE

noreply@blogger.com (Rawk) — Tue, 17 Jan 2012 04:01:56 PST

Grymt liveklipp på Bombus där de framför sitt paradnummer Biblical. Bombus bör man inte ha missat ty de släppte 2010 års femte bästa skiva.

Top news of the week: Tonys cancer, nytt med Metallica och återföreningar (Refused!)

noreply@blogger.com (Rawk) — Mon, 16 Jan 2012 01:56:47 PST

Veckan som gick innehöll ovanligt många stora och intressanta nyheter på musikhimlen. Jag väljer därför att kommentera dessa händelser lite extra med mina egna tankar.

3D-film och ny skiva med Metallica
Det har ryktats om det men nu bekräftar alltså Metallica själva att det jobbas på nån typ av 3D-film. Produktionen är i ett tidigt stadium och något mer än så vill de inte säga. Lars Ulrich verkar vara peppad på Led Zeppelins klassiska film och säger såhär till Rolling Stone:

"Imagine if you took 'The Song Remains The Same', which is 75 percent concert, 25 percent other stuff, and flipped it around. And all the nonconcert footage, instead of being about the band members, is a story that unfolds, set against the backdrop of the concert.”. Låter konstigt!

Intressantare är att Metallica har kommit ganska långt med en ny Metallica-skiva och ska ha skrivit 7-8 låtar. Kirk Hammett säger att skivan inte kommer att vara lika komplex och lång som Death Magnetic utan att det låter som ett tyngre Black Album och att låtarna som de skrivit är mer groove-orienterade. Även om såna här förhandsrapporter inte brukar stämma sådär jättebra så tycker jag att detta låter väldigt intressant. När man tittar tillbaka på Death Magnetic nu så får jag ändå erkänna att många av låtarna hade tjänat en del på att kortas ner. Jag välkomnar absolut kortare låtar.

Återföreningar med At The Drive-in och Refused
Bandet At The Drive-in meddelade i veckan att de har återförenats. Detta överraskade mig eftersom jag inte trodde att Omar och Cedric var sugna på att gå tillbaka till att spela den enklare typ av musik som At The Drive-In ändå är, i alla fall betydligt enklare än The Mars Volta. Men kanske har de hunnit utforska allt de velat med Mars Volta och känner nu att de vill gå tillbaka till den post-hardcore som erbjuds inom At The Drive-In. Framförallt skulle det vara sjukt kul att få se bandet live eftersom det bevisligen var ett djävulskt bra sådant.

En av de största musiknyheterna i veckan, och en av de största som kommer att inträffa i år, är ju att Refused har återförenats. 14 år efter att de splittrades. Det är ett glädjande besked på många sätt. Det känns som att Refused behövs i dagens musikklimat som står stilla och där mycket är så likgiltigt. Förutom deras liveshower behövs deras politiska budskap för att röra upp lite i grytan. Trots att det bara är tio mil mellan Ö-vik och Umeå lyckades jag aldrig se bandet live när det begav sig men det hoppas jag få göra denna gång. Men kan de verkligen leva upp till de extremt höga förväntningarna som folk kommer att ha på Refused? Det blir intressant att se.

Tony Iommi drabbad av cancer
I måndags kom det sorgliga beskedet att Tony Iommi, metalriffets gudfader, har drabbats av lymfkörtelcancer. Det är verkligen ett sjukt tråkigt besked, framförallt med tanke på Black Sabbaths återförening med ny skiva och världsturné. I fredags kom ett uttalande från Tony själv:

"I just want to say how overwhelmed I am with all your messages of support, thank you so much. Well, it's not what I wanted for Christmas, that's for sure, but now I can't wait for the test results to come in and get going with the treatment. It's really good that the guys are coming over so that we can continue working on the album as things are going great in the studio. Well, not much else to say at this time, so thanks again.

Bless you all, Tony”

Kanske ett något lugnande besked men samtidigt säger det inte så mycket egentligen. Man vill ju veta hur pass allvarligt det är. Kommer han att bli frisk? Är spelningen på Stockholms Stadion i farozonen? Kommer man ens kunna göra klart skivan? Jag läste att de nu väljer att fortsätta skriva skivan i London istället för i Los Angeles där de har arbetat tills nu för att kunna anpassa sig till Tonys behandlring. Vi får hoppas på att han tillfrisknar fort och att han blir fullt återställd. Något annat vore väldigt väldigt tråkigt.

Snacka om teamwork!

noreply@blogger.com (Fredrik Fernlund) — Fri, 13 Jan 2012 11:40:04 PST

Somebody That I Used to Know - Walk off the Earth (Gotye - Cover)

Corrosion Of Conformity – två nya låtar

noreply@blogger.com (Rawk) — Wed, 11 Jan 2012 15:27:17 PST

Pepper Keenan är ju mest upptagen med DOWN numera och har därför inte tid med Corrosion Of Conformity. Bandet har dock fått tillbaka trummisen Reed Mullin vilket gör att bandet numera har den klassiska uppsättningen som de hade på 80-talet med bassisten Mike Dean på sång. Trion har spelat in en ny självbetitlad skiva som ska släppas 27 februari. Låtarna The Doom och Time Of Trials från denna kommande skiva kan man lyssna på nedan.

2011 års bästa låt och musikvideo av Färne

noreply@blogger.com (Fredrik Fernlund) — Wed, 11 Jan 2012 15:23:42 PST

Årets bästa låt och musikvideo är en och samma för mig, Woodkid - Iron.

Spotify: Woodkid – Iron

Thåström - Beväpna Dig Med Vingar

noreply@blogger.com (Rawk) — Tue, 10 Jan 2012 15:39:55 PST

The Devil Inside

noreply@blogger.com (Rawk) — Sun, 08 Jan 2012 04:39:20 PST

Trailern för denna film verkar lovande. Skrämmande som bara den. Och såna här exorcistfilmer brukar skrämma skiten ur mig.

Meshuggah, Beyond Magnetic och Monster

noreply@blogger.com (Rawk) — Wed, 04 Jan 2012 09:18:01 PST

Äntligen är ett releasedatum satt för Meshuggahs kommande och mycket efterlängtade nya album.
Såhär skriver de på hemsidan:
"After a long time of deep soul searching and intense wrecking of the psyches, the new album is finally done. Soon you will meet this colossus that will pulverize your being. Welcome to the other side on March 27."

