Nostalgin har det senaste decenniet varit den kanske mest potenta kraften i svensk politik. Höger och vänster har förenats i att något har gått förlorat. 

Sverigedemokraterna är det parti som allra tydligast symboliserar detta – saknaden efter det Sverige som nu förändrats, både till befolkningssammansättning och i stadsrummets utseende, är partiets raison d’être. Men även i det socialdemokratiska budskapet om ”ett Sverige som är mer som Sverige” finns undertexten att något gått förlorat – kanske ett land där voteringarna på en partikongress kunde avgöra samhällsutvecklingen.

Det gemensamma budskapet blir: Rösta på oss, och få tillbaka Sverige som du minns det.

Mot den bakgrunden är det intressant att läsa Hans Bergströms nyutkomna uppväxtskildring Ett Sverige som försvann (2026). Bergström som i dag kanske är mest känd för sitt engagemang i Internationella engelska skolan (grundad av hustrun Barbara Bergström), men som även är docent i statsvetenskap och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, växte upp i Klarälvsdalen i norra Värmland. Föräldrarna drev en liten affärsrörelse, men var också lokalredaktörer för Värmlands Folkblad och politiskt engagerade socialdemokrater. 

Även om boken till stor del är en skildring av hur det var att växa upp på landsbygden under 1950-talet, ger den också viktiga perspektiv på hur Sverige förändrats, och på vad som gått förlorat.

Den tid som Bergström, född 1948, skildrar är som han skriver till väsentlig del en mellanperiod. Trots att Sverige hade gjort en imponerande välståndsresa från 1800-talets slut och framåt fanns mycket av det gamla – sett till både värderingar och småskalighet i ekonomi och samhällsliv – kvar. Samtidigt skulle det fortfarande dröja några år innan det som beskrivits som ”de stora programmens tid” infann sig, och med det snabb urbanisering, strukturomvandling och storskalighet i både ekonomi och politik. Gamla beroendeband skulle rivas ner, och det som Lars Trägårdh och Henrik Berggren beskrivit som statsindividualismen träda in i deras ställe. ”En centralbyråkrat han får inte vara lat”, som det hette när barnprogrammet Ville, Valle och Viktor fångade det tidiga 1970-talets kritik mot samhällsomvandlingen.

Man skulle kunna beskriva det som sker från 1960-talet och framåt som politiseringen av Sverige.

Det var civilsamhälle i begreppets ursprungliga mening, innan det blev en synonym för juridiska personer som lever i symbios med bidragsutdelande myndigheter.

Det blir inte minst tydligt när man läser Bergströms skildring av hur folkrörelse- och föreningslivet präglade samhället. I Klarälvsdalen kretsade mycket av livet kring nykterhetsrörelsen. Den bidrog till en kultur av flit, ordning och ansvarstagande, men fungerade också, tillsammans med idrottsrörelsen, som bygdens sociala nav, inte minst för ungdomar. På andra håll i Sverige, där nykterhetsrörelsen inte var lika stark, fylldes motsvarande roll av både frikyrkor och bonderörelse. Men det som förenade var att det handlade om människor som tillsammans tog ansvar och löste problem – från värderingsmässig fostran till bildning, och det utan att sätta sin tillit till att någon annan, det vill säga politiken (eller ”samhället” som det ibland heter) skulle ordna det. Det var civilsamhälle i begreppets ursprungliga mening, innan det som i dagens Sverige blev en synonym för juridiska personer som lever i ekonomisk symbios med bidragsutdelande myndigheter.

När jag läser Bergströms bok drar jag mig till minnes ett citat från Jan Stenbeck, återgivet i Janerik Larssons essä Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck (2025): ”För mig är Schweiz som Sverige skulle ha varit om värderingarna från 1950-talet stått sig!” 

En del av de förändringar som sker från 1960-talet och framåt handlar förstås om generella samhälleliga och ekonomiska trender. Men det är ändå intressant att ställa sig frågan hur Sverige hade utvecklats, om dessa trender inte dragits till sin extrem i det socialdemokratiska projektet att bygga ett enhetslösningarnas land. Ja, säg om vi hade haft ett par mandatperioder av borgerliga regeringar på 1950- och 1960-talet.

Det är inte osannolikt att den långvariga stagnationsperioden i svensk ekonomi under 1970- och 1980-talet då hade kunnat undvikas, men det är också troligt att vi hade haft ett samhälle mer präglat av en sådan folklig kultur av ansvarstagande som Bergström beskriver. Fler hade upplevt att de hade förmågan att själva göra något åt den egna situationen, snarare än att lita på den socialdemokratiska fiktionen om politikens ständigt närvarande och hjälpande hand. 

I samband med att boken gavs ut ställde Bergström en intressant fråga i ett Facebookinlägg: Vilka är de fostrande och formande sammanhangen i dag? Vad kan fylla den roll som nykterhetsrörelsen fyllde i 1950-talets Värmland, men i ett samhälle med dagens förutsättningar?

