Om man vill göra PR ihop med någon annan – en organisation eller företag – se då till att båda parter är med på det. Google hade fixat en dejt med två politiker i DC:s stadsfullmäktige om att komma och visa upp sin förarlösa bil. Politikerna såg chansen att synas i ett kanske mer positivt sammanhang än vanligt och ägnade veckan åt att ringa in journalister. Journalisterna såg en bra story och dök naturligtvis upp utanför Googles kontor – till de Googleanställdas förvåning. Det blev inga intervjuer med Google den dagen och artiklarna fick en rolig knorr.

***

Boeing har haft en del problem på senaste tiden. Leveransdatum har missats och kvalitetsproblem har uppdagats. När den nya varianten av legendariska 747:an skulle visas upp missades åter igen leveransdatumet och pressträffen sköts upp. Boeing hävdade bestämt att det datum som tidigare kommunicerats omöjligen kunde vara ett leveransdatum, eftersom företaget över huvud taget inte jobbar med sådana. Och om planet var försenat, vilket det ju omöjligen kunde vara, så berodde det i vart fall absolut inte på några tekniska problem.

Om man ska lyckas med en sådan rövarhistoria, låt då inte underhållsdokumentationen ligga framme när nyfikna journalister och flygbloggare släpps ombord.

Guldägget…
… konstaterar Rolf van den Brink, har blivit en PR-tävlingt. Men var finns PR-byråerna? Det här är något jag funderat på varje gång guldäggen presenteras och jag har inget bra svar. Rolf pekar på framgångsformeln: antingen något med fetebudget, eller något utan budget, men med spännande kommunikationsutmaningar. Spontant känns det som om PR-byråerna inte lyckas få till det första och inte vill ta i det andra.

USA
Det är varannan vecka och jag har levererat min USA-krönika till Makthavare.se. Den här veckan skriver jag om varför Obama tvekar om samkönade äktenskap. Det är skönt att de republikanska primärvalen äntligen är (de facto) över. Amerikansk politik är så mycket mer.

Tårtan
Bilderna var så bisarra och smaklösa att min första reaktion var att de var photoshoppade. Men så var det tydligen inte. Bortsett smakfullheten och lämpligheten i själva tårtbaket, förklara för mig hur en minister kan försätta sig i en sådan situation? Om nu ministerns omdöme brister, är det inte ett typiskt tillfälle när pressisen ska kasta sig mellan objektiven och ministern? Gärna i slow motion med ett utdraget, nerpitchat NOOOOOO….

… i dagens krönika på Makthavare.se. Förra veckan gick jag hårt åt Obamas oförmåga att ta itu med de ekonomiska problemen. Den här gången är det republikaneras tur. Vi får se om någon arg republikan säger emot.

Enligt Dagens Media riktar den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson en interpellation till Birgitta Ohlsson i vilken hon undrar om det inte är dags att tvinga PR-byråerna att offentliggöra sina kunder. Byråerna är nämligen, enligt Larsson, en politisk maktfaktor då de bidrar till att styra samhällsdebatten.

Egentligen tycker jag inte att frågan skiljer sig så mycket från kravet på registrering av lobbyister, som jag tidigare har skrivit om. Det ska naturligtvis vara fritt fram för vem som helst att “påverka samhällsdebatten” och det ska vara fritt fram att anlita – eller tillhandahålla – hjälp utan att behöva hamna i åsiktsregister.

Flera av konsekvenserna av en registrering är sådant som vi snabbt skulle lära oss att leva med. För PR-branschen skulle det sannolikt till och med innebära ett uppsving.

Vad jag ogärna skulle vilja se är att PR-branschen upphöjs och blir till en mer eller mindre officiell del av lagstiftningsmaskineriet och skapar fasta strukturer i politiken. Att inte registrera lobbyister och byråer, att inte skapa officiella, godkända kontaktvägar är på längre sikt det bästa skyddet mot särintressena.