Ingen albumtitel är officiell ännu men texten ovan ger nog vissa ledtrådar.

Kiss kommande platta heter Monster och såhär säger Paul Stanley om den:
"It's almost done and it's awesome. It is by far the best thing we've done in I don't know how long. Have I ever said that before? Yeah. Was I right? Yeah. I'm right this time again. . . Truly, the album kicks major ass and we're very, very proud of it."

Jag blev mycket positivt överraskad av Sonic Boom. Den var kung. Så jag har förhoppningar om att Monster håller sig på samma nivå om inte högre.

Metallicas EP Beyond Magnetic med de fyra låtarna från Death Magnetic-äran ska nu också släppas i fysisk form. Vilket ju gör en Metallica-nörd som mig glad. Jag har levt ganska länge med dessa låtar på min iPhone och de är kung. 30 januari ska man kunna köpa CD:n, osäkert om/när det släpps en LP.

Samtliga skivor är också inlagda och uppdaterade under Skivsläpp.

Fem album jag ser mest fram emot 2012

noreply@blogger.com (Rawk) — Sun, 22 Jan 2012 07:28:36 PST

2011 är över. Glöm 2011. Nu är det 2012 som gäller. Och spontant, om man kollar på listan över de band som ska släppa skivår i år, så kommer 2012 spöa skiten ur 2011. Men bara för att det lovar gott behöver det inte betyda att det släpps bra skivor. Men ändå, det är ganska många husgudar som planerar att släppa nytt i år och därför tänkte jag lista de skivor jag ser mest fram emot 2012.

5.
Artist: Paradise Lost
Albumtitel: Tragic Idol
Releasedatum: 23 april 2012
Paradise Lost släppte 2009 års bästa skiva. Och låtskrivarparet Mackintosh/Holmes levererar på något sätt alltid. Detta blir bandets trettonde studioalbum och de har återigen spelat in i Örebro och om man dömer efter twittrandet verkar det ha gått bra.

4.
Artist: Ghost
Albumtitel: TBA
Releasedatum: 2012
Om jag hade fastnat för debutalbumet 2010 hade jag nog smackat upp det på förstaplatsen över 2010 års bästa skivor. Jag tycker fortfarande Opus Eponymous är hur bra som helst och jag ser verkligen fram emot deras nästa album. Såhär säger Papa Emeritus I om den kommande skivan i Hellbound:

We are working on new material and a lot of it is finalized. We know the direction the next record is going. We’ve tried to keep the same playfulness from the first album. A lot of the songs on Opus came without a filter. We didn’t try to exclude anything, just make it challenging and dramatic. We’ve managed to put together something that comes from the same source. But we’ve also chosen to emphasize new things on this record. We’ve been using the word ‘divine’ through the creation. This record will be slightly bigger, not in the commercial sense, but the sound will be a little bit bigger than the first.

There are also different philosophical themes in the first record versus the second. The first album deals with before the Antichrist, something foreboding, something in the future. The songs are about a darkness or Antichrist almost upon us. The new record is about the presence of the Devil, the presence of the Antichrist. It’s also about how people relate to a deity or God, themes like submission and superstition, the horrors of being religious. There’s a step thematically. The third record will take it even further.

3.
Artist: Meshuggah
Albumtitel: TBA
Releasedatum: Mars 2012
Jag är sjukt peppad på Meshuggahs nya album. Dels för att ObZen var så bra och för att de alltid levererar. Sedan har jag fått höra 1,5 låtar av skivan också och det jag fick höra var så sjukt bra. Och en snubbe jag känner har hört hela skivan och han kan inte sluta snacka om den. I metalvärlden 2012 kommer Meshuggah stå över allt. Som vanligt.

2.
Artist: Black Sabbath
Albumtitel: TBA
Releasedatum: 2012
Första albumet med originalmedlemmarna på 33 år. Ja, jag tror att Rick Rubin kan ta gubbarna tillbaka till 70-talet. Ja, jag lär tycka det är kung även om det egentligen dåligt. Ja, Black Sabbath är källan till all metal och ondska. Black Sabbath!

1.
Artist: Soundgarden
Albumtitel: TBA
Releasedatum: 2012
Soundgarden är ett av mina absoluta favoritband genom tiderna och har betytt oerhört mycket för mig när jag började forska vidare inom musiken på 90-talet. Och jag vill påstå att Superunknown är topp 5 skivor genom tiderna. Men tror jag att Soundgarden kan komma upp i samma nivå igen? Nej men Soundgarden har alltid gjort det de velat och lägger alltid ner sin själ i sin musik. Därför kommer Soundgarden även att beröra 2012. Trots hård konkurrens är detta den skiva jag ser fram emot mest i år.

2011 års bästa skivor: by Nordin

noreply@blogger.com (nordin) — Tue, 03 Jan 2012 08:48:53 PST

1. Mastodon - The Hunter

Även om jag saknar vissa av delarna från tidigare Mastodon-skivor så är ju detta fortfarande sjukt bra.

2. Opeth - Heritage

Precis som med Mastodon saknade jag till en början de tyngre partierna. Men när man väl såg bortom den spontana besvikelsen så erbjuder ju denna platta musikalisk njutning nått djävulskt.

3. DevilDriver - Beast

Har Mediamarkt att tacka för att jag började lyssna på DevilDriver och det är ett band som jag gillar mer och mer för varje skiva och genomlyssning.

4. Vader - Welcome to the Morbid Reich

Ja vad ska man säga? Gubbarna från Polen visar hur en slipsten ska dras och så vidare.

5. Machine Head - Unto the Locust

Visst är det en sjukt bra skiva på alla sätt och vis men just nu är jag ganska less på den och att de dessutom gör en av årets töntigaste videos höjer inte direkt betyget. Ibland får jag en känsla av att Robb sitter och blir lite väl egenkär där i studion. Men att vi får se en "riktig" producent till nästa skiva är väl inte högst troligt.

6. Black Tusk - Set the Dial

Nytt band för mig. De ligger på Relapse Records och är en powerjävlatrio. Bara där hör ni ju att det inte kan bli fel.

7. Graveyard - Hisingen Blues

Nytt men gammalt. Och det är det jag gillar med denna typen av band. De gör inget nytt men det är sjukt bra så det funkar i alla fall. Band som Graveyard och Witchcraft kommer alltid att ha en plats i mitt musikhjärta.

