Så vad är rörpost egentligen? Rörpost är ett nätverk av rör mellan olika stationer och växlar. Ett meddelande läggs i en särskild transporttub som stoppas in i röret och svischar snabbt iväg till mottagaren med hjälp av tryckluft. 

Det första riktiga rörpostsystemet byggdes i London 1853. Det var centraltelegrafstationen som kopplades ihop med börsen två hundra meter bort. Det var en succé. Rörpostsystem byggdes snabbt upp i Europas storstäder. Det var en lösning på de stora tramsportproblemen med trafikproppar och mängder av hästbajs på gatorna i samband med industrialismen (det här var ju innan både cykeln och bilen).  

Berlin hade år 1940 hela 400 kilometer rörpostsystem och i Paris fanns som mest 467 kilometer ledningar som levererat 30 miljoner försändelser per år. 

När Carlton Hotel öppnade på Kungsgatan i Stockholm 1927 skröt man i sin reklam om rörpostuppkoppling. Vi kan se rörpost användas för kärleksbrev som i Stulna Kyssar och i börsmiljön i Wolf on Wall Street, men också på bilder från NASA:s kontrollcenter under Apollo-programmet, för att säkert skicka pengar från kassorna i stora varuhus och för verktyg och delar i fabriker. I Minnesota skröt en McDonalds-restaurang med att kunna leverera hamburgare med rörpost. Och fortfarande är rörpost ett praktiskt sätt att snabbt transportera prover mellan avdelningar på stora sjukhus. 

Men om man kan skicka brev och saker, då kan man väl bygga större rör och skicka människor i rören också, tänker du nu… Jo absolut!  

Redan 1865 provåkte hertigen av Buckingham en “rörpostlinje” mellan Euston och Holborn i London. I en artikel 1914 spår Dagens Nyheter att rörposten blir framtidens transportmedel, och på flera platser i världen har testbanor byggts genom decennierna. Elon Musk drömmer om att transportera människor i hastigheter på över 1 000 kilometer i timmen med sin Hyperloop. 

Har du något härligt rörpostminne att dela med dig av? 

Bonustips: bygg ditt eget rörpostsystem! Vill du bygga ett eget rörpostsystem där hemma? Du kan faktiskt bygga det av plaströr, dammsugare och lämplig ”kapsel”. 

Handsken Ironhand, järnhanden, har utvecklats av ett svenskt företag och är tänkt att vara ett hjälpmedel för de som av någon anledning förlorat sin styrka i handen. Den kan också användas i industrin för att göra tunga jobb utan att slita ut händerna. Den ökar styrkan med 20%, och greppet om till exempel ett tungt verktyg blir inte lika tröttande. Handsken kan också samla in data om belastningen.

Det här är en utveckling som pågått på många håll i världen det senaste decenniet. Det som behövs är motorer för att röra skelettet och sensorer som känner av omgivningen. Det behövs också snabba och små datorer som kan läsa av sensorerna och styra skelettet blixtsnabbt. Sen måste skelettet förstås ha energi och det behövs rätt mycket energi så antingen måste det finnas ett tungt batteri eller så sitter skelettet fast i vägguttaget. Men utvecklingen har hela tiden gått mot mindre och strömsnålare lösningar.

Astronauter som vistas länge i rymdens viktlöshet kan få problem med musklerna och skelettet. Det behövs inte lika mycket muskelkraft när kroppen inte påverkas av jordens dragningskraft. Då behövs inte heller lika kraftig benvävnad. Ett sätt för astronauterna att ändå behålla sin kraft och styrka är att träna hårt, med gummiband och maskiner med magnetiskt motstånd. Ett annat sätt som nu tar form är att bygga ett extra skelett att ha utanpå kroppen. Kroppens egen styrka kan förstärkas fem gånger eller mer. Tio kilo skulle kännas som två.

Exoskeletten som NASA utvecklar kan ha två funktioner: De ger astronauten ett motstånd så att musklerna tränas även om de inte skulle behöva ta i. De ger också astronauten extra kraft när de till exempel är på rymdpromenad och ska laga sin rymdstation. Astronauten kan också ha en robotkompis med sig som styrs av astronautens rörelser i exoskelettet. Roboten kopierar astronautens rörelser och då behöver astronauten inte göra de farligaste jobben själv.

Den del av en resa till mars som det går åt mest bränsle för är den första biten. Bränslet utgör 90% av vikten vid start för att raketen ska kunna slita sig loss från jordens dragningskraft. Sen behövs bränsle för att hålla kursen och för att bromsa in när raketen kommer fram. Tänk om det fanns en tankstation längs vägen?

Men det är inte säkert att det är tillåtet att öppna gruvor på månen, eller någon annan planet, asteroid eller komet. Eller också är det inte förbjudet? Detta är som med haven, de tillhör alla och samtidigt ingen. För att det inte ska bli bråk om hur vi använder dem har alla länder diskuterat och kommit överens om vad som är tillåtet. Ett enskilt land kan lagstifta om hur ett företag får utvinna naturresurser i rymden.

Flera företag undersöker möjligheterna att öppna gruvor på månen. Det är inte bara för att hitta guld och sällsynta grundämnen. Det är för att hitta vatten, men vad är vatten bra för? Jo, raketerna använder väte och syre och med hjälp av solenergi går det att dela upp vattnet för att tillverka raketbränsle. Vid månens poler och i skuggiga delar av kratrarna finns fruset vatten. På månen skulle gruvmaskiner bryta isen. Eftersom månen har en svagare dragningskraft än jorden är det lättare att ta materialet därifrån. Raketbränslet skulle kunna tillverkas på särskilda satelliter som får sin energi från solpaneler. Sedan har marsresenärerna en plats för mellanlandning och tanka raketen. De kanske får lite fika med en fin utsikt över jorden?

De amerikanska astronauterna i Apollo-programmet hämtade hem 382 kilo grus från månen mellan 1969 till 1972. Hela programmet uppskattas ha kostat 1325 miljarder kronor i dagens värde. Det blev nog historiens dyraste grus? Om rymdgruvor ska bli lönsamma behövs billig och lätt tillgänglig teknik för brytning. Och kanske efterfrågan kommer med skytteltrafik till Mars? Det finns bedömningar om att gruvor i rymden kommer att vara verklighet om 10-15 år. Inte bara på månen utan också i asteroidbältet.

