utanpunkt

Ökenlitteratur

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Mon, 09 Jan 2012 00:13:00 +0000

Man reser någonstans och man sitter ned någonstans, smakar på stämningen, suger i sig dofterna. Kommer att tänka på en författare. Någon som skrev något som gjorde platsen levande, lockande. Att vilja resa till. Jag satt i en riad i Marrakesh, Marocko och tänkte på landskapet omkring mig. Slas Palmblad och rosor var oundviklig mer av den bild titeln frammanar än själva boken. Något av Sven Lindqvists magiska ökenminnen poppade upp. Innan en resa ut i den eviga sanden skriver han så här någonting (jag har lustigt nog bara läst just den boken på engelska, så här är min översättning tillbaka till svenska. Jag ber härmed om ursäkt för om texten inte till bokstaven överensstämmer med originalförlagan):

En stor lerig sten ligger i handfatet i mitt hotellrum. Försiktigt skrapar jag av leran och sköljer den. Vattnet som kommer ur kranen är svart. Efter att jag tvättat stenen är den rosa som morgonhimlen. Den är i rosa granit och gjord av två rundade segment som påminner om hjärnhalvor.

Ja, nu ser jag – det är min egen hjärna som har anlänt innan mig.

Den är så tung att jag knappt kan lyfta den ur handfatet.

Sedan sitter man där, äter den lätt söta marockanska yoghurten teskedsvis, fryser i en kall ökennatt och funderar på vad man läser där. Där i landet. Om det fungerar också omvänt. Om våra fantasiers destinationer också har en längtan bort, en nyfikenhet på en annan plats. Och om det finns någon ute i världen som sitter och fantiserar om Sverige, tack vare en litterär upplevelse.

Jag vet inte vad jag väntat mig. Slas är för svensk, tänker jag. Lindqvist perfekt men antagligen för oberäknerlig. Torgny Lindgren? Bodil Malmsten? Vilken författare har etsat ”granskog” eller något annat arketypiskt romantiskt in i medvetandena runt om i världen? Jag behöver bara vända huvudet ett kvarts varv åt vänster, till den lilla bokhyllan inklämd intill den öppna spisen. Där står den. Stig Larssons ”The Girl with the dragon tattoo”.

Jag vet, jag borde inte tycka det är deprimerande.

(för den som delar mitt intresse för grönska, har nu min tidigare blogg, Den motsträviga trädgårdsdesignern märkligt återuppstått åtminstone för en kort period – insprierad av öken. Det första inlägget om Marocko finns här.)

Dyrbar litteratur

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Mon, 07 Nov 2011 16:50:00 +0000

Efter att ha varit född och ha levt i Sverige i flera decennier, skickade Försäkringskassan vid min avflyttning (som det tekniskt heter) utomlands, ett brev på e n g e l s k a för att tala om att jag därmed var utförsäkrad ur Moder Sveas trygga kjolar. ”Riktigt så snabbt går det inte”, ville jag svara, ”att förlora sitt modersmål”. Ännu sex år senare lyckas jag stava mig igenom svenska böcker, och suktar efter fler. Också svenska Bokus finner det för säkrast att kommunicera med mig på utrikiska, trots att varenda bok jag beställt är på klingande svedalska. Eller kanske är det för att distrahera från det chockerande faktum, att portot överstiger kostnaden för litteraturen?

I sann landsförädaranda känner jag mig tvingad att kolla vad det skulle ha kostat att skicka samma paket åt andra hållet, alltså från England till Sverige. En tredjedel, ska det visa sig (dessutom vet jag sedan tidigare att det går minst en, ofta två, dagar snabbare åt det hållet). Man undrar vart överskottet går i Sverige. Inte till postkontor (om någon minns, de där för post specifikt avsedda serviceinrättningarna, visserligen med långa, svettiga köer och utan en chans att samtidigt förse sig med dagens mjölk, ett halvt dussin ägg och tamponger, men med damer bakom glasluckor som visste att svänga en stämpel och kunde hela portotabellen utantill), eller lördagsutdelning (en ännu äldre företeelse, jag kanske rent av själv minns fel). Detta lyckas nämligen det kungliga engelska postverket bjuda på, alltså till en tredjedel av priset.

Fast, jag ser att Posten ligger i framkant när det gäller annan utdelning, nämligen 1 miljard till aktieägarna i år. Undrar om de får den på en lördag.

Guldläge

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Thu, 14 Apr 2011 22:32:00 +0000

Först är det på sin plats med en ursäkt. En offentlig avbön. Jag är en skugga av mitt forna bloggarjag. Inget mer än ett oregelbundet återkommande "kanske". Jag skyller på mina noveller. Jag skyller på min långsamhet, och att tiden är snål, räcker nätt och jämnt. Fast visst suger det i inläggsfingret emellanåt. Kanske får man vara glad att man åtminstone har en kroppsdel som är extrovert, social, och som inser värdet av att inte alldeles tappa kontakten med verkligheten. Och er, kära, tålmodiga läsare.

Hur som, jag hade skrivit ett stycke (i en av de långsamma novellerna), där det förekom en död insekt (man kan ju genast ana att det är en munter historia). Det var en symbolisk insekt, förstår man ju. En poetisk omskrivning som det så vackert heter. Metafor. Litteraturen är full av dem. Inget nytt.

Men man väntar sig inte en metafor i det verkliga livet. Fast det var just det som inträffade, alldeles efteråt. Jag öppnade en av mina favoritböcker* senaste året (nä, överhuvudtaget faktiskt), rakt av bara. Mitt i (jag har läst den så många gånger att det inte längre spelar någon roll var jag slår upp den). Där, på sidan, låg en död insekt. Men det var ingen vanlig skrumpen mygga (som man möjligen skulle kunna tänka sig att hitta i verkligheten också på märkliga ställen utan att den därför fick någon metaforstatus). Det var en guldmygga. Hela insekten, från topp till vad de nu har längst ut på fötterna, skimrade som av guld. Bilden är alltså inte manipulerad med (den lyckas snarare inte fullt återge hur guld vi pratar). Sån var den. Fullständigt tillplattad, men i guld.

