Just så är det eller hur? Trots att hissen inte är bortskämt med att få åka ända upp hos mig längre, så cirkulerar det en himla massa ”att göra” där uppe. När jag väl får tillfälle att ringa ett samtal så har jag glömt bort till vem, av alla de som jag borde ringa. Känner ni igen er? Vad hände egentligen med hjärnan efter att barnen kom. Den är inte som den en gång var. Och kan man skylla det på barnen? Någonting har hänt sedan 2006, det är i alla fall säkert. Jag har inte bara mig själv att tänka på. Jag ska komma ihåg och administrera två (och en halv) person till. Hjärnan har för mycket att göra helt enkelt.

Idag har jag fått en del ringt. När man är halvkroppsförlamad i nackspärr så är ju telefonsamtal en ypperlig sysselsättning. Jag har ringt till ögon – ja hon var uppsatt för tid men det fanns ingen läkare. Jag har också ringt och beställt blöjor – nej landstinget har inte Potty Training Pants trots att blöjorna är ett hjälpmedel. Men de är tydligen inte ett hjälpmedel för att bli torr, utan ett finfint hjälpmedel för att känna sig torr. Jag fick också veta att blöjor inte är ett hjälpmedel för barn i huvudsak utan för inkontinenta vuxna. Därav begränsat utbud!!! Jag har också via telefon koordinerat ett möte mellan oss, förskolan och hab. Och så har jag slutligen delegerat andra uppgifter till pappan via sms. Då så!

Nu återstår bara att inventera vinterkläder, måla fönsterbläck, hitta pengar, städa, putsa fönster, byta gardiner, veckohandla, måla kökssoffa, plantera höstblommor, tvätta, bädda rent och ringa lite till. Och dessutom behöver jag en snickare, men ingen snickare vill ha mitt uppdrag. Det tar vi en annan dag, idag är jag förlamad. Men huvudet jobbar ändå.

Bild, Adam & Eve

Men i somras gjorde jag ändå en ny bekantskap, till min stora glädje. En slösurfar-kväll i soffan hittade jag hem till Liten H. Besök henne och hennes mamma du med. Det är en blogg helt i min smak. Man känner igen sig och man lär sig något nytt. Och det är väl då det är som bäst?

Men så är inte tanken enligt LSS. Då är tanken att avlösa oss i hemmet med barnet. Det ”krävande” barnet. Det barn som redan har så många andra vuxna omkring sig i sin vardag förutom sina föräldrar. Lite skevt kan jag tycka, i alla fall i den situationen som vi befinner oss i idag. Man kan ju vända på det å andra sidan. Tack vare avlastningen kan vi göra våra trista sysslor utan att ha dåligt samvete för att barnen har det ännu tråkigare.

Det är värdefullt att möjligheten finns. Sedan snart ett år har vi en avlösare. Fast vi kallar henne Johanna. Och om andra frågar vem hon är så är hon vår barnvakt. Och för Elvira och Elvis är hon en kompis. Johanna kommer hit och leker en gång i veckan, i bästa fall. Så att vi föräldrar hinner göra det där tråkiga sysslorna som vi så gärna skulle ha en avlösare till. Förra veckan lekte Elvira och Elvis med sin kompis i sandlådan. Idag när regnet öste ner åkte Elvira och kompisen till badhuset.

Jag är ganska säker på att Elvira hade det toppen. Och jag är ganska säker på att Johanna sover gott i natt. Särskilt med tanke på att hon åkte och tränade efteråt. Unga människa!

Fast å andra sidan, så är det ju bara en förkylning….

Två veckor kvar till dagis och barnen har fått vara friska hela sommaren!!!

I våras var det Viran som var sjuk av och till i stort sett hela terminen. Det var luftvägar, magsjukor och öroninflammationer. Elvis klarade sig bra med tanke på att det var hans första termin på förskolan. Han kom undan med en dubbelsidig öroninflammation och några magsjukor. Tro inte att jag glömmer förkylningarna, men i en småbarnsfamilj får man nog klassa nästäppa som friskt. Annars är man ju aldrig frisk under vinterhalvåret.

Men, hör nu upp! (som min gamla so-lärare alltid sa). Detta veckoslut, andra helgen i augusti kan vi stå inför ett paradigmskifte. Elviras läkare förutspådde detta redan i våras. Men som ni vet, man vill inte hoppas för mycket. Rädd för att besvikelsen ska bli för stor. Men jag tar risken.

Denna fredag, lördag och söndag har alla i familjen haft feber och halsont. Förutom Viran. Heja Viran!

(Knack, knack, knack, ta i trä.)

