När Liberalerna öppnade för samverkan med Sverigedemokraterna valde flera kritiker att rikta angreppen mot Simona Mohamssons etniska bakgrund, snarare än att bemöta beslutet i sak.

S-kvinnornas ordförande Annika Strandhäll menade att det, med hennes ursprung, måste vara ”utmanande” att se sig i spegeln. Författaren Jan Guillou reducerade Mohamsson till ”en svensktalande arabisk kvinna”. Den antirasistiska vänsterprofilen Amie Bramme Sey kallade henne för ”husblatte”, medan Socialdemokraternas tidigare integrationsutredare Masoud Kamali – som under många år var en självklar referenspunkt i svensk integrationsdebatt – drog slutsatsen att Mohamssons roll var att ”legitimera partiets rasism, även om detta innebär att hon förnekar sin bakgrund”.

Mönstret är sedan länge etablerat. Den liberala riksdagsledamoten Mauricio Rojas fick redan 2005 epitet som ”husblatte” och ”Onkel Tom” av vänsterdebattörer efter att ha kritiserat den socialdemokratiska regeringens integrationspolitik. Den självutnämnda antirasisten Alexandra Pascalidou ifrågasatte 2014 den nuvarande kristdemokratiska europaparlamentarikern Alice Teodorescu Måwes legitimitet att tala om rasism genom att beskriva henne som ”väldigt vacker, väldigt välklädd”, ”akademiker, vit, kristen, europé”. Advokatsamfundets dåvarande ordförande Anne Ramberg betecknade 2016 dåvarande moderata riksdagsledamoten Hanif Bali som en ”brun råtta” – och belönades därefter med tunga uppdrag som ordförande för den antirasistiska stiftelsen Expo och för Uppsala universitet.

Gemensamt för dessa fall är inte de drabbades ursprung, utan deras åsikter. Samtliga har brutit mot vänsterns föreställning om hur personer med den bakgrund som klistrats på dem förväntas tänka och agera. Ofta handlar det om självständiga kvinnor med invandrarbakgrund som vägrar underordna sig vänsterns narrativ.

Den enskilde förväntas representera ett, av vänstern definierat, kollektiv och hålla sig inom ramen för de åsikter vänstern anser legitima.

Bakom angreppen ligger en djupt problematisk människosyn där identiteten inte är individuell, utan kollektivt definierad och politiskt villkorad. Budskapet är tydligt: ursprung förpliktar. Den enskilde förväntas representera ett, av vänstern definierat, kollektiv och hålla sig inom ramen för de åsikter vänstern anser legitima.

Du accepteras så länge du tänker rätt. Så länge du bekräftar den världsbild du förväntas representera. Avviker du, anklagas du inte bara för att ha fel, utan för att ha svikit ditt ursprung. Din avvikelse förklaras inte som ett resultat av självständigt tänkande, utan som uttryck för påverkan, illojalitet eller okunskap. Du förvägras helt enkelt rätten att tänka själv. Då blir du ett redskap för högern, en marionett, någon som låter sig utnyttjas. Det är inte antirasism. Det är rasism i antirasistisk förklädnad.

Även kontrasten i reaktioner är talande. Om en moderat partiföreträdare hade kallat en vänsterprofil med invandrarbakgrund för ”husneger” hade reaktionerna med rätta blivit omedelbara och hårda. Men när övertrampen kommer från vänster möts de av tystnad, relativisering eller applåder.

Detta är anmärkningsvärt eftersom den villkorade tillhörigheten är vänsterns egen konstruktion. Bland borgerliga samhällsdebattörer finns inget motsvarande krav på ideologisk lojalitet kopplad till etnicitet: ingen kräver att människor med invandrarbakgrund ska vara liberala eller konservativa för att betraktas som ”autentiska”.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Simona Mohamsson, Mauricio Rojas, Alice Teodorescu Måwe och Hanif Bali är fritt tänkande individer som definierar sig som svenskar. De formar sina åsikter själva. 

Att detta inte respekteras – och att den rasism som ligger bakom angreppen på deras politiska ställningstaganden sällan får konsekvenser – är ett demokratiskt problem som måste bemötas med samma kraft som all annan diskriminering i samhället.

07:44: Småspringer igenom Centralstationen till det spårändrade tåget. Hur kan spår 18b ligga så långt bort? Vagnen jag kliver in i ser ut som något jag sett på film. Såväl väggar som säten går i Manchester-brunt och heltäckningsmattan känns inrökt på ett sätt man sällan stöter på längre. Kaffe och bulle för 35 kr står det på reklamaffischen framför mig. Tåget är från 1960-talet. På den tiden hette Vänsterpartiet Sveriges Kommunistiska Parti och fick ekonomiskt stöd från Sovjetunionen.

