Höjer Socialdemokraterna skatterna för vanligt folk? ”Nej, inte för vanligt folk. Men de med de allra högsta inkomsterna ska bidra mer”. Så lyder Socialdemokraternas mantra inför valrörelsen år 2026, här uttryckt av dess finansministerkandidat Mikael Damberg på bästa sändningstid. 

Skatterna ska förvisso höjas. Någon form av beredskapsskatt kommer, enligt S. Men generellt sett ska skattehöjningarna endast träffa storbanker och välbeställda. En inkomstgräns på 66 000 kronor har definierats som ”miljoninkomst”. Resten av svenska folket vinner på socialdemokratins ekonomiska politik. 

Budskapet om att ”Nio av tio vinner med vår politik” är en välbekant slogan. Att S söker ett öppet mandat gör saken extra svår att granska. Men just nu tiltar opinionen till vänster. Det är inte osannolikt att Sverige står med en vänstermajoritet i höst. 

Det har gått drygt ett decennium sedan riket styrdes av en rödgrön koalition senast. Mandatperioden 2014 till 2018 blev en renodlad vänsterparentes i ett övrigt borgerligt lutande paradigm de senaste 20 åren. 

Att noggrant studera vad som sades om skatterna inför valet 2014 och vad väljarna fick är därför av intresse.

Att noggrant studera vad som sades om skatterna inför valet 2014 och vad väljarna fick är därför av intresse. Berättelsen görs än mer relevant av det faktum att samma ledarskap inom Socialdemokraterna fortfarande håller i trådarna. 

Låt oss nu backa bandet till valrörelsen 2014. Vad sades, vad utlovades?

***

”Höginkomsttagare, banker och krogmoms”. Dessa tre finansieringskällor pekades ut när Socialdemokraternas partiledning presenterade sitt valmanifest ”Kära framtid” veckan före valet 2014. Här stod den dåvarande S-ledaren Stefan Löfvén med parhästarna Magdalena Andersson och Mikael Damberg inför ett samlat pressuppbåd på Sveavägen 68.

Månaderna innan hade väljarkåren matats med lugnande besked. I Almedalen proklamerade Magdalena Andersson att: ”Vi kommer att vara väldigt tydliga, vi kommer inte att höja skatten för vanliga löntagare”.

I valrörelsens hetaste debatter kom ännu skapare besked. Inkomstskatten skulle inte höjas mer än för personer med 60 000 kronor per månad, bedyrade Stefan Löfvén. Magdalena Andersson lovade å sin sida att inte röra energiskatterna: ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är, vi ser inget behov av att höja bensinskatten”. 

Ordet ”skatt” nämndes för övrigt bara ett dussintal gånger i S valmanifest inför valet 2014. Men aldrig på temat skattehöjningar, utan som ett nej till skatte-sänkningar. 

Pressade av journalisterna förklarade Socialdemokraterna att arbetsgivaravgifter för unga förvisso skulle öka, men att de stora fiolerna skulle komma från bankskatt och inkomstskatter för de ”rika”.  

Hur blev det sen?

***

De rödgröna fick inte egen majoritet. Men efter en politiskt rörig höst och en Decemberöverenskommelse nyårsdagarna 2015 fick en rödgrön S-MP-regering med vänsterpartistisk budgetsamverkan carte blanche att avancera vänsterpolitik. 

Väldigt snart fick vallöfte efter vallöfte stryka på foten. Gränsen för inkomstskatterna flyttades raskt ned till 50 000 kronor per månad. Brytpunkten för statlig inkomstskatt frystes. En särskild inkomstskatt för boende utomlands infördes.

RUT-avdraget halverades för alla under 65 år. ROT-avdraget försämrades kraftigt. Helt plötsligt kom en oväntad löneskatt för att anställa äldre. Dessutom fick alla som sparade på ISK-konton dela på en skattesmäll om två miljarder kronor över en natt.  

Energiskatterna ökade gradvis. Vanligt folk som kör bil fick helt plötsligt kraftigt höjda bränslekostnader. Dessutom en ny skattesats på bensin och diesel som indexerades varje år. Sen kom höjda energiskatter på el. Därefter en flygskatt.

