[En utdragen meditation, för den eftertänksamme.]
Det goda är det ordnade. Det onda är det oordnade. Så resonerar vi till vardags. Det handlar inte om någon absolut uppdelning, utan om vilken tendensen upplevs vara. En tendens till ordning är god. En tendens till oordning är ond. Detta fungerar som tumregel i vardagen. Men då glömmer man en sak, det som i verkligheten är det mest avgörande, det som tumregeln inte tar någon hänsyn till, nämligen syftet med det man gör. Och när det gäller syften finns det bara en högsta norm och det är medvetenhet, klarsyn.
Varje fundamental metafysisk symbolik kan tydas ”åt båda håll”. Det betyder att vilket håll man än går åt -- mot "ordning" eller mot "oordning", mot "gott" eller mot "ont" -- så blir man inte kvitt det andra hållet. Det absoluta är bortom all manifestation, hur subtil den än är, och kan följaktligen inte symboliseras. Det är för evigt Inget. Nihil. Allt som kan sägas, allt som kan erfaras är alltså ett växelspel mellan ljus och mörker; kontrast är en förutsättning för all perception -- fysisk, intellektuell, andlig. Hela vår existens går ut på att med större och större medvetenhet kunna navigera i detta ständiga flimmer. Ingen kommer undan. Mycket är inte vad det synes vara.
Det som synes vara
är våra förutfattade meningar. Det som vi omedvetet tror. ”Tro” är ett väldigt starkt ord som bör ges en exakt betydelse, vilken dock naturligtvis beror på syfte och sammanhang. Martin Luther har uttryckt det bättre än de flesta: "Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud" (Stora katekesen, Första budet). Detta innebär att det vi tror är det som är verkligt för oss. Skulle vi börja tro något annat förändras själva verkligheten. Här är det lätt att förhasta sig och tolka det sagda som subjektivism. Men då tappar man bort sammanhanget, vilket är att vad vi än tror -- vad som än är verkligt för oss -- så ryms detta i en större verklighet än den vi tror på. Vad som händer om vi börjar tro något annat, i den här meningen, är alltså antingen att vi skiftar fokus eller att vi vidgar eller krymper perspektivet. Vår tid och plats i det stora hela förändras inte, men vår medvetenhet ökar eller minskar. Vi blir mer eller mindre klarsynta.
Av detta kan vi dra slutsatsen att det finns två varandra kompletterande sätt att öva upp och utveckla sin medvetenhet:
1. Att öva sig i att skifta fokus för vad man tror.
2. Att på olika sätt ändra sitt perspektiv.
Det första sättet bygger mycket på studier och reflektion, det andra mera på aktivt, praktiskt arbete med sin egen omedelbara verklighetsuppfattning, med sinnesförändring. Dessa sätt kompletterar varandra och är egentligen två något olika vägar till samma mål och båda kräver -- fastän var och ett på sitt sätt -- studier, reflektion, disciplin och övning. Vad man än fokuserar på så gör man det från ett visst perspektiv. Och hur vitt eller trångt, eller ”höger” eller ”vänster”, ens perspektiv än är, så står alltid något i fokus, även om det varierar under dagen. Ens klarsyn varierar också.
Se dig inte omMan ska ha klart för sig, att för var och en som har börjat sätta medvetenhet främst finns det sedan aldrig någon återvändo. Strävan efter klarsyn är ingen hobby. Den är sällan nöjsam, underhållande eller behaglig. Och den innebär att status i gängse mening är inte att vänta. Jag tror att det är just därför som det heter: "Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Ty många, säger jag er, skall försöka komma in men inte kunna det" (Lukas 13:24).
Det går med andra ord inte att bara hålla sig till det som man uppfattar som "ljust" och "gott", som "ordning". Sådana försök får oundvikligen negativa och destruktiva konsekvenser, det vill säga Mörkret, omedvetenheten tar efter hand över på ett alldeles särskilt förblindande sätt. Men frestelsen att försöka är alltid stor. Det är angenämt i Ljuset. Även om Ljuset kan sägas vara ursprunget och målet för tillvaron, så finns det inga genvägar dit. Inte ens Jesus, "Världens Ljus", kunde återvända till sitt ursprung annat än genom lidande och död. Det är alltså på sätt och vis Mörkret som är Vägen.
Fysiskt våld, intensivt hat och stark lusta -- som det här kan röra sig om -- är i förhållande till det rationella dagsmedvetandet främmande och chockerande på delvis likartade sätt. I samma utsträckning som man faller in i våldsamma, hatiska eller starkt egocentriska sinnestillstånd, i samma mån inträder man i en värld, en verklighet, som är bjudande, omedgörligt kraftfull, på ett sätt som får det rationella medvetandet att bokstavligen baxna. Det blir hjälplöst.
