Världens sista blogg

Det skrivna ordet

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Sat, 12 Nov 2011 18:31:00 +0000

Politikern äntrade scenen.

"Det skrivna ordet", sa politikern, "det är vad som skiljer människan från djuren."

Det skrivna ordet. Inte ordet självt. Ordet, i singular. Människan i singular.

Är det så enkelt, frågade jag mig själv (men tyst), att människan får vara i singular och djuren i plural bara för att båda orden slutar med samma bokstav? Eller hade politikern någon djupare mening med sitt ordval? Hade någon suttit och tänkt, länge, och sedan beslutat sig för vilken kategori som skulle uttryckas singulärt?

Varför, undrade jag, är det viktigt att skilja människan från djuren? Varför, undrade jag, är människan i singular och djuren i plural?

Politiker har makt. Makt är vad som skiljer politiker från djuren.

Varför får inte människan vara ett av djuren? Vad har människan gjort för ont? Jag är inte religiös, arvssynd igger inte för mig.

Jag tänkte att det nog finns fler saker som skiljer människan (i singular) från djuren (i plural).

Pesto skiljer människan från djuren.

Köttfabriker skiljer människan från djuren.

Djuren saknar iPad.

Djuren saknar pölsa. Men jag skulle nog inte gå så långt att påstå att pölsan är vad som skiljer människan från djuren.

Jag funderade på vad som skiljer Politikern från Max. (det är jag som är Max, hejhej)

Politikern har makt. Jag har också makt, men över andra saker och i begränsad utsträckning.

Just den här politikern har dessutom makt över kulturen.

Kulturen, säger Max, det är något som skiljer människan från djuren. Eller, strunta i djuren, något som skiljer människan.

Varför är det just djuren vi ska skilja oss från?

Allmänkritisk hållning: påståendet avgränsar vilka som är människor. Påståendet innebär att människor som kanske använder tal för att föra vidare berättelser, historier och myter inte är människor. Eller är mer djur än människor.

Pölsa skiljer tillexempel människan från träden. Det är inget politikern valde att fokusera på. Att skilja människan från träden. Tycker politikern att människan står närmare trädet än djuren?

Politikern tycker att det är viktigt att skilja sig från djuren. Samtidigt tror jag att politikern, till skillnad från mig, äter djur.

Det finns mer som skiljer politikern från djuren är som skiljer Max från djuren.

Jag tror att vad politikern menade var att det skrivna ordet skiljer människan mer från djuren än t.ex. abstrakt impressionism.

För språket är inte neutralt. Det skrivna ordet är Makt. Bland annat. Det skrivna ordet har rester.

Påståendet att det skrivna ordet skiljer människan från djuren har en historia. Påståendet delar historia med andra påståenden som delar upp människor i grupper, där vissa grupper är närmare djur än andra grupper.

Kulturpolitiker som är mer politik än kultur, det är något som skiljer Stockholm från t.ex. ett träd.

(P.S. På tal om skrivna ord: jag skrev det här blogginlägget för att jag tänkte på två saker: dels Kafka, och dels vad det innebär för en text att använda specifika deskriptiva begrepp för att namnge en person. Typ "politikern", "dörrvakten", "författaren".)

Historien hittills: Hen-reformen

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Sun, 23 Oct 2011 12:16:00 +0000

För drygt ett år sedan bestämde jag mig för att börja använda könsneutrala pronomen i mitt skriftspråk. Jag har inte tagit steget fullt ut, som en del av mina vänner gör, och ändrat mitt talspråk. I vissa säkra och trygga rum gör jag även det (redaktionsmötet, med en del vänner).

Det finns andra som gjort samma sak som mig, många har hållit på längre än mig.

Det här ger mig (oss) en intressant position som åskådare för det språk de andra håller fast vid: det könade språket. Språket med kön som överlägset starkast bestämmande föreställning.

Det här kan jämföras med 60- och 70-talets du-reform: innan den språkliga omorganiseringen var klasstillhörighet (yrke och utbildningsgrad) tillsammans med kön de starkast bestämmande organiseringsprinciperna i språket.

(Här krävs ett klargörande om du-reformen. Det var inte så att folk gick omkring och sa Ni till varandra innan reformen. Problemet var istället tituleringen: Doktor Strandlund/Doktorn, Kommisarien, General Strandlund/Generalen, Chefsjurist Strandlund, Herr Strandlund, etc. Den populärkulturella föreställningen om att du-reformen innebar ett avskaffande av Ni-andet är fel. Ni användes nedåt i hackordningen. Ni var något de rika sa till de fattiga, de som saknade titlar. Du-reformen var i hög grad en praktisk och spontan reform vars behov hade ursprung i urbaniseringen. Det blev helt enkelt ohållbart att hålla ordning på alla titlar. Du-reformen innebar förövrigt att giftasstatus (gift/ogift) och ev. adlighet försvann ur språket, samt att gifta heterokvinnor slapp bli titulerade utifrån sin makes yrke/status/adlighet (doktorskan, etc)

HEN OCH KÖTT

Jag bestämde mig för att börja skriva könsneutralt för drygt ett år sedan. Innan det hade jag i princip bara använt Hen i en del konstverk.

För mig går det här att jämföra med att jag är vegetarian. Jag har inte ätit kött på 12 år. Därför framstår vissa normaliserade delar av köttätandet och köttindustrin som bisarra för mig. Helt enkelt för att jag står utanför. Köttfabrikerna, den tiofaldiga miljöpåverkan som köttproduktion innebär i jämförelse med odling, etc. Saker som köttätare känner till, men som blir synliga och bisarra först när en placerar sig utanför det tankesystem som upprätthålls för att förklara/försvara företeelsen.

Det senaste året har jag konsekvent använt hen i mitt skriftspråk så långt det har gått. Förutom här i bloggen och i artiklar jag skrivit använder jag det konsekvent i min dagbok, i mötesanteckningar, möteskladd och seminarieanteckningar. Jag använder det ganska ofta på Facebook och i SMS - men där glömmer jag ofta av mig fortfarande eftersom de ligger så nära muntlig kommunikation.

VAD HAR HEN LÄRT MIG?

Det här är mina slutsatser än så länge.

1. Pronomen används ofta deskriptivt - något som förstör språket.

Många - både journalister, författare och andra - använder "hon" och "han" lite väl ofta. Det är såklart billigt och tråkigt. Om ett pronomen är allmängiltligt kan det inte användas deskriptivt.

I meningen "Han ville ha sex, men hon hade huvudverk" aktiveras föreställningar om kön och könsspecifik sexualitet. Att pronomen (språkets limfog) har generaliserade föreställningar om människor inskrivet i sig innebär a) ett problem om du inte vill aktivera dessa föreställningar utan beskriva något annat, och b) att många skrivare hänfaller till att låta ett pronomen duga för att beskriva en person.

Alltså: icke allmängiltliga pronomen som kan användas deskriptivt innebär ett fattigare språk.

I meningen "han är homosexuell" vet vi 2 saker:

1. Den homosexuella är en man.

2. Mannen är homosexuell.

Det går alltså inte språkligt att prata om enstaka homosexuella utan att poängtera deras "kön". Något som innebär att det skapas en tydlig, språklig åtskillnad mellan homosexuella män och homosexuella kvinnor.

I meningen "Doktor Strandlund är homosexuell" vet vi tre saker:

1. Den homosexuella doktorn är man (för så fungerade språket och samhället innan du-reformen).

2. Den homosexuella har doktorerat eller är läkare.

3. Mannen som är doktor eller läkare är homosexuell.

Innan du-reformen var det alltså krångligt att skriva en mening om en specifik persons sexuella läggning utan att blanda in både klass, utbildningsgrad och kön.

I meningen "hen är homosexuell" vet vi bara en sak: hen är homosexuell. Det finns inte en massa slask-betydelse och kulturella föreställningar som auto-aktiveras. Meningen handlar om sexualitet. Inte kön eller klass. Hurra för hen!

2. Språkproblem: Manliga sjuksköterskor / sjuksköterskor som är män

Jag (vi) har upptäckt en bugg i svenska språket. Den används hela tiden men märks först när en börjar använda könsneutralt pronomen.

7 av 10 sjuksköterskor är män

betyder något annat än

Vi har 300 manliga sjuksköterskor.

Det ena är helt enkelt fel/felanvänt (tror jag) Att tala om manliga och kvinnliga sjuksköterskor, sexarbetare, riksdagsmän eller whatever innebär ett uttalande om deras beteende.

Hepp! Kul bugg, va?

3. Det går snabbare och smidigare än vad en tror

För mig var anslutandet till den sprudlande hen-reformen självklart politiskt motiverat. Jag trodde att det skulle vara krånligt att sluta min han- och man-beroende. Det tog nog bara några dagar för mig att vänja mig. Redan på grundskolan fick jag lära mig att för många han och hon i en text får den att bli fattig och innehållslös. Att man är ett ord som en ska försöka undvika, de blir ofta lite väl många.

Om inte frågan med könsneutralt pronomen var så politiskt laddat att några könsfundamentalistiska aftonbladet-skribenter gjort det till livsgärning att skrika och gnälla så fort någon använder ordet hen skulle knappast någon uppleva det som ett problem.

4. Motargumenten framstår som bisarra och banala

Könsfundamentalist: "AAAH!!! NI VILL ATT ALLA MÄNNISKOR SKA VARA EXAKT LIIKA OCH HA SAMMA KLÄDER!!! JAG ÄR SÅ AARRRGGG!!!!"

Vi: Det handlar så klart om att människor ska vara mer än sitt kön. Precis som du-reformen innebar att människor blev mer än sitt/sin makes yrke, sin klass och sin giftasstatus.

5. Fortsatta farligheter

Jag är queerfeminist. Jag försöker göra queerfeminism. Men samtidigt: ett könsneutralt pronomen löser inte det grundläggande problemet om fundamentala ordningsstrukturer baserade på föreställningar om kön, sexualitet och kropp. I länder med könsneutral pronomensstruktur finns förtryck. Meningen "Lars ville ha sex, men Marika hade ont i huvudet" aktiverar samma normer och föreställningar som mitt tidigare exempel.

Min övertygelse (som jag inte kan påstå mig dela med många eller alla andra som använder hen) är att diskussionen om könsneutralt pronomen är viktig och intressant: den handlar om språkets ordnande makt, om föreställningar om kön, makt och kropp. Sånt jag tycker är viktigt. Om vi inför ett könsneutralt pronomen kommer nog den disksusionen vi har nu försvinna på ett par år, om vi inte håller fast vid den.

FÖRRESTEN

Jag håller på med ett konstverk om du-reformen. Jag behöver mer käll-material. Det verkar inte finnas mycket skrivet, inte vad jag kan hitta åtminstone. Har du några tips kan du väll publicera det i kommentarsfältet?

KRAM!

Mitt ciggpaket: ett ständigt närvarande vanitas-stilleben

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Tue, 19 Jul 2011 13:16:00 +0000

Google Analytics har berättat för mig att väldigt många som besöker min blogg är intresserade av att sluta röka. Om du googlar på "sluta röka dikt" så är min några-år-gamla dikt om nikotinplåster resultat nummer fyra.

(VANITAVADÅ?
Ett konstverk med vanitas-motiv (vill) utgör(a) en påminnelse om livets förjänglighet, om jordelivets tomhet, en påminnelse om att vi alla ska dö. Det finns mängder med vanitas-tavlor på t.ex. nationalmuseum. Påminnelsen sker oftast genom det som porträtteras - oftast stilleben med ljus, dödskallar, vissnade blommor, brev och sånt.)

Staten har bestämt att just cigarettpaket ska prydas av en minimalistiskt utformad plakett som påminner mig om livets förgänglighet.

Många saker påverkar din hälsa negativt: bilkörning, alkoholkonsumtion, ensidig kost.

Att röka är, som många hela tiden upprepar, ett val. Att fortsätta röka är ett annat val. Jag har bestämt mig för att sluta röka i sommar (igen), mest för att det är dyrt.

Mitt sluta-beslut innebär att jag tänker på rökning varje gång jag röker. På att jag vill sluta. På varför. Och - eftersom staten har placerat vanitas-motiv på mina ciggpaket - på döden.

Vanitas-motiv uppmanar till kontemplation. Jag tror att det är viktigt med kontemplation. Jag tror att det är viktigt att vara medveten om sin egen dödlighet, att fundera på livet och existensen ur ett större perspektiv.

Jag bär alltid med mig mitt ciggpaket. Jag tar fram det minst en gång varje timme. Att placera vanitas-motiv på mitt cigg-paket innebär att staten tar hand om mig: minst en gång i timmen uppmanas jag att kontemplera över livets förgänglighet.

Jag kan inte förstå varningstexterna på något annat sätt. A) de kommer inte få mig att sluta röka, eftersom kommunikation helt enkelt inte fungerar så. Det vet vi. B) Rökning är inte det enda farliga vanebeteende människor sysslar med. Bilkörning, socker, utomhusvistelse och yrken som innebär tungt kroppsarbete resulterar inte i några statligt proklamerade uppmaningar till kontemplation och eftertanke.

Nu när jag slutar röka talar mycket alltså för att jag kommer bli mindre eftertänksam. Jag har därför tagit fram ett antal klisermärken som jag kommer pryda mina olika prylar och miljöer med, för att hålla mitt utomordentligt utomvärdsliga tankesystem ajour.

HUR SLUTAR MAX RÖKA?
Förr sågs det som att vi som har problem att sluta röka helt enkelt är viljesvaga kreatur. "Kan jag sluta äta godis kan rökare sluta röka", sa min engelsklärare på mellanstadiet. Idag handlar det om sluta-röka-coatching och att konsumera (köpa nikotinläkemedel).

Själv är jag praktiskt lagd. Jag kommer från Surahammar. Jag uttrycker ofta, likt värsta borgaren, nedvärderande uttryck som "Trams!", "Någon måtta får det vara!", eller "Flum". Såhär:

Borgarna: Arbetsförmedlingen ska anställa fyra hundra miljarder jobbcoatcher. Anledningen till arbetslösheten är att folk är lata svin.
Jag: Men ush, era förslag om jobbcoacher är oeriöst och ovetenskapligt flum!

Borgarna: Feminismen har gått för långt! Halva lönen är alldeles för mycket för kvinnorna, de måste tjäna mindre än männen! Och heltid, VEM ska ta hand om BARNEN!
Jag: Hallå där, feminism och jämställdhet är jätteviktigt! Någon måtta får det vara!

