Jag var dessutom forskare, hade som jobb att skriva, undervisa, tänka, prata. Dessutom sådär härligt gott om tid man han som doktorand, även om man då tror att man har fullt upp. Förstod tekniken, hade infrastrukturen, det var helt enkelt helt naturligt…

Denna hemsida är en rest från denna tid. Den fick sitt senaste ansiktslyft kring 2010/2011 när jag skulle börja söka jobb när disputationen närmade sig. Sedan kom verkligheten ikapp, andra delar av livet tog fokus, den blev liggande. Till slut var innehållet så gammalt att jag bara avpublicerade.

Tills det plötsligt blev sommarstiltje, Corona-tider och ett behov uppstod att gräva runt och rensa upp lite bland servrar. Då fanns den faktiskt kvar där långt in i ett hörn. Några av mina gamla klavertramp.

Vem vet. Det kanske blir populärt med hemsidor och bloggar igen. Det kan aldrig skada att publicera den igen.

Ingredienser:
2 gelatinblad
1 000 g mjölk
1 vaniljstång, delad och urskrapad
300g  cassonadesocker
50 g svensk honung
240 g äggula

150 g hasselnötscréme (se nedan)

150 g karameliserade hasselnötter (se nedan)

Recept

1. Lägg gelatinbladen i blöt
2. Koka upp honung, mjölk, vaniljstång
3. Vispa äggulor och socker, rör samman med mjölkblandningen och ta ur vaniljstången.
4. Värm hela glassmassan till 85 grader
5. Mixa in hasselnötskrämen och kyl snabbt, låt mogna över natten.
6. Nästa dag, frys glassen i glassmaskin och vänd ner de krossade nötterna i den färdigfrysta glassen.

Hasselnötscréme

1. Rosta hasselnötterna så att skalet lossnar
2. Gnid nötterna mot varandra i en handduk för att få loss skalen
3. Mixa till mycket fin créme (Jan säger “till 70 grader” då de blir varma av att mixas, men tills du tröttnar duger gott)

Karameliserade hasselnötter

1. Rosta och skala nötterna enligt ovan
2. Hacka nötterna i mindre delar
3. Smält socker (50g socker till 250g nötter) och tillsätt nötterna, rör om ordentligt
4. Bred ut nötterna på bakduk och separera dem med fingrarna, låt svalna.

Jag liksom många andra väntar fortfarande på en ansenlig del av klapparna som ska in under granen. Det är fredag idag, julafton är på måndag. Med gamla postkontorssystemet vore detta självmord. Men med ett utlämningsställe som har öppet helger och kvällar har jag flera dagar att hämta ut paketen när de kommer fram. Och kommer de inte fram idag har posten schemalagt en extrautkörning i morgon Lördag (inte heller detta vore möjligt utan utlämningsställen med bra öppettider, ingen poäng att köra ut om de inte går att hämta ut).

Så, det som var en kostnadsbesparande åtgärd har nu lett till att Posten slog nytt paketrekord, 427 000 paket på en dag, 20% fler paket än rekordet från förra året. Vi tänker att  det är Internethandeln som växer genom en större teknikmognad hos befolkningen, att fler och fler märker att det är praktiskt. Men som alltid är det en del av många små förändringar, i ett komplext trassel. Men inte enbart detta, för under 2001, 2002, 2003 minskade stadigt mängden skickade paket i Sverige.. Visst är det ett resultat av allt fler Internetsajter och förändrade vanor, men även en kostnadsbesparande åtgärd av Posten i början av 2000-talet….

Cooks gör en i mina ögon mycket intressant distinktion mellan systemet som vi föreställer oss det (the system as imagined) samt systemet som vi hittar det (the system as found).

I teorin, och när vi diskuterar systemet består det av en svart låda, eller ett rack med datorer, eller ett arkitekturdiagram med olika moduler. Strukturerat, idealiserat, statiskt och konkret.

I verkligheten, om du är en av de få som arbetar med operations, eller på annat sätt har närkontakt med systemet, är det levande, flödande. Vi underhåller det ständigt, vi undviker kollapser, ändrar inställningar. Saker fungerar inte som det ar tänkt, system används till saker de inte var tänkta till och förändringen är kontinuerlig. Det är ett stokastiskt beteende. Det är ett samspel mellan systemet och dess individer som jag i det närmaste skulle känneteckna som autopoesiskt.