8. Red Fang - Murder the Mountains

Ett band som många kanske känner till tack vare sina roliga videos (många av er har säkert sett Prehistoric Dog) men det går inte att göra annat än att älska musiken. Turnerat med Mastodon har de också fått gjort nu på slutet och jag blev grymt peppad när jag såg att de hänger med även till Europa! Här ska det skakas skalle den 14 januari.

9. Rwake - Rest

Var på jakt efter något nytt som kunde stilla mitt Neurosis/Isis/ja ni vet vad jag pratar om-behov och detta var vad jag hittade.

10.Warbringer - Worlds Torn Asunder

Ett band som jag gillade från första stund och denna skiva är inget undantag. Det är ren och härlig ny-thrash helt enkelt.

Pappa Dread: Årets Bästa Skivor 2011

noreply@blogger.com (Pappa Dread) — Sat, 31 Dec 2011 05:47:00 PST

1. Machine Head - Unto The Locust

I! AM HELL! Redan där är jag såld. Redan där får jag en känsla av att det här kommer räck oerhört långt. Det här är Machine Head när de är som allra bäst och jag vet inte om Mr Flynn någonsin sjungit bättre. Och samtidigt har han aldrig varit argare. Men det som i slutändan gör detta till en given etta, det som gör att den här plattan sopar banan med allt som släppts i år är den enormt, för att inte säga förbannat, höga nivå skivan håller. Det finns inte ett spår som faller ur ramen. Inte en minut som känns oslipad. Det finns inte en enda sekund av skivan som inte ger mig gåshud. Och då snackar jag även om barnkören i underbara Who We Are (Suck it Rawk!).

2. Antrax - Worship Music

Välkommen tillbaka Joey Belladonna och tack för sånglektionen! Om jag ska beskriva den här plattan så känns det lättast att kalla den för en greatest hits fast med nya låtar. Riffen, sången, låtarna, ja allt känns som man kramat guldet ur 80- och 90-talet för att sedan forma om det till nytt... guld. Skivans höjdpunkt är definitivt The Devil You Know men precis som med Machine Heads monster till platta så finns det egentligen inget här som inte håller allra högsta klass. Antrax! FUCK YEAH!

3. KoRn - The Path Of Totality

KoRn upptäcker och gräver ner sig i dubstep-träsket och skapar, tillsammans med genren absoluta höjdare, det jag utan tvekan kan säga är årets modigaste album. Det jag alltid beundrat med just KoRn är deras vilja att förnya sig, och att inte vara rädd för vad andra tycker. De släppte Untouchables när alla ville ha en Issues 2. De plockade in Atticus Ross och The Matrix och skapade grymt underskattade See You On The Other Side och är nu tillbaka med en ny grymt spännande skiva. Plattans bästa spår just nu är Kill Mercy Within, Burn The Obedient och sen måste jag även nämna refrängen i Narcissistic Cannibal. Nu vill jag bara att man drar ut på en klubb-turné med det här gänget dubstep-gudar. För det kan faktiskt bli hur tungt som helst.

4. Beastie Boys - Hot Sauce Committee Part Two

Beastie Boys är tillbaka med årets absolut bästa hiphop-platta. Del två av hetasåskomitéen är även det en ruggigt jämn platta men det som jag faller för är att den känns som ett modernt verk samtidigt som det känns som klassiskt Beastie Boys. Bästa spåren på skivan är Nas-gästade Too Many Rappers, Don't Play No Game That I Can't Win med Santigold samt Say It.

5. Black Spiders - Sons of the North

Första gången jag såg Black Spiders live så öppnade de för Airbourne på Lilla Vega i Köpenhamn och det kändes lite som att få ett knytnävsslag i ansiktet, fast på ett bra sätt. Andra gången jag såg dem så öppnade de för Magnet i Stockholm och levererade samma sköna stryk då med. Plattan då? Jo, allt finns där med. Grymma riff från bandets tre(!) gitarrister och låtar man bara vill headbanga sönder nacken till. Eller för att citera Rawk. "Lyssna på KISS Tried To Kill Me, Blood Of The Kings och Si, El Diablo så fattar du."

6. Mastodon - The Hunter

Det här är nog Mastodons mest "kommersiellt inriktade" platta. Och jag tycker nog att det även är deras svagaste. Men en svag Mastodon-platta är ändå en grymt bra platta. Och med spår som Black Tongue , Spectrelight och Stargasm så ska det till ett megalodonskt bra skivår för att Mastodon inte ska knipa en plats bland de tio första

7. Trent Reznor och Atticus Ross - The Girl With The Dragon Tattoo

När Trent Reznor berättade att han och Ross ville förmedla en dyster och mörk verklighet med den här skivan så blev jag väldigt förhoppningsfull. Duon hade ju visat med all tydlighet att man behärskar det här med att skriva filmmusik. Och resultatet är en best. En ond, kålsvart och ruggigt otrevlig värld målas upp framför mig i dryga tre timmar och det är riktigt riktigt bra. Skivan påminner om Ghost I-IV men är klart mycket mörkare och det fungerar verkligen klockrent. Sen måste jag även ge ett hedersutnämnande till covern av Immigrant Song.

8. Crowbar - Sever The Wicked Hand

Den skiva jag lyssnat allra minst på av de tio jag listar här och det har förmodligen resulterat i att jag undervärderat den något. Men så är det ibland. Man kan inte lyssna på allt. Skivan är i alla fall riktigt tung och verkligen osar New Orleans / Louisiana - sludge. Sen tycker jag blandningen mellan långsamt och snabbt funkar riktigt riktigt bra på den här plattan.

9. Graveyard - Hissingen Blues

Årets första och enda svenska inslag detta år kommer från Göteborgs allra bästa grupp. Graveyard har med Hissingen Blues tagit ytterliggare ett kliv framåt och levererar en platta som får mig att vilja vara född i mitten av femtiotalet.

10. '77 - High Decibels

Bon Scott, ni vet. Han som sades ha supit ihjäl sig. Han är inte död. Han bor i Barcelona och frontar ett band som heter 77. Lyssna på deras platta High Decibels om ni inte tror mig. Precis som med Airbourne så finns det ingen tvekan om vilka som är dessa herrars musikaliska förebilder och precis som med Airbourne så kommer de undan med att spela typ exakt samma musik. Det är rock and jävla roll överallt och "hela tin!" och jag kan inte sluta le när jag hör skivan. Och det borde inte du kunna heller. Annars är det bara att kasta rockplattorna du har där hemma och börja samlpa på dig Justin Beav... Bie.. ja, du fattar.

