Jag hör ofta att internet måste ”bevaras”, eller ”återföras till vad det en gång var”: ett utrymme för vissa s.k. ”early adopters” och ”power users”, där de i egenskap av teknikintresserade och teknikkunniga kunde sätta upp spelreglerna själva. Detta började, något tillspetsat, hotas när den ”vanlige” och den ”ointresserade” användaren tog plats på internet – och storföretagen följde efter i hopp om ekonomisk vinst.

Den tyske filosofen och sociologen Theodor W. Adorno tyckte mycket illa om populärkulturen. Hans kritik grundar sig framför allt i uppfattningen att kulturindustrin, dvs. den massproduktion av kultur som t.ex. Hollywood ligger bakom, indoktrinerar de vanliga människorna i kapitalismens ideologi: att se materiella och kvantitativt mätbara ting och konservativa sociala strukturer som vägen till lycka. Adornos ambitioner låg snarast inom den Marxistiskt elitistiska skolan, som menade att alla medborgare borde ges möjlighet till bildning (kanske till och med tvingas till den) för att kunna ta del av den finare och mer sofistikerade kulturen. Adorno menade också att den kulturens syfte inte var att hämma klasskampen – utan att ge arbetaren möjlighet att medvetandegöra sig och slå sig fria från sina bojor.

I dagens bevarande hacktivism finns en liknande trend – om än enögd. Vanliga användare framställs ofta som ”okunniga” och ”ointresserade”. De ”förstår inte hur mycket av sitt privatliv de lämnar ut” och i de fallen de gör det så ”bryr de sig inte”. De saknar, i likhet med Adornos uppfattning ovan, den bildning, i form av tekniskt kunnande, som möjliggör att ta del av internet som ett fritt rike. De hotar de bevarande hacktivisterna – genom att gå med på att lämna ut sin privata information mot att andra gör jobbet åt dem. Dessa ”vanliga användares” okunskap och naivitet anses av de bevarande hacktivisterna ge upphov till katastrofala regleringar av internet, eftersom de inte ”vet att göra motstånd”.

Skillnaden mot Adorno är att han inte såg ”arbetaren”, som på internet blir den vanlige användaren, som förlorad och aktivt avståndstagande. Arbetaren kunde medvetandegöras. Den bevarande hacktivismen förmedlar (kanske utan den intentitionen) budskapet att: den vanlige användaren vaken vill eller kan ha den frihet som internet en gång erbjöd – av egen kraft. Därför är den vanligen användaren en soldat i motståndarens armé.

En annan sociolog, som ägnat sig åt demokratiseringen av kulturen, är Karl Mannheim. Han betraktade kulturens demokratisering som en process med syfte att omdana samhällsstrukturerna (inte bara inom politiken). Han skriver

It is in politics as in culture at large: democracy does not imply that there are no élites – it rather implies a certain specific principle of élite formation. (1956:176)

I det tidiga internets historia var det tekniskt kunnande på individnivå som i hög utsträckning definierade vilka som tillhörde eliten. Tekniskt kunnande var helt enkelt den kapitalform som definierade starka från svagare – inte långt ifrån djungelns lag.

Ett samhällsområde som dock aldrig framställs som demokratiserat i någon vidare mån av Mannheim är ekonomin. Det har fått konsekvensen att just den ekonomiska hierarkin fått stå som måttstock för de nya eliter som uppstått inom kultur och politik. Det är i kritiken av det här som den bevarande Hacktivismen har sin styrka. Idag är företag som Facebook, Microsoft och Google några av de organisationer som omsätter mest pengar i hela världen. Likaså ges lobbyorganisationer som RIAA stor makt att utforma politiska beslut om internet.

Kapitalets intåg på internet har således omdanat eliten på internet. Tidigare var det kapitalformen teknisk kunskap det som definierade eliten på internet. Nu är det kapitalformen pengar som definierar eliten. De bevarande hacktivisterna kritiserar denna ”nya ordning” eftersom de erfar att företagen och dess lobbyorganisationer fråntar dem makten – men också att de behandlar användare – oberoende av deras teknikkunskaps-kapital – som  enbart en väg till att tjäna pengar, utan hänsyn till hacktivisternas behov och de potentiella möjligheter som ligger utanför ett sådant spektrum. Omdaningen kan dock knappast sägas ha varit demokratisk – eftersom alla användare inte är lika inför systemet och majoriteten varken kan undfly exploateringen genom tekniskt kunnande eller få inflytande genom ekonomiskt kapital.

