Välkommen hem.

Hurra! Mina två paket har landat på ön. Nu håller vi bara tummarna för att inte tullen ska krångla till det med onödiga skatter och allt vad de kan hitta på. Något de i vanliga fall är väldigt bra på. Det som är bra med amazon är att de själva räknar ut skatten och man betalar den i förväg. På så vis kan man slippa undan indonesiskt lur. Om skatten skulle vara lägre än vad amazon har beräknat den till så ska man få tillbaka pengar. Något som dock aldrig skulle hända i det här landet. Skulle de mot förmodan beräkna skatten och komma fram till att vi betalt för mycket så skulle de pengarna hamna i en tulltjänstemans ficka.

Dags att påbörja kvällens insomning!

Vad är det med folk som tror att man kan se på en gravid kvinnas mage om det är en tjej eller kille som väntas?

“Ni kommer få en kille, det där är helt klart en killemage!”.  Otroligt provocerande att höra bara för att det är så svårt att svara något trevlig tillbaka.

Sov en stund på eftermiddagen. Det gjorde i alla fall benen gladare. Men det var lika svårt att somna och sova som det är nattetid. Blev väckt av våldsamt sparkande från insidan. Dessutom fick jag huvudvärk när jag vaknade som suttit i sedan dess! Spänningar?

Började morgonen med en strandpromenad. Havet är helt underbart nu. Stilla, rent, klart och blått. Hoppas det betyder att regnperioden är över. Det var ett tag sedan det regnade ihållande. Efter promenaden kom Wim hit och vi tog honom till huset för en guidad tur. När han hade lämnat oss åkte vi lite längre ut i Umalas till en av våra favoritwarunger för att äta lunch. På klassisk indonesisk vis. Vilket innebär färdig “pekmat” i ett glasskåp. Det var väldigt billigt och väldigt gott.

Min tallrik med spenat, ris, corn fritter, kyckling och tempeh.

Mat-Dan.

I kväll är jag ensam hemma. Eller ja, Kato är ju också hemma men han sover så han räknas nästan inte. Danne är ute på middag och galej med Wim. Själv åt jag två rostade mackor och drack ett glas varm choklad gjord på soyamjölk till middag. Har slutat med vanlig mjölk och yoghurt då det visat sig att laktos inte är min mages bäste vän. Lite trist då det laktosfria alternativen är väldigt begränsade här jämfört med i Sverige.

Dålig idé att dricka varm choklad. Fick en hysterisk svettattack och kom ganska snabbt på varför jag aldrig dricker varma drycker. Det är helt enkelt ganska äckligt när det är varmt i luften. Och varmt är det verkligen nu.

Sedan 19.30 ligger jag i sängen och lyssnar på Bright Eyes. Något jag alltid tycks göra när jag är ensam. Har inga andra planer än att slösurfa lite och sedan somna tidigt. Eller i alla fall påbörja insomningen tidigt så det inte hinner bli mitt i natten innan jag faktiskt sover. Känner att benen börjar värka igen.

Jag känner mig lite stressad över hur sjukt fort den här veckan har passerat. Imorgon är det redan fredag! Min kropp säger att det är tisdag. I helgen ska jag och Kato fortsätta packa lite, precis som förra helgen. Stackerongen har massor av hemska tänder på gång. Idag när han åt middag fick han en attack då han började gråta och ta sig i munnen, som att det gjorde ont. Men mest håller han humöret uppe och är en riktig liten filur. Det börjar bli dags för 18-månaderskontroll och vaccination. Ska bli intressant att se vad han väger och mäter sedan sist, som känns och var väldigt länge sedan.

Nej, nu ska jag surfa runt lite och se om jag kan hitta något annat att läsa om än den nykläckta prinsessan. Adios!

Sov jag verkligen så här dåligt när Kato växte i min mage? Man glömmer så fort. Men antagligen var det väl så.

Ännu en skitnatt har nått sitt slut. Varje gång jag vaknar under natten så tar det en evighet att somna om, hur trött jag än är. Först dyker det upp mängder av tankar i mitt huvud som jag måste gå igenom. Det i kombination med foglossningen som jag på egen hand lyckades förvärra igår genom att springa ner i havet och en herre i magen som säger åt mig hur jag får och inte får ligga är inte bra. Ingenting är bekvämt. Det gör bara ont eller ger mig lätt andnöd. Att det dessutom blir en ond cirkel med mina restless legs suger. Är jag extremt trött får jag extremt ont i benen. Får jag extremt ont i benen kan jag inte sova.

När jag vaknar på morgonen vet jag direkt att kroppen är död för benen skriker.

ÅÅÅÅÅH jag behöver verkligen en natt med normal sömn. Fast jag förstår att det inte kommer hända så hädan efter måste jag nog börja ta igen mig på dagarna istället.

Come to mummy!

Snart är de här hos mig. Ska dock inte packa upp något förrän vi flyttar in i nya huset. Nytt och fräscht kök måste ju ha nya fräscha prylar.

Jag är inne i en japansk period när det kommer till mat. Dock lagar jag den inte själv för jag vet inte hur man gör. Men jag äter den gärna. I kväll blir det sushi till The girl with the dragon tattoo. Å ena sidan känns det si så där att se en film vi på sätt och vis redan sett. Å andra sidan gillar vi Fincher väldigt mycket.  Å tredje sidan var inte den svenska draktatueringen så jäkla bra. Precis som majoriteten av svenska filmer.

Undra hur det kommer sig att det görs så mycket bra film i Danmark? Fick mig genast att tänka på en gammal klassiker. De grønne slagtere. De gröna slaktarna eller The green butchers, för er som inte kan danska. Jag alltså. Se den! Så sjuk och så rolig.

Sayonara!

