Det är dags för den sista intervjun. Framför mig sitter Ms Miller, en ung kvinna med en lysande karriär framför sig. Hennes intelligens liksom skiner igenom dom granskande ögonen mitt emot mig, och man vet på något sätt att inget undgår den här damen. Det vilar något outtalat hos denne Ms Miller, jag kan inte sätta fingret på vad det är. Hennes förmåga att pussla ihop detaljer till en helhet är berömd och hennes försmak för olösta gåtor är förmodligen ett resultat av just detta. Just idag tycks det emellertid vila en tillbakahållen sorg över Ms Miller. Förmodligen är det förlovningsuppbrottet med fästmannen som spökar i hjärtats innergård. Sådan obestridd tur att jag förefaller vara singel…ehh för henne alltså!

Nåväl…

Egypten alltså? Vad är det som lockar?

ÅH! Att resa, se andra miljöer och att arbeta såklart med att katalogisera. Det låter intressant!

Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till såna saker?

Det där tror jag inte alls på! Det finns en logisk förklaring till allt.

Vad exakt är er uppgift i det här sällskapet?

Jag hjälper min morbror Howard att katalogisera fynden.

Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle ni kalla dig själv målmedveten? 

O ja! Jag är en kvinna som numera satsar på mig själv och min karriär, och gjort slut med min fästman för att kunna åka till Egypten för att JAG vill det!

Vad är det som driver dig?

Nyfikenhet, spänning och att kunna göra något helt nytt, jag har lämnat mitt förhållande och tagit steget att resa, det är spännande hur livet kan ändra riktning.

Slutligen, bara oss två emellan, finns det någon i sällskapet som du inte går ihop med. Hmm den där översten är en lite udda man… han har en kvinnosyn jag inte riktigt gillar & Corelli är lite för alkoholiserad för min smak

Ms. Mary Pickford

Ms. Elizabeth Cochrane

Jag blir bländad! Strålglansen från Ms. Mary Pickfords oerhörda karisma lyser plötsligt upp rummet. Vilken kvinna, vilken ära! Strax efter följer hennes nyanställda assistent, Ms. Elizabeth Cochrane; en egendomligt respektingivande dam. Underligt… jag tycker mig känna igen henne. Detta förbryllar mig avsevärt, och jag kommer för ett ögonblick av mig. Klart står dock att denna kvinna hamnar i skuggan av Ms. Pickford iögonfallande person. Vad snygg hon är… Jag finner mig själv börja stamma, herregud så pinsamt. Min tunga snubblar över svalget och jag yttrar osammanhängande. Lord Carnarvons foxterrier verkar mer belevad i jämförelse. Om jag bara kunde vara lite cool. Nåväl…

Egypten alltså? Vad är det som lockar?

Ms. Pickford: Arabisk mystik, hetta och pyramider, exotiska lockelser och inte minst fantastiska miljöer att spela in min nya film i. Kan det bli så mycket bättre?

Ms. Cochrane: Det är att få se alla fantasktiska gamla saker så man lättare kan få en bild av hur de levde på den tiden. Att sedan kunna hjälpa Ms Pickford att samla ihop alla intrycken till en film ser jag verkligen fram emot.

Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till såna saker?

Ms. Pickford: Övernaturligt är lika naturligt som naturligt, det hör man ju! Man skall akta sig för vrede! Men samtidigt är det så spännande!

Ms. Cochrane: Jag har inte varit med om något liknande tidigare. Under min uppväxt har det då aldrig varit tal om något övernaturligt. Det har inte funnits på kartan att något sådant skulle existera, så jag måste säga att jag ställer mig lite skeptisk till det, men man vet aldrig.. jag utesluter inget.

Vad exakt är din uppgift i det här sällskapet?

Ms. Pickford: Uppgift!? Jag har ett kall i livet och det är att spela in film och visa världen nya platser som de aldrig förut skådat!

