Warwick Adam Clayton Signature Reverso E-Bass

Idag fyller bassisten, familjefadern och nyblivne ambassadören för S:t Patricks University Hospital i Dublin stadiga 52 år.

Unga irländare är idag överrepresenterade i självmordsstatistiken.

Faktum är att de oftare tar livet av sig än omkommer i trafikolyckor. Detta vill vår favoritbassist belysa under nästa månad i en kampanj med ovan nämnda sjukhus.

Läs mer om Adams liv i vår sektion “Biografin“. Lycka till med kampanjen och ett stort grattis från u2.se och dess besökare!

Källa: atu2.com

From the Sky Down (bild från Wikipedia)

SVT visar dokumentären “From the sky down” fredag 6 januari kl 22:20 i SVT2. Davis Guggenheim har regisserat denna film som hade premiär på Toronto International Film Festival i september förra året. Dokumentären handlar om skapandet av albumet Achtung Baby i början av 90-talet, men innehåller utöver arkivmaterial från den tiden även nyfilmade scener från när medlemmarna återvände till Hansa Studios i Berlin för dokumentärens skull samt när de repeterar inför Glastonbury-festivalen 2011.

Uppdatering: Ny sändingstid: 22:20! (Tidigare stod det 22:15 på svt.se, men det är ett förlängt Sportnytt idag, troligtvis pga Småkronornas vinst i JVM i natt.)

Källor: svt.se, Wikipedia

The Edge's utrustning, Camp Nou, Barcelona 2009

Fynd från flera håll antyder att U2 har varit tillbaka i Dublin sedan en tid tillbaka efter att ha avslutat den grandiosa 360°-turnén under sommaren som gick. U2:s medlemmar har säkert njutit av den semester de har haft sedan dess men nu verkar det alltså som att maskineriet verkar vara på väg att komma igång igen, redo att anta de utmaningar som det nya året kommer att medföra.

Bono har sedan dess bland annat hunnit med en sväng på egen hand i amerikansk media men stod för några kvällar sedan på scen ihop med den irländska sångerskan Imelda May som spelade på Dublins The O₂ (f.d. Point Depot Theatre). Låtvalet, Desire, kom därmed säkert inte som någon överraskning när Bono klev fram från sitt gömställe bakom scenen. Man hann även med att sprida julglädje i den irländska huvudstaden när sångparet dessutom bjöd på Christmas (Baby, Please Come Home) innan U2-sångaren tackade för sig.

Så sent som igår kom tillförlitlig information om att The Edge å sin sida verkar experimentera med både gamla och nya sound i studion.
I en kommentar på sitt forum skrev nämligen en anställd hos gitarreffekt-tillverkaren Fractal Audio Systems att man har spenderat närmare två veckor i bandets studio med gitarristen för att “utforska” en av deras produkter: “Tillsammans har vi programmerat in olika sound — förstärkare, kabinett, fördröjningseffekter och mer därtill — med utgångspunkt från U2:s egna inspelningar och Edge’s live-uppsättning, samtidigt som tid ägnades åt några helt nya skapelser.” Förutom detta kungörande antydde man att “U2 förbereder sig på att påbörja arbetet med nytt material tidigt under nästa år”. Exakt vad som avses med “nytt material” förtäljer dock inte historien.

Möjligtvis kommer man att börja finslipa de låtar man skrivit tillsammans med Danger Mouse och som i somras sades sakna egentlig musiksättning, då detta projekt verkar vara det för tillfället mest framskridna av de olika riktningar man har utforskat hittills.

Till sist kan man se alla fyra medlemmar hylla det amerikanska hårdrocksbandet Metallica som fyllde 30 år nyligen. De sitter i en regisserad terapisession för att diskutera hur deras respektive motsvarigheter i Metallica har gett dem mindervärdeskomplex. Adam undrar till exempel “om de verkligen är tuffa hårdingar eller bara låtsas” medan Larry snabbt konstaterar “Jovisst är det äkta!” Hur det hela slutar ska vi dock inte avslöja här men värt att notera är att även detta videoklipp sägs vara inspelat “nära floden Liffeys strandbankar, Dublin”. Dessutom verkar Bono ha provat ut ett par nya solglasögon – en vink om att nya promotionsbilder inte ligger alltför långt bort i tiden, tro?

Sammanfattningsvis kanske detta tyder på att de första månaderna av 2012 kommer att bjuda på fler nyheter från det, i alla fall för tillfället, tystlåtna U2 hemma i Dublin.

Källor: atu2.com, u2.com, forum.fractalaudio.com samt Metallica.com

Achtung Baby 20th Anniversary Edition - Über Deluxe Box

I ett dokument från Universal Musics italienska marknadsföringsavdelning har så äntligen det officiella innehållet på de olika utgåvorna av U2:s tjugoåriga mästerverk Achtung Baby framkommit efter en tids revideringar.

Det har länge debatterats huruvida ljudet faktiskt har förbättrats (remastrats) i likhet med den behandling som givits de tidigare nyutgåvorna från 2007 och framåt. Enligt detta dokument är det nu bekräftat att så är fallet, till ljudentusiasternas stora glädje.

Håll i dig, för nedan följer alla detaljer om respektive formats kompletta innehåll!

Format 1 – Standard CD – Ursprungliga albumet som remastrad nyutgåva

• Zoo Station
• Even Better Than The Real Thing
• One
• Until The End Of The World
• Who’s Gonna Ride Your Wild Horses
• So Cruel
• The Fly
• Mysterious Ways
• Tryin’ To Throw Your Arms Around The World
• Ultra Violet (Light My Way)
• Acrobat
• Love Is Blindness

Format 2 – Deluxe-utgåva

• CD 1  - Achtung Baby (remaster)
• CD 2 – B-SIDES & BONUS TRACK
  • Lady With The Spinning Head (UV1) [B-sida från One]
  • Blow Your House Down (tidigare outgivet spår)
  • Salomé [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Even Better Than The Real Thing [Sgl Version]
  • Satellite Of Love [B-sida från One]
  • Who’s Gonna Ride Your Wild Horses (Temple Bar Remix) [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Paint It Black [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Even Better Than The Real Thing (Fish Out Of Water Remix) (tidigare outgivet spår)
  • Mysterious Ways (The Perfecto Mix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • Night And Day (Steel String Remix) [B-sida från One]
  • The Lounge Fly Mix [B-sida från The Fly]
  • Fortunate Son [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Alex Descends Into Hell For A Bottle Of Milk/Korova 1 [B-sida från The Fly]
  • Where Did It All Go Wrong? [B-sida från Even Better Than The Real Thing]

