Det har inte funnits många skribenter som Stig Dagerman, människor med hans förmåga att kunna kombinera skärpa, medmänsklighet och en lysande stilistik. Tysk höst är en bok att återvända till, en påminnnelse om en bit europeisk historia för inte så länge sedan, inte så långt härifrån.

Den enda uppenbara kopplingen ”Schwedischer Herbst” har till Tysk höst, utöver titeln (”Svensk höst”), är att den vänder på vem som skildrar vad: Hans Magnus Enzensberger skriver om åttiotalets Sverige. Det är en skildring präglad av ömsint förundran: samhället som vill så väl, så respekterat i många europeiska vänsterläger, som gör så många konstiga saker. Om den svenska socialdemokratins något udda självbild och förhållande till makten, sett ur ett tyskt frihetligt vänsterperspektiv. Jag läste den första gången när jag som nybliven student läste tyska på universitetet och blev smått förälskad i Enzensbergers texter, som är både kunniga och uppfriskande. Ach Europa!, som samlar ett gäng texter om olika europeiska länder, finns i svenks översättning som Ack Europa!.

Jag läste Sten Anderssons Filosofen som inte ville tala om Wittgenstein, mer med fokus på människan än på filosofen. Då var reaktionerna mer ”men varför skriver du allt TRE GÅNGER SÅ LÅNGT SOM NÖDVÄNDIGT”, ”jaha, nu upprepar han för säkerhets skull för fjärde gången vad han redan har sagt tre gånger de senaste femton sidorna”, ”har förlaget gjort sig av med alla korrekturläsare?”, ”varför citerar du alla från Wittgenstein till Tolstoj på engelska?”, ”den här boken hade kunnat bli av med fyrahundra sidor och allt som hade hänt var att stilen skulle ha blivit bättre”, ”woah, det var lite långsökt va?” och kanske mest ”AAAAAAAAAAAH NORSTEDTS VAD I HELVETE VARFÖR HAR NI TRYCKT DEN HÄR VAD GAH JAG LITADE PÅ ER OCH DET HÄR ÄR VAD NI GER MIG VAD HAR ERA LÄSARE GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DET HÄR!1111???”

Jag kom ungefär tvåhundra sidor in i den. Det är mycket mer än den förtjänar.

I kategorin ”konstiga saker jag hittar på jobbet” finns denna fantastiskt obegripliga boktitel. Jag undrar om någon kan förklara den för mig. Jag undrar också om det är bättre att fatta – om det nu finns något att fatta – eller bättre att bara ha roligt åt att den är så knarkig.

Förra helgen åkte jag iväg på Bokresan, då ett gäng kulturtanter huserade en helg på en kursgård i Norrtäljetrakten. Arrangörer var Petra och Ann-Sofie som har Breakfast Book Club.

Det fanns en del programpunkter, som man kunde delta i om man ville, eller så kunde man bara sitta någonstans och läsa eller snacka skit. Jag var med i en gruppdiskussion om ungdomsböcker och jag lyssnade på när debutanten Valle Wigers pratade om sin roman God natt, oktober. Jag hade tänkt vara med när Suzann Larsdotter pratade om sex i böcker, men då hade jag faktiskt somnat. Jag hade suttit och läst i en soffa i någon timme på lördageftermiddagen och kände hur ögonen höll på att falla igen, så jag gick till mitt rum och sov ett tag innan jag kröp fram igen lagom till middagen.

Jag lärde mig något nytt: att det kan vara himla trivsamt att att läsa i grupp. Att sitta ett gäng i några soffor och alla är helt inne i varsin bok. (Det var också en lustig kontrast mot den otroliga ljudvolymen under måltiderna.)

Behöver jag säga att det var trevligt? Det var det. Och jag tror att jag behövde det väldigt mycket, att åka bort och vara i en liten bubbla en stund.

Och nu till bilderna:

De ständigt närvarande mobilerna.

Valle Wigers.

Brusiga foton från frågesporten:

Spelledaren.

Typiskt nog fotade jag inte mitt eget lag, men jag kan meddela att vi kom trea av tio lag. Heja oss. ;)

Hans senast färdigskrivna bok förmodas även vara hans sista.

The Lizzie Bennet Diaries är en modern YouTube-version av Jane Austens roman Pride and Prejudice. Lizzie Bennet är här en 24-årig student som bor i Kalifornien och videobloggar om sitt liv. Hon har en mamma som även i denna tid är fixerad vid att hennes döttrar ska gifta sig, en sansad äldre syster och en livlig yngre. Äldre systern Jane kärar ner sig i Bing Lee och Lizzie rantar om den irriterande snobben Darcy. Lillasyster Lydia är väldigt bra gif-material och börjar efter ett tag göra egna videor. Det är underhållande och efter ett tag smått beroendeframkallande.

För bara någon dag sedan nådde serien 100 avsnitt och är nu avslutad. Jag har inte sett allt än, utan närmar mig hälften. Om man vill följa berättelsen extra noga kan man även ta en titt på karaktärernas aktivitet på Twitter och Tumblr, på sidan som har allt i kronologisk ordning.

Nedan är en spellista med de tio första avsnitten, för er som vill ta en snabb titt. Avsnitten är ca tre minuter långa.

