Ränta på ränta-effekten handlar som bekant om effekterna av att du får avkastning på din avkastning. Det har, halvt på skämt, halvt på allvar, beskrivits som både världens åttonde underverk och som en av universums starkaste krafter. Resultatet blir att ett sparkapital växer exponentiellt – detta är också grundprincipen bakom långsiktigt aktiesparande. 

Att kasta grus i detta maskineri är tanken bakom den franske ekonomen Gabriel Zucmans idé om en ny förmögenhetsskatt. Eller som han uttrycker det i boken Miljardärsskatt: Så kan den införas (2026), som gavs ut i samband med att Zucman nyligen besökte Sverige: 

”Om de superrika inte bidrar med ett minimibelopp i skatt varje år kommer deras förmögenhet att fortsätta öka snabbare än alla andras – detsamma gäller deras makt inklusive makten att snedvrida marknaderna, den rådande ideologin och politiken till deras fördel.” 

Liknande tankegångar har också förts fram av den socialdemokratiske jämlikhetsutredaren Per Molander, som utifrån ränta-på-ränta-effektens resultat argumenterat för arvs- och förmögenhetsskatter, i bland annat boken Ojämlikhetens anatomi (2014).

Hos både Zucman och Molander finns en oro över att samhället förvandlas till en oligarki där meritokratins principer hotas och systemet riggas till de redan förmögnas fördel. 

Det är förstås en rimlig oro, och ett klassiskt problem inom den politiska filosofin. Om ett samhällssystem ger en viss grupp oproportionerliga fördelar kommer det förr eller senare att få negativa konsekvenser, och det gäller oavsett om den privilegierade gruppen är de mest förmögna, poliser och militärer eller medlemmar i en viss fackförening.

Vad både Zucman och Molander (sannolikt av ideologiska skäl) bortser från är att en välfungerande marknadsekonomi i sig tycks vara ett utmärkt skydd mot oligarkier.

Många har pekat på likheterna mellan USA under den senare delen av 1800-talet – the gilded age – och vår samtid. Visst är det lätt att se likheterna i form av stora tekniska framsteg som kommersialiseras och förändrar samhället, och de stora förmögenheter som växer fram som följd. 

En av den tidens rikaste var järnvägsentreprenören Cornelius ”The Commodore” Vanderbilt, som vid sin död 1877 var världens rikaste man. Hans son Billy ärvde 95 procent av förmögenheten, ett arv som uppgick till hundra miljoner dollar, motsvarande drygt en procent av USA:s BNP. Det kan noteras att detta är en lägre andel av BNP än förmögenheterna hos dagens amerikanska techentreprenörer, Elon Musk undantagen.

Det är i dag svårt att hitta en enda dollarmiljardär som kan spåra sin förmögenhet tillbaka till det sena 1800-talets guldår.

Det intressanta är dock vad som hände sen. Givet ränta-på-ränta-effekten, en genomsnittlig avkastning på 10 procent per år på den amerikanska aktiemarknaden sedan 1900 och trots arvsskatter, skulle man kunna tänka sig att listan över dollarmiljardärer var fylld med Vanderbilts, Rockefellers och Carnegies. Men de lyser med sin frånvaro. I själva verket konstaterar Victor Haghani och James White i boken The Missing Billionaires (2023) att det i dag är svårt att hitta en enda dollarmiljardär som kan spåra sin förmögenhet tillbaka till det sena 1800-talets guldår.

Georgios Sideras på forskningsinstitutet Ratio gjorde en liknande iakttagelse när han nyligen analyserade den data som även Zucman utgår från, tidskriften Forbes lista över dollarmiljardärer. Slutsatsen blev att ”ungefär 1 av 10 faller bort från listan varje år. Efter fem år har ungefär en tredjedel fallit bort. Efter tio år är ungefär hälften borta och ersatta av nya miljardärer.” Eller som Affärsvärldens chefredaktör Peter Benson nyligen beskrev saken: ”På den absoluta toppen är ‘ståndscirkulationen’ extremt hög”. Talesättet att den första generationen förvärvar, den andra ärver och den tredje fördärvar stämmer onekligen, även om förloppet i många fall tycks vara ännu snabbare.

Att det ser ut så här, tvärtemot Zucmans antagande, handlar om djupt mänskliga faktorer. Att vi tar för små eller för stora risker i våra investeringar eller konsumerar mer än vad vår privatekonomi tål, är saker som sker i alla inkomst- och förmögenhetsskikt. Någon skulle säkert argumentera för att riskerna för dessa beteenden är särskilt påtagliga i fördelningskurvans svansar. Lägg till detta skilsmässor och andra oförutsedda händelser vid fel tillfälle och bilden blir ännu mer komplicerad. Att få full utväxling av ränta på-ränta effekten kräver helt enkelt en enorm disciplin.

Som författarna till The Missing Billionaires konstaterar kan man åtminstone hoppas att arvtagarna till 1800-talets stora förmögenheter hade det kul medan de satte sprätt på pengarna. 

Men ståndscirkulationen i toppen handlar förstås också om den välfungerande marknadsekonomins inneboende krafter. Nya idéer och företag uppstår ständigt och slår ut gamla. Det är en process som tenderar att skapa nya förmögenheter snarare än att göra de gamla större. Att bejaka denna kreativa förstörelse är sannolikt det bästa sättet att värna meritokratin och skydda oss mot oligarki – såväl som att säkerställa ett växande välstånd.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

För övrigt är det värt att reflektera över att de som har bäst förutsättningar att dra fördel av ränta på ränta-effekten lär vara den breda medelklassen, som har merparten av sitt kapital uppbundet i långsiktigt pensionssparande. 

Stora förmögenheter skapas och förstörs, och så kommer det att vara även i framtiden. Men en av de viktigaste förändringarna i västvärlden sedan Cornelius Vanderbilts tid är, som nationalekonomen Daniel Waldenström skriver i boken Superrika och jämlika (2024), att en allt större del av de totala förmögenheterna tillhör den sparande medelklassen. 

