Valdistriktet Västerled 15 Ålsten S i Bromma sträcker sig från Olovslund i norr och ner mot Mälaren och Alviksvägen, i den västra delen av Stockholms stad. Ålstens mest kända adresser, Per Albin-radhusen på Ålstensgatan, hamnar dock till största delen i det angränsande valdistriktet.

I själva verket är det svårt att föreställa sig en mer välmående plats, med uppvuxna trädgårdar, stora villor från första halvan av 1900-talet och med en i valtider sensommargrönskande allé längs med den stora genomfartsvägen. Här spelar man tennis och åker med självklarhet till lägenheten vid Medelhavet på sommaren.

Mycket riktigt är Västerled 15 Ålsten S ett av de valdistrikt som år efter år redovisar bland de absolut högsta medianinkomsterna i landet, ibland rentav den allra högsta. Valdeltagandet bland de 1 106 röstberättigade låg 2022 på 92,3 procent, en bra bit över genomsnittet. Ingen lär förvånas över att detta är en moderat högborg – 40,3 procent valde den moderata valsedeln vid det senaste riksdagsvalet.

Men detta är också – med 17,8 procent av rösterna – Liberalernas starkaste fäste. Tredje största parti blev Centerpartiet med knappt 14 procent. Det är dessutom en plats där Liberalerna trotsade den nationella nedgångstrenden. Tvärtom gick L framåt i Västerled 15 Ålsten S vid valet för fyra år sedan.

På många håll i landet börjar det bli svårt att hitta L-väljare, men i Brommas villaområden står sig stödet för Liberalerna – än så länge. Bland partiets fem starkaste valdistrikt vid förra valet återfanns inte mindre än fyra i Bromma – alla med ett stöd för L på norr om 16 procent. Det femte återfinns i en annan välmående villaförort till Stockholm, Danderyd. 

Den enkla förklaringen till att det ser ut så är förstås att Liberalernas väljare tenderar att ha höga inkomster och hög utbildning. Så om det är någonstans det finns L-väljare så är det på platserna där både inkomst- och utbildningsnivå är som högst. Men man skulle också kunna beskriva det som att det i varje sammanhang med sådana socioekonomiska förutsättningar tenderar att finnas en betydande grupp väljare som för enkelhetens skull kan beskrivas som “folkpartister”. 

Det är väljare som är borgerliga i sina liv, men som historiskt sett varit mer kulturradikala och mer engagerade i sociala frågor än många högerväljare.

Det är väljare som är borgerliga i sina liv, men som historiskt sett varit mer kulturradikala och mer engagerade i sociala frågor än många högerväljare. De har också i allmänhet haft en avog inställning till Moderaterna, och innan det Högerpartiet, som ansetts lite väl materialistiskt, obildat och ointresserat av att göra något åt samhälleliga orättvisor.

När Astrid Lindgren låter Madickens pappa, den vänsterliberale eller socialdemokratiske tidningsredaktören Jonas Engström, komma hem till den stora trävillan och utbrista ”Fina frun på Junibacken, jag hör att du har avlusat två små fattiga barn, det får vi nästan sätta i tidningen”, placerar det på ett träffande sätt hans hustru i gruppen ”folkpartister”. Madickens föräldrar blir på så sätt också en illustration till det spänningsfält mellan socialdemokrater och socialliberaler som under lång tid definierade mittpunkten i svensk politik. För båda grupperna har kampen mot orättvisor och ojämlikhet varit central, men försvaret för den fria ekonomin har placerat socialliberalerna i det borgerliga lägret.

Ålsten och de angränsande delarna av Bromma har dessutom alltid varit en del av Stockholm som haft en hög andel av väljare som värderat bildning högt – läkare, professorer, men också journalister och författare. 

I dag skulle vi tala om värderingsdrivna och samhällsengagerade väljare, som följer nyheterna (och då inte bara de som trycks på rosa papper) och gärna diskuterar politik. Det är väljare som har höga inkomster, men också mycket samvete. På senare år har dock de fattiga barnens plats, för dessa väljare, tagits över av miljöfrågorna, motstånd mot Sverigedemokraterna och ett principiellt försvar för en liberal syn på invandring.

Helt oavsett är det dock en väljargrupp som alltid haft en naturlig plats i ett borgerligt, politiskt sammanhang. 