Format 3 – Super Deluxe-utgåva

• CD 1  - Achtung Baby (remaster)
• CD 2 – Zooropa (ej remaster? red. anm.)
  • Zooropa
  • Babyface
  • Numb
  • Lemon
  • Stay (Faraway, So Close!)
  • Daddy’s Gonna Pay For Your Crashed Car
  • Some Days Are Better Than Others
  • The First Time
  • Dirty Day
  • The Wanderer (med Johnny Cash)
• CD3 - Über Remixes
  • Night And Day (Steel String Remix) [B-sida från One]
  • Even Better Than The Real Thing (The Perfecto Mix) [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Mysterious Ways (Solar Plexus Extended Club Mix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • Lemon (The Perfecto Mix) [B-sida från Lemon]
  • Can’t Help Falling In Love (Triple Peaks Remix) [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Lady With The Spinning Head (Extended Dance Mix) [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Even Better Than The Real Thing (V16 Exit Wound Remix) [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Mysterious Ways (Ultimatum Mix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • The Lounge Fly Mix [B-sida från The Fly]
  • Mysterious Ways (The Perfecto Mix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • One (Apollo 440 Remix) (tidigare outgivet spår)
• CD 4 – Unter Remixes
  • Mysterious Ways (Tabla Motown Remix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • Mysterious Ways (Apollo 440 Magic Hour Remix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • Can’t Help Falling In Love (Mystery Train Dub) (tidigare outgivet spår)
  • One (Apollo 440 Ambient Mix) (tidigare outgivet spår)
  • Lemon (Momo’s Reprise) [B-sida från Lemon]
  • Salomé (Zooromancer Remix) [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Even Better Than The Real Thing (Trance Mix) [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Numb (Gimme Some More Diginity Mix) [Från fanklubb-skivan Melon, med tidningen Propaganda]
  • Mysterious Ways (Solar Plexus Magic Hour Remix) [B-sida från Mysterious Ways]
  • Numb (Soul Assassins Mix) [Från fanklubb-skivan Melon, med tidningen Propaganda]
  • Even Better Than The Real Thing (Apollo 440 Stealth Sonic Remix) [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
• CD 5  – B-sides and Others
  • Lady With The Spinning Head (Uv1) [B-sida från One]
  • Blow Your House Down (tidigare outgivet spår)
  • Salomé [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Even Better Than The Real Thing [Sgl Version]
  • Satellite Of Love [B-sida från One]
  • Who’s Gonna Ride Your Wild Horses (Temple Bar Remix) [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Heaven And Hell (tidigare outgivet spår)
  • Oh Berlin (tidigare outgivet spår)
  • Near The Island (Instrumental) (tidigare outgivet spår)
  • Down All The Days (tidigare outgivet spår)
  • Paint It Black [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Fortunate Son [B-sida från Who’s Gonna Ride Your Wild Horses]
  • Alex Descends Into Hell For A Bottle Of Milk/Korova 1 [B-sida från The Fly]
  • Where Did It All Go Wrong? [B-sida från Even Better Than The Real Thing]
  • Everybody Loves A Winner (tidigare outgivet spår)
  • Even Better Than The Real Thing (Fish Out Of Water Remix) (tidigare outgivet spår)
• CD 6  – Kindergarten – alternativa tagningar av albumets respektive spår, aldrig tidigare outgivna.
  • ‘Baby’ Zoo Station
  • ‘Baby’ Even Better Than The Real Thing
  • ‘Baby’ One
  • ‘Baby’ Until The End Of The World
  • ‘Baby’ Who’s Gonna Ride Your Wild Horses
  • ‘Baby’ So Cruel
  • ‘Baby’ The Fly
  • ‘Baby’ Mysterious Ways
  • ‘Baby’ Tryin’ To Throw Your Arms Around The World
  • ‘Baby’ Ultra Violet (Light My Way)
  • ‘Baby’ Acrobat
  • ‘Baby’ Love Is Blindness
• DVD 1 – From The Sky Down, Davis Guggenheims nya dokumentär om Achtung Baby.
• DVD 2 – Musikvideor
  • The Fly
  • Mysterious Ways
  • One
  • Even Better Than The Real Thing
  • One (Buffalo Version) (Tidigare outgiven video – endast sänd på TV)
  • One (Restaurant Version)
  • Who’s Gonna Ride Your Wild Horses
  • Even Better Than The Real Thing (The Perfecto Mix) (Tidigare outgiven video– endast sänd på TV)
  • The Fly (Text Only) (Tidigare outgiven video) – inga uppgifter om det är ZOO TV eller Vertigo Tour, red. anm.
  • Until The End Of The World (Live)
  • The Fly (Live From The Stop Sellafield Concert)
  • Even Better Than The Real Thing (Live From The Stop Sellafield Concert
  • Love Is Blindness (Tidigare outgiven video på DVD)
  • Lemon
  • Stay (Faraway, So Close!)
  • Numb
  • Numb (Video Remix) (Tidigare outgiven video på DVD)
• DVD 3 – Bonus – samtliga spår är i ursprungligt skick från när de sändes.
  
  • ZOO TV Special – A Documentary Shorts
  • MTV’s “Most Wanted – ZOO TV Special”
  • MTV Rockumentär
  • U2 On Naked City, 1993
  • U2 On Tv-Am, 1992
  • Trabantland Dokumentär (Regisserad av Maurice Linnane)
  • DVD-rom innehåll:
    • Skärmsläckare (PC? Mac? Red. anm.)
    • Bakgrundsbilder/”Skrivbordsunderlägg”
    • Webblänkar
• DVD 4 - U2 – ZOOTV LIVE FROM SYDNEY (27 november 1993)
  • Show Opening
  • Zoo Station
  • The Fly
  • Even Better Than The Real Thing
  • Mysterious Ways
  • One
  • Unchained Melody
  • Until The End Of The World
  • New Year’s Day
  • Numb
  • Angel Of Harlem
  • Stay (Faraway, So Close!)
  • Satellite Of Love
  • Dirty Day
  • Bullet The Blue Sky
  • Running To Stand Still
  • Where The Streets Have No Name
  • Pride (In The Name Of Love)
  • Daddy’s Gonna Pay For Your Crashed Car
  • Lemon
  • With Or Without You
  • Love Is Blindness
  • Can’t Help Falling In Love
    
• En inbunden bok på nittiotvå sidor.
• 16 st fotoutskrifter.

Format 4 – Über Deluxe-utgåva

• Samma 6 st CD (Achtung Baby, Zooropa, Über Remixes, Unter Remixes,  B-sides and Others, Kindergarten) och 4 st DVD (From The Sky Down, musikvideor,bonus, ZOOTV Sydney) som i Super Deluxe utgåvan, enligt ovan.
• En inbunden bok på åttiofyra sidor.
• 16 st fotoutskrifter.
• Dubbelvinyl LP (180 gram)
• 5 st sjutums-vinylsinglar
• Propaganda Magazine
• The Fly-solglasögon
• 4 st knappar
  

Format 5 – Vinylbox innehållande 4 st vinylskivor.

• LP 1 och 2 – Achtung Baby
  • Sida A (LP 1)
    
    1. Zoo Station
    2. Even Better Than The Real Thing
    3. One
  • Sida B (LP 1)
    1. Until The End Of The World
    2. Who’s Gonna Ride Your Wild Horses
    3. So Cruel
  • Side C (LP 2 )
    
    1. The Fly
    2. Mysterious Ways
    3. Tryin’ To Throw Your Arms Around The World
  • Side D (LP 2)
    1. Ultra Violet (Light My Way)
    2. Acrobat
    3. Love Is Blindness
• LP 3 Remix-vinyl
  • Side A
    1. Even Better Than The Real Thing (The Perfecto Mix)
    2. Night And Day (Twilight Remix)
  • Side B
    1. Mysterious Ways (The Perfecto Mix)
    2. Even Better Than The Real Thing (Fish Out Of Water Remix) (Outgiven, dock TV-sänd)
• LP 4 Remix-vinyl
  • Side A
    1. Salomé (Zooromancer Remix)
    2. Mysterious Ways (Solar Plexus Club Mix)
  • Side B
    1. Lemon (The Perfecto Mix)

Källa: Universal Strategic Marketing (Italien)

U2 med Daniel Lanois, Grammy Awards 2002

Daniel Lanois föddes år 1951 i Hull, en stad som ligger i Quebec-området i Kanada. Därför talade han till en början endast franska innan han lärde sig engelska som tolvåring: “Det tog mig lång tid att lära mig engelska, jag fick gå om samma klass ett antal gånger. Man satt i samma bänk när en ny omgång ungar kom in i klassrummet. Det ställde till det för mig.”

Daniel växte upp i Hamilton tillsammans med de övriga barnen i familjen Lanois, Robert (Bob), Ron och Jocelyne. Daniel har senare berättat om hur musiken ständigt fanns i hans närhet som liten. Hans mor – Jill Lanois – gillade att sjunga. Daniels far – Guy Lanois – var till vardags hantverkare men kunde spela violin, liksom dennes far. Man hade även traditionen att samlas hemma hos varandra i samhället för att bjuda på en stunds underhållning. Tack vare dessa händelser som han fick ta del av som mycket liten utvecklades Daniels sinne för att känna igen och skapa melodier.

Liksom en annan U2-medarbetare, Anton Corbijn, påbörjade Lanois sin karriär som musikproducent i mindre skala på hemmaplan innan han fick sitt stora genombrott. Detta skulle ge honom möjligheten att arbeta med musiker från hela världen. Daniel Lanois håller dock sina kanadensiska hemtrakter nära hjärtat och åker tillbaka med jämna mellanrum för att hälsa på. Han bor numera i Los Angeles och Toronto där han har skaffat sig en egen inspelningsstudio för att försöka lyfta fram nya, lokala talanger.

Daniel Lanois’ stil kan verka svår att rama in med tanke på den ofantliga mängd artister som han har arbetat med. Något som de alla har haft gemensamt är deras strävan efter innovation och viljan att göra något som är karaktäristiskt för dem. Det sistnämnda är ett exempel som gör att han inte följer exakt samma mönster för varje artist. Han försöker alltid att få sin klient trygg i sig själv. En annan teknik som han använder sig av, bl.a. med U2, är att samla alla tillsammans i ett rum eller en öppen yta i lokalen och bara spela. Lanois nämner ofta hur viktigt det är att ha en stabil grund som man sedan kan utveckla en sång kring.