När Daniel Helldén valdes till Miljöpartiets språkrör i Örebro 2023 var det tajt, 131 röster mot 130. Det var inte bara en fråga om person utan också ett val mellan två olika inriktningar för den gröna rörelsen. Skulle man smalna av, fokusera på miljö-och klimatpolitik, eller fortsätta bredda partiet för att profilera sig i sociala och ekonomiska frågor. 

Helldén var en symbol för den första linjen, kom från Stockholms stad där han som trafikborgarråd styrt tillsammans med allianspartierna. Han betraktades därmed som pragmatiskt orienterad, någon som eventuellt skulle fila ner vänsterpolitiken och dra partiet mot mitten. Men de 130 ombud som såg skeptiskt på en sådan utveckling hade inte behövt oroa sig. 

I dag är Miljöpartiet det parti i riksdagen som vill höja skatten mest. I sin senaste skuggbudget presenterade man skattehöjningar på totalt 74 miljarder kronor – vilket kan jämföras med Vänsterpartiets 66 miljarder och Socialdemokraternas 22 miljarder – och motsatte sig även regeringens utökade jobbskatteavdrag och sänkningen av arbetsgivaravgiften. Därtill är MP det parti som vill öka statens omfång mest, med 142 miljarder i ökade utgifter för att vara exakt. 

Så har det dock inte alltid varit. 

2010 stod den liberala idéhistorikern och författaren Johan Norberg tillsammans med Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand på en scen i Almedalen. Under en klassisk Almedalsrubrik, ”Hur liberala är de gröna och hur gröna är liberalerna?”, skulle det bli en av veckans stora debatter. Men mycket debatt blev det inte, flera som var på plats i publiken beskrev det snarare som en mystillställning.

Det var en tid då steget mellan liberalismen och Miljöpartiet inte var så stort. Då allianspartierna präglades av reformtrötthet, och bristande engagemang i frihetsfrågor, framstod MP:s decentralism och maktkritik som uppfriskande. Den liberala skribenten och författaren Mattias Svensson skrev exempelvis en lång röstförklaring i det borgerliga magasinet Neo där han pläderade för att Miljöpartiet utgjorde det perfekta proteströstalternativet för missnöjda liberaler.   

Jag har tidigare här i Smedjan skrivit om denna utveckling, om hur det parti som tidigare betraktade sig som en alternativ utmanare till både höger och vänster trycktes in på den klassiska höger-vänsterskalan. Den mest uppenbara, och ofta refererade, orsaken går att finna i regeringssamarbetet med Socialdemokraterna. Vilka man väljer att bygga allianser med spelar roll, samarbeten färgar av sig. Att dagligen sitta och kompromissa och driva fram politik med en regeringspartner kommer onekligen leda till att man slipar ner konfliktlinjer och i viss mån börjar godta varandras politiska och ideologiska utgångspunkter. Annars blir det svårt att sitta i regering. Framförallt för ett litet parti. 

Det är dock inte bara en förändring sprungen ur samarbetet med Socialdemokraterna, utan en ideologisk utveckling man själv drivit på.

MP har med andra ord gått från att vara ett reellt alternativ för missnöjda nyliberaler till att bli ett ytterkantsparti till vänster i den ekonomiska politiken. Det är dock inte bara en förändring sprungen ur samarbetet med Socialdemokraterna, utan en ideologisk utveckling man själv drivit på.

***

I MP:s första idéprogram från 1982 beskrivs den gröna ideologin stå i skarp kontrast till både höger och vänster. När andra partier, som Socialdemokraterna och Moderaterna, skissade fram sin ideologiska självbild utifrån individens relation till staten, det offentligas uppgift och ekonomins natur, utgick den gröna ideologin från de tre solidariteterna: ”Vår ideologi vilar på en solidaritet som kan uttryckas trefaldigt: solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer, och solidaritet med alla världens människor.” 

Den formuleringen har följt med partiet sedan dess, det är den ideologiska grundvalen. När man kommit in på ekonomiska frågor har det varit decentralism och småskalighet som utgjort den huvudsakliga utgångspunkten. Den som går till senare källor, exempelvis partiprogrammet från 2005, kommer att finna långa partier om lokalt entreprenörskap, om hur ekonomiska organisering fungerar bäst när man tar hänsyn till lokal kunskap och civilsamhällets föreningar. Att leva i solidaritet med det ekologiska systemet och kommande generationer med andra ord.

I grunden är det ett alternativt synsätt på ekonomin där det kapitalistiska vinstintresset ska ifrågasättas, men där man också förhåller sig skeptisk till storskaliga politiska lösningar. Eller som man beskriver det mot slutet av det ideologiska avsnittet i programmet:

Den gröna rörelsen vill förena frihet för individen med solidaritet. Detta är värden som har formulerats av många före oss. Men vi bär på en förståelse, som varken är höger eller vänster, om hur dessa värden kan kombineras med maktdecentralisering, småskalighet, självtillit och ett långsiktigt ansvarstagande för vår världs framtid.

I praktiken mynnade det ibland ut i liberal sakpolitik. Där fanns exempelvis en önskan om sänkta arbetsgivaravgifter då man såg entreprenörskap som en viktig del i effektiv resursanvändning, sänkta skatter på arbete som en del i en grön skatteväxling och en önskan om en mer liberal arbetskraftsinvandring.

Friskolor sågs som exempel på småskalighet, en möjlighet för alternativ pedagogik och organisering.

Även i friskolefrågan intog man en liberal hållning – friskolor sågs som exempel på småskalighet, en möjlighet för alternativ pedagogik och organisering. Något annat än de kommunala skolhuvudmännens likriktning. Addera en kritik av statlig makt och övervakning och det är inte svårt att förstå varför liberaler flörtade med Miljöpartiet under det sena 00-talet.