En del skulle säga att det handlar om väljare som har råd med fina principer – luxury beliefs i anglosaxisk debatt. Vad bensinen kostar spelar ingen roll, man har ju själv sedan länge elbil. Och ingen behöver väl bekymra sig över att Liberalerna, genom att förbjuda många av landets friskolor, kommer att göra det svårare att lämna stökiga kommunala skolor. I Ålsten fungerar närhetsprincipen utmärkt.

Andra skulle förstås säga att det handlar om djupa och välgrundade övertygelser. Helt oavsett är det dock en väljargrupp som alltid haft en plats i ett borgerligt, politiskt sammanhang. 

För många moderater är detta och har länge varit en irriterande väljargrupp, som till skillnad från många av grannarna inte kan tänka sig att ta den moderata valsedeln. Men Liberalerna har ändå sett till att dessa väljare har haft en naturlig hemvist i det borgerliga lägret. Det har sällan varit friktionsfritt, men det har skapat en bredd i svensk borgerlighet som gjort det möjligt att på allvar utmana Socialdemokraterna och göra Sverige bättre.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

På så sätt blir Västerled 15 Ålsten S, och de omgivande valdistrikten, en utmärkt illustration till det dilemma svensk borgerlighet står inför med tanke på Liberalernas svaga opinionssiffror. Om Liberalerna åker ur riksdagen om tre veckor är risken stor att den grupp väljare som tidigare lockats av L i huvudsak kommer att söka sig till Centerpartiet eller rentav Socialdemokraterna. 

Det skulle, åtminstone på kort sikt, göra det betydligt svårare för högersidan i svensk politik att samla över 50 procent av väljarna. Borgerligheten behöver sina folkpartister – och Liberalerna.

Detta är den tredje i en serie artiklar där Smedjans chefredaktör Svend Dahl inför valet den 13 september besöker riksdagspartiernas starkaste fästen på valdistriktsnivå. 

I juli 2026 besökte Kristalina Georgieva, IMF:s högsta chef, Buenos Aires för första gången. Argentina är alltjämt fondens största låntagare och den granskar ständigt landets ekonomiska och politiska utveckling. För första gången sedan fonden återupptog sitt samarbete med Argentina 2018 behövde dess företrädare inte spela rollen som realistiska glädjedödare och komma med förslag på åtstramningspaket.

Georgieva kunde i stället berömma regeringens ekonomiska omställning. På en presskonferens tillsammans med finansministern Luis Caputo förklarade hon att hon ”inte är orolig för Argentina” och pekade på hur snabbt centralbanken lyckats bygga upp sina valutareserver – med inköp på över 10 miljarder dollar bara under årets första hälft.

I ett blogginlägg efter besöket kontrasterade hon läget i Argentina med situationen två år tidigare:

För bara två och ett halvt år sedan stod Argentina inför en av de svåraste ekonomiska perioderna i sin moderna historia. Regeringen uppvisade ständiga underskott. Inflationen översteg 200 procent. Ekonomin krympte. Fattigdomen hade stigit till över 50 procent. Familjerna såg värdet på sina löner och besparingar sjunka. Företagen hade svårt att planera längre än några veckor framåt.

I dag ser situationen helt annorlunda ut.

Argentina har för första gången på 15 år uppvisat primära budgetöverskott två år i rad. Ekonomin växer. Inflationen har sjunkit till omkring 30 procent. Fattigdomen har minskat. Centralbanken återuppbygger de internationella valutareserverna. Landets upplåningskostnader har sjunkit. Alla tre stora kreditvärderingsinstitut har höjt landets kreditbetyg. Dessutom har investeringsprojekt till ett värde av mer än 45 miljarder dollar redan godkänts inom ramen för Argentinas omfattande incitamentsprogram för investeringar. De projekt som är under utveckling är mer än dubbelt så stora. Dessa framgångar speglar Javier Mileis regerings engagemang för stabilitet och beslutsamma politiska åtgärder och, framför allt, det argentinska folkets uthållighet.

Hur lyckades Javier Milei och hans regering vända ett närmast kroniskt budgetunderskott till överskott, och få ekonomin att börja hoppa igång på ett par år? Svaret ligger i en kombination av finanspolitisk åtstramning, en massiv avregleringsvåg och en offensiv mot landets djupt rotade korruption.

