När mannen greps på Landvetter flygplats återfanns predikningar om martyrskap och föreläsningar av en ledande Al Qaida-propagandist, tillsammans med en axelrem till ett gevär, bland hans tillhörigheter. Ett drygt år senare arbetar den terroristdömda IS-rekryten som lärarvikarie på ett kommunalt fritidshem i Göteborg. Domen dök inte upp i hans belastningsregister.

Att regeringen nu skärper lagstiftningen så att fler tvingas uppvisa ett utdrag ur belastningsregistret vid anställning är därför välkommet. I jämförelse med tidigare regelverk inkluderas nu fler brott – exempelvis barnfridsbrott, mordbrand, hedersförtryck samt vapensmuggling – samtidigt som utdraget får vara max sex månader gammalt, i jämförelse med den tidigare gränsen på ett år. Kravet omfattar dessutom inte längre enbart skola, utan även äldreomsorg, arbete med funktionsnedsatta samt vissa ledande befattningar i en kommun. Samtidigt borde regeringen göra mer.

Personer som återanställts efter att ha varit borta från verksamheten en längre tid kontrollerades dessutom sällan.

Olika kommuner tar processen på olika stort allvar. Medan Botkyrka inte enbart begär utdrag ur belastningsregistret utan även granskar offentliga domstolshandlingar, har Skolinspektionen vid flera tillfällen anmärkt på en bristande kontroll liksom dokumentation i andra kommuner. När oanmälda besök genomfördes på 60 kommunala grundskolor konstaterades att 29 skolor antingen inte genomfört kontroller vid anställningar alternativt varit så slarviga i dokumentationen att det var svårt att avgöra. Personer som återanställts efter att ha varit borta från verksamheten en längre tid kontrollerades dessutom sällan. Totalt fick 46 av 60 skolor minst en anmärkning.

Därtill finns ett problem i att kommuner inte tillåts kontrollera anställda även i ett senare skede. Det gör att den som dömts för allvarliga brott, exempelvis misshandel eller grovt vapenbrott, under sin tid som lärare eller vårdbiträde kan fortsätta undervisa barn eller ta hand om våra äldre.

Trots att det finns olika syn på om straff ska ha utgångspunkt i rehabilitering, upprättelse åt offret eller avskräcka från brottsliga handlingar – borde de flesta vara överens om att en nysläppt våldsbrottsling inte är den bästa förebilden för skolbarn.

Timbros granskningsrapport om Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik, ”50 miljarder och lägre sysselsättning” (2025), blev ett uppmärksammat inlägg i debatten förra sommaren. Genom att fingranska tre socialdemokratiska förslag som beslutades på S-kongressen våren 2025 kunde vi visa kärnan bakom den ytliga retorik som ofta anförs när ”aktiv arbetsmarknadspolitik” diskuteras. Allt för ofta stannar debatten vid första replikskiftet när politikområdet inte får faktisk substans. 

I vår granskning kunde vi belysa att arbetarrörelsens förslag som exempelvis skattesubvention för fackföreningsavgift, slopat karensavdrag och höjd A-kassa innebär mycket tydliga negativa effekter på jobben, företagens anställningsplaner och statsfinanserna. 

Nu gör vi en uppföljning och granskar tre nya reformförslag som Socialdemokraterna har lanserat sedan dess. Har Sveriges största parti, med stort väljarförtroende i jobbfrågan, en politik som fungerar? Liksom tidigare lyser den mediala granskningen med sin frånvaro. I debatten kommer Socialdemokraterna undan ansvarsutkrävande frågor om sina egna förslag när arbetsmarknadspolitiken kommer på tal. Förslagens kostnader och effekter har inte granskats tillräckligt.

Tre större reformområden ligger till grund för vår granskning. Dessa är:

• Återinförd 200-dagars ersättningsperiod med 80 procent av A-kassan.
• Återinförd AMS-politik och subventionerade jobb. Dessa inkluderar Extratjänster, 90-dagarsgaranti och körkortssatsning för unga.
• Slutligen granskar vi nygamla satsningar på Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag.  

