Någonstans i anslutning till 68-vågen, när barnen till väljarna som utgjorde folkhemsprojektets förtrupper vällde ut från universiteten, började insikten komma krypande.

Det hade ju gått så bra.

Obruten regeringsmakt i decennier.

Stadigt höjda skatter.

Växande offentlig sektor.

En stegring av levnadsstandarden för vanligt folk som lunkade på i jämn takt.

Problemformuleringsprivilegiet – en auktoritet i påståendet om politikens egentliga uppgift som är svår att ens föreställa sig i dag.

Men nu på sin högsta höjd stod socialdemokratin inför en svår balansgång. Tillverkningsindustrin fortsatte sysselsätta allt färre. Hur länge kunde det växande Kommunal kompensera LO:s totalsiffra för trenden? Vad var S roll i ett samhälle med en medelklass som ökade i omfång? Hur skulle en mer radikal generation vinnas för reformismen, när den framstod som mer tilltalad av renodlad socialism?

Lösningen? Den kom en sociolog med.

Walter Korpi hette han.

***

Svensk kommunpolitik framstår ofta, oförtjänt, som en ganska ljummen historia. Om det inte är Kommunal som protesterar mot scheman i äldreomsorgen utanför stadshuset när det är fullmäktigemöte, så brukar det (enligt min omfattande erfarenhet) på sin höjd vara tre rebellmammor med ett klimatplakat eller två 80-åriga hippies från FN-föreningen som protesterar mot Nato.

Därför var det något anmärkningsvärt som hände i Sandviken den där måndagen i september 2025.

Därför var det något anmärkningsvärt som hände i Sandviken den där måndagen i september 2025. Sju olika lokalföreningar, gräsrotsorganisationer med vanliga gästrikar som medlemmar, manifesterade med det gemensamma budskapet att kommunpolitikerna har slutat lyssna på invånarna.

Vad var det som hade hänt i Sandviken?

För att svara på det måste man zooma ut.

***

För mer än 50 år sedan började en utveckling som bland andra statsvetaren Anders Lidström kartlade i Socialdemokraternas tillbakagång 1973–2014 – strukturella förklaringar och regionala variationer (Umeå Universitet, 2018).

Lidström listar fem trender som utgör kolossens lerfötter. Han sammanför de första tre: 1) Färre sysselsatta inom industrin, 2) fler högutbildade och 3) ökat välstånd. Dessa tre samverkar till att undergräva arbetarklassens kollektivism, till en individualistisk, försvagad partidisciplin och till mer borgerliga värderingar.

Lidström visar att allt fler tillägnar sig kritiskt tänkande, fler ser rätten att forma sin egen uppfattning som central och att det skett ett skifte från klassidentiteten på orter som Sandviken. Det skiftar också på så sätt att fler frågar sig vad som är i deras individuella intresse. Den som bygger upp ett sparande och ett ägande bedömer hur samhällsekonomin är inrättad utifrån sin egen situation.

Var och en röstar på partier som lovar förbättra den egna tillvaron mest.

Två andra strukturella trender på riksnivå är därutöver 4) urbaniseringen och 5) en fallande kritisk massa i andelen S-väljare. I växande städer med tillhörande förorter finns inte på samma sätt ett socialdemokratiskt organiserat samhällsliv som i Sandviken.

Därmed uppstår en stigande möjlighet för andra partier att göra anspråk på att vara de som egentligen står på arbetarnas sida.

Där finns heller inte Sandvikens historiska sociala kontroll med påförande av skam på dem som inte röstar som arbetare är moraliskt skyldiga att göra. Och därmed uppstår förstås en stigande möjlighet för andra partier att göra anspråk på att vara de som egentligen står på arbetarnas sida.

***

Om S anklagas för att ha slutat lyssna på invånarna – på arbetarna – är det i Sandviken lätt att tänka att det handlar om invandringen.

Sedan valet 2006 har andelen kommuninvånare med utländsk bakgrund ökat från 9 till 23 procent i två vågor. Först till de hundratals tomma lägenheter som kommunala Sandvikenhus hade och därefter till trångboddhet i befintliga boenden.

Flyktingvågen hade börjat ta fart 2013 och debatten om följderna för den offentliga ekonomin stod i valrörelsen 2014 och vägde. I sitt stora tal om vilken situation Sverige befann sig i avfärdade statsminister Fredrik Reinfeldt helt föreställningen om flyktingmottagningen som en plusaffär:

Det kommer bli omfattande kostnader kopplat till de människor som nu redan kommer och kommer att komma de kommande åren. Det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad det finns utrymme för offentligfinansiellt. Därför säger jag: vi lovar inte nära nog någonting i den här valrörelsen för det kommer inte att finnas utrymme för det och jag häpnar lite när jag hör de löften som andra framställer.

Mot Reinfeldt stod en rent naiv Stefan Löfven som avvisade retoriken om att det finns en övre gräns, och lade fram tre gånger så stora välfärdssatsningar som Alliansen:

Sverige är ett rikt land. Om människor måste fly för sina liv ska vi hjälpa dem. Det går inte säga att vi klarar si och så mycket. Vad vi säger är att det går att hantera. Vi har en statsbudget på 1000 miljarder kronor, det är klart att det finns medel att hjälpa.

Och just Sandviken var ju själva epicentrum i Sverige för valrörelsens debatt 2014 om de ekonomiska följderna.

***

Alla i Sandviken hatar verkligen att prata om den – utredningen om de kommande finansiella följderna av flyktingmottagandet som analysföretaget PWC lämnade över till lokalpolitikerna och som snabbt kom att kallas Sandvikenrapporten.

Den har förstört så mycket.

Det finns inte en negativ nyhet om Sandviken som når riksnivån som inte av de hånfulla i sociala medier omedelbart kopplas samman med rapporten.

PWC:s arbete, som projektleddes av en S-politiker, är häpnadsväckande uselt och missvisande.

PWC:s arbete, som projektleddes av en S-politiker, är häpnadsväckande uselt och missvisande. Sandvikenrapporten blandade ihop staten och kommunens ekonomi, underskattade Sandvikens kostnader grovt, räknade lokal konsumtion som ”vinst” och använde en modell med ”utrikes födda” istället för flyktingar, som att dessa skulle bidra med samma skattekraft som Sandviks arbetskraftsinvandrade civilingenjörer. En halv miljard plus i kommunekonomin om året! Verkar något vara för bra för att vara sant är det oftast det.

Lokaltidningarna dekonstruerade haveriet direkt, genom motbilder av nationalekonomer och experter på SKR.

Dagens Nyheter tog omsider tag i sitt publicistiska självmål med en imponerande granskning av sin egen redaktionella hantering (”Så fick en DN-artikel om Sandvikenrapporten evigt liv”), men kröp alltså till korset först fyra år senare, när saken etablerats som en symbol för fake news och partisk nyhetsjournalistik.

Utgivaren Peter Wolodarski reflekterade:

När det blir fel i en publicering som handlar om en så laddad fråga som migrationen, då blir det en del i en pågående diskussion. Det tillmäts en annan betydelse än om det blivit fel om något annat. (…) Med allt som har kommit fram om rapporten så borde vi aldrig ha publicerat nyheten.

Det blev sannerligen inga 500 miljoner i vinst. När staten fem år efter rapporten hade avvecklat sina etableringsstöd hamnade Sandviken istället bland kommunerna i Sverige med störst budgetunderskott, efter skenande kostnader för försörjningsstödet, skolan, arbetsmarknadsåtgärder samt för individ- och familjeomsorgen.