Det är en fråga som saknar självklart svar. Men om jag här ska försöka att ändå ge ett, skulle jag argumentera för att idrottsrörelsen är det närmaste vi kommer. Nästan oavsett vilken idrott det handlar om finns där ett djupt och genuint engagemang, som kan ta sig uttryck i allt från att träna fotbollslaget på fritiden till att sälja fika på tävlingen. Men det handlar också om att förmedla värderingar, om att flit och egen ansträngning har betydelse. Något som varken skolan eller en ansenlig mängd föräldrar längre förmår göra. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Jag tror också att idrottsrörelsen har en möjlighet att skapa en typ av civilitet, respekt för andras uppfattningar, som varje samhälle mår bra av. Hans Bergström beskriver hur man under hans uppväxt möttes över partigränser i fotbollsklubben och nykterhetsrörelsen. Kommunisten var visserligen kommunist, men man visste att han också var en hedervärd medlem i nykterhetslogen som man kunde lita på när det gällde i lokalsamhället. Så är det också i idrottsrörelsen idag. Utanför storstädernas hyperpolitiserade kretsar är det ingen stor sak om fotbollstränaren är sverigedemokrat, man vet ju att han är en anständig person och en bra tränare. Livet är mycket mer än politiska markeringar. 

Att göra upp med politiseringen av Sverige handlar knappast om nostalgi. 50-talet kommer inte tillbaka, och få lär önska det. Men att skapa förutsättningar för ett samhälle som premierar flit och ansvarstagande är kanske kärnan i ett borgerligt projekt oavsett tid. 

En av Vänsterpartiets kandidater till kommun och regionvalet i Sävsjö i höst delade en bild på Putin och skrev att denne förtjänar mer respekt än bögar. En annan delar ett inlägg på TikTok som förordar att kvinnor håller sig i hemmet, och skriver en medhållande textrad till inlägget. Samtidigt anser sig Vänsterpartiet vara en feministisk och progressiv rörelse. Expressens granskning av Vänsterpartiets kommun- och regionpolitiska kandidater runt om i landet visar en annan bild. Den som verkligen månar om de progressiva landvinningar som Sverige har gjort borde vända blicken bort från vänstern.

De senaste decenniernas framsteg för jämställdheten har kommit högerifrån. Moderaten Fredrik Reinfeldt var exempelvis den första statsministern att gå i ett pridetåg. En stor vinst kom 2009 när äktenskapsbalken blev könsneutral, något som genomfördes av alliansregeringen. Den sittande Tidö-regeringen har både gjort det möjligt att byta juridiskt kön utan att också genomgå kirurgiska ingrepp, och möjliggjort för homosexuella män att ge blod på samma villkor som andra. Det sistnämnda är en reform som haft växande forskningsstöd i närmare 20 år, men som Socialdemokraterna under sina senaste åtta år vid makten inte velat ta tag i, och som Vänsterpartiet inte ordat mycket om. 

På Vänsterpartiets kongress tidigare i år inleddes programmet med könsseparata möten.

På Vänsterpartiets kongress tidigare i år inleddes programmet med könsseparata möten. Något som varit standard i partiet i flera år nu. Att Vänsterpartiet, som grundar sig i en socialistisk idéströmning där det finns en på förhand given könsmaktsordning, använder sig av just könsseparatism, är inte särskilt anmärkningsvärt. Även andra partier har laborerat med aktiviteter som tjejkvällar. Men det finns en tydlig skillnad i att separera för att sänka den sociala tröskeln in, och för att gå en religiös norm till mötes. 

I Expressens granskning av 25 personer som kandiderar för Vänsterpartiet på kommunal och regional nivå, framträder en tydlig röd tråd av religiöst betingade, djupt konservativa värderingar. Det tar sig uttryck genom homofobi, misogyni och förintelseförnekelse. Personerna som visas i granskningen har delat andras eller eget material på sociala medier, öppet för partikollegor att ta del av. Delningarna till trots har partikollegorna röstat in personerna på listorna. Något som skulle kunna mynna ut i positioner i kommunala bolagsstyrelser, socialnämnder eller som nämndemän i rättssalar för de här personerna. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Expressens granskning visar att partiet numera står öppet för värderingar långt ut på ytterkanten – värderingar som i andra sammanhang skulle beskrivas som reaktionära eller rentav medeltida. Just det partiet ingår även i Magdalena Andersson tilltänkta regering.

Vill man se ett samhälle som går i progessiv riktning bör man alltså blicka högerut.

Hur går man tillväga för att bygga upp en gemensam nationell identitet, ett slags kollektivt omedvetet, som kan skapa samhörighet i en föränderlig tid? Ur ett liberalt perspektiv är frågan om nationalism komplicerad, framför allt för att liberalismens universella synsätt – med öppenhet, frihandel och fri rörlighet – lätt hamnar i konflikt med nationalismens platsbundenhet och kollektiva utgångspunkt. Men också när det gäller synen på hur utvecklingen kan och bör drivas framåt; i centraliserade processer eller i spontan lokal ordning.

Över tid har frågan om vad som kännetecknar det svenska återkommit, och fått olika svar vid olika tidpunkter. Vägar till en ökad förståelse för utvecklingen får man genom Per Widéns nyligen utgivna Att skapa en patriotisk historia (2025). Där finns även Ingmar Stenroths Svenska rötter, En nations födelse (2005) som erbjuder en fördjupning i ett antal väsentliga aspekter. Båda författarna spårar det moderna nationella projektets ursprung till det tidiga 1800-talets Sverige. 