Sen kom punktskatterna på näringslivet. Exempel: En förestående nedsättning av koldioxidskatt för dieselbränsle i skogsmaskiner stoppades. Skatt på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer infördes. Till och med naturgrus och kemikalier skulle beskattas. 

Och så här höll det på.

Den sänkta ”krogmomsen” fick behållas nedsatt, men arbetsgivaravgifterna för unga fördubblades. Dessutom kom den utlovade skattesmällen på bankerna genom en resolutionsavgift – ett slags bolåneskatt. 

I skattefrågan fick väljarna erfara den bittra eftersmaken av att köpa grisen i säcken.

Totalt: 64 miljarder kronor i ökade skatter under den rödgröna mandatperioden åren 2014 till 2018.

Skattesveket mot väljarna förklarades av Magdalena Andersson av att ”ladorna är tomma”. Efter varje budgetförhandling mötte en leende Ali Esbati (V) och Jonas Sjöstedt (V) pressen utanför Rosenbad med nya triumfer.

Till S försvar införlivades flera av de reformer som aviserades före valet. Exempelvis sänktes skatten på pensioner och även flera välfärdsreformer som att kraftigt höja A-kassan genomfördes. 

Socialdemokratins paradlöfte om att Sverige skulle nå lägst arbetslöshet i EU fick dock överges efterhand. Likaså floppade de arbetsmarknadsåtgärder som skulle leda till densamma.

Men särskilt i skattefrågan fick väljarna erfara den bittra eftersmaken av att köpa grisen i säcken.

***

Tillbaka till Sverige anno 2026. Andersson och Damberg fortsätter nu att tona ned farorna med en skattepolitik från vänster. Citaten från exakt samma individer som drev Socialdemokraternas valrörelsen 2014 känns idag som copy paste.

På nyspråk flaggar socialdemokratin för någon form av ”beredskapsskatt”. Sannolikt ska en sådan kunna motiveras för att beskatta också andra lönelägen och kanske till och med fastigheter. 

Ett förmögenhetsregister finns därtill redan färdigberett som en ett slags trojansk häst för att komma dit. Likafullt finns en ”exit-skatt för fysiska personer” i byrålådan på Finansdepartementet sedan förra gången S styrde.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Alla dessa skatteförslag ska träffa någon annan, eller någon mystisk miljardär som svävar bland molnen. 

Aldrig den hårt arbetande människan.

Med den rödgröna historiken i färskt minne: Vem försöker Socialdemokraterna lura?

Nostalgin har det senaste decenniet varit den kanske mest potenta kraften i svensk politik. Höger och vänster har förenats i att något har gått förlorat. 

Sverigedemokraterna är det parti som allra tydligast symboliserar detta – saknaden efter det Sverige som nu förändrats, både till befolkningssammansättning och i stadsrummets utseende, är partiets raison d’être. Men även i det socialdemokratiska budskapet om ”ett Sverige som är mer som Sverige” finns undertexten att något gått förlorat – kanske ett land där voteringarna på en partikongress kunde avgöra samhällsutvecklingen.

Det gemensamma budskapet blir: Rösta på oss, och få tillbaka Sverige som du minns det.

Mot den bakgrunden är det intressant att läsa Hans Bergströms nyutkomna uppväxtskildring Ett Sverige som försvann (2026). Bergström som i dag kanske är mest känd för sitt engagemang i Internationella engelska skolan (grundad av hustrun Barbara Bergström), men som även är docent i statsvetenskap och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, växte upp i Klarälvsdalen i norra Värmland. Föräldrarna drev en liten affärsrörelse, men var också lokalredaktörer för Värmlands Folkblad och politiskt engagerade socialdemokrater. 

Även om boken till stor del är en skildring av hur det var att växa upp på landsbygden under 1950-talet, ger den också viktiga perspektiv på hur Sverige förändrats, och på vad som gått förlorat.