Vår granskning visar att förändringen i arbetslöshetsförsäkringen belastar offentliga finanser med 4,5 miljarder kronor per år. 5 000 fler personer förväntas därtill bli arbetslösa som direkt effekt av förslaget. Dessutom försvagas tillväxt och sysselsättning enligt en utredning om föreslagna förändringar i arbetslöshetsförsäkringen som är beställd från SCB.

De programinsatser och satsningar på Arbetsförmedlingen som lanseras har dåliga förutsättningar att nå upp i volymer som kompenserar för den höjda arbetslösheten. Och om de når upp till 5 000 platser talar historiska erfarenheter att inlåsningseffekterna är stora i dessa åtgärder. Strukturarbetslösheten ökar om S förslag blir verklighet.

Därtill kostar S bidragspolitik 30 miljarder aggregerat att förverkliga under nästa mandatperiod. Denna summa ska läggas till de förslag vi redan uppmärksammat ovan. Det innebär att offentliga finanser kan försvagas med så mycket som 80 miljarder kronor under nästa mandatperiod om reformerna blir verklighet – allt annat lika.

Inför riksdagsvalet är det viktigt att väljarna får en realistisk bild om hur alternativen i den ekonomiska politiken ser ut. Tillväxt är en förutsättning för välstånd. En smart jobbpolitik kan bidra till det, men en ogenomtänkt sådan kan vara dyr och direkt kontraproduktiv. 

Låt oss nu genomlysa de tre förslagen. Vi inleder med arbetslöshetsförsäkringen.

Återgång till 200 dagar med 80 procent ersättning i A-kassan

Bakgrund till förslaget

Ersättningen i A-kassan trappas ned i takt med att arbetslöshetstiden fortgår. Fram till pandemin gällde att en ersättningstagare fick 80 procent de första 100 dagarna, därefter 70 procent. När covid-krisen slog igenom vårvintern 2020 förlängde den S-ledda regeringen tiden till 200 dagar med 80 procent i förhållande till taket.

Redan då kunde Riksdagens utredningstjänst (RUT) konstatera att förslaget hade en stor påverkan på jämviktsarbetslösheten. Under nuvarande mandatperiod har arbetslöshetsförsäkringen förändrats, inklusive en återgång till 80 procent ersättning de första hundra dagarna.

Nu vill Socialdemokraterna återinföra 200 dagars-regeln. Den 17 februari i år basunerade S arbetsmarknadspolitiske talesperson Ardalan Shekarabi ut i flera riksmedier att ”…försämringen av a-kassan ska rivas upp och därmed införa 80 procent som det var tidigare”. Ett utskottsinitiativ lades fram i riksdagens arbetsmarknadsutskott. Utspelet följdes upp med skarpa uttalanden från S arbetsmarknadspolitiske talesperson om att införa 200-dagarsgränsen i en riksdagsdebatt onsdagen den 25 februari. 

Effekter på arbetslöshet, sysselsättning och tillväxt

Timbro har låtit SCB räkna på effekterna av Socialdemokraternas nya löfte om att återinföra en 200 dagarsgräns med bibehållen taknivå. Totalt uppgår statens utgifter till 4 463 Mkr för arbetslöshetsförsäkringen. Kommunernas inkomster beräknas samtidigt öka med 1 089 Mkr.

Arbetslösheten förväntas öka med 1,2 procent, vilket motsvarar 4 600 personer. Sysselsättningen beräknas minska med ungefär lika mycket. Tillväxten försvagas med 0,08 procent till följd av reformen.

