I en tid då diskussionerna i många europeiska huvudstäder ständigt graviterar mot frågan om hur den ekonomiska stagnationen ska kunna brytas är det egentligen märkligt att den irländska tillväxtresan inte ägnas större intresse.

Så sent som vid 1970-talets början var Irland Västeuropas i särklass fattigaste land, med en BNP per capita som motsvarade hälften av den svenska. Ett sekel efter den stora utvandringsvågen till USA var Irland fortfarande ett land man flyttade ifrån om man ville få ett bättre liv. I dag tillhör Irland det absoluta toppskiktet i Europa, och världen, vad gäller välstånd. Numera återfinns landet på plats två eller åtta, beroende på beräkningsmetod, i OECD:s välståndsliga. Det är en tillväxtresa som saknar motsvarighet bland andra utvecklade ekonomier.

Men i stället för att inspireras av den irländska utvecklingen har det ägnats stor kraft åt att bortförklara den.

Den irländska BNP-tillväxten har inget med den faktiska välståndsnivån att göra, har det exempelvis hetat. Siffrorna blir uppblåsta av att många multinationella företag av skatteskäl placerat stora immateriella tillgångar på Irland och att flera av de största flygplansleasingföretagen är registrerade i landet.

Denna kritik är anledningen till att Irlands centralbank tagit fram ett mått som korrigerar för de nämnda faktorerna, modifierad BNI eller BNI*. Men även med detta mått är den irländska tillväxttakten imponerande. Häromåret konstaterade Mauricio Rojas i en rapport  att den sammanlagda irländska tillväxten i BNI* under perioden 1995-2022 motsvarade 2,8 gånger den svenska och 2,6 gånger den amerikanska. Och även med denna beräkningsmetod har Irland passerat Sverige i välståndsligan. 

En annan argumentationslinje, eller snarare bortförklaring, gör gällande att den irländska tillväxten endast handlar om en upphämtningseffekt. Vad Irland åstadkommit under de senaste 50 åren motsvarar endast den välståndsresa Sverige gjorde mellan 1870 och 1950, och därför skulle lärdomarna för svensk del vara begränsade. Visst finns, som Rojas också konstaterar, tydliga likheter. I båda fallen handlar det om små internationellt orienterade marknadsekonomier som genom stabila liberala spelregler, låga skatter och förmåga att ta tillvara humankapitalet uppnår en imponerande ekonomisk utveckling.

Men den intressanta frågan är snarare vad som hade hänt om Sverige hållit fast vid lågskattelinjen. Det är inte orimligt att tänka sig att svensk ekonomi då hade fortsatt att växa snabbare än andra länders, och att vi på samma sätt som Schweiz kunnat försvara vår position i toppen av välståndsligan. 

Trots att Sverige gått från fjärde till trettonde plats i OECD:s välståndsliga finns det en tendens att vi tar vårt välstånd för givet.

Det går inte att komma från tanken att  intresset för att bortförklara den irländska tillväxtresan handlar om ett stort mått av självbelåtenhet. Trots att Sverige, under samma period som Irland gjort sin välståndsresa, gått från fjärde till trettonde plats i OECD:s välståndsliga finns det en tendens att vi tar vårt välstånd för givet. I en global ekonomi med stenhård konkurrens om både kompetens och investeringar, är ett sådant förhållningssätt knappast ett långsiktigt framgångsrecept. 

I stället för att avfärda det irländska tillväxtundret borde vi helt enkelt omfamna det. Det är också tanken i rapporten ”Irlands ekonomiska lyft – tio lärdomar för ett växande Sverige” som Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt presenterade på ett seminarium häromdagen.

Ett område som lyfts fram i rapporten är bolagsskatten, som länge varit en viktig faktor bakom Irlands förmåga att locka till sig investeringar. Irland har en bolagsskatt på 12,5 procent. För företag som har en omsättning som överstiger 750 miljoner euro gäller numera EU:s miniminivå på 15 procent. Självklart borde även Sverige sänka bolagsskatten, som idag ligger på 20,6 procent, till EU:s miniminivå. Det är dessutom en reform som med stor sannolikhet skulle vara självfinansierande, på samma sätt som sänkta marginalskatter. 

En annan irländsk framgångsfaktor värd att inspireras av är arbetet för att främja investeringar i forskning och utveckling. Företag som investerar i forskning och utveckling i Irland kan i dag dra av 30 procent av kostnaden utan något takbelopp. Kombinationen av sådana skatteincitament och den låga bolagsskatten är utan tvivel viktiga skäl till att både amerikanska teknikjättar och läkemedelsföretag etablerat forskningscentra i Irland. 