Detta är något som upprepats i sekler, men var det så? Vem påstår det och varför? Kan ett påstående bli sanning med tiden? Idag, med fler källor också utanför den europeiska sfären vet vi att det finns fler exempel från skilda tidpunkter då människor utvecklat teknik för att trycka och mångfaldiga information. I Korea, Kina och Arabien finns det exmpel på tryckteknik. Gutenberg är trots detta en av dem som kanske mest påverkat riktningen i mänsklighetens historia. Han har blivit en symbol för den tekniska revolutionen. Oavsett vem som var först fick tryckkonsten dramatiska konsekvenser för religion och maktförhållanden i Europa.

I och med tryckteknikens genombrott i Europa under 1400-talet uppstod en informationsrevolution. Först var det kopparstick och träsnitt som gjorde att bildillustrationer kunde mångfaldigas och få spridning. Sedan blev det tryckta ordet en effektiv förmedlare av tankegods över hela kontinenten. En viktig förändring i samhället började när Martin Luther spikade upp 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg i Tyskland år 1517 och skakade den ordning där kyrkan hade makt över människor och furstar. Genom trycktekniken kunde Luthers katekes 1529 kunde mångfaldigas på flera språk och spridas. Den innehöll det viktigaste som en kristen skulle känna till. I både Sverige och Storbritannien tog monarkerna reformationen som förevändning för maktskiften där katolska kyrkan fråntogs sitt inflytande över invånarna.

Fake news är ingen nyhet

Påhittade fakta diskuterades i Storbritannien redan på 1600-talet. Naturfilosofen Francis Bacon bekskriver 1620 i sitt filosofiska verk Novum Organum om hur vår uppfattning om något påverkas av våra värderingar och hur vi reagerar på omvärlden. Värderingarna kan formas av skvaller och fördomar. Läkaren och filosofen Thomas Browne gav 1646 ut Pseudodoxia Epidemica där han utmanade och tillbakavisade vanliga feluppfattningar och uttryck av vidskepelse i sin tid. Varför var det viktigt? Browne ansåg att detta var en informationsepidemi. Men fortfarande var det en begränsad del av världen som Browne levde i. Europa. Precis som tryckkonsten är Internet en informationsteknisk revolution som förändrar världen men som också leder till att osann information sprids.

Mer än varannan människa på jorden är internetanvändare idag. Den samlade mängden information på Internet går knappt att beräkna. En internetanvändare i USA använder i genomsnitt 6 timmar per dygn åt digitala media. Vår uppfattning av världen påverkas inte längre av vad som vi kan se omkring oss eller läsa i en dagstidning som för bara några decennier sedan.

Källkritik idag

När vi på Tekniska museet har skolaktiviteter i vår nyhetsstudio tar vi upp frågor kring källkritik. En journalist bör använda källor som är så nära händelsen som möjligt. Uppdraget för eleverna är att fundera på vem avsändaren av informationen är, vem som publicerat den. Vad är syftet med en artikel, är det nyheter, underhållning eller en åsiktstext? Vilka bevis finns för påståenden i nyheten? Finns det hänvisning till någon källa i texten? Vad står det att läsa i andra källor? Är de trovärdiga? En effekt för eleverna är att de blir mer kritiska nyhetskonsumenter. Nyheterna vi ser är utvalda och bearbetade i flera led. Hur ska vi som nyhetskonsumenter tänka?

Det kanske första exemplet på ett falskt rykte som spreds på Internet 1994 är att Microsoft hade köpt upp katolska kyrkan. Det var åtminstone vad en falsk pressrelease som såg ut att komma från nyhetsagenturen Associated Press påstod. Innehållet i pressreleasen var parodiskt och det fanns många skäl att vara skeptisk till den. Microsoft kunde samma år visa att pressreleasen saknade verklighetsförankring.

Så hur ska vi hinna värdera all information som möter oss dagligen? Det är naturligt att vi är skeptiska till sådant vi inte känner till eller hört om tidigare men att vi jämför med sådant vi vet något om och som förstärker vår övertygelse. Det var sådant som Bacon och Browne funderade över redan på 1600-talet.

Svenska Internetstiftelsen har flera tips om hur vi kan tänka källkritiskt. Det handlar om att fundera över vem som är avsändare av informationen, att undersöka vad webbsidans syfte. Finns det kontaktuppgifter till avsändaren? Är webbadressen korrekt eller kan den vara fejkad för att se trovärdig ut? Lita inte på något första gången du hör eller ser det, undersök innan du sprider informationen vidare. Ett sätt är att bildgoogla på en påstådd nyhetsbild, påhittade nyheter har ofta använt dramatiska bilder som kan vara flera år gamla för att ”bevisa” sitt påstående.

Mycket har hänt med tekniken sedan Gutenbergs tid. Det känns som att nästan allt har hänt sedan dess. Men hur mycket har vi människor förändrats? Vi behöver mer än någonsin vara kritiska till all information vi ser.

Källor:

• Literary Forgery in Early Modern Europe, 1450–1800 redigerad av Walter Stephens, Earle A. Havens, Janet E. Gomez,
  Johns Hopkins University Press (January 15, 2019)
• Förfalskade träsnitt: https://hyperallergic.com/497448/copies-fakes-and-reproductions-printmaking-in-the-renaissance-blanton-museum-of-art/ (läst 2020-04-29)
• Mediekompass https://www.tekniskamuseet.se/wp-content/uploads/2016/12/studion-mediekompass-lararhandledning.pdf (läst 2020-04-29)
• Statistik om Internet: https://www.itu.int/en/ITU-D/Statistics/Pages/stat/default.aspx (läst 2020-04-30)
• Statistik om internetanvändning: https://www.itu.int/en/ITU-D/Statistics/Pages/stat/default.aspx (läst 2020-04-30)
• Falska rykten på Internet: http://hoaxes.org/archive/permalink/microsoft_buys_the_catholic_church (läst 2020-04-30)
• Källkritik på nätet: https://internetkunskap.se/article/5a86d6991ce56d4ad66e5fd9/sa-genomskadar-du-fejk-pa-internet?gclid=Cj0KCQjw7qn1BRDqARIsAKMbHDYSKxb4K0Ps8xk5X-pKFig2eptVXp9zskEcnmPd8LwmV8MckiaOKasaAqs4EALw_wcB (läst 2020-04-30)

De delar ur Tekniska museets samlingar som valdes ut för att digitaliseras och beforskas är alla relaterade till industrialismens olika faser och berättelser.  För Tekniska museets del har tyngdpunkten legat på ett praktiskt utforskande av själva digitaliseringsprocessen. Tre materialkategorier ur Tekniska museets samlingar valdes ut.