Kort analys

Utöver nämnda reform om 200-dagarsregeln kunde Timbro i vår förra rapport: “50 miljarder och lägre sysselsättning – Tre S-förslag” visa på S ambition att 80 procent av mottagare av A-kassa skulle få 80 procent nivå i A-kassan. Inriktningen är tydlig i S kongressbeslut: ”Socialdemokraternas mål är att 80 procent ska få 80 procent av inkomsten i ersättning”. Konkret innebär det att taket behöver höjas till 45 000 kronor per månad, från dagens 34 000 kronor per månad, för att nå S stipulerade mål.

Förslaget skulle få betydande effekter på strukturarbetslöshet och offentliga finanser. Totalt ökar utgifterna med 2,8 miljarder kronor, enligt RUT, vilket redogörs för mer i vår Briefing paper från ifjol. 

Att återinföra 200-dagarsregeln tillsammans tidigare nämnda förslag om att kraftigt höja taket i A-kassan och i aktivitetsstödet innebär en betydande utgiftsökning i arbetslöshetsförsäkringen. Enbart dessa förändringar bidrar till att belasta statens finanser med uppemot 10 miljarder kronor per år. Strukturarbetslösheten riskerar därtill att cementeras på en fortsatt hög nivå.

Miljardsatsning på programinsatser

Bakgrund till förslaget

Socialdemokraterna går till val på att bekämpa arbetslösheten och bryta segregationen. ”Aktiv arbetsmarknadspolitik” nämns av centrala partiföreträdare som lösning på problemet. S talesperson Lawen Redar anför att så kallade Extratjänster kan vara centrala för att bekämpa utanförskap.

I S budgetmotion beskrivs  att 2,3 miljarder kronor tilldelas programanslag 1:3 i utgiftsområde 14 i statsbudgeten. I S kommittémotion i riksdagens arbetsmarknadsutskott stipuleras vidare ett antal budgetsatsningar, varav vissa är siffersatta, andra inte. Låt oss skärskåda de insatser som trots allt har beräknats.

Extratjänster

Åtgärden prövades mellan 2014 och 2022. Extratjänster innebar 100 procent subventionerade anställningsstöd, med ett extra handledarstöd som ledde till 115 procent total subvention. Målgruppen var långtidsarbetslösa och utrikes födda. Deltagare skulle primärt få en sysselsättningsplats i offentlig sektor.

Målet var 30 000 platser, men som mest kom volymen upp till 20 000 platser. Detta hände efter ett auktionssystem med ett aggressivt bonusupplägg med en halv miljard i potten i vilken kommunerna skulle tävla om att nå ett visst beting av extratjänster. 

Dagens Industri granskade insatsen. Det visade sig att majoriteten inte hade en meningsfull insats. Bara en av tre deltagare i Gävle blev placerade på en vanlig arbetsplats, de flesta var på arbetsmarknadskontoret. Sydsvenskan gjorde också en granskning som visade att kommunerna placerade deltagare i meningslösa insatser för att nå sitt beting och därmed få ta del av kommunpotten.

Reformen kritiserades för att vara dyr och ineffektiv. Som mest kostade reformen ca 4 miljarder kronor per år. Endast 6 procent lämnade åtgärden till ett osubventionerat arbete.  

Jobbkontrakt för unga

Denna insats, tidigare kallade 90-dagarsgaranti, återkommer i stort sett som åtgärd bland röda regeringar sedan Göran Persson. Reformen går ut på att ungdomar ska erbjudas praktik, utbildning eller förstärkt arbetsförmedling tidigare i en arbetslöshetsperiod. 

Så tidigt som på 1990-talet sågades en tidigare versionen av ungdomsgaranti och förklarades vara verkningslös, enligt IFAU. Bland annat på grund av att deltagarna slutade söka arbete aktivt.

När 90-dagarsgarantin senast sjösattes under en S-ledd regering var innehållet exakt likalydande som idag. Det fick effekten att fler unga vuxna förvisso fick ta del av programinsatser. Men andelen som gick vidare till utbildning eller arbete var i stort sett oförändrad. Risken är nu att en S-regering återigen kastar miljardsatsningar på verkningslös politik för att motverka ungdomsarbetslöshet.   