Lägg till detta satsningar på utbildningssystemet som gjort att Irland i dag är EU-landet med  det högsta antalet utexaminerade per capita inom STEM-ämnen (science, technology, engineering och mathematics). Även här finns sannolikt mycket att lära för den som vill stärka den långsiktiga växtkraften i svensk ekonomi.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Dessutom utmärks Irland av en bred politisk samsyn kring tillväxtpolitiken och värdet av att genom låga skatter samt goda och stabila villkor för företagande locka både investeringar och kompetens till landet. På den punkten skulle en bra början för svensk del vara om politiker till både vänster och höger slutade att misstänkliggöra vinster och vinstintresse i allt från välfärdsföretag till dagligvaruhandel.

Under tisdagen den 14 april hölls ett historiskt möte mellan diplomatiska representanter från Libanon, Israel och USA i Washington. Det var de första direkta, högnivåsamtalen mellan Israel och Libanon på över 30 år. Länderna saknar i dag helt diplomatiska relationer och har formellt varit i krig sedan 1948. 

För att förstå betydelsen av detta samtal och vad det kan komma att innebära krävs att vi backar bandet och sätter in det i ett historiskt sammanhang, genom att kartlägga den komplexa relationen – eller snarare avsaknaden av en sådan – mellan Libanon och Israel. När den israeliska staten bildades 1948 valde Libanon att ansluta sig till de arabiska staterna i motståndet till Israels existens. Även om strider mellan Libanon och Israel var begränsade, så lades grunden för en icke-relation mellan länderna. 

I decennierna därefter förblev Libanon i motstånd mot Israel, inte nödvändigtvis som aktör, utan snarare som arena. Libanon som stat bedrev inte något krig mot Israel per se, men gav som de facto grannland utrymme för andra aktörer att göra det. Inte för att man själv valde det, utan för att Libanon som stat var mycket försvagad av inbördeskriget (1975–1990) och invaderades av flera aktörer som i sin tur förde sina konflikter mot Israel från Libanon. De verkande aktörerna mot Israel i Libanon var först palestinska grupper, Syrien och på 80-talet uppkom Iran-proxyn Hizbollah. Libanon som stat stöttade aldrig dessa aktörer i deras krigföring mot Israel, men agerade arena för dessa mot sin vilja. 

Libanon som stat stöttade aldrig dessa aktörer i deras krigföring mot Israel, men agerade arena för dessa mot sin vilja. 

Alla dessa aktörer bidrog till att dra in Libanon i konflikten mot Israel. Trots detta var länderna mycket nära fredsavtal 1982 med dåvarande libanesiska presidenten Bashir Gemayel, något som abrupt fick ett slut efter mordet på Gemayel i september samma år. Efter inbördeskriget försökte man åter skapa fred med Israel, år 1991. Libanon–Israel‑samtal fördes inom ramen för Madridfredsprocessen. Samtalen bröt dock samman 1993, främst på grund av Syriens avgörande inflytande över Libanon vid den tiden, pågående våld mellan Israel och Hizbollah och brist på politiskt utrymme för ett bilateralt avtal. 

Genom historien har den enskilt viktigaste orsaken till att relationen mellan Libanon och Israel aldrig har normaliserats varit den Iranstödda proxyaktören Hizbollah. Det är en väpnad aktör som samtidigt fungerar som ett politiskt parti och en självständig milis, verksam i praktiken utanför den libanesiska statens fulla kontroll. Den libanesiska staten har vid upprepade tillfällen erkänt problemet och diskuterat frågan om Hizbollahs avväpning. I praktiken har detta dock visat sig omöjligt. Kombinationen av att den libanesiska armén saknar militär kapacitet att framtvinga en avväpning, att staten vilar på en sekteristisk maktdelningsmodell där Hizbollah utgör en politisk aktör, samt att varje försök till tvång riskerar att utlösa inbördeskrig, har lett till att staten saknar förmåga att på egen hand avväpna Hizbollah.

Således har ett fredssamtal mellan Libanon och Israel varit svårt att föra. Med utvecklingen i regionen – försvagandet av Iran till följd av USA och Israels attacker under senaste månader – har även Hizbollah försvagats. Något som i sin tur öppnat upp för libanesiska staten att våga ta ett steg som tidigare varit politiskt omöjligt. Att Libanon över huvud taget deltar i direkta högnivåsamtal med Israel markerar därför ett tydligt avsteg från decennier av försiktighet och indirekt kommunikation med Israel.