Det finns därför två delar av den bevarande hacktivismens politiska sociologi som jag vill hålla isär. Å ena sidan har den en starkt konservativ bevarandeideologi. Konsekvensen av den är att internet anpassas efter de upplevda behov av integritet och individanpassning som de bevarande hacktivisterna upplevde i internets barndom – och som de internaliserat i sin livsföring och livsstil. De gynnas helt enkelt av en individualistisk djungelns lag – precis som den starke individen alltid har gjort. Den livsstilen kan dock knappast sägas vara allmän eller regel bland internets användare – och är därför odemokratisk. Likaså kan man fråga sig om alla kan vara ”the fittest”, på ett individuellt plan. På så sätt lyckas teknologisk radikala grupper och individer förespråka en socialt konservativ ordning – den starkes rätt.

Å andra sidan lyckas den bevarande hacktivismen kanske bättre än någon annan rörelse att uppmärksamma vilka intressen som tar över istället – den ekonomiska elit elit som tar över efter teknikeliten för att använda Mannheims perspektiv. Det är i stor utsträckning den ekonomiska eliten, omnämnd ovan. Dessa vill kunna säkerställa vinst (vilket knappast kan anses vara något radikalt), och därför vill de ha rätt att inhämta så mycket information som möjligt om internetanvändarna. RIAA, för att kunna styra kultur- och mediamarknaden, och Facebook, för att kunna skräddarsy reklam.

Slutligen frågar jag då: var tar den vanliga användaren vägen? Den som å ena sidan varken gynnas eller har behov av en extremt stark personlig frihet på internet – utan gärna ger upp viss personlig information i utbyte mot vissa tjänster (eftersom den saknar kunskapskapitalet och intressekapitalet att skapa dem själva). Som tycker att Facebook är något bra, men skulle kunna få så mycket mer för all den information som denne tillhandahåller bolaget, om den kunde utöva makt mot Facebook – utan att lämna nätverket. Vem – om någon – är det egentligen som för den vanliga användarens kamp – och vilken social rörelse skulle kunna göra det?

När disputationen var slut och Terese Anving – författare till Måltidens paradoxer – hade fått sin ytterst välförtjänta titel var jag nästan ledig för dagen. Det var fredag och vår i luften. Jag var fri att tänka på annat än mat, klass och kön.

Det hjälpte inte. Särskilt mat och klass bet sig fast, av någon anledning. (Jag tycker det är ett fint betyg för en avhandling.) Eller rättare sagt: anledningar.

Jag minns när jag var liten och inbjuden hos grannen. Vi fick ugnsstekta kycklingvingar med klyftpotatis och därefter hembakad kladdkaka – ljuvligt (och barnanpassat). Det var en världsvan chefsfamilj med känsla för livets guldkant som ju även barn borde ha rätt till.

Hemma fick vi sirapsbröd med ost och prickig korv, möjligen även ägg och kaviar. Till vardags hade vi aldrig lagad mat. Uppväxten bestod av fil och smörgåsar.

Undantaget var helgerna men det blev då bara en lagad måltid per dag. Kålgryta kanske, eller fläskkotlett och potatis. Till efterrätt en färdigköpt mums-mums, en skål konserverad frukt eller glassbåt.

Jag minns hur jag som familjebefriad student började bjuda på middagar. Indiska grytor, engelska ölsorter, snittar och komplicerade sallader. Vilken energi det fanns att hämta i alla fantastiska kokböcker! Som jag njöt av att själv ta kontroll över maten.

Mina föräldrar är från lantlig arbetarklass. De tog med sig vissa vanor därifrån, fryste fast dem: leverpastej, sylta, prinskorv, bröd, en persiljekvist, kaffe. Mormor lagade fantastisk husmanskost men mamma lönearbetade och avskydde stekos och ville nog helst bara ha det rent i köket. Pappa höll sig till gräsklipparen och garaget även om han diskade, torkade och plockade. I chefsfamiljen, däremot, stod chefen gärna själv vid grytorna, om han hade tid. När jag som liten fick besöka den matkultur – hos vänner, på restauranger eller utomlands – som jag idag är van vid blev jag salig. En viltgryta – långkok och färska örtkryddor – och cider till barnen!

Och idag: medelålderns märkliga balanspunkt. Jag kan inte återvända till sirapsbröd med prickig korv. Avsmaken har nästintill helt förkroppsligats, distinktionen har gonat in sig i habitus. Möjligen kan jag äta min barndoms huvudkost som reservmat. Våra mellanmål idag liknar faktiskt min barndoms kvällsmat.

Men jag kan inte heller helt anamma medelklassens febriga matintresse. Det ständiga pratet om viner och såser, benämnandet, smaktävlandet, det sofistikerade recenserandet och jämförandet är för mig lika främmande (men också fascinerande) som en grekisk-ortodox gudstjänst. Vin? Jag kan inte en enda sort.