(A) Delar av företagsledaren och industrihistorikern Carl Sahlins omfattande arkivsamling

(B) Tekniska museets årsbokserie Daedalus 1931–2017

(C) 30 modeller ur Christopher Polhems så kallade mekaniska alfabet

Eftersom materialtyperna är av skilda slag, utfördes digitaliseringen på olika sätt.

(A) Carl Sahlins bergshistoriska samling består av nära 1 800 arkivkartonger fyllda till brädden med dokument, fotografer, ritningar, kartor och föremål. Materialet rör Sveriges gruvor och bruk.  Digitaliseringen av Sahlins samling innebar att delar av materialet gjordes sökbart genom indexering, katalogisering och inmatning av metadata i databassystemet Primus. Nära 46 000 poster ur samlingen tillgängliggjordes på DigitaltMuseum.

Med hjälp av digital teknik har projektet försökt hitta nya sökingångar i Sahlins samling för att nyansera och problematisera bilden av den svenska industrialiseringen. Det visade sig dock vara svårt att få fram den här typen av information. Delvis berodde det på att platsen för publicering egentligen inte är anpassad för arkivmaterial. Sahlins samling har även publicerats på plattformen Internet Archive.

(B) Tekniska museets årsbok Daedalus gavs ut mellan 1931–2017. Här finns en betydande källa till kunskap om teknik- och industrihistoria, men den berättar också mycket om Tekniska museets snart 100 år långa historia. År 2024 firar museet 100-årsjubileum!

Årsbokserien skannades och OCR-tolkades under 2016. Efter en del bearbetning av textmassorna kunde materialet analyseras på algoritmisk väg. Algoritmisk textanalys baserar sig på statistiska modeller för att fånga och upptäcka ämnesmässiga mönster i stora textdokument. Algoritmer för ”Topic modeling” kan utifrån samförekommande ord identifiera olika ämnen och teman, samt deras utbredning i textmaterialet. Årsbokserien finns nu publicerad i digitalt format på projektets webbsida. Där går det att söka efter specifika ämnesord, precis som i en digitalt född text.

(C) Polhems mekaniska alfabet är en samling trämodeller vars grundidé skapades av Polhem under 1700-talet för att lära ut mekanikens grundprinciper till studerande. Inom ramarna för projektet, 3D-avbildades dessa modeller för att testa olika sorters tredimensionella digitaliseringspraktiker för objekt. Exempelvis animatören Rolf Lindberg utgick från vanliga fotografier av Polhems modeller som han använde för att återskapa dem digitalt från grunden. Lindberg lade även till en typ av virtuell friktion i animationerna för att ge en något mer reell upplevelse av hur modellerna fungerade i praktiken.

Fem av modellerna genomgick också skiktröntgen (eller CT-skanning) på Linköpings universitetssjukhus, något som tilldrog sig ett stort intresse och dokumenterades av både Linköpings universitet och amerikanska History Channel. Genom att CT-skanna modellerna kunde de olika delarna separeras digitalt och därmed göras rörliga i en VR-miljö. På så vis går det nu att interagera med modellerna och visualisera deras rörelsemoment.

Ytterligare en metod som användes för att 3D-avbilda modellerna var genom så kallad fotogrammetri. Det innebär att ett objekt fotograferas från alla håll och kanter varefter materialet bearbetas i olika typer av programvaror. Skanningen utfördes publikt i museets utställningslokaler. En annan modell av Christopher Polhems sluss 3D-avbildades också med hjälp av fotogrammetri. Samtliga 3D-modeller finns tillgängliga på plattformen Sketchfab.

En utställning på Tekniska museet och en antologi

I februari 2019 öppnade en utställning på Tekniska museet som berättar om projektets arbete. Syftet med utställningen var att ge besökare en inblick i vad som pågår bakom kulisserna på museet. Museets främsta målgrupp är barn och ungdomar, vilket gjorde att utställningen behövde anpassas för yngre. Det digitala materialet som har producerats i projektet visas i utställningen med hjälp av olika applikationer. På så sätt får besökare möjlighet att interagera med materialet vid olika stationer. En film spelades också in i arkivet på museet för att på ett pedagogiskt och lättförståeligt sätt berätta mer om museets samlingar som har beforskats inom ramarna för projektet.

Med hjälp av tekniken skapas möjligheter för museets publik att själva undersöka samlingarna på nya sätt. Utställningen innehåller även en VR-upplevelse, som ska efterlikna den så kallade Kungliga modellkammaren. I VR kan besökare veva på handtagen och få modellerna att röra på sig. På så vis kan vi komma närmre en digital kopia med liknande funktion som originalmodellerna. Med utställningen hoppas projektet väcka nyfikenhet hos både barn och vuxna, att fortsätta att utforska museets samlingar och intressera sig för vilka möjligheter som tekniken skapar för forskningen.

Projektet har också givit ut antologin Digitala modeller. Teknikhistoria och digitaliseringens specificitet. Boken skrevs tillsammans av hela projektgruppen. Där berättas mer om samlingarna och digitaliseringsprocessen, forskningen, utmaningar och om lärdomar som vi har fått. Antologin finns tillgänglig i både analogt format på Tekniska museet och i sin helhet Mediehistoriskt arkiv.

Många gånger har arbetet inom projektet inneburit utmaningar, men har också givit en fantastisk möjlighet till utbyten och kompetensuppbyggnad för alla parter.

Ett partytrick i finare sammanhang på 1700-talet var att låta en grupp personer hålla i en ledning. Alla hoppade sedan till samtidigt när de fick en elektrisk stöt genom ledningen. Elektriciteten var ännu något som mest användes för att underhålla folk eller för vetenskapliga experiment. Vetenskapsmän provade elektricitet på alla möjliga vis. Ett känt experiment är de grodlår som sprattlade till när vetenskapsmannen Luigi Galvani gav dem en elektrisk stöt i sitt laboratorium. Året var 1780 och han hade kommit något viktigt på spåren.

Våra celler får sitt syre från blodet och använder det i sina ”kraftverk” för att generera energi. Utan syre kan vi inte leva. Att andningen och tillgången till luft var livsviktig har människan känt till länge. Men på vilket sätt den var det tog det tid att upptäcka. Syrefattigt blod som kommer till hjärtat är mörkt till färgen. I undervisning på 1830-talet kunde en demonstration gå ut på att visa en flaska med mörkt blod. När flaskan skakades om så att syre kom in i vätskan, blev innehållet rött. Hjärta och lungor samspelar för att fylla på blodet med nytt syre och sända ut till alla celler i kroppen.