Startpunkten för de bådas reflektioner är den omvälvande omdaning av vad som kunde anses vara svenskt och vad som ingick i en svensk nationell identitet, eller patriotism, som kriget mot Ryssland 1808 – 1809 och den följande förlusten av Finland medförde. Även om Sverige inte har gjort liknande geografiska förluster sedan denna tid har svenskarnas kollektiva (delvis omedvetna) självuppfattning stått inför liknande förändringar under de senaste decennierna. 

Ingen tycks i dag riktigt ha svaret på hur en ny gemensam svensk självuppfattning ska kunna växa fram eller skapas. Men det hade man inte heller i början av 1800-talet.

Förlusten av en efterkrigstidens självbild, av ett socialdemokratiskt folkhem höjd över de flesta andra länder och förskjutningen från en relativt homogen sluten nationell kultur till en mer mångfacetterad verklighet här i Sverige, har ställt flera frågor på sin spets igen. De gemensamma lägereldar som skapades av medier som radio och nationell tv, samt de stora tidningsredaktionerna har fått allt svårare att fungera som givna centralpunkter. Perspektiven tycks bli fler över tid och mer varierade. Inte helt olikt hur många betraktade situationen för omkring 200 år sedan. 

Ingen tycks i dag riktigt ha svaret på hur en ny gemensam svensk självuppfattning ska kunna växa fram eller skapas. Men det hade man inte heller i början av 1800-talet. Frågan är om det finns några nycklar till förståelse i det som hände då, eller om det hela mest är historisk  kuriosa?

Kanske finns en del av svaret inom det kulturhistoriska fältet. Men kanske också i en reviderad syn på var och hur sammanhållande element och strukturer kan växa fram. På senare tid har försök gjorts att återuppbygga en nationell bas av kulturella uttryck genom att skapa en nationell kanon. I direktiven till kommittén som arbetat med dessa frågor skriver regeringen:  

En kommitté ska ansvara för att ta fram en svensk kulturkanon. Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.

Det är kanske i sig ett så gott uttryck som något för en svensk identitet att dessa relativt svårfångade teman blev föremål för den offentliga maktens procedurer och uttryckssätt. Kanske ligger en väsentlig del av det svenska i dag i tilltron till att staten trots allt kan lägga saker till rätta. Även när det gäller vad som kan sägas vara den innersta meningen med statens och nationens existens; vår egen självbild och dess ursprung.

Kommittén hävdar även att splittringen och den bristande gemenskapen skulle kunna avhjälpas just genom att ”tillgängliggöra det kulturella arv som har format landet”. Vidare skriver man:

Genom att lyfta fram verk och företeelser som haft varaktig betydelse för svensk kultur och samhällsutveckling – inom både konstnärliga och samhälleliga fält – syftar kulturkanonen till att främja en medborgerlig bildning som kan stärka gemenskapen och bredda förståelsen för Sveriges historiska förankring.

Språkbruket är förvånande likt det som användes drygt 200 år tidigare av en av ivrarna för den nationella svenska nyväckelsen, Adolf Ludvig Stjerneld (1755 – 1835) när han 1810 ansökte om stöd för antikvariska resor i Sverige hos den nya post-revolutionära regeringen:

Genom vårdandet av fäderneslandets häfder offrar man så till sägande på fäderneslandets altare och afviker från vår tids egoism, liknöjdhet och förakt för forntidsminnen, motsatsen till fosterlandskänslan och för[e]budet till vildhet och samhälsupplösningen.

Per Widén skildrar i sin bok hur Stjerneld, och ett antal andra framstående män under de första decennierna av 1800-talet, agerade för att återupprätta och befästa det som kunde anses vara svenskt. Det gällde fornminnesvården i stort, bevarandet av litteratur och källskrifter som uppfattades vara viktiga för den historiska förståelsen samt insamlandet av historiska föremål och etableringen av en statlig nationell porträttsamling. Man måste väl säga att strävandena i allmänhet var framgångsrika. Så här 200 år senare utgör de olika institutioner som byggdes upp fortsatt en ryggrad i ett kollektivt historiskt minne.

Widén, och inte minst Stenroth, pekar också på betydelsen av den inflytelserika kretsen kring Götiska förbundet (1811 – 1844) med tongivande medlemmar som Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér och Jacob Adlerberth. I den ledande kulturtidskriften Iduna publicerade förbundets medlemmar under ett par decennier bland de mer tongivande nationella dikterna, men också andra texter och redogörelser, som ofta berörde de områden som Stjerneld med flera engagerade sig i. Flera av dikterna som trycktes i Iduna kom under lång tid att vara viktiga kulturbärare och fick en självskriven plats i olika nationella sammanhang. 

Geijer, vars texter givits ut på Timbro Förlag, hade också en stark påverkan på det akademiska livet som professor i historia vid Uppsala universitet (1817 – 1844). Genom sina föreläsningsserier i historia präglade han en generation av studenter med sin historiesyn där kungamaktens och den centrala förvaltningens roll ofta stod i fokus för det svenska. Kronprinsen Oscar, som studerade i Uppsala hösten 1819, ska ha yttrat att en av Geijers föreläsningar ”var den bäst använda timme i min levnad.” Just kungarnas och kungamaktens betydelse för Sverige och svenskheten togs också upp av andra, inte minst Karl XII kom att få en närmast ikonisk roll och beskrevs som en visionär med fötterna på jorden, folklig och strateg på en och samma gång. En historieskrivning som kanske inte håller lika väl i dag.