10:17: Innanför entrédörrarna till Örebro kongresscenter står det en uppsjö av äldre damer iförda varselvästar med versalt V på bröstet. Helt omöjligt att gå fel eller inte hitta till rätt specialkost med den manstyrkan.

I kongresshallen sitter det 225 välklädda ombud. De allra flesta med en kommunal Ipad framför sig. Sådana Ipads som en kommun ger till ledamöter i nämnder, kommunala bolag och fullmäktige. Just en sån Ipad tyder på att innehavaren är fritidspolitiker i någon grad. I talarstolen pratas det om folkrörelse, arbetare och gräsrötter. Inget av orden klär Vänsterpartiets professionaliserade ombudskår med kommunala surfplattor i knät. Dagens vänsterparti är ett professionaliserat parti bland andra.

Debattens mest sprängande punkt är formuleringen i valplattformen, den som uttrycker att Vänsterpartiet bara ska ge stöd till en regering om de själva ingår i den. De flesta anförandena är till stöd för partistyrelsens linje. ”Vi har sett många säsonger nu av den här Netflix-serien som handlar om sossarnas vandring högerut. Vi behöver starta en helt ny TV-serie där Vänsterpartiet har en huvudroll, inte en statistroll”, anförde Sofie Valfridsson. ” Låt oss surra fast Nooshi Dadgostar vid masten så kör vi skeppet i full fart mot valvinst” yttrade Jesper Sahlén Raquette. Men yrkanden om en mer öppen formulering har skickats in. Ett ombud från Stockholm ansåg att partiet betedde sig som Karlsson på taket som vägrar vara med om man inte får som man vill. Partistyrelsen vinner.

Partistyrelsen vinner det mesta. Det är visserligen den gängse ordningen även hos andra partier, men i kongresshallen i Örebro blir ljudet från partipiskan mer öronbedövande. På punkten ”val av partiordförande” finns bara ett förslag till beslut: Nooshi Dadgostar. Ändå skriver ombud efter ombud upp sig på talarlistan för plädering. Alla lovordar den enda kandidaten.

Varför har ingen limmat fast sig någonstans? Det luktar inte ens Gula Blend på toaletten.

Kanske är det min förutfattade bild av Vänsterrörelsen – som just en spretig gräsrotsrörelse – som gör att den kognitiva dissonansen slår till med full kraft när jag ser mig omkring. Var är de akustiska instrumenten? Varför har ingen limmat fast sig någonstans? Det luktar inte ens Gula Blend på toaletten.

Det mest aktivistiska på hela stället verkar vara att en kille går runt med en T-shirt med trycket ”beskatta miljardärerna”.

Kanske är det här skälet till att den vänsterpartistiska partipiskan plötsligt hörs på ett annat sätt, den har ändrat riktning. Målet är inte längre enbart att dra Socialdemokraterna till vänster, utan regeringsduglighet. Då kan det inte lukta Gula Blend på damernas.

Häromdagen rapporterade Aftonbladet att Vänsterpartiet organiserat en regeringsskola. Enligt partisekreteraren var det över hundra vänsterpartister runt om i landet som sökte och skickade in CV:n, ett 60-tal valdes ut. I regeringsskolan fick de exempelvis öva på politisk förhandling genom rollspel och coachades av bland annat Anders Borg och Mona Sahlin.

Vänsterpartiet har även tagit fram en förberedelsegrupp som tar fram konkreta förslag att driva i regeringsförhandlingar. På lördagseftermiddagen kommunicerades ett nytt förslag som gruppen tagit fram – en tandvårdsreform. Både intern regeringsskolning och prioriteringen av tandvård är saker som tidigare förknippats med Sverigedemokraterna. Jag frågar Dadgostars pressekreterare om partiet inspirerats av SD:s regeringsskola, men svaret uteblir.

De enda nävarna som knyts på kongressen är de i fickorna.

Det råder inga tvivel om att partiet menar allvar med sitt krav på att ingå i en regering om de ska ge sitt stöd till en. Vänsterpartiets partiledning har gjort alla kosmetiska förändringar som går att göra. De har, bokstavligt talat, kammat sig, strukit skjortorna och läst manualen till Regeringskansliet. De är noga med att inte använda K-ordet och de enda nävarna som knyts på kongressen är de i fickorna.