Inspelningen av basgitarr och bastrumma är “helig mark” för Daniel som försöker att låta bli dessa spår i den mån det är möjligt när de väl är inspelade. Ett typexempel på Daniels metod är födelsen av klassikern I Still Haven’t Found What I’m Looking For. En jam session som influerades av rytmsektionen vilket senare bidrog till det rytmiska tempot där bas och trummor är framstående i låten och visar vägen snarare än håller sig i bakgrunden.

“Mitt minne av The Joshua Tree är upprymdheten över att få arbeta med Brian och Danny igen. Danny var den förste producenten som verkligen visade ett engagemang för rytmsektionen. Steve (Lilywhite övers. anm.) fokuserade på gitarrer och sång, det var hans specialitet.”
- Larry Mullen Jr. ur dokumentären Classic Albums: The Joshua Tree (1998)

Musikproducenten Lanois

Daniel Lanois på plats bakom ett av sina instrument - mixerbordet, 2008.

Daniels karriär som musikproducent påbörjades i en källare som tillhörde hans mor, Jill. Som tonåring spenderade han mycket tid i studion som fanns där tillsammans med sin bror Bob efter att ha blivit relegerad från skolan. I studion skulle han få spela in ett stort antal gospelskivor åt grupper som var på Kanada-turné från Haiti och Sydafrika för att nämna några platser.

Bröderna Lanois’ hemmastudio blev så småningom välkänd i området för det speciella sound som fanns där. Från att ha producerat lokala band, som systern Jocelynes Martha and The Muffins skulle Daniel snart komma i kontakt med någon som ledde honom till genombrottet och samarbeten med ett antal av vår tids största artister.

Toronto-baserade The Time Twins, hade spelat in en skiva med Lanois när de sedan reste vidare till New York. Där träffade de på Brian Eno, brittisk skivproducent och sedermera Daniels ständige kompanjon, som fick höra verket. Han blev förundrad av vad han hörde och fick reda på vem som hade producerat albumet. Brian sökte upp kanadensaren, som nu hade flyttat ut från källaren till en riktig studio, Grant Avenue Studios. De arbetade där under två år, utan att känna tidspress och förväntningar från musikindustrin. Detta experimenterande ledde till att de tillsammans utvecklade genren ambient music (ungefär stämmingsskapande musik på svenska). Samarbetet med Brian Eno står sig än idag och Daniel är aldrig sen att visa sin beundran för honom.

“Dan lyssnar efter känsla, vilket blir sångernas ryggrad och han riktar uppmärksamheten mot sådant som alla andra har slutat att lägga märke till” – Brian Eno om Daniel Lanois

Numera har Daniel Lanois möjligheten att själv välja vem han vill arbeta med. Det spelar uppenbarligen ingen roll om man är ett välkänt namn eller om man precis har börjat ta sina första stapplande steg in i musikbranschen. Har man ett kall som artist så smittar det av sig även om Daniel hävdar att han kan vara lite spontan av sig när det gäller att acceptera en inbjudan. Gillar han vad han hör så är chansen stor att han tar sig an jobbet.

Fortsättning följer…

Fler artiklar om U2:s medarbetare hos u2.se:

Anton Corbijn – en modern holländsk mästare Första delen om rockens hovfotograf.
Corbijn & U2 – Läs mer om hur Corbijn och U2 fann varandra.
Videoregissören Corbijn – Anton har på senare tid även ägnat sig åt rörliga bilder, vilket får avsluta U2.se:s artikelserie om honom.

Olympiastadion i Berlin

Nu på lördag den 30 juli spelar U2 den sista konserten på sin mer än två år långa 360°-turné i Moncton i Kanada. Det är ingen underdrift att påstå att, vid sidan av bandet själva och deras musik , har huvudattraktionen under spelningarna varit det gigantiska scenbygget med smeknamnet “The Claw.”

Det har spekulerats i vad U2 tänkt göra med The Claw efter turnéns avslut; donera den till någon stadion, packa ihop den i samma lagerlokal där man stuvat in PopMart-citronen, eller montera ner hela rasket för att återvinna den så miljövänligt som möjligt. Nu kommer dock svaret; The Claw ska säljas och hugade spekulanter inbjuds att lämna bud så snart U2 själva är klara med scenen i Moncton.

Så om du har plats över på tomten eller har ett väldigt stort garage, surfa in på panthermanagement.com/theclaw/. Kanske just du har turen att kunna ge mormor Årets Julklapp!

Källa: panthermanagement.com/theclaw och prnewswire.com via u2tours.com.

U2 på Grand Hotel, Stockholm 2001

Ni läsare kanske kände att det var på gång? Efter fjolårskrönikan om albumet, den nionde delen av Like A Song som jag skrev med fokus på Walk On, var det för mig självklart att man även måste uppmärksamma tioårsjubileum som U2-konsertbesökare, så här kommer en tillbakablick!

Ett decennium tillbaka i tiden var jag tolvåring. Det är inte utan att man börjar känna sig äldre på gott och ont.  U2-kapitlet i mitt liv hade så smått tagit fart, men mitt engagemang skulle få sig en rejäl skjuts halvåret senare!

I skrivande stund var det väl ungefär mer eller mindre precis 10 år sedan den första Elevation-konserten började och U2 klev på till tonerna av Elevation (Influx Remix). Många timmar dessförinnan satt jag hemma och lyssnade igenom alla U2 skivor i pappas skivsamling för att kunna känna igen så många av låtarna som möjligt när jag var på plats i Globen senare.

Sedermera skulle jag sno samlingen att ställa i min egen bokhylla. Till mitt försvar bör det dock tilläggas att den av naturliga skäl har utökats sedan dess. Äntligen skulle man få chansen att se bandet som otaliga eftermiddagar fått sjunga om citroner och 7-11 för en när man var mindre,  livs levande för en gångs skull.

Jag hade visserligen redan stolt berättat på morgonsamlingen i lågstadieklassrummet att min pappa skulle köa för U2-biljetter till sommarens spelning, men jag hängde ändå vid radion någon vecka innan konserten skulle bli av. Man tävlade om biljetter till båda spelningarna, eller i vart fall den andra vill jag minnas med säkerhet, boende på Grand Hotel där bandet uppehöll sig mellan de två kvällarna samt skjuts i limousine till och från konserten. I sex timmar hade jag lyssnat efter den gyllene kombinationen, U2 följt av Backstreet Boys, varpå första person att ringa in till radiostudion skulle vinna priset. Självfallet blev det inte jag. Självfallet blev man sur. Självfallet intalade man sig att allting var uppgjort på förhand.

En tid senare var det dags att beträda pendeltåget in mot Stockholms Centralstation för vidare färd mot Globen via tunnelbanans gröna linje. Pappa påpekade uppspelt med ett leende på läpparna för oss pojkar att “ikväll är vi som ett stort kompisgäng ute på sta’n!”. Han kunde inte ha haft mer rätt. Efter att ha dubbelkollat kartan över Stockholms tunnelbanenät var vi på väg med den sista etappen för vår stora/lilla resa!

Strax utanför Globen var stämningen god om än lite ovan och smått kaotisk för en 12-årig, tillika ett oerfaret U2-fan. En man skyndade förbi och brände mig lätt med en cigarett, en annan försökte kränga hemgjorda t-shirts till massorna för “hundra krone” medan ytterligare andra i vanlig ordning antingen sökte biljetter alternativt sålde biljetter  – till överpris får man förmoda. Detta var ju trots allt tiden innan U2.se:s ordnade forumhandel fanns och andrahandssajter hade inte riktigt blivit så populära som idag vill jag tro. Sedan ska vi inte glömma bort Amnesty-representanterna som var på plats för att värva nya medlemmar eller – om det inte gick så bra – bara sprida information om deras verksamhet.

Efter att pinsamt nog trott att man delade ut turnéprogram gratis (“ja, fast då får du nog betala”) så hittade vi till våra platser inuti Stockholms största och enda golfbollsklotrymdskepp. På raden bakom vill jag minnas att det satt en kille med en blombukett i handen. Han fick förklara att de minsann inte var till hans flickvän – som satt i stolen bredvid – utan till Bono, förstås. “Han är så kär i Bono” påpekade hon, inte alls avundsjukt utan med den där förståelsen som man nog får lära sig att ha när man lever med ett inbitet U2-fan. Han skulle försöka leverera buketten backstage efter att konserten tagit slut. En något äldre man lite längre fram höjde förvånat på ena ögonbrynet och såg ut som om han inte visste om han skulle vara imponerad av ynglingens hängivenhet eller bara bli allmänt irriterad.