Den tid som Bergström, född 1948, skildrar är som han skriver till väsentlig del en mellanperiod. Trots att Sverige hade gjort en imponerande välståndsresa från 1800-talets slut och framåt fanns mycket av det gamla – sett till både värderingar och småskalighet i ekonomi och samhällsliv – kvar. Samtidigt skulle det fortfarande dröja några år innan det som beskrivits som ”de stora programmens tid” infann sig, och med det snabb urbanisering, strukturomvandling och storskalighet i både ekonomi och politik. Gamla beroendeband skulle rivas ner, och det som Lars Trägårdh och Henrik Berggren beskrivit som statsindividualismen träda in i deras ställe. ”En centralbyråkrat han får inte vara lat”, som det hette när barnprogrammet Ville, Valle och Viktor fångade det tidiga 1970-talets kritik mot samhällsomvandlingen.

Man skulle kunna beskriva det som sker från 1960-talet och framåt som politiseringen av Sverige.

Det var civilsamhälle i begreppets ursprungliga mening, innan det blev en synonym för juridiska personer som lever i symbios med bidragsutdelande myndigheter.

Det blir inte minst tydligt när man läser Bergströms skildring av hur folkrörelse- och föreningslivet präglade samhället. I Klarälvsdalen kretsade mycket av livet kring nykterhetsrörelsen. Den bidrog till en kultur av flit, ordning och ansvarstagande, men fungerade också, tillsammans med idrottsrörelsen, som bygdens sociala nav, inte minst för ungdomar. På andra håll i Sverige, där nykterhetsrörelsen inte var lika stark, fylldes motsvarande roll av både frikyrkor och bonderörelse. Men det som förenade var att det handlade om människor som tillsammans tog ansvar och löste problem – från värderingsmässig fostran till bildning, och det utan att sätta sin tillit till att någon annan, det vill säga politiken (eller ”samhället” som det ibland heter) skulle ordna det. Det var civilsamhälle i begreppets ursprungliga mening, innan det som i dagens Sverige blev en synonym för juridiska personer som lever i ekonomisk symbios med bidragsutdelande myndigheter.

När jag läser Bergströms bok drar jag mig till minnes ett citat från Jan Stenbeck, återgivet i Janerik Larssons essä Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck (2025): ”För mig är Schweiz som Sverige skulle ha varit om värderingarna från 1950-talet stått sig!” 

En del av de förändringar som sker från 1960-talet och framåt handlar förstås om generella samhälleliga och ekonomiska trender. Men det är ändå intressant att ställa sig frågan hur Sverige hade utvecklats, om dessa trender inte dragits till sin extrem i det socialdemokratiska projektet att bygga ett enhetslösningarnas land. Ja, säg om vi hade haft ett par mandatperioder av borgerliga regeringar på 1950- och 1960-talet.

Det är inte osannolikt att den långvariga stagnationsperioden i svensk ekonomi under 1970- och 1980-talet då hade kunnat undvikas, men det är också troligt att vi hade haft ett samhälle mer präglat av en sådan folklig kultur av ansvarstagande som Bergström beskriver. Fler hade upplevt att de hade förmågan att själva göra något åt den egna situationen, snarare än att lita på den socialdemokratiska fiktionen om politikens ständigt närvarande och hjälpande hand. 

I samband med att boken gavs ut ställde Bergström en intressant fråga i ett Facebookinlägg: Vilka är de fostrande och formande sammanhangen i dag? Vad kan fylla den roll som nykterhetsrörelsen fyllde i 1950-talets Värmland, men i ett samhälle med dagens förutsättningar?