Till slut var kostnaden per elev och år uppe på 30 919 kronor på Murgårdsskolan, strax intill den utsatta stadsdelen Nya Bruket, att jämföra med 6 210 kronor på Västanbyns skola vid det stora villaområdet.

Trots detta nådde bara var fjärde elev på Murgårdsskolan godkända betyg, föga märkligt på en skola där 95 procent av eleverna hade utlandsfödda föräldrar och där svenska inte pratades i hemmen eller på rasterna.

***

Det handlade aldrig om invandrarna, heter en ny bok från fackliga tankesmedjan Katalys, där man driver tesen att det inte finns något ekonomiskt, inbyggt problem i den socialdemokratiska samhällsmodellen – att just arbetarna överger S beror istället på att S inte är socialdemokratiska nog.

I stället, menar Katalys, har S vikt ned sig för EU och marknadsekonomin.

Vänsterfalangen sågar att S låtit SD förklara välfärdens brist på resurser, arbetslösheten, kriminaliteten och bostadsbristen med invandringen. Det finns, enligt Katalys, en tydlig möjlighet att återupprätta en samhällsgemenskap om S bara börjar betona balansen mellan skyldigheter och rättigheter – så kan alla tillsammans börja känna delaktighet, värdighet och ett gemensamt ansvar för välfärden.

Istället, menar Katalys, har S vikt ned sig för EU och marknadsekonomin och saknar inte bara en egen vision utan uppfattas som ett medelklassparti av vanligt folk. Där har SD kunnat hitta en nisch bland arbetare som S förr självklart intog. S äger inte längre berättelsen om Sverige, om kollektivismens fröjder och skattehöjningarna som kungsväg mot framtiden.

***

De sju lokalföreningar som demonstrerade i Sandviken en grå månad i september 2025 gjorde det med helt olika sakfrågor för ögonen. En förening mot vindkraft, två mot tvångsanslutning av fastigheter till VA-nätet och fyra mot planer på att blanda elever med olika etnisk bakgrund protesterade tillsammans när den S-ledda majoriteten gick in till mötet.

Påståendet om brist på markkontakt är anmärkningsvärt eftersom S i bruksorter som Sandviken haft självbilden om det omvända.

Det gemensamma för demonstranterna är att de driver politiska frågor där partier till höger anses ha sakägarskap. Påståendet om brist på markkontakt är anmärkningsvärt eftersom S i bruksorter som Sandviken haft självbilden om det omvända.

Att samhället är så genomorganiserat med arbetarrörelsens organisationer för…, tja allt från matvaruaffären, barnaktiviteterna och bandylaget till begravningsbyrån, skulle ju säkra Partiet som forumet, och verkställaren, av politiken för vanligt folk.

***

Situationen som Sandviken präglats av under mer än ett decennium har utmanat den modell som började dominera i arbetarrörelsens samhällsbygge på 1970-talet.

Sociologiprofessorn Walter Korpi lanserade upplägget 1978 i det banbrytande verket Arbetarklassen i välfärdskapitalismen. Det uppdaterades 1990 av sociologen Gøsta Esping-Andersen i The Three Worlds of Welfare Capitalism. Den senare var mycket aktuell i svensk debatt med sin varning för Storbritanniens modell och det så kallade tvåtredjedelssamhället.

Ekonomiskt hade Sverige stagnerat, och den starka kritiken från allehanda nationalekonomer mot den svenska modellen hade sått tvivel även inom S.

I precis rätt tid kom Korpis moteld som slog fast att skattetrycket inte påverkade tillväxten, att marginalskatter inte betydde något för drivkrafter till arbete och utbildning, att överutnyttjande av bidrag inte förekom och att samtiden var alldeles för upptagen av påstådda ekonomiska realiteter som budgetunderskott när det i själva verket var så att politik trumfade ekonomi.

Perfekt för det narrativ S då behövde och exakt det som Katalys vill relansera idag

De röda sociologerna formulerade alltså för 50 år sedan maktresursteorin, den uppdaterade reformismen på marxistisk bottenplatta.

Trots att arbetarna i tillverkningsindustrin bara blev färre påstods samhället också fortsatt vara en arena för kamp mellan arbete och kapital. Arbetarklassens makt bygger på principen dess stora antal röstande och, avgörande, dess förmåga att organisera sig fackligt och politiskt. 

Hur behåller en rörelse byggd på industristyrka makten när musklerna förtvinar i storlek?

Genom att kraftigt expandera vård, skola och omsorg skulle en ny, massiv väljarbas av offentliganställda skapas.

S byggde ett nytt, lojalt kollektiv. Genom att kraftigt expandera vård, skola och omsorg skulle en ny, massiv väljarbas av offentliganställda skapas. Förskollärare, vårdbiträden och gatutekniker skulle ersätta de allt färre industriarbetarna. Deras anställningstrygghet, löneutveckling och inflytande var direktkopplade till den socialdemokratiska statens storlek och välmående. Den fackliga organiseringen av denna nya grupp blev en ny resurs som kompenserade försvagningen i den gamla.

Retoriken skiftade från arbetare till löntagare.

***

Frågan är om absurditeten i den generella välfärdstanken kommit till tydligare uttryck än i föräldrapenningens rätt till retroaktivitet?

På två år kom 700 utrikes födda barn till Sandvikens kommun. När invandrare anlände till Sverige betraktades i samma ögonblick deras barn under åtta år som nyfödda ur föräldrarnas rättighetsperspektiv. Antalet ersatta föräldradagar blev direkt 480 stycken.

Tryggheten som i Korpis teori skulle göra medborgarna produktiva, premierade uppenbart det helt omvända.

Välfärdsstatens ideal om grundtrygghet och kompensation för inkomstbortfall föll ut även när mottagarna inte ens hade bott i Sverige under delar av den livsfas systemet hade utformats för. Tryggheten som i Korpis teori skulle göra medborgarna produktiva, premierade uppenbart det helt omvända.

Arbetarna gjorde revolt.

De såg hur systemet pungslog dem.

Den dåvarande högern bröt i en första våg för 20 år sedan in bland arbetarväljarna med arbetslinjen – löftet om att ekonomiskt gynna löntagare även om det sker på bidragsmottagares bekostnad. Skola, vård och omsorg var fullt acceptabla skatteutgifter. Men transfereringarna började fler och fler ifrågasätta redan innan flyktingkrisen 2015.

Pengarna var ju slut och budgetunderskotten mycket stora. I sin första regeringsförklaring förklarade till och med Göran Persson öppet att ”vård, omsorg och skola kommer att prioriteras framför statliga bidrag och transfereringar”. A-kassa, sjuk- och föräldraförsäkring sänktes av S. Barnbidrag indexerades inte mot inflationen. I samma regeringsförklaring sade han att ”Folkets vilja till arbete är nationens främsta tillgång”.

Men vad händer om inte hela folket uppvisar en vilja till arbete eller blir förmånstagare i ett system som låter dem slippa? Välfärden garanterar ju alla ett anständigt liv, även utan egen arbetsinsats.

Som finansminister sänkte Persson i sin första budget utgifterna lika mycket som han höjde skatterna. Redan under 1990-talet tog S därmed en tugga av den förbjudna frukten och drevs enligt partivänstern ut ur paradiset. Varför inte bara införa nya skatter eller öka befintliga? ”The sky is the limit” sade riksbankschef Bengt Dennis om hur högt han under krisen var beredd att sätta räntan.

Precis detta borde Göran Persson ha sagt om skattetrycket.

***

SD+M+KD har i Sandviken just nu en statistiskt säkerställd, egen majoritet även utan L. På två decennier har partier med olika varianter av konservatism i sig ökat med ungefär 35 procentenheter i bruksorten som var ett av S starkaste fästen i Sverige.