Borgarna: Om vi skapar ett jättehårt och kargt samhälle, utvisar papperslösa med påsar över huvvet och ser till att det finns väktare i varje brunn, då kommer människor bli riktigt lyckliga och glada!
Jag: Nähe du, ert hårda samhälle är trams! Människofientligt trams!!

Resultatet blir såklart att jag inte kan ta hjälp av vare sig flummiga sluta-röka-linje-coacher, tramsiga och giftiga sluta-röka-läkemedel eller för den delen (TRAMS!!) ta mig i en krage.

Nej, såhär ser jag på det:

Jag röker för att jag är beroende
Det tar ungefär två veckor att bli av med sitt rökberoende. Under de två veckorna kommer jag ha abstinensbesvär. Speciellt de första dagarna.
Anledningen till att jag inte kan sluta hux-flux är att jag inte har haft tid att ha abstinens i två veckor. Jag behöver jobba, gå på möten, ringa samtal, skapa och skriva. Jag har en sambo och en hund.
Om staten ville att jag skulle sluta röka, då skulle staten betala för att jag skulle få ligga i en solstol på en strand där sluta-röka-linje-coacher serverade mohitos och mat medan jag låg där och hade abstinens. Självklart borde jag få sjukskriva mig för att sluta röka, för rökning är ett beroende och beroenden är sjukdomar.

(Förövrigt tänker jag liknande om psykisk sjukdom. Många psykiskt sjuka blir riktigt jävla illa därann på grund av all stress det innebär att inte (kunna) tjäna ordentligt med pengar för ett avslappnat liv. Vi borde ge en massa pengar till psykiskt sjuka och personlighetsstörda, så de inte oroar sig så mycket. Det skulle lösa mycket.)

Alltså:

Jag tänker någon gång under sommaren resa bort, alldeles själv, och vara ensam i två veckor. Då kommer jag kunna sluta röka. Det är en möjlighet jag har, som alla inte har. Det är orättvist.

[EDIT: jag skrev det här inlägget baserat på en tanke jag tyckte var intressant - om ciggpaket vs. vanitas-stilleben - men när jag läser igenom det och ser mina parafraser på befintliga ciggpaketvarningsrutor blev jag lite illa till mods. Tänkte på människor i min omgivning som dött, på de barn jag är väldigt rädd om, på människor i min omgivning med dödsrädsla. Att skriva det här inlägget innebar alltså just det jag beskriver: att jag har tvingats tänka på livets förgänglighet. Det är inget en gör på plojj. Jag låter det ligga kvar ett tag, får se hur jag känner sedan, jag kanske tar bort det. Jag tycker de små skyltarna är fina, finurliga och intressanta, men samtidigt vet jag inte om jag kan stå för dem. Jag var påväg att posta en länk på min FB-wall, men valde att låta bli istället. Får se, får se, det här kanske är för tungt för min blogg. Jag valde även medvetet att låta bli att parafrasera på vissa av ciggpaketens varningsskyltar - det var helt enkelt för smärtsamt. Vissa saker med döden vill jag alltså inte ens tänka på. Och när det gäller potens-skylten: det är intressant tycker jag allt mitt bland alla cigg-varningsskyltar om sjukdom och hälsa påminns vi även om potens och hud.]

Arkitektur, genus och barn

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Sun, 17 Jul 2011 20:27:00 +0000

PROLOG
Tre veckor sedan. Jag är på hundpromenad. Går förbi en lekbark.
Barn 1: "Är du kille eller tjej?"
Barn 2: "Jag tror kille!"
Barn 1: "Nej, tjej!"
Jag: "Det beror på mitt humör. Idag har jag inte bestämt mig."

SCEN 1: PÅ VÄG ATT TRÄNA
Jag bytte till mina (ärligt talat lite småskabbiga) träningskläder. På väg till min förorts simhall. Är på bra humör, har just köpt iPad-tangentbordet jag skriver det här inlägget med. Jag går där och funderar över en mening jag gillar: "fråga inte vad din iPad kan göra med dig, fråga vad du kan göra med din iPad".

Två barn kommer cyklandes, samma barn upplevde genusförvirring några veckor tidigare.

Barn 1: "Hej, du som är kille eller tjej!"
Jag: "Hejhej!"
Barn 2: "Tjej!"
Barn 1: "Kille!"
Barn 2: "Både kille och tjej!"
Barn 1: "Jaha!"

MONOLOG 1: ANDROGYNITET
Ju äldre jag blir, ju svårare blir det att hålla mig där jag vill. Det är där jag trivs (i mitten/utanför). Jag har fastnat i den bekväma mitten, i min förvirring. Jag är/försöker vara medveten om min subjektsposition/hur jag och mina erfarenheter påverkar andra. Men jag vill inte det killiga, inte det tjejiga. Jag vill inte vara kille/killig. Inte heller tjej/tjejig. Eller vill jag det? Ibland, ibland inte, jag vet inte. Men jag är bekväm i min förvirring, jag har beslutat mig för min obeslutsamhet.

Ju äldre jag blir. Nya linjer i ansiktet.

Ju äldre jag blir, nya normer i nya sammanhang. Enklare att leka med kläder och identitetsuttryck som 21-årig mediestudent än 27-årig mediearbetare. Mindre handlingsutrymme. Inte för att jag tror att någon jag jobbat med skulle kommentera något - tvärt om. Alla jag jobbat med har varit väldigt respektfulla till mina egenheter och egenskaper. Däremot... jag i relation till kunder. Jag i relation till strängare normer.

Det är helt enkelt svårare som 27-åring. För jag förväntar mig nya saker av livet. Jag behöver viss bastrygghet jag inte behövt tidigare, för att kunna fungera.

Samtidigt...

Jag kanske är mer vad-det-nu-är nu? Det är nog vanligare att någon frågar är-du-kille-eller-tjej-frågan nu än tidigare.

Samtidigt...

Det där hatbrottet för några månader sedan, när ett gäng ville misshandla mig för de tyckte att jag var bög, men istället slängde av mig från en buss som sedan körde iväg. Busschauffören som måste sett mig i rännstenen i sin backspegel. Tryggheten som förstördes.

Och en fråga: "vadå, SER de din sexualitet?". Nej, de ser min femininitet. Homohat är transhat, de som är homofober hatar det feminina. Det har inget (inte bara) med sexuell praktik att göra, det har med könsuttryck och maskulinitet att göra. Den homosexuella akten är bara ett tecken på den icke-manliga mannen, kanske det starkaste. Tro inte, bara för att de använder homo-ordet som skällsord, att det hela har med homosexualitet att göra. Det är ett enkelt missförstånd, jag vet.

SCEN 2: I SIMHALLEN
Jag tar fram mitt lilla simhallsplastkort och drar det i spärren för att komma in. På en TV-skärm ovanför dörren visas ett gammalt foto av mig för att personalen ska se att jag är rätt person. Max Strandlund står det med godkänt gröna bokstäver, och en bild på mig. Den bilden, tänker jag, där har jag längre hår.

Två dörrar: killarnas och tjejernas omklädningsrum.

Svett, duschar, äckel, toaletter, hålla andan, öppna dörren, ut ur omklädningsrummet.

MONOLOG 2: KÖNAD ARKITEKTUR
De delade omklädningsrummet är, precis som de könade toaletterna, ett i feministiska kretsar kanske väl uttjatatat exempel på könade miljöer. Det kanske är tydligt, visst, men uttjatat. Har jag något nytt att komma med?

(dessutom: att använda barn som saningssägare som jag tänker göra här nedanför är även det lite billigt. Jag vet det, jag pratar bara utifrån det här konkreta tillfället och de tankar det väckte hos mig. Jag menar inte att barn generellt sätt - tillsammans med fyllon och galna - befinner sig närmare någonslags sanning. Det är inte det jag är intresserad av. Barn är små människor/personer, de har bara inte hunnit vara människor lika länge de äldre människorna.)

Såhär:

När simhallen byggdes (på 60-talet) ville arkiteten att det skulle finnas två stora fina omklädningsavdelningar: ett för män, ett för kvinnor. Precis som att någon väljer att bygga könsuppdelade toaletter i offentliga miljöer.

Och så till barnen:

Byggnader är byggnader. De är fysiska och manifesta. Att byggnader har en ålder, en arkitekt, att någon stadsplanerare bestämt var de ska ligga, att en person med några års utbildning har ritat och bestämt hur byggnaderna ska se ut, det är inte alls någon självklarhet. Ens för vuxna, om jag ska vara ärlig.

För barnen i berättelsen kommer (utgår jag ifrån) byggnaderna och arkitekturen före tankarna och slutsatserna.

Det är lätt att uppfatta kön och modellen med två motsatta kön som central och bestämmande eftersom den faktiskt finns inskriven i arkitekturen. I badhuset. I offentliga miljöer. På resturanger. Det finns områden där kvinnor är välkomna, det finns utrymmen där män är välkomna. Det görs viktigt genom (bland annat) arkitekturen.

Arkitektur som framtvingar fysisk segregation skapar även, såklart, ett förklaringsbehov. Att tänka att en liten arkitekt suttit och ritat vid sitt skrivbord verkar nästan mer långsökt än att helt enkelt förstå arkitekturen som naturlig. Den ÄR ju faktiskt där. (som träden i en skog. Eller träden i en park, för den delen: de verkar naturliga trots att de är planterade. Eller: verkar naturliga trots att någon har valt att låta just de träden stå kvar men förstöra alla andra träd för att anlägga en park.)

Att ifrågasätta arkitekturens grundläggande byggstenar uppfattas därför lätt ungefär lika (o)giltligt som att ifrågasätta naturens giltlighet.

Speciellt om du är en sju-åring. Då kan det nog verka som att arkitekturen alltid varit där, att byggnaderna helt enkelt ser ut som de gör. Att de inte kan se ut på något annat sätt, för alla simhallar du någonsin sett har haft könsuppdelade omklädningsrum.

Alltså:

Badhusets omklädningsrum är uppdelat baserat på kön. Det krävs en förklaring kring varför. Förklaringen lyder: uppdelningen är där för att det är viktigt av något skäl. Det här väcker såklart frågor hos de som upplever uppelningen. Vilka är skillanderna mellan män och kvinnor, som är så stora och viktiga att de inte kan byta om i samma omklädningsrum? Vilka tillhör vilken av de två kategorierna?

EPILOG

Frågan jag fundrar på är alltså: varför är det så viktigt för barnen att veta mitt kön? Varför är det något de tycker är så viktigt att de behöver fråga?

Jag har andra egenheter som kan verka mystiska: min ålder är väl ospecifik (jag ser ut att vara mellan 20 och 35, typ). Min klasstillhörighet kan ifrågasättas och diskuteras. Just idag var jag dessutom väldigt sliten, en fråga om varför jag hade trasiga kläder hade jag nog förstått. Men det enda viktiga att veta - verkligen VETA - är vilket av de två könen jag tillhör. Så viktigt att en behöver fråga.

Och jag tänker på arkitektur. Och hur arkitekturen (skapad av kulturen) kan sprida kulturella föreställningar.

(här har alltså ordet föreställning, placerad längst ned i ett manus, en specifik och lite finurlig betydelse. Om du frågar mig. Gör det!)

Flugzeug: att branda himlen

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Tue, 14 Jun 2011 07:47:00 +0000

Okej, nu är vi på resa igen, från berlin till belgrad. Berlinfesten gick jättebra, jättemånga köpte tidningen och var intresserade av oss.

Klockan är sju på morgonen och jag sitter på ett nytt flyg. Vid web-incheckningen valde jag en. fönsterplats långt bak. För att få se ut. Himlen. Molnen. Kan inte vänja mig.

När vi lyft flyger vi en stund mellan två lager av moln. Solen lyser in mellan dem, en strimma av blått syns. Nära lagren, du vet, den här upplevelsen av ett luddlandskap.

Uppenbart 3D-renderad miljö.

Flygbolaget har satt sin logga längst ut på vingen. Allt är vitt, utom himlen.

Flygbolaget lyckas kommunicera sitt varumärke till mig när jag tar del av den för mig magiska flygupplevelsen. Förutom att betala mängder med € för själva resan kan de alltså inte lämna min himmel ifred.

Inte ens i den här magiska miljön slipper jag kommersiella budskap överallt. Här, mitt i ingenting, kommer mördarmonstermiljöbovsmaskinen Flygplanet och våldsför sig på miljön. Inte nog med det, inte ens upplevelsen kan jag få ha i fred. Mitt i allt, en logotyp.

Men nu fick jag ett butterbread, så nu är allt förlåtet.

Flygplansresans distans

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Fri, 10 Jun 2011 14:01:00 +0000

Det är något med att flyga.

När du sitter i ett flygplan ser du att världen är rund. Inte för att markens objekt är små - du har sett saker på distans förut. Du har sett kartbilder och miniatyrer förut.

Det är för att du ser hur horisonten kröker sig. När du låter ögonen vandra över horisonten ser du att den kröker sig. Att jorden är rund. Och liten.

Fast nu ser jag inte det. Nu är det moln.

Det sker mycket förändringar nu.

Jag och en vän har fått konststöd för att göra ett iphone-baserat konstprojekt.

Jag sitter just på ett flygplan med redaktionen för konstmagasinet Ful. Vi är på väg till vår releasefest i berlin. Sen ska vi svänga förbi belgrad.

Det är spännande nu. Mycket förändringar i mitt liv. Jag är spänd och hoppfull. Jag vet inte riktigt vad jag ska satsa på ännu, men jag vet att det kommer bli mer kultur. Konst.

Ny inriktning.

Det här innebär förövrigt att jag kommer få mer tid att blogga. Tro mig, jag har drygt trettio halvfärdiga bloggartiklar i evernote. Nu kommer jag ta tiden.

Ersätt väktare med socionomer! I massor!

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Sun, 10 Apr 2011 20:45:00 +0000

Den där frågan: behövs det verkligen väktare på tunnelbanan? Vad gör de där, egentligen? Jag ser dem aldrig göra något vettigt. Men samtidigt... det kanske inte är för min skull de är där.

Alla dessa väktare i alla dessa tunnelbaneuppgångar säger något om hur vi organiserar vårt samhälle.