Så eftersom hjärtat är en muskel, går den alltså att stimulera med elektricitet! De naturliga elektriska signalerna som styr hjärtat att dra ihop sig omkring 60 gånger per minut kommer dels från nervknutor i hjärtat, dels från hjärnan. Det händer dock att kroppens eget system inte fungerar som det ska. De första apparaterna för att styra hjärtat utifrån utvecklades omkring 1930 och gick på ström från vägguttag. En lång nål som var isolerad fram till spetsen stacks in i hjärtat och en elektrod fästes utanpå bröstkorgen. Naturligtvis var själva strömmen till hjärtat svagare än vägguttagets, men patienten var alltså bunden till en plats. Att pacemakern var en klumpig sak berodde på den teknikens teknik; den var utanför kroppen och förbrukade mycket ström. Det kunde vara bra med en lösning där patienten kunde leva som vanligt.

Den historiska kopplingen mellan hjärt-lungmaskinen och pacemakern.

Vi gör ett mellanspel i en teknik som hänger ihop med pacemakerns utveckling: Om hjärtat stannar, upphör transporten av syre till kroppens celler. Operationer kring hjärtat var mycket riskfyllda, det hände att patienter dog på operationsbordet. En sådan händelse i USA 1930 fick kirurgen John H Gibbon att fundera på en lösning för att hålla igång blodcirkulationen vid operationer i lungor och hjärta. Det gäller alltså att pumpa runt blodet i kroppen och tillsätta syre. Den första versionen av en maskin för detta var klar i slutet av 1930-talet. Clarence Crafoord, svensk pionjär inom hjärtkirurgi träffade Gibbon i USA 1939 och inspirerades av dennes lösning. Hans medarbetare i Sverige Viking Olof Björk och Åke Senning konstruerade Sveriges första hjärt-lungmaskin. Crafoord och Senning genomförde sedan världens andra lyckade operation med hjärt-lungmaskin 1954. Hjärt-lungmaskiner tar över flera funktioner, som att rena blodet från koldioxid och tillsätta syre. De har också övervakningsfunktion över blodvärden. Livsviktigt vid hjärtoperationer!

Åter till elektrisk stimulans av hjärtat: Den första pacemakern som gick att opera in i kroppen utvecklades av den svenske läkaren Rune Elmqvist. Den hjärtsjuke Arne Larsson fick en sådan inopererad av kirurgen Åke Senning 1958. Att den blivit så liten, berodde på att nu i slutet av 1950-talet började transistortekniken användas inom många områden. Det var radioapparater, datorer och allehanda elektronik som fick helt nya förutsättningar med de ärtstora, strömsnåla transistorerna. Kopplingen med batteri och transistorer som Elmqvist hade gjutit in i en plastkloss fungerade några timmar, sedan var de tvungna att byta den. Med tiden blev apparaterna säkrare och strömsnålare. Arne Larsson hade haft fler än 20 pacemakers när han avled vid 86 års ålder 2001. Pacemakers har sedan dess utvecklats så att de har inbyggda datorer, de mäter nervsignaler och ger stöd för hjärtat när det behövs. De loggar också vad som händer och patienten kan läsa av data för att läkaren ska kunna följa upp på distans!

Magdalena som är intendent vid museet berättar mer om pacemakern på museets Youtubekanal.

Vi avslutar detta inlägg med lite kuriosa: Egentligen visste Luigi Galvani först inte alls vad det var han åstadkommit. Det han antog var att det var musklerna som orsakade elektriciteten, att det fanns en ”animalisk elektricitet” som inte var samma sorts elektricitet som vid naturens åskväder. En annan vetenskapsman, Alessandro Volta, visade 1792 att det var metallerna själva som skapade elektriciteten i kontakt med det fuktiga materialet. Han lade ihop en bunt metallplattor med tygbitar som var dränkta i saltvatten och vips hade han uppfunnit det elektriska batteriet… Det är så vetenskapen gör framsteg. En teori ifrågasätts och prövas. Ofta uppstår en ny teori som i sin tur kan bli ifrågasatt.

Liv och andning hör självklart samman och det är också något vi ser i föreställningar som att ”anden” lämnar oss när vi dör. Vi dör om vi inte längre kan andas. Idén om att kunna hjälpa till med andningen uppkommer på 1670-talet då den engelska vetenskapsmannen John Mayow som forskat på andning föreslår att använda ett yttre undertryck som hjälp för inandning. Det dröjer till 1832 innan vi hittar en beskrivning på en andningsmaskin med denna princip.

Det fanns många tillfällen där en andningsmaskin kunde behövas. Gruvarbetare i koldistrikten kunde drabbas av giftig kolmonoxid och få hjälp med andningen. Nyfödda kunde också behöva hjälp med andningen. En särskild handdriven modell i barnstorlek med en bälg för att variera trycket uppfanns omkring 1870.

Det stora genombrottet för andningsmaskinen kom med poliosmittan. Polio som också kallades barnförlamning orsakas av ett virus som först infekterar luftvägarna. I vissa fall sprider sig detta virus till ryggmärgen och kan orsaka förlamning. Det är ett mycket smittsamt virus och drabbar ofta barn. Den sydafrikanske läkaren Stueart föreslog 1918 att en andningsmaskin skulle användas vid behandling av förlamning genom polio.

Järnlungan provades på en åttaårig poliosjuk flicka 1928 i Boston, USA. Den var en kammare av järn med en luftpump som förändrade lufttrycket i kammaren. Patienten hade huvudet utanför lungan och kroppen på insidan. När trycket i järnlungan sjönk, vidgades patientens lungor och luft kom in. Sedan höjdes trycket och patienten andades ut. Fler länder följde efter och utvecklade varianter av järnlungan. Sjukhusen fyllde salar med rader av järnlungor när polioepidemier gick över världen vid mitten av 1900-talet. Miljoner människor drabbades och de som överlevde kunde få men för livet. För några innebar det att de var beroende av järnlungan för återstoden av sitt liv.