Det var skivåret 2011 som så här i efterhand blev riktigt riktigt bra. Gott nytt musikår och ladda upp för 2012 nu för det ser ut att kunna bli något i hästväg (som man tydligen säger om man menar allvar). Både skivmässigt och konsertmässigt.

svenke: 2011 års bästa skivor

noreply@blogger.com (svenke) — Sat, 31 Dec 2011 03:20:01 PST

1. Graveyard - Hisingen Blues

Gammalt, svenskt och sjukt bra! Skivan som gett mig störst behållning under året.

2. Terra Tenebrosa - The Tunnels

Mörkt, ont och galet.

3. Mastodon - The Hunter

Mastodon lämnar koncepten och gör en rejäl rockskiva.

4. The Haunted - Unseen

En bra skiva, men efter att ha sett Dolving som en "Mastodon-Rasputin"-kopia på en sjukt bra konsert växte den enormt mycket.

5. Opeth - Heritage

Mer progressivt än döds men fortfarande enormt bra.

6. Machine Head - Unto the Locust

Machine Head visar att man kan släppa bra skivor senare i karriären.

7. Crowbar - Sever the Wicked Hand

Skön sludge från Down-gitarristen när Crowbar gör "comeback"(första skivan på 6 år).

8. Vallenfyre - A Fragile King

Härligt döds från medlemmar i bl.a. Paradise Lost och My Dying Bride.

9. Årabrot - Solar Anus

Norrmännen gör det igen och levererar ytterligare en bra skiva skitig rock.

10. Today is the Day - Pain is a Warning

Steve Austin släpper sin bästa skiva sedan 2002 års Sadness Will Prevail.

2011 års bästa skivor: by Kriz

noreply@blogger.com (Kriz) — Sat, 31 Dec 2011 03:15:26 PST

Som utlovat kommer då här min årslista, och på självaste nyårsafton också! Bättre nyårskaramell kunde ni knappast ha fått, eller hur? 10 är antalet, och för spänningens skull börjar jag såklart med den lägst rankade platsen.

10. Anthrax - Worship Music

Den här skivan skulle säkert hamnat högre upp på listan om jag hade börjat lyssna in mig på den tidigare. Min pepp inför det nya Anthrax-släppet, med Belladonna tillbaka på sång, har minst sagt varit sval framför allt då jag lyssnat mest på de skivor där John Bush varit sångare. Detta album är dock grymt, och det kommer växa för varje genomlyssning. Jag kan tänka mig att den kommer att ligga i mitten av min lista om ett år, men just nu är det mest rättvist att den får klämmas in längst ner på prispallen.

Bästa låt: The Devil You Know

9. Veronica Maggio - Satan i gatan

En artist som inte imponerat på mig något speciellt alls med tidigare släpp, men som med denna skiva fick mig att omvärdera henne. Till största delen innehåller denna skiva sjukt snygga och bra poplåtar, även om det också finns en hel del tveksamma spår här. Till stor del självutlämnande texter som är sjungna med den ångest som bara en kvinna med ett krossat hjärta kan besitta. Smärtan känns äkta. Jag gillar när man hör att den som sjunger menar skiten, vilket ni kommer märka på ett par andra skivor på min lista.

Bästa låt: Välkommen in

8. The Strokes - Angles

Har aldrig haft mycket till övers för detta band, förutom låten Reptilia som jag alltid tyckt om. Av någon outgrundlig anledning började jag dock lyssna på denna skiva när den släpptes i våras och jag gillade den skarpt! Bra låtar, någonstans i gränslandet mellan pop och rock. Vissa låtar innehåller även inslag av punk och någon form av psykedelia. För att vara ett stelt, creddigt och pretentiöst New York-band så har de lyckats snärja mig, i alla fall med denna skiva.

Bästa låt: Under Cover Of Darkness

7. Adele - 21

En suverän skiva som jag först börjat lyssna på nu i höst. Jag som aldrig lyssnar på radio eller kollar på MTV hade helt och hållet missat Adele och hade ingen koll alls på hur hyllad denna artist var. Första låten jag hörde var "Someone Like You", och jag var inte direkt imponerad. Fick sedan ett tips om att kolla upp "Rolling In The Deep", och då var jag fast. Att jag älskar gammal Motown är det kanske inte någon som höjer på ögonbrynen åt, och den här skivan kryllar av Motown-referenser. Släng sedan in en stor dos självutlämnande texter och kvinnlig ångest, samt en enorm röst, och jag blir kär. En grym jävla skiva helt enkelt!

Bästa låt: He Won't Go

6. Graveyard - Hisingen Blues

Jag var oerhört negativt inställd till detta band redan på förhand, och var efter den första genomlyssningen beredd att direkt avfärda skivan. Var fanns det nya? Har inte det här gjorts förut? Lika nostalgiskt och kasst som Wolfmother. Men nä. Jag lyssnade lite mer och började sakta men säkert dras med i hypen. Graveyard känns fräscha, trots uppenbara influenser och soundstölder från 70-talet. Jag älskar den här typen av rock och kommer nog alltid göra det. Sedan kommer jag dock alltid ha svårt för Göteborgsengelska, oavsett hur bra musiken är. (Tänk "Down In Black" med Mustasch, eller "Biblical" med Bombus så förstår du vad jag menar.)

Bästa låt: No Good, Mr Holden

5. Machine Head - Unto The Locust

Jag älskar Machine Head. Jag skulle helst sett att de dominerade denna lista, men det går bara inte. För mig så är "Through The Ashes Of Empires" som släpptes 2003 den sista MH-plattan som fångat essensen av det som för mig gör detta band så jävla bra. Visst, jag älskar "The Blackening" från 2007 och "Unto The Locust" är nog till och med snäppet bättre än den. Vad är det då som fattas? Jag saknar äktheten. Ångesten. Känslan. Aggressiviteten. Denna skiva, tillsammans med förra skivan, är nog hårdare och mer "metal" än tidigare alster, men för mig känns det lite fasadartat. Lite för mycket som amerikansk metal känns överlag idag. För mycket yta och för lite djup. Bakom skriken och slamret finns ett gäng glada gubbar som är nöjda med livet. Flynn måste börja må dåligt igen, så blir det nog bättre. Men äh, skivan är ändå kung. Hejdå.