1. Fre 10.30 på väg hem: en sliten transperson (tror jag, men vet såklart inte) en bit bort på tunnelbanestationen. Verkar påverkad. Någon säger något elakt. Transpersonen blir rysligt arg. Sex väktare brottar ner transpersonen och släpar iväg henom mot väktarnas slutna, avgränsade förhörsrum. Ni vet, dit de släpar folk ibland. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tar fram mobilen och filmar händelsen (övergreppet?).

2. Lör 01.20 på väg hem: åker buss, lite för långt, missar att gå av. Borde nog tagit taxi. Ett gäng börjar bråka med mig. De skriker åt mig, att jag är bög. Jag berättar att det är sant det de säger, och att de inte behöver bry sig om det. Några i gänget vill slåss med ensamma mig. Det slutar med att gänget lyfter av mig från bussen, lägger mig vid vägkanten och går på bussen igen. Bussen åker iväg. Busschauffören gör ingenting.

Förnedring. Jag reser mig ur diket. Jag tar min taxi. Jag är full. Jag gråter av ilska. Dagarna efter: många hör av sig, många skriver uppmuntrande på Facebook, många är arga.

*****

Okej, så vad har vi här? Jo, 1) en situation där väktare gör et skitdåligt jobb och verkligen kränker någon som redan befinner sig på samhällets botten, och 2) en situation som var hotfull (tänk om de inte gått på bussen igen?), som var potentiellt livsfarlig, där väktare kanske kunnat göra något?

Men samtidigt, vad hade väktaren gjort? Händelse 1 började med en kränkning av en transperson. Väktarna bara tog vid där transofoberna slutade. Om SL's väktare funnits på bussen när jag blev utsatt för hatbrott kanske de bara fortsatt övergreppet? Tyckt att jag gjort fel? Tagit vid?

Det här handlar om begreppet Trygghet.

Betydelseförskjutning
Genom historien har begreppet trygghet betytt många olika saker. Det är inget konstigt, språket utvecklas. Det utvecklas i relation till ideologin, bland annat.

Jag minns inte/levde inte tidigare, när trygghet betydde säkerhet. Det trygga var fysiskt och faktiskt: trygghet att aldrig få falla för långt. Trygghetssystem. Skyddsnät. Trygghet i betydelsen att du inte behöver oroa dig för att falla. Du kommer inte falla särskilt långt. Du vågar testa att balansera, för därunder finns något som hindrar fallet mot botten.

Numera betyder ordet trygghet något annat.

Idag definieras trygghet som en känsla. Det är viktigt att upprätthålla känslan av trygghet.

När polisen för ett tag sedan skulle skryta om sin effektivitet och sina framgångar presenterade de framförallt siffror kring invånarnas (??) upplevda trygghet.

Men... Upplevd trygghet bygger på vad du som individ tror möjligtvis kan hända. Det finns en nästan direkt koppling mellan upplevd trygghet och hur mycket du läser i tidningar om våld och brott. Ju mer brott du läser om, ju större utrymme tar tankar om brotten av din vardag, ju otryggare känner du dig. (om du inte utsatts för faktiskt hot och våld såklart, då tar det överhanden och påverkar även din upplevda trygghet)

Det finns däremot ingen koppling, så klart, mellan den upplevda tryggheten och den faktiska risken för att du ska utsättas för ett brott. Det är en statistisk risk, det är inget du känner av. Inte innan det händer, så klart.

Faktisk otrygghet

Det finns människor i samhället som upplever faktisk otrygghet. Akut otrygghet. Jag skulle säga att transpersonen på tunnelbanan som jag såg i fredags befann sig i en reellt otrygg situation.

Jag tror att hemlösa, missbrukare och utslagna generellt befinner sig i i en otrygg situation.

Flum-definitionen av trygghet som används av polisen och SL får verksamma resultat: det gällar a) att ha många män med batong i tunnelbanan, och b) att städa undan allt läskigt (hemlösa, missbrukare, utslagna, du vet).

Socionomer istället för väktare?
Det här är logiskt:

Vi ger 5.000 macho-män varsin batong, en tvåveckorskurs i hur man använder den, sedan släpper ut dem i tunnelbanan för att öka tryggheten.

Det är klart att de kommer använda sina batonger! Det är ju det enda de kan.

Säg att vi istället anställde 2500 socionomer, gav dem mängder med plåster och släppte ut dem i tunnelbanan efter en akademisk utbildning. Då skulle de utslagna slippa bli misshandlade. De skulle få hjälp i stället. Det vore väl bra?

Lite flummigt?
Det mesta jag säger (och skriver) avfärdas som flummigt av min omgivning. Det går jag med på. Jag skriver och pratar på det sättet. Jag är inte intresserad av konkreta lösningar, jag är intresserad av tankarna och tankefigurerna som bygger upp de konkreta lösningarna. Den här veckan har jag hittat på två helt nya politiska system som jag tycker är skojjiga, skickat skisser på en robot till en vän och pratat lite för mycket om cyborgs. Jag har ett flummigt huvud, det är självvalt.

Men snälla, avfärda inte det här som teori och tankeexperiment! Det är ett konkret förslag, det borde fungera i verkligheten. Vi gör oss av med alla väktare (det är ändå ovärdigt ett demokratiskt samhälle att låta privatpersoner utan erfarenhet eller rejäl utbildning springa runt med vapen på stan). Vi anställer socionomer istället. Massvis, massvis av socionomer.

Tänk på det här:

Det verkar självklart att organisera samhället på det sätt som det är organiserat nu. För vi lever nu, vi ser det inifrån, det verkar naturligt (inte skapat, inte ett resultat av något annat, det verkar vara ett resultat av hur saker är, av tillståndet).

Tidigare under 1900-talet förklarade vi allt i medicinska termer. Brottslighet, sexuell lössläppthet, fattigdom, det mesta beskrev som medicinska problem. Därför låste vi in hur mycket folk som helst på Beckomberga och andra psyk-palats, ofta utan egentlig anledning annat än att vi byggde samhället på det sättet. Samhällsarkitekturen pekade åt det hållet. Beckomberga hade mänger med rum. De var tvugna att bli fyllda för att uppfylla sin roll.

Vi gav tusentals psykologer möjlighet att låsa in folk på obestämd tid i sina psyk-palats. vad skulle de göra, annat än att låsa in folk? De gjorde vad de hade utbildning till. De trodde att de verkade i samhällets bästa.

Precis som väktarna med sina batonger säkert tror att de verkar i samhällets bästa.

Sluta dalta med medelklassen
Slutsatser:

Det är för flummigt att definiera trygghet som en känsla.

Väktare fyller ingen som helst roll i samhället. Vi klarar oss helt utan väktare.

Det FINNS utslagna människor, även om den breda medelklassen inte vill se dem. Att låta väktare städa undan dem är ingen särskilt bra lösning, speciellt eftersom de utslagna inte slutar vara utslagna bara för att de får lite stryk av väktare.

Det vore bättre om det fanns socialarbetare i tunnelbanan. Riktiga socialarbetare, inte farsor och morsor på stan eller fryshuset-kids. Folk med kunskaper och metoder, folk som kan göra riktig skillnad.

Jag har väldigt hög tilltro till effekterna av väldigt många fler socionomer i samhället, förresten.

**
[edit 12 apr '11, efter kommentar från Klara:]

Knyta ihop säcken med akademiska grisar

Klara har påpekat att jag brister i min argumentation kring lång och akademisk vs. kort och praktisk utbildning. Läs hens briljanta kommentar nedan så hänger ni med!

Bristerna i min argumentation beror alltså på att jag helt oförhappanes och helt plötsligt respekterar just socionom-utbildningen, men avfärdar...

yrkesutbildningen för väktare ("de får lära sig hur en använder en batong")
40-talets akademiska psykolog-utbildning ("samhällsarkitekturen var byggd utifrån att de hade tomma psyk-palatsrum att fylla").

Jag kan även tillägga att jag brukar negga över polishögskolan. Jag har läst intervjustudier där många poliser redogör för hur de ser sig som akut-socialarbetare, men samtidigt har jag googlat fram en del uppsatser från polisaspiranter som gjort mig riktigt mörkrädd. Jag återkommer nog till det någon gång i framtiden.

I alla fall...

Socionomutbildningen ("ge plåster till socionomer") låter jag passera utan vidare kommentarer. Något som såklart är problematiskt.

Så här ser jag det:

En situation gällande en yrkesgrupp i det sammanhang jag diskuterar här beror på a) utbildningens innehåll och intresseområde, och b) samhällsarkitekturen.

Väktares utbildning består av hur en brukar våld och vapen. Samhällsarkitekturen pekar mot att de ska använda sina vapen och sitt våld för att göra sig av med det psykiska obehag ("otrygghet") som onormalitet i dess (i samhällets syn) extremaste form utgör. Alltså: de har batonger och ska mota bort de utslagna från tunnelbanan.

Det finns väktare i dörrarna på gay-klubbar. De ska bland annat utgöra ett hinder för homofober och macho-gäng som hatar bögar. Dessa väktare är ofta handplockade och utför ju ett viktigt jobb - ett jobb som polisen inte skulle göra. De förebygger här ett väldigt specifikt och reellt överhängande brottshot.

Försäkringskassan är befolkad av socionomer. Reglerna på försäkringskassan är hårda och bistra, något som får många av oss att oroa oss för våra vänners och anhörigas framtid. Socionomerna på försäkringskassan använder socialtjänstlagen - som de får lära sig ordentligt på sin utbildning.

En anhörig har befunnit sig en hel del i kontakt med psykiatrin. Jag har mycket hög tilltro till hens psykologer och teraputer - de har verkligen lyckats åstadkomma storverk. Här har samhällsarkitekturen varit uppbyggd för att utgöra ett skyddsnät.

Alltså:

Jag har ingen mytisk tilltro till det "akademiska". Ur mitt perspektiv handlar det "akademiska" mest om vissa specifika krav på teorier och metoder.

Jag tror nog att längd på utbildning spelar roll. Jag tror att någon lär sig mer på tre år än på två veckor. Jag tror att någon som använder tre år åt att tänka på socialt arbete eller hur man använder batong kommer ha mer att komma med än någon som bara utbildat sig i några veckor.

Framförallt har jag tilltro till intresseområde. Jag tror att någon som har socialt eller teraputiskt arbete som intresseområde utgör en större tillgång till mänskligheten än de som har våld, vapen och uniformering som intresseområde.

Vi har alltså alla de här människorna med olika intresseområden. Det är upp till oss att bestämma hur vi ska bygga samhället för att de ska få utlopp för att verka inom sitt intresseområde. Det är vad jag menar med samhällsarkitektur.

Slutsatsen jag drar är alltså:

Om vi a) organiserar samhället (samhällsarkitekturen) utifrån en nygammal/annan definition av "trygghet", och b) omprioriterar alla trygghetspengar vi ger till väktare till att istället vara riktade till en grupp människor som har socialt arbete som intresseområde...

...då kommer vi ha ett mer värdigt och mindre iskallt samhälle!

Genusvetenskap: It's Tvärvetenskap, Stupid!

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Sat, 19 Mar 2011 12:02:00 +0000

Ha gärna åsikter om genusvetenskap! Men gör det inte utan att läsa det här. Jag försöker reda ut lite missuppfattningar som personer som inte pluggat samhällsvetenskap och humaniora ofta har om den delen av akademin. Det här är en sammanställning av lite praktiska och faktiska grejjer som kan vara bra att känna till innan du avfärdar genusvetenskapen.

[disclousure: jag har förresten läst genusvetenskap i ett år.]

Jag har ett personligt dilemma här. Jag tycker det är problematiskt att avfärda människors kritik och åsikter som baserat på brist på kunskap.

Därför säger jag: avfärda gjärna genusvetenskap, ha dina åsikter! Men du borde nog inte dömma något som du i ärlighetens namn förmodligen inte vet så där jättemycket om.

Det här är ett konstaterande, inte ett omdöme. Jag värderar inte akademisk kunskap eller akademiska färdigtheter över andra färdigheter. Jag kommer från Surahammar, jag är inte uppfostrad med storstadsmedelklassens nästan religiösa tilltro till det akademiska. Trots det har jag pluggat en del: ett års genusvetenskap, många års mediestudier, litelite juridik och ett misslyckat år med konst och engelska.

Jag tycker det är tråkigt att få mina egna färdigheter avfärdade, speciellt eftersom jag sällan får chansen att försvara mig. Själv är jag alltid nyfiken och intresserad, jag skulle aldrig avfärda någon annans kunskap eller färdigheter utan att först åtminstone läsa några wikipedia-artiklar!

Jag vet, avfärdandet handlar om ideologi. Jag vet, jag använder ett maktimpegrerat språk här - det är dessvärre det enda språk jag har. Det är även det enda språk som finns. Jag vet att ni som avfärdar genusvetenskap gör det av ideologiska skäl. Jag önskar bara att jag slapp den kritik som bygger på helt felaktiga föreställningar.

Alltså:

Makt, inte bara kvinnor

Genusvetenskap handlade från början om en kritik av andra akademiska ämnen, eftersom de ofta utelämnade kvinnor ur historien.

Men ämnet har förändrats.

Idag handlar genusvetenskap så klart en hel del om kön. Men även om andra frågor som har med makt att göra: sexualitet, kropp, postkolonialism, relationen mellan storstad och landsbygd, etc.

Jag pluggade genusvetenskap för att jag ville lära mig om hur makt fungerar. Jag tycker makt är väldigt viktigt, jag tycker det är viktigt att vi som samhälle funderar på hur makt uppstår och påverkar hur vi ser på världen.

Tvär vetenskap

Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt ämne.

Det finns en massa ämnen inom akademin: sociologi, historia, juridik, konst- och litteraturvetenskap, filosofi, etc.

Medie- och kommunikationsvetenskap är också ett tvärvetenskapligt ämne.

Tvärvetenskapliga ämnen jobbar horisontellt - de har fingrarna i alla syltburkar samtidigt. Tvärvetenskaplighet innebär att arbeta utifrån ämnesområde snarare än akademiskt område.

Att läsa genusvetenskap innebär alltå t.ex. att läsa historia med genusinrikting, sociologi med genusinrikting eller litteratur med genusinriktning.

Det finns därmed egentligen inget genusvetenskapligt arbetssätt (metod). När genusvetare sysslar med sociologi använder vi sociologiska arbetssätt.

Om vi återgår till medie- och kommunikationsvetenskap, som är mindre laddat: självklart är det viktigt för oss medievetare att se hur medierna och medieanvändandet utvecklats genom historien! Det är svårt att förstå varför och hur vi läser böcker idag, om vi inte funderar på skriftspråkets och läsandets historia.