Att de elitistiska intellektuella i Götiska förbundet hade mycket gemensamt med allmogens danser på en loge, är rätt osannolikt. 

Ett av de områden som man studerade med särskilt intresse inom Götiska förbundet var allt som hade att göra med folklig kultur. Det var en tid då historien om och för folket uppfattades som källan till nationell nyväckelse i flera europeiska länder. Stenroth lyfter fram det ivriga samlandet av ursprunglig folklig kultur, inte minst av folkdanser, som bedrevs genom Götiska förbundet. Därtill myntades en rad uttryck och begrepp som i sig blivit en del av vårt språkbruk eller kanon om man så vill; folksägen, folkfest, folksaga, folkspråk, folkstro, folkvisa, folksnöje, folkpoesi, folkkonst, folkdanser, folkdräkt. Formuleringen om “Det svenska folkets rätt att sig själv beskatta” i 1809 års regeringsform är ett annat exempel. Karl XIV Johans valspråk ”Folkets kärlek min belöning” ett ytterligare. Så i senare tid har vi Folkpartiet och ytterligare senare Folkhemmet. “Folket” har i dessa sammanhang fått stå för flera olika arketyper, allteftersom det passat avsändaren. Att de elitistiska intellektuella i Götiska förbundet hade mycket gemensamt med allmogens danser på en loge, är exempelvis rätt osannolikt. 

På 1920-talets skedde en övergång till en mer modern demokratisk och parlamentarisk tradition, något som under ett antal årtionden blev till en formel för en fungerande svenskhet och nationalism. Folket fick nu uttrycka sig på andra sätt än i äldre tider. Men kanske är slutstationen för denna upphöjelse av folket portalparagrafen i vår nuvarande regeringsform som stadgar att ”All offentlig makt utgår från folket.” Där någonstans kanske luften gick ur denna version av det nationella projektet. Projektet var överlastat av orealistiska förväntningar på en mer eller mindre självklar socialdemokratisk hegemoni, som tycktes beständig men som visade sig vara temporär, så här med lite perspektiv.

Som sagt kan det konstateras att svenskheten ställts inför samma utmaningar tidigare som de som vi nu brottas med när det gäller det svenska och vad svenskhet ska anses vara. Tidigare, liksom i vår tid, har många sökt sig bakåt i historien för att hitta fram till något ursprungligt som kan användas som kärna i en uppdaterad svenskhet som kan bära framåt.  

Det är dock inte lika enkelt att göra om den resa som det tidiga 1800-talets kulturpersonligheter och forskare gjorde. Frågan är ju nämligen vad som ska anses som gemensamt svenskt och vilken tid man ska söka sig till för att hitta detta. Samhället har ju blivit så mycket mer komplext under senare decennier, och ständigt föränderligt. En del har föreslagit 1950-talet som en guldålder att ta avstamp i. Det är dock tyvärr inte så enkelt som att söka sig tillbaka till just den tiden som i mångt och mycket just är passerad, för att finna något ursprungligt. 

En möjlig alternativ väg, det finns säkerligen flera, skulle istället kunna vara att ta fasta på två andra begrepp i Erik Gustaf Geijers sociologiska analys. Geijer beskrev mot slutet av sitt liv att två principer skulle komma att dominera samhällslivet; personlighetsprincipen och associationsprincipen. Det förhållandet att det finns ett starkt stråk av individualism (Geijers personlighetsprincip) i svensk historia och samhällsliv, som sannolikt stärkts genom de förmånliga finansieringssystem som Sverige länge haft inom socialpolitiken och som det råder en relativt bred enighet om, är sannolikt en rimlig utgångspunkt för att fånga en nationell identitet. Den samtidiga starka traditionen med att driva kollektiva intressen genom olika former av spontant föreningsliv (Geijers associationsprincip), där civilsamhällets strukturer och arbetssätt kommer till uttryck, är en annan väsentlig källa till förståelse för något svenskt.

För mig framstår det lågmälda och ofta långsamma samarbetet som sker i ideella föreningar som något av det svenskaste man kan erfara. Villaföreningens samverkan i den nära hembygden kring olika spontana men traditionsbundna aktiviteter kan vara ett sådant exempel. Meddelandet på e-posten om att det nu är dags för vårstädning på båtklubben där den lokala idrottsföreningen kommer att sälja korv med bröd och kaffe ett annat. Där finns något att ta fasta på och att vårda – ett spontant framvuxet lokalt engagemang i det lilla perspektivet. Ett engagemang som inte får bli föremål för politisk styrning uppifrån för att inte kvävas. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Kanske måste vi helt enkelt i denna rörliga tid bli bättre på att lyssna inåt på den lilla världen om vi ska bygga en ny nationalism. Och samtidigt avstå från att gripa in uppifrån med statliga pålagor, mål och kanon-listor. 

Det är sannolikt ett recept för en möjlig frihetlig nationell självbild och samling i vår tid.  En sådan lokalt fotad samhörighet kan sannolikt också ge den trygghet som krävs för att hantera mötet med andra kulturer. Erik Gustaf Geijer var sannolikt något på spåren i sin samhällsanalys redan på 1840-talet, som har ett värde än idag. Widén och Stenroth hjälper oss att få syn på sambanden, kanske bättre än en statlig kommitté år 2025.  

