Snabb Snabbare Snabbast

2 år

2011-03-27T22:34:00.002+02:00

3,5 månad. Så lång tid har passerat sedan jag skrev mitt senaste blogginlägg. Ungefär då slog den till, kanske egentligen någon månad tidigare, bloggtorkan. Helt plötsligt blev bloggen en belastning istället för en motivator. Eftersom jag först och främst bloggar för mig själv för att motivera mig att träna var det ganska naturligt att dra ner på inläggen. Det innebar samtidigt att jag slutade läsa andras bloggar också. Att det sedan innebar att det var mitt sista inlägg på flera månader visste jag ju inte då.

I år blir ett av huvudmålen Vansbro Triathlon över 1/2 ironmandistans

Det som inträffat är att jag bubblar av träningsmotivation utan bloggen och utan att läsa bloggar. Den motivationen vill jag inte riskera genom att "tvingas" blogga. Under dessa 3,5 månad har jag då och då funderat på om jag ska eller inte ska fortsätta blogga. Det jag har kommit fram till är att just nu belastar bloggen mig mer än vad den bidrar. Alltså låter jag den vila. För alltid eller tillfället återstår att se.

Kanske återkommer jag sporadiskt med det som jag alltid tyckt är det roligaste att skriva, tävlingsrapporterna!

Om någon är intresserad så kommer jag fortsätta registrera min träning på jogg.se så där kan ni följa mig och numera även kommentera träningspass.

Tack för all motivation ni som följt och kommenterat på bloggen har gett mig under dessa drygt två år!

Hur är det med motivationen?

2010-12-13T23:12:00.000+01:00

Ja, hur det är med motivationen är en fråga berättigad att ställa med tanke på att det gått nästan tre veckor sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Så lång tid har det aldrig varit mellan inläggen här på bloggen.

Det märkliga svaret på frågan är dock att motivationen är bra. Trots att mina knäproblem från förra vintern kom tillbaka samtidigt som kylan och snön kan jag faktiskt inte klaga på motivationen.

Det är snarare prioriteten det varit fel på. Eller den har nog varit rätt men ur träningssynpunkt inte helt optimal. Ibland hinner man helt enkelt inte träna så mycket som man vill. Därav den något sömniga bloggen. Träningen har inte varit lika sovande. Jag har med andra ord prioriterat träning framför bloggskrivande och bloggläsande. Man kan säga att jag upplever ett bloggvakuum. Delvis kan det förmodligen hänga samman med att jag inte har något speciellt intressant att skriva om tränings- eller tävlingsmässigt heller. Jag pulsar mest runt i snön i långsamt tempo och längtar till våren...

Vägval

2010-11-24T22:15:00.000+01:00

Jag gjorde ett dåligt vägval idag. Valde att springa över Gärdet. Ett öppet fält med en decimeter snö över fältet och gångbanan som gick tvärs över fältet. Lägg till mörker, snöande och en kraftig vind och det var omöjligt att avgöra var gångbanan var. Det var bara blunda och springa. Om jag sprang på gångbanan? Ingen aning!

Trots detta inser jag att jag trivs betydligt bättre på vintern än på hösten. Trots ovanstående väderbeskrivning springer jag mycket hellre en kväll som denna än en mörk, rå och kall höstkväll. Snön ger mig glädje på löprundorna, det blir lite mer äventyr att springa. Det inbjuder kanske inte till några snabbare pass men det är perfekt för lugnt lågpulsande i snön. Det passar mig perfekt, i alla fall när det inte är tävlingssäsong.

Jagar känslan

2010-11-21T22:40:00.000+01:00

Det är inte alltid en njutning att träna. Det har faktiskt varit ganska sega träningspass efter förkylningen. Inte mycket till njutning, mera slitsamt och med en känsla av måste. Otroligt nog är det enda jag tyckt varit riktigt kul senaste veckan simningen. Jag som aldrig i hela mitt liv tyckt att simma är speciellt kul. Eller rättare sagt, jag hade för några månader sedan aldrig tidigare i mitt liv simmat (inte som träning i alla fall).

Det var betydligt sämre väder än vad det ser ut att vara...

Idag på ett sent löppass i mörker, blåst och snöblandat regn kände jag den äntligen. Känslan! Inte så att det kom fram självmant och hjälpte mig på traven men jag kände att den fanns där. Att den är på väg. Bara jag fortsätter träna så kommer jag springa ikapp den snart. Och det är ju därför jag tränar. För att få njuta av känslan med löpningen. Det slitsamma jobbiga kan någon annan få ta över istället.

12,8k @5:23 %139

Ska jag vara besviken eller lättad?

2010-11-17T22:40:00.001+01:00

Det här är tredje året i rad som jag är sjuk eller skadad en längre tid än en vecka på hösten. Den här hösten här jag delat upp det på två förkylningar, hittills.