Röstsplittringen är enorm, både vad gäller ålder och kön.

Bland män under 40 år når SD 48 procent.

På två decennier har partier med olika varianter av konservatism i sig ökat med ungefär 35 procentenheter i bruksorten som var ett av S starkaste fästen i Sverige.

Hela gruppen manliga väljare når 62 procent för de tre högerpartierna. Och bland Sandvikens kvinnor når de tre vänsterpartierna egen majoritet och behöver inte luta sig på C, medan S rasat ned till 23 procent bland männen och passeras av både M (28) och SD (32).

Bland kvinnor över 60 år i Sandviken har S egen absolut majoritet (Arbetarbladet, 28/5 2026).

Sandvikens väljare kommer från Mars och från Venus.

Frågan är om Peter Kärnström (S), som har varit kommunstyrelsens ordförande i 15 år, förstått vilket skifte som ägt rum i bygden. Fem år efter Sandvikenrapporten, när de ekonomiska realiteterna uppenbarade sig i underskott som var bland de värsta i Sverige, höll han i en intervju i Expressen, fast vid framtidsidealet om en stor känsla av gemenskap i bruksorten:

Vi har en vision som är ganska bra. Vi säger att i Sandviken är världen alltid närvarande. Här känner vi oss hemma och gör varandra bättre.

Han såg det som att Sandviken var berättigat till statliga specialinsatser. Sitt eget skattehöjarinstrument ville han inte ta till. Det skulle vanligt folk i bruksorten inte acceptera:

Det måste tillföras mer pengar. (…) Det blir problematiskt när du har hög kommunalskatt samtidigt som servicen är sämre än i övriga delar av Sverige. (…) Om hela Sverige ska leva så måste man också ha ett utjämningssystem som speglar det.

Att någon annan är skyldig att lösa knuten är en etablerad problemformulering i bruksortens arbetarrörelse. De problem som finns i Sandviken beror på regeringen och på social dumping från rika stockholmskommuner, deklarerar den socialdemokratiska ledarredaktionen i lokaltidningen.

Walter Korpi hade nog hållit med.

S vänsterfalang i Reformisterna gör det absolut.

Ska S i Sandviken ha stridsropet ”Höj skatten – i Stockholm!” på årets valaffischer?

Väljarna i bruksorten kommer att ha fräckheten att utkräva politiskt ansvar även av sina egna kommunpolitiker.

***

Finns det en smärtgräns för kollektivismen och högskattesamhället över vilken gräsrötterna i arbetarklassen säger nej?

Eftersom medelklassen röstar rött är det förstås frågan S måste ställa sig. Genom att i Korpis modell för den generella välfärdspolitiken göra transfereringarna universella – med inslag som allmänna barnbidrag och subventionerad barnomsorg och sjukvård – gjordes även tjänstemän till intressenter. Läkarens och ingenjörens önskan om en välfungerande offentlig service sammanföll med bruksarbetarens.

Resultatet blev det avgörande uttrycket för politisk makt: det bibehållna problemformuleringsprivilegiet. När det offentligfinansierade – stat, landsting (region) och kommun – uppfattas som den centrala aktören i hur alla medborgares livsvillkor utvecklas förs den politiska debatten på S hemmaplan. På den arenan var det länge det S som satte agendan, definierade problemen och ägde lösningen – högre skatt.

Frågan var inte längre om staten skulle agera, utan hur – ett briljant upplägg för att omvandla en strukturell nedgångskris i maktbasens (arbetarna) storlek till en ny cementering av den egna hegemonin. 1970 hade Sandvik 8 000 anställda i bruksorten – numera cirka 3 000. I dag är självklart de kommunala förvaltningarna Sandvikens största arbetsgivare.

Uppbyggandet av en ny maktbas fungerade sömlöst på riksnivån. S fick 44,6 procent i valet 1973 och var uppe på 45,3 procent 1994, trots det strukturella skiftet.

Arbetarklassen gjorde uppror mot den generella välfärdspolitiken. Arbetarmoralen bet S i svansen.

I Sandviken hade naturligtvis S de här åren egen absolut majoritet. Men till slut föll S i den grop S grävt åt andra, på ett sätt som ideologer som Korpi & Co inte kunde förutse:

Arbetarklassen gjorde uppror mot den generella välfärdspolitiken.

Arbetarmoralen bet S i svansen.

Kollektivismen förtvinade som ideal. Det var i arbetarklassen anslutningsgraden i facket rasade – inte bland tjänstemännen.

Korpi och hans efterföljare hade kanske inte läst och förstått August Palms evangelium ”Hvad vilja socialdemokraterna?” (1881)?

Här som öfverallt der ett folk bygger och bor måste det arbetas för tillvaron. Jorden måste plöjas, sås och skördas. Grufvans schakt måste borras och sprängas. Skogens alster uttagas. Hafvets, sjöarnes och strömmarnes rikedomar måste uppdragas. (…) Arbetets frukter åt dem som arbeta är socialdemokratiens kärna. (…) All arbetets afkastning åt dem som utföra samhällsnyttigt arbete, det må nu vara kropps- eller intellektuelt arbete (…) att alla få hvad de göra rätt för och att ingen får hvad han inte gör rätt för.

Men gjorde alla rätt för sig som njöt arbetets frukter i Sandviken?

Byggde upplägget på maximen ”Gör din plikt och kräv din rätt!”?

***

Arbetarnas sidbyte är så klart en kontintentalförskjutning ideologerna bakom välfärdsstaten aldrig kunde drömma om.

Att S i dag är ett 30–35-procentsparti på riksnivån beror alltså på att partiet bytt väljarbas. Yngre, manliga, lågutbildade arbetare i glesbygd och större bruksorter som Sandviken strömmar ut från S. Kvinnliga, högutbildade tjänstemän försörjda med skattemedel i storstäder flödar in till S. (Undrar någon läsare här över V:s plats i väljarekvationen så är V-väljarna ännu mer kraftigt överrepresenterade bland välutbildade kvinnor i offentlig sektor).

Länge höll orter som Sandviken emot. Det är välkänt att lågutbildade i Norrland och i Bergslagen envist behöll sin traditonella politiska identitet och inte kopierade exempelvis det skånska röstningsmönstret.

Lidströms rapport Socialdemokraternas tillbakagång 1973–2014 noterade särskilt denna kartmässiga skillnad och frågade sig om bruksmentalitet och -anda i norr och Mellansverige kunde vara en vågbrytare för S malström.

Lidström undrade om S skulle 1) fortsätta att långsamt ta stryk av urbanisering, ökad utbildningsnivå och minskad industrisysselsättning, 2) i andra landsändar kopiera den lojalitet som arbetarrörelsens organisationer och sociala nätverk byggt upp i Norrland och Bergslagen, med tillhörande socialt tryck att rösta på S eller 3) uppleva ett snabbare fall i och med en accelererad urbanisering.

Svaret blev en mix av 1 och 3. Industrin fortsätter automatisera och robotisera tillverkningen. Ju glesare svenska arbetare bor desto oftare frågar de sig ”vad fan får jag för pengarna?” och överger S.

Det finns faktiskt ett starkt samband mellan centrum och periferi även i kommuner som Sandviken.

Det finns faktiskt ett starkt samband mellan centrum och periferi även i kommuner som Sandviken. Nu närmare Stortorget kommuninvånarna bor, desto mer sannolikt är det att de är S-väljare.

Skolor ska läggas ned och elever få längre skolväg till skolor med blandat elevunderlag. De kritiska gräsrotsorganisationerna som demonstrerade vid stadshuset ser det som ”bussning” och social ingenjörskonst, berättade de för SR P1:s utsända.