Körkortssatsning för unga

Även socialdemokratins satsning på körkort är en följetong. Mellan åren 2018 och 2023 kunde trafikskoleelever få ett förmånligt studielån från CSN för att finansiera sitt körkort. Totalt fick 18 000 personer CSN-lån under perioden.

En granskning från CSN visade att mindre än hälften faktiskt hade tagit körkort efter att lånet beviljats. Med dessa dystra siffror lades reformen ned av nuvarande regering.

Jobbtrappa för självförsörjning

Detta tycks vara en variant på Tidö-regeringens reform om aktivitetskrav vid försörjningsstöd. Reformen tycks mest vara inne på att stärka informationsinsatser mellan Arbetsförmedlingen och kommunen för att reformen ska gå smidigt att hantera.

Effekter på arbetslöshet, sysselsättning och tillväxt

Till att börja med kan sägas att personer i åtgärder som Extratjänster och Traineejobb faktiskt räknas som sysselsatta. En intressant notering angående Extratjänsterna är att Socialdemokraterna enbart anslår 200 Mkr i sitt eget budgetförslag. Det skulle motsvara cirka 400 till 500 deltagare med dessa medel. 

Men även om de räknas som sysselsatta visar tidigare statistik att övergången till ett riktigt jobb är svagt. Därmed riskerar hela satsningen att bli ett magplask.

Detta gäller också en nygammal version av ungdomsgarantin. Sannolikt kommer reformen att leda till fler deltagare i programinsatser (som praktik, AMS-utbildning och jobbsökaraktiviteter), men inte så mycket mer än så.

Slutligen kan nämnas att tidigare försök med lånefinansiering av körkort har stupat på att deltagare helt enkelt inte tar körkort. 

Kort analys

Även om insatserna skulle nå upp i volym och att mer medel riktas till exempelvis Extratjänster, talar allt för att det inte kommer nå upp till det negativa sysselsättningstappet som kommer av en återinförd 200-dagarsgräns i A-kassan. 

Vi kan därmed räkna med ett negativt nettoresultat vad gäller sysselsättning.

Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag

Bakgrund till förslaget

För Socialdemokraterna är det vanligt att vilja satsa stora belopp för att stärka Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag. Idag uppgår anslaget till 7,8 miljarder kronor per år. Anslaget finansierar Arbetsförmedlingens lokaler, infrastruktur och personal.

Nu vill S satsa ytterligare 300 Mkr. Syftet är att ”stärka myndighetens anvisningskapacitet”. Det är notabelt med tanke på att 10 000 personer redan arbetar på Arbetsförmedlingen.

Historisk analys av liknande satsningar

Socialdemokraterna har en tradition av att kraftigt utöka verksamheten vid ett maktskifte. När Löfven-regering kom till makten 2014 utökades förvaltningsanslaget med nästan en miljard kronor direkt.

Ett annat skäl är att S understödjer en satsning i egen regi som kallas ”Sammanhållet Matchningsstöd” (SMS). Tanken är att verksamheten ska konkurrera med fristående aktörer inom matchning. Resultatet för de hundratals arbetsförmedlare som fått uppdraget är dock bristande: Enligt de första redovisade siffrorna visar att endast 8 procent kommer vidare i arbete.

Effekter på arbetslöshet, sysselsättning och tillväxt

Det är tveksamt att förslaget kommer få effekt på arbetslöshet eller sysselsättning. De hundratals nya medarbetare vid Arbetsförmedlingen kommer dock räknas som sysselsatta.

Kort analys

Socialdemokraternas ideologiska hållning i frågan om Arbetsförmedlingen är väntad, men inte förvånande. S har länge gått i otakt med opinionen kring myndigheten. Faktum är att Arbetsförmedlingen är den myndighet som har lägst förtroende av samtliga myndigheter i Sverige. Arbetsgivare vänder myndigheten ryggen, då andelen företag som använder sig av Arbetsförmedlingen vid rekryteringar minskat under lång tid. Idag använder bara en tredjedel av företagen myndigheten. och är dessutom den rekryteringskanal som fungerar sämst. Att öka förvaltningsanslaget kommer inte att lösa myndighetens inneboende problem.

