Reklamspotarna i årets Super Bowl (Giants vann) fylldes som vanligt med många nya bilmodeller. Men Chrysler (en av ”de tre stora” i Detroit, huvudstad för den nationella bilindustrin), sticker ut med en reklam som mycket väl kunde ha haft Obamas omvalskampanj som avsändare.

Kolla Chryslers reklam med Clintan:

Click here to view the embedded video.

Det är halvtid. Bägge lagen är i sina omklädningsrum och diskuterar vad de kan göra för att vinna matchen i andra halvan. Det är halvlek i Amerika också. Folk saknar arbete och de far illa. Och alla undrar vad de ska göra för att göra en comeback. Och vi är alla rädda, för att detta är inget spel. Invånarna i Detroit vet en del om detta. De förlorade nästan allt. Men vi tog os samman, och nu kämpar Motor City på nytt.

Allt som har betydelse nu är vad som ligger framför oss. Hur vänder vi ett underläge? Hur kommer vi samman? Och hur vinner vi? Detroit har visat oss att det går att göra. Och vad som gäller för dem gäller oss alla. Det här landet kan inte knockas med ett slag. Vi reser oss upp igen och när vi gör det kommer världen att höra våra vrålet från våra motorer. ‘Yeah, it’s halftime America. And, our second half is about to begin’.

Reklamen slår mynt – och underblåser  – den kollektiva amerikanska självbilden av att leva i en framstående och exempellös nation. Chrysler försöker tillverka något mer varumärkesbeständigt än rostfri bilplåt. Det är politisk stål på tre sätt:

Det låter som Obama i sitt senaste State of the Union-tal. När Obama säger att ”America is back!” är det en frammaning av samma nationella självförtroende som Chrysler vill ska omsättas i inköp av bilar made in USA.

För det andra kan retoriken kring Chryslers och Detroits återkomst från konkursbranten användas som ett direkt politiskt argument. Chrysler fick låna 12.5 miljarder dollar av staten, som garanti under sin omstrukturering. (Förlusten för skattebetalarna blev $1.3 miljarder.) Obama och demokraterna kommer att använda Detroit som ett exempel på framgångsrik politik för att få landet ut ur recession. Man säger att kostnaden var en jobbgivande investering.

Politiska bloggar har redan kommenterat reklamfilmen som ett stöd för president Obama: ”Om det inte hade varit för regeringens räddningsaktion skulle det överhuvudtaget inte ha funnits någon Super Bowl-reklam från Chrysler att prata om.”

För det tredje påminner reklamfilmens form och själva idé om en mycket berömd politisk kampanj. Chryslers ”It’s Halftime in America” alluderar på Ronald Reagans berömda reklamfilm ”Morning in America” som användes i kampanjen år 1984 för hans omval till presidentposten.

Så, även om Clintan själv är republikan och reklamstålet är lånat av Reagan, är filmen en påminnelse om att republikanerna tar en vansklig väg mot Vita huset om de framstår som alltför negativa och dissar sådana här framgångsbilder. Majoriteten av amerikanska väljare brukar inte rösta på undergångsbilder.

Reagans reklamfilm:

Click here to view the embedded video.

Relaterade inlägg:

1. Eminem säljer nationalromantik till Detroit: Super Bowls längsta reklamfilm ever. Biltillverkaren Chrysler, en av "de tre stora i Detroit -...

Newt Gingrich har stämts av rockgruppen Survivor. Gingrich har spelat gruppens stora hit ”Eye of the Tiger” på sina kampanjmöten.

Gingrich har använt fler låtar utan upphovsmännens gillande. Den brittiska gruppen The Heavy har uppmanat Gingrich att sluta spela låten How You Like Me Now. Heavys låt spelades flitigt på Gingrichs möten efter att han vunnit primärvalet i South Carolina. Gruppen skrev på Facebook:

If you heard ‘How You Like Me Now’ being used by Republican, Newt Gingrich, in his campaign, we’d like you to know it had fuck all to do with us and we are trying to stop it being used. TWATS.