Hur ser man till att ett system som konstrueras som ett statiskt, strukturerat, idealiserat flödesschema blir motståndskraftigt i den stokastiska, föränderliga verkligheten?

Cooks ståndpunkt är tydlig, den svarta lådan måste öppnas, systemet kan inte abstraheras i flera nivåer utan måste göras tillgängligt för de som opererar det. Den improvisation och det underhåll som görs under systemets livstid och därmed leder till att en stor mängd katastrofer undviks kräver en förståelse för det system som hanteras.

System måste byggas för att kunna underhållas och förändras varje dag, nycklarna måste ges till de som opererar systemen, inte behållas av de som byggde dem, resurser måste avdelas för att sätta motståndskraften först, under hela systemets livstid.

Ta en titt på presentationen här, eller lyssna på den här.

Jag är inte övertygad om att lösningen Cooks förespråkar är den bästa, men distinktionen mellan systemet som vi föreställer oss det och systemet som vi finner det, är viktig, och ett verktyg jag tar med mig.

Två tips kring vidare läsning:

• En liten sammanfattning av 18 insiktsfulla punkter kring motståndskraft i komplexa system. Det intressanta som lyfts fram är just hur det är fel att tänka i komponenters fel eller i “root cause”, eftersom de komplexa systemen redan från början är så motståndskraftiga att flera komponenter måste slås ut för att fel ska uppstå.
• En forskningsrapport i Resillience Engineering vid Lunds Universitet, som verkar finansierad av MSB ger gen god bakgrund i ämnet och är högst läsvärd för den som är intresserad av en sammanfattning av fältet.

Här växer även tanken om systemperspektivets vikt och emergens som ett viktigt koncept – systemen byggs inte från grunden, de ändras med små, små förändringar, som tillsammans slutligen leder fram till ett stort system. Dessa lokala, infinitesmala förändringar kan genom icke-linjära beteenden knuffa systemet i en oväntad riktning.

“With it, they abandon Newtonian ideas about the symmetry between cause and effect, instead trying to understand how failure emerges from the normal behaviors of a complex, non-linear system. ” 

“Consequently, its functioning is is much less binary, and potentially much more resilient. Such resilience means that failure is not really, or can’t even really be, the result of individual or compound component breakage. Instead, it is related to the ability of the system to adapt to, and absorb variations, changes, disturbances, disruptions and surprises”

Det skrivs även om Latent errors:

“Reason (1990) uses the term resident pathogen, or latent failure, to refer to errors or failures in a system that produce a negative effect 

but whose consequences are not revealed or activated until some other enabling condition is met.”

“The idea of latent failures is an evolution and combination of ideas from preceding theories and models on accident causation, particularly the sequence-of-events model and man-made disasters theory. According to the latent failure model, which first appeared in developed form in Reason (1990), disasters are characterized by a concatenation of several small failures and contributing events—rather than a single large failure (e.g., Pew et al., 1981; Reason, 1990). Multiple contributors are all necessary but individually insufficient for the disaster to occur”

Och om Normal Accident Theory:

“The results of combined operational and engineering measures make these systems relatively safe from single point failures; that is, they are protected against the failure of a single component or procedure directly leading to a bad outcome. But the paradox, says Perrow (1984), is that such barriers and redundancy can actually add complexity and increase opacity so that, when even small things start going wrong, it becomes exceptionally difficult to get off an accelerating pathway to system breakdown”

“Perrow (1984) promoted the idea of system accidents. Rather than being the result of a few or a number of component failures, accidents involve the unanticipated interaction of a multitude of events in a complex system—events and interactions whose combinatorial explosion can quickly outwit people’s best efforts at predicting and mitigating disaster. The scale and coupling of these systems creates a different pattern for disaster where incidents develop or evolve through a conjunction of several small failures. Yet to Normal Accidents Theory, analytically speaking, such accidents need not be surprising at all (not even in a fundamental sense). The central thesis of what has become known as normal accident theory (Perrow, 1984) is that accidents are the structural and virtually inevitable product of systems that are both interactively complex and tightly coupled.”