Men under Fridolin och Åsa Romson svänger partiet i skolfrågan och blir en självklar del i vänsterblocket, till skillnad från den tidigare, åtminstone bitvis, mittenorietnterade positionen. Och efter regeringssammarbetet med Socialdemokraterna händer även något annat – Miljöpartiet börjar intressera sig alltmer för ekonomi och då framförallt ekonomisk jämlikhet.

2021 släpper partiet under Märta Stenevis ledning skriften Program för social rättvisa. Begreppet social rättvisa har varit återkommande genom partiets program och manifest, men då ofta i form av vaga skrivningar om lika möjligheter och att motverka slitningar i samhället. Men här kopplades begreppet samman med klassisk vänsterretorik. Skriften beskriver i längd hur de rikaste drar ifrån, och att skattesystemet gynnar kapitalägare, något man menar skapar behov för en höjd progressiv beskattning på både kapital och inkomster.

Miljöpartiets vänstergir var med andra ord inte något som partiets tvingades in i på grund av samarbetet med Socialdemokraterna, utan något man själv arbetade fram internt. Den gröna ideologins gamla ambition om att stå utanför den traditionella höger-vänsterskalan försvann, och MP skrev tydligt in sig själva i den politiska vänstern, både sakpolitiskt och ideologiskt.

När man tittar på hur förespråkandet för den mer vänsterbaserade ekonomiska politiken tar sig uttryck i budgetprioriteringar och den konkreta sakpolitiken syns även en annan principiell omvandling – decentralismen har bytts ut mot centralistiska, planerande ambitioner.

Det blir som tydligast i industripolitiken och finanspolitiken. I partiets senaste skuggbudget vill man frångå det finanspolitiska ramverkets balansmål genom att låta den totalförsvarsfond, som sedan juni 2025 lades utanför ramverket, även innefatta utrymme för att investera i grön teknik. Här är man inte bara det parti som vill öka utgifterna och höja skatten mest, utan också det som vill gå med mest underskott, 67 miljarder jämfört med regeringens budget.

Anledningen är enkel – man litar inte på marknaden. Den tekniska utveckling som behövs för att ställa om och nå klimatmålen ses inte kunna ske på marknadsmässig basis. Det krävs statliga stöd och planering för att ta de stora teknologiska sprången. För att hålla kursen, se till att politiken satsar på rätt tekniker, vill partiet att finanspolitiska rådet ska granska och se till att det utökade investeringsutrymme används ”för nödvändiga och samhällsekonomiskt effektiva investeringar i grön omställning”. En välvillig beskrivning skulle vara satsningar på ny grön teknik. En illvillig nya Northvoltsatsningar. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Förändringen från 2005 års program – då man i längd beskrev vikten av lokalt entreprenörskap som centralt för teknisk omställning, och om att nyttja civilsamhällets lokala kunskap – är radikal. Sverige har med andra ord i dag inte ett utan två ytterkantspartier till vänster. Och därtill en socialdemokrati, som efter sina omtalade arbetsgrupper och återgång till materialismen, sakta men säkert travar vänster ut. Den där breda mitten börjar bli ganska tom.  

I ett hem med ett fåtal barn kan det snabbt bli smutsigt. I en lokal som huserar uppemot 20 barn om dagen är fungerande städning helt central. Det är därför självklart att Stockholms stad valt att säga upp avtalet med städbolaget som bedrivit lokalvården på Södermalms förskolor och som uppdagats fuska med tidrapporteringen. Men i stället för att vända sig till ett av de många seriösa företag som erbjuder städtjänster har Stockholms rödgröna styre valt att ta över allt större delar av lokalvården i egen regi. 

Därmed ökar kostnaderna för städningen av lokalerna på Södermalm med 4,7 miljoner kronor vilket är en ökning med närmare 50 procent. Att dra undan mattan för privata företag och samtidigt låta kostnaderna skena är inte ett seriöst sätt att hantera stockholmarnas skattepengar på. Det blir inte heller en högre kvalitet på städningen eller bättre arbetsvillkor för lokalvårdarna. Varken stadens förskolebarn, lokalvårdare eller företagare vinner med andra ord på att städningen av staden socialiseras.

Stadens yngsta medborgare kommer med andra ord att behöva betala notan.

Det finns flera hundra städbolag i Stockholms stad. De allra flesta är anknutna till branschens största arbetsgivarorganisation Almega Serviceföretagen och har därmed kollektivavtal för sina anställda. Men bara runt 30 procent av de seriösa städbolag deltar när staden upphandlar lokalvård. Resterande 70 procent anser det ansvarslöst av staden att ha som praxis att anta det lägsta anbudet. Det resulterar i att de aktörer som är med och tävlar om upphandlingen dumpar sina priser och ges incitament att göra avkall på arbetsvillkoren för lokalvårdarna. I värsta fall öppnar det även dörren för välfärdsbrottslighet. 

I stället för att höja kompetensen inom upphandling och använda kvalitetsmått som beslutsunderlag har det rödgröna styret beslutat sig för att bygga upp en stor städorganisation i stadens egna regi. Det betyder att staden behöver köpa in mängder med material och redskap, administrativa funktioner behöver inrättas och flera tusen personer behöver anställas.

Det är ett betydligt mer kostsamt alternativ än att förändra metoden för hur staden upphandlar, vilket stadens förskolebarn kommer att märka av när de når skattebetalande ålder. 

För pengarna till att betala för den kommunala städorganisationen finns egentligen inte. Sedan de rödgröna tog över makten i Stockholms stadshus har stadens skuldsättning ökat med närmare mer än 25 procent och är uppe i 85 miljarder kronor. Bara räntekostnaden för 2025 kostade lika mycket som nästan 6 000 barnskötare. 

De rödgröna borgarråden har samtidigt satt förskolebarnen i skuld.