Det finns inte många som BARA läser genusvetenskap!

Det är ganska många som läser genusvetenskap. Och du kanske undrar vad vi gör efter examen?

Svaret är: Nej.

De flesta som läser humanistiska eller samhällsvetenskapliga ämnen i Sverige sätter ihop en egen examen, bestående av lite olika ämnen och ett huvudämne.

Min grundexamen (kandidat) består av:

- Medie- och kommunikationsvetenskap (1,5 år)

- Genusvetenskap (1 år)

- Lite konst, engelska och juridik

Min examen är alltså i mitt huvudämne: medie- och kommunikationsvetenskap.

Jag är en medievetare som är intresserad av makt. Jag jobbar med marknadsföring och pr. Jag kanske egentligen inte har mycket användning av genusvetenskap i mitt jobb, men jag vill nog tro att det bidrar till mitt perspektiv på hur medier används och fungerar.

De som läser genusvetenskap som huvudämne siktar ofta på att jobba inom akademin, förresten.

Ideologiskt? Ja, och kritiskt!

Men alla ämnen är ideologiska. I många ämnen svänger ideologierna fram och tillbaks och hit och dit. En ideologisk strömning har makten ena året, nästa år har det svängt åt något annat håll.

Ta medie- och kommunikationsvetenskap som exempel. Inom ämnet finns en massa olika föreställningar som grundar sig på ideologi. Tidigare medievetare trodde att människor blev direkt påverkade av det de såg på TV (kind off). Idag hävdar många av oss att det inte verkar vara riktigt sant. Fast de ideologiska motsättningarna inom medie- och kommunikationsvetenskapen är inte lika infekterade och lika uppe på den allmänpolitiska agendan som inom genusvetenskapen!

Nationalekonomi är ett ämne som jag själv kan ha lite svårt för, eftersom det a) är så otroligt ideologiskt impregnerat, och b) ofta är impregnerat med ideologi jag själv motsätter mig. Men, jag tror fortfarande att ämnet tillför något!

Är det vetenskap? Fråga akademin!

Ska verkligen genusvetenskap få kalla sig ett akademiskt ämne, det är ju så ideologiskt!

Ja, jo, men samtidigt... så länge det använder sig av akademiska metoder och akademiska förhållningssätt så är det ju ett akademiskt ämne.

Det kanske låter lite förmätet, men det måste få vara akademin själv som bestämmer vad som är ett akademiskt ämne.

Det är egentligen rätt ointressant att fråga sig vad som är akademiskt kunskap. Det, om något, bygger på en idé om att akademiska ämnen är överlägsna andra ämnen! Så länge ett ämne använder vetenskapliga metoder och teorier (tvärvetenskap, remember), så är det vetenskapligt!

Det är lite klurigt att förklara varför frågan inte är så viktig. Vi kan jämföra med journalistik. Journalistförbundet ger ut pressleg till folk som jobbar med journalistik. De har alltså definierat vad som är journalistiskt arbete. Men de vägrar uttala sig om vad som är journalistik! Det är viktigt, både för journalistförbundet och samhället, att inte definiera vad som är journalistik.

Om ett ämne finns på universiteten, använder sig av vetenskapliga metoder, då är det ju ett akademiskt ämne. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att något inte kan vara ett akademiskt ämne.

Tillför genusvetenskap något?

Främst är nog genusvetenskap ett kritiskt ämne - alltså ett ämne som kollar på andra ämnen och säger: Hallå! Ni har glömt det här! Eller: hallå, ni verkar ha gjort knasigt här!

Det här är väldigt viktigt. Innan genusvetenskap fanns brydde sig historikerna bara om män och kungar. Sen kom genusvetenskapen och sa: Hallå! Ni har glömt en massa viktiga saker, som påverkar historien! Det tillför såklart mycket till det akademiska ämnet historia.

Tänk själv: det är ju rätt skönt att bli motsagd ibland, eller överbevisad. Det håller dig fokuserad. Det var nog inga historier som ville utesluta kvinnor ur historien. Det hade bara råkat bli så. Sen kom genusvetenskapen och fixade biffen!

Men allvarligt, lär man sig något?

Jag vet inte, jag tror det. Men jag var intresserad av makt redan innan jag läste genusvetenskap, och fortsätte vara intresserad även efter. Jag kanske hade läst samma böcker endå?

Det här är en jätteklurig och intressant fråga. Den handlar om akademin i stort snarare om genusvetenskap specifikt.

Jag jämför återigen med mitt huvudämne.

Jag kan en himla massa saker om medier, hur de används, hur de skiljer sig åt, deras relation till samhället och världen, till ideologin, hur de påverkar människor, dess historia.

Jag tror att eftersom jag har en stor och djup förståelse för medier i allmänhet, så har jag en trygghet och en kunskap att ösa ur när jag jobbar med olika medierelaterade uppgifter specifikt. För ingen kan ju veta precis vilka kunskaper jag behöver kring medier för att sköta mitt jobb. Ingen kan förutspå det. Igår hade jag helt plötsligt användning av en artikel jag läste för en massa år sedan om hur människor började blogga!

Slutsats

Sådär!

Det är såklart okay att inte gilla genusvetenskap som ämne. Men nu när du har läst så här långt, då har du verktyg och kunskap att faktiskt ta ställning på riktigt - inte bara avfärda genusvetenskap baserat på dina fördomar. Kramen!

Ljudböcker är sagoberättande

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Mon, 14 Mar 2011 21:55:00 +0000

En del bloggare och andra har snackat och skrivit om det här med ljudböcker de senaste månaderna.

Jag har egentligen inte mycket att säga i ämnet. Jag vill bara göra en egen reflexion.

Vad snackar de om?
De snackar om vad ljudboken "är" för någonting. Är det en bok? Är det teater? Hur mycket utrymme finns för skådespelande i ljudböcker? Varför har ljudböcker en lägre kulturell status än deras originalböcker?

Jaha?
Ja. Den här reflexionen bygger helt på mitt eget användande av ljudböcker.

Jag lyssnar på ljudböcker när jag ska sova. Jag släcker lampan, lägger mig i sängen och lyssnar på några kapitel. Innan jag började lyssna på ljudböcker brukade jag läsa några kapitel i en bok, eller några seriealbum, men det gör jag aldrig längre. Jag lyssnar på ljudböcker.

Den här kulturella formen känner jag igen. Det jag använder ljudböcker till.

Sagoberättande. Som föräldrar som berättar sagor för sina barn. Det finns visst utrymme för kreativitet och skådespel, men sagoberättandet som kulturell form skiljer sig helt från skådespeleriet. Den framförande parten (föräldern, ljudboksrösten) har inte den tolkande roll som skådespelaren har. Det förväntas inte att ljudboksläsaren/sagoberättaren tolkar om och gör en specifik uppsättning av verket, det finns knappast någon regissör inblandad. Det är en person som läser rakt upp och ned.

Ur mitt perspektiv är det ointressant att jämföra ljudböcker med teater. Eller radioteater. Eller radio. Eller något annat modernistiskt påfund.

För sagoberättandet är en egen kulturell form, med en alldeles egen historia och roll i vår kultur. Muntlig tradition, berättande, det har funnits länge. Det var så kunskap överfördes innan skriftspråket uppfanns (nej, jag säger inte att det det är någon slags exotisk rest från en svunnen tid, jag säger att det finns ett utrymme och att det är intressant i sig).

Alltså:

Jag tycker inte om att ljudböcker jämförs med teater, eller den diskussion om ljudböckers värde som jag sett. Ljudböckerna är en digital variant av en kulturell form som har sin aldeles egen position i kulturen.

Anekdotiskt (disclaimerrrr)
Okej, det här är självklart något jag skriver för att försvara min egen position och positionera mig där jag anser mig höra hemma trots att jag är en person som lyssnar på ljudböcker. Till Ljudbokens Försvar, kanske jag borde har skrivit i stället.

Kommer iPaden att lyckas?

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Mon, 14 Mar 2011 21:33:00 +0000

Läsplattor (alltså iPads och alla efterapningar) säljer som smör. Kommer de förändra allt och innebära en justering av hur vi lever kulturen?

Jag är helt övertygat om svaret:

Jaa!! Allting som lanseras, som tidigare omnämnts i scifi, lyckas.

Internet (all cyberpunk, Gibson t.ex.)
Mobiltelefonen (startrek, star wars, och exakt ALL annan scifi)
Smartphonen (the General Device, även den finns i exakt ALL scifi)
Rymdresandet

Varför är det så? Jag vet inte, men det är helt uppenbart sannt (vadå, det står ju på internet, åtminstone nu, det är självklart helt korrekt).

Kanske är det så att scifi, även i dystopisk Gibson-form, öppnar upp för kulturell positionering och ger fantasin utrymme för specifika handlingar. Om någon börjar fantisera på något, då betyder det helt plötsligt att det är tänkbart. Fantasin kanske får en position i kulturen. Den positionen är det sedan bara att inta. Det är alltså enklare att lansea en mobiletelfon, Internet eller iPaden än exempelvis underhudsfettssaft (saft gjort på ditt eget underhudsfett).

Finns läsplattan / iPaden i Scifi?
Det digitala papret, eller en platta som du trycker på för att saker ska hända, DET har vi ju sett tusenmiljontals gånger i scifi-filmer, seriealbum och romaner.

Framtiden?
Om du lyckas producera och distribuera något av det här kommer du göra succé och bli rik:

Jet Pak
Flygande bil
Ögonscanner-lås till dörr eller dator
jättestor insekt eller en utomjording
Laserverktyg
Hologram-datorskärm
Könsobestämdhet
Glasögon (snygga) med inbyggd datorskärm
Samhälle som helt styrs av en dator
Robot-kompis
Robot-husdjur
Sex-robot

Det här cafét är deprimerande.

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Sun, 13 Mar 2011 16:27:00 +0000

Jag satt på mitt favoritcafé. De stängde tidigt eftersom lokalen är abbonerad ikväll. Det enda cafét i närheten är det här.

Jag har råkat hamna här några gånger. Alla gånger har det varit samma sak:

Favoritcafét har varit fullt eller stängt. Jag har behövt sätta mig någonstans för att fördriva lite tid, kanske en fika inplanerad. Nu ska jag åka och jobba men först om en timme.

Här är det alltid tomt. Det är bara jag här nu.

De spelar lugna favoriter.

Det är fruktansvärd musik. "en sång för alla dom..." fyfan.

En kompis till mig var en dag väldigt kissnödig. Hen gick in här och frågade om det gick att låna toaletten. "Nej, tyvärr" blev svaret. Min kompis förklarade att hen var väldigt kissnödig, och verkligen behövde låna toaletten. Som vanligt var cafét helt tomt, trots att det var öppet. Svaret: "mm, jag vet, men tyvärr".

De har liksom lagt baren så vi som sitter i cafét har utsikt över hornsgatan. Istället för den trevliga gatan ner mot vatnet.

En man kom just in, ensam, beställde en kaffe. Sitter nu och nynnar med i "en sång för alla dem som inte hittat nån". Han sitter ensam. Vi är två här nu.

Det här är inte ett subkulturellt café. Det här cafét kommer aldrig vinna gulddraken. Det här cafét hamnar en på av misstag.

Jag har varit här tre gånger:

C var stängt, för det var röd dag
C var fullt, skulle träffa V, satte mig här så länge
C stängde tidigt (det här är alltså idag), behöver slå ihjäl en timme.

Alltså seriöst.

Jag har varit här i tio minuter. Jag blir galen. Jag tar min kaffe som take-away itället, och går.

Over. Out and over. And out.

**

(edit, lite senare, lite mättare: ingen ska bli ledsen för att jag är lite neggo. Idag var personalen trevlig.)

Idag är det internationella kvinnodagen!

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Tue, 08 Mar 2011 21:37:00 +0000

Internationella kvinnodagen finns. Nu är det upp till oss vad vi gör med den. Vi deltar, dansar, festar.

Visst, vi kanske hade formulerat det annorlunda om vi skapat det idag. Mer intersektionellt, feminismen har utvecklats en hel del sedan 1910. För inom det feministiska skeppet ryms även antirasism, postkolonialism, queerhet, kroppsaktivism, psykaktivism. Vi är, numera, en röra. Det var det inte 1910. Då var det kön. Klass och kön.

Det finns ett oändligt utrymme som vi behöver ta oss. Internationella kvinnodagen är en del. Det finns ingen motsättning mellan den dagen och andra dagar. Eller andra fighter.

Som på 1'a maj. Som på pride-festivalen. Vi tar plats. Utrymme. Vi påverkar rörelser i en riktning, genom att finnas där.

Jag firar internationella kvinnodagen genom att kolla på feministisk konst på webben.

Jag är inte på en feministisk fest idag, men jag firar själv hemma hos mig genom att påbörja nya projekt jag längtat efter länge.

**

Jag har inte gjort mycket annat politiskt än att blogga ett tag nu. Jag har inte haft några sammanhang.

Den här våren har jag blivit inbjuden till sammanhang. Till konstsammanhang. Till radikala sammanhang.

Nu ska jag återinföra det aktivistiska i mitt liv. Så firar jag. Epic, eller hur?

Nycklar, spärrar, gränser

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Mon, 21 Feb 2011 23:10:00 +0000

I förra blogginlägget nämnde jag en tankefigur som jag återkommit till då och då de senaste åren. Jag tror att jag nämnt den i bloggen tidigare, men hittar inget inlägg om den. Därför:

Tankefiguren är såhär:

Vi rör oss i mönster, i en slinga. En fysisk slinga, den innebär reell, fysisk förflyttning.

Det här handlar om det fysiska rummet, ingen teoretisk upbyggnad. Det här handlar närmast om arkitektur.

Jag rör mig i mina slingor. Jag passerar ständigt genom spärrar ofta avsedda specifikt för mig och ett fåtal andra - ingen annan kan röra sig i min specifika slinga.

Idag har jag tagit mig igenom följande spärrar:

- 08.35 Tunnelbanespärr
- 08.55 Kod, Ytterdörr, jobbet
- 08.57 Nyckel och larmkod, jobbet
- 17.36 Tunnelbanespärr
- 17.46 Kassa, mataffär
- 18.10 Entré, gym
- 18.55 Ytterdörr, hemma
- 18.58 Lägenhetsdörr, hemma

Jag använder mina verktyg för passage utan att tänka på det. Jag drar mitt betalkort, jag slår mina koder, jag använder mina nycklar, jag visar mina plastkort.