Det är en fråga som saknar självklart svar. Men om jag här ska försöka att ändå ge ett, skulle jag argumentera för att idrottsrörelsen är det närmaste vi kommer. Nästan oavsett vilken idrott det handlar om finns där ett djupt och genuint engagemang, som kan ta sig uttryck i allt från att träna fotbollslaget på fritiden till att sälja fika på tävlingen. Men det handlar också om att förmedla värderingar, om att flit och egen ansträngning har betydelse. Något som varken skolan eller en ansenlig mängd föräldrar längre förmår göra. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Jag tror också att idrottsrörelsen har en möjlighet att skapa en typ av civilitet, respekt för andras uppfattningar, som varje samhälle mår bra av. Hans Bergström beskriver hur man under hans uppväxt möttes över partigränser i fotbollsklubben och nykterhetsrörelsen. Kommunisten var visserligen kommunist, men man visste att han också var en hedervärd medlem i nykterhetslogen som man kunde lita på när det gällde i lokalsamhället. Så är det också i idrottsrörelsen idag. Utanför storstädernas hyperpolitiserade kretsar är det ingen stor sak om fotbollstränaren är sverigedemokrat, man vet ju att han är en anständig person och en bra tränare. Livet är mycket mer än politiska markeringar. 

Att göra upp med politiseringen av Sverige handlar knappast om nostalgi. 50-talet kommer inte tillbaka, och få lär önska det. Men att skapa förutsättningar för ett samhälle som premierar flit och ansvarstagande är kanske kärnan i ett borgerligt projekt oavsett tid. 

En av Vänsterpartiets kandidater till kommun och regionvalet i Sävsjö i höst delade en bild på Putin och skrev att denne förtjänar mer respekt än bögar. En annan delar ett inlägg på TikTok som förordar att kvinnor håller sig i hemmet, och skriver en medhållande textrad till inlägget. Samtidigt anser sig Vänsterpartiet vara en feministisk och progressiv rörelse. Expressens granskning av Vänsterpartiets kommun- och regionpolitiska kandidater runt om i landet visar en annan bild. Den som verkligen månar om de progressiva landvinningar som Sverige har gjort borde vända blicken bort från vänstern.

De senaste decenniernas framsteg för jämställdheten har kommit högerifrån. Moderaten Fredrik Reinfeldt var exempelvis den första statsministern att gå i ett pridetåg. En stor vinst kom 2009 när äktenskapsbalken blev könsneutral, något som genomfördes av alliansregeringen. Den sittande Tidö-regeringen har både gjort det möjligt att byta juridiskt kön utan att också genomgå kirurgiska ingrepp, och möjliggjort för homosexuella män att ge blod på samma villkor som andra. Det sistnämnda är en reform som haft växande forskningsstöd i närmare 20 år, men som Socialdemokraterna under sina senaste åtta år vid makten inte velat ta tag i, och som Vänsterpartiet inte ordat mycket om. 

På Vänsterpartiets kongress tidigare i år inleddes programmet med könsseparata möten.

På Vänsterpartiets kongress tidigare i år inleddes programmet med könsseparata möten. Något som varit standard i partiet i flera år nu. Att Vänsterpartiet, som grundar sig i en socialistisk idéströmning där det finns en på förhand given könsmaktsordning, använder sig av just könsseparatism, är inte särskilt anmärkningsvärt. Även andra partier har laborerat med aktiviteter som tjejkvällar. Men det finns en tydlig skillnad i att separera för att sänka den sociala tröskeln in, och för att gå en religiös norm till mötes. 

I Expressens granskning av 25 personer som kandiderar för Vänsterpartiet på kommunal och regional nivå, framträder en tydlig röd tråd av religiöst betingade, djupt konservativa värderingar. Det tar sig uttryck genom homofobi, misogyni och förintelseförnekelse. Personerna som visas i granskningen har delat andras eller eget material på sociala medier, öppet för partikollegor att ta del av. Delningarna till trots har partikollegorna röstat in personerna på listorna. Något som skulle kunna mynna ut i positioner i kommunala bolagsstyrelser, socialnämnder eller som nämndemän i rättssalar för de här personerna. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Expressens granskning visar att partiet numera står öppet för värderingar långt ut på ytterkanten – värderingar som i andra sammanhang skulle beskrivas som reaktionära eller rentav medeltida. Just det partiet ingår även i Magdalena Andersson tilltänkta regering.

Vill man se ett samhälle som går i progessiv riktning bör man alltså blicka högerut.