I praktiken betyder det att Stockholm stad kanske inte kommer ha råd att anställa personal som skolsköterskor och studievägledare på ett adekvat sätt de kommande decenniet. Vägarna som löper genom staden riskerar att bli håligare eftersom pengarna som hade behövt gå till asfalt för att fylla igen dem, i stället kommer att gå till att betala höga räntekostnader. Stadens yngsta medborgare kommer med andra ord att behöva betala notan för det rödgröna styrets socialiseringsiver.

När staden blir både en stor beställare och utförare, påverkas dessutom resten av marknaden drastiskt. Det blir svårt för företagare, som investerat sina besparingar och som alltid arbetat innanför lagens gränser, att hitta personal och sätta marknadsmässiga priser. Just städbranschen har dessutom ett rykte om sig att vara en arena för både ekonomisk brottslighet och arbetsmiljöbrott, men de oseriösa aktörerna skulle enkelt kunna konkurreras ut ifall borgarråden valde att prioritera seriösa företag i utformningen av upphandlingarna. . 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Barnen på Södermalms förskolor kommer förhoppningsvis att röra sig i renare lokaler framöver när städningen sker i kommunal regi i stället för av ett oseriöst företag. Men de rödgröna borgarråden har samtidigt satt förskolebarnen i skuld. Det är just de som kommer att betala för det här styrets utbyggnad av de kommunala åtagandena. Mer marknadstillvända och kostnadseffektiva vägar framåt har aktivt valts bort av borgarråden. Den kommunala städjätten som de initierat kan inte beskrivas som något annat än ett ideologiskt prestigeprojekt, vars nota är bordlagd till de stockholmare som i dag går i galonbyxor och tycker om sand. 

Ungerns väg från kommunismen var annorlunda. Det uppstod aldrig någon paraplyorganisation som samlade oppositionen, likt Solidaritet i Polen eller Medborgarforum i Tjeckoslovakien. Redan vid de första demokratiska valen i april 1990 fanns det i stället ett brett utbud av partier att välja på: ett konservativt, ett kristdemokratiskt, två liberala, ett agrart, ett reformerat kommunistparti som nu kallade sig socialister och, förstås, ett kommunistparti som fortfarande var kommunistiskt.

Fidesz, Viktor Orbáns parti, var ett av de liberala hoppen. När eran Orbán nu på söndag kan ta slut, eller för första gången på 16 år åtminstone få en paus, måste man därför återvända till den period och den process som lett landet, Orbán och partiet hit. Fidesz gick hyggligt i det första fria valet 1990, men kvällens stora segrare blev konservativa Ungerns demokratiska forum (MDF), vars partiledare József Antall bildade regering tillsammans med Kristdemokraterna och Småbrukarpartiet. Antalls projekt, och här kommer skillnad nummer två gentemot grannländerna, var inte i första hand ekonomiskt. Till skillnad från i Polen, Tjeckien och Estland präglades politiken inte av snabba marknadsekonomiska reformer. Ungern kom i stället att tillämpa det som brukar kallas gradualism – en stegvis övergång till privat ägande och marknadsmekanismer, väsensskild från den polska chockterapin där priserna omedelbart släpptes fria. Det ungerska plåstret avlägsnades långsamt och försiktigt.

Antalls huvudsakliga projekt var i stället den ungerska nationen. I ett uppmärksammat uttalande 1990 förklarade han sig vara premiärminister, “i själen”, för femton miljoner ungrare. Utöver de tio miljoner ungerska medborgare som han formellt företrädde räknade han också in de etniska ungrare som levde i Rumänien, Slovakien, Ukraina, Österrike och Serbien.

Ungern kom i stället att tillämpa det som brukar kallas gradualism – en stegvis övergång till privat ägande och marknadsmekanismer.

Antall bröt därmed ett halvsekellångt tabu: Trianon. Fredsfördraget efter första världskriget där Ungern förlorade två tredjedelar av sitt territorium. Ungerns fascistiska regering under mellankrigstiden strävade förstås efter att riva upp Trianon, men under kommunisttiden rådde tystnad. Med demokratiseringen kom historien tillbaka.

Det fanns de som ville gå längre än Antall och inte bara symboliskt markera närhet till ungrarna i grannländerna. MDF rymde vid den här tiden en extremnationalistisk falang, under ledning av partiets vicepresident István Csurka. Csurka, känd dramatiker, arresterad och internerad efter sin medverkan i revolutionen 1956, under 1980-talet en av de tongivande intellektuella som artikulerade en nygammal ungersk nationalism, strävade emellertid inte bara efter territoriella revisioner, han var också antisemit. 1992 publicerade han en artikel där han dels menade att den ungerska nationen var offer för en konspiration av judar, liberaler och IMF, dels att Ungern borde eftersträva ett ökat “livsrum”. 

1993 tog Antalls tålamod slut och Csurka uteslöts för att snabbt återkomma till politiken med sitt eget parti MIÉP – Sanning och liv.

Medan högerregeringen splittrades över hur långtgående nationalism man egentligen skulle förespråka lyfte ett liberalt parti till oanade höjder i opinionsmätningarna. Alliansen för unga demokrater, förkortat Fidesz, hade bildats 1988 som ett alternativ till det kommunistiska ungdomsförbundet. Inför valen 1990 blev man formellt ett parti. Det var klassiskt liberalt, progressivt och framtidsinriktat. Det tog en apelsin som partisymbol, en välkänd referens till en anti-kommunistisk satirfilm från sent 1960-tal, och hade Roxettes Listen To Your Heart som kampanjlåt.