Skolavslutningsklänningarna hänger tätt intill varandra i skyltfönstren längs med Drottninggatan i Stockholm. I matbutikernas reklamblad finns tillräckligt många sidor med midsommarrecept och dukningstips för knytkalas för att kunna klippas ut och sättas ihop till en egen handbok. Sommaren står onekligen på tröskeln, och för den grupp som av politiker kallas vanligt folk – medelklassen – nalkas den här sommaren ljuvare än på länge. Men med Vänsterpartiet i regering riskerar utrymmet för utlandsresan, ridlägret eller en av de där klänningarna i skyltfönstren, att minska påtagligt. 

Enligt SCB:s partisympatiundersökning som publicerades under torsdagsmorgonen (4/6) får konstellationen Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet egen majoritet i riksdagen. Den rödgröna trion skulle, rent matematiskt, kunna husera i Rosenbad och få igenom både politiska förslag och budgetar utan att samarbeta med exempelvis Centerpartiet. Med tanke på att Vänsterpartiet ställt tydliga krav på att ingå i den regering som de ska rösta för, kommer en rödgröna majoriteten att medföra en kraftig vänstersväng för svensk ekonomi. Det gäller inte bara statens plånbok utan även hushållens.

En vänstersväng i regeringsmakten skulle blåsa rakt in i medelklassens hem.

Vi kan helt enkelt inte räkna med att Centerpartiet genom en vågmästarposition och ett liberalt program kan fungera som en dämpande kraft på den rödgröna skattehöjarivern. 

Regeringskonstellationen S-MP-V innebär nya skatter på flera områden – fastighetsskatt, höjd sparandeskatt och bankskatt är några exempel. Enbart den sistnämnda skulle innebära en höjning av boendekostnaderna med 800 kronor i månaden om man, som många hushåll i storstadsregionerna, har ett bolån på fyra miljoner kronor.

Det är inga skattehöjningar som kan viftas bort med förklaringen att de bara gäller den avlägsna gruppen “rika”. En vänstersväng i regeringsmakten skulle blåsa rakt in i medelklassens hem, som precis fått ordning på hushållskassan efter inflationschocken för fyra år sedan. 

Valet 2022 utspelade sig parallellt med dödsskjutningar, en accelererande inflation och avtagande tillväxt. Men det senaste året har medelklassen börjat återfå den ekonomiska framtidstron. De har börjat köpa möbler igen, allt fler barn deltar i idrottsaktiviteter och framförallt har många börjat resa igen.

Resebyrån Ticket meddelar i magasinet Privata Affärer att resebokningarna har ökat med 28 procent jämfört med i fjol. Utlandsresor är kanske det yttersta estimatet på hur just medelklassen mår. Det är något som kostar mycket pengar, men som skapar de där minnena bara familjen känner till. Det är en extravagans som är nåbar om man jobbar, sparar och inte motarbetas av politikers symbolvinster som flygskatt eller en plötsligt höjd skatt på ISK, en sparform som har möjliggjort just många familjeresor och -minnen. 

Medelklassen mår ekonomiskt påtagligt mycket bättre nu än när syrenen blommade sist det var valår.

Magdalena Andersson har vid flera tillfällen den senaste mandatperioden försökt att iklä sig rollen som statsminister och undflytt titeln ”oppositionsledare”. Det har lagt ut en rökridå om att den ekonomiska utvecklingen för hushållen hade gjort samma uppåtgående resa om hon varit statsminister. En kontrafaktisk historieskrivning är som bekant svår att både belägga och avfärda. Men att de skattesänkningar som Tidö-regeringen genomfört och som möjliggjort för medelklassen att både kunna återställa sina buffertar och börjat konsumera igen, hade genomförts av de rödgröna, måste ändå betraktas som ytterst osannolikt.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Medelklassen mår ekonomiskt påtagligt mycket bättre nu än när syrenen blommade sist det var valår. Betydligt fler barn kommer sannolikt att stå med nya skolavslutningsklänningar i år jämfört med föregående år. Men den nyss återvunna köpkraften riskerar att utraderas ifall Magdalena Andersson blir statsminister i höst. Det som behövs för att familjerna ska våga drömma om fler resmål eller ha råd med ridläger även för lillasyster, är en ny regering till höger om mitten. 

Ericsson meddelade den 25 maj i år att företagets huvudkontor med 8 500 medarbetare ska flytta från Kista till Hagastaden, på gränsen mellan Stockholm och Solna. Detta innebär troligen att historien om Kista som Europas viktigaste företagsområde inom telekom har nått vägs ände. Fortune Magazine listade 2011 Stockholm som en av världens 15 hetaste affärsstäder. Kista pekades ut som en bidragande orsak till detta:

The rise of mobile technology has helped make Stockholm (headquarters city for wireless-gear giant Ericsson) an increasingly hot business center. Its Kista neighborhood, sometimes called ”Wireless Valley”, is populated by some 700 high-tech companies, including Intel, Motorola, Symantec and Oracle – all working on high-end products and services.

