Tenorsaxofonisten Bent Jædig och pianisten Bent Axen är två danska jazzmän med digra referenslistor.  To Iskol’ Hof är en riktigt driven rökare från deras gemensamma debutplatta Let’s keep the message (1960), en dyrbar historia.

Bent Axen / Bent Jædig - To Iskol’ Hof  (mp3 via Club Cortez)

Axplock ur Jædigs inspelningar med bl.a. berömdheter som Dollar Brand, Art Farmer och den serbiske Spisa-bekantingen Duško Gojković finns återutgivet på en tillsynes prima dubbelskiva från Little Beat, The Free Spirit: 1963 – 2003. Kolla in det sprängfyllda medföljande skivhäftet HÄR och lyssna på några smakprov i följande klipp:

1962 flyttade den amerikanske flöjtisten Sahib Shihab till Köpenhamn och ingick under ett par år i den danska radiojazzgruppen, tillsammans med de både Bentarna. Deras platta från 1965 är en annan raring väl värd att kolla upp.

Missa inte tidigare delar i min serie utländska jazzpärlor, med musik från ex.vis Rumänien, Egypten, Serbien, Polen och Indien.

Emellanåt väcks hos mig ett sug efter strängbändare av det primitivare slaget. Häromnatten blommade intresset upp på nytt när LA-baserade bloggen Aquarium Drunkard postade följande 17 minuter långa gitarrfrenesi av den för mig okända Sandy Nassan från 1970 – en ”Sandy Bull på anabola” snarare än någon akademisk traditionsuttolkare.

Efter en inställsamt Stairway to heaven-klinkande introminut drar Nassan igång högernäven och jag kan snart blott kapitulera med ett fånigt leende på läpparna av det knallhårda och opryda anslaget. Speciellt efter att jag för mitt inre visualiserat den unge punktrubaduren i Ruben Östlunds debutfilm Gitarrmongot. Allt emedan Nassan rockar på i sin rediga läppbeprydnad och minuterna rinner iväg ser jag även framför mig, likt i en feberyr vision, arbetslöse Juholt sitta och slamra med en akustisk gura utanför Oskarshamns centrum.

Sandy Nassan – Jam (mp3 från albumet Just Guitar, 1970)

Eventuellt funkar inte direktlänken men surfa isåfall över HIT och lyssna.

Mer info om Nassan och hans obskyra diskografi finnes HÄR:

Nytt år, nya vanor!
I år ska jag  shapa upp mig och tipsa om mer skrammel från världens allra mest obskyra replokaler! Börjar med att bjuda på årsbästalistan för 2011!

1. Deafheaven – Roads to Judah
Ingen corpsepaint, inga choppade grishuvuden eller Hobbex-svärd.
Detta är ”the shape of black metal to come”!
Lyssna

2. Primitive Weapons – s/t
Mäktigt och svängigt hardcorestök från Brooklyn, given Ep för alla er som saknar
Eden Maine och Since By Man!
Lyssna

3. Destroy Judas – Wake
Avgrundsdjup post-metal levererad som om det inte fanns någon morgondag!
Lyssna

4. Idylls – Amps for God​/​Plague Hell
Om Lightning Bolt lirade Converge covers skulle det låta så här jävla grymt!
Lyssna

5. Ampere – Like Shadows
Årets råaste och mest förbannade platta, power-violence 2011!
Lyssna

5. Take A Worm For A Walk Week – T.A.W.F.A.W.W
Likt Daughters, har TAWFAWW gått från vansinnesgrind till uppkäftig stökrock!
Lyssna

6. Omega Massif – Karpatia
Nedstämd och atmosfärisk post-metal från Würzburgs mörkaste vrå!
Lyssna

7. Autumn For Crippled Children – Everything
Holländsk black metal och shoegaze i en ohelig koalition
Lyssna

8. Skin Like Iron – Arrival
Hardcore is not dead!
Lyssna

9. Liturgy – Aesthetica
Pisk och mangel i överljudshastighet från Brooklyn!
Lyssna

11. Barrows – Imprecari Island
Explosions In The Sky på speed!
Lyssna

10. Bacchus – s/t
Irländska crustgänget sparkar ut Trap Them från årsbästlistan med råge!
Lyssna

Ännu ett år till ända. Då vi har så mycket grym svensk musik värd att uppmärksamma och glädjas över bryr jag mig inte heller i år om att lyfta fram utländska alster utan vill blott puffa för nya inhemska plattor som förgyllt min tillvaro under 2011. Utan inbördes ordning men med rikligt utav Spotifylänkar.