Föräldrar och barn som bor i husen i Storvik, Jäderfors, Gysinge, Österfärnebo, Västerbyn och Åshammar påverkas. Sandviken spricker. I valkretsarna där andelen väljare med utländsk bakgrund är hög når S fortfarande 50–60 procent i kommunalvalet.

Inte bara demografi, fallande skattekraft och dåliga skolresultat utgör den strukturella grogrunden för att KD+SD+M ökat med cirka 35 procentenheter på 20 år. Kriminaliteten, en politisk fråga där högersidan har tydligt sakägarskap, är mycket omdebatterad bland vanligt folk i Sandviken.

Den här mandatperioden har kommunen drabbats av flest gängmord per capita i hela Sverige. Inget av morden har klarats upp. Polisstationen är inte öppen för allmänheten. Där arbetar bara några utredare.

När Smedjan besöker Arbetarbladets lokalredaktion för att få veta mer om vilka frågor som engagerar väljarna i Sandviken gissar murvlarna att ”det blir ett trygghetsval”.

***

I 2006 års val uppgav 30 procent av dem som såg sig som arbetare att de röstat på regeringen Reinfeldt. I förra valet bröt den nuvarande, omgrupperade högersidan in brett bland arbetarväljarna, Regeringen Kristerssons andel var 16 år senare 50 procent, klart större än andelen arbetare på den rödgröna sidan, som istället särskilt tilltalar medelklass och akademiker.

Sandvikens utmaning har blivit att kärnverksamheterna inte klarat den belastning de måst hantera. I Segregationsbarometern som SCB och Boverket tog fram, klassades förra året halva centralorten som stadsdelar med utmaningar respektive stora socialekonomiska utmaningar.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

”Vi kan inte tänka på att lösa de här problemen på fyra år – utan vi måste tänka i 25, 50 och 100 år.” ”Det här är områden som vita medelklassvenskar lämnat eller undviker”, sade segregationsforskaren Emma Holmqvist i lokaltidningens uppföljning (”Sandviken pekas ut som ”nya Rinkeby”).

I dag är det ingen eller mycket få som, i likhet med dåvarande statsråden Birgitta Ohlsson (L) och Erik Ullenhag (L), med hänvisning till Sandvikenrapporten påstår att flyktinginvandring skapar mer skatteresurser än den förbrukar. 

Man kan förstås vilja ta emot flyktingar ändå. Det går att betrakta det som en moralisk plikt för ett land som Sverige att dela med sig av sitt välstånd. Men argumentet att det innebär ett ekonomiskt lyft för mindre kommuner och att välståndet ökar av flyktingmottagning har på intet sätt bekräftats i verkligheten.

Sandviken förtjänar att åter hamna i centrum av den svenska debatten.

Omslagsfoto: Henrik Hansson/TT

Efter 69 dagar, och de längsta regeringsförhandlingarna i mannaminne, for fungerande statsminister Mette Frederiksen i måndags kväll till Odense där Kongeskibet Dannebrog låg vid kaj för att meddela Kung Frederik att Danmark nu sent omsider ska få en ny – röd-lila – regering. 

I mitten, precis där han vill vara, står Lars Løkke Rasmussen, mannen med de avgörande 14 ”lila” mandaten. Och i alla fall tills nyligen med ett mantra som danskarna har hört ända sedan valrörelsens första stund i mars: att det er ikke nogen uden noget. 

Alltså att det inte handlar om någon – någon enskild politiker – utan om något, det politiska innehållet. 

Några tecken på att inte sätta sig själv i centrum vid varje givet ögonblick har den tidigare statsministern aldrig visat.

Att just Løkke, av alla danska politiker, så ihärdigt skulle framhålla det budskapet uppfattade väl en och annan som lätt ironiskt och knappast särskilt trovärdigt. För några tecken på att inte sätta sig själv i centrum vid varje givet ögonblick har den tidigare statsministern då aldrig visat.

Den slutsatsen bekräftades med råge för två veckor sedan när Løkke utan vidare avfärdade Venstreledaren Troels Lund Poulsens regeringsförslag – trots att det tillgodosåg i stort sett allt i Moderaternes, Løkkes nya parti, valprogram, och alldeles särskilt de centrala ekonomiska frågorna.

För uppenbarligen var det just nogen det handlade om, det vill säga Løkke själv.

Kruxet för Løkke med Lund Poulsens förslag om en borgerlig trepartiregering med samma akronymer som den som Løkke själv ledde under åren 2015-2019, alltså VLAK – för Venstre, Liberal Alliance och Konservative – var nämligen att han själv inte skulle få någon ministerpost.

För det satte Dansk Folkeparti, som var redo att än en gång agera stödparti till en borgerlig regering, stopp. Men som dess partiledare, Morten Messerschmidt, påpekade under den traditionella debatten i Publicistklubben dagen efter valet den 24 mars skulle ju även Løkke kunna ta på sig en sådan roll. 

Och därmed för ett ögonblick sätta sitt ego åt sidan, var underförstått.

Men hellre än att göra det har den en gång liberale Løkke och hans parti nu banat väg för ännu en regering ledd av Mette Frederiksen (S), denna gång i rött sällskap med Socialistisk Folkeparti och mittenpartisterna i Det Radikale Venstre (de senares stora längtan att återigen kunna sätta sig i sina eldrivna ministerbilar har ingen som följer dansk politik kunnat missa).

Att Løkke, som tidigare partiledare för Venstre – med tillägget Danmarks Liberale Parti – och två gånger statsminister för en borgerlig regering nu är beredd att skänka sina avgörande mandat till en regering ledd av socialdemokrater är väl en sak. 

Han har ju redan avverkat fyra år i en S-ledd trepartiregering, SVM-regeringen (för Socialdemokraterne, Venstre och Moderaterne) sedan 2022. 

Men att den nya regeringen dessutom kommer att lita till extremvänstern i Enhedslisten som parlamentariskt underlag är något helt annat. 

Mer var Løkkes löfte om att hålla ytterkanterna borta från inflytande alltså inte värt. 

Mer var Løkkes löfte om att hålla ytterkanterna borta från inflytande alltså inte värt. 

Ur askan efter Lund Poulsens kortlivade försök att bilda en ny VLAK-regering stiger nu konturerna av ett nytt blå blok under Venstres ledning; kanske inte riktigt det som Løkke själv hade föreställt sig när han efter Mette Frederiksens första omgång av långa och fruktlösa förhandlingar istället pekade på sin gamle kollega från Venstre som kongelig undersøger. 

En som känner både Lars Løkke Rasmussen och hans gamla parti, Venstre, som få – och alla andra danska politiker av rang för den delen – är Søs Marie Serup. Före detta presschef för Venstre och spindoktor till just Løkke och ett välkänt ansikte för alla som följer danska nyhetssändningar på tv. Under valnatten kommenterade hon i timmar resultatet på plats inifrån på Borgen, initierat och kunnigt som alltid.    

Hennes nya bok, Vind eller forsvind. Kampen om Venstre (2026), blev snabbt en stor succé och den evighetslånga regeringsbildningen har knappast skadat försäljningen.

Tack och lov är det ingen kronologisk genomgång av Venstres långa historia som Serup presenterar. I stället tar hon avspark i de många kamperne – stridigheterna – som har dominerat Venstres interna liv i åratal: det är værdikamp, overlevelseskamp, fløjkamp, magtkamp, kulturkamp, och till slut forsvarskamp. 

Ja, det ska gudarna veta att stridigheter och oenigheter har det varit gott om i Venstres moderna historia. 

