Ni missar väl inte att jag gästbloggar lite på amningsbloggen?
Det är intressant att börja tänka på ett visst ämne, som amning. Så mycket minnen kommer upp. Amning är verkligen något som väcker känslor.
Speciellt minns jag i dag en episod i Västermalmsgallerian när Movitz var liten:

Trots att jag har varit världens blygis när det gäller att amma offentligt – det är liksom inte min stil att blotta mig – så har jag ibland tvingats amma lite försynt i ett hörn. För att bebisen börjat gallskrika av hunger eller magknip eller något annat obegripbart som bara kan tröstas med mammas bröst.
Ni vet hur det är, man sätter sig där, på ett kafé eller en parkbänk, den lugnaste vrå man kan hitta, och lägger en stor sjal över barnet och lägger det så diskret man kan till bröstet.
Lugnet infinner sig. Det är så vackert på något vis. Äntligen, här är vi, bara du och jag, min lille vän. Allting är bra nu. Man tar ett djupt andetag.
”Tvi! Tvi! Tvi!”
En äldre dam står bredvid mig och spottar på mina fötter och skriker att jag är äcklig och att jag borde skämmas.
Jag förstår ingenting.
Det syns inte en millimeter av mitt bröst. Men bara vetskapen om att det ligger en liten bebis under sjalen tycks uppröra henne bortom allt förstånd.
Avgrundsorden haglar över mig.
Jag drar sjalen närmare omkring oss och försöker värna barnet från hennes hårda ord.
När hon går börjar jag gråta.
Hon har kränkt mig så fasansfullt, när jag var som mest sårbar. Det gör ont ända in i själen.
Det var tyvärr inte den första och absolut inte den sista gången jag mötte denna avsky från äldre människor. Jag kommer aldrig att förstå detta hat mot ammande mammor. Och jag förstår verkligen inte. Vad är det för känslor amningen triggar igång? Vad handlar det om?
Det kommer jag nog att fundera över så länge jag lever.

Jag måste också få berätta att jag har fått fantastiskt mycket glada tillrop – och sorgliga berättelser – efter krönikan om rasism.
Framför allt från människor som utsatts för rasistiska kränkningar. Och det tycks gälla alla som inte ser blonda och blåögda ut.
En kvinna som kommer från Polen berättar att hennes åldriga grannar spottar på henne.
De står på balkongen och spottar ner på henne när hon sitter på terassen.
Inte för att hon har gjort något. Utan bara för att hon finns.

Förstår ni.
Förstår ni verkligen?
Det är en sådan tid vi lever i. Just nu och just här.

Tydligen får man inte hacka på svenskar. Bara andra folkgrupper.
Min mailbox är nedlusad med ilskna mail från ”kränkta” svenskar som tycker att jag drar alla över en kam.
Som Jean:

”Varför behöver försvarandet av invandrare betyda att du hackar på svenskar? det skapar bara motsättningar. Väldigt dubbelmoralistiskt att du i ena andetaget är mot rasism, och i andra andetaget spottar på en etnisk grupp, svenskarna.
Hälsningar Jean”

Svar: Ja, det var ett retoriskt grepp. Lika korkat det är som att dra alla invandrare över en kam, lika vanskligt är det att tala om vad som är typiskt svenskt.
Så allt detta tjafsande om att invandrare ska anpassa sig, då undrar jag: Till vadå?
Vad är det som är så himla supersvenskt som vi vill inlemma alla i?
Det skulle vara intressant att se vad ni har för förslag.

Martin har några kloka funderingar, apropå min krönika i Metro i går:

”Hej Hillevi

Tack för ditt svar.
Jag håller med dig i mångt och mycket.

Men i ett politiskt korrekt Sverige är det svårt att skilja på äppel och päron och situationen är något mer komplicerad idag än några politiska beslut och textrader. Det är handling som räknas från högre ort.

”Helsvenskar” kan också benämnas som etniska svenskar. Min kompis är helsvensk men kommer av en traditionell iransk kultur. Det är något som vi svenskar älskar att debattera. Vad som är vad.

Det diskuteras oehört mycket kring terminologi, rasism, förbud och det fördöms från ledarpositioner, ledare, redaktörsplatser, krönikor & politiker och via olika mer eller mindre lyckade organisationer på gatan.
Missförstå mig inte – det är bra att debatten hålls vid liv och förhoppningsvis ökar i kraft men:

Min fråga är:
Hur många kompisar med utländskt ursprung har och vart bor (läs inte tysk, engelsk, amerikansk, norsk, dansk, finsk, holländsk, fransk, spansk) Jan Helin, Thomas Mattsson, Fredrik Reinfeldt, du och jag?