Javier Mileis valkampanj symboliserades av en motorsåg, och väl vid makten skred han snabbt till verket. För att nå det primära budgetöverskott som IMF nu lovordar krävdes drastiska åtgärder. Redan under sin första månad som president kapades antalet departement från arton till nio, statliga byggprojekt pausades omedelbart och stora mängder statliga kontrakt avslutades. Samtidigt började man avveckla de enorma, och djupt regressiva, subventionerna på el, gas och kollektivtrafik, vars priser tidigare hållits artificiellt låga genom centralbankens sedelpressar.

Svaret ligger i en kombination av finanspolitisk åtstramning, en massiv avregleringsvåg och en offensiv mot landets djupt rotade korruption.

Motorsågen var dock inte det enda verktyget för att sanera statskassan. Den andra viktiga komponenten kallades la liquadora – mixern. Genom att inte räkna upp pensioner och sociala bidrag i samma takt som den skenande inflationen, krympte statens utgifter i reala termer dramatiskt. Resultatet var initialt extremt smärtsamt, och fattigdomen sköt upp till över 50 procent av befolkningen, men metoden var avgörande för att snabbt balansera budgeten och förhindra hyperinflation.

Parallellt med utgiftskapningarna iscensattes en historisk avregleringsvåg. Milei utsåg den erfarne ekonomen Federico Sturzenegger till minister för det nyskapade Avregleringsdepartementet. Redan i december 2023 sjösattes det massiva presidentdekretet DNU 70/2023, vilket över en natt upphävde över 300 tillväxthämmande lagar. Senare under mandatperioden lanserades det omfattande lagpaketet Ley Hojarasca (Lövhögslagen) för att metodiskt rensa bort tusentals föråldrade och absurda lagparagrafer som blockerat den fria marknaden under årtionden.

Avregleringarna gav snabba och konkreta effekter. Ett av de mest slående exemplen är hyresmarknaden, där den tidigare hårt reglerade lagen i princip hade raderat ut bostadsutbudet och fått hyrorna att rusa. När hyresregleringen skrotades ökade tillgången på hyreslägenheter med hela 300 procent, samtidigt som hyrorna föll med 40 procent. Samma chockterapi applicerades på inrikesflyget genom reformpaketet Cielos Abiertos (Fria himlar) som bröt det statliga bolaget Aerolíneas Argentinas monopolställning. När nya bolag kom in på marknaden pressades biljettpriserna nedåt. Vidare befriades jordbruket från drakoniska exportkvoter, byråkratin kring den argentinska vinnäringen slopades, och det extremt korrupta importlicenssystemet SIRA skrotades, vilket omedelbart sänkte priserna på bland annat importerade varor och elektronik. De argentinska konsumenterna är de stora vinnarna.

De argentinska konsumenterna är de stora vinnarna.

Georgievas notering om investeringsprojekt på över 45 miljarder dollar är i hög grad ett direkt resultat av systemet Régimen de Incentivo para Grandes Inversiones (RIGI). Programmet ger stora skattelättnader, tullfrihet och fri tillgång till utländsk valuta i 30 år för investeringar på över 200 miljoner dollar i Argentina. Tillsammans med slopandet av lagar som hindrat gruvdrift har RIGI öppnat dörrarna för internationellt kapital. Exporten av litium ökade med 185 procent bara under första halvåret 2026.

För att långsiktigt vända ekonomin och formalisera landets enorma andel svartjobb, krävs en uppgörelse med Argentinas bysantinska arbetsmarknadslagar. Med Ley de Modernización Laboral förlängdes provanställningstiderna, de traditionella fackförbundens enorma maktutövning inskränktes kraftigt, och systemet med dyra, oförutsägbara avgångsvederlag ersattes med valfria, individuella fonder som företagen i stället kan betala in till löpande. Den nya lagen klubbades i februari 2026, men det återstår att se hur stor effekt den får.

Ett av regeringens viktigaste, och mest omstridda, projekt var nedmonteringen av det klientelistiska bidragssystemet. I decennier hade statliga medel distribuerats via så kallade movimientos sociales – politiska intresseorganisationer vars ledare agerade mellanhänder. I utbyte mot mat och bidrag krävde movimientos sociales politisk lojalitet och närvaro vid demonstrationer och vägblockader.