Enligt Stephen Colbert finns det bara ett sätt att skipa rättvisa (”an eye for an Eye of the Tiger”): någon borde sjunga Newts senaste bok ”A Nation Like No Other” utan tillstånd. Sagt och gjort. Survivors förre sångare Frankie Sullivan framför här boken tonsatt till ”Eye of the Tiger”. Kolla The Colbert Report:

The Colbert Report
Get More: Colbert Report Full Episodes,Political Humor & Satire Blog,Video Archive

Relaterade inlägg:

1. Newt Gingrich lockar arga republikaner. Varför är Newt Gingrich så populär just nu? Hur kunde...
2. Stephen Colbert annonserar i presidentvalskampen. Komikern och programledaren Stephen Colbert ("The Colbert Raport" på Comedy...
3. Bill O’Reillys gudsbevis: Teologisk underhållning i amerikansk TV Tidvattnet kommer, tidvattnet går. Aldrig något missförstånd! Det kan du...

President Obamas hyllning till artisten Al Green har blivit viral. Flera miljoner har sett Youtube-klipp när Obama sjunger de första ackorden av Al Greens hit och soulklassiker”Let’s Stay Together”.

Det var när Obama deltog i en insamlingskväll på Apollo Theather i Harlem, NYC, som han tog till sången. På plats var också Al Green. Billboard rapporterar att låtens försäljning ökade nästan femfaldigt dagarna efter Obamas framträdande.

Click here to view the embedded video.

Republikanen Mitt Romney, som är Obamas troliga utmanare i presidentvalet, gav en föraning av vem som skulle vinna en sångduell dem emellan. På ett valmöte i Florida sjöng han en klassiker i genren patriotiska sånger: ”America the Beautiful”. Romney struntar helt sonika i regeln att det är låtvalet som gör en bra sångare. Se och lyssna:

Relaterade inlägg:

1. Newt Gingrich lockar arga republikaner. Varför är Newt Gingrich så populär just nu? Hur kunde...
2. Tea Party och primärvalet i South Carolina. South Carolinas primärval tycks också vara en betydande – kanske...
3. Republikanen Jon Huntsman vill bli president. Det är bara två månader sedan Jon Huntsman lämnade sin...

George Washingtons State of the Union

”State of the Union” är presidentens årliga tal till kongressen om tillståndet i de Förenta staterna. Dessa meddelande har levererats, skriftligt eller muntligt, av varje sittande president sedan George Washington.

Det som konstitutionen ålägger presidenten att ”från tid till annan” meddela brukar bli en rapport med ömsom sakliga bedrifter, ömsom plattityder om nationens storhet.

Konstnären R. Luke Dubois gjorde för några år sedan informationsgrafik av ett State of the Union-tal från varje president.

Dubois har visualiserat talen med de kända Snellen-tavlorna, som används för att mäta synskärpa. Projektet kallas ”Hindsight is always 20/20”: alltså om man blickar bakåt har man alltid perfekt syn.

Tavlorna ger intressant klarhet till skiftningar i amerikansk historia. Dubois skriver att State of the Union ”på många sätt är det bästa källmaterialet för att kasta ljus över de bekymmer och farhågor som ryms i nationens zeitgeist vid ett givet tillfälle.”

Här är några exempel: Lincoln med ”emancipation”, Franklin D. Roosevelt med ”demokratisk”, Harry S. Truman med ”Sovjet”, Reagan med ”Budgetunderskott” och George W. Bush med ”terror”

Abraham Lincolns State of the Union

Franklin D. Roosevelts State of the Union

Harry S. Trumans State of the Union

Ronald Reagans State of the Union

George W. Bushs State of the Union

Relaterade inlägg:

1. Obama i sitt State of the Union: ”America is back”. Årets State of the Union var en tydlig ansträngning att...
2. Första maj-demonstrationer mot Arizona. 1 maj-demonstrationer i 90 städer runtom i USA var en...
3. Bush är fortfarande sur på Kanye West: det var ”all time low”. George W. Bush håller TV-sofforna varma för att sälja in...

Varför är Newt Gingrich så populär just nu? Hur kunde han vinna primärvalet i South Carolina? Svaret är att han arg som ingen annan och i år är många republikaner arga väljare.

Vallokalsundersökningar ger beskedet att Gingrich fick dubbelt så många röster än Mitt Romney hos kristna och anhängare till Tea Party. Av de Kristet evangelikala röstade 42% på Gingrich, att jämföra med 22% på Romney. Anhängare till Tea Party gav Gingrich 43% och Romney 26% av rösterna. Bland de som identifierar sig som ”mycket konservativa” valde hela 45% Gingrich och bara 20% Romney.