Förband för kvällen var Stereophonics som dock utifrån vad jag kunde se inte lyckades locka kvar publiken särskilt väl. Istället begav vi oss för att inhandla något från urvalet de officiella kringprodukter som alltid erbjuds vid större konserter. Det får nästan anses som en obligatorisk ritual för någon som inte besöker flera spelningar på samma turné. Valet föll på en enkel vit t-tröja med bandet på framsidan och de europeiska turnédatumen på baksidan.

Vi återvände in till själva konsertlokalen för att se på förbandet en stund till. Medan vi väntade på huvudakten började vågen att rulla omkring, och efter ett tag den nödvändiga soundcheck som alltid bör utföras. Vi hade förmånen att få höra förstegitarrtekniker Dallas Schoo spela några bitar från Where The Streets Have No Name och naturligtvis utbröt ett spontant jubel från publiken. Därtill märkte jag också varför basgitarr är ett så mäktigt instrument – trycket mot bröstkorgen som det alstrar i en riktigt gedigen ljudrigg var en helt ny upplevelse för mig!

Så till själva spelningen, denna krönikas huvudämne. Jag kommer inte bidra med någon genomgående recension här utan plocka ut de höjdpunkter som jag minns från kvällen helt enkelt, med uppmaningen att ni gör detsamma i forumet. Med få undantag inleddes Elevation-konserterna med just Elevation – vilken rökare! I efterhand har jag insett att U2 var fräcka nog att kliva på när huvudbelysningen fortfarande var igång och att de slocknade först när bandet var mitt i låten. Minns att Bono vrålade “jubilation, soul nation” mot slutet trots att hans röst var något svag och raspig. Näst på tur var en låt som blivit en klassiker, Beautiful Day och bandet verkade njuta av att vara tillbaka i huvudstaden igen. Målet är det andliga ikväll så vem bryr sig om att den kroppsliga rösten inte håller toppklass?

Under Until The End Of The World plockar Bono upp en konsertbesökare från publiken upp på scenen, jag tror att det rent av kan ha varit en pressfotograf när jag tänker efter. Stackaren får dock ingen lång tillvaro på den hjärtformade catwalken utan blir abrupt omkullkastad av Bono och slår en halvkullerbytta – baklänges till råga på allt! – innan han försiktigt ställer sig på golvet igen bland de andra i publiken.

Kvällens kanske absoluta höjdpunkt, som har påverkat mig personligen, var Kite. “It broke my heart writing it, and singing it.” Man kan knappast sammanfatta det bättre själv. Låten föregicks av Bono-prat som inleddes med ett trevande “Hur eir leeigett?” vartefter han yttrade sina tankar om det svenska språket, vikingar, misslyckade universitetsstudier och viss avundsjuka över Larrys kunskaper i irländsk gaeliska i synnerhet. Det var tack vare denna låt som jag beslöt mig för att börja spela gitarr. Jag visste inte då hur fasiken The Edge fick till det där ljudet i låtens verser men jag märkte denna kväll att det kräver ett så kallat sliderör. På en semesterresa i Spanien något år senare inhandlades senare en sådan mojäng just med Kite i åtanke.

En låt som många är skeptiska till är New York, men jag tycker ändå att livetolkningen inte gick av för hackor – speciellt tillsammans med den makalösa ljusshow som man fick se därtill,som fullkomligt exploderade i refrängen och bandets utsträckta skuggor på draperierna bakom dem. För att inte tala om det nya solot! Så har jag ju också utvecklat en svaghet för Edges karaktäristiska Gibson Explorer-sound under årens lopp.

En förstagångsbesökare på en U2-konsert minns nog med värme allsången som drar igång när den månghövdade publiken för full hals under Sunday Bloody Sunday. Det här var förstås bara ett exempel, det skulle bli fler under kvällens gång.

Under den då nya Stuck In A Moment You Can’t Get Out Of fick jag till min överraskning höra The Edge sjunga slutversen i falsett! Jag blev mäkta imponerad. Det är nog ändå möjligt att det var den här kvällen som jag började röra mig bort från min första kärlek, Bono, till den där mystiska, magiska, killen som stod lite bakom på dennes högra sida.

Jag hade försökt följa låtlistorna från turnén och speciellt de första på Europa-etappen från Danmark, men ännu saknades en låt som man hade spelat tidigare – Stay (Faraway, So Close!). En barndomsfavorit förstås och jag minns att jag tänkte “De måste spela den, den måste komma!” så jag blev nöjd när den väl dök upp och man fick ännu ett första smakprov på äkta U2-allsång mot slutet.

Klassikern Where The Streets Have No Name stod förstås ut. Jag fick uppleva den i vanlig ordning röda skärmen lysa upp, så som jag sett att den gjort i ett videoklipp från Miami på den officiella webbplatsen U2.com. Att uppleva det är något helt annat. Övriga kommentarer är överflödiga. Sedan har vi förstås ytterligare ett allsångsnummer; Pride (In The Name Of Love). Vill minnas att det var rosa belysning och sång som gick runt i otakt när ljuset väl släckte på den senare. Skulle det vara slut nu?

Icke sa Nicke. Det blev ett enormt drag när The Fly drog igång i ny kostym. På skärmen dök budskapet “Love….me” upp och jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Visserligen hade man förstått att Bonos ego var lite speciellt, men i alla fall. Hela spektaklet var ju så mäktigt; Edge’s vrålande gitarr, rytmsektionens tighta samspel med dunder och brak och Bono som rusade som en vilsen fluga runt hjärtat för att fastna på en förvuxen insektslampa – det vill säga LED-skärmen som stod bakom Larry alltså. Wow, massivt, men var det slut nu?

Det skulle dröja till den nya låten Walk On, innan konserten tog slut och oerfaren som man var insåg man inte att det var ett riktigt upplyftande avslutningsnummer för att vara U2. Globens sfäriska konstruktion kändes särskilt lämpad för de handskrivna slutstrofer som projicerades inne på arenan under de sista minuterna av spelningen.

Efteråt, fortfarande upprymd över att ha sett den irländska kvartetten live för första gången, klev vi på tunnelbanan där jag vill minnas att föraren önskade alla U2 fans en lugn hemresa och hoppades att vi alla hade haft trevligt.

I anslutning till den lokala pendeltågsstationen träffar vi på damen som bor granne med oss. Det visar sig att hon tagit med sig en släkting – något äldre än jag själv – på samma konsert vi just hade sett! Världen är liten. I vilket fall erbjuds de skjuts hem i den ljumma sommarnatten, man kan ju knappast komma och påstå att det var en omväg. Klockan visade att den 9 juli 2001 för alltid var över när jag omsorgsfullt hänger min nya U2-tröja över min skrivbordsstol, byter om till nattklädsel och somnar in, fullt medveten om att det här var något som ändrat mitt liv och som jag ville ha mer av i framtiden.

Det finns nästan inget som går upp mot känslorna man har inom sig den första gången man är på en U2 konsert, men beroende på hur man ser det så har jag ett par “första gånger” kvar att se fram emot:

• Första gången man såg U2 och hade ståplats på en arena
• Första gången man såg U2 utomlands eller på hemmaplan

U2 har indikerat att uppföjaren till 360°-turnén kommer att bli mer avskalad, kanske blir det till att de återvänder till huvudstaden då? Den som lever får se.

Simon, simon@u2.se
Stockholm 2011-07-09

Fler Elevation-artiklar hos u2.se:

Måndag 2001-07-09 Globe Arena, Stockholm, Sverige – om du inte redan fått nog av U2:s första intima Sverigespelning på länge.
Måndag 2001-07-10 Globe Arena, Stockholm, Sverige – I vanlig ordning fick hardcore-fansen en del överraskningar under kväll nummer två!
Elevation Tour – Gräv ner dig i U2.se:s statistik om Elevation-turnén!
Biografin: ATYCLB till Bomben, 2000 – 2006 – Vi berättar vad som hände i samband med att U2 gick tillbaka till rötterna efter det färgstarka 90-talet.
Elevation 2001 – Live From Boston – Olov recenserar U2:s första officiella konsert-DVD.
Go Home – Live From Slane Castle – Olov recenserar den andra konsertfilmen från Elevation-turnén.
Lördag 2001-08-25 Slane Castle, Dublin, Irland – Läs svenska ögonvittnesskildringar från denna ytterst speciella U2-konsert.