Hur gick det egentligen till när det gamla maktpartiet Venstre splittrades upp i hela fyra partier?

Den centrala fråga som boken försöker reda ut är denna: hur gick det egentligen till när det gamla maktpartiet Venstre splittrades upp i hela fyra partier? Och den logiska följden: vilken framtid väntar det en gång stora och stolta partiet? 

Venstre är idag ett tilltufsat parti efter samarbetet i SVM-regeringen med den gamle ärkefienden, Socialdemokraterna, som har varit allt annat än populärt hos väljarna. Inte heller har det varit helt lätt för det gamla bondepartiet att navigera i ett nytt politiskt landskap där klimat och den grønne omstilling fyller dagordningen.

Men trots allt – trots ett historiskt dåligt valresultat när partiet landade på ynka tio procent, och med en hårsmån undgick platsen som näst största parti i blå blok, tappade alla sina mandat i huvudstaden och rentav gick tillbaka i det forna, stabila partifästet Jylland – är det för tillfället faktiskt lugnare än på länge i partiet. 

Så här konfliktfritt på den interna partifronten har det knappast varit sen Anders Fogh Rasmussens dagar. Fast, påminner Serup oss om, då såddes ju faktiskt fröet till det första utbrytarpartiet (om man undantar Det Radikale Venstre som bröt sig ut redan 1905), alltså Liberal Alliance. 

Ursprunget till Liberal Alliances partibildning går nämligen tillbaka till Foghs bryska avvisande av de liberala reformförslag som en grupp unga partivänner lanserade redan 2003 under rubriken Ti liberale teser. Venstre hade blivit alltför socialdemokratiskt och tappat sin liberala identitet, menade kritikerna som snabbt sattes på plats av statsministern.

Denna första utbrytning följdes med tiden av ytterligare två. Dels Moderaterne, som uppstod ur den bomb som den dåvarande statsministern Lars Løkke Rasmussen detonerade mitt under valrörelsen 2019 med boken Befrielsens Øjeblik. Hellre, lät han där meddela, slog han sig ihop med motståndarna i Socialdemokraterne än fortsatte att regera med sina gamla borgerliga vänner.

Och så Danmarksdemokraterne, den färgstarka tidigare næstformanden och migrationsministern Inger Støjbergs parti. Med vilket hon gjorde storstilad comeback i folketinget bara ett år efter att rigsretten dömt henne till fängelse (som dock avtjänades med fotboja) för att olovligen ha skiljt asylsökande par åt.  

Danmarksdemokraterne och dess partiledare är lika fast förankrade i den jylländska myllan och ”Udkantsdanmark” som hennes tidigare partiledare, Jakob Ellemann-Jensen är i huvudstadsområdet och dess politiska prioriteringar. Inte så märkligt att deras samarbete inte direkt gick som på räls.

Att Ellemann-Jensen tyckte att næstformanden tog för mycket plats är ingen hemlighet och det är inte heller Støjbergs övertygelse om att partiledaren aktivt bidrog till hennes fall.

Historien om Venstre och dess splittring handlar med andra ord om lika delar kulturkrockar, ideologiska skillnader och personliga konflikter mellan alla de stora egon, partiledare och næstformænd som avlöst varandra på rad under de senaste åren.

Om man slår ihop valresultatet för ”det Forenede Venstre” så skulle det faktiskt med god marginal vara Borgens största parti

Om man slår ihop valresultatet för ”det Forenede Venstre”, som det emellanåt benämns – alltså alla de fyra partier som en gång i tiden ingick i partiet Venstre – så skulle det faktiskt med god marginal vara Borgens största parti: Venstres 10,1 procent, Liberal Alliances 9,4 procent, Moderaternes 7,7 procent och Danmarksdemokraternes 5,8 procent.

Alltså sammantaget 33 procent. Till och med mer än på storhetstiden under Fogh när Venstre var uppe på 29,1 procent 2001. Och att jämföra med Socialdemokraternas 21,9 procent idag. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Sådana siffror kan dagens Venstre bara drömma om. Men partiet har annat som talar för det på längre sikt, menar Serup: dess partiledare Troels Lund Poulsen och næstformand Stephanie Lose, inte minst.

Lund och Lose är förvisso inga entertainers eller de mest karismatiska av politiker, men tillsammans har de skapat ett lugn i organisationen och ett stabilt och fungerande ledarskap – ”formandskab” som det heter i partiet – som Venstre inte sett maken till sedan Foghs tid. 

Det bådar ändå gott i kampen om att vinna och inte försvinna – för både Venstre och det borgerliga Danmark.

Valrörelsen har knappt börjat och vem som faktiskt får möjligheten att bilda nästa regering avgörs, som det heter, på valdagen. Utifrån opinionsundersökningarna lutar det dock åt att oppositionen tar över och att Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ardalan Shekarabi blir nästa arbetsmarknadsminister. 

En bit in på denna mandatperiod skrev jag här i Smedjan om hur Tidö-regeringen, med de liberala arbetsmarknadsministrarna Persson, Persson och Britz, har styrt tillbaka arbetsmarknadspolitiken i gamla hjulspår. 

Arbetsmarknadspolitiken är inte vilket område som helst. Anslaget omfattar drygt 90 miljarder kronor per år. A-kasseersättningarna har under senare år höjts och tillsammans med andra ersättningar till arbetssökande uppgår de nu till 45 miljarder. Arbetsförmedlingens förvaltning kostar nästan åtta miljarder. Därtill har myndigheten nästan sju miljarder för insatser, exklusive kostnader för nystartsjobb och lönebidrag.

Så, dags att rikta blicken mot vad som väntar vid ett eventuellt maktskifte. 

En av Socialdemokraternas paradfrågor inför valet är slopandet av karensavdraget, något som Svenskt Näringsliv har beräknat till en kostnad på mellan 21 och 42 miljarder. S vill dessutom höja taket i a-kassan ytterligare och att ersättningen ska vara högre under en längre tid. 

Men Socialdemokraternas toppnamn Ardalan Shekarabi har vid upprepade tillfällen under våren skickat signaler om förändring: Inte bara ett skifte från nuvarande ordning. Utan också en kursändring jämfört med tidigare S-ledda regeringars jobbpolitik. 

Flörtandet med näringslivet går inte att ta miste på. I Dagens Industri öppnade nyligen Shekarabi för att ”näringslivet ska få större inflytande över Arbetsförmedlingens verksamhet och utbildningsutbud”. Arbetsförmedlingen ska också få ”flexiblare resursanvändning”. Han uppger därtill att S vill komma bort från låsningen om privat eller offentligt utförande i arbetsmarknadspolitiken. 

På ytan kanske det låter intressant och lovande. Men vad betyder signalerna egentligen?

Shekarabi säger sig vilja begrava stridsyxan helt och hållet kring arbetsmarknadspolitiken och få till en blocköverskridande överenskommelse. Samtidigt ska ”någon form av regional struktur” komma på plats för att främja ”samverkan”.

På ytan kanske det låter intressant och lovande. Men vad betyder signalerna egentligen? Och hur rimmar de med de faktiska förslagen som återfinns i S partidokument?

Det tar inte mycket mer än en minut av granskning av Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska kommittémotion för att få klarhet. De fristående aktörer som arbetarrörelsen numera helgar i retoriken, ska i praktiken läggas ner. Redan första året med en S-ledd regering ska anslaget för matchningstjänster minska med en miljard kronor (idag uppgår kostnaden till 1,6 miljarder kronor årligen). En minskning med två tredjedelar kommer givetvis ge nådastöten för en redan hårt ansträngd bransch.