För sociologin gäller det att odla så pass dynamiska och skiktade begrepp att erfarenheter som dessa – och berättandet av dem, gestaltandet, ältandet, koketterandet – kan fångas.

Det handlar inte bara om klass som bakgrundsvariabel eller torr kategori utan om klass som göranden och låtanden, som markör och referens, som distinktion inom en distinktion inom en distinktion, som fana och förbannelse.

Man kan inte dra alla egenföretagare i sociala medier över en kant. Det säger nog sig självt. Likaså måste sociala medier utformas för att passa en stor grupp av egenföretagare, om det ska vara välfungerande kanaler för marknadsföring och PR. Det är i denna problemsituation mitt inlägg kommer reda. 

I Erving Goffmans sociologi om självpresentation skriver han följande:

När individen inte tror på sitt eget agerande och inte har något djupare intresse för sina åhörares uppfattning kan vi beteckna honom som ‘cynisk’ och reservera uppfattningen ‘uppriktig’ för de individer som tror på det intryck som skapas av deras framträdande eller agerande. (2006[1974/1959]:25)

Tro bör här närmast tolkas som ”övertygelse om att agerandet presenterar mitt genuina jag” och det djupare intresset bör förstås snarast som att den ‘cyniske’ saknar ett genuint engagemang för presentationens mottagande som en del av sitt upplevda ”jag”. Han påpekar dock att han ”har antytt två extremfall: en individ kan bli helt duperad av sitt eget agerande eller ha en helt cynisk inställning till det” (Ibid: 26).

Det finns en grupp med egenföretagare som är otroligt starka och välanpassade i sin användning av sociala medier. De gör relativt liten skillnad på sin privata och sin kommersiella användning, och de tycker att det är roligt, naturligt och meningsfullt med sociala medier i vardagen. Det är en genuin del av vardagen. Jag kallar dem ”uppriktiga”.

Den andra gruppen upplever närmast det motsatta. Sociala medier är ett strategiskt val för marknadsföring som egentligen inte känns sådär väldigt bekvämt. Det är något som avhandlas på mer eller mindre strikt arbetstid och det används utifrån en strategisk idé om ”hur andra gör” eller ”har sagt att man ska göra”. Den här gruppen upplevde i högre utsträckning stress och känslor av meningslöshet i samband med sin användning. Jag kallar dem ”strategiska”, ett ord jag tycker bättre beskriver min tolkning av Goffmans begrepp ‘cynisk’.

Som framgår så är den första gruppen säker i sin användning eftersom den upplever att sociala medier är en naturlig del av deras vardag – oberoende av om de skulle vara egenföretagare eller inte. De strategiska däremot skulle kanske annars inte vara aktiva i sociala medier över huvud taget. Det som fördes fram som problem med sociala medier var att det var tidskrävande, bara fokuserade på ”skryt”, oengagerade och ”ett nödvändigt ont”.

Jag frågade mig då – hur kan man stärka den här gruppen? Det svar som framstod som rimligast var att försöka homogenisera de sociala medierna mer över användargrupperna. Att den grupp som är genuin har ett stort inflytande över utvecklingen av de sociala medierna, och intresse av att vara det. – s.k. ”power users”. Det är deras bakgård. De strategiska egenföretagarna försöker agera som på ”framgården” men det går ganska dåligt. Kan det därför kanske finnas en lösning där sociala medier blir en hybrid av dessa båda gårdar?

En sådan gård måste då, menar jag, fokusera på sociala medier som infrastrukturlösningar – kommunikationsverktyg. Idag finns det t.ex. på Facebook mycket som är till för att vi ska lockas stanna kvar och ”döda tid” på sidan genom att hela tiden ges tips på hur vi ska klicka oss vidare, mängder med integrerade spel, och kunskaps- och intressekrav för att få insikt i vem som faktiskt kan läsa det som skrivs, beroende på var och hur man skriver det. Frågor om arbetsmiljön i sociala medier måste lyftas fram och det faktum att användaren inte betalar pengar för dem kan inte ursäkta en undermålig socio-digital arbetsmiljö. Givetvis är ingen egenföretagare som person helt och hållet strategisk eller genuin, men dess vanor och erfarenheter har en tendens att hamna i antingen den ena eller den andra kategorin.