Föräldrarna på dagis är ganska spännande att fundera kring. Likaså grannar. Kort och gott personer som har barn i Elvis och Elviras ålder. Ofta placerar jag andra mammor 3 år över min egen ålder. Minst. Jag har faktiskt varit ganska skarp när det gäller att gissa ålder. Precis som att jag har ett riktigt vasst ögonmått. Men vet ni vad. Nu för tiden gissar jag alltid fel. Jag ska dra av 3 år från min egen ålder. Minst. !!!!!!. Har det visat sig. !!!!!. Och inte vet jag var min verklighetsförankring har tagit vägen, för jag blir alltid lika förvånad. Resonemanget skramlar igång. Men hon har ju fler barn än jag. Men hon har ju äldre barn än jag. Men hon är ju så lång, kan det verkligen stämma? Men nog är hon lite mer vuxen än jag. Lite mer trist, eller? Jag är 34 men de sista åren har liksom inte registrerats, jag tänker på mig själv som 29-31 år ungefär.

Jag undrar verkligen vad andra har för tankar om mig? Hur gammal tror dessa ungdomar att jag är egentligen? Sedan jag klippte mig kort tycker jag själv att jag ser lite äldre ut än vad jag gjorde tidigare. Kanske skulle jag spara ut igen? Jag fick ett skämt-mail för ett tag sedan innehållandes några tiotal anledningar till varför män inte ska gifta sig med sin kvinna. Att hon klipper av sig håret var en av dessa. Jo det är sant! Liksom att hon börjar fisa, lämna toadörren öppen, jazza runt i mysbyxor och skriva att-göra-listor.

Ja, ja, hur som helst, idag frågade konduktören, en tjej mellan 27 och 30 år, om jag skulle köpa ungdomsbiljett. Det var egentligen bara det jag ville säga. Go kväll på er!

Igår skulle jag ha skrivit ett inlägg och det skulle ha varit något i stil med:

Nu är vi här, i början av augusti. I morgon är första arbetsdagen för många efter semestern. Jag kan tänka mig att det finns många småbarnsföräldrar som i tysthet eller till och med högt resonerat ”I morgon är det dags att börja jobba. Skönt! Då kan man få lite semester”. Efter fem veckor tillsammans med små energiknippen är både hörseln, knäna, ryggen och tålamodet ansträngt.

Oss emellan, är det någon av er som vet när de (barn alltså) börjar göra som man säger? Och när börjar de gå åt samma håll som vi? Är det någon som vet när de börjar få, i alla fall en gnutta, respekt för våra nej? Och NÄR slutar de slåss om samma pryl? Och för Guds skull, kan någon stänga av Fem myror är fler än fyra elefanter?

Nä, nog ska det bli skönt med semester på jobbet. För några timmar i alla fall. Mellan klockan åtta och tre. Några timmars paus. Äntligen kommer vardagen.

Ironiskt nog ska jag börja den första vardagen med att vara hemma från jobbet för den ordinarie vårdnadshavaren (pappan alltså) är sjuk.

Det blev inte av att jag skrev det där igår. Så idag, när jag istället skriver det ”första” inlägget efter semestern skriver jag så här:

Hej alla! Hoppas att ni har haft en skön sommar. Det blev inte helt tyst här på bloggen under sommaren ändå. Tänk att man inte ska kunna låta tangenterna vara! Men visst är det lite vemodigt när sommaren börjar ta slut? Det har varit så skönt att bara få vara tillsammans med familjen. Att få komma på rätt köl igen. Enade. Vi behöver barnen, barnen behöver oss, Elvira behöver Elvis, Elvis behöver Elvira, Jag behöver pappan och pappan behöver mig. Vi har nu alla fått det vi behövt efter en tuff vinter och vår.

Det skulle ha varit min första arbetsdag idag, men jag hade turen att få vara hemma en dag till. Pappan hade oturen att vara sjuk. Och vilken dag jag fick idag, denna måndag. Det har varit en skön dag. Vi har varit sköna allihop. Plockat kottar, druckit latte, grävt i sandlådan, ätit pannkaka, cyklat, köpt hämtmat och sett på film. En skön punkt att sätta för min del av ledigheten. Resten av familjen har ännu en månad tillgodo. Men i morgon går jag ändå till jobbet nöjd.

- – - – - – - – -

Vad ska vi dra för slutsats? Att där är där, där man inte är? Kluven personlighet? Eller snarare, omväxling förnöjer.

Hipp hipp hurra för Elvis ida!

Dagens höjdpunkt: Poolen.
Dagens maträtt: Chokladboll.
Dagens paket: Verktygslådan eller var det Rorri-bilen, eller kanske blir det någon av alla böckerna.
Kvällens höjdpunkt: När man äntligen får gå och lägga sig utpumpad och med känslorna i svaj.

Jag undrar vilken flicka som en dag ska få förlora sig i dessa två blå…

Bild: gd.se

Jag har fortfarande ont i tån. Och hjärtat det värker. Dessa ungar ställer verkligen till det.