Undersökningarna visade också att det var de två tevesända debatterna som hjälpte Newt Gingrich att vinna stort över Romney. Två tredjedelar av primärvalets väljare sa att debatterna var viktiga för deras röst – av dessa valde 50% Gingrich och 22% Romney.

Newt Gingrich använde debatterna till att spela ut många högerväljares misstänksamhet mot media och ”eliten” i Washington. Han läxade upp CNN:s moderator och stjärna John King till stående ovationer och hejarop.

Steve Bennen på Washington Monthly skriver att Gingrichs debattframträdande är som ”dopamin för högerflankens själ”.

Conor Friedersdorf på Atlantic skriver att man kan se Newt Gingrich som en direkt konsekvens av medieklimatet: FOX News och ”talk radio”. ”Finns det någon kandidat med en personlighet som så mycket liknar en sjukligt egocentrisk pratradiovärd?” Väljarna uppfattar inte ett pratradion och Fox News är så avvikande från realia. De ser inte att retoriken och argumenten i Fox är konstlade. Väljarna har ”tränats till att upphöja känslor och manér framför framför substans”.

Gingrich är som presidentkandidat mycket manér och yviga åtbörder. Mitt Romney är avsevärt mer kontrollerad, säg stel.

En lyssnare som ringde in till Rush Limbaughs radioshow sammanfattar rätt bra läget i den republikanska nomineringsprocessen och varför Newt Gingrich kunde vinna en så överlägsen seger i South Carolinas primärval:

Okej, vad jag verkligen vill ha, är att vår sida har någon i Vita huset som kommer att vara en ‘street fighter’ för oss, inte en statuspresident, och det är därför jag har problem med Romney. Dessutom är jag inte säker på hur konservativ han egentligen är. Han har alla de rätta svaren, han kan all politik, men förstår han verkligen hur arga och upprörda…vi verkligen är och hur mycket vi har längtat för handling för att få rätsida på sakernas tillstånd?

Det har alltid varit så att arga vita män röstar på en arg vit man. Ännu mer så med en svart president.

Relaterade inlägg:

1. Survivor svarar Newt Gingrich med ”Eye for an Eye of the Tiger”. Newt Gingrich har stämts av rockgruppen Survivor. Gingrich har spelat...
2. Tea Party och primärvalet i South Carolina. South Carolinas primärval tycks också vara en betydande – kanske...
3. Republikanen Jon Huntsman vill bli president. Det är bara två månader sedan Jon Huntsman lämnade sin...

President Obama levererade ett positivt tal till kongressen och nationen. Årets State of the Union var en tydlig ansträngning att slå an en ton av framåtanda och stärka amerikaners sargade självförtroende efter ekonomiskt bistra år.

Det tillhör presidentämbetes nimbus att med ord försöka förmå nationell oro att skingras. När presidenten säger att USA är en framstående nation, ”en oumbärlig nation”, så är det en påminnelse att hävda nationens självbild mot inre och yttre hot.

Men det är också valår. Och Obama vill bli omvald. Som en tumregel gäller att de amerikanska väljarna röstar på den kandidat som ingjuter mest optimism. Därför är det viktigt för Obama att mota bort bilden av ett USA på fallrepet, såväl ekonomiskt som sett till sitt inflytande i världspolitiken.

Amerika är tillbaka. Alla som säger något annat – alla som säger till dig att Amerika håller på att förfalla eller att vårt inflytande har avtagit – vet inte vad de pratar om.

Obama menade att försvarsmakten kan tjäna som förebild för hela nationen. Navy SEAL-teamet, som skulle ta bin Laden, tänkte inte som demokrater eller republikaner. Det enda som gällde var uppgiften som skulle lösas. Han fortsatte med att berätta om stunden i ”the situation room”: när han satt bredvid Robert Gates, som var George W. Bushs försvarsminister, och Hillary Clinton, som kampanjade mot honom som presidentkandidat – så var det inget annat än uppdraget som hade betydelse.

Så avslutade Obama sitt tal med en appell om samling; ett tema om att arbeta tillsammans trots olikheter, som han använt sedan han var presidentkandidat.

Den här nationen är framstående därför att vi byggde den tillsammans…Så länge vi är förenade för ett gemensamt mål, så länge vi bevarar vår gemensamma föresats, så färdas vår resa framåt och vår framtid är hoppfylld – och vår unions tillstånd kommer alltid att vara orubbligt.