Vinnare på S-förslaget är i stället Arbetsförmedlingens egen verksamhet som ökar med 200 miljoner kronor. Redan idag arbetar 10 000 personer i verksamheten, som alltså ska öka med hundratals nya arbetsförmedlare.

Det finns en utbredd frustration kring Arbetsförmedlingen.

Det finns en utbredd frustration kring Arbetsförmedlingen. Myndigheten står med lägst förtroende av samtliga myndigheter. Företagen använder de rekryteringstjänster som erbjuds i allt mindre utsträckning. Otaliga är de medie- och myndighetsrapporter som kritiserat Arbetsförmedlingens funktion i olika delar, exempelvis rörande tillgänglighet som Justitieombudsmannen (JO) i flera rapporter uppmärksammat.

Nu är Shekarabi beredd att decentralisera myndigheten till regional nivå. Den som kan sin arbetsmarknadspolitiska historia vet att så var fallet fram till år 2007. Då fanns de 21 separata myndigheterna som kallades ”Länsarbetsmarknadsnämnder”. 

En rapport från Statskontoret år 2004 blev början på slutet för länsarbetsmarknadsnämnderna. Rapporten konstaterade att den mer lokalt organiserade arbetsmarknadspolitiken bidrog till spretiga mål, likvärdigheten var satt ur spel och en organisation som var långt ifrån optimal. Till slut lades nämnderna ned av den dåvarande alliansregeringen.

På senare tid har Shekarabi vidgat ansvarsområdet än mer. Nu ska också kommunerna ingå i S nya pragmatiska giv. Den tanken understöds av den socialdemokratiske före detta finansministern Allan Larsson med flera som efterlyser om ”lokala kontrakt”, mellan Arbetsförmedlingenoch kommunerna.

Problemen med den gradvisa återgången till en regional/kommunal arbetsmarknadspolitik, som för övrigt även drivs av Sveriges Kommuner och regioner (SKR), som nu pågår och som uppenbarligen Shekarabi vill se mer av, ska dock inte förringas. Utöver det dystra resultatet från våra egna Länsarbetsnämnder så har Danmark försökt sig på en liknande reform de senaste två decennier vilken de nu har blivit tvungna att överge. Den danska kommunalisering blev både dyr och ineffektiv, vilket vi på Svenskt Näringsliv konstaterade i en rapport så sent som ifjol. 

Tidigare S-ledda initiativ här i Sverige under Shekarabis föregångare Ylva Johansson (S) med kommunala ”jobbspår”, traineejobb och delegationer för ungdomar gav inte heller nämnvärda resultat.

Under den förra rödgröna regeringen mellan åren 2014 och 2022 var Shekarabi fanbärare för ”tillitsbaserad” myndighetsstyrning. Den gav sig i uttryck, i en för personalen omskakande sjuårig (!) ”Förnyelseresa” på Arbetsförmedlingen. Myndighetens omdaning dominerades till slut av diverse förändringsledare och coacher innan en ny myndighetschef fick avsluta ”resan”. 

Så hur ska vi förstå Ardalan Shekarabis nya givar? Vad blir det av den oblyga flörten med näringslivet i Dagens Industri?

Shekarabi, som vid det här laget är en mycket erfaren och övertygande politiker, vill så klart hellre sända budskap om att ”näringslivet ska få större inflytande över Arbetsförmedlingens verksamhet och utbildningsutbud” än att behöva försvara varför företagen ska belastas med mångmiljardkostnader för ett slopat karensavdrag. Eller varför arbetsgivarna indirekt ska bekosta ytterligare höjd a-kassa.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Jag hyser alltså tvivel rörande Shekarabis inviter och tal om pragmatism. Historien och vad S uttrycker i sin budgetmotion tydliggör vad vi kan förvänta oss. Utöver slopat karensavdrag och höjd a-kassa kan vi förvänta oss mer pengar till Arbetsförmedlingen, färre privata inslag i arbetsmarknadspolitiken, friare tyglar för myndigheten att använda sina resurser, praktikplatser, 100 procent subventionerade ”Extratjänster” (för långtidsarbetslösa och bara i offentlig sektor), statliga beredskapsjobb mm.

Så i stället för Tidö-regeringens ganska passiva ”status-quo arbetsmarknadspolitik” går vi, vid ett maktskifte mot socialdemokratisk kostnadsdrivande politik á la 1970-tal.

Ur askan in i elden.

”Vi vill leda Sverige i en ny samarbetsanda.” Så löd huvudbudskapet i Magdalena Anderssons senaste utspel om hur Sverige ska styras efter valet i september. Mer konkret vill Socialdemokraterna, efter att på något sätt ha hamnat i regeringsställning, etablera blocköverskridande samarbeten i ett antal frågor. Däribland energipolitiken, den organiserade brottsligheten och en bred skattereform.

Utspelet var kanske inte så överraskande i sig. S har på olika sätt i decennier sökt samarbete bort från sina besvärliga rödgröna kamrater på dessa områden och vill neutralisera så många frågor som möjligt där man själv saknar stort förtroende bland. väljarna. Svenskar är konsensussökande och mittenväljare hägrar.

Men bortom det spelteoretiska skymtar något större: en kulmen på den ”blocköverskridande ideologi” som på allvar verkar etablera sig i det svenska politiska landskapet. Den fascinerar. För lika svårt som det är att missa skimret som i många politiska läger omger tanken på breda överenskommelser, lika uppenbart fel är beskrivningen av hur den fungerar.

Vissa av våra grannländer, Danmark och Tyskland exempelvis, har en tydlig tradition av öppna och breda koalitioner över traditionella blockgränser, även på enskilda politikområden. Med statsvetaren Arend Lijpharts terminologi har dessa länder tydliga inslag av konsensusdemokrati. Sverige tillhör dock inte riktigt denna kategori i den reformpolitiska praktiken, utan utgör i hög grad en majoritetsdemokrati. Här sker reformer i tydlig blockkontext, och de framgångsrika – vare sig det gäller jobbskatteavdraget, ROT eller maxtaxan inom barnomsorgen – överlever genom att de omfamnas av efterföljande regeringar. Utvecklingen är dialektisk och blockbunden.

Faktum är att lyckade uppgörelser är mycket ovanliga. 

Faktum är att lyckade uppgörelser är mycket ovanliga. Bara under de senaste två decennierna kan vi bland misslyckandena lista migrationsöverenskommelsen 2011, Decemberöverenskommelsen 2014, migrationsöverenskommelsen 2016, energiöverenskommelsen 2017 och klimatpolitiken 2017. De bröts eller åsidosattes allihop efter kort tid, i den mån de ens var tillräckligt konkreta för att verkställa.

Motsvarande försök till överenskommelser om bostäder 2016 och gängkriminalitet 2019 kom inte ens upp på banan. När S talar om en stolt tradition av blocköverskridande samarbete i Sverige gör man det stående bland ruiner.

Visst kan man argumentera för att det finns enstaka undantag. Den omfattande skattereformen 1990–91 – känd som århundradets skattereform – är kanske det mest åberopade exemplet, men den omgavs av mycket speciella omständigheter.

Insikten att det svenska skattesystemet hade allvarliga brister var väl etablerad inom såväl akademin som socialdemokratin och borgerligheten, med marginalskatter på närmare 90 procent. Ett stort antal utredningar och förslag togs fram av Finansdepartementet i slutet av 1980-talet och drivande bakom skattereformen var Socialdemokraterna själva, inte minst ekonomen Assar Lindbeck.