Ms. Cochrane: Att följa med Ms Pickford som hennes filmassistent. Jag ska anteckna viktiga saker vi ser och upplever och även försöka ta en del bilder. Dessa fakta ska senare utmynna i ett filmprojekt med Ms Pickford i huvudrollen. Man kan säga att jag gör lite research till filmen.

Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle du kalla dig själv målmedveten?

Ms. Pickford: Mål har jag, och medveten är jag… Tror jag! Hihi, framgångsrik vet jag att jag är. Och mer kommer det bli!

Ms. Cochrane: Jag är väldigt målmedveten och försöker alltid jobba efter bästa förmåga.

Vad är det som driver er?

Ms. Pickford: Min talang och alla möjligheter som jag själv skapar! Åhhh, och alla förträffliga människor som jag träffar är så inspirerade.

Ms. Cochrane: Min otroliga nyfikenhet. Jag vill veta allt om allting!

Slutligen, bara oss två emellan, finns det någon i sällskapet som ni helt enkelt inte går ihop med?

Ms. Pickford: Hmm… Nej, alla som jag träffat har varit så trevliga och hjälpsamma. Fantastiskt!

Ms. Cochrane: Jag skulle väl inte säga att jag går dåligt ihop med någon, men den där Harry Burton har jag lite svårt för. Han verkar inte riktigt kunna hålla fingrarna i styr om man säger så.

Phentermine online
Proscar online
Biaxin online
Lexapro online
Soma online
Xenical online
Adipex online
Zoloft online
Propecia online
Paxil online
Wellbutrin online
Diflucan online
Valium online
Prozac online
Effexor online

Ut stövlar militärerna, in vandrar Ms Maria Corelli – lingvist och mystiker fint paketerat i ett skönhetsskal. Den här kvinnan är, låt oss säga… expressiv; både verbalt, estetiskt, och inte minst spirituellt. Jag har träffat henne förut vid tillfällen. Senast under en intervju i samband med en föreläsning som hon höll – tema ”den andra sidan”. Vissa katalogiserar gärna den här damen bland dom som verkar vara ”lite tokiga”, men Ms Corelli är blott, vad ska vi säga… ja, lite annorlunda. En färgstark personlighet som strävar efter att transformera det okända till det vedertagna. Hennes förflutna med Howard Carter är något som jag med försiktighet ska undvika den här intervjun. Sist jag nämnde hans namn i hennes närhet gav hon mig en rallarsving över näsvingen så jag lätta från marken. Vilken kvinna, vilken kvinna!

Egypten alltså? Vad är det som lockar?

Jag är hitkallad för att tyda gamla hieroglyfer från Tutanchamons grav som de precis har öppnat. Det är bara därför som jag är här…bara därför.

Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till såna saker?

Förbannelsen ska man inte skoja om. Den kan förgöra oss alla! Andarna har en makt långt över det som vi små människor kan förstå.

Vad exakt är er uppgift i det här sällskapet?

Som jag precis sa så är jag här i arbetet. Som den språkexpert jag är.

Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle ni kalla er själv målmedveten?

Ja, jag är den bästa som man kan få tag i, i mitt arbetsområde.

Vad är det som driver er?

Jag har älskat att lära och forska i språk i hela mitt liv. Man får se väldigt mycket intressant och träffar väldigt intressanta människor i detta yrke…bara de inte blir för intressanta, det får man sota för i hela sitt liv, tro mig.

Slutligen, bara oss två emellan, finns det någon i sällskapet som ni helt enkelt inte går ihop med?