• Hans Appelqvist Sjunga slutet nu (Häpna)
  Magiskt mångfacetterat mastodontverk utan like. En kär särlings återkomst med ett oupphörligt fascinerande 70 minuter långt konstverk uppdelat i 25 mestadels instrumentala delar.
• Nils Berg Cinemascope Popmotion (Hoob)
  Berg, Cantillo och Kallerdahl lyckades överföra sitt lekfulla live-koncept, att inkorporera allsköns musikaliska youtube-klipp från vida världen att jazza loss runt, till skiva med bravur och intakt charm.
• Andreas Bertilsson Själens ö (Komplott)
  Ljudkonstnär med ärke-skånsk stämma blommade ut i en raffinerad och eftertänksam popplatta som förtjänar mångdubbel uppmärksamhet.
• Seval I Know You (482 Music)
  Välrenommerade cellisten Fred Lonberg-Holm lierade sig med gräddan ur vår unga jazzelit och spelade in ett utsökt knippe kammarjazziga sånger som växer för var lyssning.
• Parti & Minut Från klart till halvklart (Dingo)
  Tuba, trumpet och trummor – kort och gott allt som behövs för en upplivande och personlig jazzstänkare med klös och karisma.
• OK Star Orchestra The Beat & The Melody (Rootsy)
  Stockholms svängigaste liveband befäster på sin tredje skiva sitt oemotståndliga sound av influenser från vitt skiljda världsdelar med en självklarhet få förunnade.
• Testbild! Barrikad (Kalligrammofon)
  Intellektuell jazzpoporkester slopade engelskan och effekterna och skapade istället en akustisk och behagfull pärla till vinyl, som gjord för att angöra en brygga till.
• Erik Enocksson Apan (Release the Bats)
  Mäktigt mörk och dämpat ångestdriven filmmusik som står sig helt på egna ben, från Hägerstensåsens svar på Popul Vuh.

• Velodrône The Beenhouse Session
• Hanna Hartman H^2
• Pikara Constellations
• Josef & Erika Floods
• Swedish Azz Azz Appeal
• Momus & John Henriksson Thunderclown
• Elias Krantz Night Ice
• Anna Järvinen Anna själv tredje
• Darya & Månskensorkestern Älska, lid och glöm
• Galento I urskogen
• Rodna Nordanstig ditt Tusculum (låt)
• Je Suis! Eyafjallajökull (låt)
• The Marble Fauns Barnen bygger små båtar (låt)
• Råd Kjetil Senza Testa Silverarken
• Like Rivers Rivers Like Us
• Differnet Memories are Magnetic
• Roll the Dice Live in Gothenburg 12″
• Elin Larsson Group Let You In
• Daniel Ögren Laponia

Som vanligt inte i rangordning. Året som gått för mig:

= Album (Inrikes) =

• Andreas Bertilsson – Själens ö (Komplott)
• Elias Krantz – Night Ice (Country & Eastern)
• Hills – Master Sleeps (Transubstans)
• Tape – Revelationes (Häpna)
• Hans Appelqvist – Sjunga slutet nu (Häpna)
• Roll The Dice – In Dust (Leaf)
• The Skull Defekts – Peer Amid (Thrill Jockey)

= Album (Utrikes) =

• The Advisory Circle – As the Crow Flies (Ghost Box)
• Tim Hecker – Ravedeath, 1972 (Kranky)
• Robag Wruhme – Thora Vukk (Pampa)
• Six Organs of Admittance – Asleep on the Floodplain (Drag City)
• Dominik Eulberg – Diorama (Traum Schallplatten)
• SBTRKT – SBTRKT (Young Turks)

