Idag släppte PTS sin årliga rapport, vilken du kan ladda hem i PDF-format här (>1 MB), som säger att antalet mobila bredbandsabonnemang gick om antalet fasta förra året. Jag har inte läst hela rapporten än, men hajade till på den här posten på Feber, som innehåller bilden nedan:

Bilden kommer självfallet från rapporten. Vad vi ser är antal bredbandsabonnemang, mobila (rött) och fasta (lila), över åren. Drygt 5 miljoner mobila bredbandsabonnemang, mot dryga 3 miljoner fasta.

Kurvan är onekligen talande, men vad säger den egentligen?

• Det finns en väldig massa fler mobila bredbandsabonnemang än fasta.
• Det är troligt att gapet ökar ytterligare.
• De fasta bredbandsabonnemangen håller samma nivå som tidigare.

Men det är också allt, inget om hastigheten på de mobila abonnemangen exempelvis. Vän av ordning påpekar då förstås att 4G finns i upp till 80 Mbit/s, och 3G kan komma upp i dryga 40 Mbit/s. I verkligheten är det förstås annorlunda, topphastigheterna uppnås inte förstås.

Vad det här verkligen betyder är att vi behöver börja utveckla mer riktat mot olika sorters enheter, från smartphones och tablets till datorer som kopplar upp sig via 3G eller 4G. Responsiv design är en bra början, men trots att såväl 3G som 4G kan uppnå tämligen höga hastigheter så betyder inte det att vi kan eller bör slarva med koden. Framför allt är det antalet http-anrop som ställer till det, eftersom svarstiderna över mobilnäten är väldigt långsamma. Vi behöver servera sidornas innehåll bättre, det är precis lika viktigt som att optimera bilder för enheten exempelvis.

Dessutom kvarstår det ständiga problemet med mobilnäten: de är inte stabila. Jag bor innanför tullarna i Stockholm och mitt 4G-abonnemang från Telenor snittar under 4 Mbit/s och tappar kopplingen ibland. Vi är många som trängs i näten, att räkna med maximal hastighet hela tiden är naivt och respektlöst mot slutanvändaren.

Slutsatsen är tämligen väntad: skriv tajtare och bättre kod, samt optimera för fler men sämre uppkopplingar allt eftersom användarna förlitar sig mer på sina mobila bredband. En rätt bra målsättning oavsett vilket, inte sant?

Gör om, gör rätt.

Rådet ”köp ett premiumtema som har funktionerna du behöver” är oansvarigt.

Du och jag vet förhoppningsvis att det finns bra och dåliga teman, oavsett vad de kostar. Det gör inte alla, prislappen blir en garanti för att det är kvalitet, fastän så inte alls behöver vara fallet. Jag förstår beteendet, ibland är det skönt att kunna lita på att saker bara fungerar och är bra, speciellt med tanke på hur otroligt mycket det finns att välja på till en plattform som WordPress. Men ett premiumtema är inte den säkra genväg som söks alla gånger. Kom ihåg det nästa gång du gör dig redo att betala $49 för något som målas upp som lösningen på alla dina problem. Det finns helt enkelt inga garantier.

Förutom att lära sig koda själv och göra rätt från början förstås. Det kanske finns en bok för det?

Den stora frågan är förstås vem som ska köpa den här boken. Svaret är enkelt: Smashing WordPress är skriven för WordPress-utvecklare och -designers. Gör du egna teman eller tillägg är det här boken för dig, och vill du lära dig förstå andras teman och tillägg är det också boken för dig. Däremot kan du inte vara komplett nybörjare, om en enkel PHP-rad får dig att börjar gråta under köksbordet bör du börja någon annanstans.

Och ja, oavsett vilken av mina tidigare böcker du äger så är det en bra idé att investera i den tredje utgåvan av Beyond the Blog. Dels för att mycket har hänt sedan sist och boken är uppdaterad samt utökad, och dels för att kodstandarden har förändrats en hel del och ju tidigare du följer den, desto bättre för alla.

Köp Smashing WordPress: Beyond the Blog, 3rd Edition var du vill, men vill du ge mig en liten slant i provision så kan du använda länkarna nedan.

• Adlibris
• Bokus
• Amazon (US)

Och du, en liten recension eller så på Amazon är alltid uppskattat. Trevlig läsning!

Så hur har det gått? Hur många har skrikit ut sin vånda över att gamla @tdhse bara innehåller länkar (samt en och annan påminnelse om bytet till @tdh) till sådant jag skriver på svenska online?

Noll (0) personer.

Låt oss titta lite närmre på hur det gått så här långt.

Har jag deltagit i färre diskussioner då, eller fått färre svar?
Nej, jag upplever det inte så. Kanske aningen färre svar från svenskar på de lite mer flummiga och lekfulla tweetsen eftersom de nu är på engelska, men å andra sidan får jag desto mer respons från engelskspråkiga twittrare på samma. Nollsummespel skulle jag vilja påstå, om inte bättre.

Hur har engelskspråkiga twittrare reagerat på att jag ibland spränger in svenska tweets (hashtaggade med #swe för övrigt) i flödet? Har de flytt i frustration?
Nej, inte alls. Faktum är att jag inte fått några reaktioner på det över huvud taget, något som kanske ändras om de svenska tweetsen blir lite mer frekventa, vi får se.

Slutligen, hur har det här påverkat interaktionen med mina engelskspråkiga följare?
Enormt positivt, med fler och fler diskussioner varje dag. Det är inte så konstigt, jag twittrade väldigt sällan på @tdh tidigare, av alla de skäl jag beskrivit tidigare, och nu är så gott som all kommunikation tillgänglig för hela världen. Jag är vnöjd med det så här långt.

Experimentet fortsätter, och jag får säkerligen anledning att återkomma lite längre fram. Så länge påminner jag om att det är @tdh som gäller på Twitter nu, om du vill prata med mig. Gamla @tdhse är istället en plats där du kan prenumerera på vad jag publicerar på svenska online, mestadels bloggposter från TDH.se och Nutopia.

Det finns bara en anledning till att dela upp en artikel på flera sidor på webben, och det är för att få fler annonsvisningar. Föga förvånande är det den så kallade gammelmedian som är bäst på det här, tidningar i synnerhet älskar att dela upp sina artiklar på flera sidor.

Ibland påstår de att de delar upp artiklarna för att det inte är trevligt att läsa så mycket text på en sida, att det inte ser snyggt ut, eller att det tar för lång tid att ladda. Det är rökridåer, inget annat – blott bortförklaringar för att kunna tjäna lite mer pengar på sina läsare.

Döm då om min förvåning när jag inser att New York Times, på många sätt den gamla tidens högborg, faktiskt fortfarande erbjuder en single page-länk i rutan till höger på alla artiklar. För ja, naturligtvis delar NYT upp sina längre artiklar på flera sidor de med – annonsvisningar och allt det där. Här kan jag dock acceptera beteendet för de ger i alla fall mig möjligheten att få hela artikeln på en sida, så som jag vill läsa den. Därifrån kan jag sedan skicka artikeln till Pocket, Instapaper, eller vad jag nu vill göra.

Om New York Times kan ge mig valmöjligheten att läsa en artikel som jag vill, då borde alla andra kunna göra det med. Vilket de förstås kan, de vill bara inte – det kanske betyder lite färre annonsvisningar och därmed mindre pengar, trots allt.

Fast inte från mig, som sagt – en sida, eller så läser jag inte alls. Det är en ännu sämre affär.