Källor: u2.com

The Edge och Adam repeterar tillsammans inför Glastonbury-debuten 2011

De som har besökt den officiella nedräkningssidan inför U2:s debut på Glastonbury-festivalen den gångna veckan vet att det nu bara är knappt ett och ett halv dygn kvar tills dess att kvartetten kliver upp på scenen tillsammans, efter tidigare gästspel från Adam 1989 och The Edge 2010. Således börjar även detaljer att komma fram kring bandets framträdande.

Under måndagskvällen berättade Larry för brittiska BBC Radio 1 att man vill bevisa att man är världens bästa rockband och att man haft ett evinnerligt huvudbry kring att få ihop den perfekta låtlistan för att göra det.

I den senaste videon på ovan nämnda nedräkningsplats berättar The Edge om hur det var att spela på Pyramid-scenen på Worthy Farm och i en exklusiv video för betalande medlemmar av den officiella fanklubben på U2.com kan man se på när bandet repeterar inför spelningen.

I likhet med hur redaktionen valt att utforma tidigare rapporteringar och av hänsyn till de som vill spara på eventuella överraskningar så berättar och spekulerar vi återigen mer om vad detta innebär i nästa stycke.  Vi vill vara extra försiktiga och därför uttryckligen varna för flera delar information som kan komma att fördärva spänningen inför evenemanget, även om det stundtals rör sig om ren spekulation från redaktionens sida. Törs ni hänga med?

Vi börjar med de videoklipp som är tillgängliga för alla på webbplatsen som räknar ned tills imorgon kväll. Sedan vår senaste nyhet har man publicerat ett videoklipp där Bono berättar om sin nya “Tillverkad i Tyskland”-märkning och andra roliga saker som följd av att man går igenom en ryggoperation för att uppgraderas till version 2.0. Det hela åtföljs av The Fly som spelas i bakgrunden.  Igår kunde man återuppleva Discothèque live från PopMart-turnén i Mexico 1997.

I dagens intressanta klipp ser vi bandet repetera Where The Streets Have No Name på en teater av något slag i Winnipeg den 4 maj samtidigt som The Edge talar om sin upplevelse i fjol. På en whiteboard kan man se anteckningar om att repetitionen syftar till att köra igenom låtlistan och uppmanar bandet på att vara extra uppmärksamma på övergångar mellan låtarna.  Det finns även ett par låtar nedskrivna på tavlan och därtill finns uppmaningar om att bandet till exempel ska spela de första tre låtarna utan avbrott:

• Intro
• Where The Streets Have No Name
• I Will Follow
• New Year’s Day
• - Chat -
• I Still Haven’t Found What I’m Looking For
• Pride (In The Name of Love)
• - suddig anteckning -
• Bad

Den som är extra uppmärksam noterar att man lagt in korta filmsekvenser där The Edge spelar på sina Gibson SG-, Gibson Music Rising Les Paul- och Gretsch Country Gentleman-gitarrer utöver den svarta Fender Stratocaster som han använder för  Where The Streets Have No Name som alltså spelas i bakgrunden av videoklippet.

Detta innebär sannolikt att även Elevation, som i princip är den enda låt där han använder den röda Gibson SG-gitarren, har repeterats inför Glastonbury. Alternativet skulle vara Get On Your Boots som spelades på samma gitarr när The Edge skrev de första utkasten till låten vilket fångades i dokumentärfilmen It Might Get Loud – fast det är inte troligt med tanke på att den inte använts på scen tidigare under 360°-turnén för denna låt.

Vad gäller nästa instrument, Edge:s specialutformade Les Paul, är det något svårare att gissa. Dock ligger det nära till hands att gissa på One eftersom vi i denna sekvens även ser Bono spela på sin karaktäristiska Gretsch Irish Falcon-gitarr och med tanke på att den dels borde vara en given del av liveframträdanden. Glöm inte att Adam berättat att man ska fokusera extra mycket på 90-talet under spelningen.

För att spara den svåraste gissningen till sist, så har vi sett Edge spela på sin fjärilsformade Country Gentleman på flera låtar under 360°-turnén som Magnificent, City of Blinding Lights och nytillkomna Zooropa. Egentligen vågar man bara utesluta mittenalternativet eftersom Edge saknar det slide-rör som han vanligtvis använder under stora delar av låten. Under promotionsturnén användes dock samma instrument för I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight, som den spelades i orginalutförandet, men det bör som sagt främst röra sig om någon av de tre förstnämnda sångerna.

Så vidare till det videoklipp som återfinns på den officiella webbplatsen U2.com. Ackompanjerat av brittiska diskjockeyn Andy Holts Vertigo (Redanka Power Remix),  bjuds man in till repetitionerna följande dag, den 5 maj. Denna gång äger de rum i en musikstudio – oklart var. Inledningsvis ser vi showdesigner Willie Williams skriva ner en låtlista på ännu en whiteboard:

• One
• City of Blinding Lights
• Vertigo
• I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight
• Beautiful Day
• Elevation

De rödmarkerade låtarna har försetts med anteckningen “Staging for 180° Festival“, troligtvis en hänvisning till scenutförandet som Williams själv jobbat på och ansvarar för.

I nästa sekvens ser vi The Edge spela på sin tolvsträngade Rickenbacker. Den har länge hängt med i gitarristens karriär men på den aktuella turnén har den använts för att framföra bl.a. Mysterious Ways och den nygamla Even Better Than The Real Thing. Ett senare klipp och en skarp blick skvallrar om att det troligtvis rör sig om den senare låten om man skulle våga sig på att tolka Edges handrörelser och en något suddig whiteboard.

Innan dess växlar klippet till Bono och Adam som ses repetera på just Vertigo. Sedan övergår det till att visa Adam och Edge som repeterar på någonting annat innan en datormodell av Pyramid-scenen svischar förbi. Av de suddiga bilderna att döma kan det röra sig om The Fly eller Zooropa eftersom det på modellens bildskärm bakom bandet verkar dyka upp olika ord i rask takt och glada färger liksom det gjorde under den förstnämnda låten på Zoo TV- och Zooropa-turnéerna.

Slutligen återgår videon till att visa Willie Williams som nu flyttat ned Beautiful Day och Elevation för att klämma in “[NEW SONG?]” efter I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight. Om det rör sig om någonting från de aktuella inspelningarna med Danger Mouse eller RedOne eller helt enkelt den relativt nya rockrökaren The Flowering Rose of Glastonbury är dock oklart.

Inför gårdagskvällens spelning i Baltimore, den sista anhalten innan Glastonbury, rapporterar våra kollegor på webbplatsen U2gigs.com att U2 hördes repetera den traditionella avslutningslåten 40, sannolikt med festivalen i åtanke eftersom den inte har spelats på den ordinarie turnén hittills men å andra sidan har bandet överraskat redaktionen ett antal gånger de senaste två åren.

I alfabetisk ordning har sammanfattningsvis följande låtar, inofficiellt eller mer officiellt samt  utan varken bekräftelser eller dementier, nämnts på olika platser i sammanhanget “U2:s Glastonbury-debut 2011″:

• 40 [Endast på soundcheck, red. anm.]
• Bad
• Beautiful Day
• Bullet The Blue Sky
• City of Blinding Lights
• Discothèque
• Elevation
• Even Better Than The Real Thing
• I Still Haven’t Found What I’m Looking For
• I Will Follow
• If You Wear That Velvet Dress [Endast på soundcheck av U2:s instrumenttekniker, red. anm.]
• I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight
• Magnificent
• Mysterious Ways
• “NEW SONG?” [Oklart, kan vara The Flowering Rose of Glastonbury, red. anm.]
• New Year’s Day
• One
• Pride (In The Name of Love)
• The Fly
• Ultra Violet (Light My Way)
• Vertigo
• Where The Streets Have No Name
• Zooropa

Natten till lördag vet pigga läsare garanterat vad som faktiskt stämde av alla dessa rykten.

Källor: u2glastonburycountdown.com, U2.com samt U2gigs.com

Muse och The Edge, Glastonbury 2010

När nu Bonos rygg är återställd kan U2 slutligen genomföra vad som blivit försenat ett helt år. Som gottgörelse fick The Edge ensam representera bandet när han gästspelade med det brittiska dragplåstret Muse på Where The Streets Have No Name under en av den jubilerande Glastonbury-festivalens tre konsertdagar förra året.