Post skriptum          

Nyligen avslutade jag min mastersuppsats vid sociologiska institutionen på Umeå universitet. I väntan på det slutliga betyget skriver jag ett första inlägg om vad jag kommit fram till under höstens forskning. Jag har undersökt hur relationen mellan privat och företagsmässig användning av sociala medier har fungerat för egenföretagare. Syftet med det var att hitta möjligheter att stärka egenföretagares position i sociala medier samt att utveckla sociologiska teorier om egenföretagande och sociala medier.

Jag använde mig av kvalitativa intervjuer för att samla in materialet och de sociologiska teorier som utgjorde ramverket för min analys var Erving Goffmans teori om självpresentation i vardagen, Manuel Castells teorier om nätverkssamhället, samt begreppet livsföring från Max Weber (aktualiserat av Carl-Göran Heidegren m.fl.).

Sedan en tid tillbaka tar tar vi tempen på landets professorer i sociologi (och presenterar dessa i den efterhandskonstruerade intervjuns form). Turen har nu kommit till Stefan Svallfors som är professor i sociologi vid Umeå Universitet och kom i kontakt med sociologin under första terminen på Samhällsvetarlinjen hösten 1981 vid samma universitet. Det var ett socialt rollspel kring ett utvecklingsprojekt i Sydamerika (det s k Virudalsspelet) som fick honom att inse att man faktiskt kunde studera ett helt samhälle och förstå något om hur det fungerar.

Det har nu gått drygt tjugo år sedan du först kom i kontakt med sociologin. Håller du fortfarande fast vid den där första insikten att det går att studera och förstå funktionen hos ett helt samhälle? Är just ”studiet” som sådant viktigt för dig som professor?

Jag är en empirisk socialforskare. Jag studerar till exempel hur människors uppfattningar om välfärdsstat och jämlikhet påverkas av samhällets institutioner och av de sociala sammanhang i vilka människor ingår. Ofta har min forskning haft ett jämförande fokus, där man jämför Sverige med andra länder, ibland har det snarare varit utvecklingen i Sverige som varit av intresse.

Det är en spännande bild av sociologin, inte minst eftersom den skiljer sig en aning från vad som har framkommit i tidigare professorsporträtt. Kanske har det att göra med att det närmast finns lika många bilder av sociologi som det finns sociologer? Jag misstänker att det är skulle vara en något överdriven slutsats, men hur vill du beskriva sociologi?

Sociologi handlar om människan i samhället och om samhället i människan. Om hur vi fungerar som sociala varelser och om hur de organisationer och sammanhang vi själva skapat återverkar på våra liv och vårt sätt att tänka och handla.

Det är en ganska bred förståelse av sociologin. Vad utgörs i sådana fall sociologins styrka av? 

Att man är den enda disciplin som tar ett helhetsgrepp på frågorna om hurdana vi är som sociala varelser.

På vilket sätt då? Är det något som främst har sin grund i den sociologiska teoritraditionen eller är det snarare en fråga om empiri? Jag tänker främst på vad du sade om att studera och förstå ett helt samhälle.

Jag är övertygad om att sociologin i första hand är en empirisk vetenskap, att vi bör sträva efter att beskriva och förklara de fenomen vi ser omkring oss.

Det är en fin beskrivning av sociologin men jag kan inte annat än fundera över vilka begränsningar som detta för med sig för sociologins fokus. Om sociologin ska studera ”människan i samhället och samhället i människan” så måste det väl följa med ett visst mått av självbetraktelse, reflexivitet eller liknande? Kan vi skapa oss en empirisk förståelse av samhället och det sociala utan att på ett eller annat sätt själva vara med i den berättelse som därigenom tecknas?

Jag skulle aldrig låta mina antaganden om hur någonting är bestämma vad jag faktiskt ser. Verkligheten gör motstånd och det får vi finna oss i.

Motstånd! Det är en spännande tanke att verkligheten i någon mån spjärnar emot. Jag får intrycket av att samhället på ett eller annat sätt lever sitt eget liv. Hur skulle i sådana fall ett samhälle utan sociologi se ut?

Ett samhälle utan sociologi skulle se sämre.

”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten; mot rymdens norrskenssky och markens snö; det gamla året lägger sig att dö…” Det är en väletablerad tradition att låta Alfred Tennysons Nyårsklockan reciteras från Skansen vid nyårsnattens tolvslag. Det nya rings in och det gamla rings ut ”i årets första, skälvande minut”. Att röra sig från gammalt till nytt, från dåtid till framtid är för många förknippat med ett hopp om förändring. Sällan går det att skåda reklam för rökavvänjningsprodukter och allehanda dietmetoder som under årets sista dagar. Det är ett välkänt faktum att det med inringningen av det nya året avges löften på kors och tvärs. I ruset av bubblande vin och i takt med nyårsraketernas smattrande hävdas med bestämdhet att ett nytt liv ska börja. Kanske är det inte särskilt märkvärdigt med tanke på att månaden Januari har fått sitt namn efter guden Janus som i romersk mytologi avbildas med två spegelvända ansikten; ett med blicken mot framtiden och ett annat som blickar tillbaka på det förflutna. När det kommer till nyårslöften tycks detta janusansikte vara ett minne blott med tanke på att vi hellre blickar mot framtiden än skådar det förflutna och de brutna nyårslöften som där ligger på hög. 