Med tanke på tumregeln att väljare belönar optimism var Republikanernas svar, som gavs av Indianas guvernör Mitch Daniels, en avsevärd mer dämpad bedömning av sakernas tillstånd. Daniels framstod som en begravningsentreprenör i teverutan. Han tycktes ha svårt att ge någon trovärdig emfas till sin sina ord om Amerikas storhet.

Kongressen klandras.

Höstens presidentval kommer dock inte vara ett val mellan två framtidsscenarier, vad Obama och hans utmanare tror ska hända. Problemet för Obama är att som sittande president kan man aldrig göra valet helt framåtriktat. Han, liksom alla politiker som söker bli omvalda, kandiderar utifrån sin meritlista. Det finns inget sätt att undfly den. Obamas omvalskampanj måste utgå från vad han har gjort under sina tre år i Via huset.

Årets State of the Union-tal var därför fyllt med olika åtgärder Obama ville framhålla som bedrifter av honom och administrationen.

Han försökt också distansera sig från kongressen. Eftersom förtroendet är historiskt lågt för kongressen (endast 9% av befolkningen ger kongressens arbete godkänt), är det en uttänkt strategi att lägga över ansvar och klander på dem för att ingenting blir gjort.

Obama gav en känga till kongressen för debaclet i höstas när staten var nära att ställa in sina betalningar. Han frågade lagstiftarna retoriskt – Kan ni klandra väljarna för att vara cyniska?

En vanlig fras som Obama använde för att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan honom och kongressen var ”Send me a bill”. Han uppmanade flera gånger kongressen att skicka honom olika lagar,  som han direkt skulle skriva under .

Obamas politiska förslag.

Här är några av presidentens konkreta förslag. Flera berörde hur USA ska behålla fler jobb i en tid när många arbetstillfällen, särskilt i tillverkningsindustrin, flyttas utomlands.

• Slut på skatterabatter till företag som outsourcar jobb.
• Inget företag ska kunna undvika skatt genom att flyta verksamheter utomlands.
• Skattelättnader kommer ges till de företag som väljer nya jobb i USA.
• Två miljoner utbildningsplatser; kommunal vuxenutbildning ska bli mer yrkesutbildning
• Tuffare åtgärder mot länder som skaffar sig oschyssta fördelar, som piratkopiering.

Obama talade för en ny skattepolitik. Han nämnde ”Buffet-regeln”, efter Warren Buffets debattinlägg om hur fel det är att han betalar mindre skatt än sin sekreterare. Obama sa att de som tjänar mer än en miljon dollar ska betala minst 30% skatt. Skatten ska inte höjas för flertalet amerikaner.

Du kan kalla det för  klasskrig så mycket du vill. Men att be en miljardär att betala åtminstone lika mycket skatt som hans sekreterare? De flesta amerikaner skulle kalla det för sunt förnuft.

Något oväntat valde Obama att ta upp frågan om reformering av landets immigrationsordning. Han sa att motståndarna till en reform inte längre har någon ursäkt. Den illegala invandringen har minskat under hans tid som president.

Om kongressen inte förmår samlas sig kring en omfattande reform – så bär de åtminstone godkänna DREAM-Act. Det är en lag som skulle ge barn till illegala invandrare en chans att starta ett eget liv och bli medborgare i USA om de tar examen. – Send me the Bill.

Inbjudna gäster: Debbie Bosanek, Warren Buffets sekreterare, och Laurene Powell, änka till Steve Jobs

Svensk media: DN, SvD, AB, SR.

Relaterade inlägg:

1. Historisk tillbakablick på State of the Union. På många sätt är State of the Union-talen det bästa...

Tea Party har flest sympatisörer i South Carolina. Så många som 61% av delstatens invånare säger sig sympatisera med Tea Party-rörelsen, vilket är mer än det dubbla riksgenomsnittet. Rörelsen är dock politiskt lösryckt i förhållande till de olika kandidaterna och saknar någon tydlig ledning. Trots många konservativa gräsrötters aversioner mot Romney kan han vinna primärvalet om motståndet splittras mellan hans tre kvarvarande utmanare.

I ett reportage i NY Times av Matt Bai skildras hur South Carolina är delstaten i vilken ”två starka politiska uttrycksmedel kommer att stöta ihop – Romneys kampanj som stöds av etablissemanget och det tre år gamla Tea Party-upproret.”