I sin omfattning var skattereformen verkligen historisk. Som uppgörelse betraktad var den däremot en mycket bräcklig produkt. Bara två partier ingick, S och L, som tillsammans samlade runt 55 procent av riksdagen. Det tog bara några månader innan man frångick den enhetliga momsen, och ”hälften kvar” var historia så fort S återkom i regeringsställning 1995 och införde värnskatten.

Några motsvarande omständigheter finns knappast kring de frågor som S nu tar upp.

Även den som är borgerligt lagd måste erkänna att det var en mycket framgångsrik reform som i huvudsak drevs igenom av S, stående vid ruinens brant. Några motsvarande omständigheter finns knappast kring de frågor som partiet nu tar upp, inte minst skattepolitiken.

Vissa skulle kanske framhålla Försvarsberedningen som ett annat framgångsexempel. Där är enigheten utan tvekan bred, men hur bra har resultatet egentligen blivit?

Och vad gäller pensionssystemet, ett resultat av samma sunda reformvåg som skattereformen, har det förvisso varit både återhållande och hållbart. Men tvärtemot att vara en reformmotor har överenskommelsen fyllt rollen som fordon för oaptitliga beslut som inget enskilt parti hade kunnat ta eget ansvar för. Att sudda ut ansvarsutkrävandet på ett sådant sätt är dock inte önskvärt för andra frågor som inte förutsätter enormt långa tidshorisonter.

De tidigare svårigheterna kan till och med utläsas i S motsägelsefulla ordval: man vill etablera en ny samarbetsanda i svensk politik. Då är det svårt att samtidigt hänvisa till att traditionen redan är etablerad. Man kan på sin höjd tala om försöken att nå sådana uppgörelser som väl etablerad socialdemokratisk partitaktik.

Vid sidan av den påhittade traditionen återkommer argumentet att en sådan ordning skapar förutsägbarhet. Givet att så få överenskommelser håller, stämmer det inte. 

Men även om långsiktiga överenskommelser faktiskt skulle ligga inom politiskt räckhåll finns det inneboende problem med en politik där nya argument och erfarenheter stängs ute. Förutsägbarhet är ett optimistiskt sätt att beskriva politik som har stelnat. En blocköverskridande överenskommelse cementerar i värsta fall en riktigt dålig kompromiss som inte kan uppdateras när nya behov uppstår, och som ingen egentligen vill ta ansvar för konsekvenserna av. Bra politik behöver man omvänt inget avtal för att företräda.

Oavsett riskerar man att landa i en effektiv kortslutning av den politiska debatten. Att ha som målsättning att undvika demokratiskt helt nödvändig konflikt och kalla den för ”käbbel” borde ta emot. S talepunkt – att man ska enas om beslut som är ”för Sveriges bästa” – är i själva verket en populistisk trop som antyder att annan politik bara är någon slags chimär och inte skulle syfta till att värna landet.

Lyckligtvis är överenskommelsernas makt att stoppa debatten begränsad. Partierna har olika ideologiska utgångspunkter och svarar på väljarnas förväntningar. Överenskommelser är därför instabila till sin natur. En politisk överenskommelse gäller, till skillnad från formella avtal i andra sammanhang, inte längre än tills det finns politiska poäng att plocka på att driva en annan linje. Det förklarar det bistra protokollet.

Synar man argumenten är det tydligt att både beskrivningen av Sverige och målet om blocköverskridande som egenvärde inte håller. Ändå har det en tydlig lockelse, både i politiken och hos allmänheten. Kanske bottnar det i ett missförstånd kring vad politisk handlingskraft egentligen är. Känslan av att breda överenskommelser ”rustar” samhället bygger helt enkelt på en sammanblandning, där vi jämför politik med det vanliga livet.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

I vardagen blir ett kollektivt projekt starkare ju fler som deltar i det. Vare sig det gäller gårdsstädningen i bostadsrättsföreningen, en insamling till välgörenhet eller något annat försök att göra någonting gemensamt, är uppslutning något bra. Man kan dela bördor och stärka insatser.

Politik fungerar inte så. Det är ett beslutssystem där majoriteten oftast vinner hela kakan, oavsett marginal. Reformer fungerar precis lika bra – eller dåligt – om det är 51 eller 71 procent som röstar för dem. Det offentliga Sverige delas inte upp efter mönster i riksdagen, och det är inte riksdagsledamöterna själva som gemensamt bestämmer sig för att hugga i. Handlingskraften står och faller med att man samlar en majoritet.

Socialdemokraterna bör lägga fram sin politik och berätta hur man vill samla stöd för den, inte drömma om en utdöd debatt.

När man en lördagsmorgon i klart väder flyger in över Skelleftehamn och till vänster ser ungefär 30 mil av tallskog som bara bryts av sjöar och enstaka byar kan man lätt tänka att det finns gott om plats i de här trakterna. Det är så jag själv är van vid att tänka på Västerbotten.

Men jag har lärt mig nu att det är en synvilla. Det som inte syns från fönstret på SAS lilla plan med tubropropmotor är de osynliga lagren av statlig inblandning. För att se dem måste man ofta ta till kartor eller digitala verktyg, och med deras hjälp förstår man i stället att detta är en plats där det är mycket trångt. Någon nationalpark finns inte just här, men däremot både statliga och kommunala naturreservat. Här finns vattenskyddsområden, djur- och växtskyddsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000-områden. Staten har pekat ut riksintressen för naturvård vid åar och fjäll, den skyddar rennäring, totalförsvar och energiproduktion. Allt som ligger nära vatten är strandskyddat.

Här finns det plats för allt utom människan. Åtminstone för de som vill göra eller bygga något nytt. Är det så konstigt att landsbygdskommuner och mindre städer har svårt att utvecklas?

Sist jag var här var det bland annat för att besöka Northvolt. Företagets företrädare var stolta på gränsen till kaxiga och pratade hånfullt om ”tvivlarnas kulle”, den utsiktsplats för fabriksbygget som bygdens skeptiker brukade stå vid medan de skakade klentroget på huvudet. 

Det blev inte som nån hoppats på. Tvivlarna fick rätt. Än finns förhoppningar om att Lyten, som tog över fabriken, ska kunna göra något bra. I dagarna har de återstartat batteritillverkning. Men det har också kommit nyheter om att bolaget sålt en del av sin effekttilldelning till ett datacenter. 

Det har sagts ibland att Europa håller på att förvandla sig självt till ett museum, där vi bara kan betrakta en vacker historia utan att skapa något nytt. Från flygplansfönstret ser man att det för svensk del handlar specifikt om ett friluftsmuseum, naturmiljöer som vi en gång bebodde och brukade, men som nu bara ska betraktas utan att beröras.

***

När landet utanför storstäderna figurerar i den nationella politiska debatten är det oftast i en av två skepnader. Antingen pratar man, som Nooshi Dadgostar gör här på landsbygdsriksdagen, om nedmonterad välfärd, nedlagda sjukhus och byskolor eller nedmonterad statlig service. Eller så pratar man om drivmedelspriserna.

Båda är viktiga men olämpliga utgångspunkter för att förstå struktursvaga landsbygdskommuners verkliga problem. Bensinpriserna överskattas av båda blocken i svensk politik. Till vänster ses de sänkta skatterna som beviset på att man gett upp i klimatpolitiken. Visst finns det skäl att vara kritisk till regeringens bensinskattesänkningar men Sverige är fortfarande ledande i Europa vad gäller klimat. Att vi anpassar oss till den övriga kontinentens takt i omställningen är faktiskt ganska rimligt. Sverige måste leva upp till sina åtaganden men vi måste inte gå före.