Vän av metaforer (d v s undertecknad) blev alldeles till sig i tolkningstagen. Vad kunde detta betyda? Och hur stod den i relation till mitt eget litterära flygfä?

Döda insekter skänker guldglans åt nya författarskap.

eller bara

Stoppa in en övervärderad, död insekt i din bok och se den falla platt. Och då menar vi rejält utslätad.

Det är så det är med metaforer, det är en tolkningsfråga.

F-n också.

* Darling River av Sara Stridsberg. Underbar. Grotesk, vacker, obehaglig, ljuvlig. Har du den kvar avundas jag dig.

Dökul

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Wed, 16 Feb 2011 12:59:00 +0000

Med risk för att framstå som fixerad vid det här med döden (minns min euforiska recension av Paulruds ”Fjärilen i min hjärna” ett par inlägg sedan), måste jag få snabbrekommendera en annan skön liten bok som, trots att inte en enda karaktär i den är levande, är allt annat än livlös. Jag har visserligen bara kommit halvvägs igenom den. Halvvägs, eftersom jag läser den endast två eller tre sidor i taget. Längre än så är inte kapitlen i Sum, forty tales from the afterlife (nyss utkommen i svensk översättning, Summan, fyrtio berättelser från livet efter detta). David Eaglemans korta fantasier om vad vi möter när vi dör, är så fyllda av lekfull insikt, uppfinningsrikedom, existensiellt godis och kluriga vändningar av våra föreställningar om döden – och lustigt nog, därmed också om livet – att jag bara mäktar en i taget.

Tankeväckande är bara förnamnet. Engelskan har ett ännu bättre ord för vad den här lilla samlingen är, thought-provoking. Tankeprovocerande. Men inte ett dugg tungt eller svårt. Eller sorgligt.

Det står inte till i himlen alldeles som vi tänkt oss, och mycket verkar märkligt bekant från jordelivet. Och att en och annan blunder görs också i de saliga höjderna framstår, efter ett tag i sällskap med den här författaren, som en rent av dödsviktig livsinsikt.

Den som vill få ett litet smakprov av vad jag yrar om kan gå till Amazon, som bjuder på de första två fantasierna (på engelska) när man klickar på omslaget.

ps. för oss formgivare är också den engelska pocketutgåvan läckert designad av engelska superfirman Pentagram.

Uppåt Väggarna

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Fri, 21 Jan 2011 21:15:00 +0000

Vissa inredningstrender är märkligare än andra. Det senaste året eller så har bokhyllevägg-tapeten presenterats som ett under av kreativitet, en definitiv must-have. ”Visst ser det realistiskt ut!” utbrister man i bildtexterna. Eh? Jag tittar och tittar och känner mig design-illitterat. Är det kanske ett tecken i tiden?, funderar jag. Nu när var och varannan investerar i en Kindle, iPad eller någon annan läsplatta och slutar köpa fysiska böcker. Att limma upp illusionen av ett bibliotek blir måhända en vink till gästerna att man trots brist på konkreta bevis hemmavid ändå har ett litterärt intresse?

Påminner mig om det lyxiga hotellet Lanesborough i London som kallar sin bar ”The Library” (i rättvisans namn ska sägas att de gjort det länge, långt innan boktapeten kom på tapeten), och har inrett det som ett lyxigt, engelskt hemmabibliotek med skinnfåtöljer, tunga gardiner och bokhyllor i ek. Med böcker. Nej, vänta nu, det är inga riktiga böcker, bara de där attrapperna man brukade hitta i möbelaffärer förr i världen. Då ska man minnas att det här hotellet redan i tamburen är inrett med sidenbrokad, guldinfattningar, kinesiska urnor i armhålshöjd, läder, sammet och blomsteruppsättningar värdiga ett furstebröllop. Redan kristallkronan kostade nog ett par årslöner för en normal författare. Så hade man inte råd, eller smak nog, att inhandla riktiga böcker till sin bar? Vad häftigt det hade varit om de istället haft, säg, Dickens, Shakespeare och Pinter där.

Eller är det jag som är tråkigt gammaldags och inte fattar tjusningen med en chick inredningsidé? Put me right, please.

Bild från House & Home Ireland via remodelista.com

En tyst minut

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Sat, 15 Jan 2011 18:08:00 +0000

En lös hund, var min första tanke där jag stod i mitt öppna köksfönster, några trappor upp, andades in den ljumma augustinatten. Undrar var ägaren är?

Min andra var; häftigt stora tassar den har.

Sedan förstod instinkten innan intellektet att jag betraktade en vargs promenad längs Skånegatan i centrala Stockholm.

Som om bytesdjuret, långt inne i mig kände av rovdjurets närvaro åtminstone sekunden innan den civiliserade, rationella människan i mig tog över spakarna. Vänta lite, en varg. Den måste rymt från Skansen. Ändå, hur tog den sig över vattnet?

Natten var tyst, varm, tät. Vargen avspänt trippande, till och med lite nonchalant kanske. Klornas klickande ljud mot stenläggningen. Jag stod blickstilla, allt var fantastiskt.

Plötsligt, fnitter i backen bryter tystnaden. Några hemvändande kroggäster, långt ner mot Nytorget till.

Så långt borta. Ändå reagerade vargen omedelbart och hade med ett par långa skutt sekundsnabbt försvunnit in i buskaget i Vitabergsparken.

Där stod jag kvar, lyrisk. Jag hade sett, nästan mött, en livlevande varg mitt i storstan.

Jag lusläste dagstidningen dagen därpå, men ingenting fanns. Hade jag drömt?

Två dagar senare kom informationen i DN, och man hade ritat ut vargens troliga väg, från Nackareservatet upp över Södermalm och vidare norrut, där den fått eskort av viltvårdare förbi de stora motorvägarna, hade lunchat på en hare och sedan försvunnit till skogs.

Det var en gåva att få uppleva.

Och det lärde mig att vargar inte utgör någon fara för oss människor, de är skygga djur som vill undvika konfrontation – tvekar du, prova att skratta!

I dag håller jag en tyst minut för de vargar som slaktas, som rent röstfiske, uppe i våra skogar.