“Accident models based on control theory explicitly look at accidents as emerging from interactions among system components. They usually do not identify single causal factors, but rather look at what may have gone wrong with the system’s operation or organization of the hazardous technology that allowed an accident to take place. Safety, or risk management, is viewed as a control problem (Rasmussen, 1997), and accidents happen when component failures, external disruptions or interactions between layers and components are not adequately handled; when safety constraints that should have applied to the design and operation of the technology have loosened, or become badly monitored, managed, controlled. Control theory tries to capture these imperfect processes, which involve that include people, societal and organizational structures, engineering activities, and physical parts. It sees the complex interactions between those—as did man-made disaster theory—as eventually resulting in an accident (Leveson, 2002).”

En mycket läsvärd text med många bra referenser.

ps. Vi har kul saker på gång och anställer, jag behöver vapendragare som vet hur man designar robusta system som skalar.

Journalen Economy and Society lyfter i ett temanummer ignorans som ett sociologiskt koncept för att hantera just denna typ av problematik. I den inledande artikeln, Strategic unknowns: toward a sociology of ignorance skriver Linsey McGoey att målet är att:

 “Developing an agenda for the social study of ignorance, this paper introduces the sociology of strategic unknowns: the investigation of the multifaceted ways that ignorance can be harnessed as a resource, enabling knowledge to be deflected, obscured, concealed or magnified in a way that increases the scope of what remains unintelligeble.”

Hon anser att ignorans rätt använt kan användas som ett strategiskt verktyg och ett användbart redskap för att skapa en mänsklig skyddsmekanism. Att det är ett föraktat begrepp där vi saknar kunskap om dess praktiska användning i ekonomiska och sociala kontext.

Och jag är böjd att hålla med. I tangensen av min avhandling funderade jag mycket över oklarhet, och i viss mån även ignorans som organiserande krafter. Och det finns många spännande möjligheter att fundera vidare, för vi behöver en bättre verktygslåda för att hantera komplexitet.

Temanummret innehåller en rad papers av varierande karaktär och kvalitet som sig bör. Jacqueline Best skriver om byråkratisk otydlighet att:

“We live in a world which ever-greater arenas of social life are shaped by standardization and bureaucratic rationalization, as the pursuit of ‘measurable results’ sweeps everything from universities to hospitals to international organizations.”

Men påpekar samtidigt att vi intuitivt förstår att mycket av vår kollektiva och individuella existens inte fångas in av dessa rationaliseringar. Hon stöjder sig på Luhmanns tankar kring ambuigity, där osäkerhet är ett begrepp som framhäver framtidens oförutsägbarhet. Medan ignorans, eller avsaknaden av auktoritär kunskap är en konsekvens av denna oförutsägbarhet.

Som exempel analyserar hon IMF och hur de har utnyttjat denna oklarhet för att kunna hantera både de formella krav de har och de faktiska problem de försöker lösa.

Även Steve Rayner argumenterar för att ignorans är en förutsättning för att kunna hantera policyfrågor.

“To make sense of the complexity of the world so that they can act, indivuduals and institutions need to develop simplified, self consistent versions of that world. The process of doing so means that much of what is known about the world needs to be excluded from these versions, and in particular that knowledge which is in tension or outright contradiction of those versions must be expunged.”

Rayner diskuterar två sätt att hantera dessa frågor, wicked problems och clumsy solutions.

Wicked problems är ett begrepp som ursprungligen myntades av Churchman, problem som är så komplexa och okända att de i praktiken är att betrakta som olösbara. Rayner konstaterar att policymakare ofta hanterar dessa frågor genom att förklara krig mot dem (terrorism, cancer, klimatet).

Den andra kategorin, clumsy solutions, är lösningar som emergerar fram och konvergerar mote en gemensam lösning på problemet, även om aktörer kan delta i lösningen av olika anledningar, utan att dela epitemologiska grundpelare eller ha samma etiska principer. En form av konstruktiv oklarhet.

Rayner skissar därför fyra implicita strategier som används för att hantera denna obekväma kunskap: denial, dismissal, diversion and displacement.

“Denial represent a refusal to acknowledge or engage with information.

Dismissal acknowledges the existence of information, and may involve som minimal engagement upp to the point of rebutting it ass erroneous or irrelevant.

Diversion involves the creation of an activity that distracts attention away from an uncomfortable issue.

Finally, displacement occurs when an orgnanization engages with an issue, but substitutes management of a representaiton of a problem (such a computer model) for management of the represented object of activity.”

Nog är det så att dessa sätt att hantera obekväm information i policyfrågor känns lätt bekanta…

Slutligen förklarar Davies & McGoey  i Rationalities of ignorance: on financial crisis and the ambivalence of neo-liberal epistemology att ignorans inte är något irrationellt utan en produktiv kraft i sig själv.