Jag vet vara inte om jag ska vara besviken över att ha blivit förkyld eller om jag ska vara lättad över att det kommer nu när det ändå inte är säsong. Förmodligen ska jag vara det senare, speciellt eftersom jag omger mig med de dagisbaciller som sonen tar med hem.

Den här veckan har jag i alla fall börjat smyga igång träningen igen. Känns skönt att ha börjat träna lite igen men jag försöker börja lungt så att kroppen hinner vänja sig vid belastning igen.

Idag blev det simning i 20 minuter på lunchen och 60 minuter lågpulslöpning nu på kvällen. Än så länge känns det bättre än vad jag hade vågat hoppas på.

Hoppas det fortsätter så!

- Bloggat med BlogPress på iPad

Förkyld - tar igen året

2010-11-09T13:59:00.000+01:00

Blev sjuk för några veckor sedan. Förkyld. Eftersom jag klarat mig från sjukdomar under året tänkte jag att det var väl dags nu. Men jag hann inte mer än bli frisk och hinna träna en full vecka så var det dags igen. Mer förkyld än någonsin. Tydligen vill kroppen ta igen att jag inte varit mer sjuk under våren...

Just nu är jag bara glad att jag inte skulle springa New York Marathon!

Namnsdagsträning

2010-11-02T21:34:00.000+01:00

Idag har jag namnsdag. När man har namnsdag är det ju trevligt att bjuda sig själv på något. Som triathlet-wannabe var valet ganska enkelt vad jag skulle bjuda mig själv på idag. Givetvis lite simning, cykling och löpning. Då var det ju bara det där med att hitta tiden för det också.

Började med en lunchsimning. Det blev det tyngsta simpasset på väldigt länge. 1000 meter som tog 35 minuter inklusive oräkneliga vilopauser. Men det var gått om plats i simhallen idag i alla fall, trots höstlov, så jag kan inte skylla på att det var trångt.

Väl hemma efter jobbet insåg jag att jag inte hade så mycket tid på mig innan jag var tvungen att ge mig iväg med joggingvagnen och hämta sonen hos farmor men några minuter fanns det i alla fall. Upp på trainern och körde i 15 minuter så jag var lagom uppvärmd innan det var dags för löpningen.

Fram och tillbaka förbi slottet passerar jag när jag hämtar sonen

Kändes väldigt bra första 5 kilometerna och jag höll ganska hög fart för att springa med joggingvagnen. På vägen tillbaka gick det inte lika lätt. Vagnen var tyngre med sonen i den och jag var tröttare. Med en kilometer hem förbannade jag mig själv att jag inte tagit med mig pengar. Jag behövde socker! Löpningen hade gått lite för fort med lite för hög puls för att jag skulle klara mig på salladen jag åt till lunch.

Kom plötsligt på att jag fått några lussekatter av min mor i namnsdagspresent när jag hämtade sonen. Lycka! Fram med en lussekatt och sista kilometern hem gick som en dans!

Punkter

2010-11-02T10:45:00.000+01:00

Jag har en benägenhet att bygga upp mina löprundor på punkter. Alltså punkter som jag ska springa till eller förbi. Igår bestod löprundan av Radiohuset, Blasieholmen, Stadshuset, Karlberg. Dessa punkter kan ju egentligen ge nästan vilken runda som helst, men för mig är det en bestämd sträcka. Fördelen med "punktupplägget" är att rundan blir uppdelad i mål. Varje gång jag når en av mina punkter har jag ju nått ett av delmålen.

Hittills har jag inte tänkt så mycket på det här utan bara automatsikt tänkt vilka olika sakerna jag ska springa förbi. Funderar på att börja utveckla det här för att göra löprundorna lite mer inspirerande. T ex välja ut några punkter och sedan välja att första punkten ska jag springa kortast möjliga väg till. Andra punkten måste jag springa motsols till. Tredje punkten måste ta xx-tid innan jag når (kan ju både var kort eller lång tid) och så vidare.

Om inte annat kan det ju inspirera till att springa på lite nya gator...

Skön kvällsjogg

2010-10-30T21:47:00.002+02:00

Riktigt skönt väder att springa i idag. Vintern har försvunnit och hösten har kommit istället. Även om jag inte riktigt gillar hösten så är mörka höstkvällar en ganska skön upplevelse att få springa sig igenom.

Är riktigt imponerad av min kropp, har inte hunnit komma igång med löpningen riktig efter förkylningen men ändå klarar den av ett lågpulspass med en snittfart på 5:05. De farterna med den pulsen har jag hittills bara klarat av när jag varit i riktigt bra form. Formen känns inte så bra nu men kroppen säger något annat.

Kanske har jag nått en ny nivå?