Hur går man tillväga för att bygga upp en gemensam nationell identitet, ett slags kollektivt omedvetet, som kan skapa samhörighet i en föränderlig tid? Ur ett liberalt perspektiv är frågan om nationalism komplicerad, framför allt för att liberalismens universella synsätt – med öppenhet, frihandel och fri rörlighet – lätt hamnar i konflikt med nationalismens platsbundenhet och kollektiva utgångspunkt. Men också när det gäller synen på hur utvecklingen kan och bör drivas framåt; i centraliserade processer eller i spontan lokal ordning.

Över tid har frågan om vad som kännetecknar det svenska återkommit, och fått olika svar vid olika tidpunkter. Vägar till en ökad förståelse för utvecklingen får man genom Per Widéns nyligen utgivna Att skapa en patriotisk historia (2025). Där finns även Ingmar Stenroths Svenska rötter, En nations födelse (2005) som erbjuder en fördjupning i ett antal väsentliga aspekter. Båda författarna spårar det moderna nationella projektets ursprung till det tidiga 1800-talets Sverige. 

Startpunkten för de bådas reflektioner är den omvälvande omdaning av vad som kunde anses vara svenskt och vad som ingick i en svensk nationell identitet, eller patriotism, som kriget mot Ryssland 1808 – 1809 och den följande förlusten av Finland medförde. Även om Sverige inte har gjort liknande geografiska förluster sedan denna tid har svenskarnas kollektiva (delvis omedvetna) självuppfattning stått inför liknande förändringar under de senaste decennierna. 

Ingen tycks i dag riktigt ha svaret på hur en ny gemensam svensk självuppfattning ska kunna växa fram eller skapas. Men det hade man inte heller i början av 1800-talet.

Förlusten av en efterkrigstidens självbild, av ett socialdemokratiskt folkhem höjd över de flesta andra länder och förskjutningen från en relativt homogen sluten nationell kultur till en mer mångfacetterad verklighet här i Sverige, har ställt flera frågor på sin spets igen. De gemensamma lägereldar som skapades av medier som radio och nationell tv, samt de stora tidningsredaktionerna har fått allt svårare att fungera som givna centralpunkter. Perspektiven tycks bli fler över tid och mer varierade. Inte helt olikt hur många betraktade situationen för omkring 200 år sedan. 

Ingen tycks i dag riktigt ha svaret på hur en ny gemensam svensk självuppfattning ska kunna växa fram eller skapas. Men det hade man inte heller i början av 1800-talet. Frågan är om det finns några nycklar till förståelse i det som hände då, eller om det hela mest är historisk  kuriosa?

Kanske finns en del av svaret inom det kulturhistoriska fältet. Men kanske också i en reviderad syn på var och hur sammanhållande element och strukturer kan växa fram. På senare tid har försök gjorts att återuppbygga en nationell bas av kulturella uttryck genom att skapa en nationell kanon. I direktiven till kommittén som arbetat med dessa frågor skriver regeringen:  

En kommitté ska ansvara för att ta fram en svensk kulturkanon. Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.

Det är kanske i sig ett så gott uttryck som något för en svensk identitet att dessa relativt svårfångade teman blev föremål för den offentliga maktens procedurer och uttryckssätt. Kanske ligger en väsentlig del av det svenska i dag i tilltron till att staten trots allt kan lägga saker till rätta. Även när det gäller vad som kan sägas vara den innersta meningen med statens och nationens existens; vår egen självbild och dess ursprung.

Kommittén hävdar även att splittringen och den bristande gemenskapen skulle kunna avhjälpas just genom att ”tillgängliggöra det kulturella arv som har format landet”. Vidare skriver man:

Genom att lyfta fram verk och företeelser som haft varaktig betydelse för svensk kultur och samhällsutveckling – inom både konstnärliga och samhälleliga fält – syftar kulturkanonen till att främja en medborgerlig bildning som kan stärka gemenskapen och bredda förståelsen för Sveriges historiska förankring.