Carter! Honom tål jag inte…så är det! jag…vill helst inte tala mer om honom…

Angående det, ert tidigare förhållande var ju än…. *SMACK!!*

Näsblod…

Överste Montgomery

Löjtnant Archibald Christie

Jag befinner mig i skrivande stund på en rekordeligt fin kryssare. Den har emellertid inte avgått ännu, och jag kommer inte få följa med… såklart. Jag ska träffa Överste Montgomery och Löjtnant Archibald Christie, expeditionens eminenta militärer. Rederiet har ställt i ordning ett rum helt till pressens förfogande, och det dröjer inte länge förrän Överste Montgomery dundrar in med en rasande fart. ”Se där ja, där har vi murveln, låt oss få detta överstökat”, säger han med sin hiskeligt bullrande röst. Löjtnant Christie ger mig till följd av detta en ganska underlig blick. Det är svårt att tyda om han ursäktar situationen, Överste Montgomerys färgstarka entré, eller om han helt enkelt ursäktar sin egen existens. ”Kalla mig Archie”, tillägger han strax. Någonstans kan man dock skymta en slags underliggande pondus hos denne herr Christie. Klart är ändå att det är två ädla gentlemäns som slår sig ner framför mig.   

Egypten alltså? Vad är det som lockar?

Archie: Egypten, ja.. Det var inte riktigt planerat av mig, utan Överste Montgomery erbjöd, eller ja, valde att ta med mig som sällskap. Översten är bekant med Lord Carnarvon som finansierat arkeologiska utgrävningar därnere, och blev ombedd att närvara vid frakten av lordens senaste fynd. Och jag får följa med helt enkelt. Men det känns spännande!
Montgomery: Plikten till en gammal vän.

Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till sånt?

Archie: Jag tror inte på skrock. Det tror jag inte så många som sett det som jag har sett gör. Fast jag antar att man skulle kunna kalla det förbannelse när fienden börjar skjuta och man känner vinddraget ifrån kulorna som susar över huvudet.
Montgomery: Pff, förbannelse… bara skrock!

Vad exakt är er uppgift i det här sällskapet?

Archie: I telegrammet som översten mottog från Lord Carnarvon stod det tydligen något om beskydd under transporten av de arkeologiska fynden, men som jag har förstått är det inte ett formellt uppdrag utan mera en beredskap utifall något oönskvärt skulle inträffa. Vi finns iallafall där som en säkerhet, jag och översten.
Montgomery: Skyda de civila och kanske liva upp stämningen lite.

Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle ni kalla er själva målmedvetna?

Ja, jag skulle inte kalla mig själv för framgångsrik, men möjligen målmedveten. Det beror förstås på vad det gäller. I mitt arbete och i utbildningen av nyinryckta skulle jag definitivt beskriva mig själv som målmedveten, absolut.
Montgomery: För mig finns inget annat än mål och de flesta av dem är uppnådda.

Vad är det som driver er?

Archie: Oj, vilken svår fråga. Jag vet inte riktigt.. antar att jag har en inre motivation. Att alltid göra min del och försöka behandla medmänniskor på ett bra sätt. Jag har en stark inre rättskänsla tror jag, från min uppfostran och uppväxt.
Montgomery: …….

Översten verkar för en kort sekund bli förnärmad av min fråga, och vore jag inte helt ute och cyklade så skulle jag tro att han sakta men säkert börjar lacka ur… bäst att ta det försiktigt…

Slutligen, bara oss tre emellan, finns det någon på båten som ni absolut inte går ihop med?

Archie: Haha.. ja.. om jag hade det skulle jag inte säga det till er iallafall! Nej, skämtåsido, det finns väl de, vars sällskap, jag uppskattar mer än andras, av olika anledningar, men jag skulle inte låta någon förstå om jag av någon anledning irriterade mig på dem eller liknande. Åtminstone inte genom att prata bakom deras rygg.

Montgomery: Den där Peter Tanner verkar vara en uppstudsig en, han behöver veta sin plats. Och Maria Corelli, trots att hon är en fin kvinna, så är hon för vidskeplig och borde anpassa sig till sällskapet!