I början av 1950–talet lät religionssociologen Isidor Thorner publicera en artikel i tidskriften Social Forces  i vilken han undersöker relationen mellan nyårslöftet och asketisk protestantism. Även om syftet med denna artikel var att undersöka eventuella möjligheter att lokalisera värderelaterade och geografiska mönster som kan säga något om nyårslöftets ursprung kastar den ljus över en rad tankeväckande frågor av mer allmän relevans. Thorner argumenterar för att nyårslöftet är intimt förbundet med ett slags asketisk hållning och en önskan att kunna kontrollera våra uppenbart moraliskt tvivelaktiga och karaktärslösa väsen i syfte att undvika frestelsen att hemfalla åt impulsens lockelse. I dagens sekulariserade samhällen framstår protestantismen många gånger som ett minne blott men som Max Weber tidigt visade växte det ur denna fram ett särskilt karaktärsdrag som är tydligt sammankopplat med en kapitalistisk anda (som är allt annat än ett minne från forna tider). Men skulle det möjligtvis kunna finnas en koppling mellan nyårslöftet – som ju är något som oftast handlar om den egna kroppen och dess laster – och det sociala system i vilket vi lever våra liv?

”Allt fast och beständigt förflyktigas”, skriver Karl Marx och Friedrich Engels i Det kommunistiska partiets manifest och menar vidare att sin tids sociala förändringsprocesser präglades av att ”allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”. En vanligt förekommande tanke inom sociologin är att vår samtid präglas av en minskad betydelse av traditionella auktoriteter som har fått en ökad grad av differentiering  och individualisering till följd. I kölvattnet av dessa förändringsprocesser har det blivit allt svårare att sätta fingret på hur människan ska eller bör leva sitt liv. Som en följd därav har den moderna människan kommit att präglas av ett reflexivt förhållningssätt; frågan om vem man är och vad det ska bli av en har kommit att bli ledande. Inget varar för evigt och den personliga situationen såväl som livets riktning måste hela tiden omförhandlas, återberättas, diskuteras och utgöra föremål för reflektion.

Är inte nyårslöftet närmast att betrakta som ett symptom på dessa sociala processer? Nyårslöftet präglas av en önskan om evighet; det förutsätts markera början på en tid utan slut. Samtidigt är det enbart ett fåtal nyårslöften som infrias eller som varar längre än några månader. Har vi att göra med en jakt på det definitiva? Ett hopp om stabilitet och referenspunkter runt vilka livets utveckling kan kretsa? Visst är det så att början av det nya året utgör ett ypperligt tillfälle att starta på nytt men kanske är det värt att fundera över det faktum att det sällan säljs så många hämtpizzor som den 1 januari. Detta rimmar illa med hoppet om ett hälsosamt liv. Löftet om att påbörja den ena eller den andra dieten skjuts med viss huvudvärk efter gårdagens festligheter fram till dagen därpå och genast är nyårslöftets infriande försatt i rörelse.

Men kanske är nyårslöftets främsta syfte inte att det ska infrias? Dess funktion ligger kanske snarare i att utgöra en referenspunkt; något att förhålla sig till när inga andra regler om hur livet ska levas finns. Ett brutet löfte är trots allt mer än inget alls och förbjuden stig, som det heter, är ofta hårt nedtrampad. Genom nyårslöftet sätter vi oss själva som måttstock för förändringen av inget annat än oss själva. I denna tid av champagneinducerad solipsism blir nyårslöftets fall ytterligare ett tecken på att inte vi kan ta makten över våra egna jag och därmed kastas ytterligare en vedklabb på den reflexiva brasa som håller oss vid liv. Att inte kunna infria nyårslöftet ska därmed inte ses som ett misslyckande utan snarare som en helt självklar del av den ritualiserade praktik som dess avgivande utgör. I en tid där allt förflyktigas och där inga gemensamma måttstockar finns för hur livet ska levas blir reflektion och planläggande till lag. Att vara den som sätter regler är emellertid inte något enkelt och det händer lätt att målsättningen närmast antar karaktären av de traditionella auktoriteter från vilka vår samtid i många avseenden är befriad. I takt med att nyårsdagens hämtpizza inmundigas torde det därför vara mer relevant att reflektera över vad ett realistiskt mål är snarare än att ångestfyllt fundera över hur det ska gå till att bli en sådan människa som tränar dagligen utan att vare sig röka, dricka alkohol, äta sötsaker eller på annat sätt vårda sina laster. Januari är, som sagt, en tid präglad av blickar framåt såväl som bakåt. För att undvika att blicken som skådar mot framtiden ska grumlas är det dock viktigt att inte sätta skygglappar för den blick som skådar in i det förflutna.