Språkbruket är förvånande likt det som användes drygt 200 år tidigare av en av ivrarna för den nationella svenska nyväckelsen, Adolf Ludvig Stjerneld (1755 – 1835) när han 1810 ansökte om stöd för antikvariska resor i Sverige hos den nya post-revolutionära regeringen:

Genom vårdandet av fäderneslandets häfder offrar man så till sägande på fäderneslandets altare och afviker från vår tids egoism, liknöjdhet och förakt för forntidsminnen, motsatsen till fosterlandskänslan och för[e]budet till vildhet och samhälsupplösningen.

Per Widén skildrar i sin bok hur Stjerneld, och ett antal andra framstående män under de första decennierna av 1800-talet, agerade för att återupprätta och befästa det som kunde anses vara svenskt. Det gällde fornminnesvården i stort, bevarandet av litteratur och källskrifter som uppfattades vara viktiga för den historiska förståelsen samt insamlandet av historiska föremål och etableringen av en statlig nationell porträttsamling. Man måste väl säga att strävandena i allmänhet var framgångsrika. Så här 200 år senare utgör de olika institutioner som byggdes upp fortsatt en ryggrad i ett kollektivt historiskt minne.

Widén, och inte minst Stenroth, pekar också på betydelsen av den inflytelserika kretsen kring Götiska förbundet (1811 – 1844) med tongivande medlemmar som Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér och Jacob Adlerberth. I den ledande kulturtidskriften Iduna publicerade förbundets medlemmar under ett par decennier bland de mer tongivande nationella dikterna, men också andra texter och redogörelser, som ofta berörde de områden som Stjerneld med flera engagerade sig i. Flera av dikterna som trycktes i Iduna kom under lång tid att vara viktiga kulturbärare och fick en självskriven plats i olika nationella sammanhang. 

Geijer, vars texter givits ut på Timbro Förlag, hade också en stark påverkan på det akademiska livet som professor i historia vid Uppsala universitet (1817 – 1844). Genom sina föreläsningsserier i historia präglade han en generation av studenter med sin historiesyn där kungamaktens och den centrala förvaltningens roll ofta stod i fokus för det svenska. Kronprinsen Oscar, som studerade i Uppsala hösten 1819, ska ha yttrat att en av Geijers föreläsningar ”var den bäst använda timme i min levnad.” Just kungarnas och kungamaktens betydelse för Sverige och svenskheten togs också upp av andra, inte minst Karl XII kom att få en närmast ikonisk roll och beskrevs som en visionär med fötterna på jorden, folklig och strateg på en och samma gång. En historieskrivning som kanske inte håller lika väl i dag.

Att de elitistiska intellektuella i Götiska förbundet hade mycket gemensamt med allmogens danser på en loge, är rätt osannolikt. 

Ett av de områden som man studerade med särskilt intresse inom Götiska förbundet var allt som hade att göra med folklig kultur. Det var en tid då historien om och för folket uppfattades som källan till nationell nyväckelse i flera europeiska länder. Stenroth lyfter fram det ivriga samlandet av ursprunglig folklig kultur, inte minst av folkdanser, som bedrevs genom Götiska förbundet. Därtill myntades en rad uttryck och begrepp som i sig blivit en del av vårt språkbruk eller kanon om man så vill; folksägen, folkfest, folksaga, folkspråk, folkstro, folkvisa, folksnöje, folkpoesi, folkkonst, folkdanser, folkdräkt. Formuleringen om “Det svenska folkets rätt att sig själv beskatta” i 1809 års regeringsform är ett annat exempel. Karl XIV Johans valspråk ”Folkets kärlek min belöning” ett ytterligare. Så i senare tid har vi Folkpartiet och ytterligare senare Folkhemmet. “Folket” har i dessa sammanhang fått stå för flera olika arketyper, allteftersom det passat avsändaren. Att de elitistiska intellektuella i Götiska förbundet hade mycket gemensamt med allmogens danser på en loge, är exempelvis rätt osannolikt. 