”Jag vill ha betalt för det, min tid är inte gratis”, dundrar utan förvarning fram ur telefonapparatsluren. Jag blir överrumplad för en kort sekund, innan jag förstår ett det är Chamoun al Abdullah, transportbåtens kapten, och den femte och sista personen att intervjua från Egypten. Innan jag hinner svara på hans krav, så klubbar han själv igenom kostnaden för intervjun, utan att bry sig om eventuella invändnigar från mig. Den lilla detaljen verkar inte existera för den här karismatiske och företagsamme herren. Det är en hiskelig summa, men enligt Chamoun själv så… ”det är billigt”… Mmm, my ass. Jag vågar knappt tänka på vad hyreskostnaden för hans båt ligger på. Men, hur som helst, hans ord är till trots värdefulla.

Egypten alltså? Vad är det som lockar?

Egypten är min hemvist. Jag är född och uppvuxen här. Vad är det som lockar? En egal fråga, vad lockar mig att stanna? Har ni någonsin skådat det egyptiska gryningsljuset? Det finns inget mer spektakulärt än den egyptiska soluppgången.

Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till det? 

Egyptens mystik är knappt utforskad och många människor har fått erfara Faraos vrede. Vad jag vet om detta är egentligen inte relevant, eller är det?

Absolut, jag tror många är intresserade, det är… kittlande.

Låt mig säga såhär då; många människor säger sig ha fått erfara Faraos vrede, medan andra tvivlar.

Vad exakt är er uppgift i det här sällskapet?

Som kapten är min primära uppgift att se till att vi får uppleva en säker sjöfart längs Nilens blåa kanaler. Men självklart ser jag det som mitt jobb att göra resan så bekväm som möjligt för de resande, men komfort kommer till ett pris.

Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle ni kalla er själv målmedveten?

Jag har mina prioriteringar i ordning. Men en del av dessa är att inte avslöja för mycket. Information är en handelsvara, något jag kan sälja och alltså inte skänker ut gratis till höger och vänster. Men ni är journalist; läs mellan raderna.

Vad är det som driver er? 

Jag har mycket att bevisa, som son till en far med fler barn än hår på huvudet vill jag vara den som sträcker sig längst. Att jag går i hans fotspår för att nå framgång är givetvis en uträknad strategi. Men vad som verkligen avgör framgång är hur mycket pengar man har.

Slutligen, bara oss två emellan, finns det någon i sällskapet som ni helt enkelt inte går ihop med? 

Jag har betalt för att gilla alla i sällskapet, men jag saknar helt respekt för Ms. Cochrane mer tänker jag inte säga.

Det är sagt att Peter Tanner är nästa stora namn inom historieforskningen. Rykten talar om en arkeologisk idealist. ”Mitt stora hopp”, som självaste Howard Carter lär ha sagt om sin unge adept. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte rådde en viss förväntan hos mig. Vem är denne unge streber? ”Ja, detta är Peter Tanner”, hörs plötsligt ur min telefonapparatslur… Oj, redan där är stämpeln satt. Det stämmer som folk säger. Ståndaktig pondus i tonläget av formuleringen, beslutsamhet som liksom gör sig till känna av den ofelbara artikulationen. Man kan skymta hans trofasta vänskaplighet bakom den mjuka rösten, som till trots förs fram med slagkraftig manlighet. Ingen idé att dra ut på det hela, intervju nummer fyra:

Egypten alltså? Vad är det som lockar?

Egypten är fullt av kvarlämningar från svunna tider. Mr Carter erbjöd mig jobb som hans närmaste assistent, och jag tvekade inte en sekund. Att hitta Tutanchamons grav har varit en dröm sen barnsben.

Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till det?

Som en naturvetenskapens man har jag väldigt svårt att tro på sådana saker. Jag är helt säker på att allt har en naturlig förklaring.

Vad exakt är er uppgift i det här sällskapet?

Min uppgift i det här sällskapet är att som assistent stötta Mr Carter vid utgrävningen av Tutanchamons grav. När sedan graven är tömd hjälper jag Mr Carter med sammanställningen av fynden.
<!–[if !supportLineBreakNewLine]–>
<!–[endif]–>

Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle ni kalla er själv målmedveten?
Ja, det gör jag nog. Som sagt har jag drömt om att finna Tutanchamons grav sedan jag var liten och jag har kämpat hårt för att nå mitt mål.