Vill jag resa någonstans - vart som helst - viftar jag med mitt pass.

Det som hände i torsdags var att en av dörrarna i min slinga slog igen

Nycklarna är makt. Nycklarna är symbolisk makt i materiell form, som påverkar min faktiska, rent fysiska tillgänglighet till fysiska utrymmen.

För makten om tillträde till olika kulturella rum beskrivs ofta i kulturella termer. Möjligtvis hänvisas till att kultur får fysisk manifestation. Men manifestationen är inte i rummet i sig, det är linjerna som är manifestationerna. Och linjerna - gränserna - är mer än bara manifestationer. De är själva verksamma.

De är verksamma även när de inte manifesterar sin kulturella särprägel. Dörren var låst, men kulturen var överens om att jag hade tillträde. Lägenheten är ju Min! Egendom, ni vet.

Utan pengar är du hungrig. Utan nycklar till ett hem fryser du. Utan pass är du "papperslös"eller "illegal" (dessa vedervärdiga begrepp. Hur kan människan vara illegal? Äckligt sätt att se på medmänniskor, att referera till dem som illegala).

Det som händer om du är fattig, saknar bostad, saknar arbete, saknar "papper", är inte bara att du nekas tillträde till vissa rum.

Det innebär framförallt att du nekas passage genom vissa spärrar. I fösta hand är det dörren - inte rummet innanför - som avgör om du är välkommen eller inte. Och reglerna, såklart. Kulturen.

Precis som kartans linjer.

Du vet - linjerna på en karta. Är du född på rätt sida av en socialt och kulturellt beslutad linje (i Sverige, t.ex.) innebär det vissa kulturellt skapade, men endå existerande, rättigheter. Rättigheter som verkar naturgivna, men självklart inte är det. (det här är klassisk, postmodern kritik av det moderna samhällesbygget, så det känner du säkert igen).

Det intressanta är de där fiktiva linjerna:

a. Fysiskt manifesteras i form av passkontroller.

b. Reproduceras i form av låsta dörrar, tunnelbanespärrar, kassaband och andra gränser som manifesterar kulturellt bestämda maktförhållande om egendom och tillträde.

Intressant? Jag vet!

Nästa gång är det min tur

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Mon, 21 Feb 2011 21:01:00 +0000

Det här blogginlägget är copypastat från min dagbok. Ni vet, jag har nämnt den förut!

Det här är en kort berättelse på två teman som är viktiga för mig:

1. Solidaitet
2. Nycklar

"nästa gång är det min tur", det är innehållet i ett SMS. Det stod mer i det där SMS'et.

Jag ville egentligen skriva ett svar, något om att det är vad jag brukar säga. Karma, solidaritet, whatever, viktigt är det.

Jag vågade inte svara. Jag hade skickat ett SMS, hen hade skickat sitt svar. Jag ville inte verka framfusig och inträngande. Jag hade stört hen nog den natten. Vi kände inte varandra. Hon hade hjälpt mig, trots att hen inte var tvungen. Eller det var nog just det: hen var tvungen. Ingen annan kunde göra det.

Vardagens solidaritet
Såhär var det:

Jag var ute med E (hund, red's anm) på kvällspromenad. När jag släppte ytterdörren till hyreshuset bakom mig kom jag på att jag inte hade cigaretter med mig. Jag stoppade ner handen i fickan för att ta upp nycklarna. De var inte där. De var i mina träningsbyxor.

Jag var utelåst. Klockan var 22.59. Vårt kvarter var helt öde. Jag tänkte att jag skulle kasta snöbollar på vårt fönster för att väcka P (sambo, red's anm). P hade somnat i soffan, med hörlurar. Hen hörde ingenting.

Letade efter mobilen. Den låg på mitt vardagsrumsbord.

Det kom ingen. Jag var utelåst. Med hunden. Värmer E under jackan, hen är en väldigt liten hund.

Paniken: Jag kunde inte ringa hem, jag kunde inte ringa någon annan. Gatan låg öde. Alla låg och sov. Ingen vaknade av mina snöbollar.

Efter mer än en timme, utomhus, i torsdags (mitt i vintern, red's anm), någon kommer.

En granne, från ett annat hus. Vi testade om Hens nycklar fungerar till min port. Nope, de funkar inte. Det hela slutar med att jag, klockan 00.32, får komma in i hens hem (hens två barn vaknar) för att leta reda på telefonnumret till P (vem kan telefonnummer utantill nu för tiden?) och ringa henom.

Efter en halvtimmes ringande och ytterligare ett par snöbollar lyckas vi väcka henom. Yrvaket släpps jag och E in i vårt hem.

SMS'et
Jag lägger mig i sängen. Stelfrusen. Jag virar in hunden i en filt.

Jag skickar ett SMS till grannen som släppte in mig och E i sitt hem mitt i natten: "Nu är jag hemma, tack oändligt för hjälpen".

Hen svarar att det inte var någon fara.

Hen svarar, "nästa gång är det min tur".

Solidariteten
Jag blev upprymd, kunde inte somna. Det är faktiskt precis vad jag brukar säga! Att vi måste hjälpa varandra. Nästa gång är det min tur.

Inte kanske min tur, för det är garanterat. Livet är långt, fyllt av med- och motgångar.

Vi hjälper inte varandra av liberala själ (för vår egen skull, för att må bättre, av egoistiska skäl). Vi hjälper varandra för att det behövs. För att nästa gång är det min tur. Eller någon jag älskar. Eller bryr mig om. Eller, helt enkelt, någon annan. Ibland behöver vi hjälp. Ibland hjälper vi till.

Därför blev jag glad. Lycklig. Kunde först inte somna, men när jag väl somnade var det varmt och skönt och jag drömde vackra drömmar om det där som du knappt får tycka längre: att vi behöver bry oss om varnadra. Att solidaritet är viktigt.

Det var väl fint?

Nycklarna
Avslutningsvis: jag har en tankefigur i mitt huvud, som jag funderat en hel del på. Jag har skrivit om det i min dagbok, i min journal (en svart, analog bok jag alltid har med mig, red's anm). Jag har pratat om det massor. Men aldrig skrivit om det här.

Men det blir för långt. Jag beskriver den i ett separat blogginlägg.

.

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Fri, 18 Feb 2011 12:49:00 +0000

Neo-separatism

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Wed, 16 Feb 2011 22:00:00 +0000

Men Max, måste du sätta ordet "neo" framför exakt ALLT, hela tiden? Det kanske du frågar dig.

Svaret är: njaea. Jo. Ja. Jo, helst.

De senaste veckorna har jag diskuterat separatism en himla massa, med många olika personer.

Separatism har två egenskaper (bland annat):

Separatism är jätteviktigt. Livsviktigt.

Det är plågsamt att skapa separatistiska sammanhang.

Varför "Neo"?
Det är viktigt att sätta ordet Neo framför Separatism idag, helt enkelt för att det har funnits tidigare former av separatism. Med både bra och dåliga resultat. Som vi ska dra lärdom av.

Neo-separatismen är vår separatism. Vi som lever här och nu är medvetna om tidigare former av separatism. Världen går inte bara runt i cirklar och viraler. Hur vi ser på världen utvecklas, förändras och baseras på våra slutsatser av tidigare dragna erfarenheter.

Livsviktigt
Det är livsviktigt med separatism eftersom en ibland behöver få vara i miljöer med personer som har gemensamma erfarenheter kring en specifik subjektsposition. Jag har haft utomordentligt mycket utbyte av mina separatistiska sammanhang. Queerseparatistiska sammanhang. Där människor haft syner på, och erfarenheter av, sexualitet och kön som liknar mina egna.

Jag satt i styrelsen för en pride-festival. En programpunkt hette "träffa styrelsen". Ett heteroman (gissar jag) gick dit och försökte ställa oss till svars för vad kända homosexuella artister gjorde på scenen. Vi, i egenskap av "de homosexuellas styrelse", skulle enligt henom ställa saker till rätta. Hen fick hållas, det här var inte ett separatistiskt sammanhang. Men det är vad separatistiska sammanhang syftar till: att inte behöva börja om hela tiden. Att få prata utan att avbrytas av de som alltid annars har sina tolkningsföreträden.

Jag hade nog knappast mått så bra och varit så stabil som jag är idag om det inte vore för mina olika separatistiska sammanhang.

Att skapa separatistiska sammanhang är problematiskt och smärtsamt. Speciellt om du som jag är queerfeminist. Att skapa ett separatistiskt sammanhang bygger på att ta sig tolkningsföreträde, att utesluta, baserat på regler och principer.

Jag är inte kritisk till separatistm, jag försöker hitta lösningar. Det är viktigt. Läs den här texten så: jag är För (i en värld där språket tvingar in oss i något av två separata, ömsesidigt uteslutande alternativ i dualistikt motsatta föreställningsvärdar är det en poäng viktig att göra).

Det finns många former av separatism: queerseparatism som kritiskt kan granska och diskutera det quuera och icke-queera, icke-heterosexuella sammanhang där heteronomen kan nagelfaras ur ett kritiskt och utomstående perspekt (minns att ingen står utanför heteronormen, även vi som inte är hetero gör kön och sexualitet varje dag).

När uppstår problemen?
Problemen uppstår vid uteslutandet. Uteslutandet kräver en gränsdragning och innebär utövande av makt.

Som jag ser det: problemet är att Uteslutandet sker i identitets-termer, trots att syftet med uteslutandet har med subjektspositioner att göra.

Väntaväntavänta, jag kan förklara.

Ett queerseparatistiskt sammanhang, där är bara queers välkomna. Uteslutandet sker alltså i termer av identitet. Vem är du? Hur är du?

Syftet med ett queerseparatistiskt sammanhang är att kunna föra samtal kring specifika frågor, kring gemensamma erfarenheter och funderingar som vi queers har gemensamt.

Ett problem uppstår när männikor hamnar i kläm, människor som stämmer in på syftet men faller på andra sidan av den uteslutande mekanismen.

Eftersom jag inte vill göra någon upprörd tänker jag inte dra några exempel. Men om du läst så här långt vet du nog själv vilka exempel jag talar om.

Vad är lösningen?
Vi måste hålla kvar vid våra separatistiska sammanhag. De som kritiserar oss för dem har ofta inte riktigt hajjat konceptet, eller så är de själva det faktiska beviset för sammanhangens värde.

Jag skulle säga att lösningen är att definiera gränserna betydligt hårdare och basera dem tydligare på subjektsposition, mindre på (det fiktiva och alltmer värdelösa begreppet) identitet.

"Det här separatistiska sammanhanget är för dig som har självupplevda erfarenheter av icke-heterosexualitet, och som vill diskutera och konceptualisera heteronormen ur ett queert, neo-marxisitskt perspektiv".

Jag vet, jag vet, det här exemplet är fånigt.

Vem ordnar de separatistiska sammanhangen?
Det är viktigt med folk som inte snackar och ska tänka igenom allting så himla mycket hela tiden, utan helt enkelt gör något. Startar den där separatistiska studiecirkeln, eller klubben, eller teatergruppen. Det är viktigt. Annars skulle inget bli gjort.

Det är lätt, om du är en sån människa, att bara köra på. Det är egentligen inte helt smart av mig att sitta här och blogga och kritisera. Det du gör är värdefullt, jag älskar det.

Jag tänker inte säga "du måste tänka mer", eller något annat sjukt, nedlåtande.

Jag säger:

"Jag måste tänka mer".

Ja.

Det här är vad jag tänkt hitils. Snälla, avfärda det inte. Jag har torkat tårarna ur ögonen på människor som upplevt hur de utesluts ur sammanhang där de velat känna sig hemma. Det är ett reellt problem.

Och som världen börjar arta sig nu är vi, med våra sammanhang, viktigare än någonsin. Allt blir otryggare för varje dag, känner du inte?

Jag kritiserar inte någon. Jag försöker komma på en lösning. Hjälp gärna till :)

Bloggen kommer ur brevet, inte ur dagboken

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Sun, 02 Jan 2011 15:48:00 +0000

Bloggen är en kulturell form. Bloggen har en specifik estetik, ett eget språk. Ofta beskrivs bloggen som någon form av dagbok. Det blir därmed både perverterat och farligt att publicera dagböcker på nätet. Dagboken hör nämligen till det privata.

Det uppstår lite problem i diskussionerna, om vi tror att bloggen är en dagbok, bara en dagbok, och direkt sprungen ur dagboken. Bloggandet blir ett hot - att blogga är att ta det mest privata av människornas tankar och göra allmänt tillgängliga för all överskådlig framtid.

Människorna/bloggare är, om du har det här synsättet, helt jävla dumma i huvudet. Det är synd om människorna/bloggarna. De vet nämligen inte vad kärlek/hemligheter innebär.

Men jag tror inte att det är synd om människorna. Eller bloggarna.

(okej, här vore det såklart på sin plats med något citat eller någon liten fotnot till någon som beskriver bloggar på det sätt jag polemiserar mot, men sånt orkar jag inte med. Inte idag. Då hade jag skrivit en uppsatas istället, nu gör jag inte det. Jag bloggar för att det är kul. Fotnoter är roliga, men inte på samma sätt.)

Historia är bra

Det är inget fel med att se nya kulturella former som utvecklingar av gamla historiska kulturella former. Det är viktigt och intressant, till och med. Om du kollar på de tidigaste försöken till tv-sändningar (hur förvirrade tv-journalister inte vet var de ska kolla, inte lärt sig hur de ska förhålla sig till TV-kameran) kan du lätt dra slutsatsen att TV'n från början blev en utveckling av radions språk. Innan TV-producenterna uppfann ett sätt att relatera till den rörliga bilden. Om vi tänker lite mer på tilltalet hos TV'ns hallåor - alltså det direkta, att prata direkt till en fiktiv tittare som ju faktiskt inte finns, att titta direkt in i tv-kameran och prata om ett "vi" (vi vid TV'n, publiken och hallåan tillsammans) - så var även det vanligt i radion redan innan TV'n kom. En röst i natten som talade direkt till radiolyssnaren, kanske berättade något. Okej, nu blev jag långrandig, det var inte meningen. Sorry. I alla fall...

Rent praktiskt uppstod bloggen som en samling länkar - en slags kurering av det som skett på nätet sedan senast. De första bloggarna skrevs av tekniker som publicerade länkar till intressanta webbplatser. Bloggen var en slags portal.