Under humankapitalminister Sandra Pettovellos ledning synades hela detta system i sömmarna, vilket blottlade bedrägerier på industriell skala. Närmare hälften av de statligt finansierade soppköken visade sig vara spökverksamheter som existerade enbart på papper. Av 1,2 miljoner beviljade invaliditetspensioner konstaterades en överväldigande majoritet vara falska – i ett uppmärksammat fall hade exempelvis en röntgenbild av en hunds skelett använts av en läkare för att en patient skulle godkännas en livstidspension.

IMF-chefen Kristalina Georgievas hyllningstext visar på ett systemskifte. Javier Milei har inte bara lyckats tämja hyperinflationen och vända decennier av obrutna budgetunderskott.

Regeringens lösning blev att radera mellanhänderna ur ekvationen. Genom att skicka bidragen direkt till de utsatta familjernas egna bankkonton, och samtidigt dubblera det direkta barnbidraget samt det statliga matkortet, skyddades de allra fattigaste från den inflationskris regeringen ärvt, samtidigt som man skar bort de korrupta organisationerna. Parallellt lanserade säkerhetsminister Patricia Bullrich en kampanj mot vägblockader och gatuvåld. Den som ertappades med att olagligt blockera trafiken riskerade att bli av med sina bidrag. Med piska och morot knäcktes movimientos sociales makt.

IMF-chefen Kristalina Georgievas hyllningstext visar på ett systemskifte. Javier Milei har inte bara lyckats tämja hyperinflationen och vända decennier av obrutna budgetunderskott. Trots en inledningsvis skör minoritet i parlamentet och ett massivt motstånd från etablissemanget, har hans administration påbörjat den monumentala uppgiften att montera ned decennier av destruktiv byråkrati, rent-seeking och klientelism. Att hans politiska rörelse sedan stärktes med en segern i mellanårsvalet 2025 indikerar dessutom att det argentinska folket – trots kortsiktiga ekonomiska umbäranden – var beredda att ge detta nya frihetliga paradigm en verklig chans.

Samtidigt är uthålligheten ett frågetecken framåt. IMF varnar i sina rapporter för ”exceptionella risker”. Om den inhemska ekonomin – där byggsektorn och småföretagen fortfarande kämpar med sviterna av stålbadet – inte tar ordentlig fart, riskerar väljarnas tålamod att tryta. 

Presidentvalet 2027 blir därför det stora testet. Marknadens fokus har flyttats från huruvida Milei kan stabilisera ekonomin, till huruvida han kan bli omvald. Orsaken till nervositeten är landets institutionella skörhet.

I Argentina finns de institutionella begränsningarna egentligen bara på pappret. Det saknas en kultur av regelefterlevnad. Långsiktiga spelregler och blocköverskridande överenskommelser finns inte. Mileis försök att skapa ett finanspolitiskt ramverk är lovvärt, men den nuvarande oppositionen kommer inte att acceptera sådana regler.

I slutändan ligger landets framtid i väljarnas händer. 

Milei har dessutom själv bidragit till reformernas skörhet. Han har i hög grad förlitat sig på presidentdekret för att runda kongressen. Det är inte något nytt i argentinsk politik, men det är inte en hållbar väg. Det gör att stora delar av projektet är byggt på lerfötter. Skulle en vänsterpopulist vinna presidentvalet 2027 behövs ingen samarbetsvillig kongress för att dra undan mattan och återinföra priskontroller, valutarestriktioner och handelshinder.

Dessutom är ingen regering perfekt. Även om antalet av- och omregleringar är imponerande till antalet, lyser en nödvändig skattereform med sin frånvaro. Ska investeringarna på riktigt börja flöda in behövs också en fritt flytande valuta.

I slutändan ligger landets framtid i väljarnas händer. 

Under hösten lanserar Rutger Brattström boken Mileis Argentina på Timbro förlag. Den finns att förbeställa redan nu.

”Jag bjuder på en bulle.”

Så avslutades en stundtals plågsam debatt i Aktuellt i veckan. Det var Vänsterpartiets Ida Gabrielsson som debatterade regeringsfrågan med Centerpartiets partisekreterare Hannes Hervieu. Gabrielsson sade sig vilja ta en fika, men fick  kalla handen. 