= Honourable mentions =

• Planningtorock – W (DFA Records)
• Azari & III – Azari & III (Loose Lips)
• Ford & Lopatin – Channel Pressure (Mexican Summer / Software)
• bob hund – Det överexponerade gömstället (bob hund förlag / Border)
• Com Truise – Galactic Melt (Ghostly International)

= Kassetter =

• Peaking Lights – 936 (Not Not Fun)
• Lust for Youth – Solar Flare (Järtecknet)
• Coca-Cola 3 – Abba (Flacon)
• Markis Sage – Paper Boat (Losonofono)
• Ken Seeno – Open Window (Water Color)

= Mixar =

• Alva Noto – RA.276 (Resident Advisor podcast, 12 september)
• Jamie xx – Essential Mix (BBC Radio 1, 27 augusti)

= Låtar (i urval) =

• Sand Circles – ”Stellar Waves”
• SBTRKT feat. Little Dragon – ”Wildfire”
• Planningtorock – ”The Breaks”
• Nils Berg Cinemascope – ”Marlon”
• Trondheim Jazz Orchestra & Per Zanussi – ”Theriantropy 1″
• Lekverk & Kristin Amparo feat. Tensta Gospel Choir – ”Everyday Music”
• Battles feat. Matias Aguayo – ”Ice Cream”
• Ford & Lopatin – ”Emergency Room”
• Elias Krantz – ”Tody Motmot” (Pistol Disco Remix)
• John Maus & Molly Nilsson – ”Hey Moon”
• Unicorn Hard-On – ”Persian Cats”
• Glenn & Glenn – ”Putting the Job First”
• Björk – ”Crystalline” (Omar Souleyman Version)
• High Places – ”Year Off”

= Konserter =

• Alva Noto på Voltfestivalen, 11 juni
• Jarse, Es, Tomutonttu + Lau Nau på Mother/Mosebacke Etablissement, 12 juni
• Silver Apples på Strand, 9 november
• Hans Appelqvist på Rönnells, 10 november
• Yun Kan 10 på Fasching, 15 december

Lyssna bara på ”Beatrice” – en låt många tolkat genom åren – här är orginalet.

Alla har vi våra modus operandi när det kommer till skivköp.

Själv är jag främst av typen [spelningsplockare], som låter adrenalinruset efter tunga spelningar trumfa eventuella ekonomiska betänkligheter.  Extra tydligt blir detta i kombination med mat och öl;  det var t.ex. efter en på tok för salt musselsoppa och wisby kloster på Glenn Miller Café som jag bestämde mig för att tjacka trion Frisk/Zanussi/Mogensens hela bakkatalog. Danske trummisen Mogensen, som för tankarna till Joe Morello och som är en av mina nya favoriter, hade inte med sig några skivor… Traven räckte ändå över ölglasen.

(Ni som likt undertecknat länge sökt efter en fungerande kombination av Jazz och elektroniskt bör kolla in Trondheim Jazz Orchestra & Per Zanussi — Morning Songs. En av favoriterna i traven och ett av årets bästa plattor, helt klart)

Mitt m.o. är anledningen till att jag först nu sitter och lyssnar på Je Suis! — Mistluren som Spisas yngsta förmåga hypade redan i mars.

Låt oss nu spola tillbaka till gårdagen: Det är paus inför andra set och jag sitter och myser i baren på Hotel Hellsten. Mumsar på den ypperliga  Renskavsgrytan för 119:-, helt allvarligt den bästa mat du kan få tag på efter kl.9 i Vasastan. Klyftpotatis, hemmagjord lingonsylt och hunger gör sitt för att understryka upplevelsen av prisvärd föda. Jag skulle nästan kunna tänka mig att hänga här bara för grytan, även om det inte var extrainsatt Jazz på Hellsten.

Det är packat; större uppslut än vanligt. Jag har svårt att finna en bra sittplats där jag tryggt kan förtära mitt skavda fyrfotadjur. Är det löftet om ”ett uppfriskande slag i ansiktet” som lockat massorna? Jag uppmanas att flytta mig ifrån min position, direkt under bleckblåsets kupor, då det ”kan bli rätt högt”. Ett gott råd.