Jojustdet… igår var det ju varannan onsdag igen och då skriver jag lite om saker runt omkring mig i USA på makthavare.se. Den här gången om hur Obama skadas av sin ovilja att ta i de tuffa ekonomiska frågorna. Se det som del ett av två: nästnästa vecka får republikanerna sina fiskala fiskar varma.

BBH har – välförtjänt – hamnat i blåsväder för sin kampanj Homeless Hotspots som går ut på att använda hemlösa som wifi hotspots. Jon Stewart sammanfattar det som är dåligt med idén på ett så bra sätt att jag slipper skriva själv:

Frågan om registrering av lobbyister kom upp under gårdagens debatt hos Publicistklubben. Det går att se hela debatten här. Jag har tidigare skrivit om registrering av lobbyister i samband med Primegate.

Det mesta intressanta i debatten om registrering av lobbyister igår kom från DN:s politikreporter Ewa Stenberg, som menar att journalister behöver hjälp av lagstiftning för att kompensera för krympande resurser. Registrering av lobbyister skulle vara ett sätt att kunna bibehålla granskningsambitionen trots en hårdare ekonomisk situation. Hon nämner också korruption i samma mening som lobbying, men det tror jag bara var lite otur i formuleringen.

Även Cavling är inne på registreringsspåret, men hoppas på en europeisk lagstiftning eftersom den svenska ankdammen är så liten att ingen vill ta i frågan av rädsla för att göra sig omöjlig i branschen.

Min åsikt är enkel: registrering av lobbyister är en dålig idé av flera anledningar.

För det första är det en demokratisk rättighet att kunna kontakta sina folkvalda politiker. Det ska inte kräva registrering och vi ska inte ha gränser för vilka som får eller inte får ringa och vilka frågor man får eller inte får prata om. Att vara vald politiker är ett förtroendeuppdrag, låt oss vårda det.

För det andra löser inte registrering transparensproblemet. Den största delen av påverkansarbetet sker inte av lobbyister som skulle behöva registrera sig – eller ens av sådana som vi tranditionellt uppfattar som lobbyister. Ser man till den amerikanska lagstiftningen som kräver registrering så är facit att det är en tandlös lag och att registreringen är så nära frivillig man kan komma. Risken är snarast att “dold” lobbying blir ännu mera dold.

För det tredje löser det inte journalisternas problem. Att titta igenom en lista på registrerade lobbyister och jämföra med besökslistan i riksdagen är inte grävarbete, hur gärna media än vill att det ska vara så. Återigen, se på de stora medierna i USA som fortfarande har resurser att göra riktiga gräv. Registreringen av lobbyister sparar inte journalisterna många sekunder på de jobben.

Slutligen och det som kanske förvånade mest med debatten igår: har inte journalisterna i ryggraden att “follow the money”? Vilka är det som tjänar på att registrera lobbyister? Lobbyisterna själva, såklart. En registrering är en inträdesbarriär till branschen och ett sätt att förmedla en air av att lobbying är en väldigt speciell verksamhet. Vilket översätts i höjda priser.

Antagligen finns det ett korn av sanning i det Stenberg säger. Det finns goda skäl att tycka att transparensen är för dålig. Det finns antagligen alldeles för många som sitter på dubbla stolar. Men som jag ser det ligger problemet i att den institution – media – som vi hittills litat på ska granska makthavarna nu sviker. Registrering eller inte, om politisk bevakning ska vara något annat än sportreferat så krävs journalistiskt fotarbete.

I veckan satte jag igång med ett litet pro bono-uppdrag för en lokal förening. Visserligen en ganska stor förening, men allt arbete sker med volontärer. Det jag ska göra är att få lite styrsel på den digitala närvaron. Förutsättningarna är att det finns en sajt, en liten redaktion med 4-5 frivilliga pensionärer, ett par tusen twitterföljare och ungefär dubbelt så många som gillar föreningen på Facebook. Målet är att få folk att engagera sig i föreningen genom att skriv upp sig som volontärer – en stor sak här i USA.