South Carolina är så mycket republikansk en delstat överhuvud kan vara. Som det ser ut i år är delstaten dessutom den enda tänkbara brandmuren mellan partitopparna i Washington D.C. och Tea Partys olika grupperingar som kristna konservativa, libertarianer och missnöjesväljare utan partitillhörighet.

Det är i South Carolina som Tea Party på allvar förväntas kunna påverka det republikanska partiets nomineringsprocess. Att påverka betyder här att Mitt Romney ska stoppas. Problemet är att primärvalet, i sin tredje omgång, ännu inte är något binärt val. Valet står inte mellan Romney och en ensam utmanare unisont omhuldad av Tea Party.

Det står mellan Rommey och de tre kandidaterna Newt Gingrich, Rick Santorum och Ron Paul (efter att Rick Perry hoppade av i veckan och ställde sig bakom Gingrichs kandidatur).

Strategi saknas.

Men det som är ideal för Tea Party är också rörelsens praktiska problem. Idealet är orubbad politisk principfasthet, så som ett absolut nej till varje skattehöjning. Man är allergisk mot politiskt kalkylerande och ”traditionella” politiker som vänder kappan efter vind för att bli omvalda.

Mitt Romney ses tydligt som en sådan politisk insider. Den sak att Romney enligt alla opinionsmätningar anses ha störst chans att hävda sig mot Obama i presidentvalet väger inte över. Att framhålla pragmatism och valbarhet som vitsord vinner inga röster från Tea Party.

Som Matt Bai skriver är det just bristen på en pragmatisk och saklig hållning som stjälper rörelsen i primärvalet. Det är denna avsaknad som kan komma att förvisa Tea Party till den politiska marginalen:

”Det sakliga att göra för de olika ledarna i Tea Party vore att samlas runt en enda kandidat, som kunde vinna över Romney i South Carolina. Men sådana ränker skulle vara antitetiska till den decentraliserade, kompromisslösa naturen hos rörelsen.”

Om Mitt Romney vinner en betydande seger i South Carolina upphör i praktiken Tea Partys inflytande över vem som ska utmana Obama i höstens primärval.

Relaterade inlägg:

1. Newt Gingrich lockar arga republikaner. Varför är Newt Gingrich så populär just nu? Hur kunde...
2. Republikanen Jon Huntsman vill bli president. Det är bara två månader sedan Jon Huntsman lämnade sin...
3. Tim Pawlenty blir första kandidat som tar farväl till presidentvalet 2012. Full aktivitet har gällt för alla republikanska presidentkandidater som ställde...

Herman Cain vill bli president. Ingen har riktigt tagit grundaren av Godfather Pizza på allvar som republikansk presidentkandidat. Men i de senaste opinionsmätningarna har Cain seglat upp som en utmanare till favoriten Mitt Romney.

Helt klart så bedriver Cain inte en traditionell kampanj. Han har lagt mer energi på att sälja sin biografi än på att kampanja i delstaterna Iowa och New Hampshire, som är viktiga för att vinna det republikanska partiets primärval. Cains kampanjupplägg har fått amerikansk media att ifrågasätta honom som kandidat: menar han verkligen allvar, eller är det bara en PR-kupp?

Med sin senaste kampanjfilm har han snarast fått media och politiker att häpna. Vad vill han? Vad menar han. Varför?

Kolla filmen och du kommer att ställa dig samma frågor:

Click here to view the embedded video.

Cains kampanjledare säger att ”Amerika har aldrig sett en kandidat som Herman Cain”. Det är hög tid för handling. Tid att ”ta tillbaka landet”. Så tar han ett bloss. Drar in. Andas ut. Så kommer den där musiken; som en reklamfilm för Jucy Fruit från 80-talet.

Det är en högst okonventionell kampanjfilm. En programledare hos Fox News hjälper till för att göra en välvillig tolkning efter mallen för amerikansk populistisk konservatism. Den ”vanlige amerikanen” ställs mot ”etablissemanget” – eller ”eliten”.

Två Amerika.

Enligt en populär konservativ retorik finns det två USA. Ett USA som är väst- och östkustens progressiva, universittetsutbildade liberaler med New York Times som megafon. Och så finns det ett USA som är mellanvästerns och söderns hederliga hårt arbetande amerikaner som inte bryr sig om vad som är politiskt korrekt. Som att  röka cigg.