Detta innebär att Hizbollahs politiska handlingsutrymme är mycket mer begränsat än tidigare.

Mötet i Washington, där Libanons och Israels ambassadörer i USA deltog tillsammans med USA:s utrikesminister Marco Rubio och andra diplomatiska företrädare, resulterade i ett strategiskt betydelsefullt utfall. Parterna enades om att gå vidare mot direkta mellanstatliga förhandlingar, vilket bröt med över trettio års diplomatiskt dödläge. Att ett sådant steg nu tagits är historiskt i sig, inte minst eftersom Libanon aldrig formellt har erkänt Israel och tekniskt sett befunnit sig i ett krigstillstånd med landet sedan 1948.

För Libanon innebär samtalen i första hand ett försök att återta statlig handlingskraft i en konflikt där landet under lång tid reducerats till arena snarare än aktör. Genom att delta i direkta stat–stat-samtal signalerar den libanesiska staten ambitionen att tala och förhandla i egen rätt, samt att successivt minska Hizbollahs grepp över landets utrikes- och säkerhetspolitik. Att Hizbollah öppet motsatt sig processen, samtidigt som staten ändå valt att gå vidare, pekar på en förändrad intern maktbalans där Hizbollahs veto inte längre gäller. Detta innebär att Hizbollahs politiska handlingsutrymme är mycket mer begränsat än tidigare. För Israel innebär förhandlingarna potentiellt ett första steg mot att marginalisera en aktör som under årtionden utgjort ett av landets mest destabiliserande säkerhetshot.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Regionalt bör samtalen förstås som ett deeskalerande initiativ i ett mycket instabilt läge, präglat av konfrontationen mellan Iran och USA/Israel och av parallella konflikter i Gaza, Röda havet och Irak. Att Libanon och Israel nu för dialog indikerar att Iran har ett försvagat inflytande över regionen och dess proxy är i stort sett förhandlingsförlamade. Samtalen innebär inte att Irans nätverk av allierade upplöses, men de pekar på en dessa aktörers minskade förmåga att styra i regionen och därmed en ökad chans för stabilitet inte bara i Libanon, men även Mellanöstern i stort.  

Sammanfattningsvis signalerar samtalen den 14 april inte fred, men en möjlig väg mot det. I bästa fall kan processen skapa förutsättningar för en mer hållbar ordning i Mellanöstern, men i värsta fall riskerar samtalen att bli ytterligare ett av många misslyckade försök att hantera en konflikt där makt, miliser och statlig suveränitet förblir i olöst spänning.

Vartannat år anordnar Örebro kommun konstutställningen “Open Art”. Verken har ofta en progressiv underton. Förra sommaren placerades till exempel en jättelik skulptur föreställandes en moderkaka mitt i Svartån. Medan stadens staty av Karl XIV Johan kläddes i regnbågskläder, mask och peruk. Om woke är ute, så märktes det inte här.

I det politiska Sverige är Örebro känt som en stad där partierna ofta håller kongresser. I helgen ska Vänsterpartiet klubba valplattformen. Partistyrelsens förslag är ett blott tre sidor kort dokument, som bara innehåller ett enda konkret krav: Nooshi Dadgostar måste bli minister.

Dokumentet talar inte till den som går upp klockan sex och kör långtradare, lägger kakel eller arbetar i hemtjänsten. Det talar till den som bryr sig om kolsänkor och Palestina – men är annars förvånansvärt apolitiskt. Språkbruket är konfliktsökande gentemot Tidö-partierna, men rent konkret kan många hålla med om mycket: Sverige ska hålla ihop och vara ett land där alla kan leva och bo. Vårdköerna ska kortas. Marknadsekonomin fungerar inte som den ska i bank- och livsmedelssektorn.

Det finns något symboliskt i att detta program ska antas i just Örebro – för utanför kongresscentret har någon annan bättre koll på hur strömningarna i den klass partiet tidigare representerade faktiskt går.

V:s valplattform talar inte till den som går upp klockan sex och kör långtradare, lägger kakel eller arbetar i hemtjänsten.

Markus Allard är ledare för det lokala Örebropartiet och en högljudd kritiker av kommunala tilltag som Open Art. 2013 blev han utesluten ur just Vänsterpartiet, efter att ha uttryckt stöd för våldsbejakande Revolutionära fronten – något han sedan tagit avstånd ifrån, och själv menar han att processen snarare var resultatet av en intern maktkamp. 