Då var bloggen inte social. Då var bloggen inte en del av ett pågående samtal. Då var bloggen bara ett ord som definierade ett användningsområde för en hemsida.

Sen hände något. Bloggen blev social. Många miljoner människor började blogga.

Då drogs slutsatsen att bloggen var en dagbok på nätet.

Dagboken finns

Jag skriver dagbok. I en hårt krypterad fil långt in i min dator, väl gömd, finns en textfil som innehåller mina djupaste tankar och hemligheter. Dem kommer du aldrig få läsa. Den tilltänkte läsaren i min dagbok är jag själv (jag skriver i du-form). När jag till sist dör kommer min dagbok dö med mig.

Det finns en annan kulturell form som faktiskt liknar det som vi gör med våra bloggar: brevet.

Det är nämligen såhär, att innan vi 80-talister sysslade med tonårsbrevväxling, så var brevskrivande en viktig social verksamhet. Människor brevväxlade. Förde långsamma samtal med sina nära och kära, om viktiga saker.

Brevsamlingar mellan kända författare och filosofer har publicerats i bokform. Men brevskrivandet var inte förbehållet de skrivande: bloggande var hur människor höll kontakt över stora avstånd. Kanske har nu någon gång sätt brevsamlingen hos en äldre släkting. Jag levde aldrig i en tid när brev var en central kulturell form - jag ser brevskrivandet i ett romantiskt skimmer. Så klart.

Bloggen är ett öppet brev, skrivet till alla

Det är främst (men, såklart, inte bara) ur brevet som bloggandet (den kulturella formen, beteendena, språket) utvecklats till vad det är. Att förstå vad bloggande "är", vad bloggare sysslar med, varför vi bloggar, kräver att vi ser till vad brevskrivande är/var.

För i breven skrevs om förtroliga saker. Men ofta skrevs för att även andra skulle läsa. När brevet skickades gavs det även bort. Blev en del av en annan människas liv. Om jag skickar ett brev till dig är jag fullt medveten om att dina vänner, din familj, dina barn kan komma att läsa det. Det vet jag när jag skriver. Jag skriver det endå. Jag skriver personligt endå.

Blogginlägget är ett öppet brev, oftast utan direkt avsändare. Den som känner sig manad får svara.

Det finns små microkollektiv av bloggare. De läser och kommenterar varandras inlägg. Det är så bloggar hänger ihop - i små kluster. Avgränsade. Alla kan läsa, men alla vet att alla inte kommer läsa.

Det här vet bloggarna. De skriver med medvetenhet om vilken form de publiceras i. Bloggare är inte dumma. Inte generellt.

(Det här blogginlägget är snabbt nedknappat - det är därför det saknar bilder och sammanhang. Jag har just skrivit dagbok för första gången på ett halvår. När jag skrev dagbok insåg jag även att jag inte uppdaterat min blogg ordentligt på många månader. Jag vill verkligen lägga mer tid på min blogg, jag tycker det är kul och givande. Jag gillar när jag får svar. Men jag har haft mycket annat för mig. En mer detaljerad beskrivning av mina senaste månader och varför jag inte uppdaterat min blogg ordentligt finns i min dagbok.)

Önskelista

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Thu, 25 Nov 2010 17:24:00 +0000

Jag säger det nu, så behöver vi inte snacka om det mer. Jag har alla prylar jag behöver. Jag har önskat mig fred som present sen jag var barn, men ingen har riktigt fattat piken. I år är jag mer konkret. Kära tomten:

Ingenting
En brunn eller ett träd. Möjligen en get eller ett får, men motvilligt. Inte till mig, till någon annan
Jättemånga nummer av Situation Stockholm. Jag kommer slänga dem allihopa, det är inte en tidning en delar med sig av när en läst ut den.

Det är vad som skulle göra mig glad. Inget annat, verkligen, ärligt! That's all, tjipp och hej!

Livet kan vara så underligt, ibland

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Sun, 21 Nov 2010 14:13:00 +0000

Två föräldrar, på tunnelbanan. Och ett litet barn, som heter Anton. På eftermiddagen. Ganska tomt.

Mamman går för att hämta en banan i barnvagnen som står kvar i det där utrymmet vid dörrarna.

Mamman står där och letar efter sin banan. Den är borta. Hon står där ganska länge.

Pappan: "Du är ivägen! Hallå, Marie, du är i vägen!"

Mamman hittar bananen. Går tillbaks och sätter sig. En mamma och en pappa och ett barn. Barnet får bananen.

Pappan: "Du var i vägen. Det var en man som stod bakom dig, han ville gå förbi, men du var i vägen. Han gick åt andra hållet, satte sig längre bort."

Mamman: "Va, verkligen? Näeh?"

Pappan: "Jo, du var i vägen. I flera minuter."

Mamman: "Men gud, näe?"

Pappan: "Jo."

En tystnad, ganska lång, uppstår. Mamman och pappan kollar på sitt barn, som äter en banan. Som mamman hämtat.

Mamman sneglar mot mig. Bort i gången, mot mannen som inte kom förbi. Hon kollar pappan rakt in i ögonen.

Hon säger med en science fiction-romans allvar: "Livet kan vara så underligt, ibland."

****

Jag log för mig själv. Jag fortsatte le hela vägen till mötet (om hur personer med psykiskt funktionshinder porträtteras i media) som jag var på väg till. Jag berättade historien om den lilla familjen på tunnelbanan. Måleriskt - jag förklarade hur mamman såg ut. Väldigt könat, hon var yngre än pappan, blond, modellsnygg. Du vet, jag berättade det hela väldigt könat.

I min berättelse var mamman pantad. I min tolkning. Att stå i vägen för någon utan att märka det, på tunnelbanan när en letar efter en banan till sitt barn Anton, det är vad som gör livet underligt.

Sen drömde jag.

Och vaknade. Med lite skam och skuld.

För det var inte bananen mamman påstod var underlig, eller att hen var i vägen utan att märka det. Det underliga var livet.

Jag håller med henne. Livet kan vara så underligt. Ibland.

Ibland är livet underligt, för ibland sitter du och pratar med en partner eller en vän, och det enda som finns att prata om är något så alldagligt som en banan. Livet är fullt av dramatik, viktiga beslut, måsten och begär. Men ibland är livet bara soft. Livet är underligt, eftersom det ibland kretsar kring frukt.

Praktisk, enkel och billig queer nätaktivsm, någon?

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Sat, 23 Oct 2010 12:50:00 +0000

De senaste veckorna har två grejjer kopplat till unga hbt-personers psykiska (o)hälsa snurrat runt i den svenska delen av det sociala internet - dels ett uppmaning att bära något lila nu på måndag, dels en stark film där en Amerikansk lokalpolitiker försöker inge hopp hos unga HBT-personer.

Jag på en Pride-parad för en massa år sedan

Allt är (något som gått många svenska debattörer förbi) kopplat till en YouTube-kanal med namnet "it gets better", där vuxna amerikanska HBTQ-persosner berättar för unga queers att det faktiskt kommer bli bättre så fort de får makt att flytta från sina påtvingade familjer och lämna sina påtvingade skolkamrater.

Mitt förslag här är att vi gör något liknande, i Sverige!

It gets better project

Unga HBT-personer mår psykiskt betydligt sämre än jämnåriga heteron, något som gäller både i USA och i Sverige.

Ganska kort inpå varandra tog ett antal amerikanska ungdomar livet av sig, eftersom de blivit mobbade för sin (ibland självidentifierade, ibland bara tolkade) homosexualitet.

Eftersom flera sådana självmord skedde under en begränsad tidsperiod, uppmärksammades de en del i media.

Ett gay-par startade en youtube-kanalen It Get's Better, där de publicerade en video med sig själva, där de berättade för unga HBT-personer att det blir bättre.

De försökte, med inspiration från Harvey Milk, inge hopp.

Massor med kända och okända vuxna homo- och bisexuella och transpersoner spelade in filmer där de berättar om sig själva, hur de blev mobbade som unga, hur allt kändes riktigt mörkt, men hur det faktiskt kan bli bättre.

Akut aktivism

Det är inte en skolkurator eller en lärare som säger att saker "kommer gå över", det handlar inte om att säga att "du måste hålla ut".

Det handlar om att ge ett större sammanhang. Att förklara att just i den värld du nu befinner dig i så är du konstigast av alla, men om några år kommer du kunna befinna dig i andra sammanhang där du inte alls är konstig. Där du är vanligt ovanlig.

Det handlar om att säga vi har varit där du är, vi (inte alla, VI) vet faktiskt vad du går igenom just nu, och vi ger dig här konkreta, riktiga berättelser om vad du kan göra sen. Om hur du faktiskt kan tänka på en framtid.

Det är nämligen inte självklart för en deprimerad 14-årig HBT-person i Surahammar att det finns en framtid. Eftersom alla val kring vad du gör och är tas av andra, eftersom du inte kan välja din familj eller dina skolkamrater, eftersom du kämpar med en identitet som du inte får någon vägledning i, så är det inte så jävla lätt.

(här vill jag lägga till, så att det är tydligt, att jag fått mycket stöd av min familj.)

Bättre än teater

Jag var länge med i ett nu vilande teaterprojekt som heter (hette?) Kunq. Vi var ett gäng unga personer som stod på scener och berättade om oss själva, våra liv och våra berättelser för andra unga HBT-personer.

Alltid stående ovationer. Alltid gråtande publik. Inte för att vi alla var underbara skådespelare (jag har tyvärr insett att skådespelaryrket aldrig riktigt varit något för mig. Jag är blyg och har akut scenskräck!)

Vår publik älskade oss eftersom vi gav dem något de inte kunde få någon annan stans: deras berättelser. En berättelse där de faktiskt var tilltalade.

Det finns klara paralleller mellan det vi gjorde, och det amerikanska Youtube-projektet It gets better. Men det amerikanska projektet är både mer och mindre än så. Det är något konkret, som riktar in sig på ett konkret problem.

Det finns ingen proffessionalism här, inga statliga bidrag, inga som får pengar, inga regissörer eller scenografer, inga löneutbetalningar, inga personliga varumärken som stärks, inga karriärer som startas. (nu påstår jag inte att kunq var det, men i kunq-projektet fanns en del tankar om fokus på oss i gruppen snarare än vår publik.)

Varför är det genialt?

Mig, som barn i Surahammar.

Det här projektet får gigantisk spridning. Scenhändelser (teater) är begränsade i tid och rum, svårtillgängliga. Om det vore TV-sänt i stället skulle det vara svårt att se - risken för upptäkt vore för stor. TV'n är ofta centralt placead vardagsrummet. Böcker går inte att gömma, och är faktiskt ganska svårtillgängliga.

Eftersom filmerna är tillgängliga via nätet, och dessutom är så korta, är de alltså med andra ord ständigt tillgängliga, i en miljö där unga queers (och alla andra) redan befinner sig.

Filmerna på Youtube når målgruppen vid rätt tidpunkt. Om någon idag söker svar eller är konfunderad slutar det ofta med rundvirrande på nätet. Chansen att budskapet ska nå målgruppen i precis det ögonblik då det är som nyttigast är alltså stor!

Som kommunikation sett är filmerna konkreta, specifika och avgränsade. Det här är knappast uttalat hos skaparna, men eftersom många säger saker i filmerna som de själva hade velat höra som unga innehåller filmerna följande centrala komponenter:

a) Akuta lösningar på det speicifka problemet

b) En större berättelse, en långsiktig lösning, en berättelse om en praktiskt tillgänglig framtid

Min youtube-film

(jag har skrivit ett manus till en sån här film, men jag är inte nöjd med det så jag tänker inte publicera det här och nu)

För att göra det mer konkret kommer här ett exempel på ungefär vad jag skulle säga i en sådan kort Youtube-film:

- När jag var liten kände jag mig fastlåst, var deprimerad och ensam i Surahammar. Det var sant, jag hade inte valt Surahammar, jag hade inte valt skola och de som gick där.

- Det finns en massa saker du kan göra för att hitta sammanhang (som ingen berättar om). Du kan gå med i QX.se och chatta med likasinnade. Anonymt. Du kan kontakta RFSL Ungdom.

- Så fort du slutar skolan kan du flytta till Stockholm, skaffa ett jobb och en andrahandslägenhet.

- När du flyttar till Stockholm kommer du vara välkommen in i ett sammanhang med andra homo- bi- och transpersoner som är precis som dig. För det är så det funkar. Vi samlas här, sen stöttar vi varandra.

Konkret, tydlig och målrelaterad kommunikation med nästan löjligt tydlig målgruppsanpassning, med andra ord.

Ska vi kanske göra det här?

Som du kanske märker är det här något jag funderar på att göra.

En bra dag att starta vore nu på måndag, då en massa människor runt om i Sverige kommer bära lila för att synliggöra unga HBT-personers psykiska ohälsa. En kampanj som nog tyvärr mest kommer vara viktig för oss som deltar, men inte för de unga HBT-personer vi tänker på.

Samtidigt är jag kluven. Jag vet inte ens om det är ett nyttigt budskap att sprida - kanske kan det tolkas som att det de känner inte är på riktigt. Kanske är det skadligt att inge hopp på det här sättet. Jag vet inte.

Jaja. Vad säger ni?

Psykosen, samhället och psyko-aktivismen

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Sun, 17 Oct 2010 12:19:00 +0000

Det här är berättelsen om psykosen. Om samhället. Om säkerhetspersonal. Om hur vi relaterar till varandra i vårt samhälle. Om rädslan för det sjuka. Och slutligen, om mig.

Lördag eftermiddag. Helg. Jag och P är på väg till Kulturhuset, vi ska gå och kolla på lite olika utställningar (jag vill se Håkan Lindbloms Translaytons, men vi tänkte även se de andra utställningarna på kulturhuset). Sen ska vi veckohandla. Sånt gör vi, så är det med vardag.

En person som sitter direkt bredvid oss reser sig upp och börjar skrika rakt ut, börjar aggressivt skälla ut en person som står längre bort i vagnen. Hur hen är lurad. Hur samhället är skit. Väldigt aggressivt.

Personen hen skriker åt finns i den skrikandes fantasi. Eftersom personens existens resulterar i en utskällning, är den fiktiva personen i den skrikandes hjärna högst reell och får en högst faktiskt inverkan på den skrikandes liv.