12,7k @5:05 %139

Började inte som jag bestämt

2010-10-25T19:59:00.016+02:00

Redan när jag klev utanför dörren idag kände jag att benen var riktigt sega. Planen var ett lugnt pass idag. Det började inte alls som jag bestämt. Efter 3-400 meter så kom jag ikapp en löpare som precis skulle börja sin löptur. Jag tävlar aldrig när jag tränar men det hindrar ju inte att jag blir nyfiken ibland. Blev nyfiken på hur fort det gick, det såg ut att gå så lätt. Så mina stela ben fick pinna på ner mot 4:30-fart för att hänga med.

Var lättad när vi skulle åt olika håll efter en kilometer så jag kunde slå av på tempot igen. Sedan lyckades jag faktiskt hålla mig till ganska lugn och fin återhämtningsfart i kvällsolen.

12k @5:22 %133

I mellanmjölkens land

2010-10-25T10:23:00.002+02:00

Kan börja med att meddela att vi för det mesta har mellanmjölk hemma även om mitt personliga val egentligen är lättmjölk. Men mellanmjölk är ju så där bra lagom så det är ett enkelt ickeval.

När det gäller träning säger de flesta förståsigpåare och tränare att just lagompassen ska bort. Antingen ska det vara lugn lågpulsträning eller högintensivt. Precis som när det gäller mjölken så föredrar jag själv de lätta träningspassen. Ut och njuta lite utan att det blir för jobbigt.

Jag brukar därför vara ganska bra på att undvika mellanmjölksland. Oftast springer jag lugnt och lätt och ibland hårt. Men jag har märkt att det här inte stämmer efter ett uppehåll i träningen. Samma sak den här gången. Efter drygt tvåveckors förkylning med träningsuppehåll så hamnar jag direkt i halvhårda löppass när jag börjar träna igen. Det är som att jag inte vågar springa lugnt, kanske för att jag måste bevisa för mig själv att jag inte tappat för mycket under förkylningen? Samtidigt orkar jag inte springa riktigt hårt.

Igår, efter 3-4 kilometer i 4:55-fart, insåg jag att jag höll på att springa mitt tredje löppass efter förkylningen i samma fart och på tok för fort för att kallas lågpuls eller aerobt. Bestämde mig för att öka och efter att ha utmanat bekvämligheten i mig själv blev det tillslut 12 kilometer med en snittfart på 4:38.

Hoppas jag vågar springa långsammare nästa pass...

Länge sedan

2010-10-21T10:55:00.000+02:00

Man ska inte ropa hej... Men nu känner jag mig äntligen lite friskare. Men faror väntar runt hörnet. Sonen, som var sjuk innan jag blev sjuk och frisk när jag var sjuk, har nu blivit sjuk igen. Så vi får väl se om det går i cirklar eller om jag klarar att fortsätta hålla mig frisk.

Igår var jag ute på den första löprundan på...länge. I alla fall med mina mått mätt. Jag har låtit bli att stressa igång träningen nu när jag varit förkyld. Har passat på att se det som lite träningsvila så här efter säsongen. Kände mig lite ringrostig efter mer än två veckors löpvila men det var inte så illa som jag befarade, så all kondition har inte hunnit försvinna i alla fall.

Det största problemet var väl snarare att jag mötte lite mentalt motstånd av att ge mig ut i mörker och regn. Huvudet ställer snabbt in sig på att det är skönare i soffan när man inte tränat på några veckor. Jag har tidigare kommit fram till att min magiska gräns går vid ca tre veckor, efter det är det nästan som att börja om på nytt med träningen rent mentalt. Nu var det ju inte fullt så jobbigt eftersom jag slapp passera treveckorsgränsen.

Motiverade mig igår med att ta med mig musik ut på rundan. Något jag sällan gör. Men igår var det skönt, gjorde att jag fick något annat att tänka på än löpningen. Problemet som uppstår för mig när jag springer och lyssnar på musik är att jag försöker ta lite danssteg samtidigt, eller köra flygplanet (ut med armarna och springa i s-slingor). Det är lite farligt när det är mörkt ute det är lätt att trampa snett, men jag klarade mig igår trots frekventa lågflygningar.

Närmare än förra året!

2010-10-16T11:20:00.001+02:00

I år är jag faktiskt på plats i Växjö men förkylningen gör att jag får stå vid sidan och titta på. Sol och 2 grader vid starten gör mig inte så besviken att jag inte kom till start. Jag vill ju gärna ha det lite varmare...

Sju(k) dagar, en vecka

2010-10-10T21:50:00.001+02:00

Jag är förkyld. Trodde att det skulle ha gått över till nu eftersom det bröt ut i måndags. Man brukar ju säga att en förkylning håller i sig en vecka. Igår var jag riktigt hängig så en vecka verkar vara i minsta laget på den här förkylningen.

Det gör att Växjö Marathon ligger i farozonen nästa helg. Vi får se när jag blir frisk och hur dagarna innan maran känns, jag bestämmer mig några timmar innan om jag ska springa eller inte. Förra året var jag också förkyld när det var Växjö Marathon. Verkar som att det är någon som inte vill att jag ska springa just det loppet.