Austendagens schema: 10:00 Fiktiviteter | 10:15 Books ABC | 10:30 Tystnad | 11:00 Beroende av böcker | 11:30 Fiktiviteter | 11:45 Books ABC | 12:00 Mamma Jakeline | 13:00 Fiktiviteter | 13:15 Books ABC | 13:30 Skuggornas bibliotek | 14:00 Fantastiska berättelser | 14:30 Fiktiviteter | 15:00 Books ABC | 16:00 Bakbokmat | 16:30 Fiktiviteter

(Och när ledigheten är slut kommer det att visa sig att jag bytte ut hälften av dem mot andra böcker, precis som det ska vara. Läsplaner är till för att struntas i.)

There are times when any amount of being within the world is like rubbing bare skin against sandpaper, when any form of motion is a kind of abrasion leaving you raw and pink and vulnerable to the next thing.

In another library-Anna fick idén att åtgärda sitt bristfälliga novelläsande med att läsa en novell i veckan. Jag tyckte att det lät som en bra idé och hakade på. Jag kommer knappast att blogga om det varje vecka (ni vet ju hur det brukar gå med mina planer), men kanske skriva sammanfattningar ibland.

Den första novellen jag läste var ”Fake Blood” av Alexandra Kleeman. Den finns i nr 15:3 av tidskriften Zoetrope: All-Story, som jag köpte för något år sedan för att det innehåller en novell av Karen Russell och som har legat oläst på ett bord sedan dess.

Temat för det numret är skräck och ”Fake Blood” är den inledande novellen. Den börjar med att berättaren kommer till en fest och upptäcker att hon har alldeles fel utstyrsel. Hon har en kort sjuksköterskeklänning som är nerkletad med fejkblod medan alla andra har vanliga festkläder. Efter ett tag får hon reda på att i underhållningen ingår en mordgåta som gästerna kan försöka knäcka, men snart börjar folk dö på riktigt.

”Fake Blood” har en lite surrealistisk stämning. Det framgår inte varför berättaren är felklädd på en fest där hon inte känner någon, eller varför hon stannar kvar i det jobbiga läget. Det är något drömlikt över det, som att hon plötsligt är i en konstig situation och bara accepterar det. Det fortsätter att hända konstiga grejer bara sådär. De som dör har blivit huggna i ryggen av yxor som verkar dyka upp ur tomma intet. Det fick mig faktiskt att tänka på den där hjälmen som helt random ramlar ner från himlen i The Castle of Otranto av Horace Walpole och det är sällan en bra sak att associera till.

Kleemans språk är snyggt, men i övrigt är ”Fake Blood” ett meh. Jag vet inte om den ska vara läskig eller rolig eller inget av det. (Jag tycker inte att den var något av det.) Jag vet inte om jag missade något som man ska förstå för att gilla den eller om det här var allt den var, dvs. inte tillräckligt. Ingen vidare bra början på novellprojektet.

”I hate you.”
My sister said it different than she said it to my dad. She meant it with me. She really did.
”I love you,” was all I could say in return.
”You’re a freak, you know that? You’ve always been a freak. Everyone says so. They always have.”
”I’m trying not to be.”
Then, I turned around and walked to my room and closed my door and put my head under my pillow and let the quiet put things where they are supposed to be.

Jag läser äntligen The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky och den är så fin, så fin, och jag har en känsla av att den kommer att orsaka något sånt här.

1. Ljudbok eller bok i handen?
Bok i handen. Jag har ingen åsikt om ljudböcker för jag har inte lyssnat på någon sedan jag var liten.

2. Pocket eller inbunden?
Jag vet inte riktigt. Båda har fördelar. Inbundet känns fint och rejält. Pocket är billigt och lätt att ta med. Men om man ska se på det praktiskt så köper jag klart mer mjukpärm än hårdpärm, så där ligger väl något sorts svar.

3. Påhittat eller verklighetsbaserat (fiction/non-fiction)?
Fiktion för fan.

4. Harry Potter eller Twilight?
Harry P. Även om det är roligare att orera om Twilight.

5. Fantasyvärld eller vår värld?
Vår värld med fantasyinslag eller andra konstigheter.

6. Kindle, iPad eller annat?
Jag har en Kobo Glo. Utmärkt läsmanick.

7. Låna eller köpa böcker?
Båda, men jag lånar mer än jag köper.

8. Bokhandlar eller online?
Jag gillar ju bokhandlar, men i praktiken besöker jag dem sällan utan handlar mest på nätet. Bekvämligheten vinner.

9. Ensamstående bok eller trilogi?
Ensamstående. (Helst frånskild… Nejdå.) Visst kan det vara trevligt med flera delar ibland, men de flesta berättelser mår bra av att ta slut.

10. Tjock eller tunn bok?
Bra bok oavsett tjocklek.

11. Romans eller action?
Action.

12. Mysa under filt eller steka i solen?
Alltså, jag tycker inte att filtmys är mysigt. Om jag har korvat in mig i en filt beror det på att jag fryser utan. Att frysa är motsatsen till mysigt. Jag är inte jätteförtjust i att steka heller, men hellre det.

13. Varm choklad eller latte?
Varm choklad. Kaffe = sunk.

14. Läsa recensioner eller bilda egen uppfattning?
Jag förstår inte frågan. Att ha läst recensioner hindrar ju att man skaffar sig en egen uppfattning.