Bästa låt: Be Still And Know

4. Foo Fighters - Wasting Light

Bästa skivan sedan "The Colour And The Shape"? Nej. Inte alls. Den innehåller dock några av de bästa låtarna som bandet skrivit sedan dess, men som helhet håller det inte alls. Första halvan av skivan tycker jag är helt klockren, men från låt 6 faller det och blir sådär FF-sött. Überklyschigt. Skivan får dock denna placering just för de första fem låtarna som håller världsklass.

Bästa låt: Dear Rosemary

3. Opeth - Heritage

Jag var först oerhört besviken på avsaknaden av growlpartier, men skivan växte ändå. Jag älskar 70-talsprog och då blir steget inte speciellt långt till Opeth anno 2011. Jag föredrar detta sound framför hur bandet lät på förra skivan, Watershed. Där fanns hårda growlpartier, men de var väldigt få. Ska man dra ner på growlet så kan man lika gärna skippa det helt, anser jag. Förut har storheten med Opeth för mig varit kontrasten mellan det blytunga och det undersköna ("Ghost Reveries" som är min favoritskiva med Opeth är ett klockrent exempel på detta), men med denna skiva har Herr Åkerfeldt bevisat för mig att det inte längre behövs. Bra skit!

Bästa låt: The Devil's Orchard

2. Lykke Li - Wounded Rhymes

Sårad tjej drar till Californien för att repa sig. Hon börjar dricka kopiösa mängder whiskey, går ner sig i mörkret och lyckas skriva några av de bästa låtarna som en svensk artist har skrivit på mycket lång tid. "Wounded Rhymes" är en sjukt bra skiva och Lykke Li är en förbannat cool artist. Mörkret, svärtan och smärtan finns där för alla att ta del av - ung som gammal, kille som tjej, whatever. Jag som är en riktig textbög går igång som fan på artister som skriver bra och självutlämnande texter där man hör att det ligger någonting bakom det artisten sjunger. I detta fall är det nästan övertydligt ibland, och det är det som gör det så förbannat bra. För mig. I början av året hade jag aldrig kunnat tänka mig att den här skivan skulle platsa så högt upp på min årslista, om ens alls vara med. Kul att bli överraskad!

Bästa låt: I Follow Rivers

1. Mastodon - The Hunter

Mastodon är ett band jag håller väldigt högt. Senaste alstret "Crack The Skye" var, i sin briljans och storhet, lite av en besvikelse då jag saknade det kaos som funnits på tidigare skivor. På "The Hunter" finns det åter igen lite mer kaos, men ändå inte alls. Konstigt resongemang men så känns det. Det här är till stor del en rätt punkig rockplatta där man får känslan av att bandet bara gett fan i allt, gått in i repet och spottat ur sig några låtar och sen spelat in skiten direkt. Och det lyckas bra! Jag saknar vissa ingredienser som skulle gjort skivan ännu bättre (som vansinnesskrik, konstiga taktbyten och störda trummor), men det som de presterat räcker långt. En äkta festskiva, och vilka hade trott att Mastodon skulle skriva en sådan år 2006? I like it!

Bästa låt: Stargasm

Skivåret 2011 enligt Rawk: Årets bästa skivor

noreply@blogger.com (Rawk) — Thu, 29 Dec 2011 11:57:09 PST

20. Trent Reznor and Atticus Ross - The Girl With The Dragon Tattoo
Kanske en liten överraskning eftersom jag inte hade med denna på min lista över nominerande. Jag läste Män Som Hatar Kvinnor och lyssnade på detta soundtrack samtidigt. Och så jobbade jag väldigt mycket innan jul och lyssnade på detta mesta delen under den tiden. Så jag har lyssnat på denna skiva ganska mycket nonstop. Trent och Atticus har skrivit ett mastodontsoundtrack som är nästan tre timmar långt. Det är ganska galet men tufft. Ni som har hört soundtracket till The Social Network och har hört Nine Inch Nails Ghosts I-IV vet ungefär vad det handlar om ty det är samma sorts sound. Men The Girl With The Dragon Tattoo skiljer sig en del från nämnda plattor genom att vara betydligt mörkare. Och jag får stundtals lite känningar av de instrumentala stycken som Trent skrev på 90-talet.

19. White Lies – Ritual
Jag läste att NIN-bekantingen Alan Moulder hade producerat detta album så jag blev därmed nyfiken att lyssna. Och blev också positivt överraskad. Nej, detta är väl kanske inte min typiska favoritgenre men jag gillar den form av mörka vemodiga poprock som White Lies framför på sin andra skiva. Och Turn The Bells är en av årets allra bästa låtar.

18. Russian Circles – Empros
Post-metal kanske inte är lika het som den var tidigare på 2000-talet när t ex Isis slog igenom men då och då går jag tillbaka till denna genre för att se om jag kan upptäcka något nytt. Och där har jag fastnat starkt för Russian Circles. Det är oftast väldigt lugnt men exploderar då och då i tyngd och tungt riffande. Deras helt instrumentala post-metal/rock berör och får mig att drömma mig bort och glömma tid och rum när jag vill slappna av och tänka på annat. Jag är mycket nyfiken på hur bandet låter live och hoppas få chansen att uppleva det snart. Och till sist vill jag erkänna att det faktiskt var mitt intresse för hockey som gjorde mig nyfiken: namnet Russian Circles är nämligen hämtat från en hockeyövning.

17. Solstafir – Svartir Sandar
Solstafir kommer från Island och sjunger på isländska. Jag har egentligen ingen aning vad de sjunger om men musiken talar desto starkare. Jag har läst att de spelar black metal och post-metal. Men om man lyssnar på Svartir Sandir i tron att det är black metal så blir man mycket besviken. Jag skulle snarare beskriva skivan som en blandning av post-rock och alternativ rock. Men mest av allt har de ett helt eget sound som fascinerar. Svartir Sandar är en lång spännande musikalisk resa som skiftar mellan lugna atmosfäriska stunder och hårdare partier. Men det är de lugnare delarna som dominerar. Min farsa säger att detta är något av det bästa han hört på länge av den musik jag lyssnar på. Och det säger faktiskt en del.