Bild från Ironman på Hawaii. Lånad från ironman.com

Jag är samtidigt väldigt glad att jag inte hade planerat för och ställt in mig på att springa Hässelbyloppet som gick idag. Då hade jag varit riktigt besviken. Speciellt eftersom jag laddade igår kväll genom att titta på Ironman VM (Hawaii). Det får väl, precis som New York Marathon, bli ett långsiktigt mål att klara att kvala in till. Till Hawaii kvalar man inte på tid utan placering men det krävs i alla fall en tid under 9:30 på en Ironmantävling för att kunna kvala in. Det får bli en långsiktigt mål, med betoning på långsiktigt...

För övrigt var det näst sista simskolelektionen idag. Jag var med trots förkylning. Det har verkligen varit rolig att ha en lärare som kan tala om hur man ska göra. Jag känner att jag har fått med mig en känsla för när jag gör rätt och när jag gör fel. Nu gäller det bara att träna in att göra rätt hela tiden!

Hoppas jag är frisk när jag vaknar imorgon!

Dags att bli cyklist?

2010-10-05T23:04:00.001+02:00

Då har det hänt, det jag med skrämmande förtjusning gått och väntat på. Jag har blivit anmäld av en kollega, men jag tackade ja helt själv. Varför jag gjorde det övergår mitt förstånd.

Nu är jag alltså anmäld till min första Vätternrunda!

Det är jag och två kollegor som har som målsättning att cykla tillsammans. En av dem har cyklat tidigare. Han fick årets säsong förstörd, det kan ni läsa om här! Enligt honom är i alla fall målet till nästa år att vi ska gå under 10 timmar.

Hur då, undrar jag i mitt stilla sinne? Det innebär ett snitt på 30 km/h i 30 mil. 30 MIL! Jag klarar ju inte ens att hålla ett snitt på 30 km/h på mina 15 kilometer till jobbet.

För övrigt har jag blivit förkyld. Jag som nästan började tro på att jag på något konstigt sätt hade blivit immun mot förkylningar, jag har levt på övertid flera månader nu. Men nu var det tydligen dags. Får hoppas att det inte blir alltför långvarigt då jag fortfarande har funderingar på att springa Växjö Marathon nästa helg.

Efter det är det tydligen dags att börja cykla på allvar...

Löpsteg på löpband

2010-10-01T15:01:00.001+02:00

Jag springer sällan på löpband. Trivs bättre utomhus. Men nu har jag faktiskt skaffat mig ett gymkort. Eller gymkort var kanske fel att säga, men jag har fått tillgång till gym eftersom jag skaffat kort på Stockholm simhallar. Det är ju ganska mycket höst ute vilket innebär att vattnet är kallt. Alltså har jag lite mot min vilja blivit tvungen att flytta in i klorfyllda bassänger. Men eftersom jag egentligen hatar kallt vatten var valet ganska lätt.

Det här gör att jag även får tillgång till de gym som finns på simhallarna. Hittills har jag inte utnyttjat något mer än löpbanden men när andan faller på kanske det kan bli styrka någon gång under vintern också, vem vet?

Intervaller på löpband är faktiskt nästan roligt. Men bara nästan. Jag har dock upptäkt att det kastas arga blickar på mig från övriga gymbesökare när jag ställer mig på löpbandet. Det låter nämligen en del när jag springer på bandet. Ganska mycket för att vara ärlig. Jag låter som en flodhäst som rusar fram över grässlätten.

Nu håller jag ju dessa löpbandsupplevelser ganska korta så det är inget stor problem men hur ska man springa på löpband? Jag har upptäckt att om jag springer med en ordentlig hälisättning och rullar ordentligt på foten blir steget ganska tyst men när jag springer som vanligt, med landning mer mitt på foten, så låter det som bandet ska gå sönder vid varje fotisättning. Är det mitt löpsteg som suger? Skiljer det på olika löpband? Är det likadant för dig när du springer på löpband?

Fantastiska prylar

2010-09-28T12:26:00.001+02:00

Ingen som läser det jag skriver här kan väl ha undgått att jag ibland köper någon ny pryl? Bara sådant som är absolut nödvändig givetvis men en del prylar blir det då och då. Allt för att kunna träna effektivare givetvis.

Ibland blir jag förvånad, prylarna överraskar mig. Nu är jag förvånad! Väldigt förvånad.

Eftersom jag inte är någon riktig cyklist ännu så är det ju sällan jag tar ut cykeln i regn, eller mörker, eller minusgrader eller allmänt dåligt väder. Alltså har jag insett att det kommer bli ganska dåligt med cykelmil för mig under vintern om jag inte gör något åt detta. Insåg snabbt att det blev billigare att köpa en så kallad trainer så jag kan cykla på cykeln inomhus istället för att köpa regnkläder, lampor och vinterkläder. Jag misstänkte i och för sig redan innan köpet att cykla på en trainer skulle vara minst lika tråkigt som att springa på löpband men det vägdes upp av möjligheten att kunna träna hemma.