Ett år senare bildade han Örebropartiet. I dag har de mandat i både kommun- och regionfullmäktige och siktar mot riksdagen. Allard är fortfarande en kontroversiell figur, som svär i talarstolen och ibland är på gränsen till rättshaveristisk – men enligt en mätning från SVT och opinionsinstitutet Verian är Örebropartiet ändå störst bland de partier som inte sitter i plenisalen på Helgeandsholmen.

Kärnan i ideologin är kampen mot det så kallade transferiatet – ett begrepp som uppdaterar den marxistiska klassanalysen. Grundlogiken finns kvar, men konfliktlinjen går inte mellan arbetare och kapitalister utan mellan produktiva och dem som oförtjänt lever på skattefinansierade transfereringar. 

Dit hör bidragstagare utan arbetsmarknadsförankring, invandrare med bristande språkkunskaper och, framförallt, offentligt anställda långt från kärnverksamheten. Som hållbarhetsstrategen som lever på skatteinbetalningar från sjuksköterskan och fabriksarbetaren men vars arbete mest är ett hinder för desamma.

Örebropartiet är både höger- och vänsterpopulistiskt på samma gång.

Open Art må vara en övertydlig symbol, men Allard adresserar ett riktigt problem: Den växande administrationen och byråkratin i offentlig sektor. Örebropartiet är både höger- och vänsterpopulistiskt på samma gång. Eller, för att tillämpa en annan dynamik, både ekonomiskt vänster och TAN på den tidigare omdiskuterade GAL-TAN-skalan, där GAL förenklat står för progressiva värden och motsatsen TAN mer konservativa. Det vill säga en liknande position som Sverigedemokraterna hade innan Tidö – och som lockade stora delar av arbetarklassen. 

Det är också precis de väljare Nooshi Dadgostar försökte vinna i förra valet. Men trots att hon reste land och rike runt för att låta sig fotograferas i varselväst och bygghjälm uteblev arbetarrösterna. 

Det är inte särskilt konstigt. Vänsterpartiet har i stor utsträckning blivit ett parti för just transferiatet – och motverkar därmed de intressen de säger sig värna.

Att Karl XIV Johan står staty i Örebro är ingen slump. Inte bara nutidens politiker samlas här, historiskt har ett antal viktiga riksdagar hållits. Den mest betydelsefulla är när Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare på Örebro slott år 1810. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Vänsterpartiets kongress lär (förhoppningsvis) inte få lika stora konstitutionella följdverkningar, och kanske förblir Markus Allard bara en raljerande lokalpolitiker. Men det som händer i Örebro visar ännu en gång vart svensk politik är på väg.

I ett viralt klipp tittar Allard upp mot den tillfälligt färgglada gamla monarken och fäller ironiskt  kommentaren: “Verkshöjd”. Samtidigt blickar han också mot en progressiv rörelse som segrat ihjäl sig – och på kuppen dödat klasskampen.

Sjöfarten som bransch, och därmed transporten av merparten av världens handel, är mera resilient än vi kanske allmänt tror. Branschen har klarat världskrig; teknikskiften från vind till kol till olja; förstatligandet av Suezkanalen, vattenbrist i Panamakanalen och moderna miljö- och säkerhetskrav. Utan statlig inblandning har branschen byggt upp kapacitet som har kunnat hantera en ökning av världshandeln som varit nästan dubbelt så stor som den underliggande globala BNP-tillväxten under de senaste 35 åren. Därtill har kostnaden för transporter dramatiskt reducerats. Maersk Line gör reklam för att det kostar 60 öre att transportera ett par skor runt jorden. Att sjövägen transportera en ny bil mellan Europa och Asien kostar mindre än en procent av försäljningspriset.

Flexibiliteten, resiliensen och den stadiga effektiviseringen är resultatet av ett enhetligt globalt system, baserat på principer som har försvarats och förfinats genom århundraden. I modern handelssjöfart kan ett enskilt fartyg utföra transporter mellan ett 60-tal olika nationalstater under sitt verksamma liv. Briljansen ligger i att den fria rörelsen mellan kontinenter och länder är underordnad ett och samma, enhetliga, regelverk. Detta regelverk ger den civila sjöfarten nästan total frihet att kontinuerligt optimera sin verksamhet och ger ett ”level playing field” mellan marknadens aktörer. Skulle världssamfundet inte stötta detta regelverk till fullo, hade vår integrerade och globaliserade värld mött sin största utmaning någonsin. Det skulle få oöverblickbara och ödesdigra konsekvenser för det globala välståndet som handeln skapar och underbygger.