Partinamnet var avsett att tolkas bokstavligt. Vid sidan av ideologiska skillnader spelade ålder en roll för partitillhörighet. I konservativa MDF samlades akademiker och teknokrater i 60-årsåldern, de som varit unga när de sovjetiska stridsvagnarna rullade in i landet 1956 och som gjort karriär genom att ligga lågt under Kádáråren. I liberala Fridemokraterna samlades bohemiska intellektuella från Budapest i 40-årsåldern, de som var för unga för att minnas 1956, som ofta hade judisk eller tysk bakgrund och som ibland kallades “urbanister”, i kontrast till de “populister” som höll den ungerska nationalismen levande. Och i Fidesz fanns ingen över 35 år – så såg stadgarna ut.

Viktor Orbán själv hade aldrig varit en del av kretsarna i Budapest; han växte upp på landsbygden utanför huvudstaden. Biografierna berättar om ett utanförskap som uppstod när han i början av 1980-talet kom till universitetet, enligt myten efter att pappan gett honom rådet att satsa på akademin, snarare än en karriär som fotbollsproffs.

Orbán gjorde sig ett namn under kommunismens sista dagar. Han talade inför 200 000 åhörare på Hjältarnas torg i Budapest vid återbegravningen av Imre Nagy, 1956-revoltens ledare som avrättades 1958 men inte bevärdigades med en offentlig gravplats, och fördömde de sovjetiska truppernas närvaro och krävde fria val. 

I en TT-artikel från valrörelsen 1994 kallas Orbán för ett “underbarn”. Han beskrivs som “välformulerad, snabb i huvudet och välklädd”. Det sistnämnda rymmer ett visst symboliskt värde. Fidesz hade från början närmast hippieliknande drag (tänk svenska Miljöpartister på 1980-talet, inklusive hockeyfrillor, jeans och t-shirts i parlamentet). Men redan 1994 var resan till kostymer och en mer konventionell partimodell fullbordad, inklusive ett avskaffande av 35-årsgränsen, lagom till att Orbán själv skulle uppnå denna ålder.

Så sent som ett halvår före valet ledde Fidesz i opinionsmätningarna. Men valet 1994 blev en besvikelse. Fidesz föll tillbaka och landade på blott sju procent, en oväntad tillbakagång från valet 1990 då man vunnit nio procent. Precis som i Polen och Litauen föregående höst röstades gamla kommunister tillbaka till makten. Gyula Horn, Socialistpartiets ledare, blev premiärminister i en koalition med Fridemokraterna. Vänstermajoriteten medförde en ökad ekonomisk reformtakt och minskat fokus på nationalism. Redan här kunde alltså skönjas den skiljelinje som kommit att bli central i det postkommunistiska Europa.

Vid sidan av “kommunisternas återkomst” var det Csurka som stal rubrikerna när hans extremnationalistiska parti tog sig in i parlamentet. Det var för många i Väst ett av de första tecknen på att radikal nationalism och antisemitism alltjämt var levande i delar av Centraleuropa.

Redan här kunde alltså skönjas den skiljelinje som kommit att bli central i det postkommunistiska Europa.

Det är där och då som Orbán inleder Fidesz förvandling från liberalism till konservatism och populism. Om en konservativ är en liberal som blivit rånad så handlade det i Orbáns fall om att han ansåg sig blivit besluten på en valseger.

Skiftet föregicks av interna stridigheter. Många av de liberala medgrundarna lämnade Fidesz 1993–94. Orbán insåg att Fidesz hade skrämt bort äldre väljare när han sagt att staten inte hade råd att höja pensionerna. Det var korrekt i relation till statsfinanserna och förenligt med den liberala ideologin, men budskapet vann inga väljare. Samtidigt blev det uppenbart efter valet 1994 att det fanns ett tomrum till höger. Det andra liberala partiet, Fridemokraterna, gick in i koalition med Socialistpartiet. MDF var nere för räkning efter valförlusten. 

Och så fanns det inspiration att hämta utifrån. Orbán var påtagligt influerad av Silvio Berlusconi, som nyss hade bildat Forza Italia, och började själv avsluta sina tal med frasen “Előre Magyarország!” – framåt Ungern!

De följande fyra åren konsoliderade Orbán sin position som oppositionsledare, mot en alltmer impopulär vänsterregering som betalade ett högt politiskt pris för sin reformpolitik. 1998 gick Fidesz till val på välfärdssatsningar, bland annat slopade avgifter till universitetet, och ett ökat fokus på lag och ordning. Men man utlovade också ett högre tempo i de reformer som krävdes för att avsluta förhandlingarna i Bryssel om EU-medlemskap.

Valet blev en framgång. Partiet fick knappt 30 procent och Viktor Orbán kunde som nybliven trettiofemåring bilda regering i koalition med MDF och Småbrukarpartiet. 

Få tycks ha sett det ideologiska skifte som var på gång. I en ledare i Dagens Nyheter gav Hans Bergström hoppfulla besked om den nya regeringen genom att citera finansmannen George Soros: “Ledningen består av mina pojkar och flickor.”

Det var inte bara en metafor. När regimerna föll i Östeuropa hösten 1989 befann sig Orbán i Oxford med ett stipendium från just Soros. Först i januari 1990 återvände han till Ungern, med siktet inställt på att ta sig in i parlamentet.

Och ekonomiskt gick det bra. Stark tillväxt, växande direktinvesteringar. Reformtakten var, som The Economist uttryckte det, “too good to be true”. Regeringen navigerade enkelt undan valutakrisen i Ryssland och rapporteringen om de fortskridande medlemskapsförhandlingarna placerade under denna tid ständigt Ungern främst bland kandidatländerna.

Sommaren 1999 skrev Viktor Orbán på Dagens Nyheters ledarsida. Det hade då gått tio år sedan hans tal vid Imre Nagys begravning. Kommunismens fall, skrev Orbán:

fick oss att förstå att den inte bara hade urgröpt individuella friheter utan även känslan av samhällsgemenskap. Vår uppgift bestod inte bara i att återuppbygga en ny stat, utan också ett nytt samhälle: familjen, de nationella traditionerna och vårt kulturella arv. Vi måste nu även lära oss våra väljares språk, så som vi lärde oss ett nytt ekonomiskt och politiskt språk.