Ska jag kunna träna hemma får det dock inte låta så mycket att det stör övriga familjen och jag vill gärna ha möjligheten att själv fördriva tiden med att t ex titta på tv och då får oljudet inte vara allt för högt.

I en djungel av utbud där det står att alla märken och modeller av trainers är tysta köpte jag en av de billigare modellerna för att inte känna att det var helt bortkastade pengar om användningstillfällena skulle bli få.

Jag har nu hunnit testa den några gånger nu och ljudet är som jag förväntade mig. Stänger jag en dörr om mig klagar inte familjen och skruvar jag upp ljudet på tv så går det att höra vad som sägs.

En lång utläggning för att komma till vad som förvånar mig. Samtidigt som jag köpte trainern köpte jag även ett speciellt trainer-däck. Onödiga pengar tänkte jag först men eftersom jag läst att vanliga däck slits ut väldigt fort i trainer tänkte jag att det kanske kunde vara värt de hundrafemtiokronor extra som däcket kostade. I helgen hade jag tid att byta till det nya däcket på cykeln. När jag provcyklade på trainern efter bytet trodde jag inte mina öron. Knäpptyst! Kunde inte höra det minsta däckljud längre, bara det svaga ljudet av kedjan som rullar över kransarna. Att det kan vara så otrolig skillnad gör mig förvånad. Däcket jag hade innan var ett helt vanligt slätt racerdäck, tänk att det kan avge så mycket ljud.

Så har du en trainer hemma och kör med vanliga däck säger jag bara, investera hundrafemtiokronor i ett trainer-däck och du kommer bli förvånad! Nu behöver jag inte ens höja ljudet på tv'n för att höra vad som sägs!

Lidingöloppet jubileum?

2010-09-25T08:00:00.009+02:00

Jag sprang mitt första långlopp 1991. Det var Lidingöloppet, mest som en förberedelse inför maraton året efter då jag äntligen skulle ha åldern inne för att få springa Stockholm Marathon. Lidingöloppet var jobbigt, förmodligen hade jag inte tränat för det. Om jag minns rätt sprang jag mest asfalt. Så maraton var nog mera mitt element men när träningskompisen ville springa långt (och var ett år äldre) om man fortfarande var för ung för att få springa maran så fick det helt enkelt bli Lidingöloppet först.

Jag kommer inte ihåg så mycket av loppet, det jag minns är att det var oändligt många nerförsbackar och att jag var tvungen att springa och hålla igen för att det hela tiden var folk i vägen. När det var några kilometer kvar av loppet var mina ben helt slut. Mentalt var det ännu värre, jag ville bara lägga mig ner och vila i något dike. Träningskompisen fick krafter när en lämplig rygg dök upp och han hängde på, jag släppte.

Observera Big Mac-tröjan och jag var nog rätt ensam kille med tajts 1991, i alla fall i det mönstret.

Jag fortsatte att slita mig framåt trots att jag tappat allt hopp om att kunna göra något åt det faktum att jag skulle bli slagen av polaren. När jag så kommer ur skogen och springer ut på ett stort fält där jag kan se målet några hundra meter fram ser jag också att min kompis kommit ungefär halvvägs mot målet men det går sakta för honom också nu. Det gör att jag får förnyad kraft och ger allt som finns kvar och spurtar mot målet. Han ser mig aldrig gå i mål och jag har svårt att bedöma vem som var först. Säker på seger som han är blir han märkbart förvånad när tiderna släpps någon dag senare och vi har gått i mål, i olika målfållor men på exakt samma tid, 2:53:34.

Trots den halva segern att i alla fall inte bli slagen av honom i loppet så var känslan efteråt "aldrig mer". Det hade varit grymt tungt att springa alla backar uppför och nerför och jag var sliten i flera dagar efteråt. Just "aldrig mer" har jag stått fast vid.

Men jag har väl ändrat mig förr. Kanske är det dags att fira med ett 20-års jubileum näst år?

Voltvändning

2010-09-22T19:52:00.002+02:00

Om jag nu ska simma på allvar så måste jag ju lära mig hur man vänder när man simmar i bassäng. Hittills har jag nästan bara simmat utomhus, då finns det aldrig någon vägg att vända mot. Det finns så mycket vatten att man kan simma rakt fram större delen av tiden.

När man simmar i bassäng tar det där rakt fram slut hela tiden och man måste vända för att simma åt andra hållet. Det gör att jag tappar känslan för simningen och istället för att vända direkt stannar jag ofta och tar en micropaus vid väggen innan jag fortsätter simma. Så kan jag ju inte hålla på! Speciellt inte nu när det börjar bli kallt att simma ute. Kallt i alla fall för mig, en av det största badkrukorna i världen!