Den legala grunden för den fria samfärdseln till sjöss kommer från den holländska sjörättjsuristen (och därjämte svenske ambassadören i Paris) Hugo de Groths teser i sin bok Mare Liberum från år 1609. Portalparagrafen är den om oskadlig genomfart i sund mellan öppna hav. Grundtanken är att haven är öppna för transporter för all mänsklig fredlig aktivitet – vilket i all väsentlighet betyder transporter av gods. Dessa principer har, närmast ordagrant stadfästs i FN-konventionen UNCLOS (United Nations Law of the Seas), vilken trädde i kraft så sent som 1994. UNCLOS väktare och administratör är IMO (International Maritime Organisation) med säte i London. Detta är FN:s kanske mest framgångsrika myndighet, som ensam lagstiftar över 71 procent av jordens yta. Sedan IMO grundades 1958 har organet hanterat all reglering genom global konsensus och utan votering, ända fram till förra året då den första omröstningen ägde rum. IMO har överlevt det kalla kriget, finanskriser och kulturrevolutioner. Organisationen har inte bara varit till stor hjälp för sjöfarten och haven, utan har även varit ett levande bevis på att samfundet av nationalstater gemensamt har förmågan att framgångsrikt adressera globala utmaningar genom globala strukturer.

Principen om ”oskadlig genomfart” är instrumentellt viktig, då det genom historien finns återkommande och starka egenintressen för stater, och särskilt de som kontrollerar sundsförträngningar, att avgiftsbelägga eller hindra handel och transporter. Enligt UNCLOS definieras sund som vatten vilka förbinder två fria hav. Sjöfartens resiliens, genom att fartyg är mobila och kan framföras i över 20 knop, gör att sund vilka kan kringgås såsom Suezkanalen, Sydkinesiska sjön och Malacca-sundet, är mindre problematiska än de sund vilka leder till geografiska återvändsgränder. Hormuz-sundet, Bosporerna, Gibraltar sund (innan 1869) och Öresund är några exempel på det senare.

Likheterna mellan Hormuz-sundet och Öresund illustrerar problematiken väl. 

Likheterna mellan Hormuz-sundet och Öresund illustrerar problematiken väl. Under det senaste århundradet har olja, såsom energibärare, varit världens viktigaste strategiska handelsvara – nära 25 procent av den internationellt handlade oljan måste gå genom Hormuz. På 1500-talet var det i stället saltad sill som var den strategiska råvaran, på 1600-talet var det skeppsbyggnadsmaterial och på 1700-talet spannmål. Under dessa perioder var Öresund en av världens viktigaste sundsförträngningar, eftersom de europeiska floderna utgjorde dåtidens transportinfrastruktur i inlandet. Att unionskungen Erik av Pommern instiftade Öresundstullen år 1249 var ingen slump. Han kunde göra det efter att ha byggt Kronborgs slott, som var Europas starkaste fästning. Genom att avgiftsbelägga den transiterande sjöfarten stod Öresundstullen, under långa perioder, för huvuddelen av Danmarks statliga intäkter. Först var det i form av en varutull med en pålaga på 2–3 procent av värdet av godset, något som senare senare övergick till att bli en fartygsavgift, inte helt olikt den konstruktion vi i dag har för avgifter för genomfart av Suezkanalen.  

Skandinaviens historia är, i hög grad, resultatet av handelsmakternas upplysta egenintresse av att ha tillgång till Nordens råvarutillgångar så billigt och enkelt som möjligt, varför de underbyggde principen om ”Mare Liberum”. Danmark förlorade Skåne 1658 efter att den danske kungen Christian IV fyrdubblat tullen och Nederländerna, som under 1600-talet kontrollerade lejonparten av sjöfarten genom sundet, besegrat svenskarna vid slaget vid Öresund samma år. Utan egen kontroll av Öresund kunde vare sig danskarna eller svenskarna ta ut full tull, då dåtidens kanoner bara hade en räckvidd på cirka 1 500 meter, medan sundet mellan Helsingborg och Helsingör är 3 400 meter brett.  Liknande interventioner från Hansan, och senare engelsmännen, går som ett pärlband genom vår historia under 1500-, 1600- och 1700-talen. 

Det var USA, som efter Krimkriget och bombardemanget av den ryska basen i Bomarsund år 1857, ledde världssamfundet i att betala Danmark en engångssumma och för alltid avskaffa sundstullen och därigenom återetablera prinicperna om oskadlig genomfart och ”Mare Liberum” genom Öresundstraktatet. Men principen har senare behövts försvaras, då bland andra Ryssland och senare Sovjetunionen, hävdat att endast kuststaterna skulle ha tillgång till Östersjön, fredens hav, enligt principen ”Mare Clausum”.

