Verb är sådant som du gör...

ACT i ny stor metaanalys

2009-07-30T15:39:00.001+02:00

Mark B. Powers, Maarten B. Zum, Vörde Sive Vörding, Paul M.G. Emmelkamp har gjort en metastudie över ACT - Acceptance and Commitment Therapy.

”...en psykologisk intervention som bygger på modern inlärningspsykologi, inklusive Relational Frame Theory som använder mindfulness och acceptansprocesser, och åtagande- och beteendeförändringsprocesser för att åstadkomma psykologisk flexibilitet”. ACT innehåller sex kärnprocesser: acceptans, defusion, kontakt med nuet, själv som kontext, värden och åtagande. Interventionerna utgår sedan från dessa processer vilka utforskas och tränas i behandlingen.

ACT gav bättre resultat än andra behandlingsformer vid diagnoserna depression, hälsorelaterade problem (övervikt, diabetes, stress och långvarig smärta) samt andra psykologiska problem (psykos, rökavvänjning, borderline personlighetsstörning och trichotillomani) men var inte bättre än kontrollgrupperna för blandad ångest och depression. Det är inte förvånande att ingen effekt mellan ACT och etablerade behandlingformer upmättes, det brukar vara fallet.

I en kommentar till den här studien som Steven Hayes, "pappa" till ACT, och Michael Levin har skrivit för Psychological Record kritiseras att författarna klassificerat vissa evidensbaserade behandlingar som sedvanlig behandling utifrån deras vanlighet, exempelvis av strukturerad farmakologisk behandling för att sluta röka. Kritiken gäller även vissa av de primära och sekundära utfallsmåtten. Deras omarbetning av datasetet som Powers, Zum, Vörding och Emmelkamp använt har gett genomgående bättre resultat för ACT.

En studie ger inte en evidensbaserad behandling, inte ens 18 studier som i det här fallet men en droppe i taget urholkar stenen.

Starkt stöd för KBT?

2009-06-15T12:09:00.001+02:00

Jag vet inte om läsare minns Tomas Eriksson, läkaren och docenten som först sa att apatiska flyktingbarn varit bromförgiftade för att sedan säga att han inte undersökt något sådant barn. Dr Eriksson är alltså bra på att säga saker som han tycker utan att ha så mycket på fötterna. Nu är han igång igen. Den här gången är det KBT - Kognitiv Beteendeterapi som ifrågasätts.

Ifrågasättande är bra när det görs på någon slags grund. Men Eriksson blandar som vanligt sina tyckanden med lite slarvig läsning. KBT utvärderas kontinuerligt. Det är en forskningsbaserad och -driven metod.

Sverige bäst i världen på aborter!-

2009-06-15T11:58:00.001+02:00

Anders Milton, fd. psykiatrisamordnare, skriver i DN debatt om att det bör införas "nya grepp" för att minska aborterna. Sverige är tydligen bäst i världen på aborter.

Det är dock intressant att det ses som ett problem att det görs många aborter. Först lagstiftar vi om att det är ok med aborter, vi debatterar för att det är kvinnans rätt till sin kropp och slänger bort gammalt religiöst tankegods. Men så tar vi oss inte hela vägen. Det är fortfarande synd att det görs så många aborter. Jag firar att vi gör så många aborter! Det är ju ett betyg på att vi lyckas få kvinnor att faktiskt ta sig rätten över sin kropp! (Ja jag känner till att många känner sig tvingade till det och så är det debatten om abortering av "fel" kön. Men en följd av att vi har rätt att bestämma är att vi kan göra val av fel anledningar.)

Tänk om vi skulle vänta med subventioneringen av P-piller ett år och lägga de pengarna på att färdigställa p-piller för män. Vore inte det fiffigt?!

Feltänkt i skolpolitiken

2009-04-20T16:42:00.001+02:00

2014 höjs kraven på grundläggande behörighet till högskolan. En anledning är att högskolorna tycker att studenternas kunskapsnivå är sämre än tidigare. De nya kraven är dock inte på kunskapsnivå utan antal timmar. Har det skett en plötlig degeneration de senaste åren som gör att ungdomar inte kan lära sig kärnämnen? Kommer det inte snarare av att gymnasieskolor och högskolor har olika grunder för hur de bedömer studenternas färdigheter?

Mellanrum

2009-03-18T20:18:00.003+01:00

Jag funderar på "mellanrum". De platser och tillfällen som inträder mellan. Mellan att vi bestämmer oss och faktiskt genomför. Dit där våra hjärnor inte släpper in oss. Gång på gång letar vi och stöter vårt medvetande emot det. Det är en skillnad mellan att tänka och göra. Mellan åtagande och handling. Vi kan känna skillnaden, vi kan göra skillnaden men för att uppleva den måste vi vara uppmärksamma och inte tänka på den utan bege oss emellan utan en tanke.

Är hjärnan som gjord för att tro på gud?

2009-03-10T16:33:00.003+01:00

DN rapporterar: Hjärnan som gjord för att tro på gud

Jag ställer mig frågan: Vad, av det människan gör, är hjärnan inte gjord för? Tro är en mänsklig aktivitet, naturligtvis är hjärnan gjord för det! Eller snarare, vi tror eftersom att vi kan göra det. Utan människan, ingen handling.