I Sverige kulminerade polioepidemin 1953, med femtusen smittade. Tretusen drabbades av förlamning. Det var först under 1950-talet som fungerande poliovaccin utvecklats. I Sverige infördes allmän vaccination mot polio år 1957. Därmed behövdes inte järnlungan på samma sätt. Kampen mot barnförlamning har pågått över hela världen länge och tack vare vaccinering anses sjukdomen nu utrotad i de flesta länder. Endast två länder, Afghanistan och Pakistan, hade fortfarande utbrott av poliosmitta 2018.

Polioepidemierna och den stationära järnlungan var också drivande faktorer när respiratorn utvecklades. Det behövdes något som var mer flexibelt. En modell som blev framgångsrik utvecklades av Carl Gunnar Engström, som var infektionsläkare på Stockholms epidemisjukhus. Detta sjukhus öppnade 1893 och skulle ge vård vid epidemier som till exempel difteri, scharlakansfeber, smittkoppor, tyfus och kolera. Maskinen fick benämningen Engstrom Universal Respirator och bestod av ett bälte som direkt påverkade bröstkorgen med ett tryck så att patienten utandades. När trycket avlägsnades andades patienten in igen. Luften kunde komma naturligt genom näsan, eller genom en tub som förts in i luftröret genom ett hål i halsen. Nu kunde patienten ligga i en sjukhussäng vilket underlättade vården. Den första patienten som behandlades hade legat tio år i en järnlunga men drabbats av njurstenskomplikationer. Engströms och andras utveckling av respiratorn förpassade med tiden järnlungan till historien.

Vid epidemier, som med Coronaviruset i början av 2020, finns det en risk att respiratorerna på våra sjukhus inte räcker till. Det svenska företaget Getinge är ett av de större inom tillverkning av respiratorer. När det uppstod ett stort behov av respiratorer har bilproducenter världen över erbjudit sig att tillverka sådana för att öka produktionen. Möjligheten har uppstått eftersom bilproducenterna fått brist på bildelar när till exempel de regioner i Kina där de tillverkas satts i karantän.

I Tekniska museets utställning HyperHuman (invigd i mars 2020) står en stor svart kub bestående av åtta kuber och med tusentals blinkande röda punkter. Detta är ett av endast 70 tillverkade exemplar av parallelldatorn Connection Machine 2 (CM-2), som utvecklades av den amerikanska superdatorutvecklaren Thinking Machines Corporation och lanserades 1987. Maskinen skänktes till Tekniska museet av Parallelldatorcentrum vid KTH 2009.

CM2 var en vidareutveckling av den epokgörande CM1-datorn som var den första parallelldatorn. Upphovsmannen, Danny Hillis, ville skapa en dator för artificiell intelligens och han ville att den skulle efterlikna den mänskliga hjärnans sätt att tänka genom en mängd simultana processer i hjärnans neurala nätverk. Detta ville han åstadkomma genom att parallellkoppla tusentals små processorer som tillsammans skapade ett artificiellt neuralt nätverk.

Inte bara skulle detta härma hjärnans uppbyggnad. Genom att bygga datorn som ett nätverk av processorer skulle Hillis också komma runt ett problem känt som von Neumanns flaskhals. Den ungersk-amerikanske matematikern John von Neumann anses av många som den som först formulerade en dators grundläggande arkitektur, den så kallade von Neumannarkitekturen. Enligt denna arkitektur består datorn av en processor, ett arbetsminne, en styrenhet och ett användargränssnitt. Processorn arbetar mot arbetsminnet och oavsett hur kraftfull processorn än är så är den inte snabbare än förbindelsen till arbetsminnet. Problemet blev känt som von Neumanns flaskhals. Det var detta som Hillis ville komma runt genom att dela upp processorkraften i tusentals mindre parallellkopplade processorer. På detta vis skulle även kopplingen mellan arbetsminne och processorkraft delas upp i tusentals kopplingar.

Ett problem med den stora mängden processorer var hur de rent praktiskt och teoretiskt skulle kunna parallellkopplas. Processorerna var monterade på chip som rymde 16 stycken processorer, vilket betydde att 4096 chips behövde parallellkopplas. Nobelpristagaren Richard Feynman, som sommarjobbade på Thinking Machines Corporation, kom på att chipen borde kopplas som en hyperkub i tolv dimensioner. Thinking Corporations chefsformgivare Tamiko Thiel har i illustrationerna nedan skissat upp tanken kring hyperkuben. I denna kub av kuber utgörs varje kubs hörn av ett chip med 16 processorer. Varje chip är i sin tur direktkopplad till 12 andra chip.

Danny Hillis var bestämd med att datorns utseende skulle sticka ut och inte se ut som ytterligare ett kylskåp. Han ville dessutom att den inte skulle vara för hög. Höjden skulle kännas mänsklig snarare än respektingivande. Thiel gav därför maskinen samma höjd som henne själv, 158 cm. Hon var också mycket inspirerad av funktionalismens credo att form följer funktion och ville att datorns form skulle berätta något om dess funktion. Ganska tidigt i projektet kom hon därför att umgås med tanken att ge datorn en kubisk form och att den skulle se ut som en kub av kuber, precis som hyperkuben.

I de åtta kuberna som tillsammans utgör Connection Machines kub av kuber går det att genom ett semitransparent ytskikt se totalt 4096 röda dioder lysa i 32 rader och 16 kolumner för varje delkub. Varje diod motsvarar ett chip och visar aktiviteten i datorn. I vart och ett av kuberna sitter 16 mönsterkort och en huvudprocessor. Varje mönsterkort innehåller 32 chip och alltså lika många dioder. Det svarta semitransparenta plexiglaset skapade en känsla av mystik och de blinkande dioderna en känsla av liv samtidigt som de synliggjorde hur datorns processorer arbetade.

Den funktionalistiska minimalismen i formen hos Connection Machine och insikten att en dator kan ha ett inspirerande formspråk sägs ha fångat Steve Jobs och påverkade också formen till hans dåvarande datorprojekt NeXT Cube (1990), som liksom CM-datorn hade formen av en svart kub. Minimalismen och formfaktorn har sedan blivit något av ett kännetecken genom hela Apples produktkatalog sedan Jobs återvände till företaget 1997 och har därifrån sedan spridit sig även till andra företag.

Connection Machine har ställts ut på Museum of Modern Art i New York för sin nyskapande och inspirerande form och på en rad amerikanska IT-museer på grund av dess för sin tid nydanande tekniska funktioner. Tekniska museet är det enda museet i Europa som äger en Connection Machine och vi visar den i vår utställning HyperHuman. Där bidrar den till berättelsen om mänsklighetens ambitioner att skapa en artificiell intelligens.