16. Cavalera Conspiracy – Blunt Force Trauma
Med andra skivan så är det inte lika häftigt att bröderna Cavalera skriver musik tillsammans igen. Lite av stundens behag kanske. Men detta är primitiv och punkig thrash och ett vansinnigt tempo rakt igenom. Och fortfarande riktigt bra. Det finns en hel del mycket fina låtar såsom Torture, Lynch Mob och titelspåret. Skönt också med Killing inside som är lite mer melodiös. Jag provade att använda denna skiva som joggingsoundtrack men det slutade med att jag halvt sprang ihjäl mig. Det är ett bra betyg.

15. Foo Fighters – Wasting Light
Foo Fighters är sen länge ett av världens största rockband och fortsätter även att imponera på skiva. Denna gång har de tagit hjälp av Nevermind-producenten Butch Vig och skivan är inspelad analogt i Dave Grohls garage - allt för att få till ett litet skitigare och rockigare sound. Och det har man stundtals lyckats med, framförallt i punkrockpärlan White Limo. Men i övrigt är det inget snack om att det är Foo Fighters. Välskrivna låtar och riff och fantastiska melodier gör detta till en riktigt bra platta. Dock gillar jag förra plattan ”Echoes, Silence, Patience & Grace” betydligt mer eftersom den var mer experimentell. Wasting Light är mer hit på hit och det gör i längden den också lite tråkig, om man ska vara petig. Vilket man ska.

14. Terra Tenebrosa – The Tunnels
Två av medlemmarna från Terra Tenebrosa kommer från sen länge nedlagda Breach. Jag var tyvärr aldrig särskilt inne i Breach men visst hör man liknelser även om Terra Tenbrosa låter helt eget. Om man blir tvingad att kategorisera The tunnels så passar etiketter som post-metal, doom, hardcore och Neurosis in. Men detta är ändå helt eget och ytterst svårbeskrivet. Men framförallt så jävla bra. Det är något av det tyngsta som har släppts på länge och malande hotfulla gitarrer och ljud hypnotiserar. Jag läste i en intervju att en av medlemmarna beskriver musiken som att falla genom en mörk tunnel och det är en talande beskrivning. Hursomhelst är detta något man inte ska missa.

13. Megadeth – Th1rt3en
Dave Mustaine är extremt produktiv nuförtiden. Jag tror att det har att göra mycket med att han verkar vara i balans med sitt liv - drogfri, kristen och glad. Skivan med den töntiga titeln kommer kanske inte riktigt upp i samma klass som de två senaste med detta är ändå ett ytterst gediget verk. Mustaine är en mästare på gitarriff och många av melodierna sätter sig också eftersom detta egentligen är en ganska poppig skiva.

12. Vallenfyre –A Fragile King
Paradise Losts låtskrivare Gregor Mackintosh farsa dör i cancer. För att hylla sin far går han tillbaka till sina musikaliska rötter inom döds och doom och bildar bandet Vallenfyre med bl a Hamish Glencross från My Dying Bride och Adrian Erlandsson (Paradise Lost, At the Gates, Cradle Of Filth). Även om jag alltid älskat Paradise Lost är detta oväntat bra. Mörk och långsam doomdöds med Gregors dystra men vackra gitarrmelodier. En skiva som gett mig mycket i höst.

11. Crowbar – Sever The Wicked Hand
Efter att ha vant sig vid att se Kirk Windstein som gitarrist i DOWN är det kul att höra snubben som sångare och frontfigur i sitt egna band igen. Snubben närmare sig 50-årsåldern och sjunger svinbra. Jag gillar blandningen mellan det långsamt malande och snabbare låtar men framförallt är det tyngden i Windstein sludge-riffande som imponerar stort.

10. Opeth - Heritage
De progressiva delarna har funnits där tidigare men på Heritage går Mikael Åkerfeldt ”all in” på den progressiva musiken och dödsmetallen får maka på sig. Damnation var en försmak men nu har Opeth tagit steget fullt ut. Jag var själv, som många andra, ganska besviken från en början. Men efter varje genomlyssning upptäckte jag något nytt och förstod skivan och helheten lite mer. Och nu gillar jag den mycket. Det är coolt att ett band tio skivor in i sin karriär kan och vågar släppa en skiva som skiljer sig så pass mycket från deras övriga skivor. Heritage är en väldigt uttrycksfull skiva och ju mer man gräver desto mer upptäcker man och tar till sig av melodierna, stämningarna och känslorna. Men den kräver sin tid.

9. Black Spiders – Sons Of The North
Jag såg Black Spiders som förband till Monster Magnet tidigare i höst. Alla headbangar hejdlöst och det är tre gitarrister i bandet. Kortfattat: ett sanslöst ös. Jag köpte givetvis deras debutplatta Sons Of The North direkt efter spelningen och har inte ångrat mig sen dess. Det är en imponerande debut. Feta riff och stor spelglädje och det osar Motörhead, Zeppelin och Sabbath.. Lyssna på KISS Tried To Kill Me, Blood Of The Kings och Si, El Diablo så fattar du.

8. PJ Harvey – Let England Shake
Polly Jean Harvey fortsätter att jaga nya uttryck och utveckla sig och denna gång har hon fått till en fullträff. Denna gång är hon förbannad över sitt hemland och dess mörka historia. Det är en politisk skiva men även om man bortser från texterna gör den ett kraftfullt uttryck. Soundmässigt är det lågmält men melodierna och låtarna är fantastiska. Hennes ljusa vackra stämma berör mig fullständigt. Jag ryser varje gång jag lyssnar på The Glorious Land, On Battleship Hill eller In the Dark Places.

7. The Haunted – Unseen
The Haunted är inte längre intresserad av att skriva den thrash som de slog igenom med i slutet av 90-talet, det räcker med att de spelar den live varje kväll. Det insåg man också på underskattade albumet The Dead Eye. Men så fegade de lite på förra plattan och gick ett steg tillbaka till mer klassisk Haunted. Den skivan var bra men kändes inte ärlig från deras skiva. Men nu har de tagit ett steg till i utvecklingen och vågar betydligt mer. Och det är häftigt. Jag känner stor respekt för bröderna Björler och Dolving och det är tydligt att de har behov av att utvecklas. Jag tyckte Unseen var okej från början och lyssnade in mig på skivan ordentligt tills jag kunde låtarna och melodierna. Men jag saknade samtidigt många typiska Haunted-element. Men sen tog jag upp skivan igen för ett tag sen och nu har den växt ytterligare. Unseen ger så mycket mer än klassisk The Haunted. Influenserna från andra band som t ex Pantera, Tool, Deftones och Queens Of The Stone Age finns överallt. Ilskan finns fortfarande där men är inte lika direkt utan ligger och lurar hela tiden i bakgrunden. Bakåtsträvarna är förbannade med jag diggar band som vågar utvecklas. En modig platta från ett modigt band.