Skrikarens fiktiva antagonist blir högst reell även för mig, eftersom den fiktiva personen får en utskällning organiserar jag om min hjärna till att det faktiskt står en fiktiv person där, som får en utskällning, vars svar jag inte kan höra.

En psykos. Personen som stod och skrek rakt ut i luften hade en psykos, såklart.

Psykoser är inget att vara rädd för. De ser rätt obehagliga ut ibland, men ganska många människor har psykoser som kommer och går i ett i övrigt relativt ordnat liv. Andra människor som lider av psykoser har inte ett ordnat liv.

Just den här personen med psykos var väldigt aggressiv.

Hade hen varit mindre aggressiv hade jag pratat med henom, såklart, för så gör vi, så måste vi göra, vi måste ta hand om varandra. Jag har aldrig haft en psykos, men jag fattar att det är jobbigt och att en behöver lite hjälp. Det syns och märks. Det har jag fått berättat för mig. Om jag hade en psykos skulle jag vilja att någon pratade med mig och försökte hjälpa mig.

Personen med psykosen var aggressiv och explosiv. Jag var inte säker på hur hen skulle reagera om jag började prata med henom, jag var rädd att hen kanske då faktiskt skulle bli aggressiv mot mig. Jag är inte stark nog, jag skulle inte själv kunna hjälpa henom att ta sig till en vettig plats med vettig hjälp.

Det behövdes förstärkning.

Synen på den psykiskt sjuke

Vilka bestämmer över vad det är att vara psykiskt sjuk?

Svaret är (förutom psykologerna, psykona själva och politiker som beslutar över psykvården): filosoferna och journalisterna.

Filosoferna använder den psykiska sjukdomen som en tankefigur som stöd i diskussioner över vad människan och samhället är. Filosoferna använder den psykiska sjukdomen för att kunna fråga sig vem det är som är frisk och vem som är sjuk.

Filosoferna använder den psykiska sjukdomen som ett verktyg. Som tapetseraren använder sina nubbar och sin coola lilla precisionshammare.

Journalisterna skriver små berättelser om den psykiskt sjuke. Antingen utgör den psykiskt sjuke Hotet, eller det Ultimata Offret. Vi skiljer på det Ultimata Offret och det Delvisa Offret, det blir smidigare så. (begreppet Offer har en dubbeltydighet som jag bejakar)

Hotet: psykot som dödar människor, som får en psykos och slår vilt omkring sig med vapen. Det Ultimata Offret: personen som är helt utlämnad till sin psykiska sjukdom, som inte har några andra personlighetsdrag än sjukdomen, som är ett offer för psykvården, sjukdomen, samhället och allt. Det fullständiga och ständiga, som helt saknar andra personlighetsdrag än offrets.

Det här innebär en exotisering av det psykiskt sjuka.

Exotiseringen leder till att det psykiskt sjuka hamnar i annorlundaskapet, i ett landskap utanför vårt Vi, något som händer någon annan.

Exotiseringen innebär att det psykiskt sjuka blir läskigt, hotfullt, främmande. Om det uppträder i vår närhet kan det vara svårt att förstå.

Ovanligt vanlig

Vi som upplevt psykisk sjukdom eller psykiska störningar hos oss själva eller personer i vår direkta närhet får en avdramatiserad bild av det psykiskt sjuka. För oss är det en del av vad en människa är, varken mer eller mindre. Ibland är det tillfälligt och försvinner efterhand, ibland stannar det för alltid.

För vissa av oss blir psykiska sjukdomar eller störningar helt enkelt något som är en del av en vardag. Och det vardagliga är sällan exotiskt. Sällan farligt eller extremt. Vi får ett nyktert och ogenerat förhållningssätt till det psykiskt sjuka, eftersom det visar sig inte vara något speciellt.

Ta vanföreställningar som exempel. En person kan ha vanföreställningar under perioder. Då gäller det för anhöriga att hantera vanföreställningarna, inte förstärka dem och inte alienisera sig. Omgivningen behöver förhålla sig specifikt till vanföreställningarna. I övrigt fungerar personen som vem som helst, såklart. Att umgås med personen innebär, förutom att förhålla sig till vanföreställningarna, precis samma saker som alla andra relationer.

Jämför med en person som använder rullstol för att ta sig fram. På vissa områden behöver vissa hänsyn tas (vi kan inte gå i trappor tillsammans, vi använder hissen istället). Det är det enda. På alla andra områden behöver inga specifika hänsyn tas (vi kan fika och prata om konst i vilket fall).

Här är ett exempel på det värsta någon kan göra mot någon med vanföreställningar:

En journalist som heter JS skrev i en pr-branshtidning för några månader sedan en vedervärdig artikel. En person har vanföreställningar som innebär att hen tror sig ligga bakom alliansens valkampanj. JS väljer att göra en hånfull interjvu med en person med vanföreställningar, där hen låter personen fritt beskriva sina föreställningar helt oproblematiserat. Sen publicerar JS sin artikel.

Det här är såklart både farligt och omoraliskt. Det är farligt för personen JS beskriver, vars vanföreställningar såklart förstärks och kanske cementeras. Det är omoraliskt, eftersom sättet vi beskriver verkligheten på är medskapande av hur vi förhåller kollektivt förhåller oss till verkligheten. Här har journalister ett stort ansvar, något Sundling helt skiter i.

Genom att skriva journalistens namn gör jag det här blogginlägget sökbart. Jag brukar inte skriva människors namn i min blogg. Precis som JS gjorde sitt intervjuoffers vanföreställnings sökbar för alla hens framtida kärlekar, vänner eller arbetsgivare. Ibland krävs det att vi tänker. Vi lever i en tid där handlingar behöver börja få reella konsekvenser.

Tillbaks på tunnelbanan

Jag och P flyttade faktiskt längre bort i vagnen när vår medresenär gav uttryck åt sin psykos.

Jag brukar inte göra så. Jag brukar börja samtala. Jag brukar försöka få reda på hur det är fatt, om jag kan göra något, ringa någon, hjälpas åt. Jag skämdes så klart över att jag flyttade längre bort, det är inte så vi ska göra. Det vet vi. Men personen hade en för aggressiv och explosiv psykos, jag var helt enkelt inte säker på att jag kunde hantera situationen.

Två av SL's trivselvakter gick på vagnen. De stod tysta vid dörrarna, den ene kollade på sin mobiltelefon. Personen med psykos satt tyst. Vakterna följde med en station. De hade uppenbart en lugnande inverkan, även om de själva inte förstod det. Nästa station, när det var dags för trivselpersonalen att gå av, gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag litar nämligen inte nämnvärt på väktare och deras intentioner. Men, trots allt:

"Ursäkta, det vore nog bra om ni följde med en station till."

De kollade på mig som om jag var någon slags idiot, den ena svarade "men vi ska av här".

Jaha. Ja, dåså.

Lite senare reste sig personen med psykosen upp, skrek åt tunnelbanedörrarna, och gick av tåget. Ensam. Jag hoppas att det gick bra.

Vad behövs?

Jag har ett gudbarn som heter H. Hen är väldigt, väldigt liten. Som tur är har H underbara och älskande föräldrar, som tar hand om henom.

Hen saknar möjlighet att upprätthålla sin egen integritet. För det gör barn. Det är den enda skillnaden mellan barn och vuxna: barn behöver någon som håller ordning på deras integritet. Anledningen till att vi behöver ta hand om barn ("våra barn, allas barn, varenda batting, så att säga" för att sno lite från Palme) är att de inte alltid är kapabla att göra det själva.

Ibland hamnar vuxna människor i sådana här situationer. Personen med psykosen, ingen upprätthöll hens integritet. Inte hen själv, ingen annan. Hen befann sig i en subjektsposition där hen var helt utsatt, oförmögen att sätta gränser, att ha full kontroll. Det är ett av alla skäl till att vi behöver varandra.

Jag säger inte att personer som är psykiskt sjuka är som barn. Om du läser mig så, då har du inte förstått någonting. Jag säger att personer med psykiska sjukdomar är personer, och alla personer har delar av sig själva eller perioder i sitt liv då de behöver lite extra stöd från alla andra, och det är det enda sättet att se på det. Andra sätt (exotiserande) är problematiska. Vissa sätt (häcklande) är direkt farliga.

Framtiden

Det psykiskt sjuka behöver bli en synlig del av vardagen, precis som andra sjukdomar eller funktionsnedsättningar får vara. Problemet är exotiseringen, förminskningen, förenklingen. Förpassandet av det psykiskt sjuka till det extraordinära.

Det är vi som har eller har haft psykiska sjukdomar eller störningar, eller som upplevt dem i vår närhet, som behöver göra det till en del av vardagen och offentligheten.

Vi som vet att en psykisk åkomma inte är något speciellt och inte behöver vara något helt igenom problematiskt, för någon, även om de är av de allvarligaste slag, vi måste förklara. Ingen annan kommer göra det åt oss.

Annars kommer häcklare som JS ha deskriptiv makt och tolkningsföreträde av vad det icke-normala "är" och hur vi kollektivt ska förhålla oss till det, och så kan vi såklart inte ha det.

Det behövs, helt uppenbart, en psyko-aktivism. Eller vad säger ni?

Kommentarsfältens förbannelse - i helgen blir jag kommentator

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Tue, 28 Sep 2010 20:03:00 +0000

I helgen ska jag använda sex timmar åt att delta i kommenterandet på de fyra stora tidningarnas webbplatser. Och SVT, såklart. Varför?

Varje morgon, när jag dricker morgonkaffe och äter lite müsli, läser jag fyra tidningar på webben: SvD, DN, Aftonbladet och Expressen. Jag scrollar igenom förstasidan, öppnar artiklar som verkar intressanta och som kommer sätta dagordningen för dagens mediemiljö.

Varje morgon ser jag den där lilla kommentarsfältsknappen, där jag kan klicka för att få se kommentarsfälten. Jag blir fashinerad. Hur kommer det sig att tidningarna låter alla världens lallande idioter uttrycka sitt förakt och allmänna hat på sina webbplatser? 5-10% av kommentarerna rensas bort för att de bryter mot tidningarnas uppförandekod eller mot lagen - det vi ser är alltså långt ifrån det värsta.

På dagarna på kontoret sitter jag och klurar på hur människor använder webben för sin sociala kommunikation och hur en kan förändra det. Som grund finns sociologiska studier, sentiment-mätningar, intressanta filosofers tänkvärda resonemang om varför och hur människor tänker kring sitt jag, det finns hundratals (tusentals?) verktyg för social interkation - kretsande kring vitt skilda områden som direktinteraktion, video, text eller bild, plats, händelse, webbplatser.

Trots det kan jag inte riktigt släppa den gnagande tanken på de stora tidningarnas kommentarsfält.

Det är så rått. Så dumt. Så märkligt. Så naket. Så ursprungligt.

Aftonbladet har just kommit på idén att kommentatorer kan kommentera varandras kommentarer.

När man pysslar med det märkligt flummiga begreppet och svåravgränsade intresseområdet sociala medier är det lätt att glömma att även kommenterandet av tidningsartiklar är en (neandertalar)typ av social interaktion.

Nu under valrörelsen var det extra tydligt. Det verkar som att just anhängarna till ett parti som verkar hata det mesta har exakt hur mycket fritid som helst att lägga på att ösa ut sin skit i kommentarstrådarna.

Jag har aldrig kommenterat på en tidnings hemsida.

På söndag tänker jag genomföra ett mediesociologiskt experiment - jag tänker ägna sex timmar åt att vara riktigt superaktiv i mediesajternas kommentarstrådar.

Jag vill ha reda på det här:
Går det att faktiskt hamna i en diskussion med någon?
Om en för fram sakliga argument - kommer någon att bemöta dem?
Vad driver dem (mig) - vilka känslor får jag av att vara aktiv? Känner jag mig delatig av något?

Stay tuned - rapport publiceras i en blogg nära dig. På söndag. Förhoppnigsvis kommer resultatet blir en efterfrågad lite seriösare analys av hur kommentarsfält fungerar (används) med lite tips som folk (redaktörer) kan använda för att förbättra sina webbtjänster. Nu ska jag äta chocklad!

Fredriks vakna folk

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Sat, 18 Sep 2010 14:39:00 +0000

Vår statsminister har, som en del av er nog vet, ett förflutet som SF-författare. 1994 - efter två år i som riksdagsledamot - skrev han boken Det sovande folket, där han beskrev sin syn på oss som bor i Sverige. Hen tycker vi är lata, korkade och hjärntvättade.

Boken har lite olika kapitel. Två av kapitlen är fiktion, resten är moderat, internpolitisk ideologidiskussion.

De två fiktiva kapitlen heter Det sovande folket och Dagbok ur en vaken människas liv.

Av någon anledning har de flesta som kommenterat boken fokuserat på det första av dessa två fiktiva kapitel. kanske för att Fredrik där skriver att välfärdsstaten är värre än HIV och att de som inte håller med honom har blivit hjärntvättade av Socialdemokraterna.

I kapitlet Dagbok ur en vaken människas liv beskriver statsministern sin mönstermedborgare. Det här är alltså drömmedborgaren, övermänniskan. En moderat framtidsvision. I framtiden, när moderaterna lyckats väcka det sovande folket, kommer Sverige svämma över av sådana här människor. Idag, kan man tänka sig, är det här bara en visionär bild av en hoppfull framtid för Reinfelt.

Jag läste Fredriks kapitel några gånger och listade vad som egentligen ingick i den vaknes liv.

Det här är vad den vakne gör under sin exemplariskt vakna dag:
vaknar (några minuter före väckarklockan)
sprang INTE på morgonen - trots att hon brukar göra det
Ringde farfar
åt (nyttig) frukost och läste morgontidningen.
bar ut pappersåtervinningen och glasåtervinningen
postade tre blev
Reste mig för en äldre dam på bussen
Kom i tid till jobbet
Pratade kort med Mormor över telefon PÅ ARBETSTID - visserligen bara kort men endå.
Åt medhavd sallad till lunch
Köpte ett varmt underställ att ha under vintern ifall det skulle bli kallt
Frågade en arbetskamrat hur hon mådde, tror hon är alkoholist
Gick och handlade - ekologiskt
Försöker få kompisen Johan att lära henne om fotoframkallning
Hade fått en påminnelse om hyran (sköter inte sin privatekonomi ordentligt)
Drack öl med johan (en vardag)
Slötittade på TV - såpopera - kände sig ensam, saknar kärlek
Ringde syrran
Skrev dagbok

Satt i relation till de sovande, som (enligt kapitlet Det sovande folket) sitter framför TV'n hela dagarna med fjärrkontrollen fastväxt i handen. De som inte är moderater, verkar Fredrik tro, gör absolut ingenting med sin vardag. De bara sitter där. Stirrande. På Idol.