Amerikaner som inte läser New York Times är ”riktiga amerikaner”. Att Herman Cain låter sin kampanjledare vara med i filmen och röka får ses som en försök att få igenkänningspoäng med denne ”riktige amerikan”. Att ta en cigg blir en frihetssymbol som vill låta förstå att Cain inte är en politiker som lägger sig i rök- och kostvanor. Sådant förmynderi som Obama och demokrater gör.

Oavsett politiskt budskap har Herman Cain lyckats skapa en viral video. Han lär ligga kvar i opinionstoppen ett tag till.

Kolla Stephen Colberts lysande satir över filmen:

Relaterade inlägg:

1. Rörelsen som ockuperar Wall Street. Vi är de 99 procenten. "Vi kommer till er i en tid när företag, som...
2. Republikanen Jon Huntsman vill bli president. Det är bara två månader sedan Jon Huntsman lämnade sin...
3. Plånboksfrågor ska ändra amerikansk klimatpolitik. Fler och fler amerikaner tror att allvaret i den globala...

”Ingen blir rik på egen hand”.

Elizabeth Warren säger: ”Ingen i det här landet har blivit rik för egen maskin. Ingen. Har du byggt en fabrik? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade dina varor till marknaden på vägar som resten av oss har betalat; du har anställt arbetare som resten av oss har betalat att utbilda; du var säker i din fabrik tack vare en polis och brandkår som resten av oss har betalat. (…) Okej, du byggde en fabrik och det blev till något fantastiskt eller en bra idé. Gud välsigne. Behåll en rejäl del av det. Men det underliggande sociala kontraktet är att du tar en rejäl del av detta och skickar vidare till nästa barn som kommer.”

Kolla filmen från Warrens möte med väljare:

Click here to view the embedded video.

Warrens tolkning av ett samhällskontrakt kallas ”trams” av konservativa husorganet National Review. Högern ser hennes politik som vänsterpopulism av värsta sort. Att fokusera på infrastruktur när det kommer till entreprenörsanda är som att ”ge kredd till killen som byggde Bill Gates garage för Microsofts grundande.”

Nu är det ju inte det Warren säger. Hon säger att Bill Gates borde känna solidaritet med det samhälle han är en del av och som uppenbart har gynnat honom enormt på olika sätt. Och tänk, Bill Gates förefaller känna solidaritet med tanke på att han donerar bort sin miljardförmögenhet.

Ett hot mott ”grabbarnas gäng”.

Warren är juridikprofessor från Harvard och en av landets ledande experter i konsumenträtt. President Obama nobbade henne posten som chef för en nyinrättad federal myndighet med ansvar för konsumentskydd (en myndighet som var resultat av demokraternas ”reform” av Wall Street och som Warren har byggt upp från grunden).

Warren hade gjort sig helt omöjlig för många republikanska politiker, som öppet började smutskasta henne. Det ligger också nära till hand att misstänka att hon gjorde sig obekväm i ”grabbarnas gäng” – särskilt med sina enträgna frågor om vad de miljarder skattedollar i räddningsaktionen av Wall Streets storbanker (tex Goldman Sachs) egentligen använts till. Läs mer om den här bakgrunden i Vanity Fairs ”Kvinnan som visste för mycket”.

Elizabeth Warren kandiderar nu till senaten för delstaten Massachusetts. Det är dessutom en alldeles speciellt omsusad valrörelse. Warren kandiderar till den liberala ikonen Ted Kennedys (yngste bror till JFK) senatssäte, som han innehade i 47 år fram till sin död 2009. I ett extraval efter Kennedys bortgång vann överraskade republikanen Scott Brown sätet.

Kampanjen har hittills varit framgångsrik. Warren har samlat in en kampanjkassa om 3.15 miljoner dollar det senaste kvartalet. Det är dubbelt så mycket som Scott Brown har samlat in.

Relaterade inlägg:

1. USA satsar stort på järnväg.   Det amerikanska järnvägssystemet är underdimensionerat. Tåg utgör en mycket...

”Vi kommer till er i en tid när företag, som ställer vinst framför människor, egenintresse framför rättvisa, och förtryck framför jämlikhet, styr våra stater”. Så förklarar USA:s nya proteströrelse med en deklaration varför man ockuperar Wall Street.