Inför den inställda spelningen hade showdesigner Willie Williams berättat för tidskriften Q Magazine att han planerat en hitkavalkad som skulle vara fristående från turnén och istället anpassad för den brittiska publiken. Det talades då även inofficiellt om att dubbelgångare skulle vara med på scenen. Vad gäller inför årets comeback? Rykten om U2:s officiella debut på festivalen sammanfattar vi med start i nästa stycke, så sluta läsa här om du vill spara på överraskningarna till fredag kväll. Om du istället gillar att spekulera är det bara att kliva på förstås!

Uppdaterad kl.21:48

Till att börja med har Adam berättat för Q Magazine, nu i år vill säga, att U2 vill göra framförandet minnesvärt på sitt eget sätt: “Det är väldigt olikt Glastonbury att anordna en stor produktion men vi kommer smuggla in lite prylar genom bakdörren. Förhoppningsvis ger det intrycket av att det blir en aning mer Glastonbury på steroider.”

Till skillnad från vad man kan tro så dementerar bassisten att han syftar på “The Claw”, anordningen som har blivit 360°-turnéns signum: “Det blir nog svårt [att få med sig The Claw, red. anm.] men vi ska tänja gränserna för vad som kan åstadkommas. Vår förhoppning är att det kommer bli en överväldigande upplevese som fungerar väl ihop med alla andra ingredienser.”

Vidare har man i U2-lägret pratat om hur man kan uppmärksamma kvartettens andra mästerverk, Achtung Baby, som fyller 20 år i höst om någon nu hade missat det. Naturligtvis vill man passa på att försöka bjuda på något i samband med festivalframträdandet avslutar Adam.

“We want to go back to our ’90s work that plays into a certain kind of psychedelia and do something that’s tailored around that, from Zoo TV to PopMart.” - Adam om planerna inför U2:s Glastonbury-debut

Under den andra kvällen i Anaheim den gångna helgen kastade man om rejält i låtlistans första hälft och på nätet spekulerar man nu kring om det har att göra med Glastonbury-spelningen som ligger inklämd mellan två datum på Nordamerika-turnén, vilket fått dem att repetera inför 360°-publiken.

Till att börja med gjorde The Fly sin turnédebut efter att ha vilat sedan december 2006 när Vertigo-turnén avslutades på Hawaii. Därtill skall nämnas att de första fem spåren denna kväll alla kom från just Achtung Baby samt att Where The Streets Have No Name spelades ovanligt tidigt – på en sjätteplats. Icke att förglömma är att Ultra Violet (Light My Way) gjorde comeback som första extranummer på bekostnad av Hold Me, Thrill Me, Kiss Me, Kill Me efter en tids frånvaro.

Inför den första kvällen genomfördes även en soundcheck där bl.a If You Wear That Velvet Dress spelades av bandets instrumenttekniker. Lägg därtill det faktum att både Even Better Than The Real Thing och Zooropa har återvänt och vi börjar få en ganska bra inblick kring vilket 90-tals material som verkar vara aktuellt inför Glastonbury – om man ska gå på Adams linje vill säga.

Övriga spekulationer på nätet gör sig gällande att B.B. King och U2 kommer att slå sina kreativa huvuden ihop under festivalen. Eftersom bluesens konung gör sitt framträdande på samma plats som den irländska kvartetten tidigare under dagen ryktas det helt enkelt om att vi kommer att få se ett gästspel. Det råder dock viss oenighet kring huruvida det kommer att bli B. B. King som gästar U2 eller vice versa. De allra flesta verkar överens om att om något blir av så kommer man såklart att spela den för bluesgitarristen specialskrivna dängan When Love Comes To Town tillsammans.

Om det blir fler gästspel kan man ju fundera på om de ovannämnda dubbelgångarplanerna från ifjol fortfarande skulle vara aktuella samt om sångerskan Beyoncé, som tidigare gästade Bono och The Edge i Kapstaden 2003, kommer göra ett inhopp inför sin egen spelning på festivalen under söndagen – One i Mary J. Blige-tappning kanske?

För att ingen ska kunna glömma bort datumet i all denna uppståndelse har U2 slutligen lanserat en officiell mini-webbplats som räknar ned till fredag den 24 juni 2011. Varje dag åtföljs av en video från U2:s förgångna: The Edge som talar om Red Rocks-spelningen 1983, Bullet The Blue Sky från Paris 1987, Bad från Amnesty Internationals Conspiracy of Hope-turné året innan och idag kan man se Vertigo från Chicago 2005.  Är även detta låtar som kan komma att framföras på fredag kväll, tro? Slutligen spekuleras det kring att ytterligare ett syfte med sidan är att man kommer sända konserten live på fredag men huruvida detta stämmer återstår att se.

Vad vi vet är i alla fall att U2 får 105 minuter att spendera på Worthy Farm’s pyramidscen med start kl. 23:00 svensk tid. Vad tror ni kommer att U2 ska spela – förutom självskrivna The Flowering Rose Of Glastonbury som specialskrevs för sammanhanget ifjol? Lämna gärna en kommentar i vårt forum!

Källor: atu2.com, u2gigs.com: Anaheim 1, Anaheim 2 samt Glastonbury-rykten,  u2glastonburycountdown.com glastonburyfestivals.co.uk

Uppdatering 2011-06-20:
Larry har precis gästat radioprataren Zane Lowe på brittiska BBC för att berätta lite om Glastonbury-spelningen i en kort intervju.

I och med fredagens spelning så känner Larry att man blivit tvungen att kliva utanför det man har vant sig vid, och känner sig bekväm med. Han berättar att man vill återvända till rötterna och spela mindre arenor tids nog men att Glastonbury inte riktigt var tänkt som första steget i den processen.

Självfallet kom samtalet in på Bonos rygg och hur besvikna bandet var över att behöva ställa in ifjol. Angående låtlistan så säger Larry att det kommer bli överraskningar och att alla bandmedlemmar har sina åsikter om vad som ska inkluderas så det har varit tufft. Det finns alltså massvis med idéer – de som vill inleda storslaget med Where The Streets Have No Name, men var tar man vägen sen? Några vill för ovanlighetens skull börja med 40 och ytterligare andra har talat om en dynamisk låtlista som byggs upp successivt, Larry nämnde här exemplet Achtung Baby.

“Despite everything we have something to prove and its about the songs. Glastonbury is about a band being able to get up and play the music and there aren’t bells and whistles necessarily – that’s a challenge for us”. – Larry inför Glastonbury-spelningen

Förhoppningsvis kan man lyssna igen i efterhand via länken nedan.

Källa: BBC Radio 1 – Zane Lowe.

(Fr.v.) Steve Lillywhite, Daniel Lanois och Declan Gaffney, 2008

Våra kollegor på den amerikanska fansidan @u2 har tagit tillfället i akt och intervjuat producenten Steve Lillywhite som fick ansvaret att sätta ihop ett album av låtarna från Spider-Man: Turn Off The Dark. Samtalet ägde rum i anknytning till att föreställningen fick sin efterlängtade premiär i veckan.

Förutom att berätta om sin lilla roll i produktionen så var Lillywhite var även vänlig nog att ge dem fler detaljer kring vad U2 har för sig vad gäller den nya musik som de håller på att skapa i alla hemlighet.

I den relativt utförliga intervjun får vi bl.a. veta att Lillywhite kallades in för att se över ljudproduktionen eftersom man ansåg att det fick spela andrafiol efter de mäktiga, visuella, inslagen. Först därefter bestämde Bono att han skulle skapa ett album med några av låtarna från uppsättningen och för ovanlighetens skull fick han även full kontroll över processen.

Något överraskande berättar han att Bono inte ville ta för sig alltför mycket i studion, även om det finns några spår som han är med på. Kanske ännu mer förvånande är att Lillywhite föredrag huvudrollsinnehavaren Reeve Carney som refrängsångare på singeln Rise Above 1. “Bono kunde inte sjunga refrängen från Rise Above så Reeve fick sjunga dem. Det var väldigt märkligt att Bono inte kunde leverera rätt känsla. Alltså, han kan ju sjunga,  men inte på samma vis som Reeve lyckades få det att låta.”