Alltså måste jag lära mig vända på riktigt. En voltvändning!

Alla bilder lånade från BBC

Allt det här hade jag kommit fram till när jag gick till simskolan i söndags. Jag framförde mina synpunkter, men läraren tyckte vi elever hade annat att slipa på i tekniken än att börja lära oss voltvändning redan nu. Efter lektionen provade jag själv 3-4 gånger, jag kom runt men orienteringen var väl inte den bästa. Vågade inte heller prova på att voltvända i den grunda delen, var lite rädd för att mitt huvud skulle göra en hård bekantskap med botten...

Idag när jag var och simmade på morgonen så var det ganska folktomt. Började med 200 meter där jag gjorde min vanliga hänga vid kanten-vändning. Sedan bestämde jag mig, nu kör jag voltvändning oavsett hur illa det går. Tillslut lär jag mig väl. Mina sista 800 meter simmade jag alltså med voltvändning (eller något liknande) vid varje vändning. Även i den grunda delen av bassängen (utan huvudskador). Nöjd!

Trots dålig teknik och lite mer problem med andningen efter voltvändningarna så kände jag ändå att jag fick en mycket bättre känsla i simningen. Helt plötsligt känns inte varje längd som en separat enhet utan det känns om att alla längder hör ihop.

Nu är det bara fortsätta att slipa på tekniken. Tänk om en av de största badkrukorna i världen kan bli en riktig simmare? Fantastisk tanke!

Mängdvecka med 60 km

2010-09-20T15:04:00.000+02:00

Mina mängdveckor ser inte riktigt ut som tidigare. Veckan som gick är nog en av mina mesta mängveckor. Trots det har jag bara sprungit ca 60 kilometer, mot mina tidigare mängdveckor där jag låg mellan 90-100 km.

Men om man istället tittar på träningstid så har jag tränat en och en halv timme i snitt per dag förra veckan, det motsvarar nästan 11 timmar, det är nog rekord för mig. Det värsta är att om jag bara haft tid hade jag nog tränat ännu mer. Det är ju så roligt!

Trots en seg kropp vill jag inget hellre än att träna idag också. Men det är när det känns som bäst, när man är som mest sugen på att träna man ska vila. Jag har lärt mig att om jag låter bli vilan så kommer en skada eller sjukdom som på beställning. Och eftersom det är en del förkylningar på jobbet är det nog extra viktigt att vila nu för att om möjligt kunna hålla kvar motståndskraften.

Pratade med Garmin idag, de skulle se om det fanns möjlighet att skicka ut en ny skruv till mitt klockfäste. Jag håller tummarna!

Kris inför långpass

2010-09-19T22:51:00.002+02:00

Idag var det dags för första långpasset sedan Jättelångt helgen efter Stockholm Marathon. Det har inte blivit så många långpass under sommaren med andra ord. Om jag ska springa Växjö Maraton i mitten på oktober så är det nog dags att lägga till något långpass i veckodosen.

Idag blev det snabbt kris när jag var på väg att ge mig ut på långpasset. Jag saknade en skruv, och det var inte i huvudet men nästan. Jag saknade en skruv i min Garmin. Innan sommaren köpte jag ett snabbfäste till min Garmin 310xt för att enkelt kunna flytta den mellan löpning och cykel. Snabbfästet gav även den fördelen att klockan skulle sitta säkrare vid t ex simning, detta då man skruvar fast ett fäste i armbandet istället för att använda sprintarna som följer med armbandet. Det ska tydligen ge en säkrare fastsättning. Vilket man gärna vill ha när man är ute och simmar i sjön och inte gärna vill att klockan ska hamna på botten.

Klockan sitter dock inte bättre om de skruvar som man skruvat fast armbandet med saknas. Jag är glad att jag såg att skruven saknades nu och inte insåg det när jag var ute och simmade. Blev lite osäker på hur jag skulle få med mig klockan på löpturen. Men lyckades få fast den tillräckligt för att använda den på land i alla fall. Nu gäller det bara att försöka få tag på en ny skruv!

Blev ett långpass där jag började med en lugn mil för att sedan öka tempot och det kändes riktigt bra, kunde öka tempot mer än vad jag hade hoppats på utan att bli allt för trött. Då mitt sår på höften efter cykelkraschen fortfarande stör mig kunde jag inte använda vätskebälte idag. När man springer i Stockholm gör det inte så mycket. Själv stannade jag vid en korvgubbe efter 20 km, köpte en halvliter vatten som jag svepte innan jag fortsatte rundan.

Den känsla jag hade på långpasset idag gör verkligen att jag tror att det finns en möjlighet att nå 3:05 i Växjö. Vi får se om det blir Växjö bara, det måste passa in i familjekalendern, men jag kommer försöka träna som om jag ska springa det.