Slutsatser 

Timbros granskning blottar tre socialdemokratiska reformområden inom arbetsmarknadspolitiken med tydliga effekter på såväl offentliga finanser, som arbetslöshet och sysselsättning. 

Återinförd 200-dagarsregel, vidlyftiga satsningar på nygammal AMS-politik och mer skattepengar till Arbetsförmedlingen riskerar att försämra arbetsmarknadens utveckling. 

Mönstret från vår granskning från förra året känns igen: När detaljerna i S arbetsmarknadspolitik granskas syns höga kostnader och dålig effektivitet. Vi har identifierat 30 miljarder kronor i ytterligare ökade utgifter under nästkommande mandatperiod vid ett rödgrönt maktskifte. Tillsammans med tidigare granskade förslag uppgår kostnaden för staten till 80 miljarder kronor. 

Därtill visar SCB:s underlag att särskilt förslaget om återinförd 200-dagarsregel resulterar i stigande arbetslöshet, lägre sysselsättning och lägre tillväxt.

80 miljarder kronor är den direkta kostnaden för statskassan. Den faktiska samhällskostnaden skulle troligen bli väsentligt större, bland annat på grund av högre jobbfrånvaro och större kompetensbrist för företag.

Socialdemokraterna talar sig varma om vikten av tillväxt under kommande år. Den politiska viljeinriktningen går inte ihop med de förslag som faktiskt förbereds inför ett maktskifte. Denna rapport har visat att Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik är dyra slag i luften och det bör uppmärksammas att retoriken inte hör ihop med de politiska förslagen.

Källor

Offentliga dokument:

Arbetsförmedlingen, ”Årsredovisning 2025” (2026) 

CSN, ”Knappt hälften tar körkort efter lån från CSN” (6 sep 2023)

Ekonomifakta, ”Ger 90-dagarsgarantin fler jobb?” (21 dec 2017)

Ekonomifakta, ”Extratjänster – En dyr affär” (8 feb 2018)

Konjunkturinstitutet, ”Ny politik får varaktiga effekter på arbetsmarknaden” (2015)

Regeringen, ”Budgetpropositionen, UO 14” (2014) 

Regeringen, ”Tillfälligt höjt tak i A-kassan från dag 101” (7 maj 2020)

Regeringen, ”Regeringen lämnar förslag för stärkt arbetslinje till riksdagen” (4 april 2024)

Regeringen, ”Proposition 2025/26:207Aktivitetskrav för mottagare av försörjningsstöd” (17 mars 2026)

Riksdagens utredningstjänst, ”Dnr. 2020:611, Ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen” (20 maj 2020)

Riksdagens utredningstjänst, ”Dnr 2025 Höjt och indexerat tak i arbetsöshetsförsäkringen” (10 april, 2025)

Riksdagen, Arbetsmarknadsutskottet, ”Bilaga 2 till protokoll 2025/2026:22, Utskottsinitiativ, delgivning” (19 feb 2026)

Riksdagen, ”Protokoll från riksdagsdebatt” (25 feb 2026)

Riksdagen, ”Motion 2025/26:3590 av Ardalan Shekarabi m.fl.” (2025)

Riksdagen, ”Skriftlig fråga: 2019/20:957 Utfallet av Extratjänster” (26 feb 2020)

Riksdagen, ”Motion 2025/26:3590 av Ardalan Shekarabi m.fl.” (2025) 

SCB, ”Förändring av arbetslöshetsförsäkringen”, baserat på FASIT:s arbetsutbudsmodell (16 mars 2026) (På beställning av Timbro)

Socialdemokraterna, ”Budgetmotion 2026 – Ny riktning för Sverige” (6 okt 2025)