Liberalen hade tveklöst blivit konservativ. År 2000 skiftade Fidesz färger även internationellt, genom att byta från den liberala internationalen till de konservativa partiernas europeiska familj EPP.

Det dröjde emellertid ytterligare några år innan Orbán kritiserades för sina idéer. Det äldsta exempel jag hittar i svensk press är från Dagens Nyheter 2001, som publicerar en artikel av Gáspár Miklós Tamás, ungersk liberal med bakgrund i Fridemokraterna, som kallar Orbán för postfascist och jämställer honom med Berlusconi och Jörg Haider.

År 2000 skiftade Fidesz färger även internationellt, genom att byta från den liberala internationalen till de konservativa partiernas EPP.

Ett år senare gjorde Richard Swartz liknande jämförelser. Han noterade Orbáns bristande respekt för demokratiska procedurer och oberoende rättsväsende, kritiserade hans mediepolitik och tendenser till korruption – där anhängare belönades ekonomiskt – och den ohämmade nationalismen.

Nationalismen genomsyrade inte minst utrikespolitiken. När Nato bombade Serbien våren 1999, bara veckor efter att Ungern tillsammans med Polen och Tjeckien blivit medlemmar i försvarsalliansen, var Ungern mycket avvaktande, bland annat med hänvisning till att många etniska ungrare från Vojvodina tjänstgjorde i den serbiska armén. Det cirkulerade också uppgifter om att Orbán stoppade en plan om markinvasion från ungerskt territorium. Orbán gav även nytt liv åt konflikten med Slovakien kring dammbygget i Gabčíkovo–Nagymaros, ett arv från kommunisttiden som väckte motstånd hos ungerska miljöaktivister men försvarades av Slovakien som ett nationellt prestigeprojekt.

2001 infördes de så kallade statuslagarna, som gav etniska ungrare i grannländerna särskilda rättigheter i Ungern. När Slovakien protesterade hotade Orbán med att blockera landets Natointräde. I förhandlingarna med EU ställde Ungern krav på att Schengen inte skulle utgöra ett hinder för ungrare att röra sig mellan Rumänien och Ungern.

Men nationalismen räckte inte för att övertyga väljarna. 2002 fick Orbán lämna ifrån sig regeringsmakten. Det skulle dröja åtta år innan han återkom.

***

Tiden i opposition kan bäst sammanfattas med ett ord: polarisering. Fidesz valde redan från början en konfrontativ linje mot socialistregeringen. Den tog sig uttryck i allt från att partiets ledamöter marscherade ut ur parlamentet när premiärministern talade till ständiga uppmaningar till demonstrationer och protester. Under folkomröstningen om EU 2003, där Fidesz alltjämt var på ja-sidan var Orbán ovillig att kampanja sida vid sida med socialisterna  och ägnade sig i stället åt att kritisera dem för dåliga förhandlingar med EU. Och när premiärminister Ferenc Gyurcsány hösten 2006 avslöjades ha erkänt inför sina medarbetare att de hade ljugit för väljarna för att bli omvalda eldade Orbán på protesterna, som urartade i våldsamma sammandrabbningar med polisen. Likaså använde Orbán 50-årsminnet av Sovjets inmarsch 1956 till att förstärka polariseringen genom att framställa den sittande regeringen som en efterföljare till kommunisterna.

2010 fanns inga alternativ till en återkomst. Socialistpartiet var moraliskt bankrutt. Orbán vann med 52,7 procent, ett av de bästa resultaten någonsin för ett parti i ett demokratiskt val i Europa. Det gav honom en supermajoritet i parlamentet med 263 av 386 mandat. Samtidigt kom högerextrema Jobbik in i parlamentet med hela 17 procent av rösterna – vilket när det begav sig väckte fler rubriker än att Orbán återkom till makten. 

Inget land har symboliserat vägen från demokrati till autokrati bättre än Ungern.

Resten är inte bara ungersk, utan europeisk samtidshistoria. Inget land har symboliserat vägen från demokrati till autokrati bättre än Ungern. Andra ledare i andra länder har gjort liknande saker – politisk kontroll över medier, politisk styrning av rättsväsendet, utnämnande av regimtrogna till nyckelposter inom förvaltningen, manipulerande av vallagar, inskränkning av akademisk frihet, och så vidare. Men ingen har lika systematiskt både formulerat och demonstrerat vad den illiberala demokratin innebär som Viktor Orbán. Redan till nyåret 2012 antogs en helt ny konstitution, enligt en av upphovsmännen, en Europaparlamentariker för Fidesz, huvudsakligen skriven på en ipad under dennes resor mellan Bryssel och Strasbourg. 

Som Johan Norberg effektfullt visar i en färsk rapport för tankesmedjan Cato Institute är resultatet förödande, inte bara för demokratin och marknadsekonomin, utan också för samhället i stort. 

Denna utveckling går inte att förstå utan Orbán, men Orbán går heller inte att förstå utanför sitt ungerska sammanhang. Nationalismen var en levande kraft redan före kommunismens fall. Precis som i Serbien uppstod i Ungern under 1980-talet en ohelig allians mellan intellektuella – dramatiker som Csurka, författare, historiker – och politiska opportunister som visste vilka berättelser om historiska svek (Trianon), nationell särart (folket vars språk är obegripligt för alla dess grannar), nationella fiender (judar, tyskar) som skulle övertyga stora väljargrupper. MDF var en bärare av dessa idéer. Småbrukarpartiet var djupt nationalistiskt. Efter Fidesz uppstod först Jobbik och senare Hemlandsrörelsen. Det har i princip inte funnits någon annan livskraftig ungersk höger än den nationalkonservativa. 