Om man ska välja ett teknikområde, och en industribransch, där Sverige har spelat en särskilt stor roll i ett internationellt perspektiv, måste det bli teletekniken. Denna utveckling har till största delen ägt rum i Stockholmsregionen, och kretsat kring det företag som Lars Magnus Ericsson grundade 1876.

Efter att ha flyttat runt mellan olika adresser på Nedre Norrmalm, etablerade sig LM Ericsson vid Tulegatan i Vasastan 1884. År 1925 flyttade huvudkontoret till det nybyggda Södra Kungstornet vid Kungsgatan, medan fabriken blev kvar vid Tulegatan. Än i dag kan man se att en av de änglar som står nära tornets topp håller upp en förgylld telefon.

I mitten av 1930-talet stod det klart att LM Ericsson behövde lämna Stockholms innerstad för att kunna expandera verksamheten. Flera alternativ diskuterades, bland annat att flytta till någon ort med lägre kostnadsläge än Stockholm. Men både med hänsyn till de anställda och till behovet av att kunna rekrytera utbildad arbetskraft, bedömdes detta som mindre attraktivt.

År 1940 flyttade LM Ericsson därför till en modern anläggning i Midsommarkransen, sydväst om innerstaden. Inledningsvis omfattade verksamheten 3 000 arbetare och 1 000 tjänstemän. Runt fabriken växte det upp ett urbant brukssamhälle, starkt präglat av LM:s närvaro. Spårvägshållplatsen (i dag T-banestationen) fick namnet Telefonplan.

Televerket flyttade 1962 till Farsta i Stockholms södra ytterstad. I ett band från Midsommarkransen till Farsta etablerades en rad arbetsplatser inom telekom, främst av LM Ericsson. När LM och Televerket bildade ett gemensamt bolag 1970, Ellemtel, för att utveckla världens första digitala telesystem, AXE, förlades verksamheten till Älvsjö. Senare tillkom anläggningar i bland annat Nacka, Huddinge och Tyresö.

Ingen som besökte Göteborg under efterkrigstiden kunde undgå att notera det stora varvsklustret som låg längs Hisingens södra strand. Men att Stockholms södra förorter blev ett världsledande centrum för telefoni var knappast något som utomstående märkte.

LM Ericssons huvudverksamhet var länge fast telefoni. Radioverksamheten var en liten sidoverksamhet som länge levde sitt eget liv.

LM Ericssons huvudverksamhet var länge fast telefoni. Radioverksamheten var en liten sidoverksamhet som länge levde sitt eget liv. Den hade sin grund i Svenska Radioaktiebolaget (SRA) som bildades av Aga, Asea och LM Ericsson 1919 för att bedriva experiment inom radiotekniken. SRA hade lokaler på Kungsholmen. Företaget började tillverka mobilradioutrustning 1944. SRA deltog i utvecklingen av mobiltelesystemen MTA, MTB, MTD och NMT.

År 1976, alltså för 50 år sedan, och 100 år efter LM Ericssons grundande, flyttade SRA från Kungsholmen till Kista.  Företaget utvecklade och tillverkade då kommunikationsradio, personsökare, medicinsk elektronik och militärelektronik.

Kista ligger nordost om innerstaden, på Järvafältet som just då höll på att utvecklas till ett stort bostads- och arbetsplatsområde, efter att i ett drygt halvsekel ha varit ett militärt övningsområde. Stockholm var in på 1900-talet en betydande garnisonsstad med flera militära förband. Sedan 1672 användes Ladugårdsgärde (i dag Gärdet) som militärt övningsfält. Runt sekelskiftet 1900 ändrades dock de militära förutsättningarna. Truppstyrkorna växte och skottvidderna förlängdes. Boerkriget hade visat att slutna formationer i öppen terräng inte var ett vinnande koncept. Det var uppenbart att Ladugårdsgärdet inte längre var lämpligt som militärt övningsområde. 

Flera alternativa platser diskuterades för ett nytt övningsområde. I april 1905 lämnade regeringen en proposition om inköp av egendomarna på Järvafältet i syfte att här etablera ett militärt övningsområde, vilken bifölls av riksdagen.

Under 1950-talet väcktes frågan, framförallt inom Stockholm och Sundbyberg, om att kunna exploatera Järvafältet för bostadsändamål. Kommunerna tog vid upprepade tillfällen kontakt med statsmakterna i detta syfte, men militären avvisade länge alla tankar på att överge Järvafältet. År 1962 gjorde militären plötsligt helt om och accepterade tanken på att flytta. Detta gjorde det möjligt för Socialdemokraterna att göra ett överraskande utspel i 1962 års valrörelse där de lovade att före 1970 bygga bostäder på Järvafältet för 160 000 människor, därav 90 000 i Stockholm.

Riktigt så snabbt gick det emellertid inte. Först måste ju militären flytta, marken säljas till berörda kommuner och planprocessen ha sin gång. Det blev utdragna förhandlingar mellan staten och kommunerna om markpriset innan en principöverenskommelse kunde träffas mellan parterna 1966. Tre år senare antog Järfälla, Sollentuna, Solna, Stockholm och Sundbyberg en gemensam dispositionsplan över Järvafältet. Militären lämnade Järvafältet 1970 i samband med att Svea Livgarde flyttade från Sörentorp i Solna till Kungsängen. 