The Guardian publicerar i dag ett häftigt vittnesbörd (helt omedvetande om Anders Carlbergs jakt antagligen); en man som levt inte nära vilda vargar, utan med dem, bland dem. Och där en varg skyddade sin människovän från en björn.

Läsupplevelser utöver de vanliga 2010. Del 1

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Wed, 12 Jan 2011 17:16:00 +0000

Det första jag såg hos dig var dina avstånd. Man kan inte sjunga alla sånger, sa du, inte för vem som helst.
Men nu när döden fingrar på mig kommer du, försiktig och varm om händerna.
Vi som inte längre kysser varandra.

Orden är Anders Paulruds, ur Fjärilen i min hjärna. En oansenlig pocket – bara 131 sidor – jag av en händelse ramlade förbi på väg till något tåg på Stockholms Central. Gillade titeln. Behövde något att klämma under en tre timmars rälsfärd. Redan på sidan ett drogs mitt tempo ned;

Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.

Resten var en långsam, smärtsam men vacker, smärtsamt vacker, utandning från en man, döende i lungcancer. Verkar dystert kanske, och därmed låter det säkert märkligt att säga att det var något av det mest levande och livsbejakande jag läst på länge, kanske någonsin. Läs den. Själv har jag redan läst om den två gånger, och varje gång öppnar sig nya landskap.

*

Lite sent kanske, komma med en "nyårslista" halvvägs in i januari. Den var lite oplanerad. Men det slog mig häromdagen när jag – åter igen – läste en av dessa miljoner recensioner som hyllar "det avskalade språket", eller "inte ett onödigt ord". Vad är onödiga ord? "När man tänker mer på språket än storyn", säger de som anser sig veta. Det får stå för dem. För egen del älskar jag dessa dubbelbottnade texter, som både bär en berättelse, en framåtrörelse, men som lika övertygande har ett starkt, poetiskt språk. De där passagerna man måste läsa om igen, gärna högt, bara för att språket lyfter och är en njutning i sig, oavsett alla andra skeenden i romanen.

De är få, dessa böcker, både i Sverige och internationellt. Men Paulruds var en av fyra undertecknad lyckligt drunknade i förra året. Nummer 2 presenterar jag inom kort.

Snabba Klipp

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Mon, 29 Nov 2010 17:24:00 +0000

ja, nu menar jag inte inom den obskyra delen av finansvärlden, utan inom den fullt rumsrena delen av kulturen; film förstås men också böcker. Tar man del av de myckna skrivar-råden ute på diverse (främst anglo-saxiska) bloggar blir man itutad vikten av att ”grabba tag i läsaren redan i första stycket”, eller ”sätta huvudkonflikten” redan i första meningen. Karaktärerna ska vara avläsbara; intressanta, konfliktfyllda, älskvärda, starka men svaga, och veta precis vad de vill – redan i ansatsen. Fort, fort måste det gå, för det vet ju alla nuförtiden att alla (andra), från bokförläggare till läsare bara skummar första sidan, eventuellt bara första meningarna, innan domen kommer. Och manuset/boken läggs i kasthögen till förmån för något annat verk som förmår detonera ett komplett drama redan innan första kommat.

Det där lugna, coola, laddningsupptrappande lunket med knäkänningar – när man suger i sig skönt formulerade livssanningar på vägen till att börja känna karaktärer, ana en intressant konflikt och insupa miljöer är förbi. Förbi, swisch. Nutidens rastlösa nesa.

Då måtte det väl ändå hjälpa att läsa en bok med lite ålder. Lite klassisk patina. En från 1919 (året alltså) går väl säker från modern fartblindhet, eller? (översättningen är min oautoriserade):

”Emedan scenen för denna berättelse är den där historiska högen Belpher slott, i grevskapet Hampshire, vore det trevligt att öppna det hela med en maklig beskrivning av stället, åtföljt av några noter om grevarna av Marshmoreton, vilka har ägt slottet sedan fjortonhundratalet. Dessvärre, i dessa dagar av stress och jäkt, arbetar en romanförfattare under ogynnsamma förhållanden. Han måste raskt springa in i mitten av sin historia med lika lite fördröjning som när han hoppar på en spårvagn redan i rörelse. Han måste lämna startblocken med den smidiga snabbheten hos en kanin överraskad mitt i lunchen. Annars slänger folk honom åt sidan och går till ett biopalats.”

Det här är förstås P G Wodehouse (A Damsel in Distress), i färd med att kölhala en trend som vi fortfarande lider av än i dag. Den som tror att Wodehouse låter sig fogas, tror förstås fel. Eller han gör det till viss del, men inte utan elegant ironi. Som när han fortsättningsvis ändå bestämmer sig för att (i pågående fiktion) ”i all hast nämna…” detaljer om familjemedlemmar och de första indikationerna på trassel mellan desamma. När han redan har gjort det, ber han om ”lite tid att nämna dessa få fakta och så är jag färdig. Marshmantons ärofulla förflutna ska jag inte ens beröra.” Vilket han förstås gör, alldeles efteråt, inlindat i och (utskrivet) ursäktat av att hans (fiktiva) nåd själv planerar en bok om sin släkt.

Själv blir jag lite rädd av alla homogena ”råd” från allehanda experter där ute på nätet. Har vi otur står vi om tjugo år med en bokflora som är skriven efter en och samma mall – explosiv inledningsvis kanske, men tam på det hela taget. Nu hoppas jag på några rebelliska P G Svenssons, som kan strö lite salt i maskineriet.

Inåt, inte utåt

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Thu, 30 Sep 2010 12:34:00 +0000

Jag har haft något i bakhuvudet (förutom hästsvansen, då) ett tag. Ville förmedla en känsla som mina övningar i novellskrivandet fört med sig. Men formuleringarna ville inte infinna sig (av den obskyra men starka känslan, alltså), det var som om det hela inte lät sig fångas i ord, lustigt nog. Men, en dag ramlar jag på några flygfotografier (tagna av Jason Hawkes) och då sitter det där, smack. Så är det förstås, skrivandets kärleksmöda; ett virrvarr av möjligheter, val, återvändsgränder, blandat med de smått eleverade ögonblicken då man känner att nu, nu är man kanske på den rätta vägen och dansar småleende framåt tills man hamnar i en ny korsväg. Man brukar säga att man vill hitta ut ur en labyrint, men den här bilden vänder på det, och fångar det som jag känt men inte hittat ord för; det är inåt, längre och längre mot kärnan jag måste sträva.