Två dagar senare var museet tvunget att stänga för besökare på grund av ett pandemiskt virus, Covid-19, som först kommit till västvärldens kännedom tack vare ett AI-baserat larmsystem för smittsamma sjukdomar.

Det var den 30 december 2019 som det kanadensiska företaget Blue Dot larmade om att ett nytt smittsamt virus höll på att sprida sig i Kina. Deras AI-system hade genom analys av stora mängder data från internet uppmärksammat onormala nivåer av lunginflammation kring en marknad i Wuhan i Kina. Nio dagar senare flaggade Världshälsoorganisationen (WHO) för det vi nu känner som Covid-19.

Artificiell intelligens är idag centralt för att bekämpa Covid-19. Genom maskininlärning kunde forskarna på bara några veckor kartlägga coronavirusets genuppsättning. Utvecklingen av ett vaccin mot Covid-19 sker för närvarande med rekordhastighet, något som inte hade varit möjligt utan teknik för analys av stora datamängder. Samtidigt håller kinesiska forskare på att utveckla en AI-applikation som ska kunna hjälpa läkare med ett beslut kring vilka patienter som har störst möjlighet att kunna överleva. Det är helt enkelt ett AI-baserat urvalsprogram för vilka som bör få vård. Detta är en tillämpning som väcker frågor kring vad AI-tekniken verkligen ska användas till och vilka etiska dilemman AI-forskningen står inför. Frågeställningar som dessa har tidigare oftast ventilerats inom populärkulturens science-fiction genre.

Den kanske mest kända skildringen av artificiell intelligens i populärkulturen är från filmen ”År 2001 – Ett rymdäventyr” från 1968. I filmen styr den artificiella intelligensen i datorn HAL 9000 all verksamhet ombord på rymdskeppet Discovery One. När datorn börjar fungera konstigt och besättningen bestämmer sig för att stänga av den förekommer HAL dem och börjar döda besättningen i stället för att därigenom skydda expeditionens uppdrag.

Filmproduktionens rådgivare kring artificiell intelligens var professor Marvin Minsky, som tidigare grundat AI-laboratoriet vid MIT. Han kom att omnämnas i Arthur C. Clarkes romanversion av filmen som också kom 1968

In the 1980s, Minsky and Good had shown how artificial neural networks could be generated automatically—self replicated—in accordance with any arbitrary learning program. Artificial brains could be grown by a process strikingly analogous to the development of a human brain. In any given case, the precise details would never be known, and even if they were, they would be millions of times too complex for human understanding.

Nu blev det inte Marvin Minsky som kom att konstruera en AI-dator med ett artificiellt neuronnät under 1980-talet. Istället blev det Minskys doktorand, Danny Hillis, som konstruerade världens första fungerande parallelldator 1986. Den var inte på något sätt odlad, som Arthur C. Clarke tänkte sig det hela 1968, utan bestod av 65 536 små processorer som var parallellkopplade för att därigenom skapa ett artificiellt neuronnät.

Tanken med att efterlikna hjärnans nätverk av neuroner i ambitionen att skapa artificiell intelligens var alltså inte helt ny när Danny Hillis började sitt arbete i början av 1980-talet, men ingen hade fått det att fungera. De som hade försökt skapa artificiella neuronnät innan Hillis hade lagt fokus på processorerna. Till skillnad från sina föregångare fokuserade däremot Hillis mer på kopplingarna mellan processorerna, det vill säga själva nätverket i datorn, än på processorerna, som i hans dator bara var enkla 1-bitsprocessorer.

Syftet med Connection Machine var olika tillämpningar inom artificiell intelligens och att söka och bearbeta information i semantiska nätverk. Danny Hillis hade insett att ingen av den tidens superdatorer kom i närheten av att kunna sådant som han ville att en superdator skulle kunna, som till exempel avancerad mönsterigenkänning.

För att kunna tillverka datorn och mjukvara till den grundade Danny Hillis företaget Thinking Machines Corporation med finansiering från TV-bolaget CBS och den amerikanska försvarsforskningsmyndigheten DARPA. Företagsnamnet anspelade på att datorn efterliknade den mänskliga hjärnan och det var också ett namn som Hillis kände kunde fungera som en vision under en lång tid. När han tryckte igång den färdiga datorn för första gången sa han till sin personal att han hoppades att det skulle vara en dator som kunde vara stolt över dem. Synen på Connection Machine, som var världens första AI-dedikerade dator på den kommersiella marknaden, var inom företaget ofta som ett eget tänkande subjekt.

Men mer än att ”bara” fungera som en dator för tillämpningar inom artificiell intelligens så kom Connection Machine att förebåda en ny tid inom informationsteknologins historia. En av medarbetarna vid Thinking Machines var Brewster Kahle. Han drev ett projekt tillsammans med Apple och Dow Jones, som kallades för Wide Area Information Servers (WAIS). WAIS går enklast att beskrivas som en sökmotor för textsökningar i det dåvarande internet, några år innan webben. I sammanfattningen till ett paper 1989 skriver Kahle om WAIS:

Wide Area Information Servers answer questions over a network feeding information into personal workstations or other servers. As personal workstations become sophisticated computers, much of the role of finding, selecting, and presenting can be done locally to tailor to the users interests and preferences. This paper describes how current technology can be used to open a market of information services that will allow user’s workstation to act as librarian and information collection agent from a large number of sources. These ideas form the foundation of a joint project between Apple Computer, Thinking Machines, and Dow Jones. This document is intended for those that are interested in the theoretical concepts and implications of a broad-based information system.

Projektet ledde fram till att Kahle grundade företaget WAIS Inc för att kommersialisera tekniken. Några av kunderna var amerikanska kongressbiblioteket, Energidepartementet, Wall Street Journal och Encyclopaedia Britannica. När AOL köpte upp WAIS 1995 fick Brewster Kahle tillräckligt startkapital för att kunna starta webbanalysföretaget Alexa Internet, som i sin tur köptes upp av Amazon 1999 vilket möjliggjorde för Kahle att grunda Internet Archive.