Till höger framställs drivmedelspriserna ibland som landsbygdens lov och frälsning. Och visst spelar det roll om en liter kostar 22 eller 28 kronor, men inte i den utsträckning som ofta görs gällande från de mest entusiastiska bilisterna och i allt mindre utsträckning framåt. Om femton år finns det inte många fossila bilar kvar men många andra viktiga landsbygdsproblem att lösa.

Bensinpriserna överskattas av båda blocken i svensk politik.

Sjukhusen, skolorna och den offentliga servicen är så klart också viktiga. Jag har själv engagerat mig för mitt gamla hemsjukhus i Sollefteå och argumenterat för ett förändrat utjämningssystem där mindre pengar går till Malmö och mer till Dorotea.

Men välfärden är inte startpunkten på allt i landsbygden utan en slags konsekvens. Även om det inte är marknadsmässigt i ordets rätta bemärkelse kan man tänka på det som en efterfrågan som följer av att människor bor på en viss plats.

Att de bor på en viss plats är dock i sin tur oftast en följd av att de kan försörja sig där. Det är en seglivad myt att norrlänningar ”flytt int”. Det gör de nämligen, de norrländska länen har i stort präglats av samma urbanisering och ”kustifiering” som det övriga landet. 

Men när fler och fler pålagor läggs på jord- och skogsbruk, när privata investeringar i industri eller gruvor motverkas av statliga regleringar och EU-direktiv, då undergrävs den långsiktiga livskraften i landsbygdskommunerna och i förlängningen befolkningsunderlaget och bärkraften i finansieringen av välfärden. De som bryr sig om välfärden borde intressera sig mycket mer för den lokala tillväxten. Statens frånvaro framställs ofta som landsbygdens stora problem men dess närvaro i form av allehanda reglerare är nog värre.

Inte alla men många landsbygdskommuner har potential att locka till sig investeringar. Det kan finnas tillgång till billig energi, en gruvfyndighet, en bra plats för en vindkraftspark eller ett kärnkraftverk. Eller bara en bra plats som omdanas av ambitiösa entreprenörer. I sömniga Morgongåva i Bergslagen jobbar plötsligt 800 personer med apoteksvaror. I Smålands mörka skogar pressas aluminium och plast på ett sätt som ingen såg framför sig när däcktillverkningen försvann.

Det handlar inte heller bara om att locka till sig stora etableringar utan om att förstå vikten av de små. Skogsägande är ett särintresse, har Po Tidholm som jag debatterar med på landsbygdsriksdagen skrivit. I strikt mening är det kanske sant men i Ramsele där jag växte upp var det jord- och skogsbruket som försörjde den lokale skogsentreprenören, ungdomarna som planterade på somrarna, åkeriet som min pappas däckverkstad i sin tur byggde hela sin affär på. Sågverken och den övriga skogsindustrin har likt annan industri blivit mer storskalig och automatiserad men i många små och medelstora städer är de jobben mycket viktiga. Gör man som Po Tidholms meningsfränder i riksdagen vill och slutar bruka skogen så kommer skogsägaren att få ersättning och klara sig. Dominobrickorna som faller i den övriga ekonomin blir dock inte lika lätta att rädda. Här är skogen ett allmänintresse.

Man kunde tycka att vi vara klara med att försämra förutsättningarna för sådana landsbygdsnäringar men nu är EU:s naturrestaureringsdirektiv på väg att omsättas i praktiken. 17 000 jobb på landsbygden uppskattar LRF att 15 procents minskad avverkning kommer att kosta.

***

Tobins Q låter som ett komplicerat begrepp men är enkelt att förstå. Det är ett nyckeltal utarbetat av ekonomen James Tobin som jämför marknadsvärde med återanskaffningskostnad. Det används brett inom företagsekonomin men i bostadsbranschen beskriver måttet skillnaden mellan marknadspriset på ett befintligt hus med kostnaden för att bygga ett nytt. Är Tobins Q över 1 kommer bostäder att kunna byggas marknadsmässigt på platsen. Är Q under 1 sker det inte, åtminstone inte utan subventioner eller riskdelning. 

Om man vill att det ska byggas på fler platser där Q i dag är under 1 – exempelvis i landsbygdskommuner som är hyggligt livskraftiga – finns två alternativ. Antingen kan man försöka höja fastighetsvärdet i området tills Tobins Q kryper över 1. Det kan göras genom att riva överflödiga bostäder, till exempel gamla miljonprogramsbostäder, genom att öka efterfrågan exempelvis genom en bättre fungerande ekonomi, eller genom att tillgängliggöra mer attraktiva platser. För en lång rad landsbygdskommuner gäller följande realitet: Tobins Q är över 1 på de ställen där man kan få sjö- eller havsutsikt, och under 1 överallt annars. Det är därför strandskyddet är en så central fråga utanför storstäderna. Sjöutsikt är den magiska variabeln som möjliggör byggande.

Det andra alternativet är att försöka sänka byggkostnaderna, så att summan för mark, byggkostnader, planprocess och vinst understiger vad någon är beredd att betala för bostaden. Här finns ännu mer att göra. Ett extra år av ledtider höjer byggkostnaderna med 5–8 procent, men många kommuner är helt ointresserade av att försöka korta processerna. 

Sjöutsikt är den magiska variabeln som möjliggör byggande.

I Skellefteå passerar flygbussen nybyggda bostäder vid älven. Processerna började förstås under Northvolt-åren men inte ens med extremt hög efterfrågan kunde privata byggherrar få lönsamhet. Det blev allmännyttan som fick stå med risken – och som nu får ta notan när Peter Carlssons företag visade sig vara ett luftslott.

Sverige har en strandlinje som är längre än sträckan till månen. Bara i Skellefteå finns 1 500 sjöar, nästan 700 öar och en mycket lång kustlinje. Vad hade hänt med attraktiviteten om alla här som redan har ett hus eller en sommarstuga skulle få frihet att bygga brygga och båthus? 

Alla statliga regleringar, begränsningar och intressen är inte strikta. I många fall går det att göra undantag, att processa sig fram till en lösning. Det gör att tillvaron fungerar där mark- och fastighetsvärdena är höga. I och nära Stockholms innerstad eller i Malmös hamnområde är regleringar dyra och besvärliga, men de omöjliggör inte byggande. I mindre samhällen är de en dödsdom för de flesta bostadsprojekt. Det är västerbottningarna som får ta smällen, det är Målilla och Boden där varken industri- eller bostadsinvesteringar blir av.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Po Tidholm är mycket trevlig, visar det sig, rolig och lätt att prata med fast vi inte är överens om särskilt mycket. I panelsamtalet har han lanserat en idé om återgång till tvåkammarriksdag för att säkerställa landsbygdens representation. Vi enas om att åtminstone införa skilda valdagar. Men efter panelsamtalet hamnar vi i alla fall i lite bråk, det blir alltid så om man bara pratar skogspolitik tillräckligt länge. Är artskyddsfrågorna och nyckelbiotoperna bara anekdoter eller strukturella problem, och hur mycket gammal skog avverkas egentligen. Så länge den gamla skogen ökar gör det väl inget om en del avverkas, säger jag. Det blir inte mer gammal skog i Sverige, säger han. Jo, säger jag, nej säger han. Som ett mikrokosmos av den nationella debatten, oförmögna att enas ens om verkligheten. 

Jag hittar mitt diagram bara en stund senare men Po har hunnit iväg. Jag ska också snart till flyget. Kanske stöter vi på varandra där så att jag kan visa honom. Kanske kan jag peka ut genom flygplansfönstret och säga att den här tallskogen ser ut att kunna räcka ganska långt. Det kanske till och med finns lite plats att bygga något på.