Timbro, Briefing paper 54 ”50 miljarder och lägre sysselsättning” (2025)

Medieuppgifter och artiklar:

Byggnadsarbetaren, ”S vill höja ersättningen i a-kassan: ´Arbetslösa ska inte bekämpas´” (17 feb 2026)

Dagens Industri, ”Bara en av tre kommer till en arbetsplats” (29 maj 2018)

ILERA-föreningen, presentation av AF:s analyschef Eva Samakovlis (28/5 2025)

Medieakademin, ”Förtroendebarometern 2026” (mars 2026)

SvD, ”Kostnadschock om S vinner valet” (20 juli 2025)

Sveriges Radio, ”Långtidsarbetslöshet bland utrikesfödda – så vill politikerna lösa problemet” (24 april 2025)

Sveriges Radio, ”Ungdomsgaranti gav inte fler jobb” (15 sep 2002)

Sydsvenskan, ”Panikrekrytering skulle spara 48 miljoner åt Malmö Stad” (6 jan 2019)

Svenskt Näringsliv, ”Rekryteringsenkäten 2026 – Kompetens för tillväxt” (3 mars 2026)

När Stegra och SSAB tog sina första spadtag i Boden och Luleå var det med en vision om att skapa nästa generations stålindustri. Den skulle följa EU:s regelverk för en grön omställning och samtidigt generera stora intäkter. Nu äventyras dock dessa projekt innan fabrikerna ens står klara, på grund av politiska nycker i EU-kommissionen. 

Det började med att EU införde ett system där europeiska tungindustriföretag köper utsläppsrätter utifrån hur mycket koldioxid de släpper ut under produktionen. Samtidigt minskar antalet utsläppsrätter varje år, vilket gör det mer lönsamt för företagen att ställa om till grön energi. 

Minskningen var från början planerad till 4,4 procent per år, med en total utfasning till 2034. Kommissionen har dock nu lagt fram ett förslag om att utfasningen ska ske långsammare: en minskning med 3,7 från och med 2031 för att sedan övergå till 1,7 procent 2036. I det nya förslaget förväntas den totala utfasningen ske först 2038. 

Det var inte många år sedan miljöfrågorna var bland de mest omdiskuterade i EU-parlamentet.

Nu kommer de företag som inte bry sig att ställa om kunna fortsätta konkurrera med företag som investerar miljarder i ny miljövänlig teknik. Det riskerar exempelvis att hota Stegras och SSABs satsningar på grönt stål i Norrland, som redan omfattar investeringar på 125 miljarder kronor. 

Om sådana politiska nycker blir vardag kommer det vara få företag som vill investera i den gröna omställningen. 

Vidare utgör de snabba regelförändringarna ett dåligt exempel för de länder som ämnar följa EU direktiv. Modellelever som Sverige straffas i EUs skola, eftersom landets företag snabbt anpassar sig till de nya reglerna, för att sedan få veta att anpassningen och investeringarna var onödiga. 

Osäkerheten är företagarens död. En finansiär investerar inte i något som kan tas ifrån henne dagen därpå.

Det var inte många år sedan miljöfrågorna var bland de mest omdiskuterade i EU-parlamentet. En pandemi och ett krig kom dock emellan, och sådant påverkar inriktningen. Numera bryr sig makten i Bryssel inte så mycket om stål eller cement. Centralstyrets begränsade koncentrationsförmåga har skiftat. 

På så vis gynnas de mediokra eleverna. En rumänsk fabrik som spyr ut koldioxid blir exempelvis efter denna politiska cirkusen det mer investeringsvänliga alternativet. 

Osäkerheten är företagarens död. En finansiär investerar inte i något som kan tas ifrån henne dagen därpå. Risken är därför stor att kapital nu kommer att flöda bort från unionen. Det är trots allt billigare i Kina och Indien, och där finns framförallt färre regleringar.