På 1920-talets skedde en övergång till en mer modern demokratisk och parlamentarisk tradition, något som under ett antal årtionden blev till en formel för en fungerande svenskhet och nationalism. Folket fick nu uttrycka sig på andra sätt än i äldre tider. Men kanske är slutstationen för denna upphöjelse av folket portalparagrafen i vår nuvarande regeringsform som stadgar att ”All offentlig makt utgår från folket.” Där någonstans kanske luften gick ur denna version av det nationella projektet. Projektet var överlastat av orealistiska förväntningar på en mer eller mindre självklar socialdemokratisk hegemoni, som tycktes beständig men som visade sig vara temporär, så här med lite perspektiv.

Som sagt kan det konstateras att svenskheten ställts inför samma utmaningar tidigare som de som vi nu brottas med när det gäller det svenska och vad svenskhet ska anses vara. Tidigare, liksom i vår tid, har många sökt sig bakåt i historien för att hitta fram till något ursprungligt som kan användas som kärna i en uppdaterad svenskhet som kan bära framåt.  

Det är dock inte lika enkelt att göra om den resa som det tidiga 1800-talets kulturpersonligheter och forskare gjorde. Frågan är ju nämligen vad som ska anses som gemensamt svenskt och vilken tid man ska söka sig till för att hitta detta. Samhället har ju blivit så mycket mer komplext under senare decennier, och ständigt föränderligt. En del har föreslagit 1950-talet som en guldålder att ta avstamp i. Det är dock tyvärr inte så enkelt som att söka sig tillbaka till just den tiden som i mångt och mycket just är passerad, för att finna något ursprungligt. 

En möjlig alternativ väg, det finns säkerligen flera, skulle istället kunna vara att ta fasta på två andra begrepp i Erik Gustaf Geijers sociologiska analys. Geijer beskrev mot slutet av sitt liv att två principer skulle komma att dominera samhällslivet; personlighetsprincipen och associationsprincipen. Det förhållandet att det finns ett starkt stråk av individualism (Geijers personlighetsprincip) i svensk historia och samhällsliv, som sannolikt stärkts genom de förmånliga finansieringssystem som Sverige länge haft inom socialpolitiken och som det råder en relativt bred enighet om, är sannolikt en rimlig utgångspunkt för att fånga en nationell identitet. Den samtidiga starka traditionen med att driva kollektiva intressen genom olika former av spontant föreningsliv (Geijers associationsprincip), där civilsamhällets strukturer och arbetssätt kommer till uttryck, är en annan väsentlig källa till förståelse för något svenskt.

För mig framstår det lågmälda och ofta långsamma samarbetet som sker i ideella föreningar som något av det svenskaste man kan erfara. Villaföreningens samverkan i den nära hembygden kring olika spontana men traditionsbundna aktiviteter kan vara ett sådant exempel. Meddelandet på e-posten om att det nu är dags för vårstädning på båtklubben där den lokala idrottsföreningen kommer att sälja korv med bröd och kaffe ett annat. Där finns något att ta fasta på och att vårda – ett spontant framvuxet lokalt engagemang i det lilla perspektivet. Ett engagemang som inte får bli föremål för politisk styrning uppifrån för att inte kvävas. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Kanske måste vi helt enkelt i denna rörliga tid bli bättre på att lyssna inåt på den lilla världen om vi ska bygga en ny nationalism. Och samtidigt avstå från att gripa in uppifrån med statliga pålagor, mål och kanon-listor. 

Det är sannolikt ett recept för en möjlig frihetlig nationell självbild och samling i vår tid.  En sådan lokalt fotad samhörighet kan sannolikt också ge den trygghet som krävs för att hantera mötet med andra kulturer. Erik Gustaf Geijer var sannolikt något på spåren i sin samhällsanalys redan på 1840-talet, som har ett värde än idag. Widén och Stenroth hjälper oss att få syn på sambanden, kanske bättre än en statlig kommitté år 2025.  