C stänger – eller smäller igen snarare – dörren till V, och talar varmt om en mittenregering som skulle kunna bestå av S, MP, C och KD. Miljöpartiet säger bestämt nej till KD, och att Ebba Busch skulle byta sida ter sig  osannolikt. Busch står klart till höger och KD var trots allt partiet som sänkte Decemberöverenskommelsen. Den mittenkoalition som C nu drömmer om är en fortsättning på tanken bakom den, och på Januariavtalet som sedan följde: på röda linjer-politiken.

Lyckas C pressa fram marknadsliberala reformer är det väl bara att applådera?

Som liberal kan det te sig som en aptitlig lösning med en starkare mitt utan vare sig V eller SD. Lyckas man dessutom, som med Januariavtalet, pressa fram marknadsliberala reformer är det väl bara att applådera? S har ju visat sig kunna kompromissa om i princip allting. 

Om det vore så enkelt. Lars Leijonborg, tidigare Folkpartiledare och som nu kandiderar för sitt gamla parti trots motvinden, satte fingret på den här idékonflikten i boken Kris och framgång – mitt halvsekel i politiken (Ekerlids förlag, 2018). När hans företrädare Bengt Westerberg hade rest sig ur intervjusoffan vid valet 1991 när Ny Demokratis representanter dök upp möttes det med jubel på folkpartisternas valvaka. Men Leijonborg applåderade inte. Han tolkade händelsen vid tv-soffan som bristande ödmjukhet inför väljarnas val. ”Att förmå populistpartier att ta ansvar är ofta en mycket bättre väg att pressa ner dem i opinionen än att försöka isolera dem”, skriver Leijonborg senare i samma bok.  

I täten för den motsatta hållningen går Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi, som regelbundet i DN Kultur varnar för högerpopulism. I veckans inlägg konstaterar hon att röda linjer mot partier som SD luckras upp, och drar därmed slutsatsen att demokratin är ”i fara”. 

Åsa Wikforss går i täten för röda linjer och drar slutsatsen att demokratin är ”i fara”. 

Dessa två perspektiv – Leijonborgs och dagens Liberalernas, respektive Wikforss och Centerpartiets – skiljer sig såväl på ett idéplan som i synen på hur man strategiskt bör bemöta meningsmotståndare. 

Medvinden för Elisabeth Thand Ringqvist och Centerpartiet – jämför med Liberalerna som inte lyckas lyfta – är starkare än på länge. Men är röda linjer därmed rätt? Nej. Världen skulle inte gå under av en fika med Vänsterpartiets Ida Gabrielsson. De båda partiernas syn på ekonomi skiljer sig kraftigt åt, och kanske skulle det som Hannes Hervieu antydde i Aktuellt-debatten bara bli en otrevlig fika.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Men C har trots allt valt vänsterblocket och borde medge vad det kan komma att innebära i hårda förhandlingar vid ett eventuellt regeringsskifte. Knallröda Ida Gabrielssons högsta dröm i livet är nog inte att få fika med marknadsliberala centerpartister. Men hon erkänner åtminstone politiska realiteter. 

One Nation är nu Australiens mest populära parti och Australien är i chock. Sedan 1990-talet har ON legat på drygt 5 procent i opinionen och i valet i maj 2025 fick partiet bara 6,4 procent. Nu ligger de plötsligt på 31 i en augustimätning.

Det är en makalös utveckling. 

Från att ha haft ett tvåpartisystem sedan 1944 har nu landet på kort tid fått tre stora partier, men ON springer nu om de andra i raketfart och lämnar de politiska kommentatorerna i förvirring. 

Det är visserligen mitt emellan två val, men partiet har vind i seglen och det går fort. 

Så varför växer partiet? 

Pauline Hanson har varit partiledare sen ON grundades 1997 – i partiets stadgar står det för övrigt att hon är ”effective president for life”, så det handlar inte om ett spännande byte av ledning. Inte heller beror det stora intresset på att partiet bytt fot i sakfrågor. 

Det som varit ständigt närvarande är migrationskritiken. När Hanson först klev upp som aktiv politiker varnade hon för att Australien skulle bli ”swamped by Asians”. Nu är hennes taggar mer riktade mot islamister.