Jag bor på Södermalm och har numera (till skillnad från gymnasiet) en vän, som jag umgås ofta med, av utländsk härkomst.
När jag besökte honom i Rissne för första gången blev jag chockad över hur mycket människor med utländsk bakgrund det faktiskt bor där.
Hur trångsynt är jag som inte förstått det fast jag bott i Stockholm i fem år?

Min fråga 2 är:
Borde inte vi med åsikter och möjlighet att förändra själva flytta till kärnan och visa vår ståndpunkt?
Nä, vi bor kvar på lugna gatan – blir lite mysfulla på fredagar, ser till att ungarna får gå i ”rätt skola” och gnäller över höga bostadspriser och låga löner.

Bill Clinton köpte en lägenhet i Harlem. Tvärs över gatan installerades stadsdelens första Star Bucks en tid senare. Nu ligger till och med svenska H&M i närheten.
Det är civilkurage (även om han sannolikt inte bor där själv).

Vilken stor stark debattör blir först på banan med ett sånt utspel i Sverige?

Vänligen
Martin”

Svar: Tack för ditt intressanta brev. Vi har ju brevväxlat lite, och jag fick din tillåtelse att publicera brevet på webben.
För visst är det så, att jag inte särskilt gärna skulle vilja flytta till Rinkeby, Rosengård eller någon annan förort. Eller ens Harlem, även om jag älskar New York.
Men jag menar ändå att jag måste få lov att bli så här förbannad över människors inskränkthet – även om jag inte bor i Rinkeby.

Det finns reklam. Och så finns det reklam.
Tydligen kan man använda sina frequent flyer-poäng numera till att skaffa bröst som är stora som boeing-plan.
Åtminstone om man flyger med finnpajsarna i Finnair.
Frågan är vad man ska ha dem till.
Om jag får större än de jag har så kommer jag att kunna flyga med dem. Synnerligen ekologiskt, men bekvämt?

Kolla. Har ni sett. Norstedts förlagskatalog över utgivning våren 2010.
Damen till vänster heter Ebba Witt-Brattström. Hon får en halvsida.
Damen till höger är jag. Jag får en helsida. På sidan 9.
Svindlande.

Boken? Den heter ”Hungerflickan” och utkommer i mars. Omslaget ser ni nere till höger. Lotta Kühlhorn har gjort omslaget. Denna gigant. Det är också svindlande.
Nu måste jag lägga mig ner en stund och kontemplera över livets underliga svindlingar.

Missa inte mina små tutt-funderingar på amningsbloggen.
Jag gästbloggar där ett tag framöver.
Och redan har jag lärt mig en sak:
Man är infertil 10 år innan man kommer in i klimakteriet.

Så jag har tydligen några år kvar innan jag blir en klimakteriekärring. Åtminstone rent medicinskt.

Är det inte det ena så är det det andra, som flickan sa.
I dag har vi en familjemedlem med knäckt näsa. Eller åtminstone en bra stukad sådan. Fläsknäsa, var det någon som sa. Vad nu det är.
Sexåringen hade cyklat in i en vägg och mådde inget vidare. Så jag sprang och hämtade, och kramade och köpte glass. Glass hjälper ju mot allt. Det vet varenda unge.
På sjukvårdsupplysningen var det 65 samtal före. När vi ens kom fram. Jag antar att de 64 samtalen före handlade om svininfluensan.

Men råden är tydligen dessa vid misstänkt bruten näsa:
* Kolla om han kan andas genom båda näsborrarna.
* Är den någorlunda rak så låt den vara.
* Avvakta natten och se hur den svullnar ner eller upp.
* Intag alvedon vid sängläge.

Plus en massa kärlek och lugn och ro. Såklart. Och en sak måste jag säga: Han är lika fin med en stor, blå näsa.

Jag älskar kvinnor som vågar nytt och som vågar tänka stort.
Kvinnorna bakom Me&I, Susan Engvall och Helene Nyrell tillhör denna skara briljanta människor.
Dessutom gör de sjukt snygga barnkläder.

På avd för Vedervärdiga män har vi nu kommit till gangbang-Åke.
Ibland tror jag verkligen att män är djur.

Här är dagens krönika i Metro.
Mitt raseriutbrott mot den vidriga vardagsrasismen, som finns även i min familj.