Men även om partiets estetik lämnat ytterkanten, har politiken de förordar inte lämnat den positionen. De går till val på arbetstidsförkortning, frysta hyror och höjda skatter och bidrag. En politik som gör att allt fler barn kommer växa upp i fallfärdiga bostadshus, aldrig få se sina föräldrar gå till jobbet och framför allt en politik som gör Sverige fattigare. Blir Magdalena Andersson statsminister är det den politiska riktning som Sverige kommer ta. Det är en regering som skulle befinna sig långt från den politiska mitten.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

21:29: Dragqueenen Admira Thunderpussy börjar sin andra låt. Rytmen är dansvänlig men jag har svårt att höra texten för sorlet. Folk verkar hellre vilja mingla med varandra än ge underhållningen uppmärksamhet. Få står tomhänta och i glasen är det oftare vin än öl. Efter att Admira gjort sin grej är det dags för dansgolvet att öppnas. Men det går lite trögt. DJ:n drar till med ett säkert kort och slår på en remix av Abbas:s Dancing Queen och dansgolvet fylls.

Det är Vänsterpartiets fest, men det hade lika gärna kunnat vara Moderaternas. Männen har kostymbyxor och kvinnorna har glittriga boleros. Allt är precis som det alltid är på en företagsfest i en medelstor svensk stad. Någon gör masken.

Jag förstår verkligen de socialdemokrater som inte helhjärtat ser fram emot en valseger.

I en tid då diskussionerna i många europeiska huvudstäder ständigt graviterar mot frågan om hur den ekonomiska stagnationen ska kunna brytas är det egentligen märkligt att den irländska tillväxtresan inte ägnas större intresse.

Så sent som vid 1970-talets början var Irland Västeuropas i särklass fattigaste land, med en BNP per capita som motsvarade hälften av den svenska. Ett sekel efter den stora utvandringsvågen till USA var Irland fortfarande ett land man flyttade ifrån om man ville få ett bättre liv. I dag tillhör Irland det absoluta toppskiktet i Europa, och världen, vad gäller välstånd. Numera återfinns landet på plats två eller åtta, beroende på beräkningsmetod, i OECD:s välståndsliga. Det är en tillväxtresa som saknar motsvarighet bland andra utvecklade ekonomier.

Men i stället för att inspireras av den irländska utvecklingen har det ägnats stor kraft åt att bortförklara den.

Den irländska BNP-tillväxten har inget med den faktiska välståndsnivån att göra, har det exempelvis hetat. Siffrorna blir uppblåsta av att många multinationella företag av skatteskäl placerat stora immateriella tillgångar på Irland och att flera av de största flygplansleasingföretagen är registrerade i landet.

Denna kritik är anledningen till att Irlands centralbank tagit fram ett mått som korrigerar för de nämnda faktorerna, modifierad BNI eller BNI*. Men även med detta mått är den irländska tillväxttakten imponerande. Häromåret konstaterade Mauricio Rojas i en rapport  att den sammanlagda irländska tillväxten i BNI* under perioden 1995-2022 motsvarade 2,8 gånger den svenska och 2,6 gånger den amerikanska. Och även med denna beräkningsmetod har Irland passerat Sverige i välståndsligan. 

En annan argumentationslinje, eller snarare bortförklaring, gör gällande att den irländska tillväxten endast handlar om en upphämtningseffekt. Vad Irland åstadkommit under de senaste 50 åren motsvarar endast den välståndsresa Sverige gjorde mellan 1870 och 1950, och därför skulle lärdomarna för svensk del vara begränsade. Visst finns, som Rojas också konstaterar, tydliga likheter. I båda fallen handlar det om små internationellt orienterade marknadsekonomier som genom stabila liberala spelregler, låga skatter och förmåga att ta tillvara humankapitalet uppnår en imponerande ekonomisk utveckling.

Men den intressanta frågan är snarare vad som hade hänt om Sverige hållit fast vid lågskattelinjen. Det är inte orimligt att tänka sig att svensk ekonomi då hade fortsatt att växa snabbare än andra länders, och att vi på samma sätt som Schweiz kunnat försvara vår position i toppen av välståndsligan. 

Trots att Sverige gått från fjärde till trettonde plats i OECD:s välståndsliga finns det en tendens att vi tar vårt välstånd för givet.