På ett möte i juni menade hon att Australien inte kan vara ett multikulturellt samhälle. ”Vi är multi-etniska, men måste vara monokulturella”, sa hon. 

Nyligen uttalade hon att radikal islamism är ”totalt inkompatibelt” med den australiensiska kulturen. Hon skiljer mellan de europeiska migranter som kom efter andra världskriget, som lärde sig engelska, assimilerades, och de med muslimsk bakgrund som kommer för att ta del av välfärdssystemet. 

På ett möte i juni menade hon att Australien inte kan vara ett multikulturellt samhälle.

ON talar en del om att extrema muslimer gör saker som går emot australiensiska värderingar, och vill därför stoppa migranter från nationer som är kända för att ha extremistiska ideologier som inte är kompatibla med australiensiska värderingar och livsstilar. På hemsidan sägs det att man inte alls ska kunna etablera sig i Australien om man inte kan prata engelska.  

60 procent av befolkningen tycker att migrationen måste minskas rejält, så det kan vara en drivande faktor. Och så långt liknar ON både Sverigedemokraterna och andra europeiska högerpartier. 

Men det plötsliga rycket i opinionen handlar inte bara om kritik mot migration. En anledning som lyfts fram är att folk är missnöjda med de gamla stötarna. 

Sympatisörerna kommer både från höger och vänster. Från dem som är besvikna på Liberalernas ledare, och arbetarklass som tycker att Labour ägnar för mycket energi åt identitetspolitik. 

Medborgarna är även negativa till hur landet utvecklas. I en undersökning svarade 63 procent att de tycker att Australien är på väg åt fel håll. Tilliten till regeringen sjunker. Många är trötta på ökade levnadskostnader, bensinpriser, brist på bostäder och dyrare boende. Men det klagas även på att migranter tar platser i sjukvården, skolan och orsakar trafikstockning. 

På så vis skiljer sig Australien från Sverige. Missnöjet mot invandring handlar inte främst om att invandring kostar i form av arbetslöshet och bidrag, eller att kriminaliteten och hedersvåld är ett växande problem kopplat till invandring – utan om att migranterna är många och tar upp plats. 

Men på många andra sätt liknar ON partier som SD. 

På samma sätt som Jimmie Åkesson anses folklig, säger man i Australien att Pauline Hanson är vanlig, och att hennes bakgrund som ägare av en fish-and-chip-shop gör henne lätt att gilla. Hon använder enkla fraser som att vara ”för Australien” och utlova ”en bättre, tryggare och rikare framtid”.  

ON kallas höger, men det är knepigt att se var de står ideologiskt. De är höger och vänster hit och dit, lite som SD var innan man landade i Tidösamarbetet. Partiet säger sig värdera frihet, demokrati, ekonomisk konservatism och ser familjens roll. 

Hanson har kritiserat betald föräldraledighet, noterat hur företag oroar sig över att de inte kan sparka personal, stödjer kärnkraft och har sagt att public service-kanalen SBS kommer att försvinna om ON får makt. Hon har varit emot att höja minimilönen, samtidigt som hon vill ge arbetare mer makt på jobbet och är reformglad utan idéer kring finansiering. Partiet vill ge folk fasta räntor på bolån, lämna Parisavtalet och halvera bränsleskatterna, öka försvarsutgifterna och minska stödet till kultur och bistånd.

Väljarna har alltid varit äldre, lågutbildade, antivänster och ansett att migrationspolitiken är viktig.

I våras vann ON sin första plats i representanthuset i Farrer, vilket blev en milstolpe. En framgång leder lätt till fler.

Väljarna har alltid varit äldre, lågutbildade, antivänster och ansett att migrationspolitiken är viktig. Partiet var länge större utanför storstäderna, men nu växer de överallt. Många sympatisörer är arbetare, men nu har ON även börjat attrahera höginkomsttagare. 

Hanson säger vad hon tycker, är äkta, pratar rakt och tydligt, utan att fjäska för eliten, kämpar för ”Australians first”. Samtidigt fick hon nyligen stöd av landet rikaste kvinna, gruvmagnaten Gina Rinehart, vilket betyder mer pengar att lägga att samla anhängare.  