Med musikalen delvis utgiven på skiva och numera officellt öppen för allmänheten tror Lillywhite att U2 kan fokusera på arbetet med nästa skiva på allvar. Därmed inte sagt att det inbegriper honom själv. “Jag kan inte förutsäga när de vill arbeta med mig, de är väldigt vänliga mot mig – men jag vet aldrig.” säger Lillywhite innan han fortsätter: “Min roll liknar den som kommer in mot slutet av en basebollmatch. Jag har hört alla nya låtar både RedOne-spåren och Danger Mouse-materialet.

De är inte riktigt färdigutvecklade låtar ännu och det tar tid för dem att göra det. Till exempel så spenderade jag massvis av tid på Every Breaking Wave från den förra plattan, ändå spelar Bono en annan version av den för mig när vi satt i bilen tillsammans! Det kommer att bli en storslagen sång men den saknar en refräng.”

På frågan om man kan vänta sig ett fantastiskt album så svarar Lillywhite att man aldrig kan vara säker och hänvisar till tidigare exempel i historien: “Jodå, det tror jag men det kan också bli en fråga om att soundet dominerar över innehållet, som med Pop. Det gäller särskilt RedOne-låtarna eftersom de låter så otroligt proffsiga.”

Vi samlar allt man kan tänka sig behöva vet om U2:s nästa projekt på samma sida, och på svenska dessutom. Man slipper därmed flänga runt på nätet som en annan spindelman. Har du inte tittat in sedan januari är det hög tid att göra det nu!

Källa: atu2.com

Bono i luften, fångad av Edge. U2 360° tour, 2009.

I samband med premiären av Spider-Man: Turn Off The Dark passade amerikanska NBC Nightly News på att intervjua Bono och The Edge om deras arbete med musikalen.

Naturligtvis var journalisten tillika U2-fantasten Brian Williams även tvungen att be om en uppdatering angående arbetet  med producenten Brian Burton, som ju ansvarar för det projekt som skall färdigställas innan 2012 är över.

Tidigare har Williams bl.a. följt med Bono till Ghana 2006 där han fick höra några strofer ur den då purfärska Thank You For The Day och därtill intervjuat U2 efter konserten We Are One. Den gavs i januari 2009 för att hedra den tillträdande amerikanske presidenten Barack Obama.

Bono ser på Burton, alias Danger Mouse, som en blandning av tidigare kollegorna Daniel Lanois och Brian Eno: “Han är lite grann av bägge, på sätt och vis. Om man tänker på Danny Lanois så är han väldigt analog av sig, medan man kan se Brian [Eno, övers. amn.] som det digitala. Han är som en slags kombination.”  Vidare berättar Bono att det går stadigt framåt och att soundet kan komma att bli annorlunda: “Jag tycker att musiken som vi har skapat med honom hittills – vilket är 12-13 låtar – är väldigt melodibaserad. Det är väldigt experimentellt och det finns hookar överallt.”

There’s no guitars, bass and drums on…yet, but things are looking good so far.

- Bono om rockalbumet med Danger Mouse bakom spakarna.

The Edge tar sedan över och berättar för Williams att bandet bl.a. har spenderat mycket tid i södra Frankrike och även New York för att arbeta med plattan. “Du vet, lite här och var. Vi är som en sorts vandrande minstrel för tillfället” avslutar gitarristen.

På den nyligen uppdaterade specialavdelningen för nästa projekt kan man lära sig mer om vad U2 kommer att göra framöver.

Källa: MSNBC.com

Adam Clayton, Croke Park, Dublin, 2009-07-25//Foto: u2.se (MK)

Om några veckor är 360°-turnén över och vi kommer sannolikt inte få se U2 spela live på några år framåt.  Kvartetten har då slagit tidigare rekord för en världsomspännande rock’n'roll-cirkus och kan säkert känna sig helnöjda med den utmärkelsen för att inte tala om att tillfredställelsen över att ha besökt nya platser både geografiskt och musikaliskt.

I en ny intervju för Rolling Stone berättar Adam om sina tankar kring en framtida turné och kanske är det dags för någonting annorlunda när U2 återvänder till scenen nästa gång?

“Man kan inte göra uppskattningar i förväg när man måste tänka på hälsoaspekten. Vi närmar oss en punkt där vi kan råka på hälsoproblem. Det är ett tufft och slitsamt liv, även om det kan verka tvärtom.” berättar bassisten innan han tillägger att bandet kommer att ta långledigt i höst för att få lite andrum efter de senaste årens liv ute på vägarna. Arbetet med nästa platta, som förhoppningsvis är färdigt för utgivning hösten 2012, kommer att fortsätta på allvar i februari tror han och om två eller tre år från nu gissar han att bandet kan vara aktuella för nästa turné.

Det enda Adam vet med säkerhet är att han vill turnera efter ett albumsläpp, men upplägget kommer att debatteras flitigt innan man fattar ett beslut. “Samma frågor återkommer vid varje tillfälle: Vill ni spela på en stadion? Nej, vi känner inte för det. Vill ni spela på inomhusarenor? Jovars, vi gillar ju att spela på arenor.” Vidare tillkommer tidsaspekten säger han. “Om man spelar på arenor tar det längre tid att ta sig runt i världen men stadionspelningar har fördelen att man kan genomföra en turné på ett par somrar. Så där håller det på.”

Sedan kommer han med sin personliga åsikt och nämner att han föredrar arenaturnéer eftersom de är mycket enklare i sin natur. “Jag tror inte att vi är sugna på ännu en utomhusturné, men vi får se. Om plattan går hem i stugorna på ett visst sätt skulle vi kunna tänka oss det. Vi måste se vartåt det bär och klura ut det tillsammans.” avslutar Adam.

The Edge håller med sin kamrat i rytmsektionen om att det kommer dröja en tid innan de ens vill fundera på nästa turné men säger att oavsett vad som händer härnäst så kommer nästa turné att bli annorlunda.  “Det är jag ganska säker på, men vad det kommer bli har jag absolut ingen aning om just nu.”

För knappa månaden sedan testade Bono idén om just en inomhusturné på en samling brasilianska fans. I en kommentar till önskemål om att bandet skulle spela Love Comes Tumbling svarade han att “om vi gör en turné inomhus så kanske vi kan spela en hel drös med b-sidor och sådana slags låtar. Min uppfattning är att man kan prova den sortens material när man spelar på mindre arenor. Tror ni det kunde vara något?”

Källor: Rollingstone.com samt U2BR.com

Huvudrollsinnehavarna fångade på bild av Annie Leibovitz, november 2010

Ja, det har varit många turer fram och tillbaka; producenters plötsliga dödsfall, ersättare för avhoppade skådespelare, allvarligt skadade stuntmän, inspektioner från arbetsmiljöverk, omskriven musik, dialog och nya manus, nya medarbetare, parodier, finanskriser…listan kan göras hur lång som helst.

Nästan ett helt decennium har förflutit sedan Bono och The Edge år 2002 tillfrågades om de ville bidra med att sätta upp Broadways mest ambitiösa verk någonsin. Ikväll är det tänkt att musikalen Spider-Man: Turn Off The Dark, ska ha sin storslagna premiär i New York City.

Det finns dock indikationer på att det faktiskt kommer att bli av – till slut. Huvudrollsinnehavarna Reeve Carney, Jennifer Damiano och T.V. Carpio har framfört musik från pjäsen och låtit sig intervjuas i amerikansk media sedan en bra tid tillbaka, man har släppt Rise Above 1 som singel och albumet går att förhandsboka via amerikanska återförsäljare som Amazon och iTunes Store.

Dessutom kan U2- eller Spider-Man-fantaster i Sverige med tillgång till musiktjänsten Spotify höra alla 14 låtar som spelats in av ensemblen i sin helhet. För de som inte är Spotify-abbonnenter kan det numera vara värt att notera att nästan 10% av din lyssningskvot kommer att gå åt för att lyssna och kom ihåg att varje låt bara går att höra högst 5 gånger som gratislyssnare.

För att ytterligare uppmärksamma kvällens premiär, och därmed fånga två gröna troll i ett nät så att säga, har redaktionen passat på att uppdatera sidan där vi sammanställt alla fakta och rykten kring kommande U2-projekt. Vilket hoppas att detta är en efterlängtad uppdatering med tanke på att nästan ett halvår passerat sedan sist. Där kan man numera bl.a. se vilka låtar som ingått i Spider-Man-projektet samt vilka av dessa som nu släpps på skiva. Dessutom kan man se Reeve Carney framföra singeln Rise Above 1 live från American Idol nyligen tillsammans med ingen mindre än två av våra favoritirländare på sång och gitarr. Om ingenting oförutsett inträffar flyttas alltså projektet ned under rubriken utgivna projekt under morgondagen. Därefter fokuserar vi på att hitta nyheter om de övriga 4-5 projekten som även de har fått en liten översyn sedan sist.