Det går inte att komma från tanken att  intresset för att bortförklara den irländska tillväxtresan handlar om ett stort mått av självbelåtenhet. Trots att Sverige, under samma period som Irland gjort sin välståndsresa, gått från fjärde till trettonde plats i OECD:s välståndsliga finns det en tendens att vi tar vårt välstånd för givet. I en global ekonomi med stenhård konkurrens om både kompetens och investeringar, är ett sådant förhållningssätt knappast ett långsiktigt framgångsrecept. 

I stället för att avfärda det irländska tillväxtundret borde vi helt enkelt omfamna det. Det är också tanken i rapporten ”Irlands ekonomiska lyft – tio lärdomar för ett växande Sverige” som Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt presenterade på ett seminarium häromdagen.

Ett område som lyfts fram i rapporten är bolagsskatten, som länge varit en viktig faktor bakom Irlands förmåga att locka till sig investeringar. Irland har en bolagsskatt på 12,5 procent. För företag som har en omsättning som överstiger 750 miljoner euro gäller numera EU:s miniminivå på 15 procent. Självklart borde även Sverige sänka bolagsskatten, som idag ligger på 20,6 procent, till EU:s miniminivå. Det är dessutom en reform som med stor sannolikhet skulle vara självfinansierande, på samma sätt som sänkta marginalskatter. 

En annan irländsk framgångsfaktor värd att inspireras av är arbetet för att främja investeringar i forskning och utveckling. Företag som investerar i forskning och utveckling i Irland kan i dag dra av 30 procent av kostnaden utan något takbelopp. Kombinationen av sådana skatteincitament och den låga bolagsskatten är utan tvivel viktiga skäl till att både amerikanska teknikjättar och läkemedelsföretag etablerat forskningscentra i Irland. 

Lägg till detta satsningar på utbildningssystemet som gjort att Irland i dag är EU-landet med  det högsta antalet utexaminerade per capita inom STEM-ämnen (science, technology, engineering och mathematics). Även här finns sannolikt mycket att lära för den som vill stärka den långsiktiga växtkraften i svensk ekonomi.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Dessutom utmärks Irland av en bred politisk samsyn kring tillväxtpolitiken och värdet av att genom låga skatter samt goda och stabila villkor för företagande locka både investeringar och kompetens till landet. På den punkten skulle en bra början för svensk del vara om politiker till både vänster och höger slutade att misstänkliggöra vinster och vinstintresse i allt från välfärdsföretag till dagligvaruhandel.

Under tisdagen den 14 april hölls ett historiskt möte mellan diplomatiska representanter från Libanon, Israel och USA i Washington. Det var de första direkta, högnivåsamtalen mellan Israel och Libanon på över 30 år. Länderna saknar i dag helt diplomatiska relationer och har formellt varit i krig sedan 1948. 

För att förstå betydelsen av detta samtal och vad det kan komma att innebära krävs att vi backar bandet och sätter in det i ett historiskt sammanhang, genom att kartlägga den komplexa relationen – eller snarare avsaknaden av en sådan – mellan Libanon och Israel. När den israeliska staten bildades 1948 valde Libanon att ansluta sig till de arabiska staterna i motståndet till Israels existens. Även om strider mellan Libanon och Israel var begränsade, så lades grunden för en icke-relation mellan länderna. 

I decennierna därefter förblev Libanon i motstånd mot Israel, inte nödvändigtvis som aktör, utan snarare som arena. Libanon som stat bedrev inte något krig mot Israel per se, men gav som de facto grannland utrymme för andra aktörer att göra det. Inte för att man själv valde det, utan för att Libanon som stat var mycket försvagad av inbördeskriget (1975–1990) och invaderades av flera aktörer som i sin tur förde sina konflikter mot Israel från Libanon. De verkande aktörerna mot Israel i Libanon var först palestinska grupper, Syrien och på 80-talet uppkom Iran-proxyn Hizbollah. Libanon som stat stöttade aldrig dessa aktörer i deras krigföring mot Israel, men agerade arena för dessa mot sin vilja. 

Libanon som stat stöttade aldrig dessa aktörer i deras krigföring mot Israel, men agerade arena för dessa mot sin vilja. 

Alla dessa aktörer bidrog till att dra in Libanon i konflikten mot Israel. Trots detta var länderna mycket nära fredsavtal 1982 med dåvarande libanesiska presidenten Bashir Gemayel, något som abrupt fick ett slut efter mordet på Gemayel i september samma år. Efter inbördeskriget försökte man åter skapa fred med Israel, år 1991. Libanon–Israel‑samtal fördes inom ramen för Madridfredsprocessen. Samtalen bröt dock samman 1993, främst på grund av Syriens avgörande inflytande över Libanon vid den tiden, pågående våld mellan Israel och Hizbollah och brist på politiskt utrymme för ett bilateralt avtal. 