Skolavslutningsklänningarna hänger tätt intill varandra i skyltfönstren längs med Drottninggatan i Stockholm. I matbutikernas reklamblad finns tillräckligt många sidor med midsommarrecept och dukningstips för knytkalas för att kunna klippas ut och sättas ihop till en egen handbok. Sommaren står onekligen på tröskeln, och för den grupp som av politiker kallas vanligt folk – medelklassen – nalkas den här sommaren ljuvare än på länge. Men med Vänsterpartiet i regering riskerar utrymmet för utlandsresan, ridlägret eller en av de där klänningarna i skyltfönstren, att minska påtagligt. 

Enligt SCB:s partisympatiundersökning som publicerades under torsdagsmorgonen (4/6) får konstellationen Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet egen majoritet i riksdagen. Den rödgröna trion skulle, rent matematiskt, kunna husera i Rosenbad och få igenom både politiska förslag och budgetar utan att samarbeta med exempelvis Centerpartiet. Med tanke på att Vänsterpartiet ställt tydliga krav på att ingå i den regering som de ska rösta för, kommer en rödgröna majoriteten att medföra en kraftig vänstersväng för svensk ekonomi. Det gäller inte bara statens plånbok utan även hushållens.

En vänstersväng i regeringsmakten skulle blåsa rakt in i medelklassens hem.

Vi kan helt enkelt inte räkna med att Centerpartiet genom en vågmästarposition och ett liberalt program kan fungera som en dämpande kraft på den rödgröna skattehöjarivern. 

Regeringskonstellationen S-MP-V innebär nya skatter på flera områden – fastighetsskatt, höjd sparandeskatt och bankskatt är några exempel. Enbart den sistnämnda skulle innebära en höjning av boendekostnaderna med 800 kronor i månaden om man, som många hushåll i storstadsregionerna, har ett bolån på fyra miljoner kronor.

Det är inga skattehöjningar som kan viftas bort med förklaringen att de bara gäller den avlägsna gruppen “rika”. En vänstersväng i regeringsmakten skulle blåsa rakt in i medelklassens hem, som precis fått ordning på hushållskassan efter inflationschocken för fyra år sedan. 

Valet 2022 utspelade sig parallellt med dödsskjutningar, en accelererande inflation och avtagande tillväxt. Men det senaste året har medelklassen börjat återfå den ekonomiska framtidstron. De har börjat köpa möbler igen, allt fler barn deltar i idrottsaktiviteter och framförallt har många börjat resa igen.

Resebyrån Ticket meddelar i magasinet Privata Affärer att resebokningarna har ökat med 28 procent jämfört med i fjol. Utlandsresor är kanske det yttersta estimatet på hur just medelklassen mår. Det är något som kostar mycket pengar, men som skapar de där minnena bara familjen känner till. Det är en extravagans som är nåbar om man jobbar, sparar och inte motarbetas av politikers symbolvinster som flygskatt eller en plötsligt höjd skatt på ISK, en sparform som har möjliggjort just många familjeresor och -minnen. 

Medelklassen mår ekonomiskt påtagligt mycket bättre nu än när syrenen blommade sist det var valår.

Magdalena Andersson har vid flera tillfällen den senaste mandatperioden försökt att iklä sig rollen som statsminister och undflytt titeln ”oppositionsledare”. Det har lagt ut en rökridå om att den ekonomiska utvecklingen för hushållen hade gjort samma uppåtgående resa om hon varit statsminister. En kontrafaktisk historieskrivning är som bekant svår att både belägga och avfärda. Men att de skattesänkningar som Tidö-regeringen genomfört och som möjliggjort för medelklassen att både kunna återställa sina buffertar och börjat konsumera igen, hade genomförts av de rödgröna, måste ändå betraktas som ytterst osannolikt.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Medelklassen mår ekonomiskt påtagligt mycket bättre nu än när syrenen blommade sist det var valår. Betydligt fler barn kommer sannolikt att stå med nya skolavslutningsklänningar i år jämfört med föregående år. Men den nyss återvunna köpkraften riskerar att utraderas ifall Magdalena Andersson blir statsminister i höst. Det som behövs för att familjerna ska våga drömma om fler resmål eller ha råd med ridläger även för lillasyster, är en ny regering till höger om mitten.