Har man lite mer välstädat på skrivbordet (och kanske i sinnet) än jag, ser resan möjligen ut så här istället:

För trädgårdsintresserade kan jag dessutom berätta att den översta, byggd av 16000 exemplar av engelsk idegran, kan upplevas vid Longleat House i sydvästra England (nära fantastiska staden Bath som rekommenderas, utanför trädgårdsintresset). Deras hemsida uppger att somliga grejar hela labyrinten på 25 minuter, andra tar sig aldrig in till mitten (jag får undvika att dra för många personliga växlar på den uppgiften).

Den undre labyrinten finns en halvtimmes tågresa från London, vid Hatfield House, en gång lekplats för Elizabeth I (även om just labyrinten helt säkert är yngre).

Ett tecken

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Sat, 11 Sep 2010 16:57:00 +0000

Ber om ursäkt för tystnaden och den sporadiska existensen här och som besökare hos er alla bloggarvänner. Jag kan inte sätta punkt, det känns så definitivt. Men jag behövs på annat håll, och tiden räcker inte till. Kanske får det bli ett osäkert komma,

vi ses igen,

Gamla böcker med uppdaterat språk

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Wed, 04 Aug 2010 11:55:00 +0000

Här i England upprörs man av att Enid Blytons förlag har bestämt sig för att peta i hennes böcker, att uppdatera språket till 2000-talet. Det handlar, så vitt jag förstår, om ganska modesta ändringar, som att man gör sig av med det föråldrade uttrycket "jolly", justerar en "school tunic" till "school uniform" och dylikt. Å andra sidan handlar det om ett strikt kommersiellt intresse att hålla kossan produktiv, den yngre generationen tycks oroväckande allt mindre intresserad av de Fems öden och äventyr på engelska landsbygden.

Varför skulle inte barn kunna läsa - och uppskatta - språkets historiska förändring, och också njuta av det, frågar man sig.

Själv känner jag mig dubbel. Språk förändras, har alltid gjort. Om man kan göra äldre böcker en aningens mer lättillgängliga för en ny generation, istället för att behöva se en mängd litteratur sjunka tillbaka i glömskans biblioteksbeck, är det väl inte så dumt? Ja, rör inte rösten, tonen, författarens ande, för allt i världen. Men ett förlorat "gingo" till förmån för ett modernt "gick" fick i alla fall undertecknad att nosa på Dostojevski och Hjalmar Söderberg. Jag är inte säker på om jag som 19-åring annars hade vågat närma mig dem.

Som barn slukade jag alla Fem-böcker jag kunde komma över. Redan den dåtida svenska översättningen var antagligen "justerad" att passa min svenska åldersgrupp, då. Jag minns mest en fascination över de för mig annorlunda miljöerna, och hur barn och vuxna kommunicerade. Det var dofter från en annan värld, och kanske en annan tid. Ja, och så scones - vad sjutton var det för nåt?

I dag älskar jag språklig bredd, variation, lekfullhet, äventyrlighet, doft, färg. Och det gör absolut inget om det är lite gammaldags emellanåt. Det enda jag inte kan komma över – än – är att hon inte hette Enid Blyton, som jag läste mig till, utan det skulle vara – lärde jag mig först långt upp i åldern – Inid Blajton. Kan inte förlaget uppdatera den biten, please. For all your young, Swedish readers.

Vad tycker ni?

(Bild från Bokus)

Kafka at the seaside

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Mon, 05 Jul 2010 16:50:00 +0000

Somliga fiktiva miljöer, från böcker eller film är så läckra och/eller speciella att man önskar man kunde kliva in i dem. Dessbättre kan man det emellanåt. På 60-talet producerades en numera kultförklarad engelsk tv-serie, The Prisoner. Det var en klaustrofobisk, psykologiskt frustrerande historia med nog så mycket inspiration från en viss, böhmisk mästare på området. Men, förlagd till en brittisk badort, en vykortsidyll.

En engelsk spion avgår, men finner sig snart internerad i denna charmiga by, där han under fruktlösa flyktförsök springer på goa damer på morgonshopping, golfspelande gentlemen, blåsorkester och semestrande par om vartannat bland pittoreska gränder, trädgårdsplanteringar och antika stayer. Men bakom den vackra ytan finns en dold sambandscentral som följer hans steg...

Platsen såg ut som ett fantasieggande kulissbygge på dvd. Men byn, Portmeirion, finns alldeles på riktigt, nästan på väg att trilla ner i en atlantvik.

Man skulle kunna tro att stället var designat och byggt av en till arkitekt omskolad sockerbagare. Istället var det en viss Sir Clough Williams-Ellis som, mellan 1925-1975, förverkligade sin dröm om den perfekta italienska bergsbyn – i Wales.

Ja, han måste tagit en sväng över Diseneyland på hemvägen också. För även om det visst finns mycket smakfulla slängar och massor av nickar mot klassiskt italienskt formspråk så blir intrycket ändå pastischartat – och härligt absurt – med ”renässansfasader” i knallig jordgubbsrosa eller citrongult och ”byahus” i andra skarpa kulörer om vartannat.

Eller aparta möten mellan klassicismer och mer ”folkliga” dekorationer och infall. En vansinnigt rolig promenad blir det hursomhelst.

ps. För den trädgårdsintresserade kan nämnas att planteringarna genomgående är mycket eleganta, och att hela byn flankeras av ett smått imponerande arboretum, en lyxsamling för skogskonnessörer på semester – med inslag som tulpanträd, Douglasgran, himalaysisk ceder, cycomorlönn, silverlind och redwoodträd.

ps 2. Berätta gärna i en kommentar om den fiktiva plats du gärna skulle vilja besöka (oavsett om det de facto går eller inte)!