Att Fidesz nu sätter upp valaffischer där oppositionsledaren Peter Magyar står mellan Ursula von der Leyen och Volodymyr Zelenskyj kan förefalla både absurt och osmakligt. Men det finns också en kontinuitet. Ungerska extremnationalister har varit fientligt inställda till Ukraina ända sedan Sovjetunionens sammanbrott och precis som Putin gjort territoriella anspråk på landet.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Berättelsen om Orbán och Ungern är på så vis också berättelsen om vad som händer med ett land där nationalismen triumferar. Där politiska motståndare inte bara är ideologiska motståndare utan fiende till nationen. Där ledare menar sig representera folkviljan – ”nationen kan inte vara i opposition”, som Orbán uttryckte det efter valförlusten 2002 – och de som har avvikande uppfattning misstänkliggörs för att gå andra ärenden. Som när Csurka i början av 1990-talet hävdade att liberala Fridemokraterna saknade legitimitet eftersom de företrädde en ”obetydlig minoritet” vars intressen inte var att värna den ungerska nationen. Alla förstod var han menade, det var ingen hemlighet att många i partiledningen hade judisk bakgrund.

Ungern kommer aldrig lyckas bryta den auktoritära utvecklingen så länge Orbán är kvar vid makten. Men om ett regimskifte också ska medföra långvarig förändring krävs även en uppgörelse med nationalismen. ”Eliten mot folket” är den konfliktlinje som populister livnär sig på. Det ungerska exemplet visar att den också bryter ner den demokratiska kulturen.

Med ett halvår kvar till valet ligger Tidöpartierna fortsatt tydligt under i opinionen. Underläget till oppositionen har varit relativt konstant under mandatperioden och har varierat mellan fem och tio procentenheter. Faktum är att den enda datapunkt vi har de senaste sex åren då Tidöpartierna varit större än den nuvarande oppositionen är på valnatten den 11 september 2022.

Samtidigt har valåret inletts med en rad mer positiva opinionssignaler för regeringen när det gäller de faktorer som vi vet är viktigast för att förklara valresultat: väljarnas syn på landets utveckling, ideologisk hemvist, sakfrågeagenda och förtroende. Läget påminner i vissa avseenden om situationen inför riksdagsvalet 2022. Då hade regeringen under Magdalena Andersson ett stabilt övertag i opinionen, men flera mer grundläggande indikatorer pekade mot ett möjligt maktskifte. Det dröjde till mitten av valspurten i slutet av augusti innan opinionsläget på allvar började jämnas ut. Liberalerna stabiliserade sig över fyraprocentsspärren och både L, M och SD ökade under valrörelsens sista veckor.

När valet närmar sig börjar också oppositionens politik synas i sömmarna.

Även valet 2010 innehöll dramatik. I Novus marsmätning det året låg den dåvarande alliansregeringen under med hela nio procentenheter. Det var först inför sommaren och tiden runt Almedalen som opinionen började svänga.

Vad beror dessa opinionskast på?

En rimlig förklaring är att väljare långt före ett val i första hand värderar den sittande regeringen. Både berättigad och oberättigad kritik riktas mot dem som styr, medan oppositionens alternativ granskas betydligt mindre. Det tynger regeringspartierna. När valet närmar sig börjar också oppositionens politik synas i sömmarna. Det kan gynna en sittande regering, särskilt om den representerar partier som har starkt förtroende i de sakfrågor som väljarna uppfattar som viktigast.

Regeringens leverans är i sammanhanget också viktig. Regeringen 2010 belönades för hanteringen av finanskrisen. Regeringen Andersson belönades för hanteringen av pandemin och Ukraina enligt Valu men lyckades inte hantera de höga elpriserna och den ökade brottsligheten. Nuvarande regeringen tycks av väljarna få relativt goda betyg i frågor som migration, lag och ordning och möjligen även ekonomi.

En annan förklaring är att en stor grupp väljare i praktiken är vad man skulle kunna kalla slutspelssupportrar. De följer inte politiken särskilt noga och tar sällan del av dagliga politiska nyheter, men de röstar ändå. Precis som många bara följer det svenska landslaget i fotboll när det är mästerskap engagerar de sig först när det verkligen gäller.

Precis som många bara följer det svenska landslaget i fotboll när det är mästerskap engagerar sig slutspelssupportrarna först när det verkligen gäller.

Hur stor denna grupp – ibland kallad ”soffan” – egentligen är går att diskutera, men i Indikator Opinions stora väljarstudie rör det sig om minst 400 000 väljare som uppger att de är helt ointresserade av politik. Både den undersökningen och liknande studier från SOM-institutet om osäkra väljare – en ännu större grupp – visar att dessa väljare i dag tenderar att luta något åt höger. Möjligen är detta en förklaring till att flera partier till höger om mitten har fått en skjuts i valrörelsernas slutskede under de senaste valen.

Historien har en tendens att upprepa sig, och mycket tyder därför på att Tidöpartierna, underläget till trots, kan känna en viss tillförsikt inför de kommande månaderna. Fem faktorer talar för att opinionen kan börja röra sig i deras riktning.

1) Fler har fått det bättre

Mandatperioden har präglats av ett påfallande negativt sentiment i väljarkåren. Över sju av tio har upplevt att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Under det senaste halvåret har dessa siffror dock långsamt förbättrats. För första gången under den nuvarande mandatperioden uppger fler att de fått det bättre än sämre sedan valet 2022, enligt Indikator Opinions senaste mätning. En tredjedel uppger att de fått det bättre, vilket nästan är en fördubbling sedan september 2024.

Den minskade inflationen har dessutom gjort att fler hushåll fått en starkare ekonomi, och året inleddes också med positiva nyheter när det gäller den grova brottsligheten. Omvärlden kan naturligtvis sätta käppar i hjulet för denna positiva utveckling, och det finns fortfarande förbättringspotential, men för regeringens del är det minst lika viktigt att visa att utvecklingen går att vända – och att politiken faktiskt kan göra något åt problemen.