Genom historien har den enskilt viktigaste orsaken till att relationen mellan Libanon och Israel aldrig har normaliserats varit den Iranstödda proxyaktören Hizbollah. Det är en väpnad aktör som samtidigt fungerar som ett politiskt parti och en självständig milis, verksam i praktiken utanför den libanesiska statens fulla kontroll. Den libanesiska staten har vid upprepade tillfällen erkänt problemet och diskuterat frågan om Hizbollahs avväpning. I praktiken har detta dock visat sig omöjligt. Kombinationen av att den libanesiska armén saknar militär kapacitet att framtvinga en avväpning, att staten vilar på en sekteristisk maktdelningsmodell där Hizbollah utgör en politisk aktör, samt att varje försök till tvång riskerar att utlösa inbördeskrig, har lett till att staten saknar förmåga att på egen hand avväpna Hizbollah.

Således har ett fredssamtal mellan Libanon och Israel varit svårt att föra. Med utvecklingen i regionen – försvagandet av Iran till följd av USA och Israels attacker under senaste månader – har även Hizbollah försvagats. Något som i sin tur öppnat upp för libanesiska staten att våga ta ett steg som tidigare varit politiskt omöjligt. Att Libanon över huvud taget deltar i direkta högnivåsamtal med Israel markerar därför ett tydligt avsteg från decennier av försiktighet och indirekt kommunikation med Israel.

Detta innebär att Hizbollahs politiska handlingsutrymme är mycket mer begränsat än tidigare.

Mötet i Washington, där Libanons och Israels ambassadörer i USA deltog tillsammans med USA:s utrikesminister Marco Rubio och andra diplomatiska företrädare, resulterade i ett strategiskt betydelsefullt utfall. Parterna enades om att gå vidare mot direkta mellanstatliga förhandlingar, vilket bröt med över trettio års diplomatiskt dödläge. Att ett sådant steg nu tagits är historiskt i sig, inte minst eftersom Libanon aldrig formellt har erkänt Israel och tekniskt sett befunnit sig i ett krigstillstånd med landet sedan 1948.

För Libanon innebär samtalen i första hand ett försök att återta statlig handlingskraft i en konflikt där landet under lång tid reducerats till arena snarare än aktör. Genom att delta i direkta stat–stat-samtal signalerar den libanesiska staten ambitionen att tala och förhandla i egen rätt, samt att successivt minska Hizbollahs grepp över landets utrikes- och säkerhetspolitik. Att Hizbollah öppet motsatt sig processen, samtidigt som staten ändå valt att gå vidare, pekar på en förändrad intern maktbalans där Hizbollahs veto inte längre gäller. Detta innebär att Hizbollahs politiska handlingsutrymme är mycket mer begränsat än tidigare. För Israel innebär förhandlingarna potentiellt ett första steg mot att marginalisera en aktör som under årtionden utgjort ett av landets mest destabiliserande säkerhetshot.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Regionalt bör samtalen förstås som ett deeskalerande initiativ i ett mycket instabilt läge, präglat av konfrontationen mellan Iran och USA/Israel och av parallella konflikter i Gaza, Röda havet och Irak. Att Libanon och Israel nu för dialog indikerar att Iran har ett försvagat inflytande över regionen och dess proxy är i stort sett förhandlingsförlamade. Samtalen innebär inte att Irans nätverk av allierade upplöses, men de pekar på en dessa aktörers minskade förmåga att styra i regionen och därmed en ökad chans för stabilitet inte bara i Libanon, men även Mellanöstern i stort.  

Sammanfattningsvis signalerar samtalen den 14 april inte fred, men en möjlig väg mot det. I bästa fall kan processen skapa förutsättningar för en mer hållbar ordning i Mellanöstern, men i värsta fall riskerar samtalen att bli ytterligare ett av många misslyckade försök att hantera en konflikt där makt, miliser och statlig suveränitet förblir i olöst spänning.

Vartannat år anordnar Örebro kommun konstutställningen “Open Art”. Verken har ofta en progressiv underton. Förra sommaren placerades till exempel en jättelik skulptur föreställandes en moderkaka mitt i Svartån. Medan stadens staty av Karl XIV Johan kläddes i regnbågskläder, mask och peruk. Om woke är ute, så märktes det inte här.