En sagodrottning med pondus

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Tue, 25 May 2010 10:16:00 +0000

De mytiskt eviga Baobab-träden inger respekt. Redan på avstånd. De är som strategiskt utplacerade utposter med ett högt men milt öga över det afrikanska landskapet. Precis som vår europeiska ek har varje Baobab sin egen form, sitt eget uttryck. Denna dansande dam, en sagodrottning med svallande hårkrona, blev en favorit.

Det sas att varje meter i diameter motsvarar 100 år (och de lär kunna bli upp till 30 m i diameter!). Men första åren växer de långsamt, och är som alla ungar i en vild natur ett lätt byte för hungriga djur. Utanför vår lodge stod en tanig slana, bara ett grovt långfinger tjockt och någon halvmeter hög. Det var ett skott av en Baobab som lyckats överleva sina första – sju – levnadsår.

Detta var mitt bidrag till fotoutmaningen (en av de mest spännande, tycker jag, eftersom precis vad som helst kan dyka upp) jag fått från Malin W i Arjeplog, den går ut på att visa den 10e bilden i sitt bildarkiv. Jag skickar (utan krav) glatt utmaningen vidare till:

och vem helst annars, förstås, som vill anta utmaningen!

Borttappade ord, och ett och annat och.

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Mon, 17 May 2010 14:35:00 +0000

I form av en närmast hallucinatorisk minnesanteckning från anno dazumal – d v s åttiotalet – bjuder jag på en överkurs till det förra inlägget här på utanpunkt; det om nya och gamla produktonstekniker av böcker och andra trycksaker. Här följer oretuscherade redogörelser från det årtionde då undertecknad begick sina inledande övningar på vägen till yrkesidentiteten.

Fullfjädrad formgivare kunde man inte riktigt sägas ha blivit utan att ha visat talang och ekvilibristik i den tidens verkliga hårdvara – vaxmaskinen. Denna i en bruksdesign hämtad nånstans i tysk efterkrigstid; solid, grågrön och brutaltung. Apparaten hade bara en – men oändligt avgörande – funktion; att outtröttligt distribuera ett lagom tjockt, svagt veckat vaxlager på vadhelst som passerade genom dess valsar. Ett slags klister, men utan att fastna mer än att en velande formgivare kunde placera om textdelar och eventuella bilder om och om igen på pannån. Arbetsdagen kunde inte börja utan att denna centralinrättning slogs på och gavs den halvtimme som krävdes för att smälta den över natten stelnade vaxmassan.

Lagom stora sjok klarade vilken kontorsjonne som helst. En formgivare, en riktig formgivare, måste trixa igenom meterlånga, lövtunna längder utan att de krullade ihop sig och blev ohjälpligt vaxkladdiga på båda sidorna. Och små, enstaka rader, eller ett skriande ensamt ord, utan att det för alltid förlorades ner i det heta vaxtöcknet. Metervaran kom från sätteriet och var alltså textmassan på beställd spaltbredd. De lösa raderna och orden emanerade från att redaktören hittat korrekturfel i sista stund – och ingen tid och inga pengar fanns för att göra en omsättning. Likt kirurger lade vi då precisa snitt i raderna med skalpell, tråcklade ut de felade orden, gjorde en passbit av de nya som skulle in, talade vänligt till vaxmaskinen, petade in och sköt ihop den nya meningen, helst utan att slira på precisionen i linjeringen. En svettig vecka med ett stort originalarbete – och en nitisk och maniskt efterklok redaktör – kunde man ha bordskanten full med ord man inte vågade slänga, bara utifallatt. Det hände förstås ändå att utskurna ord oförklarligt tappades bort och man spenderade en halv eftermiddag med att leta ett likadant i satsen. Bara för att ett par timmar senare, med stimmiga kollegor på krogen, få frågan varför man hade ett prydligt litet ”eller” fastklistrat på armbågen.

(Detta är en redigerad version av en krönika, tidigare publicerad i tidningen Tecknaren)

Läs även andra bloggares åsikter om bokproduktion, text, bokhistoria

Staden som mjukvarujätten glömde

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Fri, 14 May 2010 14:21:00 +0000

Häromdagen såg jag Babel på svt play, avsnittet om läsplattor och därmed den teknikrevolution som den klassiska boken står inför. Ja, själva produktionsprocessen har för all del varit datorbaserad sedan länge – från sättning och formgivning till pre-press. Egentligen är det lite lustigt att det tog så pass lång tid innan själva slutprodukten blev skärmpaketerad.

För mig som grafisk formgivare blev digitaliseringen en kick – jag bara älskar de kreativa möjligheterna och precisionen den givit mig. Jag längtar absolut inte tillbaka till ritbord, skalpell och textspalt på metervara! Ändå, när jag snubblar över bilder som jag tog i Goa i Indien för ett antal år sedan, drabbas jag av nostalgisvallning 2.0 (en version som kommer att stå sig)

Jag gick förbi en öppen dörr i den lilla västindiska provinsens centralort. Det slamrade från de bakre regionerna och doftade bekant av trycksvärta. Redan innanför tröskeln förvarades pappersbuntarna, staplade i enorma, svajande torn som nådde ända upp till taket. I nästa rum skymtade något som i mina europeiska ögon såg ut som ett tryckerimuseum – makliga maskiner i gjutjärn, blytyper sorterade i sina kast och svettiga män med svärtade fingertoppar. Jag hade kommit till staden som Adobe glömde. Här inte bara sattes sidorna för hand, bokstav för bokstav, mellanrum för mellanrum – hela tryckeriet var oberoende av elektricitet (för övrigt en opålitlig energikälla rent allmänt i Goa). De tunga pressarna vevades följaktligen för hand (!), ett pappersark i taget.

Men min västerländska, konstnärliga kontroll har ett pris. I reda dollar. Själv befinner jag mig nu i ett läge – för vilken gång i ordningen det senaste decenniet? – då min hypermoderna sätt- och designapparat, eller snarare mjukvaran den här gången, anses så passé att det stora mjukvaruföretaget vägrar tillhandahålla någon uppdatering – jag får snällt betala för en ny fullversion. Det är en högst opassande omodern tanke att tänka att det en gång i tiden kunde gå både ett och tvåhundra år innan man som bokmakare behövde bekymra sig om att uppdatera sina skrivdon och maskinpark. Banne mig sympatiskt.