Totalt blev det 26,9 kilometer med ett snittempo på 4:44 idag.

Träning inför triathlon

2010-09-16T16:24:00.000+02:00

Jag fick en fråga här på bloggen från Alexander hur mitt träningsupplägg kommer se ut inför Kalmar triathlon nästa år. Till att börja med vill jag bara göra klart att jag har inte anmält mig till Kalmar ännu. Jag har sagt att jag ska se hur träningen går fram till årsskiftet och sedan ta ett beslut på om det blir Kalmar nästa år eller om jag väntar ytterligare något år.

Träna inför triathlon har jag dock redan börjat med. Hur tränar jag då? Precis som när det gäller löpningen så kör jag utan någon form av träningsprogram. Träningsprogram fungerar inte för mig, då får jag prestationsångest tappar glädjen med att träna och tränar mindre. Inte bra med andra ord. Istället kör jag på känsla. Känslan innebär att jag försöker få tid med och prioritera så mycket träning som möjligt, så mycket som familj, jobb och kroppen tillåter. Det innebär ofta att det blir lite vad som passar just då. Om jag t ex får tillfälle att köra ett träningspass precis efter middagen en kväll så är det inte helt optimalt att köra intervaller, då får det istället bli något annat som funkar bättre med magen full med mat.

Min grundtanke är mängd. Allt med mina mått mätt givetvis. Eftersom jag inte börjat springa på nytt förrän för två år sedan så tror jag fortfarande att min kropp behöver byggas upp ganska långsamt för att klara av träningen utan skador, speciellt när det blir lite mer kvalitetsträning. Det gör att jag fortfarande har störst fokus på mängd och lågintensivträning (aerobträning). Det här kommer förhoppningsvis om något/några år övergå till mer kvalitet när jag känner att kroppen tål det.

Triathlonträning har jag ju hållit på väldigt kort stund med. Har cyklat sedan i våras och simmat sedan i somras. Även här är tanken att försöka bygga upp mängden så mycket som möjligt men blandat med teknik, speciellt i simningen. Tanken är att få till minst ett pass av simning, cykel och löpning i veckan. Minst! Helst vill jag försöka följa Mark Allens filosofi om att det max ska vara två vilodagar mellan varje gren. Går det längre tid tappar man teknik och muskeligenkänning.

Känner jag mig själv kan det nog bli svårt att att ha max två vilodagar mellan varje gren, speciellt när det gäller simningen, men jag ska göra vad jag kan för att försöka följa det.

Annars finns det ju massor av olika träningssätt och tankar kring träning men så länge jag njuter av att träna och fortsätter utvecklas vet jag att det jag gör är rätt för mig!

Kallt och tufft?

2010-09-14T21:21:00.003+02:00

Kallt var det! Tufft? Om det var tufft vet jag inte, men vi kände oss tuffa i alla fall, jag och JC. 13 grader i luften och ungefär lika många grader i vattnet. Nu hade vi ju i och för sig våtdräkter på oss, men för oss landkrabbor var det en upplevelse i alla fall.

Det blåste och regnade lite mer än vad det ser ut som här...

Att dra på sig våtdräkten, gå några hundra meter i regn och blåst ner till bryggan och sedan glida ner i det kalla svarta vattnet. Helt ensamma simma 2000 meter där vi långsamt känner hur vi blir varmare och varmare av arbetet det innebär att ta sig fram genom det oroliga vattnet.

Efteråt glädjen att sätta sig i en varm bil och återfå värmen efter 40 minuter i det kalla vattnet.

Lycka?

Stockholm Halvmarathon 2010

2010-09-11T21:00:00.004+02:00

Mindre uppladdning inför ett lopp får man leta efter. Nästan som att jag förträngt att jag skulle springa idag. Var ute på stan och kollade möbler och åt lunch som uppladdning. När jag väl kom hem för att förbereda mig inför loppet hade jag fått ett sms från Staffan som sprungit E18-loppet. Han hade satt nytt personbästa med 1:26:50, 8 sekunder bättre än mitt personliga rekord. Gjorde mig ju helt klart sugen på att putsa mitt personliga rekord med minst 9 sekunder...

Jag var ju inte riktigt säker på hur kroppen skulle trivas med att springa efter gårdagens krasch men om det nu funkade utan problem så hade jag en plan. Första milen skulle gå på 41 minuter och sedan skulle jag försöka öka farten lite och om jag hade så mycket krafter kvar som jag hoppades kanske jag till och med skulle kunna gå under 1:26.

Joggade upp ordentligt för att bli varm och för att känna hur kroppen kändes. Det sved ordentligt i såren men jag kände ingen inre smärta när jag sprang. Kanske kunde det fungera utan problem? På väg till starten träffade jag Sofie som önskade mig lycka till i loppet. Jag gjorde detsamma innan jag stressade vidare mot slottet, nu började nervositeten faktiskt komma.