Idag är det tydligen fettisdagen. Jag har inte sett till en endaste liten semla. Snyft. Så fort vi flyttat ska jag inviga nya ugnen och se till att det blir fettishelg. Ska äta semlor till frukost, lunch och middag tills jag aldrig mer vill se en semla igen.

Locket... Mmmm locket...

Tyvärr har jag aldrig ätit en god hembakad semla. Så det kanske inte krävs mer än en innan jag tappat suget. Kanske lika bra. Lite som att göra egen sushi. När hela processen äntligen är slutförd är man så äcklad av det hela att det inte är gott att äta. Åh nej. Nu blev jag illamående för jag kom att tänka på när jag och syrran gjorde världens äckligaste sushi en gång i tiden.

Ganska sällan får jag sammanbrott. I alla fall sett till hur många gånger jag BORDE få sammanbrott. Eller sett till hur många gånger en vanlig svensson skulle ha fått sammanbrott. Nu vill jag inte med det kalla mig en ovanlig svensson. Men jag har lärt mig ett och annat med åren utomalnds. Till exempel det där med vikten av att ha ett bra tålamod.

Vi valde alltså att bo i en världsdel där en majoritet av befolkningen inte är skitsmarta. Smarta som i att de kan behärska logiskt tänkande och vad vi svenskar tycker är normalt hyfs. Jag skulle kunna skriva en lååång lista på saker som skulle driva vem som helst till vansinne. Och ni som hängt med i alla våra renoveringsprojekt vet ju vilka vansinniga idéer indoneserna kan komma med. Men det är bara att bita ihop, annars stressar man sönder.

Ibland har man bitit ihop lite väl många gånger under en lite väl lång tid. Och så uppenbarar sig en situation då det är svårt att bita ihop längre. Idag hände det.

Här följer ett praktexempel på vad som är fullkomligt normalt i Indonesien.

Vi hade spanat in ett badrumsskåp på ett nyöppnat Ace Hardware inne i Denpasar. Eftersom vi ändå hade vägarna förbi svängde vi in där för att köpa det. Ace är en stor, modern butik som har det mesta till hemmet. De har även personal. I mängder. Precis som många andra butiker. Antagligen ungefär 70% mer personal än vad som egentligen behövs. Det kan ju kännas lovande när man kommer in i butiken och ser minst tre personer vid varje gång.

Det är bara det att i Indonesien är det inte lovande. För det betyder att ungefär en personal av fem vet vad de sysslar med. De andra gör helt enkelt ingen nytta, istället tar de din tid och energi.

Vi hittade badrumsskåpet och bad genast om hjälp från en av alla femton som jobbade på våningen som var lika stor som ett klassrum. Hon nickade glatt mot någon annan och försvann. För att inte komma tillbaka. Så vi frågade just någon annan som efter tio minuter kunde konstatera att skåpet på väggen var det enda som fanns kvar. Fine, tyckte vi och sa att vi kan ta det skåpet. Så gick det ytterligare tio minuter utan att det hände något alls. Alla försvann för att sedan passera oss gång på gång som om vi vore osynliga. Så vi frågade igen vad det var som hände egentligen och en kille med skruvmejsel kom fram för att plocka ner skåpet från väggen.

Killen ställer sig på en pall och stirrar på skåpet medan tre andra personal står bredvid honom. Han gör ingenting. Det är precis som att han inte förstår hur han ska göra. Vart sitter skruvarna? Hur ska jag göra? Tillslut (efter tre väldigt långa minuter) öppnar en tjej dörren på badrumsskåpet. Innanför sitter givetvis skruvarna. Var annars? Jaha, verkar killen tänka och spenderar kommande år på att skruva ut fyra skruvar samtidigt som han oroar sig för vad som ska hända med skåpet när skruvarna släpper.

Efter många om och men kommer skåpet ner. Vi ser över det och konstaterar att allt ser bra ut förutom att det saknas en hylla och vi vill att de packar in det i lådan. Några minuter senare får vi fråga igen vart lådan och hyllan är. En tjej börjar förvirrat leta bland alla lådor i butiken. Nu är jag redan extremt hungrig och lite lätt irriterad över att de är så handlingsförlamade och tillsynes ganska (underdrift) korkade.

Någon gång när hon börjar titta på alla lådor som är hälften så stora som hela skåpet rinner bägaren över. Alltså… Hur dum får man vara? Helt plötsligt börjar hon öppna och titta i lådor för enkla små handdukshängare. Skojar hon med oss, sig själv och resten av världen? Personal passerar men ingen säger någonting. Ännu en gång får vi fråga vad det egentligen är som händer. Efter ett tag kommer en kille och säger att lådan är borta men de kan packa den i något annat. Fine, säger vi och frågar vart den extra hyllan tog vägen. Han försvinner igen. Alla försvinner. Vi är osynliga. Vi finns inte. Badrumsskåpet finns inte? Fast  den där tjejen fortsätter jämföra minimala lådor mot det, som om hon hoppas att det ska krympa när hon närmar sig.

Vi går. Ingen av våningens femton personal märker det.

Under tio minuter på motorcykeln kan jag inte sluta irritera mig och framförallt förundras över hur otroligt inkompetenta människor kan vara. Och så kommer jag att tänka på alla andra inte så smarta saker som händer runt om kring oss varje dag. Allt som jag lyckats trycka undan och bara gå vidare ifrån. Så blev den här dagen, dagen då det blev dags att börja om från noll igen. Bita ihop på nytt och höja toleransnivån till nödvändig nivå. För att sakta, sakta börja låta den sjunka.

Har vi inte tid att lägga en halv dag på att köpa ett skåp som ligger och väntar rakt framför näsan på oss så får vi helt enkelt hitta ett annat.

T-I-I.