Det är några år sedan min resa till Indien, men något säger mig att det lilla provinstryckeriet i Goa fortfarande håller Gutenberg högre än Adobe.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, boktryck, bokproduktion, adobe, Gutenberg

En god bok är bästa huvudkudden

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Wed, 05 May 2010 10:59:00 +0000

Jag hittar en ljuvlig historia på nätet. Den är inte pinfärsk, men vad gör det, den är som sagt ljuvlig. Den har något att säga också tio år senare. Det handlar om en trött, kanadensisk journalist som drog iväg från allt och hamnade i Paris, strosade runt planlöst, såg en bokhandel med misstänkt engelskt namn, ”Shakespeare and Company” och gled in för att se om han kunde hitta en pocket. Han fann så mycket mer. Bokhandeln visade sig vara ”ett utopiskt kollektiv”. Butiksägaren, en då 94 årig amerikan, praktiserade en enkel livsstil och mottot ”ge vad du kan; ta vad du behöver”. När butiken öppnade 1951 installerade han en säng bland bokhyllorna och bjöd folk att stanna gratis mot att de hjälpte till i affären – och läste en bok om dagen. När den kanadensiske journalisten anlände fanns där ett dussin sängar till, och under åren hade 40.000 personer sovit mellan lakan och bokryggar i Shakespeare and Co. Bland dessa några kändisar, som Allen Ginsberg och John Denver. I fem månader stannade journalisten och fick enligt egen utsago en grundlig utbildning i god litteratur.

I Svenskan gav gamle förläggaren Gedin häromsistens en syrlig smocka åt dagens giriga förlagsdirektörer och framtiden målades i svart. Branschen verkar se lösningen i spektakulära uppköp, personella neddragningar och aggressiv egenkärlek på distributionssidan. Kanske borde man titta åt ett annat håll istället, slår det mig. Fundera över hur kärleken till böcker uppstår, hur man skapar en livslång relation till litteratur.

Jag undrar om jag skulle ta min kudde och kliva in i Akademibokhandeln.

Fotnot: bokhandelns ägare blev flera gånger uppmärksammad med diverse priser, som franska kulturministeriets utmärkelse ”Officier des Arte et Lettres”.

Läs även andra bloggares åsikter om Förlag, bokdistribution, bokhandel, litteratur

Klorofyll på högsta nivå

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Sun, 02 May 2010 06:00:00 +0000

Vår i England innebär att somligas pannor är kladdigare än andras. Här jobbas ju intensivt inför ett berömt crescendo, den magnifika överdosen klorofyll i slutet av maj. Jag menar förstås Chelsea Flower Show 2010. Alla ni som inte kan med denna hänförelse till stjälkar och blomblad kan sluta läsa nu. Men annars har jag ett tips till alla er av mina läsare som jag vet är trädgårdsintresserade; plantskolan Crocus (min egen hovleverantör, hrmpf) bloggar under våren om upptakten till sagda blomstertillställning, ett race där de själva sponsrar två trädgårdar om jag inte är felunderrättad. På den välskrivna bloggen kan man följa arbetet bakom tillkomsten av detta det hortikulturellt högönskliga. Här får man en glimt av vedermödorna de stora trädgårdsskaparna går igenom. En redan tidigare guldmedaljbehängd Andy Sturgeon, till exempel, har ett litet svettigt elände nere i Italien att välja rätt korkekar, stackarn. Allt i sin strävan att i engelska huvudstaden skapa en trädgård fusionerad av medelhavet, kalifornisk chaparral och anglosaxisk high gardening. Det ska tydligen bli ”en exotisk atmosfär som känns som någon annanstans, men ingen särskild stans” . Var annars än i anslutning till Chelsea Flower Show, denna de oförblommerade excessernas fristad, kan man få ett par mille för en ambition av den typen? Men bloggen gräver långt ifrån bara ned sig i delikata val av gröna mjukdelar och spännande inblickar bakom formgivares pannben. Här får man också se vad de hårdföra grabbarna i kulisserna kan göra med en motorsåg och ett par ton stål, sten, trä eller andra bärande material som kommer att utgöra utställningens så viktiga skelett.

Jag illustrerar inlägget med bluebells (klockhyacinter) – en helt naturlig blomstershow i England så här års.

Inför brasan

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Fri, 30 Apr 2010 10:47:00 +0000

När man bor så här i exil, hamnar man efter ett tag i ett annat vardags- och helgtänk. Följaktligen behövde jag påminnas av en bloggkompis att det är Valborg i dag. Lite pinsamt, jag borde ju som helyllesvensk trots allt minnas våra våtaste, förlåt hetaste traditioner. Men här omnämns inte företeelsen ens som en exotism. I England är Valborg fullständigt okänt, och obegripligt. Beskriver man firandet för en engelsman drar han misstänkt öronen åt sig och ser flimrande, flammande bilder av väna engelska missionärer på bål framför sig. Att jag försöker lugna honom med att det sjungs flerstämmigt av manskör till och är riktigt kulturellt, bemöter han med "Manskör? Hedniskt värre!".

Men till er alla där hemmavid, ni som vet och förstår; ha en vacker, regnfattig, rolig Valborg! Och släng en pinne på brasan åt mig, va.

Piraters läsvanor

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Wed, 28 Apr 2010 13:01:00 +0000

Redan i höstas listade Independent de tio mest piratkopierade e-böckerna under 2009. Men det tål att upprepas. En samlad, smått rörande bild av den typiske bokpiraten.

1. The complete illustrated Kama Sutra
2. Photoshop: Secrets of the pros
3. The complete idiot's guide to amazing sex
4. The lost notebooks of Leonardo da Vinci
5. Solar house - a guide for the solar designer
6. Before pornography: Erotic writing in early modern England
7. Twilight
8. The science of influence: How to get anyone to say "yes" in 8 minutes or less
9. Nude photography: The art and the craft
10. Fix it: How to do all those little repair jobs around your home

... Man kan på något vis se den där välplanerade men katastrofala dejten framför sig. Det måste förstås ha varit the lady som framåt småtimmarna tröttnat på den något enkelspårige monsieur och gått demonstrativ bärsärkagång i lägenheten.