Carl-Göran Heidegren är professor i sociologi vid Lunds universitet och kom i kontakt med sociologin redan som när han som ung filosofistudent läste Johan Asplunds Om undran inför samhället, utan att tänka närmare på att författaren var sociolog. Vem är Carl-Göran Heidegren och hur föreställer han sig ett samhälle utan sociologi? Sociologernas rafflande serie av professorsporträtt fortsätter. 

En snabb sökning på ditt namn visar att du inte bara är sociolog utan har dessutom, som Wikipedia skriver, doktorerat i idéhistoria. Det förklarar också att du har skrivit böcker om Hegel. Hur skulle du beskriva dig själv?

Jag är Hegel-forskare som tagit time out på obestämd tid. Tills vidare förordnad sociolog med en ohjälplig fäbless för tyska tanketraditioner. Tänker dessutom att någon gång i framtiden skriva en bok med titeln ”Livsmöjligheter”.

På tal om livsmöjligheter så tenderar ju tyska tanketraditioner ofta att materialiseras i snåriga texter med bisatser längre och mer omständliga än livet självt. Om du i korthet och på ett enkelt sätt skulle förklara vad sociologi är för någon som inte vet, vad skulle du då säga?

Sociologin försöker att förstå mänskligt handlande, samt förklara detta i dess förlopp och följder (avsedda och oavsedda). Har inte Max Weber sagt ungefär så? Jovisst, det är bara att hålla med.

I de tidigare professorsporträtt som har publicerats på sociologerna.se har sociologin förklarats på ganska olika sätt. Inte minst har dess styrka förklarats med en viss variation. Till exempel förklarade Katarina Sjöberg att sociologins styrka ligger i dess förmåga att sätta ord på eller begripliggöra det vardagliga och att lyfta fram bakomliggande samhälleliga strukturer. Elisabet Näsman gick ett steg längre och menade att sociologin kan ”avslöja dolda processer och strukturer”. Det är närmast så man föreställer sig att det finns något samhälleligt fuffens som behöver avmaskeras och dras upp till ytan. Vad är din syn på sociologins styrka?

Sociologin står stark i den mån som den tar på allvar och respekterar människan som en tänkande och handlande varelse.

Jag får intrycket av att du inte alltid tycker att sociologin tar människan som en tänkande och handlande varelse på allvar? Vilken betydelse har då sociologin för vårt samhälle?

Sociologin bör eftersträva att vara i kontakt med människors livserfarenheter, men utan att diktera hur de bör uttolka dessa. Detta är fullt förenligt med ambitionen att avslöja dolda processer och strukturer.Jag skulle däremot aldrig få för mig att tro att sociologin har svaret på alla frågor som är viktiga och angelägna för människor (sociologismen är en av sociologins värsta fiender).

Hur skulle ett samhälle utan sociologi se ut?

Ett sådant samhälle skulle förmodligen inte sakna denna; de flesta mänskliga samhällen har ju trots allt levt utan denna ibland något dystra vetenskap. Ett samhälle utan sociologi skulle absolut inte vara ett okritiskt samhälle. Men givet det svårgenomskådliga samhälle som vi nu lever i så tycker jag likväl att sociologin bör ta större plats i samhällsdebatten än den nu gör.

Vad är viktigast med julen, som vi idag känner den? Ett förslag: julklappen. I den inslagna presenten under granen är kanske julens essens inslagen, alltså i bemärkelsen paketerad och ”intryckt” av samhällets deltagare. I julklappen förläggs nästintill ett överflöd av betydelser, känslor och värderingar: givmildhet, tacksamhet, lyx och extravagans men också besvikelse och skam (om klappen inte uppskattas). 

När vi ser en samling julklappar ger det upphov till konsumtionskritik, rentav civilisationskritik. Vad det allt, frågar man sig, år efter år i ett hav av sönderslitna inslagspapper, med en ritualiserad, antimaterialistisk suck. Vi tar bort julklappen!

Men vad återstår då av julen? Vad ska tomten göra?