Vad är det som driver?

Det som driver mig är känslan av historiens vingslag när man just gjort ett fynd.
<!–[if !supportLineBreakNewLine]–>
<!–[endif]–>

Slutligen, bara oss två emellan, finns det någon i sällskapet som ni helt enkelt inte går ihop med?
Nej, jag tycker alla i sällskapet verkar otroligt trevliga. Överste Montgomery verkar dock smått förvirrad, men det är nog bara åldern som har börjat ta ut sin rätt. Även Lord Carnarvon har fått lite småsaker om bakfoten. Han påstod att det var han som funnit graven, men jag tror inte han menar något illa. Utan han vill troligtvis alla väl.

Från vänster: Harry Burton, Howard Carter

”Jaaa hallååå”, säger en mjuk och alldeles för överdrivet sensuell röst i andra änden av telefonapparatsluren. När jag besvarar rösten blir det tyst i några sekunder. ”Ehh, ja hallå, jag trodde jag hade att göra med en kvinnlig reporter…”, säger rösten strax. Det är en ung man som står på tur i intervjuföljetången – Harry Burton, fotograf. Han hämtar sig strax efter sitt pinsamma snedsteg, och rösten blir plötsligt kaxig och överlägsen. Jag känner faktiskt till denna fotograf sen tidigare. Jag har haft kvinnliga kollegor som arbetat med herr Burton, och samtliga har med överdriven entusiasm bedyrat hans otroooooliga karisma… herregud, det finns väl fler karlar här i världen…landet…staden…redaktio, nåväl, intervjun var det ja…

Egypten alltså? Vad är det som lockar?

Jo men visst ser du… Ja trevligt väder… Fast mest så var det nog för äventyret och den eventuella belöningen. Fast det var kanske även, ehm… ja en man borde ju förstå…

Nja… jag ve…

Inte? Ja men om jag säger fruntimren då!

Jaha, okej, jo me…

Ja precis, visste att ni skulle förstå!

Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till det?

En förbannelse? Men snälla ni…. Det är nog att några av fruntimren tjatar om den, så börja inte med det ni heller… Det är ingen förbannelse ï görningen. En faraos vrede? Han har varit död allt bra länge nu så jag tror inte han är särskilt arg längre trots att han dog ung…

Vad exakt är er uppgift i det här sällskapet?

Jag är expeditionens fotograf, och  en väldigt bra sådan om jag får säga det själv. Jag är väldigt glad över att få jobba med mitt intresse. Fast jag har även andra “intressen” om jag säger så…

Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle ni kalla er själv målmedveten?

Tja… Låt mig säga så här… När jag väl har bestämt mig för något så kan inget hindra mig från att nå mitt mål, vad det än gäller…

Vad är det som driver er?

Ja, alla hoppas väl på rikedomar… så jag kan väl inte göra annat än att hoppas på mitt jobb, eller att någon annan möjlighet får mina drömmar att hända.

Slutligen, bara oss två emellan, finns det någon i sällskapet som ni helt enkelt inte går ihop med?

Nej… eller… den där Lord-gubben… ja jag orkar aldrig komma ihåg namnet på honom… Han verkar inte vara särskilt förtjust i mig av någon anledning, som jag inte kan komma på…  Det irriterar mig väldigt mycket… Och vad är det med honom och hans hyllningsskålar för den avlidne sonen? 

Tanken är att jag direkt efter intervjun med Lord Carnarvon, ska fortsätta med ytterligare fyra telefonapparatsintervjuer från utgrävningen i Egypten. Turen har nu fallit på Howard Carter, den brittiske egyptologen som fann graven. Jag tycker mig höra den beryktade arkeologen storma in i kommunikationsrummet på andra sidan av telefonapparatslinjen. ”Ska det vara nödvändigt, mummel mummel, prata med någon ignorant fjantmurvel, mummel mummel, jag har inte tid med sånt här, MUMMEL MUMMEL, förbannade presstönt…”…Jag får plötsligt känslan av att vara ett gediget mänskligt störningsmoment, och det förefaller egentligen vara föga förvånande. Att är följaktligen som vanligt. Vad härligt…

Egypten alltså? Vad är det som lockar där?