Sedan 1980-talet har passagen genom Hormuz-sundet hotats av Iran, men tillräckligt skydd har givits åt den internationalla handelssjöfarten tack vare militär närvaro från andra handelsberoende stater. På samma sätt som Royal Navy eskorterade konvojer av handelsfartyg förbi Kronborg på 1700- och 1800-talen, så eskorterade den brittiska fregatten HMS Montrose svenskägda Stena-tankfartyg genom Hormuz för några år sedan. 

Sverige, ett av världens rikaste och mest handelsberoende länder, äger inte något fartyg som skulle kunna skydda FN:s vedertagna principer om öppna sjövägar.

Upprätthållandet av principen om ”Mare Liberum” har genom århundraden skett genom att den för tillfället militära stormakten också varit en handelsmakt med ett eget intresse och förmåga att upprätthålla öppna handelsvägar. Detta gällde Hansan, spanjorerna, holländarna, engelsmännen och amerikanerna – för att bara nämna några. Det som framstår som mest problematiskt i dag är att Europa och andra handelsberoende områden saknar förmåga, medan USA kanske snarare saknar vilja. I dag har inte Royal Navy några fartyg i Mellanöstern som kan skydda handelsfartyg. Sverige, ett av världens rikaste och mest handelsberoende länder, äger inte något fartyg som skulle kunna skydda FN:s vedertagna principer om öppna sjövägar – trots att Sverige nog aldrig i sin historia varit mera beroende av fri samfärdsel genom Hormuz-sundet än vi är i dag.

Om kuststater uttalar trovärdiga hot, så kommer inte den civila handelssjöfarten att trafikera sådana områden, såvida det inte finns fullständigt militärt skydd som garanterar säkerheten under genomfart. Fraktintäkterna är ofta goda i oroliga tider och det etablerade globala sjöförsäkringssystemet har både kapacitet och förmåga att ekonomiskt skydda våra tillgångar. Det är samtidigt helt otänkbart att vi skulle äventyra säkerheten för våra besättningar, som är våra anställda, kollegor och vänner. På samma sätt som skepparen på 1700-talet också var både redare och lastägare, så skapar dagens etiska normer, policydokument och ägarinflytande, ett egenintresse i att bli riskaverta. 

Till dags dato går det inte att riskfritt ta sig ut ur Arabiska viken, varför ungefär 2 000 handelsfartyg, med cirka 30 000 sjömän ombord, är fast i området.  Enligt min mening är det största problemet etiskt, i den bemärkelse att redare har besättningar på fartyg mitt i en krigszon. På land hade det varit en helt oacceptabel arbetsmiljösituation för löneanställda att utgöra sittande måltavlor, utan möjlighet att söka skydd. Situationen är inte helt olik den vilken moderna sjöfarare utsatts för när de anfallits av somaliska pirater eller houthiernas ballistiska robotar. Det vore rimligt att samhällskontraktet mellan näringsidkare och flaggstater innehöll en förpliktelse om att nationalstater som utkräver skattemedel, också garanterade grundläggande säkerhet – likt det poliser gör på land. Genom sin internationella karaktär så har sjöfarten möjlighet att i hög grad välja hemmahörande jurisdiktion, vilken ofta domineras av kostnads- och skattehänsyn. Det är inte osannolikt att flaggstaters förmåga att erbjuda grundläggande skydd åt sin skattebetalande handelssjöfart kommer att bli en framtida avgörande aspekt i valet av flagg på ett fartyg.

Det är dock osannolikt att en individuell flaggstat kommer att ha tillräckligt med förmåga att hålla samtliga sund i världen öppna, över lång tid. Om USA fortsätter på sin inslagna väg och Europa inte har några förmågor, så öppnar det för andra länder att bestämma vilken princip som gäller i vilka sund. Utifrån Europa kontrolleras en dryg tredjedel av världens totala handelssjöfart. Det är en enorm strategisk tillgång i ett samtal om europeisk strategisk autonomi eller globalt inflytande. Ligger det verkligen i Europas intresse att inte ha rådighet över denna tillgång för att vi inte mäktar med att bidra till upprätthållandet av principen om fri samfärdsel till sjöss?