Fjärde veckan med protester i Zuccotti Park på nedre Manhattan har blivit en ”magnet” för en brokig skara New York-bor som aldrig tidigare deltagit i en proteströrelse (eller så var det senast mot Vietnamkriget). Protesterna har också spridit sig runt om i USA. I hundratalet amerikanska städer har människor demonstrerat mot hur de menar att storbankerna och storföretagen med girighet skor sig  på deras bekostnad. (Se karta här.)

Protesterna har också fått en mer seriös medial rapportering. Från att ha mötts med stor skepsis går det inte länge att se rörelsen som ett fåtal knäppgökar. Monica Potts på progressiva American Prospect skriver att hon allra först avfärdade demonstranterna för att vara lika oseriösa som de aktivister som protesterade mot WTO i Seattle 1999. ”-Det var svårt för mig att ta politiska känslor på allvar hos privilegierade universitetsungdomar som ville krossa Starbucks skyltfönster.”

Men ”ockupationen” av Wall Street har blivit mer varaktig och intresserat fler än många gängse vänsterprotester. Rörelsen slår an en utbredd känsla av frustration hos amerikaner av att vara satta på undantag. Arbetslösheten är stor och vräkningarna är många samtidigt som de rika blir rikare. En Tumblr sida – We are the 99 percent – låter människor ge sitt ansikte till hur de rikaste 1 procenten har fått det bättre och hur varje räkning är en kamp för de 99 procenten.

Bilden är ett exempel på hur vanliga amerikaner vill säga ifrån att det är nog. Vi är de 99 procenten: ”Vi kastas ut från våra hem. Vi tvingas at välja mellan mat och hyra. Vi förvägras sjukvård. med kvalitet. Vi lider av miljöförstörelse. Vi arbetar långa dagar för låg lön och inga rättigheter, om vi alls har arbete. Vi får ingenting samtidigt som de andra 1 procenten får allting”.

Det demokratiska partiet har varit något tvehågsna inför rörelsen. Man längtar så klart efter en gräsrotsrörelse som likt högersidans Tea Party kan skänka entusiasm inför presidentvalet. Vicepresident Joe Biden har gjort denna liknelse. Å andra sidan vill man inte associera sig intimt om den allmänna bilden av ockupationen är den av ”hippies”. En ytterligare poäng är att demokraterna knappast önskar stöta sig alltför mycket med Wall Street, som ger många dollarmiljoner till partiet i kampanjbidrag.

Vem är oamerikansk?

Från republikanskt håll är det bilden av ”hippies” som gäller. Hippies är nu som på 60-talet antiamerikanska individer. Presidentkandidaten Herman Cain kallar de som protesterar mot Wall Street för ”avundsjuka amerikaner”. Det är amerikaner ”som gör sig till offer”.  Majoritetsledaren i representanthuset, Eric Cantor, har kallar rörelsen en ”pöbel”.

Nobelpristagaren Paul Krugman reagerar på de republikanska brösttonerna. Krugman vänder på argumentet. Extremisterna som hotar Amerika är inte de som sover i sovsäck, utan giriga kapitalister som undflyr sitt sociala ansvar.

Enligt Krugman borde det stå klart för var och en att det som har skett på Wall Street – och som fortfarande sker – inte är moraliskt eller politiskt hållbart. Brösttonerna beror på en rädsla hos de välställda för att ett system som särbehandlar dem fördelaktigt ska rämna när tillräckligt många börjar ifrågasätta den ekominska ojämlikheten mellan 1% och 99% av amerikanerna.

”Denna särbehandling tål inte någon nära granskning – och som de ser det så kan därför ingen granskning tillåtas. Någon som pekar på det uppenbara, oavsett hur lugnt och måttligt, måste demoniseras och skuffas av scenen…. Så, vem är det egentligen som är oamerikansk? Inte demonstranterna, som bara försöker göra sina röster hörda. Nä, de verkliga extremisterna här är Amerikas oligarker, som vill undertrycka varje kritik av källan till deras rikedom”.

Bilder: Flickr/blgriffith & Flickr/david_shankbone. Fler bilder, DN.

Relaterade inlägg:

1. Goldman Sachs är en vampyrbläckfisk. Goldman Sachs vd Lloyd C. Blankfein har att svara på...
2. Elizabeth Warren är de liberalas idol i USA. Liberala och progressiva demokrater i USA har fått en ny...
3. En Google-annons blir till en bra konspirationsteori. Har demokraterna använt Google för att sälja socialism? Det är...