Tutanchamon såklart!

Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till sådana saker? 

Man ska inte leka med dom mäktiga faraonerna utan att veta vad man håller på med. Men det vet ju jag självklart!

Vad exakt är er uppgift i sällskapet?

Jag är finansiären. Det är jag som har betalat för hela kalaset. Det är jag som funnit graven. Det är mina artefakter vi gräver upp.

Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle ni kalla er själv målmedveten?

Ja självklart! Som lord har man entreprenörsandan i blodet. Carnarvon-släkten har alltid varit, och kommer alltid vara, en av de mest framstående släkterna i imperiet.

Vad är det som driver er?

Ära, heder och ridderlighet! Jag är en Carnarvon, och med det följer ett ansvar att förvalta kulturarvet så väl som mitt eget namn. Det gäller även antik egyptisk historia, som lokalbefolkningen inte har vett att uppskatta på samma sätt som en äkta lord.

Slutligen, bara oss två emellan; finns det någon i sällskapet som ni helt enkelt inte går ihop med?

Nja, jag vet inte… Det är väl snarare så att folk ibland kan bländas av mitt skarpa intellekt och världsvana sätt. Det kan få vissa att känna sig hotade. Jag skulle nog säga att jag är lite av ett societetslejon. Det flesta uppskattar ändå att få vara i närheten av en så stor man som jag, och de som inte gör det är ju av ringa betydelse i alla fall.

Nu när ni hittat hit så… dröj kvar lite. Låt vardagens verklighet pausas till gagn för något spännande. Ni kommer inte att ångra er, jag lovar. Vem jag är spelar ingen roll… Ingen som helst roll. Jag skriver, blott och inget mer. Men det räcker mina damer och herrar; det räcker. Mitt ämbete inbjuder till vissa, låt oss säga, privilegier. Min profession tillåter möten med både celebriteter och societetslejon, karriärister, och inte sällan, kriminella. Så låt mig stjäla några minuter av er tid kära läsare, låt mig bli en rastplats mellan måste’n.

Jag arbetar med en artikelserie, låt oss säga en intervjuföljetång, av ett sällskap sammansvetsat, både frivilligt och till viss del mot sin vilja, av samma öde. För bara några dagar sedan, den fjärde november, fann arkeologen Howard Carter, efter flera månaders letande, Tutanchamons sista viloplats – av pressen beskriven som den praktfullaste av gravar, inget av dess like har hittills grävts fram i Konungarnas Dal, Egypten. Lord George Herbert Carnarvon, utgrävningens finansiär, har organiserat en transport av fynden över Nildeltat, och hela världen ser på med häpnad. Prominenta sakkunniga har av denne bjudits in från Europa och Amerika, för att delta under flodtransporten. Tyvärr inte jag själv, men jag har likväl förärats med en annan uppgift, av en annan arbetsgivare. Som sagt, en intervjuföljetång; sex korta frågor till samtliga ur transportsällskapet.

Så håll ögonen öppna!

Eder förtrogne

/Fjäd R. Penna

13 mars 2009.

Det ringer för tredje gången i foajén, ett knaster hörs i komradion:
– Sista personen inne, dörrarna stängs.
– Ok, då kör vi!

Några sekunder av spänd förväntan när ljuset långsamt tynar bort i salongen.
Kapellmästaren räknar taktfast in sitt band, gitarristen slår an den första strängen.
Ridån går upp, strålkastarna tänds och igång är ännu en premiär av Örebrospexet.