Vi jämför Fredriks utopiska bilden med en helt vanlig, verklig (??) människa, nämligen Max Strandlund:

Max onsdag
Vaknar några minuter före väckarklockan (jag har hund. Hen hoppar på min mage på mornarna för hen vill att vi går ut)
Åt (nyttig) frukost och läste fyra tidningar på webben samt mina bloggprenumenationer
Kollade jobbmailen på tunnelbanan (alltså INNAN jag började jobba)
Köpte Situation Stockholm
Kom i tid till jobbet
Pappa försökte ringa när jag jobbade. Jag svarade inte. Ringde upp henom på lunchen istället.
Åt vegetarisk, rättivsemärkt och kravmärkt lunch. På resturang, det är mer miljövänligt.
Pratade med en vän som är lite stressad på jobbet. Vi pratade om att hen kanske borde ta lite ledigt.
Gick och handlade - ekologiskt
Gymmade
Tittade på en kulturdokumentär på SVT Play
Ringde S för att prata om konst
Läste en bok
Beställde böcker jag tänkt köpa länge
Skrev dagbok
Ritade lite (det får mig att slappna av)

Till skillnad från från Fredriks mönstermedborgare gjorde jag alltså inte...

Drack inte öl en vardagskväll
Slötittade inte på TV - jag har ingen TV, kollade på en dokumentär istället för dokusåpor. Inte för att det är något fel på dokusåpor. Men de är inget för mig.
Pratade inte privatsamtal på arbetstid - det sköter jag på lunchen
Fick inte påminnelse om hyran

Jag kanske inte är något bra exempel på en sovande, hjärntvättad människa. Jag har ju faktiskt ett jobb. Därför fikade jag med Arbetslösa L i eftermiddags.

Vad L gjorde igår:
sov hemma hos en vän (har ingen egen bostad just nu, men flyttar snart in i en andrahandslägenhet)
gick upp kl. 8, åt nyttig frukost. Tittade på slutdebatten till frukosten.
Satte sig på ett café och sökte jobb
var på politisk vuvuzelakonsert
Röstade i valet. La även ut röstsedlar för partiet hen är aktiv i.
Åt lunch med en kompis som just flyttat ensam till stockholm och inte känner så många än
Bakade muffins inför kvällens arrangemang
Åt jättenyttig middag, för endast 6 kronor (en lök, en bit vitkol, en morot och två champinjoner, närodlat). Hade tomatsås och pasta hemma.
Administrerade en söka-jobb-grupp hen startat på fejjan - många i bekantskapskretsen är utan jobb just nu, solidariskt sammarbete och kreativitet kan leda till att flera får jobb.
diskade, med ekologiskt diskmedel
Pratade med en vän om ett litet knäck nästa vecka
Tänkte igenom vilka vänner som inte blivit ordentligt inbjudna till roliga evenemang på Facebook - ingen ska känna sig utanför!
Hade (nykter) gleek-kväll med några vänner

Min vän är alltså solidarisk, politiskt aktiv, tar sitt jobbsökande på allvar, bryr sig om miljön, dricker inte på vardagar (trots att hen alltså skulle kunna). Till skillnad från Fredriks vakna mönstermedborgare har min vän L dessutom koll på sin privatekonomi och handlar billigt. Dessutom bakar min vän muffins.

Om man läser Fredriks kapitel några gånger framträder nämligen den här bilden av hens vakne mönstermedborgare:

Sköter inte sin privatekonomi (har fått påminnelser om hyran)
Dricker på vardagar (dricker med sin fotografkompis efter jobbet)
Umgås med knarkare (blev erbjuden knark på en fest i lördags.)
Umgås inte med sin familj, eftersom hon tycker pappan är tjatig (tackar nej till båtutflykt eftersom pappan skryter för mycket om sina båtkunskaper)
Är sexualmoralist (bråkade med sin tidigare rumskamrat eftersom hon gillade tillfälliga förbindelser. Av bråket drar hon slutsatsen att de inte passar så bra ihop)
Är osolidarisk (lovar syrran att hjälpa henne med barnen, men gör det inte)
Var inte särskilt ordentlig i skolan. (ska åka på språkresa eftersom hennes franskastudier på gymnasiet gick så dåligt)

Vakna Anna - Fredriks mönstermedborgare - är alltså en slarvig, lätt alkoholiserad egoist som tror att konsumentmakt och vanlig jävla tunnelbanehyfs ska rädda världen.

Att levla livet

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Sun, 12 Sep 2010 09:55:00 +0000

Jag känner nästan aldrig nostalgi. Jag har aldrig nojjat över ålder. Det här är min hemlighet:

Level 1: Tutorial

Jag lärde mig hur kontrollerna fungerar: benen, armarna, rösten, språket. Level 1 gick på tid, efter ett tag var det helt enkelt dags att börja en riktig bana.

Level 2: Skolan

En klurig level. Det verkade som att lösningen var att bli så populär som möjligt, ha många vänner, förstå och kunna använda helt nya sociala spelregler. Utifrån de premisserna verkade Level 2 gå helt åt helvete för mig.

Men, tji fick jag! Som i alla bra TV-spel visade sig lösningen på gåtan vara att tänka helt annorlunda än vad det första intrycket gav för handen. Jag löste Level 2 genom att bli bög, hitta vänner i Stockholm och skaffa mig ett helt liv parallellt till det inskränka och begränsade i Surahammar. Till stöd hade jag så klart mina fyra medspelare S, T, B och A.

Narrativt är spelet upplagt så att de självklara svaren, de som alltså inte är lösningarna, presenteras överallt, av alla karaktärer, i spelet.

Under Level 2 fick jag även tillgång till en del mer avancerade spelalternativ: sex, hångel, åsikter, grymhet, alkohol. Riktig vänskap. Kärlek. Allt sånt där. Allt sånt som är mer spännande om en aldrig varit i kontakt med det tidigare. Saker som senare i spelet oftast saknar nyhetens behag.

Level 3: tidiga vuxenlivet

Verkar lätt, men är klurigare än Level 2. Allt tyder på att lösningen på vuxenlivet är att jobba så mycket som möjligt, bli framgångsrik, tjäna pengar, hänga i rätt kretsar, utbilda sig så mycket som möjligt, ha miljoner projekt på gång samtidigt, bli inne och häftig och härlig.

Men så var det inte. Lösningen på level 3 var att göra upp med allting som hänt i level 1 och 2. Helt oförutsägbart, det hade jag aldrig anat!

Level 4: Snart 30

Den här leveln har jag just börjat spela. Jag vet inte riktigt vad den handlar om. Det verkar som att ett centralt tema i level 4 är hotet från monstret: vardagen. Den självklara lösningen på level 4 verkar vara karriär och struktur. Men jag vet inte. Efter vad jag lärt mig från tidigare banor behöver jag nog se upp för den självklara lösningen.

När jag kommer till Level 5 kommer jag nog skratta åt hur självklar lösningen på level 4 var.

Varje nytt level verkar innebära nya utmaningar och monster som jag, på tidigare levels, aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat räkna med skulle uppstå. Det här spelet är hyffsat spännande. Av mig får det 4 av 5 poäng.

Post Scriptum

Att gymma är en väldigt nördig hobbie som passar tv-spelare perfekt. Det finns poängsystem, en spelar individuellt, en behöver hålla koll på mål och teknik. Till skillnad från sporter och annat grupp-socialt är gymmande perfekt för nördar som mig. Jag gymmar för att jag är nörd. Jag gymmar för att det ger mig ro. Jag gymmar för att jag inte gillar lagsporter. Jag gymmar inte av någon annan anledning. Eller jo, jag gymmar för att jag gillar TV-spel.

Gym-nördar som verkligen tar sitt nörderi på allvar slutar med en bodybuilderkropp a'la Gymgrossistens månadsblad. Jag har många parallella nörderier för mig - jag tar inte mitt gym-nörderi på så stort allvar. Men jag ser att bodybuilders relation till sina kroppar är samma som ihärdiga WOW-spelares relation till sina avatarer.

Deinde scriptum

#5 Social teknologi vs sociala proteser

noreply@blogger.com (Max Strandlund) — Sat, 11 Sep 2010 13:40:00 +0000

Som tekniskt beskrivande term är "sociala medier" ganska värdelöst. Är fokus på medierad socialitet eller social medialisering?

Det är lätt att hamna i det teknikdeterministiska träsket: Facebook är en uppfinning som, på grund av uppfinningens (uppfinnarens) genialitet, har påverkat människors sätt att interagera. Det stämmer såklart inte, Facebook har lyckats svara mot någon slags behov.

Teknologi istället för medie

Det är även lätt att gå lite långt åt andra hållet, att påstå att Facebook bara är en teknologi som lyckats svara mot hur mänsklig socialitet fungerar. Människor är ett socialt flockdjur, Facebook är bara internet-versionen av hur människor umgås. Även det här blir lite förenklat och problematiskt, Facebook har påverkar sättet vi umgås på, förändrat majoritetens förhållande till tiden och rummet. Inte mycket, inte drastiskt, men lite grann.

Vi kan sätta Facebook i ett tekniskt sammanhang istället för ett medialt.

Facebook är en teknisk plattform som förhåller sig till hur människor umgås med andra människor.

Mycket teknik har påverkat hur vi umgås socialt. (självklart innebär all ny teknik en påverkan på hur vi umgås, men viss teknik har gjort det mer specifikt och riktat än annan). När radion kom började människor umgås runt radioapparaten. Det arrangerades radio-partyn. På ett radioparty åt en lämpligtvis bananer. Annan frukt lät för mycket. Inte bara familjen samlades runt radion, människor samlade ihop sina vänner och bekanta och släkt och familj. De lyssande i grupp. Det påverkade lyssnarnas socalitet i förhållande till tiden: programmet startade precis när det skulle starta och slutade precis när det skulle sluta. Umgänget var helt plötsligt tidsbestämt - det gick inte att komma lite sent, när det var slut så var det slut. Som en teaterpjäs, fast hemma hos någon i bekantskapskretsen. Ritualer. Nya sociala ritualer. Idag har alla varsin dator, vi lyssnar på radio enskilt, på våra egna tider.

Radion påverkade hur vi umgicks. Men radion hade inte det som syfte.

Distans-socialitet

En av mina närmsta vänner, H, flyttade till Berlin. Vi chattade lite på facebook, och bestämde oss för att träffas och dricka vin några timmar, via skype.

Umgängesformen var alltså det långa samtalet, det som sker på caféer, barer, vid middagar, det socialt exklusiva. Intima. Det som sällan sker medierat.

Det gick bra, vårt distans-vindrickande. Vi såg på varandra via webcamen, på samma sätt som en ser någon sitta på andra sidan cafébordet. Vi lyssande på samma musik och pratade om livet.

Det har hänt att någon som inte kunnat vara med på en fest deltagit via Skype. Via en dator. Videosamtal.

Skype-festande går sällan bra bra. Det fungerar så länge alla festdeltagare sitter tillsammans på samma plats, vid köksbordet. Personen på skärmen kan inte interagera på samma premisser som andra festdeltagare, ofta slutar det med att personen sitter själv, hör delar av festen, tillslut kopplar ifrån.

Efter mitt samtal med H kladdade jag ner en robot i min anteckningsbok, som skulle kunna lösa just det här. En mingel-robot, där någon via Skype skulle kunna styra roboten runt på en fest och interagera med människor och även andra robotar.

Teknik som baseras helt på sociala normer

För mig var det här en tankefigur. En teknik som helt är utvecklad för att göra det möjligt att fylla en specifik roll i människors sociala interkation, att delta i ett specifikt socialt sammanhang, att lösa ett specifikt problem i det sociala umgänget.

Det intressanta med det här perspektivet på teknik är alltså att det inte bara delvis, utan helt uteslutande, har som syfte att fylla en roll i det sociala spelet människor emellan. Telefonen handlar om kommunikation. Den här roboten handlar om socialitet, där kommunikation bara är en del.

Idag läste jag en artikel i Aftonbladet. (kom ihåg, jag länkar inte, jag sysslar inte med sånt) Någon - en västeråsare!! - har realiserat min tankefigur. Jätteintressant, tänker jag! Det specifika syftet med den här roboten är att gamla människor ska ha stöd av roboten i sin sociala kontakt med vårtpersonal och släkt. Eftersom roboten gör att människan-bakom-skärmen blir mer människo-aktig (kan gå runt, kolla åt olika håll, inte kräver teknisk kunskap) passar den alltså bra för gamlingar.

Här ser alltså utvecklarna sin robot som en protes, en ersättning för något frånvarande (i det här fallet en ersättning för riktig social närvaro).

Vi behöver inte se den här roboten som en protes. Vi kan lika gärna se den som ett stycker verksam, social teknologi. Den har utvecklats utifrån hur samtal och umgänge går till. Den underlättar och förlänger vår förmåga till socialitet. (Förlänger vår möjliga närvaro, sträcker ut den mänskliga kroppens närvaro i tiden, i rummet)

Viktiga sociala funktioner (att kunna gå runt, att kunna kolla åt olika håll, att kunna delta i samtal, att vara synlig) blir alltså här förflyttade fysiskt, datoriserat. Via en robot skulle jag kunna vara med på ett mingel. Jag skulle kunna gå runt och skåla med de övriga minglarna, jag skulle kunna delta i samtal på i princip samma sociala premisser som övriga.

Vad är Facebook?

Facebook är en social plattform som bygger på ett socialt-teknologiskt tänkande.

Samma principer som vi skapat för offline-socialitet har här applicerats på en internetbaserad plattform.

Tidigare nätbaserad socialitet (communityt, diskussionsforumet, mailinglistan) var tekniska, inte sociala, skapelser. De resulterade i nästan helt nya former av social interaktion. Socialitet i helt nya former. Nya premisser, nya normer.

På Facebook sker samma form av socialitet som i fysiska, sociala sammanhang - men i ett internetbaserat system. Småprat, kommentarer av saker en ser i sin vardag (nu med länkar), etc.

Istället för att kalla facebook för socialt medie kan vi alltså säga att det är en medieplattform som bygger på social teknologi.