Som följd riskerar Europa att förlora många arbetstillfällen, som i stället skeppas till kontinenter med mindre föränderliga regelverk. Ett sådant misslyckande har också säkerhetspolitiska konsekvenser om vi förlorar mycket av den produktion som kan brukas för att stärka civil och militär industri.

EU borde istället helhjärtat stå bakom den gröna omställningen. Det räcker inte med att lova omställningar för att sedan vända om när det blir obekvämt. Synnerligen inte när det gäller industrier som tar många år att bygga upp. Då behövs trygghet och långsiktighet. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

För att företagen ska klara den gröna omställningen bör därför kommissionen hålla sig till de spelregler de lagt fram. Annars känns det mindre troligt att Sverige kommer rösta för liknande regleringar i framtiden, samtidigt som förtroendet för Bryssel riskerar att eroderas på lång sikt. Men om de nu vidmakthåller det som framlagts, kommer vår industri att kunna producera grönare stål här, hemma i Europa.

I helgen höjde det spanska landslaget VM-pockalen över huvudet. Under en dryg månad har fotbolls-VM utgjort en välbehövlig folkfest – det har varit roliga segergester, ramsor och festande över nationsgränserna. Som när skottarna under sin match mot Haiti i Boston tömde staden på öl. Denna muntra stämning har till och med gjort avtryck i den svenska kommunpolitiken där flera företrädare nu vill förlänga festen. 

Under fotbolls-VM valde en majoritet av landets kommuner att låta krogarna hålla öppet till klockan 07 eller längre, så att det skulle gå att tillsammans se matcherna som spelades efter läggdags. Nu är det flera politiska partier ute i kommunerna som går till val på att behålla de förlängda öppettiderna. Stockholms oppositionsborgarråd Christopher Fjellner (M) har exempelvis talat om vikten av en huvudstad som kan mäta sig med Paris och Berlin. Kommunalrådet Victor Rundqvist (C) i Halmstad ser det som ett sätt att underlätta för krögarnas verksamhet. 

Att Nooshi Dadgostar shottade vatten under sin studentnationsturné är tyvärr talande för hur kul deras politik är.

I vanlig ordning står tråk-vänstern i vägen för festen, och motsätter sig alla former av liberaliseringar på det alkoholpolitiska området. Socialdemokrater och Vänsterpartister försvarar sin ståndpunkt med resonemang kring försämrad folkhälsa och trygghet. Att Nooshi Dadgostar shottade vatten under sin studentnationsturné är tyvärr talande för hur kul deras politik är.

Men att ungdomar är ute och socialiserar i stället för att vara hemma och slöskrolla borde betraktas som en vinst för folkhälsan, även om det kan innebära en och annan storstark. Det är trots allt inte bara drickande som försiggår ute på krogarna. Där kan man se på sport, men också ta del av livemusik och författarkvällar. Säkerhetsaspekten behöver givetvis hanteras med ett lämpligt antal patrullerande poliser. Men att fler är ute om kvällarna ger en självövervakande effekt och kan faktiskt också ha en positiv inverkan på tryggheten. 

Avregleringar för barer och krogar gynnar både de enskilda krögarna och staden i stort.

Ett levande uteliv är även av ekonomisk och demokratisk betydelse. Avregleringar för barer och krogar gynnar både de enskilda krögarna och staden i stort. Att invånarna under avspända förhållanden kan umgås och nätverka är värdefullt. Det är också i sådana sammanhang som politiska idéer tillåts att stötas och blötas. Som Josefina Bengtsson formulerar det i Lundagård: ”Fylleslag om skattesatser i en grådisig rökruta eller hetsig debatt om visitationszoner över en blaskig Gränges är någonstans det som utgör själva kärnan i det demokratiska samhället.”

En rolig kommunal valrörelse såg nog inte så många komma. Vi får tacka Torres, Messi, Haaland och Kompany!