När jag läser om Herrgården och ser de nedslitna husen blir jag fullkomligt rasande.
Det är människoovärdigt att folk ska behöva bo så här i Sverige i dag.
Familjerna i de här husen tvingas bo sämre än boskap.
Att sänka hyran är en skymf.
Jämna husen med marken, säger jag bara.
Och bygg nytt och fräscht.

Och ja, det var i just de här husen som jag bodde i, med min mamma på Rosengård i slutet på 70-talet. Då var de fina och fräscha. På utsidan. Men på insidan var det misär.
Då som nu.
Herrgården är och förblir en mänsklig katastrof.
Jämna husen med marken.
Bygg om, bygg nytt och gör rätt.

Vi är i väntans tider.
Nej, det handlar inte om ett litet barn den här gången, utan en liten dinosaurie.
Den absolut mest häpnadsväckande presenten i år måste vara ett dinosaurieägg som man ska lägga ner i en skål med vatten… och vänta… och vänta… och plötsligt börjar ägget kläckas.
I går såg vi en liten liten pyttegrön nos sticka ut. Nu har två fötter kommit ut. Och senaste utropet är:
”Mamma, nu ser jag ett öga!”

Otroligt fascinerande. Killarna har sprungit hem från skola och dagis för att kolla om något nytt har hänt med ägget.
Tydligen ska det så småningom växa fram en stor dinosaurie.
Det ska bli spännande att se om det blir en Tyrannosaurus Rex eller något lite smidigare husdjur som går att ha i en trerumslägenhet.

Det är en svår tid nu. Min pappa var född den 5 november och dog den 28 november och däremellan är det fars dag.
Hela den här förbannade sliriga månaden är det som att kliva omkring i seg sorg och pappalängtan.
Fast det är tio år sedan han dog så finns det dagar och nätter när jag gråter.
Som när vi tände ljus på en kyrkogård inför allhelgonahelgen och Elliot tyst frågade:
”Ligger min morfar begravd här också?”
Fina underbara Elliot som har en alldeles egen sorg efter en morfar han aldrig fick träffa.
Min underbara, roliga, slarviga knaspappa.
Ja, det är tungt nu.

Pappa och jag.

Läs Jenny Östergrens gripande – och fasansfulla – krönika i Expressen i dag. Om när det obegripliga händer. Som ingen vill se, utom barnen:

”Något obegripligt har hänt men ingen har fått veta. Ingen har fått veta eftersom en treårings ord inte kan vara sanningen. En treårings vittnesmål väger inte lika tungt som en vuxens så hur kan man vara säker på att det som ingen vill höra talas om verkligen har hänt?
Kanske är det tryggast att inte lyssna alls. En förflugen fantasi får inte bli häxjakt på oskyldiga män. Att peka ut någon som pedofil är också ett brott. Vi vill tro gott om människor, inte ont.
Per nekar till brott. Enligt polisen finns inte tillräckliga bevis för åtal. Privata förskolor har inga eller få möjligheter till omplacering och förskoleledningen, som erbjudit honom att stanna hemma med lön, har som enda alternativ att låta Per arbeta kvar till vikariatet tar slut.
Sen får han jobb på en ny förskola.

”

Jag blir så förtvivlat ledsen och arg när jag hör att barnens vittnesmål inte räknas. När de inte tas på allvar.
Läs hela Jennys krönika. Vi är skyldiga barnen det. Alla barn.
Och fundera en stund. Finns Per på din förskola nu?

För att citera Ninni O Schulman: Plötsligt händer det! Grattis Gunnar!

Karin Thunberg skriver så klokt och fint om våra svenska tvättstugor.
En bit kvinnohistoria.

”Samtidigt är det just i tvättstugor jag haft de mest förtroendefulla samtal med människor som jag egentligen inte känt. Där vid en centrifug stod hon som berättade om cancerbeskedet hon just fått. Och där fanns hon som bestämt sig för att skiljas, just denna morgon när hon manglade två lakan tog hon beslutet. En annan kvinna satt ofta snett bakom torkskåpet och läste, tvättstugan var hennes fristad, en plats dit hennes man svårligen hittade.”

Precis sådär är det. Det är när jag knäskurar golv och står och viker tvätt som jag känner mig som närmaste min mamma, eller min farmor.

Men det kan vara hårda bud i tvättstugan också. Det har jag skrivit om här.

I morse väckte Elliot oss. Ni vet sexåringen. Eller rättare, han väckte Gunnar, klockan 06.00 med frågan:
”Pappa, vad är Berlinmuren?”

Försök formulera det, ni, för en sexåringen klockan sex en lördagsmorgon.
Livet som föräldrar är fullt av utmaningar.
Häpp.