“What neither approach recognizes is that ignorance is not simply the absence of rational economic knowledge, but a productive foce in itself, something that is actively nurtured and exploited, both by neo-liberal theorists such as Hayek and by expert actors who have been implicated in the financial crisis.”

De konstaterar att ignorans, inte kunskap, har varit en av de största tillgångarna i hanteringen av den finansiella krisen. Mer kunskap gav lite faktisk möjlighet att bedöma hur stora risker som låg i de finansiella produkterna och vem som satt med dessa, men ignorans som krishanteringsverktyg fungerade relativt bra för att skjuta bort katastrofen.

Som Žižek träffande påpekat, det mest överraskande med den finansiella krisen år 2008 var hur lätt det accepterades att det som hände var en oförutsägbar överraskning som kom från ingenstans.

De noterar en strategisk ignorans, ett gemensamt intresse från många aktörer att arbeta tillsammans (medvetet eller ej) för att intyga att de inte haft möjlighet att förutse detta.

De gör även en längre utflykt kring Hayeks syn på ignorans och påpekar att lösningen på ignorans, är helt enkelt mer ignorans.

I en sidonot gör han även det intressanta påpekandet att ekonomi går från att betraktas som ett fysikaliskt system till ett biologiskt system. Vi går allt oftare från modeller med naturlagarnas klara kausalitet till att se det som ett komplext system. Ekonomen blir mindre av en teoretiker som modellerar framtiden, till en terapeut som försöker förklara systemets behov och historia. Det är ett intressant resonemang i sig (ursprungligen från Lo 2005, The adaptive markets hypothesis).

Just McGoey har för övrigt skrivit ett par andra papers kring ignorans som även dessa är spännande, en person vars texter jag definitivt borde kunnat knyta in i min avhandling till ett ännu mer förvirrat (men spännande!) resonemang, men som jag inte stötte på då.

Så, svaret på frågan – vad gör vi när mer kunskap inte hjälper – kan helt enkelt vara ignorans. Om mer information inte reducerar osäkerheten kan det krävas att vi bortser från information, ignorerar obekväma sanningar, för att komma framåt. Ignorans kan användas strategiskt som ett verktyg för att skapa gemensamma mål och reducera osäkerheten i världen till något som är hanterbart för samtliga inblandade.

Jag blev påmind om att Görling Förlag faktiskt har ett par gamla skrifter liggande som skulle återpubliceras men som aldrigt riktigt blev färdiga. En av dem kan jag dock inte undanhålla er då det är en kort, kärnfull och fantastiskt rolig skrift, nämligen:

“På hvad sätt kan en god äkta man tämja sin elaka hustru?

En tillförlitlig Handbok, innehållande uppgifter på de svåraste fel,
som vidlåda Fruarna,

jemte åtskilliga nyttiga råd i den svåra konsten att kurera elaka Hustrur.
—

Hvad är det äkta ståndet? En fågelbur.
En vill dit in, en annan vill derur.”

Ja, de kunde det här med korta klämmiga titlar förr i tiden. Eftersom den är obearbetad är det en rätt stor pdf (25MB), men det är ju ingenting nuföritden, så ladda ner den här och läs!

Flera av Gladwells texter berör temat – vilka problem kan vi lösa med mer information, och vilka kan vi inte lösa bättre hur mycket data vi än samlar in.

Det är en mycket intressant fråga i dagens samhälle där transparens och öppenhet ser som lösning på världens problem. Hela öppenhetsdrivet som drivs bygger på tanken att mer tillgänglig information gör världen bättre. Och i många fall kanske det gäller, men det är långt ifrån en given lösning.

Gladwell pekar i en text på Enron-skandalen, där all den information som användes för att avslöja bolaget fanns fullständigt redovisat i revisionsberättelser, årsrapporter och andra publiceringar av information som regulatorer kräver. På samma tema rapporterar Economist om att lösningen på att undvika en ny finansiell krasch är att utöka finansmarknadens rapporteringskrav så att regulatorerna har en ännu mer detaljerad bild av den finansiella marknadens förehavanden. Den nyktre journalisten konstaterar dock att det är tveksamt att mer data innebär att det är lättare att förutse krascher.