Jag stod framför en spegel full av beundran när Elvira bestämde sig för att krypa upp på pallen (placerad under spegeln) för att också beskåda min blemma. Pallen välte och det lilla ekipaget landade på min tå. Ofta är jag behärskad vid smärta, skrika och oja sig leder ju faktiskt bara till ännu mer anspänning. Men detta kom så oväntat att jag brast ut i ett högt ”AJ, AJ, AAAAAAJ!!!” Elvira blev rädd (i dubbelbemärkelse) och vi försökte trösta varandra. Men min tröst räckte inte. Hon hoppade ned från mitt knä, gick fram till Elvis och bad snyftande om en ”kjam”. De lade armarna om varandra, kjamades en stund, Elvira beklagade sig lite till, Elvis lade båda händerna om Elviras kinder och smällde till med en puss. Allt blev bra.

Dessa ungar. Mina ungar. Våra ungar. Gullungar.

Jag är tacksam för denna värmen. Äntligen slipper man frysa. Jag blir väldigt sällan för varm. Maken däremot är jämt och ständigt varm. Till och med i den strängaste vinter. Därför har det blivit ett projekt för honom att skapa en någorlunda behaglig temperatur i vårat överhettade sovrum. (Överhettat av solen och ingenting annat.) När vi äntligen har några månader med ljus, drar han ner persiennerna OCH rullgardinerna på dagarna. Sätter de stackars krukväxternas liv på spel. På kvällarna öppnar han fönster här och fönster där för att skapa korsdrag. Han stänger dörrar här och öppnar dörrar där för att få in svalkande kvällsluft. När barnen äntligen sover sätter han vårt psyke på spel då vi får sitta i mörker för att inte locka in insekter. Allt för att få en temperatur som går att sova i.

En dag förra veckan åkte vi runt till alla butiker som säljer och kan tänkas sälja små luftkonditioneringar. Den som passade oss i pris var slut. Men så igår kom reklambladet från Rusta och lyckan var total. REA. För det mesta stödjer vi varandra i våra desperata försök att hitta ut ur snöyran när vi snöat inne. Så därför satte sig hela lilla familjen återigen i bilen för att strax efter kl 10 bege sig iväg och fynda en ny familjemedlem. Vi som nu håller på att vänja Elvis vid att sova hos syrran har istället fått en ny sovrumskamrat, R2D2′s kusin. Kvällstemperatur i sovrummet 21 grader. Check.

Så kommer vi då till mitt snöoväder. Som sagt, tanken är att Elvira och Elvis ska dela sovrum. Semestern är det bästa tillfället att störa sömnen lite extra, därför har vi tagit tag i saken nu. Men det fattas möbler för detta. För mig är det viktigt att det är rättvist. Oavsett om barnen bryr sig eller inte. Men det ska vara rättvist. Min son ska inte som vuxen sitta och titta på gamla bilder och undra varför han fick tränga in sig i en spjälsäng när systern fick sträcka ut sig i ett 120 x 200 cm stort hav när de nästan var lika stora.

Därför har jag gått och grubblat i några månader på vad för sängar dessa små stackare ska ha när de väl ska dela rum. Här impulsköps det ingenting förstår ni. Inte när det kommer till möbler i alla fall. Blocket och IKEA har finkammats. Ingen säng har varit optimal. Växasängar är söta och fina på alla sätt men min man får inte plats i dem. Och det händer att han får den äran att sova bredvid då och då. Resårmadrasser på golven är praktiskt men alldeles för ofärdiga på något ofärdigt sätt. Karmar till 90-sängar är för höga när barnen trillar ur. Och HUR länge kommer de att stå ut med varandra i det där sovrummet egentligen? Är det värt investeringen om vi ändå får möblera om om några år? Och, vi skulle verkligen behöva en säng även för våra gäster som vi så gärna vill ska fortsätta komma. Jag har letat, ältat, analyserat och min man har stöttat, lyssnat med ett halvt öra, tittat på förslag som han sedan har glömt bort. Men som han minns lite vagt när jag beskriver objekten och situationerna vi befann oss i då vi tittade på dem.

Så idag, den 9 juli kl 19 löste det sig. Jag plockade undan barnens leksaker på vår plätt till trädgård (vilket gick fort) då hjärnan släppte igenom 50-öringen. Elvira får en dagbädd med utdragbar extrasäng och lådor. Tre funktioner i en; enkelsäng, gästsäng för två och förvaring.  Den svåra nöten har varit Elvis säng. Han får en tillfällig och billig säng, men som också mycket väl kan bli en gästsäng och trotjänare om man skruvar åt den då och då. Och som med lite färg kommer att bli en riktig säng som dessutom kan rymma en pappa då och då.

Vad skönt! Då kan vi släppa in ljuset, återuppliva blommorna och stoppa i duntäcket.

Och hitta mer pengar någonstans… Fasen! Får vänta med att checka den punkten.

Check! Varför vänta, det  blev två billiga sängar.