Connection Machine var oerhört stark i att hantera stora datamängder samtidigt eftersom den hade tusentals processorer som kunde arbeta på olika uppgifter simultant. Hanteringen av Big Data möjliggjordes också mycket på grund av att hårdvaran hade en inbyggd Map/Reducefunktion, vilket introducerade detta sätt att arbeta. Map/Reduce består av en mappingdel som definierar en fast mängd data och delar upp dessa i delsteg för att sedan distribuera, och en reduceringsdel som bearbetar delmängder och därefter returnerar ett bearbetat svar. Metodens fördel ligger i att beräkningsuppgiften distribueras på flera olika processorer. En person som lärde sig denna metod på en Connection Machine i början av 1990-talet var den unga studenten Sergey Brin. Han skulle komma att förverkliga mycket av Brewster Kahles tankar från 1989 i stor skala och detta förändrade hans liv i grunden. Tillsammans med sin kurskamrat Larry Page grundade han 1998 ett IT-företag som inriktade sig på webbsökningar och som byggde på Map/Reducemetoden. Det företagets namn var Google och det var där som Map/Reduce fick sitt namn och sin tillämpning i riktigt stor skala.

Idag har Map/Reduce blivit standardlösningen vid hantering av Big Data och i princip alla datorer är parallelldatorer på så vis att de har flerkärniga processorer. Den moderna tillämpningen av Connection Machine-tekniken, som parallellitet och Map/Reduce har utgjort en grund för en ny IT-revolution med mängder av individanpassade digitala tjänster men också för analyser av de stora datamängder vi som kunder och användare lämnar efter oss. Det finns gott om exempel på sådant som inte varit möjligt utan parallelldatorn. Förutom de inledande exemplen kring Covid-19 går det även att nämna sådant som till exempel bildanalys, ansiktsigenkänning, aktiehandel i realtid, dataspelens AI och grafik, och självkörande bilar. Mycket av modern beräkningstung vetenskap, som till exempel att göra simuleringar kring globala klimatförändringar, skulle inte vara möjlig utan parallelldatorn. Den legendariska amerikanska nobelpristagaren i fysik, Richard Feynman, som var med att utveckla CM-datorn vid Thinking Machines, använde den i sitt arbete med att lägga grunden för ett nytt område, idén om kvantdatorn. Vår tids utveckling inom det området hade knappast heller varit möjlig utan parallelldatorn och Connection Machine.

Totalt tillverkades 70 Connection Machine 2. Tekniska museet är det enda museet i Europa som har en Connection Machine i sina samlingar. Museet fick den som gåva 2009 av Parallelldatorcentrum vid KTH, där den hade varit deras första parallelldator. Utifrån förkortningen CM fick den smeknamnet Bellman. Sedan dess har alla centrets superdatorer fått namn efter svenska skalder och författare.

Med utställningen HyperHuman på Tekniska museet är det första gången en Connection Machine ställs ut på museum i Europa. Det är en historiens ironi att ett pandemiskt virus som upptäcktes av ett AI-system tillfälligt stänger ner en utställning med den AI-dator som kom att möjliggöra den sortens AI-system som först larmade om viruset. Samtidigt innebär pandemin en storm av information som kan användas för att få bättre förutsättningar för att med AI-stöd kunna bekämpa framtida pandemier.

AB Ljungströms Ångturbin hade grundats 1908 av uppfinnarbröderna Birger och Fredrik Ljungström för att fungera som deras utvecklingsbolag kring turbinteknik. De hade precis patenterat en ångturbin som framför allt kom till användning för elproduktion i ångkraftverk.

Bofors, som var projektets andra part, seglade under 1920-talet upp som en internationellt viktig försvarsindustri. En bidragande orsak till detta var att fredsavtalet efter första världskriget förbjöd tyska industrier att tillverka vapen. Genom ett samarbete med den tyska industrikoncernen Krupp fick Bofors ta över ordrar, ritningar och teknisk expertis. Företaget gjorde ett ansenligt tekniksprång men var i hemlighet ägt genom bulvaner av Krupp, som på detta sätt kunde komma runt reglerna i fredsavtalet. Genom ett uppköp 1934 tog Electroluxägaren Axel Wenner-Gren rollen som bulvan åt Krupp. Samtidigt hade den politiska situationen i Tyskland förändrats i och med Hitlers maktövertagande. Tyskland struntade nu i fredsavtalet och dess vapenindustri behövde inte längre bulvaner.

Det var under denna tid, åren 1930-1935, som det hemliga industriprojektet ägde rum. Nyckelperson var överingenjör Alf Lysholm vid AB Ljungströms Ångturbin. I slutet av 1920-talet hade ALÅ gett Lysholm i uppdrag att utveckla ett stationärt gasturbinaggregat. Under sommaren 1931 gick han vidare och tog fram konstruktioner för ett gasturbinaggregat för flygplansdrift. Bofors, som låg långt fram beträffande värmehållfasta material, tecknade ett optionskontrakt med ALÅ i december 1932, i vilket de åtog sig att tillverka en prototyp utifrån Lysholms ritningar. Denna prototyp var världens första tillverkade gasturbinaggregat för flygplansdrift, det som i dagligt tal nuförtiden brukar kallas för jetmotor. Aggregatet är en axialkompressormotor av turboproptyp, det vill säga turbinen driver en propeller. Prototypen testades vid Bofors åren 1934-1935, dock aldrig i luften. Projektet avbröts på grund av ett antal tekniska brister. Motorn fick bland annat problem med pumpning, det vill säga att luftflödet i motorn ändrade riktning. Det var uppenbart att den använda kombinationen av turbin och kompressor inte var lämpliga. Maskinen packades undan och blev sedan liggande i en låda hos ALÅ i många år och glömdes bort innan den hittades igen på 1970-talet och skänktes till Tekniska museet.

När projektet lades ner 1935 hade Lysholm genom sina nya lärdomar också tagit patent på en ren reaktionsmotor med en flerstegs centrifugalkompressor och ringformig brännkammare. Denna var långt före sin tid och låg till grund för utvecklingen av en jetmotor vid Svenska Flygmotor AB vid mitten av 1940-talet., den så kallade R-102. Vid det laget hade andra länder gått om Sverige beträffande jettekniken. Tyskland, Storbritannien och USA arbetade intensivt vid slutet av 1930-talet och under andra världskriget för att utveckla egna jetmotorer till sitt stridsflyg. Det första jetflygplanet som flög var tyskt och kom upp i luften i augusti 1939, strax före krigsutbrottet, medan de första amerikanska och brittiska jetflygen lyfte från marken 1942 respektive 1943. Kriget hann dock sluta innan jetflygplan blev det vanliga.