Gladwell berör liknande frågeställningar i diskussioner om informationen inför beslutet att invadera Irak, huruvida mammografi gör mer nytta än skada, vilken typ av information vi kan få ut ur en arbetsintervju, eller i en gärningsmannaprofil.

(Boken innehåller även många andra intressanta kapitel som inte direkt går in i detta tema men på andra sätt är läsvärda, och ett par kapitel som borde strukits, i vanlig ordning i en samlingsvolym.)

Det är en spännande fråga som kliat i bakhuvudet i nästan en månad sedan jag lade ifrån mig boken (och är ett tema jag även nuddar i min avhandling om än i andra termer) – är detta slutet på publiceringsparadigmet, där misslyckad prediktion alltid bemöts med krav på ökad mängd tillgänglig information. Är vi mogna att erkänna att vi inom många områden nått prediktionens gräns, att mer information inte ger bättre resultat, utan enbart mer brus. Eller fortsätter vi låtsas, eftersom det är lättast att hantera.

Det är både en kittlande och farlig tanke. Nicklas – när kommer den riktiga boken om “The Noice Society”? Denna fråga lär inte störa ditt sinne mindre hos din nuvarande arbetsgivare. Om du inte skriver den snart, gör jag det.

I januari och februari var jag pappaledig på heltid (sammanfattad här), därefter halvtidsledig till midsommar. I realiteten innebar det förutom barnpassning en del fix hemma, en del scannande av rapporter och böcker. lite kodhackande och mycket avhandlingsskrivande. Under hösten skolades monstret in på förskolan där hon nu stormtrivs när hon inte tar sig igenom dagisförkylningar och blir hemma.

Mest tid gick åt till at färdigställa avhandlingen och lotsa den igenom alla byråkratiska processer för kvalitetsgodkännande och få alla papper underskrivna och stämplade i rätt ordning. Målet att bli färdig innan årets slut lyckades dock och jag kan (även om pappret med rätt stämplar inte kommit ännu) sedan den 3:e december titulera mig teknologie doktor efter att ha försvarat avhandlingen.

Sedan en tid tillbaka har jag varit övertygad om att det vore hälsosamt att lämna akademin en tid för att åter söka lyckan i “verkligheten”. Osäker på vad jag ville göra gick en stor del av hösten åt till att söka jobb och gå på intervjuer. Till slut kom jag fram till att jag just nu vill tillbaka till den värld jag lämnade för några år sedan, därför slutade jag på KTH vid årsskiftet och börjar första februari som konsult på företaget Diversify.

Stora förändringar, sammanfattade i få ord. Ett år då säcken knöts ihop.

De senaste åren har nedanstående poster hängt på min vägg på KTH (tillsammans med Mediocrity: It takes a lot less time and most people won’t notice the difference until it’s to late).

Men igår passerade en annan post mitt nyhetsflöde, “Working hurts less than procastinating, we fear the twinge of starting” som satte fingret på något. Under de senaste månaderna har jag haft långa morgnar när jag gått upp vid 6 men först lämnat dagis framåt 9. Samtidigt har jag haft mindre att göra än på länge, och ändå blir det inte färdigt. Jag borde fått mer gjort.

En anledning är att jag helt enkelt är dålig på att börja arbeta när jag inte måste göra saker. Det är svårt när man faktiskt har möjlighet att göra precis ingenting annat än att slösurfa på nätet. Som artikeln skriver:

“When you procrastinate, you’re probably not procrastinating because of the pain of working.

How do I know this?  Because on a moment-to-moment basis, being in the middle of doing the work is usually less painful than being in the middle of procrastinating.

(Bolded because it’s true, important, and nearly impossible to get your brain to remember – even though a few moments of reflection should convince you that it’s true.)

So what is our brain flinching away from, if not the pain of doing the work?

I think it’s flinching away from the pain of the decision to do the work – the momentary, immediate pain of (1) disengaging yourself from the (probably very small) flow of reinforcement that you’re getting from reading a random unimportant Internet article, and (2) paying the energy cost for a prefrontal override to exert control of your own behavior and begin working.”

Så. Nu får det vara nog, jag ska använda min tid till att göra saker, snarare än att undvika det jobbiga i att börja göra saker. Rensa ut alla surdegar. Och faktiskt, sätta ett par surdegar också. Det får bli ett nyårslöfte.

Således, Blondinbella, du ramlar nu ur min RSS-feed.