Först byggdes stadsdelarna på södra Järvafältet: Tensta, Hjulsta och Rinkeby. Stockholms stad fick hård kritik för stereotypt byggande, få arbetsplatser och dålig samordning av byggprocessen. När bostäderna i Akalla, Husby och Kista på Norra Järvafältet byggdes 1972–1980 hade staden försökt dra lärdom av dessa misstag. Bebyggelsen gjordes mer varierad och här skulle också arbetsplatsområden etableras. 

När planeringen för Järvafältet startade fanns planer på en statlig förvaltningsstad i Kymlinge i Sundbybergs kommun sydost om Kista. Dessa planer föll dock när riksdagen på 1970-talet beslutade om att utlokalisera ett stort antal myndigheter från Stockholm. Kymlinge har förblivit obebyggt men som ett minnesmärke finns en spökstation här på tunnelbanelinjen.

Norra Järvafältet började exploateras precis vid den tid när det ägde rum ett dramatiskt genombrott i teknologins historia.

Norra Järvafältet började exploateras precis vid den tid när det ägde rum ett dramatiskt genombrott i teknologins historia, lika avgörande som när ångmaskinen, explosionsmotorn och elektriciteten slog igenom. Nu handlade det om den elektroniska revolutionen. Men just när det hände var det nog inte så många som förstod att världen stod inför en ny industriell revolution.

Stockholms stad bildade 1973 Stockholms Mark- och Lokaliseringsbolag (SML). En huvuduppgift för organisationen var att försöka få företag att etablera sig i det företagsområde som anlades mellan E4 och bostäderna i Kista och Akalla. John-Olle Persson (S), som var SML:s förste ordförande finansborgarråd 1973–1976 och 1979–1986, kom att få en avgörande betydelse för Kistas utveckling. 

De företag som staden sökte locka till Kista och Akalla skulle bedriva verksamheter som inte orsakade buller eller på annat sätt var miljöstörande. Några planer på att göra detta till platsen för ett högteknologiskt elektronikkluster fanns knappast. Snarare tänkte man sig nog ett område för lättare småindustrier av typen Lunda eller Vinsta i Spånga.

Kista hade ett mycket gott kommunikationsläge med tunnelbana, pendeltåg, motorväg och närhet till både Arlanda och Bromma flygplatser. Men Sverige och hela den industrialiserade världen drabbades i mitten av 1970-talet av en djup och långvarig ekonomisk kris, varför utvecklingen i Kista inledningsvis gick rätt trögt.

De första etableringarna i Akalla blev bilföretagen SAAB-ANA, Svenska Renault och Gjestvang. Senare etablerades bland annat två stora tryckerier för DN/Expressen respektive Aftonbladet/Svenska Dagbladet. I Kista anlade Posten sitt frimärkstryckeri. 

De första elektronikföretag som flyttade till Kista 1976–1978 var dels två dotterbolag till LM Ericsson, SRA och RIFA (Radioindustrins Fabriks AB), dels IBM:s svenska dotterbolag. De tre företagen hade sammanlagt cirka 3 000 anställda. 

RIFA flyttade till Kista 1977. Det bedrev forskning, utveckling och tillverkning av kondensatorer och integrerade kretsar för data- och teleanläggningar. Det blev under 1980-talet Skandinaviens största tillverkare av elektronikkomponenter. 

Svenska IBM hade sedan 1962 sitt huvudkontor på Sveavägen. Företaget undersökte ett 30-tal olika platser i Stockholmsområdet när de omkring 1970 sökte en tomt för ett nytt huvudkontor som också skulle rymma personal som satt i andra lokaler, spridda över staden. IBM ville finansiera en del av nybygget genom de pengar som företaget hade avsatt till en arbetsmiljöfond. Detta fordrade dock statens medgivande och finansminister Gunnar Sträng (S) krävde att huvudkontoret i så fall skulle förläggas till Botkyrka. John-Olle Persson övertalade dock Sträng om att släppa till pengarna om kontoret byggdes i Kista.

Det var IBM:s etablering här som under de första åren betydde mest för att intressera utländska företag för Kista. 

År 1971 inledde IBM projekteringen där och 1978 kunde inflyttningen ske. Det var IBM:s etablering här som under de första åren betydde mest för att intressera utländska företag för Kista. 

LM Ericsson diskuterade flera alternativ, när man sökte ny lokalisering för SRA, framför allt Arninge i Täby, men även Kungsängen. Det som talade emot Kista var LM:s krav att få äga marken som de byggde på medan staden bara var intresserad av tomträttsupplåtelse. Frågan löstes genom ett markbyte mellan staden och LM, så att LM fick egen mark i Kista medan staden övertog fastigheten på Kungsholmen.

Ivar Ahlgren införde under sin tid som vd i SRA 1961–1977 en decentraliserad och obyråkratisk företagskultur som uppmuntrade medarbetarnas kreativitet och entreprenörskap. Vid årsskiftet 1982/83 blev SRA helägt av Ericsson och företaget döptes om till Ericsson Radio Systems (ERA). Åke Lundqvist var vd 1977–1988 och han hade en nyckelroll för att göra Ericsson mobilt. Han insåg långt före koncernledningen att mobiltelefonin hade en stor potential.