Men detta handlar inte bara om militär makt, det handlar också om att upprätthålla principer.  IMO-systemet är under starkt tryck. Jag vill hävda att globaliseringens enda reella baksida är den miljöpåverkan som transporter innebär. Den globala sjöfarten släpper ut omkring en miljard ton koldioxid om året. För att sätta detta i perspektiv, så släpper landet Sverige ut ungefär 40 miljoner ton. Sjöfartens utsläpp utgör mindre än 3 procent av de globala utsläppen, vilket kan tyckas inte vara så mycket med hänsyn till att den möjliggör nästan all handel. Hela sjöfartsbranschen, under ledarskap från EU och Japan och inom ramverket för IMO, verkade för en koldioxidskatt som hade givit ekonomiska incitament att nå nollutsläpp innan år 2050. I oktober 2025 röstades förslaget ner, baserat på ett initiativ från Saudiarabien, Iran, USA och Ryssland. För första gången i IMO:s historia gick en fråga till votering, och resultatet blev att instrumenten för avkarbonisering togs bort.  Det så kallade MEPC 84-mötet blev en stark påminnelse om att Europa, understött av den absoluta majoriteten av det globala redarkollektivet, inte längre sätter spelreglerna. I stället för djärva miljömål så flyttas nu fokus till att skydda FN-ordningen som sådan. Att principen om ”Mare Liberum” är förhärskande kan inte längre tas för givet och utgången är eventuellt att multipla regionala system för specialbeskattning i stället byggs upp, vilket kommer att skapa enorma ineffektiviteter.  

Det vore närmast ironiskt om Sverige skulle underbygga Rysslands historiska hållning till  Östersjön som ett ”Mare Clausum”.

Detta aktualiserar Sveriges hållning till den ryska så kallade ”skuggflottan” och dess passager genom Öresund. På säkerhetspolitiska grunder finns det säkert skäl för Sverige att hindra exporten av rysk olja. Vi ska dock inte glömma att sanktionerna mot Ryssland i huvudsak endast kommer från G7-länderna och att 70 procent av jordens befolkning bor i länder som inte har sanktionerat rysk olja. Att hindra den handeln och de fartygen från fri samfärdsel, är att förfäkta principen om ”Mare Clausum”. Om vi tar oss den rätten i Öresund, underminerar vi portalparagrafen i UNCLOS. Vi måste reflektera över hur väl global handel har tjänat Sverige, och hur den handeln skulle se ut om vi inte själva hade fri samfärdsel genom Sydkinesiska sjön eller Hormuz.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Östersjön är ett mycket miljökänsligt område, närmast att likna vid en insjö. UNCLOS ger kuststaten rätt att skydda sin miljö inom sin ekonomiska zon, vilket är den enda inskränkningen som finns av principen om oskadlig genomfart. Den amerikanska kustbevakningen är ett bra exempel på hur USA historiskt har lyckats skapa världens främsta miljöskydd genom en strikt implementering av kvalitetsstandards, inom ramen för UNCLOS. Så länge den så kallade ”skuggflottan” upprätthåller globalt definierade kvalitetskrav, ska Sverige inte utveckla egna regler.  Det vore närmast ironiskt om Sverige skulle underbygga Rysslands historiska hållning till  Östersjön som ett ”Mare Clausum”. Vi borde nog i stället, tillsammans med övriga Europa och andra handelsberoende länder, politiskt och militärt understödja UNCLOS och den ordning som legat till grund för modernt välståndsskapade sedan 1609. Att Sverige nu specialbeställer fyra nya fregatter, vilka är så optimerade för Östersjön att de i praktiken inte kommer att kunna eskortera handelsfartyg utanför vårt närområde, säger en del om Sveriges globala förmågor, ambitioner och perspektiv. Vi är fortsatt ett globalt handelsberoende och rikt land – och då måste vi agera som det.

Sjöfarten, och därmed transporterna av världshandeln, är resilient och adaptiv, men detta kräver att grundförutsättningarna är intakta. Sätts dessa ur spel, och inget görs för att återställa eller upprätthålla dem, kan vi inte överblicka konsekvenserna. Det enda vi vet med säkerhet är att nedsidan för globalt välstånd och stabilitet är enorm.

Kvällen innan vårbudgeten presenterades handlade SVT:s Agenda inte om vilka satsningar regeringen föreslog, utan om budgetunderskottet. Sedan pandemin har svenska politiker varit frikostiga. Senaste höstbudgeten hade ett ovanligt stort reformutrymme på 80 miljarder kronor och i februari sade finansministern till sist att ”Reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut”. Det finns inte längre en pengapåse som väntar. Vallöften måste nu på riktigt finansieras.

Det parti som kan utlova skattesänkningar, höjda bidrag eller elprisstöd får omedelbart in en fot hos många hushåll. Även i annat än plånboksfrågor är fördelen stor för partiet som kan utlova mest, oavsett om det är välfärden, rättsväsendet eller klimatet. Vänstern har trumfkortet att de kan ”finansiera” sina vallöften med skatter på rika, även om skatterna egentligen skulle skrämma iväg skatteintäkterna.