Julklappen är en gåva och gåvor är sociologiskt sprängstoff. I boken The Gift Economy rapporterar den kanadensiske sociologen David Cheal till exempel att de mest värdefulla klapparna ges till de närmaste familjemedlemmarna (i synnerhet partners) och att kvinnor är mer aktiva i alla former av gåvogivande jämfört med män.

Kvinnor förväntas ofta ta ansvar för den ”privata sfären” och här ingår ett betydande arbete: att välja ut, köpa in, förvara och komma ihåg; att notera behov och önskemål och ventilera dem med närstående; att materialisera själva ansvaret för sociala band.

Det är en vanlig föreställning att kommersialiseringen av julen har förrått gamla tiders givmildhet. Men det är en tankefälla, menar David Cheal. Gåvor används än idag för att konstruera och återkonstruera särskilt värdefulla relationer. Om samhällsvetaren inte erkänner det utan enbart ser kommersialisering och utbyten förlorar han eller hon blicken för relationernas betydelse.

David Cheals poäng är att gåvor ingår i en moralisk ekonomi, en ekonomi om sociala band och förpliktelser som inte går att reducera till utbytesteori.

De jagade blickarna under julens intensiva klappjakt speglar alltså inte enbart konsumismens anda. Vi jagar ”rätt” julklappar också på grund av interpersonellt ansvar. Vi vill icke förtunna våra band till andra.

Socialantropologen Marcel Mauss urskiljde i en klassisk essä tre gåvonormer: plikten att ge, plikten att ta emot och plikten att återgälda. Jag tycker personligen det är lättast att komma ihåg nummer 1 och nummer 3 men att ta emot är alltså också en plikt, om vi ska tro Mauss.

Och nog blir den plikten central för just sociala band. Föreställ er ett ”nej, tack” på julafton. Jag tar inte emot den! Det är svårt att tänka sig en tydligare frostsignal, i vilket hem som helst.

Julklappen påminner om hur bottenlöst sociala vi är. Den påminner om den starka identifikationen med andra i vår omgivning, med dem vi vill vara nära.

Om vi inte känner mottagaren blir den lätt standardiserad, ett mått taget från typifieringar och slentrian: chokladask till svärmor, deckar-DVD till den 35-årige mannen, prinsesskrona till flickan.

Om vi däremot känner den andre bättre, eller gör anspråk på att göra det, blir det mer av ett vågspel.

I julklappen har vi den: risken för att julen blir fel.

”Det är roligare att arbeta i en effektiv organisation”. Det hävdade ett av regionråden i Region Skåne i Sydsvenskan häromsistens. Man kan ju inte annat än hålla med, vem vill gå från jobbet om kvällen med en känsla av att inte ha gjort nått vettigt på hela dagen? Fast i ljuset av att uttalandet gjordes samtidigt som regionen deklarerade stora nedskärningar inom Skånes sjukvård, med bland annat omfattande personalneddragningar, så kan man inte låta bli att undra vad som menas med ”effektivitet” i sammanhanget. De vänner jag har som arbetar inom vården brukar inte direkt klaga på att de känt sig ineffektiva efter sina arbetspass. Faktiskt är det till och med så att flera sjuksköterskor i min närhet de senaste veckorna knappt kunnat gå hem från sina arbetsplatser (de har blivit snabbinkallade på extra skift) och alla har – oberoende av varandra – berättat om hur de ofta vid dagens slut insett att de knapp suttit ner alls under sitt arbetspass, och att de bara på sin höjd hunnit slänga i sig en banan till lunch. Är det effektivitet?

I sin klassiska bok När karaktären krackelerar skriver Richard Sennett om vad som karaktäriserar dagens arbetsmarknad. Långsiktighetens ideal har bytts ut mot ett flexibilitetens ideal menar han. Flexibilitet på flera nivåer: på organisationsnivå såväl som på individnivå. Organisationer ska omstruktureras med jämna mellanrum, och individer ska anpassa sig och helst ska de också VILJA anpassa sig. Det är kul att byta jobb ni vet.

Men är det flexibla verkligen mer effektivt? Leder nedskärningar till mer effektivitet, om vi med effektivitet nu menar ökad ”produktivitet”? Säkert kan det vara så ibland, men svaret är inte givet. Sennett visar på forskning som faktiskt säger att det kan vara tvärtom: på många stora företag som omstrukturerat och skurit ner ser man ingen ökad produktivitet. Sennett förklarar det med att motivationen hos den kvarvarande personalen sjunker. Känslan av att kanske är det jag som står på tur nästa gång gör människor rädda och osäkra. Rädda osäkra människor är ingen bra arbetskraft.