6. Graveyard – Hisingen Blues
Hisingen Blues är en av årets mest omskriva och hyllade svenska hårdrocksplattor. Jag blir ofta lite anti när det blir en sådan hype kring ett band men samtidigt ska de ha all respekt. Till en början gillar man på plattan för att det är så skönt sväng och pga 70-talskänslan. Men sedan upptäcker man också låtarna. The Siren är jag t ex sjukt svag för vilket beror mycket på att jag har upplevt låten live. Jag väntar på att internationella snubbar som Hetfield och DOWN-pojkarna ska få upp ögonen för även denna grupp så att de också får ett internationellt erkännande. Men det kommer. Det är nästan omöjligt att inte gilla detta band när man ser videon till Hisingen blues: http://www.youtube.com/watch?v=OnGBa8dVm6k.

5. Mastodon – The Hunter
Mastodon kände att de var tvungna att frångå förra skivans storslagna temaalbum och ta ett steg tillbaka till ett mer rakare och enklare uttryck. Jag välkomnade också idén och visst är The Hunter mer lekfull och mer rock and roll. Det hörs att de har haft kul när de skrivit plattan och låtarna spretar åt alla möjliga håll och texterna är underhållande som vanligt. Men trots att skivan innehåller monsterlåtar som Black Tounge, Curl Of The Burl, All The Heavy Liftning och Spectrelight är det emellanåt lite för okoncentrerat och lekfullt och några låtar hoppar man gärna över. Därmed blir det ingen helhetsupplevelse som många av tidigare skivor är. Mastodon är som vanligt bättre än de flesta men om man jämför med tidigare skivor når de inte samma toppar.

4. Amebix – Sonic Mass
Amebix existerade mellan 1978 och 1987 och var pionjärer inom den s k crustpunken. Jag har ingen relation till tidiga Amebix men Neurosis och Sepultura är två band som har influerats mycket av Amebix och det är så jag känner till dem. 20 år senare återförenas bandet och plockar in trummisen och producenten Roy Mayorga (känd från bl a Stone Sour, Soulfly) och släpper Sonic Mass. Jag blev tipsad att lyssna på singeln Knights Of The Black Sun (som släpptes typ ett halvår innan skivan) och blev såld. Sonic Mass är kanske inte klassisk Amebix men är dock en kunglig skiva. Det är ett monster till skiva som imponerar både till tyngd, mörker, ljus och hårdhet. Någon form av postmetal-punk med stamliknande trummor av Mayorga där det faktiskt är de lugnare partierna som berör mest. Sonic Mass har också ett helhetstänk som få skivor har idag med variation och balanserade låtar.

3. Primordial - Redemption at the Puritan's Hand
Irländarna i Primordial har hållit igång länge men det är först nu jag har upptäckt bandet. Jag fastnade direkt för deras blandning mellan folkmusik och black metal. Det är en mix som fascinerar och som känns helt unik. Låtarna är långa och stämningen byggs upp till höga nivåer och A.A. Nemtheangas kraftfulla men vackra röst förmedlar en ångest som berör. Och i bakgrunden anar man det irländska landskapet. Jag har under året ständigt återkommit till denna skiva och den inledande trippeln No Grave Deep Enough, Lain With the Wolf och Bloodied Yet Unbowed.

2. Anthrax – Worship Music
Jag är först och främst ett fan av Anthrax med John Bush som sångare. Dvs från 93 års skiva Sound Of White Noise och framåt. Det var helt enkelt då jag började lyssna på bandet. Sen dess har jag givetvis även lyssnat in mig på och lärt mig digga 80-tals-Anthrax och Joey Belladonna. När det efter många turer med sångare hit och dit blev klart att Belladonna är tillbaka som medlem i gruppen var jag ändå lite tveksam eftersom det kändes för nostalgiskt. Ryktet var också att de skulle gå tillbaka 80-talet och allt det där. Men skivan var ju stort sett redan skriven och Belladonna kunde egentligen bara lägga sin karaktäristiska sång över den. Och han har gjort det sjukt bra. Belladonna imponerar otroligt mycket med sin sång. Musikaliskt är Worship Music ett underbart riffmonster med en blandning av två världar: Antrax 80- och 90-tal. Jag håller inte med om att det är tillbaka till 80-talet även om det är många partier och låtar som andas 80-tal. Låtarna är välskrivna och varierande och skivan håller hela vägen igenom. Riffglädjen är total men något som också står ut är att melodierna är mycket mer framträdande än vad de brukar vara när det handlar om Anhtrax. Jag är glatt överraskad och det var faktiskt på håret att Worship Music fick förstaplatsen 2011. Tyvärr är det många som missar detta album eftersom det inte finns på Spotify.

1. Machine Head – Unto the Locust
Machine fuckin’ Head. Ja, The Blackening var en mycket bra skiva men det var inte 00-talets Master Of Puppets som vissa säger. Den var lite för lång och några låtar lite för anonyma. Jag var dock väldigt nyfiken på vad de skulle åstadkomma med Unto The Locust och med resultatet i handen är resultatet bättre än väntat. Istället för att köra på i ”samma spår” har de koncentrerat sig på att förbättra sig och slipa sina kunskaper. Det är en ytterst fokuserat skiva som innehåller allt som gör Machine Head så fantastiskt bra när de är som bäst. Det som står ut är gitarriffen, de karaktäristiska gitarr- och sångmelodierna och sången. Robb Flynns sång bör nämnas extra eftersom han aldrig har sjungit bättre. Han låter argare än vad han gjort förut och skönsången är också den vackrare än förut. Unto The Locust är en tydlig lektion i hur hård metal ska låta när den är som bäst. Men okejdå, jag har lite svårt för barnkören och refrängen på Who We Are. Men avslutningen av låten är så snygg så den håller ändå. Jag bugar och bockar. Bästa spår? This Is The End.