Det hela börjar något avigt. Jag tillhör dem som föredrar den mer tassande, smygande fri-formen… den som leder upp till det ofrånkomliga, plötsliga överfallet. Je Suis! levererar något som mer har drag av ett brutalt krogslagsmål (Tittut, Mats ”Minst en person gråter” Gustafsson). Därmed krävs det lite av en omställning, då jag tidigare diggat t.ex. Mats Äleklints trombonäventyr i hans inhopp i Yun Kan, där det rört sig mer om den förstnämnda stilen. Je Suis! lirar den här kvällen i huvudsak låtlistan från Mistluren och när Det Måste Vara Doping drar igång släpper det och blir riktigt, riktigt bra.

Renskavsgrytan är saftig och förvånansvärt mättande; en utmärkt kontrapunkt till mitt sällskaps India Ale som jag tjyv-smuttar på när Je Suis! kavalkader avleder hennes uppmärksamhet.  Joel Grip gör små, korta solo-stick på kontrabasen varvade med tunga svar från resten av bandet. Sista sticket är plötsligt förvirrad sång och uppmuntrande tillrop från pianisten Alexander Zethson. Stämningen är på topp. När Jag Är! väl klingat ut är skivköpet ett måste.

Ett klassiskt musikblogsinlägg rakt av:

Varsågoda

Tony Malaby
Adobe

Recorded Mar 25, 2003 at Systems Two Studios, Brooklyn, NYC

Tony Malaby Sax (Soprano), Sax (Tenor)
Drew Gress Bass (Acoustic)
Paul Motian Drums

Review by Scott Yanow
Tenor saxophonist Tony Malaby’s trio record with bassist Drew Gress and drummer Paul Motian falls somewhere between the pianoless groups of Sonny Rollins and Ornette Coleman, starting off with Ornette’s ”Humpty Dumpty.” The music is sparse much of the time, but tied at least loosely to chordal improvisation. Malaby is usually the lead voice and sets the direction of the music, although Gress and Motian are important if subtle contributors. Malaby varies the emotions and tempos, with the searching and mournful ”Dorotea la Cautiva,” the adventurous ”No Brainer,” ”What Is This Thing Called Love,” and ”Cosas” (which is based on ”All The Things You Are”) being among the highlights. Malaby gives the impression that he could improvise endlessly without running out of interesting ideas.

1 Humpty Dumpty Coleman 5:28
2 Maine Malaby 6:12
3 Adobe Blues Malaby 4:41
4 Dorotea la Cautiva Luna 9:28
5 No Brainer Sanchez 5:41
6 Mia Malaby 5:46
7 What Is This Thing Called Love? Porter 4:49
8 Cosas Malaby 6:28
9 Gone Gress, Malaby, Motian 3:56

2004 CD Sunnyside 1137

och skivan kan hämtas här

Man säger ofta om äldre eller nyss avlidna musiker att de spelade lika bra i slutet av livet som under sina storhetsdagar, men det är nästan aldrig sant. Anledningen till att det ändå stämmer på Paul Motian är att det är fullt möjligt att argumentera för att hans bästa period var 00-talet lika väl som att det var 60-talet. Han spelade dock inte likadant 2009 som 1956; sällan har liknelsen om poeten vars språk klarnar med åldern passat in så bra på en musiker som i det här fallet. Lost In a Dream (2009) spelades in när Paul Motian var sjuttiosju år. Hans musik är vid det laget självklar och tydlig.

Trion med Bill Frisell och Joe Lovano arbetade hårt med rubatospel och spelade utan bas utan att den saknades. I 80-talskvintetten med två saxofoner såväl som i Electric Bebop Band fick musikerna vänja sig vid att spela solo samtidigt som en eller flera andra i bandet. I det ena fallet på Motian-kompositioner, i det andra på bebop-klassiker. Idén med båda dessa grupper kombinerades på något sätt på en annan sen skiva, Garden of Eden (2004), som jag håller högt bland alla skivor jag har.

Paul Motian: genial trummis, kompositör som väntar på större erkännande och bandledare som experimenterade med jazzensemblens förutsättningar.