Sennett talar om vår tids samhälle som ett samhälle utan tålamod där långsiktigt tänkande blir ett hinder för flexibiliteten.

I ett spännande föredrag anordnat av några doktorander från Socialhögskolan i Lund häromdagen pratade forskaren Gail Lewis om organisationer som ”levande enheter”. Organisationer – och då särskilt de som direkt arbetar med människor – måste skapa plats, tid och utrymme för ”the undecidability of the social” sa Lewis. Jag tolkade det som ett hävdande av behovet av situationer där det inte är på förhand bestämt vad utfallet ska vara. Att låta människor komma samman, prata och se varandra. Mötas på riktigt. Här finns potentialen till förändring, i Lewis argumentation handlar det framförallt om möjliggörandet av en verklig multikulturalism (i kontrast till den policy-styrda).

Men oj så ineffektivt kanske ni tänker nu (i alla fall om ni är regionpolitiker). Så kan man ju inte göra. Tid är pengar och måste planeras och struktureras. Det obestämda och oväntade, nej, det verkar onödigt och jobbigt.

Fast vänta nu. Saken är ju den att mina sjuksköterskevänner ofta ser det som absolut nödvändigt att ändå själva skapa den typ av möten Lewis pratar om, i alla fall med patienterna. Att ta hand om en människa på ett bra sätt är nämligen knappast möjligt utan att också se denna människa. Det är just för att de skapar dessa möten som de inte hinner sitta ner eller äta lunch.

Inte ens om man bara utgår från de ekonomiska värdena i ”ökad produktivitet” (vad nu det är i en verksamhet som sjukvården) så är nedskärningar med säkerhet en vinst, i alla fall om man ser det långsiktigt (men just det, det var ju det vi inte skulle göra…). Om man mäter andra mer mänskliga värden är det svårt att se hur nedskärningarna skulle kunna vara något annat än en förlust. Men dessa värden är till sin karaktär så mycket svårare att mäta, och jag skulle vilja påstå att vi lever i ett samhälle där det som inte går att mäta inte riktigt får finnas.

Jag undrar oftare och oftare hur länge mina vänner i sjukvården ska orka. Och vari effektiviteten ligger. Och för vem det egentligen är roligt.

Sociologerna har bestämt sig för att titta närmare på vilka landets sociologiprofessorer är, hur de förstår sociologi och hur de tror att samhället skulle se ut om ingen sociologi fanns. Först ut är Elisabet Näsman, professor i sociologi vid Uppsala Universitet, som har fått svara på ett antal frågor via e-post vilka därefter har legat till grund för en frikostigt efterhandskonstruerad intervju.

Berätta lite om dig själv och din forskning!

Min forskning har främst en kvalitativ inriktning inom barndomssociologi. Det handlar om att förstå och kritiskt granska barns positioner i samhället, hur barndomar och barnkategorin konstrueras samt i vad mån barn ges möjlighet till delaktighet i beslut om sin egen livssituation. Fokus under senare år har varit utsatta barndomar som ett liv med fattigdom eller våld.

Hur kom du i kontakt med sociologin?

Det var en offentlig föreläsning av Kaj Håkanson om missbruk och droger, som öppnade mitt intresse för att med analytisk skärpa förstå sociala problem bortom de vardagliga självklarheterna.

Hur förstår du sociologin? Är den en fråga om att förstå sociala problem med en särskild analytisk skärpa? 

Sociologi handlar om att förstå samhället och människan i relation till samhället med dess processer och strukturer. I hög grad handlar det om att med en kritisk blick se både det formella och det informella i det som sker liksom att förstå maktspelen bakom de hinder eller möjligheter människor har att hantera. Sociologins styrka är förmågan att med teoretiska och metodologiska verktyg gå bakom det som synes ske och avslöja dolda processer och strukturer.

Om sociologin är en fråga om att avslöja dolda processer och strukturer, skulle i så fall vårt samhälle klara sig utan sociologin?

Ett samhälle utan sociologi skulle förstås överleva men vara ett kulturellt fattigare samhälle och sakna en kritisk granskare som kan synliggöra samhälleliga orättvisor och därmed bidra till ett mer demokratiskt samhälle.

Att vara sociolog innebär på sätt och vis ett ansvar för hur människor beskrivs och sociala skeenden analyseras. Finns det något du som sociolog aldrig skulle ge dig i kast med?

Jag skulle aldrig vilja reducera människan till objekt för strukturer eller bortse från hur maktförhållanden i samhället påverkar människors förståelse och handlingsutrymme.

Betyder det att människan är fri?

Jag är övertygad om att människor genom kunskap och kritisk reflektion kan agera med kraft för förändring av sina och andras livsvillkor.