Lundqvist övertygade Ericssons ledning, dels om att anpassa AXE-växeln för mobiltelefoni, dels om att företaget borde marknadsföra kompletta mobiltelefonsystem. Han initierade flera strategiska förvärv för att stärka Ericssons kompetens inom mobiltelefonin.

På huvudkontoret i Midsommarkransen kallade man gärna verksamheten i Kista för Dinky Toys. Där tillverkade man ju leksaker, inte riktiga telefoner med sladd.

Åke Lundqvist värnade om SRA/ERA som en obyråkratisk organisation präglad av nybyggaranda, experiment, rak kommunikation och högt till tak. Hans råd till sina unga medarbetare var: ”Om du vill veta hur du ska göra, så tar du reda på hur de gör på huvudkontoret. Sedan gör du tvärtom.” Och på huvudkontoret i Midsommarkransen kallade man gärna verksamheten i Kista för Dinky Toys. Där tillverkade man ju leksaker, inte riktiga telefoner med sladd.

Med tiden började man dock på huvudkontoret se med viss skepsis på ERA:s sätt att arbeta. År 1988 förflyttades den alltför självständige Åke Lundqvist till huvudkontoret i Midsommarkransen – en arbetsplats om han brukade kalla för ”Pensionat Höstsol”, vilket var namnet på ett tidigare ålderdomshem för skådespelare.

Åke Lundqvist efterträddes av Lars Ramqvist som bland annat hade varit vd i RIFA. Hans uppgift blev nu att ”industrialisera” ERA – alltså att omvandla den kreativa nybyggarorganisationen till en effektiv och storskalig produktions- och säljmaskin. Han lyckades väl med detta och 1990 utsågs Ramqvist till vd för hela koncernen – den förste vd:n i Ericsson som rekryterades från radiosidan. År 2003 inledde Ericsson flytten av huvudkontoret från Midsommarkransen till Kista.

År 1981 fanns ungefär 50 företag med 6 000 anställda i Kista. År 1990 fanns 250 företag med 25 000 anställda. Bland de företag som etablerade sig i Kista under 1980-talet fanns Apple, Hewlett-Packard, Microsoft, Nokia, Philips, Sun Microsystems och Texas Instruments. 

År 1991 flyttade Jan Stenbecks företag Comvik, Kabelvision och Tele2 till Kista. De övertog byggnader som hade uppförts på 1980-talet av Philips Electronics för att där bedriva avancerad tillverkning av elektronikprodukter. Tomten var ursprungligen planerad för ett sjukhus. Samma år som Tele2 kom till Kista blev företaget först i Sverige med att erbjuda kommersiell internetanslutning. Få visste då vad internet var för något.

I slutet av 1990-talet rådde akut lokalbrist i Kista. Internationella företag stod i kö för att komma hit. 

I slutet av 1990-talet rådde akut lokalbrist i Kista. Internationella företag stod i kö för att komma hit. Vid millennieskiftet fanns här 27 000 anställda i 650 företag, varav 350 ICT-företag (informations- och kommunikationsteknik). 

Kommunerna på Järvafältet utarbetade kring millennieskiftet, tillsammans med företagen och akademin, en strategisk framtidsplan. Namnet på området skulle bli Kista Science City. Det omfattar delar av Järfälla, Sollentuna, Stockholm och Sundbyberg. Målet var att utveckla ett komplett stadssamhälle med bättre service och infrastruktur och med bättre samverkan mellan berörda kommuner. År 2012 fanns här 10 000 företag med 72 000 anställda, därav 1 200 företag inom ICT med 24 000 anställda. Över tusen personer hade doktorsexamen. 

Praktiskt taget alla ledande svenska företag och de internationella giganterna inom ICT var eller hade varit representerade här, bland annat två av Kinas ledande telekomföretag. Huawei förlade sitt europeiska centrum för teknisk utveckling hit 2001 och ZTE kom till Kista 2005.

När Kista utvecklades som ett högteknologiskt centrum, ökade behovet av forskning och av kvalificerade tekniker. Insikten växte fram att akademisk forskning och undervisning borde etableras i området.

KTH var trångbodda på sitt område norr om Vallhallavägen och Djurgårdsförvaltningen vägrade att släppa till mer mark. Inom KTH, staden och industrin diskuterades om KTH skulle etablera verksamhet i Kista. Den 24 mars 1988 invigdes Electrum där KTH bedrev verksamheter, liksom flera företag och forskningsinstitutioner. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

I dag står cirka 40 procent av kontorslokalerna i Kista tomma. Den utvecklingen satte fart i samband med pandemin som medförde att hemarbetet har ökat i omfattning. Detta ledde till att attraktiva lokaler i centrala Stockholm blev tillgängliga. Det blev svårare att rekrytera medarbetare till arbetsplatserna i Kista. Till detta kom att många medarbetare kände sig otrygga när de rörde sig i Kista. Den storskaliga, modernistiska miljön har också medfört att det aldrig utvecklades ett levande stadsliv här. Man kan notera att de nya hightech-företagen som har etablerats i Stockholm under senare decennier, exempelvis Klarna, Spotify och olika spelbolag, hellre har etablerat sig i innerstaden.

Under 2020-talet har bland annat Fujitsu, KTH, IBM och Microsoft lämnat Kista. Ericssons flytt kommer sannolikt förstärka denna trend.

Omslagsfoto från Kista: Fredrik Sandberg/TT