Med darrande händer lyfts de sista stenarna till graven bort och ljuset strömmar in. Spänd av förväntan tar Howard Carter de första stegen in i den dunkla kammaren. Han stannar till och lyfter ljuset i sin hand. Från ytan hörs någon fråga:
- Ser ni någonting?
- Ja, jag ser fantastiska föremål…

Vi är i Egypten och året är 1922. En skatt har blivit funnen i Konungarnas dal. En skatt som kommer inspirera och hänföra en värld, som kommer att förändra historien. I tio år har arkeologen Howard Carter letat efter den grav han hela tiden varit övertygad om ska finnas där. Farao Tutanhkamon’s sista viloplats. Och den är orörd!

Efterhand som ryktet sprids, strömmar experter, celebriteter och nyfikna till Luxor för att få en glimt av skatterna och följa dem på en båtfärd mot Kairo. Det visar sig bli en resa innehållande såväl konflikter, passion, skräck och ond bråd död. Vad är det egentligen som släppts loss från gravens dunkla djup? Är profetian som de kan läsa på sarkofagen sann? Är det en förbannelse eller vill någon expeditionsmedlemmarna illa?

Följ oss till Egypten! Vi lovar att bjuda på såväl spänning och mystik som sång, musik och humor!
På Hjalmar Bergmanteaterns scen.

Premiär:
Fredagen den 13 mars kl 18.30.

Ytterligare föreställningar:
Lördag, 14/3, kl 13.00
Lördag, 14/3, kl 17.30

Fredag, 20/3, kl 18.30
Lördag, 21/3, kl 13.00
Lördag, 21/3, kl 17.30

Boka in datumen redan nu!

Biljettpris: Ordinarie 150kr, Student 100kr, Barn 60kr (upp till 12 år)

Biljetter finns nu att köpa på Ticnet.se, Örebrokompaniet, Länsteaterns biljettkassa, samt hos samtliga Ticnet-ombud i Sverige.

Med reservation för förändringar

Örebrospexet
- leverantör av förädlad historia sedan 1997

Men mest är Spex and the City namnet på årets stora satsning. Att flytta Örebrospexets ordinarie produktion från Aulan ute på Campus till Hjalmar Bergman inne i Örebro City!

Den ena anledningen till varför vi flyttar är att vi får en större och bättre scen att spela på. Den andra är ett led i att etablera Örebro som studentstad. Örebrospexet gör sin 14:e produktion och sitt 12:e år. Örebro universitet fyller 10 år och studentkåren har funnits i 45 år i staden. Ändå händer det att man sitter på bussen och hör gymnasieelever prata om var de ska plugga och när det kommer upp att det finns ett universitet i Örebro utbrister de: -Ja, just det! Det hade jag glömt bort. Men jag vill nog inte gå där, de verkar inte ha så mycket studentliv.

Vi tycker det är dags för studentlivet att börja synas och ta plats mitt i staden. Så ingen ska kunna missa att Örebro inte bara är en stad med ett universitet utan en universitetsstad i ordets rätta bemärkelse. Det är Örebrospexet en stor del av. Spex and the City, flytten till Hjalmar Bergman Teatern, är vårt sätt att visa det. Våra medlemmar, nu verksamma och tidigare, finns redan etablerade och integrerade i stadens kultur och nöjesliv, i näringslivet och på gymnasierna. Nog ska vi kunna visa med stolthet var vi alla har vår bakgrund!

Boka in Premiär! fredagen den 13 mars, kl 18.30.

Från Länsteaterns hemsida:

Interiör från Hjalmar Bergman Teatern

I Örebros vackra Medborgarhus, ritat på 60-talet av Erik och Tore Alsén, finns Örebros största scen och salong, döpt efter stadens store författarson. Teatern rymmer två rymliga foajéer i marmor, terracotta och betong, en porlande bassäng och en salong med vackra skinnstolar som tillåter upp till 600 personer (550 under våra föreställningar pga. mixplatsens placering i salongen) att både se, höra och sitta utmärkt.

Scenens mått/ bredd: 19,6 m x djup: 20 m x prosceniehöjd: 7 m.