Men det märks att Liberals är oroliga. De pratar numera om kopplingen mellan migration och huspriser. Deras politiker har även börja kopiera Pauline Hansons språkbruk kring kultur. 

Oppositionsledaren Angus Taylor från Liberals har gått hårt åt ON, särskilt kring ekonomiska politiken. Han har anklagat partiet för att ha dåligt omdöme, ofinansierade reformförslag och sakna idéer om hur statskassan ska betalas. Med deras politik skulle inflationen öka och en ”eternity of pain” skulle följa. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Det är dock riskfyllt att låta gnällig mot ett parti som har flyt. Jag har tipsat partiet om att i stället för att gnälla borde liberalerna fördjupa diskussionen om kultur med hjälp av insikter från den svenska debatten om värderingar. 

Jag tror dock att det som också kan hejda ON:s framfart är att 32 procent av Australiens befolkning är utrikes födda, och mer än varannan australiensare åtminstone har en förälder som är född i ett annat land. Bara 25 procent håller med om att monokulturalism är ett bra mål. I grunden är befolkningen vänligt sinnad till migranter, om de sköter sig. 

Oavsett vad som händer är utvecklingen mycket fascinerande. Mycket kan hända på kort tid. 

Inget parti går till val på att göra livet i Sverige sämre för landets judar. Men det finns ett parti som genom hela valrörelsen återkommande blivit påkommet med att ha förintelseförnekare som lokala kandidater, riksdagsledamöter som uttrycker stöd till terrorister och vars tjänstemän avhållit sig från att moderera kommentarsfält där grova antisemitiska uttalanden flödar. Om Vänsterpartiet kliver in på regeringskansliet riskerar samma omdömeslöshet att också synas i det politiska arbetet. 

I valrörelsens slutskede förs debatter på alla möjliga håll; i skolor, kulturhus, hyresrättsföreningar och församlingslokaler. I veckan hölls även traditionsenligt en valdebatt i judiska församlingen i Stockholm. I stället för skattefritt grundavdrag för ISK och organiseringen av sjukvård diskuterades framtidsutsikterna för judiska skolor och den mer påtagliga antisemitismen i samhället. Vänsterpartiet, som företräddes av Jonas Lindberg, fortsatte på Nooshi Dadgostars inslagna retoriska väg och påtalade att partiet uteslutit de som uppdagats med judefientliga värderingar. Men någon ursäkt, självkritik eller förtroendeingivande förståelse för varför det granskande ljuset så ofta riktas mot dem, uttalades inte. 

Vad blir följden om sådana personer anställs på departementen?

Vänsterpartiets avsaknad av demokratisk kompass är något av de mest skrämmande med den uppdagade antisemitismen i partiet. Att ett stort antal kandidater uttrycker sig antisemitiskt utan att det hamnar i synfältet hos någon i partiet – utan att det gång på gång krävs externa granskningar för att avslöja extremismen – visar att det finns en utbredd antisemitism-analfabetism. Det är först när andra personer utifrån pekar på att slagorden vänsterpartister använder, bilderna de delar och organisationerna de samarbetar med har en innebörd som hotar judarna omkring dem till livet, som partiledningen i V hoppar till. Det är just det bristfälliga omdömet som gör mig rädd.

Om Vänsterpartiet ges plats på Rosenbad efter valet kommer ett stort antal politiska tjänstemän behöva tillsättas. De senaste månaderna har det blivit uppenbart att partiet har en stark tendens att attrahera personer som hyser antisemitiska värderingar. Vad blir följden om sådana personer anställs på departementen? Kommer Forum för levande historia att få behålla samma fokus på Förintelsen? Kommer de judiska skolorna att få samma stöd i sitt säkerhetsarbete som tidigare? 

Partiet förordar inte några sådana förslag i sin valbroschyr, men det riskerar att vara en följd av deras oförmåga att identifiera antisemitism. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Hos judiska församlingen sade sig samtliga riksdagspartier från höger till vänster värna det judiska livet i Sverige. Men när det kommer till handling söker V inte ens förlåtelse för de djupt antisemitiska uppdagelserna i partiet. Det framstår som att judiskt liv är en abstrakt idé för partiet. För mig som lever ett konkret sådant är det den påtagliga okunskapen som införlivar en rädsla jag inte tidigare känt.