2) Högervinden består

Det är snart tolv år sedan Sverige senast hade en tydlig vänstervind i opinionen. Valet 2014 präglades av ett ökat fokus på välfärdsfrågor och en minskad aptit på skattesänkningar. Sedan kom flyktingkrisen 2015 och väljarkåren har därefter parkerat sig till höger om mitten i de två senaste riksdagsvalen. Det gäller inte bara synen på lag och ordning och invandring – fler väljare vill också se sänkt skatt än höjd skatt, enligt SOM-institutets.

Enligt Förtroendebarometern, som genomfördes i januari, positionerar sig 38 procent av väljarna till vänster och 44 procent till höger. I Valu var motsvarande siffror 37 procent vänster och 43 procent höger. Väljarkåren befinner sig alltså i ungefär samma position nu som vid valet 2022.

Den svenska vänstern har därmed misslyckats med att åstadkomma något tydligt värderingsskifte i väljarkåren. I stället har den i allt högre grad tvingats anpassa sig till högerns planhalva, något som märks tydligt – inte minst i Magdalena Anderssons retorik. Inte ens Nooshi Dadgostar ville i SVT:s Agenda (29/4), i en debatt mot Centerpartiet, erkänna att Vänsterpartiets politik innebär kraftigt höjda skatter.

Ett annat bekymmer för oppositionen är Centerpartiets resa. SOM-institutets mätningar visar att väljarna för första gången placerar partiet till vänster om mitten. Detta för ett parti som så sent som i valet 2022 hade fler väljare som såg sig som höger än vänster. Centerpartiets roll som dörröppnare för högerväljare tycks därmed i stor utsträckning vara förbrukad.

3) Sakpolitisk högerfördel

Tidöpartierna hade i valet 2022 störst förtroende i flera av de viktigaste sakfrågorna, inte minst hushållsekonomin. En ny mätning från SVT/Verian visar att Tidöpartierna även inför valet 2026 har ett övertag i flera centrala frågor gentemot oppositionen. Samma resultat återfinns bland annat i mätningar från Demoskop. Särskilt viktigt är övertaget i frågor som lag och ordning, invandring och ekonomi.

Socialdemokraterna har som största parti ofta högst förtroende i många enskilda sakfrågor. Men faktum är att partiet inte har någon fråga där förtroendet överstiger partiets väljarstöd. Kanske är detta en delförklaring till att Socialdemokraterna tenderar att tappa i valrörelser, som just brukar fokusera på sakfrågor.

4) Försvagad oppositionsledare

”Magdalena Andersson” var ett av de vanligaste svaren i eftervalsundersökningar när väljare fick frågan varför de röstade på Socialdemokraterna. Förtroendet för Andersson är bärande i Socialdemokraternas valstrategi. Under mandatperioden har S-ledaren ofta framställts i vad som närmast kan beskrivas som rollen som en statsminister i exil.

Men det som var en framgång i regeringsställning har inte fungerat lika väl i opposition. Inför valet 2022 var det omkring 50–60 procent som uppgav att de hade stort förtroende för Magdalena Andersson. Nu ligger nivån på drygt 40 procent. Det är i de flesta mätningar fortfarande högre än Ulf Kristersson, som ligger runt 35-40 procent, men avståndet mellan de två statsministerkandidaterna är betydligt mindre än tidigare.

Därtill är Tidöpartiernas laguppställning starkare. Både Ebba Busch och Jimmie Åkesson har relativt höga förtroendesiffror. Simona Mohamsson tycks dessutom, efter beskedet i regeringsfrågan, ha en möjlighet till uppåtgående kurva, medan Elisabeth Thand Ringqvist är parkerad på jumboplatsen.

5) Rödgrön röra

En utmaning för Magdalena Andersson är hur hon ska kunna uppfattas som en stark ledare utan ett tydligt regeringsalternativ. Tidigare, när Liberalerna och Sverigedemokraterna tvistade om samarbetet, fanns en öppning som Socialdemokraterna kunde utnyttja till sin fördel – när det är kaos på båda sidor framstår S som en trygg famn.

Men nu har Tidöpartierna samlat ihop sig och är ett tydligt regeringsalternativ, med en tydlig statsministerkandidat. Inom oppositionen kvarstår däremot ett virrvarr av röda linjer, både i sak och i form.

SOM-institutets mätningar är tydliga: en majoritet av väljarna vill att partierna före valet berättar hur de tänker bilda regering. Oppositionen kommer sannolikt inte att kunna runda den opinionen. Till och med bland väljare som sympatiserar med Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är det fler som vill att partierna lämnar besked före valet än efter.

Regeringsfrågan är också sakpolitik. Ett exempel är förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för grova brott som mord och våldtäkt, en av mandatperiodens mest omdiskuterade frågor. Alla Tidöpartier står bakom reformen, medan oppositionen – som Ekot nyligen rapporterade – är splittrad.

Väljarna vet vad de får om de röstar på något av Tidöpartierna. Det gör man inte i samma utsträckning om man röstar på något av oppositionspartierna. Så ser det ut i fråga efter fråga: från bensinskatten och migrationspolitiken till energipolitiken. 

Opinionsläget i början av ett valår är sällan avgörande för hur valet faktiskt slutar. Historien visar att opinionen ofta rör sig när valrörelsen väl börjar på allvar. Men det finns flera faktorer som talar för att valrörelsen kan bli betydligt jämnare än vad dagens opinionsmätningar antyder.

Håller trenderna från tidigare val i sig bör vi börja se en utjämning i opinionen lagom till försommaren. De underliggande faktorerna brukar vara det som på längre sikt slår igenom. Just nu talar dessa för att det är Ulf Kristersson som får besöka talmannen efter den 13 september och inleda formeringen av Sveriges 54:e regering.