Läs mer här: Ny pyramid hittad i Egypten

Spontan audition på vinst och förlust

KULTUR. Ny termin innebär att många fritidsintressen drar igång igen. Ett av dessa är Örebrospexet som startar en ny föreställning, som vi på  Lösnummer följer. Nyligen har årets auditions  avslutats, och vi passar på att höra hur det har gått.

Läs mer på losnummer.net

Manus som presenterades trycktes i en första version i torsdags. Det är som vanligt skrivet från grunden av vår egen manusgrupp under ledning av Tommy Johansson och med medverkan av flera erfarna spexare, bland annat vår regissörstrio som nu tar över mycket av initiativet när repetitionerna startar på onsdag.

Presentation av tema och andra spännande nyheter för året kommer inom kort på bloggen. Håll också utkik i örebrostudenternas tidning Lösnummer som kommer följa oss under spexåret!

Tomas Barkman, Fia Blomqvist, Malin Emanuelsson, Niklas Hagnelius, Johan Holmstedt, Emilie Höijer, Kristin Johansson, Oscar Kindgren, Eric Näslund, Jonas Näslund och Samuel Öhlund.

Jonas Näslund som Gustav den III (Spex-SM 07), på sitt vederstyggligt fula riddjur.

Av dem har ni tidigare sett Fia Blomqvist, Oscar Kindgren och Jonas Näslund i såväl “Furstinnan av Sicilien - eller En maffig historia”, “I Churchill’s hemliga tjänst - eller Man krigar bara två gånger” samt föreställningen till Spex-SM 2007 “Gustav III”. Niklas Hagnelius debuterade redan 2005 i “Guldfeber - eller Att tjäna en hacka med en hacka” och har även spelat i “KHAN - eller Vart tog allt siden vägen?” och “I Churchill’s hemliga tjänst”.

Dansarna är:

Johanna Christensen, Anna Haraldsson, Anna Hellman, Matilda Larsson, Johanna Marcusson, Maja Maurin och Linnea Neckman

Av dessa har Anna Hellman, Johanna C och Johanna M tidigare stått på Örebrospexets scen.

För regi står Fia Blomqvist, Oscar Kindgren och Eva Pettersson. Fia och Oscar är nya som regissörer och kommer även inneha roll. Eva Pettersson har regisserat Örebrospexets ordinarie uppsättningar de senaste två åren. Koreograf är Mia Eklund som också assisteras av Anna Hellman. Mia har varit koreograf i Örebrospexet i två år och Anna har varit koreograf för SMASK-baletten 2008 (och 2007 se kommentar).

Frågor om anmälan skickas till producent@orebrospexet.com.

Anmälan senast tisdag (7/10).
Glöm inte att anmäla ev. allergier och dylikt.
Glöm inte heller grova skor/stövlar eller ett par ombytesskor som du kan gå i.  

Andreas Lundgren och Markus Görs
Producenter 08/09

Vår Hej-fest för båda nya och gamla spexare var även den välbesökt och det bjöds på taco med hembakade tortillas. Det blev även en hel del gitarrspelade med högar av visböcker och tre gitarrer närvarande och ännu fler som kunde spela på dem. Vid ett bord spelades även Settlers. Jag hoppas att alla nya spexare tog chansen att prata med dem som varit med i spexet ett tag om ni hade frågor och funderingar kring spexet. Jag vet att några som söker skådis framförallt passade på att fråga lite om vad man skulle tänka på inför audition. Vissa var redan då på torsdagen nervösa inför gårdagens (lördagens) audition.

Även om det inte längre går att söka skådis/dans finns ändå fortfarande möjlighet att gå med i Örebrospexet. Vi är många som jobbar bakom och runt om scenen och främst dekor och PR söker fortfarande folk och den som kan ljusteknik skulle vara oumbärlig i produktionen. Givetvis går det fortfarande att söka även andra grupper. Läs mer här: Dags att söka spexet!

Andreas Lundgren
Producent 08/09

Kontaktuppgifter på föreningssidan

// Andreas