Borgerligheten behöver vara mer kreativ för att hitta reformutrymme. Jag föreslår därför fem reformer som frigör 25 miljarder kronor till vallöften. Utöver dessa finns betydligt mer att göra i statsbudgeten givetvis, men under valrörelsen får man varken reta upp stora väljargrupper eller ha förslag oppositionen kan kopiera.

***

Fastighetsskatt är impopulärt av god anledning. Bostadsägare, speciellt de med små inkomster, kan tvingas från sina hem. I dag finns därför tak på hur mycket bostadsägare behöver betala. Rimligen bör detta tak dock inte gälla bostäder där ingen bor, speciellt när många unga har svårt att flytta hemifrån. I höstas släppte KTH en rapport som visar att det finns 300 000 tomma bostäder i Sverige. Om skatten höjs på tomma bostäder till nivå med obebyggda hustomter bör skatteintäkterna öka med drygt 3 miljarder kronor.

Sveriges generösa studiemedelssystem har starkt stöd. De flesta vill att människor, oavsett bakgrund, ska ha goda möjligheter till högre utbildning. Det är mer tveksamt hur många som vill ge bidrag till studiemedeltagare som inte slutför studier. Rimligare verkar att en större del av studiemedlet är lån och konverteras till bidrag i takt med slutförda studier. På så vis har studiemedeltagaren tillgång till pengar, men en tydlig förväntansbild att slutföra studierna. Uppåt 20 miljarder kronor läggs på studiemedel, varav 73 procent för eftergymnasiala studier. Vi sparar här drygt 7 miljarder kronor, givet en linjär infasning av bidrag i takt med prestation och en normal fördelning av studenters prestationer. De ökade lånekostnaderna är försumbara.

Det är mer tveksamt hur många som vill ge bidrag till studiemedeltagare som inte slutför studier.

Även omskolning senare i livet har starkt stöd. Det sticker dock i ögonen på många att väletablerade personer som studerar en utbildning för nöjes skull kan få bidrag på uppåt 25 000 kronor per månad, utöver förmånliga lån upp till 15 000 kronor. Det relativt nya omställningsstudiestödet möjliggör detta. Rimligare vore att ersätta bidragsdelen med lån. Den som behöver sadla om har då möjlighet, men skattebetalarna utnyttjas inte. Det skulle spara drygt 6,6 miljarder kronor. De ökade lånekostnaderna är så små att decimalen kan stå kvar.

Mot bakgrund av de stora samhällsutmaningarna verkar det absurt att ge ut direkta bidrag till kulturutövare som om pengar fanns i överflöd. Risken är dessutom uppenbar att kulturen sätts i ett bidragsberoende till statliga pekpinnar. Om man inte rör finansiering av kulturella institutioner, såsom Operan eller Dramaten, landar kulturbidragen norr om 3 miljarder kronor per år. Det starkaste motargumentet till att skära bidragen är troligen den potentiella effekten på barn och unga, varför förslagsvis stödet till kultur i skolan samtidigt dubbleras.

En del företag har satts i ett liknande bidragsberoende. Inte minst för transportrelaterade bidrag är det i hög grad samma företag som får stöd år efter år. Utöver transport är bidragen kopplade till regionala och statliga hjärteprojekt, bland annat via riskkapitalfonder. En central indikator som används för att utvärdera flera av bidragen är företagens överlevnadsgrad några år efter mottaget stöd. Det påvisar en mycket dyster syn på företagande. Företag ska överleva och växa genom att lägga tid och energi på att öka sin konkurrenskraft, inte på att söka generösa bidrag. Även efter att man separerar ut stöd med klimatprägel är summan betydande: drygt 5 miljarder kronor. 

Om dessa förslag genomförs kommer säkerligen några grupper bli upprörda, men det behövs. Vänstern kan låsa fast sig hos särintressen så står borgerligheten för allmänintresset. Vi behöver en framåtsyftande borgerlighet som kan utlova minst lika mycket som vänstersidan. Alternativet är en valrörelse präglad av oppositionens förslag. Som bekant vinner man inte på defensiven.

Alliansen lade under sin storhetstid mycket fokus på att finansiera vallöften. Dagens nya förutsättningar kräver att borgerligheten gör det ännu en gång. 25 miljarder kronor räcker en bra bit till vallöften om välfärd, privatekonomi och klimat. Vänstersidan har ännu inte enats om något sådant, men det kanske inte håller ända fram till 13 september.