Sammanfattningsvis oerhört roligt! Härligt befriat från projektplaner och budgetar, bara att köra. Förutom jag är det det en Joomla-wizard som envisas med att alla problem kan åtgärdas med rätt plugin eller mall och en ung smart kille, direkt från college som leder redaktionen och som mest funderar på hur han ska förklara förändringarna för redaktionsmedlemmarna.

Det finns ett par beröringspunkter – om än i liten skala – med det Jesper skriver i sin blogg om datadrivna strategier. Om det är en sak jag beundrar Jesper för – och en sak man ska lära sig av honom – så är det hans envetna resultatfokus. Det är inte minst viktigt i ett projekt när man jobbar med frivilligas engagemang som enda resurs.

De ledstjärnor jag använder för projektet är följande:

Avgränsa projektet. Resurserna är begränsade och vi måste hela tiden fokusera på målet, att locka fler volontärer. Det är som tur är ett mål som är enkelt att mäta. Det saknas inte goda och vilda idéer, däremot har det hittills saknats fokus och prioritering.

Lågt hängande frukter. Vi kommer inte att skapa den perfekta strategin för att bygga den perfekta närvaron. Däremot har vi resurser som är underutnyttjade och som vi ganska enkelt kan utveckla. I en frivilligorganisation finns ytterligare en fördel med strategin att gräva där man står: Mitt antagande är att vi kan öka resultaten (i vart fall procentuellt) ganska mycket med enkla medel, vilket kommer att öka entusiasmen bland de som jobbar med sajten. Det i sin tur gör det enklare att genomföra större förändringar i den mån det kommer att behövas.

Välj enkla och konkreta mätetal. Välj framför allt mätetal där det finns en tydlig koppling till det vi gör. När lyckas vi? När webbsidan “Tack för att du skrev upp dig som volontär, någon kommer att ringa dig snart” visas. Hur lyckas vi? Genom att bli bättre på att använda de trafikkällor vi har och genom att bli bättre på att konvertera på sajten. Enkelt att rita upp, enkelt att förstå.

Inse att tekniken och innehållsstrategin är en minimal del av projektet. Utmaningen ligger på ett helt annat plan när man arbetar med volontärer. De är med för att de tycker att det är roligt. De har alla var sin bild av vad föreningen ska göra. De behöver inte en person till i livet som pekar med hela handen och talar om för dem vad de ska göra. Det kommer att drickas mycket kaffe innan vi är klara.

Belöningen är att det är ett fantastiskt gäng att jobba med och för att det är så förbannat roligt med ett projekt med lite rejäl hands on och resultat som syns direkt. Det borde man göra oftare.

Det är varannan onsdag idag och därmed en USA-krönika på Makthavare.se. Den här gången handlar det om det svaga republikanska fältet i primärvalen.

Det här är något som får mig så arg att jag sparkar på väggarna. När riksdagen bygger om riksdagen.se väljer man att helt byta ut alla URL:er. Alla gamla länkar till riksdagsbeslut, protokoll, motioner, interpellationer…allt! går till en generisk 404-sida.

Det är inget litet problem. Lars Aronsson påpekar i en kommentar på riksdagens utvecklingsblogg att 2 500 länkar från Wikipedia till riksdagen.se plötsligt har blivit ogiltiga (hittat via @jocke). Webbredaktionens arroganta svar är att de varken kommer att titta på tekniska lösningar för att överbrygga problemet, eller ens bry sig om att säkerställa att samma sak inte händer i framtiden.

Att ha en stabil url-struktur är en förutsättning för en fungerande webb. Det är inte direkt nytt och okänt territorium vi är ute i. Diskussionen om varaktiga länkar måste ha uppstått ungefär fem sekunder efter att webben uppfanns och har varit ett stående hänsynstagande sedan dess. Utom hos riksdagen, uppenbarligen.