Sammanfattning:

1. Machine Head – Unto the Locust
2. Anthrax – Worship Music
3. Primordial - Redemption at the Puritan's Hand
4. Amebix – Sonic Mass
5. Mastodon – The Hunter
6. Graveyard – Hisingen Blues
7. The Haunted – Unseen
8. PJ Harvey – Let England Shake
9. Black Spiders – Sons Of The North
10. Opeth - Heritage
11. Crowbar – Sever The Wicked Hand
12. Vallenfyre –A Fragile King
13. Megadeth – Th1rt3en
14. Terra Tenebrosa – Tunnels
15. Foo Fighters – Wasting Light
16. Cavalera Conspiracy – Blunt Force Trauma
17. Solstafir – Svartir Sandar
18. Russian Circles – Empros
19. White Lies – Ritual
20. Trent Reznor and Atticus Ross - The Girl With The Dragon Tattoo

Årets bästa låt och musikvideo by Kriz

noreply@blogger.com (Kriz) — Thu, 29 Dec 2011 06:11:04 PST

Hej hej! Det var ett tag sedan sist... minst sagt.

Sitter här och sammanställer min Topp 10-lista över årets bästa plattor. Denna lista postar jag på Nyårsafton. Tills dess ska jag göra en Erik och lägga upp ett inlägg där jag korar 2011 års bästa låt, samt bästa musikvideo. Till skillnad från Erik så kommer dessa inte vara samma. Here goes.

Bästa musikvideo:
Foo Fighters - White Limo

Kanske för väntat, men hur kan denna inte vinna bästa video? Den har ju allt. En limousin. Sprit. Lemmy. Ok.

Bästa låt:
Lykke Li - I Follow Rivers

"Jaha", tänker ni nu. "Är detta årets bästa låt enligt dig, Kristoffer? Fy fan vad du har blivit mainstream då." Ja, det kanske jag har, vänta bara tills ni får se min Topp 10-lista. Detta år har faktiskt blivit lite mindre ny metal för mig än vanligtvis. Kanske för att det enligt mig inte görs så mycket fräsch och spännande metal längre, inte så mycket som tilltalar mig i alla fall. Eller så börjar jag bara bli tråkig, jag vet inte. Jag har dock lyssnat sjukt mycket på metal i år, men då har jag gått tillbaka till gamla favoriter alternativt upptäckt gamla pärlor som jag inte lyssnat på så mycket förut.

"I Follow Rivers" är dock årets bästa låt för mig. Sjukt vemodig och vacker, och albumet med denna låt och många andra bra låtar kom i februari när vädret var som värst och det satte sin prägel på min vinter/vår 2011. Lykke Li är metal!

Topp 10-listan kommer på lördag. Puss!

Årets bästa låt och musikvideo - Knights of the Black Sun

noreply@blogger.com (Rawk) — Wed, 28 Dec 2011 04:48:11 PST

Efter 20 års tystnad har Amebix återförenats och var i år tillbaka med ett nytt album. Första smakprovet och singeln var fantastiska låten Knights Of The Black Sun. Och när sedan den snygga, episka animerade videon släpptes växte låten ytterligare. Jepp, denna låt berörde mig mest 2011.

Skyrim - Unarmed Badass Viking

noreply@blogger.com (Rawk) — Sun, 25 Dec 2011 04:42:12 PST

Epic shit!

"Fuckin' wolves. Pussy wolves".

"kill the fuckin' walrus. Who the fuck wants to be a walrus?"

Prometheus - trailern!

noreply@blogger.com (Rawk) — Thu, 22 Dec 2011 10:48:03 PST

Den senaste tiden har det släppts en hel del trailers för kommande storfilmer. Men ingen av dessa är i närheten av trailern för Prometheus.

Bakgrund: När det väl kommer till kritan så är jag nog beredd att lista de två första Alien-filmerna som de två bästa filmerna, alla kategorier, genom tiderna. Förutom att det är ytterst välgjorda och spännande filmer påverkar den nostalgiska faktorn och den kraftfulla påverkan som de hade på mig som liten grabb. Sådant inträffar inte igen. Det var läskigt, tufft och storslaget. När jag såg filmen första gången sprang jag hem och skrek “JAG HAR SETT ÄLGEN!“ och det tog en stund för morsan och farsan att förstå vad jag menade. Och när man gång på gång ser om filmerna så hittar man hela tiden nya scener och vinklingar på dessa mästerverk. Kort sagt har Alien har haft extremt stor påverkan på mig. Och har det än i dag.

Därför blev jag också extra peppad när man fick reda på att Ridley Scott, som regisserade den första Alien-filmen 1979, började jobba med en ny Alien-film. Sedan snackades det om att detta ska vara en prequel till den första filmen. Och sedan sades det att detta inte direkt är en Alien-film men att den utspelas i samma universum och att det ska förekomma kopplingar till Alien. Men det är tydligt att Ridley Scott och hans crew försöker avslöja så lite som möjligt. Och det är ju egentligen bra.

Men det är i princip omöjligt att inte ha höga förväntningar på Prometheus. Och man lär ju bli besviken. Men nu snackar vi ändå Alien. Och Ridley Scott är tillbaka i Science Fiction-genren. En genre som han var stilbildande inom. Men samtidigt, om man ska vara ärlig, har ju Scott egentligen inte gjort en riktigt bra film sen Gladiator.

För ungefär en månad sen läcktes en piratkopierad trailer för Prometheus. Egentligen såg man inte ett skit. Kornig bild och det såg ut som att man spelat in på ett VHS-band ca 100 ggr. Men känslan var där och jag gick igång. Och nu släpps trailern på riktigt. I fin och hög kvalité. Och förväntningarna på filmen höjs avsevärt. Denna trailer är helt suverän. Känslan är där. De små detaljerna man anar är kung och tusen frågor hopar sig. Musikstycket som antagligen är ledmotivet är storslaget men framförallt är hela trailern jävligt skrämmande. När (vad folk tror är) Noomi Rapace säger “it was so wrong… I'm so sorry!" ryser jag. Och när bokstäverna växer fram på samma sätt som Alien-filmerna...

Och följande text är även den epic:

THEY WENT LOOKING
FOR OUR BEGINNING
WHAT THEY FOUND
COULD BE OUR END

Eftersom jag inte kan låta bli har jag tillbringat några timmar på olika forum på nätet där Prometheus och detaljerna i trailern diskuteras. Och ytterligare information lär också släppas nu i dagarna med ytterligare en trailer. Prometheus!