Läs även andra bloggares åsikter om läsvanor, pirater, e-böcker, böcker

Små och stora ord

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Sun, 25 Apr 2010 13:11:00 +0000

The medium is the message, säger man i reklambranschen. Små och stora ord, i olika förpackningar - till vänster i form av den enorma katedralen i York, till höger i mer modesta volymer i fönstret till en bokhandel, en av många som enligt månghundraårig tradition kantat just denna gata upp mot härligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bok-lådor, ord

Bäst-före, och efter

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Sun, 18 Apr 2010 22:32:00 +0000

Jag kliver in från regnet, dagsljuset, samtiden. En obetydlig förflyttning fysiskt, men ett språng i tiden. Som hade en gulnad instamatic-hinna glidit undan ett kort ögonblick, likt en snabb slutare, för att släppa in mig. Sedan står jag där i mittgången, tveksam om i vilket årtionde jag befinner mig. Tvättomaten till vänster (med den obligatoriske ungkarlen i fredagstrans framför den roterande maskintrumman). Damkläder till salu hänger avsvimmade på galgar till höger, bara några steg från frysdisken fylld med mat i koma, bortom identifikation och bäst-före-datum (men med glada tillrop på handskrivna skyltar). Jag går tvekande förbi en grupp öde cafébord med fetblanka vaxdukar och slokande vinägerflaskor. Det bleka ljuset genom de grumliga butiksfönstren, de anonyma varorna, lukten av husdjursströ, surt kaffe, rengöringsmedel.

Jag är den enda besökaren.

Ett par kvinnor en bit bort. De är varandras spegelbilder i flottiga frisyrer och midjeomfång. De stirrar åt mitt håll, markerar revir. Jag är något så ovanligt som en tänkbar kund. Eller kanske bara ett irritationsmoment för interna klubben av halvt vakna butiksägare. Det är det det här är; en sömnig, engelsk lågprishangar som på något obegripligt vis undkommit kommersialismens evolutionslära med livet, något slags liv, i behåll. Som givit själva tiden fingret. Här har inte en stol bytts ut sedan 1963, än mindre en affärsidé. Det skulle kunna ha varit något underbart; en butiksgalleria i originalinredning med autencitet, integritet och kärleksfull nostalgi. Men här blir jag bara deprimerad. Det här är antingen sunkexcentriskt över allt förstånd (och möjligen värt en kulturmärkning i en klass för sig) eller så är det bara sorgligt. Jag kan inte bestämma mig. Affärsinnehavarnas brist på engagemang hänger lika tung som frityroljan i luften. Som tur är distraheras jag då av en boklåda. Jag förväntar mig inte att hitta något, där brevid hyllan av VHS-filmer från åttiotalet. Jag skummar ryggarna av decenniers profitproducerade amerikanska massdeckare. Så ser jag den, Atonement, av Ian McEwan. Jag köper den för ett pund av en förvånad butiksinnehavare. En pocketupplaga som bevisligen trycktes 2007. Jag håller den i handen och låter den leda mig ut i friska luften.

En skavande spegel

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Fri, 16 Apr 2010 11:41:00 +0000

”Om du ger en chimpans lite färg, papper och penslar, kommer den genast att sätta igång. Den kommer att klottra, blanda färger, och helt tydligt ha kul. Så snart du belönar chimpansen för målningen, skiftar attityden. Då kommer den att försöka hitta det knappaste minimum den måste göra för att erhålla betalningen. Njutningen i aktiviteten är förlorad, och godisbiten blir målet.”

Ewan McClure, konstnär

Krig, kärlek och trädgårdsstaket

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Wed, 14 Apr 2010 16:00:00 +0000

Några månader efter att andra världskriget hade brutit ut, 1939, sa Virginia Woolf till Vita Sackville-West, att det enda goda kriget fört med sig för hennes del var att hennes väninna Ethel hade blivit kär i sin granne som, liksom Ethel själv, var 84 år gammal. I åratal hade de levt sida vid sida, hus vid hus, och medvetet undvikit varandra. Men kriget fick dem att börja samtala över staketet som delade deras trädgårdar, och de hade snart funnit sig vara tvillingsjälar.

Se där den som trodde staket var till för att stänga ute, fjärma, avdela, avståndsmarkera.

Överkurs: den ovan amorösa Dame Ethel Smyth var de engelska suffragetternas ledare. Det framgår inte av anekdoten om grannen var man eller kvinna, men the dame sägs ha haft en viss dragning åt det egna könet. Vid 71 års ålder lär hon till exempel ha blivit förälskad i den 30 år yngre Woolf, som blivit både bestört och road, och sagt att det var som att ”bli fångad av en gigantisk krabba”. Men vänner blev de.

(Nu tar jag paus från Sissinghurst fantastiska trädgård och de intressanta människor som är associerade med den, men det finns anledning att återkomma vid ett senare tillfälle, Woolf skrev ju en hel roman med utgångsspunkt från Vita och trädgården, t ex)

Källor: "Vita & Harold. The letters of Vita Sackville-West & Harold Nicolson 1910–1962", redigerade av Nigel Nicolson; samt Wikipedia.