Per Albin Hanssons folkhemstal i januari 1928 blev en politisk brytpunkt. Med en visionär ansats om ett samhälle utan sociala och ekonomiska klyftor skapade Socialdemokraterna en berättelse som än idag agerar fond för samhällsbygget. Den formade inte enbart framtida socialdemokrater utan även dagens borgerliga politiker.

När Ebba Busch inför valet 2022 äntrade scenen i Almedalen var det med budskapet att fler skulle få möjlighet att förverkliga drömmen om villa, Volvo och vovve. Trots att det kan låta fint etablerar det både ett paternalistiskt narrativ där politiken på förhand definierar önskvärda ideal och uppmuntrar, i likhet med den socialdemokratiska klassanalysen, en syn där människor huvudsakligen ses som delar av ett kollektiv och inte självständiga individer. Borgerlighetens politik borde snarare vara inriktad på att röja undan hinder och öppna upp olika vägar, i stället för att på förhand peka ut den rätta.

Tanken om att se staten som lösning snarare än problem har, inte minst utifrån Busch paroll, gått igen under hela mandatperioden. I stället för uppluckringar av det kommunala planmonopolet och en friare hyressättning har vi fått fortsatta statliga kreditgarantier och höjt ROT-avdrag. För att människor ska kunna äga en bil spenderar staten mångmiljardbelopp på subventioner, och när veterinärkostnader ökar är den, högst synliga, handen där för att hjälpa till. Man behöver inte vara detektiv för att se vilken klass förslagen riktar sig till.

Genom att ständigt spela på den klasspolitiska planhalvan låser borgerliga partier in sig i en föreställning om att politiska interventioner alltid är av godo.

Medan Johan Pehrson beskrivit medelklassen som ”garantin för en väl fungerande demokrati”, introducerade Ulf Kristersson i årets Almedalstal ett barnavdrag för att lätta den ekonomiska bördan för föräldrar. Gemensamt är att borgerligheten fastnar i samma kollektivistiska mönster som folkhemstanken företrädde. Medan socialdemokratin byggde folkhemmet runt arbetarklassen, har borgerligheten fått medelklassen att bli ett centrum kring vilket allt annat kretsar.

Att strategin inte fungerat är uppenbart. Moderaternas väljarstöd dalar mot Bo Lundgren siffror och Liberalerna är snart en välintegrerad del av kategorin ”övriga partier”. I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning beräknas Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet att få egen majoritet.

Genom att ständigt spela på den klasspolitiska planhalvan låser borgerliga partier in sig i en föreställning om att politiska interventioner alltid är av godo. Samtidigt tenderar politiska styrmedel, oaktat intention, förstöra naturliga marknadssignaler och begränsa människors frihet att själva ta ansvar för och bestämma över sina egna liv. Kreditgarantier har trissat upp värdet på tillgångar och hyresregleringen har förpassat människor till decennielånga köer i stället för att ge dem en bostad. För att enbart ta två exempel.

Tvärtom borde politiken vara ödmjuk inför individers olika preferenser och snarare ta ett steg tillbaka.

Att förändra den politiska diskursen tar samtidigt tid. När de borgerliga partierna inför valet 2006 formerade sig under parollen Allians för Sverige hade samarbetet utvecklats under en lång tid. Idéerna var samtidigt, i mångt och mycket, inspirerat av den karta socialdemokratin utvecklat 80 år tidigare, med skillnaden att man försökte göra sig till det nya arbetarpartiet genom jobbskatteavdrag snarare än ekonomisk omfördelning.

Trots att frihetliga ideal i form av ökat individuellt självbestämmande, stärkt äganderätt och frihet från förtryckande strukturer hade kunnat vara ledord för den borgerliga visionen, finns ett problem i att från politiskt håll, likt socialdemokratin gjort, fastställa ideal som enbart utgår från att tillgodose olika gruppers intressen. Tvärtom borde politiken vara ödmjuk inför individers olika preferenser och snarare ta ett steg tillbaka. Vi behöver inte ett nytt folkhem.