I Sverige insåg Kungliga Flygförvaltningen (KFF) jetteknikens fördelar och, i enlighet med nationens neutralitet och oberoende kring strategisk teknik, ansåg de att svensk industri skulle ta fram egna jetmotorer. KFF beställde därför 1944 en axialmotor från ASEA-ägda STAL (som från början också var ett Ljungströmföretag och uttyds ”Svenska Turbinfabriks AB Ljungström”) och en centrifugalmotor från Volvo-ägda Svenska Flygmotor (senare Volvo Flygmotor), där Lysholm anställdes. Efter några år slogs utvecklingsprojekten ihop och vidareutvecklade tillsammans STAL-motorn. Projektet avslutades i november 1952. Under sommaren hade två svenska militärflygplan skjutits ner av sovjetiska stridsflygplan i vad som kom att kallas för Catalinaaffären. I och med detta ville Flygförvaltningen inte längre vänta på en svenskutvecklad jetmotor utan antog ett erbjudande från den brittiska flygmotortillverkaren Rolls-Royce om att köpa in färdigutvecklade jetmotorer till det svenska stridsflygplanet Lansen. Den svenska jetmotorn flög därför aldrig utan kom istället att utgöra grunden till STAL:s gaskraftverk.

Samma år som det svenska jetmotorprojektet lades ner började världens första jetmotorutrustade passagerarflygplan flyga i linjetrafik. Det var det brittiska flygplanet de Havilland DH 106 Comet som började trafikera linjen London-Johannesburg med mellanlandningar i Rom, Beirut, Khartoum i Sudan, Entebbe i Uganda och Livingstone i dåvarande Rhodesia. Resan tog 23 timmar och 40 minuter, vilket var cirka fyra timmar kortare än med ett jämförbart propellerflygplan. Efter några haverier togs flygplanstypen ur drift och det skulle dröja några år innan jetdrivna passagerarflygplan, om uttrycket tillåts, fick luft under vingarna.

Med amerikanska flygplan som Boeing 707 och Douglas DC-8 från 1958 respektive 1959 ökades passagerarkapaciteten från Comets omkring 40 passagerare till över 150 passagerare. Boeing 707 hade dessutom en räckvidd på över 11 000 km, att jämföra med Comets räckvidd på drygt 2 400 km, något som möjliggjorde transatlantiska flyglinjer. Maxhastigheten ökade också från Comets cirka 800 km/h till omkring 1000 km/h för Boeing 707. Jetmotorn hade dessutom en bättre bränsleekonomi än propellerflyget, vilket gjorde flygresorna allt billigare. Mot slutet av 1950-talet fanns alltså de tekniska förutsättningarna för ett helt annat flygande och för turistresor till avlägsna resmål av en kvantitet som världen tidigare inte hade skådat eller ens haft möjlighet att föreställa sig. Medelklassen ökade i västvärlden under efterkrigstiden och flygbiljetterna blev allt billigare, så att allt fler hade råd med dem. Före jetflyget (1950) genomfördes världen över cirka 25 miljoner turistresor, varav många skedde med tåg eller bil. Idag genomförs globalt omkring 1,4 miljarder turistresor, de flesta med flyg. Runt Medelhavet har små pittoreska fiskebyar vuxit till groteskt exploaterade turistorter med gigantiska hotellkomplex för alla dem som för en relativt billig kostnad vill uppleva Sydeuropas varma klimat och för ett tag komma ur vardagstristessen. I Venedig har massturismen länge setts som ett problem som riskerar att förstöra staden. Resmål och upplevelser som tidigare var reserverade för ett välbärgat fåtal är idag tillgängliga för ett stort flertal.

En vidareutveckling av jetmotorn är raketmotorn, som har möjliggjort rymdfärder, landning på månen och utplacering av satelliter som till exempel ger oss ny kunskap om världen och universum, möjliggör navigationssystem som gps och modern telekommunikation.

Med jetflyget kunde även en globaliseringsprocess som redan pågått i hundratals år få ny fart. Den globala posttrafiken kunde förmedlas allt snabbare. Multinationella företag kunde lättare styra sin verksamhet i olika länder och världsdelar. Idéer, varor och tjänster kunde få en snabbare spridning. Olika former av professionellt utbyte, som till exempel konferensresor och studiebesök, kunde genomföras i ett allt större geografiskt område. Världen började knytas samman, vänskapsband och relationer blev allt mer oberoende av geografiska avstånd. Särskilt kom detta att gälla för en samhällsklass som uppbar yrken med många tjänsteresor och möjligheter att arbeta upp ett internationellt kontaktnät. Arbetsmigration underlättades och det blev allt vanligare att arbeta några år i ett annat land. Befolkningar började delas upp i ”någonstansare” och ”varsomhelstare”, där de senare väljer att bo, studera och arbeta var som helst i hela världen, medan de förstnämnda känner sig mer rotade på en plats.

Från i princip ingenting när det första jetmotorutrustade passagerarflygplanet togs i drift 1952 har det globala flygandet ökat till omkring 7 biljoner passagerarkilometrar om året. Enligt den Internationella klimatpanelen IPCC står flyget för omkring 2-3 procent av världens totala utsläpp av koldioxid och dess klimatpåverkan beräknas till 4-5 procent av människans påverkan på klimatet. Flygandet har därmed fått en moralisk dimension – många anser det helt enkelt omoraliskt att flyga och därigenom medverka till klimatförändringarna. Ett av de senaste årens stora nyord har varit ”flygskam”.

Att utsätta Alf Lysholm för denna flygskam förefaller dock orättvist. Han och hans verksamhet vid ALÅ var del i en internationell teknisk utvecklingsprocess. Redan 1903 hade den kände svenska uppfinnaren Martin Wiberg tagit världens första patent på ett jetflygplan, som han kallade för Luftmobil. Det var nio månader innan bröderna Wright genomförde världens första bemannade och kontrollerade flygning med ett flygplan. Wiberg dog två år senare och hann aldrig utveckla patentet ytterligare. Därefter hade både brittiska, italienska och tyska initiativ tagits för att utveckla en jetmotor. Sannolikt påverkade inte utvecklingsarbetet vid ALÅ utvecklingsprojekten i de andra länderna i särskilt stor utsträckning, om de ens kände till det hemliga svenska projektet. Men Lysholms jetmotorprototyp vittnar än idag på Tekniska museet om de innovativa processer kring jetmotorn under 1930-talet och krigsåren, som förändrade världen från 1950-talet och framåt.