Låt oss hålla tummarna för att premiären ikväll faktiskt blir av!

5oBjWl7l9Gw

Huvudrollsinnehavarna fångade på bild av Annie Leibovitz, november 2010

Bonos födelsedag uppmärksammas på olika sätt runt om i världen. Det gäller inte bara alla omnämningar, notiser och för den delen längre artiklar i såväl pappersupplagor som nättidningar som vi kan räkna med blir av. Många fans uppmärksammar också dagen på sitt eget sätt. Kanske twittras det glatt ett grattis, kanske uppdateras Facebookstatusen eller bloggen med samma budskap, eller så meddelas omvärlden på annat sätt att vår man fyller år.

För den som känner för att haka på ett redan etablerat initiativ och gratulera Bono genom att donera pengar till välgörenhet, finns Build a Well for Bono’s Birthday som för nionde året i rad hyllar sångaren med en insamling till förmån för rent vatten till Afrikas folk. I år går pengarna till några flickskolor i Benin. När man donerat valfri summa får man möjlighet att även skriva en födelsedagshälsning till Bono (läs mer om vad projektet går ut på på våra kollegor atu2:s sajt här).

Hur firar du Bonos födelsedag? Rycker du på axlarna eller bjuder du hem kompisarna på en U2-kväll? Donerar du pengar, ger du ett mikrolån via Kiva, eller hittar på något annat sätt att ge Bono en födelsedagspresent? Dela gärna med dig av dina tankar på vårt forum!

Källor: U2.com, atu2.com, African Well Fund

Foto: Dave Evans

Så löd tweeten som The Edge släppte ifrån sig i måndags tillsammans med en bild av just taket i nämnda studio. Strax därefter började rapporter om att U2 befann sig i den tyska huvudstaden att dyka upp på fansajter och forum runt om i världen. Bandet ska har rört sig i området kring Hansa Studios och även färdats i en Trabant, allt med ett gäng filmkameror i hälarna.

Allt det här skriker såklart Achtung Baby och det är lätt att spekulera i att det handlar om material till en eventuell nyutgåva av just Achtung Baby. För det är trots allt 20-års jubileum av just det albumet i år, och om man ska tro tidigare rykten så är det just det albumet som står på tur i ordningen av nyutgåvor. Till exempel twittrade den amerikanske singer-songwritern John Vanderslice i höstas om att Achtung Baby remastrades i studion brevid den han själv jobbade i.

På måndagskvällen uppehöll sig bandet i Hansa-studion där de ska ha spelat One ett dussintal gånger, även då med flera kameror närvarande. Kan det vara så att de jobbar på ytterligare en musikvideo till One? Och mellan tagningarna ska herrarna även ha jammat och spelat låtar som inte hörts förr. Spelade  de nygammalt material från Achtung Baby-sessionerna, eller kanske rent av helt nya låtar?

Om det rör sig om material till en nyutgåva av Actung Baby återstår att se, men enligt tyska tidningar ska resultatet av veckans arbete dyka upp i slutet av året, vilket skulle passa ihop med U2s manager Paul McGuinness mantra om att bara placera skivsläpp i tredje kvartalet på året.

Källor: atu2.com, U2tour.de

Gilla U2.se på Facebook här, och bjud gärna in era vänner!

Som om det inte vore nog, kommer även Rolling Stones gamla publikrekord att ryka innan U2 avslutar sin nuvarande turné med en festivalspelning i Kanada den 30 juli i år. Då kommer U2 att ha sålt över 7 miljoner biljetter fördelat på 110 spelningar i mer än 30 länder.

Regnet igår kväll under den andra av tre spelningar i São Paulo tycktes inte störa vare sig bandet eller publiken. Från den magnifika stadion Estádio do Morumbi, kunde fans i fredags höra U2 repa Zooropa (ljudbevis finns här). Den första konserten i São Paulo bjöd trots detta på en låtlista utan några direkta överraskningar, bortsett från Happy Birthday — med starkt stöd av publiken — tillägnad Julian Lennon som enligt uppgift befann sig i publiken och hade fyllt 48 år dagen innan.

Igår var däremot dags. Trots repetitionerna i fredags kan det nog ses som litet av en sensation att U2 slutgiltigt valde att damma av titellåten från Zooropa, ett album som gavs ut mitt under pågående turné med samma namn 1993. Den spelades bara live tre gånger under den turnén, och sedan inte mer. Tills igår. Zooropa blev t o m s k “trending topic” på Twitter i samband med konserten (läs om vad det innebär på Wikipedia), vilket säger något om vilken enorm snackis låtvalet blev i U2-världen.

U2 valde igår även att plocka fram Out Of Control för första gången sedan 2006. Dessutom ser Even Better Than The Real Thing ut att under spelningarna i Sydamerika mer eller mindre ha etablerat sig som öppningslåt, eller åtminstone som ett ständigt återkommande nummer. I övrigt är grunden i låtlistan densamma som under spelningarna i Australien och på Nya Zeeland i slutet av förra året och i Sydafrika tidigare i år.

För oss nordbor är det möjligen svårt att föreställa sig hur det är att se U2 i Sydamerika. Den som har möjlighet att ta sig till Stockholm till helgen (eller under nästa vecka) har chansen att komma väldigt nära “the real thing”: U2 3D, filmad 2006 under Vertigo-turnén huvudsakligen i Sydamerika och Mexiko, visas tre gånger i april på bigrafen Rio. Filmen har visserligen några år på nacken jämfört med när vi publicerade en recension av den, men vi rekommenderar varmt den som inte har sett den att göra det medan det går.

Nu återstår en tredje och sista konsert i São Paulo innan U2 tar nästan en månads paus inför tre konserter i Mexiko City, följt av en rad datum i Nordamerika innan turnén är över.

Källor: Billboard.com, atu2.com, u2.com, U2tours.com, Wikipedia

Under konserten i Johannesburg valde bandet att frångå det vanliga introt med David Bowies rymdepos Space Oddity för att istället gå på scenen till en remix av Get On Your Boots som den sydafrikanska kören Soweto Gospel Choir satt sin prägel på. Inte heller värmde man upp publiken med den ännu outgivna låten Return Of The Stingray Guitar, utan man gick rakt på energipaketet Beautiful Day.

Den nya låten North Star hade letat sig in i setlistan igen, och under I Still Haven’t Found What I’m Looking For gästade den sydafikanske jazzmusikern Hugh Masekela på trumpet. Ytterligare lokal prägel sattes på konserten under Pride (In The Name Of Love) där texten var lite ändrad för att passa som en hyllning till Nelson Mandela.

Kapstaden bjöds på en konsert i samma anda som den fem dagar tidigare, och även den här gången hade bandet plockat dit en gäst som dök upp på I Still Havent Found What I’m Looking For, den sydafrikanska sångerskan Yvonne Chaka Chaka. Konstellationen följde upp med att tillsammans framföra Stand By Me, en cover som U2 inte spelat i sin helhet sedan precis i början på 360°-turnén.

Konserten i Kapstaden sändes live via U2.com och flera andra afrikanska radiokanaler. Var du en av de som lyssnade? Läs vad andra tyckte om konserten och ge gärna ditt eget omdöme på vårt forum!

Källor: atu2.com samt u2gigs.com

McGuinness ger inget exakt datum för skivsläppet men säger att den planeras att släppas lägligt till de Nordamerikanska konserterna som drar igång i maj. Han kommenterar också att titeln Songs Of Ascent som det länge talats om inte är speciellt trolig på albumet som bandet arbetar på just nu.

Det är nu snart bara en vecka tills U2 står på scenen i Sydafrika. Därefter följer ett antal datum under mars, april och maj i Chile, Argentina, Brasilien och Mexiko innan turnén når Nordamerika för de konserter som blev uppskjutna från förra sommaren pga Bonos ryggskada. Kanske dyker det under våren upp låtar som vi inte hört förr? Och kanske kan vi se fram emot en singel inom en snar framtid? Detta kommer vi naturligtvis att rapportera om här på U2.se.

Källa: atu2.com samt U2.com 360° TOUR