Rosor och krig

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Thu, 08 Apr 2010 08:46:00 +0000

Hade Vita Sackville-West levt i dag hade hon bloggat. Jag läser sporadiskt ur en bok med Vitas och hennes mans brevväxling. De skrev var och varannan dag, omedelbara tankar, upplevelser och reflektioner. Som en föregångare till bloggen, i pappersformat. Jag trodde först att det skulle bli lite torrt och fragmentariskt, men icke så. Gång på gång slår det mig hur direkt texten talar till mig, hur den försätter mig mitt i den nutid som var deras, då. Hur breven utan mellanhänder gläntar på dörrar till en annan värld, emellanåt en annan ”klass”, ett annat tänkesätt. Men också hur känslosamt och nära det är. Det är brev som doftar, andas, lever. Som livet som skymtar i brevväxlingen under krigsåren:

Sissinghurst ligger i Kent i sydöstra England, i perfekt linje ”på vägen” in till London för det tyska krigsmaskineriet. Vitas man, Harold Nicolson, hade blivit parlamentssekreterare och befann sig mitt i de politiska händelsernas centrum i huvudstaden, medan Vita väntade på Sissinghurst, våndades, oroade sig i breven till Harold för att behöva lämna huset och trädgården. Han svarade att han skulle hålla henne direktinformerad, och att hon skulle förbereda sig. Han rådde henne att ”ta ut Buicken och få den servad och fulltankad. Packa den med mat för 24 timmar, och i skuffen där bak lägger du dina juveler och mina dagböcker. Du kommer att vilja ha med dig kläder och annat dyrbart. Resten måste du lämna.” (22 maj 1940).

Två dagar senare skriver Vita att en officer besökt trädgården och bett att få inspektera nejden och att hålla vakt uppifrån det elizabetanska tornet (i vilket Vita också hade sin skrivarlya). ”Han var väldigt uppriktig”, skrev Vita, ”det är inte bara fallskärmsjägare de är rädda för, utan också truppbärande plan som akulle kunna landa på Sissinghursts ägor.”

Samma sommar anländer fler högt uppsatta militärer. Denna gång letar de stora gods att, om det skulle visa sig nödvändigt, använda som högkvarter. ”De blev mycket tagna av Sissinghurst, för detta ändamål, är jag rädd”, skriver Vita.

I augusti hör Vita sex bomber falla alldeles nära, himlen var ”upplyst i rött”, maskingevär på avstånd. Och attackerna fortsätter, år efter år, men Vita stannar på Sissinghurst, vägrar att lämna huset och trädgården hon älskar. 1944 skriver hon om ett fiendeplan som blivit nedskjutet i närheten: ”Då kom ett ensamt plan åkande, sedan en plötslig krevad av maskingevärssmatter, så nära att jag rusade från min säng…och där, bortom rosorna, sköts en ström av scharlakansröda spårljusprojektiler upp mot skyn och ett plan i lågor.”

Citat från boken "Vita & Harold. The letters of Vita Sackville-West & Harold Nicolson 1910–1962", redigerade av Nigel Nicolson.

Scrolla ned för första delen om Vita och Sissinghurst.

Inspiratoriskt: Att se bortom

noreply@blogger.com (nilla|utanpunkt) — Mon, 05 Apr 2010 17:13:00 +0000

Var möter man de stora orden som ställer ens föreställningar på huvudet, som skakar en skönt i grunden? Jag skulle vilja svara att det blir i någon välskriven bok, från parketten i en teatersalong, i en film, eller öga mot öga med ett konstverk på ett museum, emellanåt. Inte trodde jag att jag också skulle finna dem på ett av de där anskrämliga bordställen, de i plast inbakade kundmeddelandena som någon marknadsavdelning tycker jag ska inmundiga samtidigt med den på plats inköpta lunchbrickan. Den typ av annonsprodukt man möjligen kan tänka sig att skrapa av föregående matgästs senap från bordskanten. Men där satt jag, på Sissinghurst Trädgårds café – som trots platsens poesi gav mig den typiska kantinblues man burit på sedan mellanstadiet, och tummade på detta meddelande från våra sponsorer. Det var något med den kalla akustiken, stolsbenens skriande skrap mot golvet, de aptitdödande plastbrickorna. Massutfodringen, helt enkelt, hembakta lavendelshortbread till trots.

Istället för en slogan stod där ett kort citat av Sissinghurst trädgårds skapare, Vita Sackville-West. I de skälvande dagarna innan andra världskriget bryter ut skriver hon i ett brev: ”Låt oss plantera och vara lyckliga, nästa höst är vi kanske alla ruinerade. Trots allt, om jag spenderar 20 pund på plantor nu, kommer de att växa sig vackrare i åratal, och vi kanske aldrig kommer att ha råd med det igen”.

Senare satt jag på den som Vita kallade ”grova bänken” (var ifrån bilden är tagen) i den undersköna, vita trädgården, vid den jord hon stoppade just denna engelska tjuga i. Jag satt där och förvandlades från en person som ser det vackra i en trädgård till någon som har drabbats av en trädgårds magi, förförts till fullständig harmoni och kapitulation.

Redan 1939 skisserar hon den; ”alla vita blommor, med några klungor av mycket blekt rosa. Vit klematis, vit lavendel, vit agapanthus, dubbla vita primulor, vita anemoner, vita kamelior, vita liljor…” Hennes man, Harold Nicolson, tycks förhållit sig ömsom tveksam, ömsom uppmuntrande till Vitas idéer. Han påpekar att hon planerat den vita trädgården i skugga*, nästan utan sol, ”bara en enda stråle vid solnedgången”, men samtidigt utbrister han att ”det är bara en så bra idé att jag vill att den ska lyckas”. Senare fäller han kommentaren att han tyckte att den vita trädgården ”kommer att kräva lite färg”. Han föreslår rosa, ”som i de kinesiska rosorna.” Men säger sedan att han vet att Vita föredrar gula: ”Jag kan tänka mig att komma överens om gult, eftersom det är mer orginellt, och du har ett bättre sinne för färg än jag…det måste vara svagt, blekgult – inget som skriker eller höjer rösten.”

Vita lät sig inte bekommas av Harolds artiga motstånd, eller av kriget – men det skulle ta tio år innan planerna kunde förverkligas.

Det slog mig, där på bänken, att jag i en liknande situation hade agerat långt mer pragmatiskt, handlat konserver eller något annat direkt överlevnadsstrategiskt. Och hur fel jag skulle ha haft. Vita Sackville-West såg längre än så.

Citat ur Gardening at Sissinghurst, av Tony Lord, och Vita & Harold, The letters of..., av Nigel Nicolson

* Placeringen av den vita trädgården flyttades sedan från den skuggiga Lions Pond till den nuvarande.