"Det ljusa förnuftet" kan inte hantera dessa tillstånd på något annat sätt än genom att tränga undan dem och ta avstånd från dem. De är något som vi kollektivt försöker bli av med och denna strävan påverkar och formar, på olika sätt, oss alla. En konventionell form av förnuft, vissa omedvetna förgivettaganden, har blivit effektivt internaliserade – trots att mycket av det som försiggår i vårt eget inre motsätter sig förloppet, utan ord. Därför svämmar det undanträngda också över emellanåt, på rationellt oförutsägbara sätt. (Översvämmandet är rationellt oförutsägbart eftersom det är helt likgiltigt för vad som är acceptabelt för det ljusa förnuftet.)
"Arvsynd" och en dold "himmel"
Den nämnda internaliseringen av anti-våld, anti-hat och anti-sex, anti radikal egocentricitet, har ett pris och det priset är omedvetenhet. Syftet med att medvetet låta sig konfronteras med det irrationella, det farliga i en själv är inte att förespråka hat, våld eller andra former av hänsynslöshet, utan syftet är att man för egen del ska börja bli medveten om kraften i den samlade irrationella hänsynslöshet man har inom sig och som, inser man, alla andra faktiskt också har inom sig. "Arvsynd" kallas det i den kristna traditionen.
Det kan kräva stort mod att erkänna "arvsyndens" realitet. Man kan bli tokig. Man kan tappa balansen. Man kan bli en fanatiker. Verkligen. Det är med andra ord mycket användbart, om man har någon sorts riktmärke, något som ger det här ofrivilliga men som regel i slutändan ofrånkomliga uppenbarandet styrsel. Ett sådant riktmärke behöver vara permanent, orubbligt, och det måste vara externt manifesterat. Det räcker inte med något som bara finns inom en själv, men det yttre riktmärket måste ändå väcka en djup och på sitt eget sätt bjudande genklang inom en.
Här har vi, det är jag säker på, de religiösa traditionernas och disciplinernas ursprungliga syfte. Tyvärr har dessa vid det här laget ofta korrumperats så mycket av irrelevanta, historiskt tillfälliga konventioner, oftast i form av moral och moraliserande, att det kan vara mycket besvärligt för den enskilde att finna den form som verkligen kan fylla den funktion vi talar om här. Abstrakt uttryckt handlar det om att finna en yttre förankring, vilken gynnar utvecklandet av en självständigt verksam medvetenhet.
Själv finner jag här att den kristna traditionen många gånger är realistisk, trots alla brister i dess olika historiska manifestationer. Kanske kan man se den traditionella kristna andliga strategin som att man å ena sidan tar tjuren (det farliga, "demonernas" inflytande) vid hornen, samtidigt som man, å andra sidan, tar avstånd från deras "medvetslöshet" genom åkallan av en "gudomlig" hjälpare, i praktiken ett latent tillstånd av personlig, högre medvetenhet "utanför" det begärsuppfyllda egot. I den kristna mystiken står, som jag ser det, just denna konfrontation ständigt i fokus, även om den också tar radikalt avstånd från atavismerna som sådana -- för radikalt skulle jag säga. Här finns nämligen en latent risk för en alltför långt gången dualism (av den typ jag inledde med att ifrågasätta). Just det emfatiska avståndstagandet kan lätt, i praktiken, leda helt galet. Man måste inse att avståndstagandet i så fall är principiellt och teologiskt, inte psykologiskt i den meningen att man förnekar sitt eget onda. I sitt eget psyke är det inte möjligt att bli fri från tjuren, demonerna, atavismerna. Ett psykologiskt avståndstagande skapar en improduktiv, skadligt undertryckande dualitet där ingen borde finnas. En bestämd sorts bejakande av det atavistiska innebär egentligen inte att det tar över. I själva verket är det snarare det psykologiskt enbart fördömande, negativa avståndstagandet från "det onda" som skapar de okontrollerbara, negativt verkande, utåtriktade atavismerna. Ett medvetet erkännande av dem är en annan sak. Så tolkar jag en del av innebörden i de kryptiska orden av en känd asket, starets Silouan (1866-1938) på det heliga berget Athos i Grekland: ”Keep thy mind in hell, and despair not” (The Monk of Mount Athos, s 115).
Utan erkännande av den diaboliska oordningens, det irrationellas, ofrånkomlighet och fundamentala existens, i världen och i en själv, blir vägen till det verkliga helvetet ofrånkomligen stensatt av de omedvetet "goda", "anti-onda" föresatserna. Verkligt medvetet ordningsinriktade insatser och strävanden, däremot, utgår alltid från att "det onda" hör till den världsliga existensen som sådan. Himmelriket är för evigt icke av denna världen, men i och med den, under ytan. Fördolt men verkligt.
/Per