I det politiska Sverige är Örebro känt som en stad där partierna ofta håller kongresser. I helgen ska Vänsterpartiet klubba valplattformen. Partistyrelsens förslag är ett blott tre sidor kort dokument, som bara innehåller ett enda konkret krav: Nooshi Dadgostar måste bli minister.

Dokumentet talar inte till den som går upp klockan sex och kör långtradare, lägger kakel eller arbetar i hemtjänsten. Det talar till den som bryr sig om kolsänkor och Palestina – men är annars förvånansvärt apolitiskt. Språkbruket är konfliktsökande gentemot Tidö-partierna, men rent konkret kan många hålla med om mycket: Sverige ska hålla ihop och vara ett land där alla kan leva och bo. Vårdköerna ska kortas. Marknadsekonomin fungerar inte som den ska i bank- och livsmedelssektorn.

Det finns något symboliskt i att detta program ska antas i just Örebro – för utanför kongresscentret har någon annan bättre koll på hur strömningarna i den klass partiet tidigare representerade faktiskt går.

V:s valplattform talar inte till den som går upp klockan sex och kör långtradare, lägger kakel eller arbetar i hemtjänsten.

Markus Allard är ledare för det lokala Örebropartiet och en högljudd kritiker av kommunala tilltag som Open Art. 2013 blev han utesluten ur just Vänsterpartiet, efter att ha uttryckt stöd för våldsbejakande Revolutionära fronten – något han sedan tagit avstånd ifrån, och själv menar han att processen snarare var resultatet av en intern maktkamp. 

Ett år senare bildade han Örebropartiet. I dag har de mandat i både kommun- och regionfullmäktige och siktar mot riksdagen. Allard är fortfarande en kontroversiell figur, som svär i talarstolen och ibland är på gränsen till rättshaveristisk – men enligt en mätning från SVT och opinionsinstitutet Verian är Örebropartiet ändå störst bland de partier som inte sitter i plenisalen på Helgeandsholmen.

Kärnan i ideologin är kampen mot det så kallade transferiatet – ett begrepp som uppdaterar den marxistiska klassanalysen. Grundlogiken finns kvar, men konfliktlinjen går inte mellan arbetare och kapitalister utan mellan produktiva och dem som oförtjänt lever på skattefinansierade transfereringar. 

Dit hör bidragstagare utan arbetsmarknadsförankring, invandrare med bristande språkkunskaper och, framförallt, offentligt anställda långt från kärnverksamheten. Som hållbarhetsstrategen som lever på skatteinbetalningar från sjuksköterskan och fabriksarbetaren men vars arbete mest är ett hinder för desamma.

Örebropartiet är både höger- och vänsterpopulistiskt på samma gång.

Open Art må vara en övertydlig symbol, men Allard adresserar ett riktigt problem: Den växande administrationen och byråkratin i offentlig sektor. Örebropartiet är både höger- och vänsterpopulistiskt på samma gång. Eller, för att tillämpa en annan dynamik, både ekonomiskt vänster och TAN på den tidigare omdiskuterade GAL-TAN-skalan, där GAL förenklat står för progressiva värden och motsatsen TAN mer konservativa. Det vill säga en liknande position som Sverigedemokraterna hade innan Tidö – och som lockade stora delar av arbetarklassen. 

Det är också precis de väljare Nooshi Dadgostar försökte vinna i förra valet. Men trots att hon reste land och rike runt för att låta sig fotograferas i varselväst och bygghjälm uteblev arbetarrösterna. 

Det är inte särskilt konstigt. Vänsterpartiet har i stor utsträckning blivit ett parti för just transferiatet – och motverkar därmed de intressen de säger sig värna.

Att Karl XIV Johan står staty i Örebro är ingen slump. Inte bara nutidens politiker samlas här, historiskt har ett antal viktiga riksdagar hållits. Den mest betydelsefulla är när Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare på Örebro slott år 1810. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Vänsterpartiets kongress lär (förhoppningsvis) inte få lika stora konstitutionella följdverkningar, och kanske förblir Markus Allard bara en raljerande lokalpolitiker. Men det som händer i Örebro visar ännu en gång vart svensk politik är på väg.

I ett viralt klipp tittar Allard upp mot den tillfälligt färgglada gamla monarken och fäller ironiskt  kommentaren: “Verkshöjd”. Samtidigt blickar han också mot en progressiv rörelse som segrat ihjäl sig – och på kuppen dödat klasskampen.