I startfållan träffade jag Morgan och pratade lite om förväntningar på loppet och New York Marathon som han ska springa i år. När väl startskottet gick var det riktigt trångt och mycket folk. Första kilometrarna var det svårt att hålla sin egen fart, trots det gick första 5 på 20:19, ungefär enligt plan med andra ord.

Nu märkte jag att jag omedvetet började öka farten och höll hela tiden ett öga på klockan för att inte öppna för hårt. Jag ville inte få slita sista halvan idag, jag ville ha ordentligt med krafter kvar. Lyckades få till riktigt jämna kilometrar och andra 5:an gick precis enligt plan 20:32 innebar att jag passerade milen på 40:51. Det var nu det var dags att öka farten.

Precis när jag passerar slottet på nytt, efter ca 12 kilometer hör jag speakern ropa, här kommer Espen Ringom från Norge. Aha, han är i närheten tänker jag. Eftersom jag inte vet exakt var speakern står vet jag inte om han är före eller efter mig, jag misstänker att han är före mig. Efter några hundra meter ser jag att jag haft rätt, då jag kommer ikapp honom. Det går tungt idag meddelar han och säger åt mig att bara köra. Jag orkar faktiskt inte säga något mer ger tummen upp och fortsätter i min något högre fart. Skönt att för en gång skull vara den som springer om...

Även om det inte var med mycket så tyckte jag nog själv att jag ökade farten något, att jag fick ner kilometertiderna lite jämfört med första milen. Nu när jag efteråt kan analysera min tider så ser jag att så inte var fallet. Jag tappade lite istället för att öka. Den tredje 5:an gick på 20:42 och trots att jag tyckte att jag gjorde allt jag kunde för att öka farten sista kilometrarna så gick sista 5:an på 20:46. Tydligen var det bara de sista 1098 metrarna som jag ökade farten för då hade jag en snittfart på 3:43. Inte så konstigt kanske, då hade jag koll på klockan och 1:26:50 ringandes i bakhuvudet.

Drog upp farten rejält redan när jag svängde in på Norrbro och när jag svängde ner förbi Operan tryckte jag på allt jag hade för att inte missa tidsmålet med någon lite försmädlig sekund. I mål på 1:26:24 och väldigt nöjd trots att jag inte gick under 1:26, det får bli nästa gång. Det blev ändå ett nytt personbästa med 34 sekunder.

Efter loppet träffade jag Odda som hade gjort ett stabilt lopp en bra bit under 1:30. Idag var det ett grymt skönt lopp, inga större svackor även om jag inte vågade trycka på mer sista halvan bland annat för att magen protesterade lite. Det är helt klart skönare att springa ett lopp med jämna tider än att gå ut för hårt och försöka kämpa sig i mål. Fast jag undrar ju hur det hade gått om jag hade öppnat lite hårdare...

Det som inte var skönt idag var duschen efter loppet, jävlar vad det svider... Och det svider fortfarande! Men det kan jag leva med idag!

Det får bli som det blir

2010-09-10T20:32:00.000+02:00

Imorgon är det dags för Stockholm Halvmarathon. Förra året blev det inte alls vad jag hade hoppats på men då hade jag under en längre tid haft problem med hälsenorna och var inte i bästa form.

I år kände jag mig i kanonform, tills i morse. Då råkade jag ut för en bilförare som i en nedförsbacke plötsligt avbröt sin vänstersväng in på en parkeringsplats och istället backade ut över hela gatan. Det fanns helt enkelt ingen plats kvar för mig att cykla på och inte tillräckligt med meter att hinna stanna på så jag hade att välja på bilen eller trottoaren. Trottoaren kändes som ett betydligt bättre val men nu var trottoarkanten så hög att jag inte lyckades få upp cykeln tillräckligt för att komma upp för trottoarkanten med den fart jag höll. Istället fick jag smaka på asfalten. Eller snarare mitt knä, min höft och min armbåge fick känna hur hårt asfalt kan vara.

Det kan vara farligt i trafiken! (den här bilden är några år gammal, då åkte jag under skylten med bil precis samtidigt som en lastbil körde ner den, som tur var låg jag i ytterfil...)

Helt plötsligt känner jag mig inte i riktigt lika bra slag inför i morgon. En svullen höft kan helt klart påverka löpförmågan. Att jag står på startlinjen tvekar jag inte på! Men att redan nu säga vilken fart jag ska springa i kan jag inte göra. Jag får helt enkelt vänta och se hur det känns när jag börjar springa. Målet är givetvis att att försöka hota mitt personbästa från i våras på 1:26:58. Men det kan snabbt bli så att jag få slå av på farten om höften inte vill vara med.

Vi får se helt enkelt.