Intressant i artikeln är också att vi har en förberedelse att tro på vad som helst som vi har en grund för. Vi har också förmågan att tro på religiösa förklaringar när vi inte har en grund. Vänta... om vi antar att de enda tillstånden är att ha en grund för något och att inte ha en grund för något, innebär inte det att vi alltid kan tro på saker?

Vi kan kanske idag känna oss lugna i att det går att tro på vad som helst. Och att hjärnan klarar av det.

Vilka historier berättar vi?

2009-02-25T20:39:00.002+01:00

Vi formar vår egen och andras bild av oss med hjälp av de historier vi berättar. När unga vuxna ska knuta band så brukar vi visa på vilka gemensamma erfarenheter vi har genom att prata om fyllor. Till en början är man alltid lite försiktig och visar smakligt mycket tecken på att skämmas. Efter ett tag släpper man även det.

Stora företag erkkänner sällan sådana praktmissar. Men de jobbar mycket med den egna historien idag. Ta telia som exempel. Telia hade imageproblem, som det gamla monopolet. Den stora draken som bara skickar räkningar till en var det svårt att liksom känna med Telia. Då uppfanns Göran, rikstönten som blir mobbad av sina barn och alltid gör bort sig. Någon människor kan känna med. Som gör Telia mer mänskligt.

I dagarna pågår rättegången emot the Pirate Bay och TPB målas skickligt ut som representanter för företeelsen fildelning. Fildelning är ju en väldigt ostrukturerad sak. Olika tekniker och framförallt miljoner och åter miljoner användare. Men en sådan diffus sak är svår att skapa opinion emot, varför det är viktigt att knyta upp den kring ett fåtal "varumärken".

Monistisk

2009-02-25T20:24:00.001+01:00

Jag odlar min bild av människan som en helhet i sin miljö. Det innebär bland annat att uppdelningar som kropp/psyke eller arv/miljö blir ointressanta som förklaringsgrund. De är däremot fortfarande intressanta utifrån vilka funktioner de har.

Det finns exempel på att till exempel epilepsi kan förbättras med psykoterapeutiska metoder. Kronisk smärta likaså. Betyder det att de är psykologiska problem? Eller vad sägs å andra sidan om historien om Phineas Gage som fick ett järnspett i hjärnan och plötsligt visade upp en helt ny personlighet. Det verkar ju onekligen som att vi missar något när vi delar upp förklaringen i kropp och knopp. Vissa vill mena att vi till slut kommer veta så mycket om våra hjärnors uppbyggnad och funktion att medicinsk/kirurgisk behandling helt kommer ersätta psykoterapi. Men om vi säger så här, vad är det snabbaste sättet att aktivera den del av hjärnan som signalerar ”lyft höger arm” kirurgi eller kemikalier verkar mycket klumpigare än att bara lyfta armen!

Försök att bara beskriva de omgivande faktorer som leder till och följer på att du gör olika saker, inklusive dina tankar och känslor istället för att försöka hitta en enskild orsak. Försök nu göra det med någon annans beteenden.

Do, or do not. There is no try.

2009-02-20T15:00:00.001+01:00

Titelraden är hämtad från Yoda i Star Wars: A New Hope. Ni vet den gröna lilla figuren som pratar baklänges och är rätt snygg för att vara 900 år gammal.

Jag vill gärna upphålla mig en stund kring ordet "försöka". Jag vill säga att det är skillnad på att tänka på att försöka och att faktiskt göra det. Jag menar att försöka bör användas som en beskrivning av ett aktivt beteende. Om jag ger två exempel.

Per försökte lyfta skivstången och tappade den.
Per försökte lyfta skivstången men kände sig lite krasslig och stannade hemma.

Av de övre är det endast det övre som är ett egentligt försök. Eller som Yoda menar, det är att göra det. Att det sedan inte gick är en annan femma och ingenting som raderar försökets giltighet.

Det här resonemanget kan tyckas ta bort hela poängen med ordet "försöka" och kanske är det precis det som Yoda menar. Det är naturligtvis en handling att tänka att du ska försöka men det går inte att utifrån den tanken bekräfta vare sig att det går eller inte går att genomföra ett faktiskt försök.

moral

2009-02-11T19:36:00.000+01:00

Ofta har vi en idé om att vi bara är tillräckligt hårda mot oss själva så kommer vi att förändras. Jag gör det själv. Om jag glömmer att ringa en kund så skäller jag på mig själv för att jag på något sätt tror att jag då kommer göra det. Är inte det en ganska ineffektiv idé egentligen? Vad vet vi om vad som motiverar människor? Jo att det som ger belöningar tenderar att göras oftare. Om jag då inte gör något och sen försöker motivera mig genom att ge mig själv stryk, kommer det leda till att jag inte gör det nästa gång heller, och att jag tycker sämre om mig själv för att jag skällt på mig. Det är något jag jobbar på. Om jag ska stå ut med mig resten av livet är det bättre om jag är snäll mot mig själv och uppmärksammar det jag gör bra. Gör det du med!

Närvaro

2009-02-11T19:35:00.001+01:00

Sitter på tåget ifrån Göteborg och tänker på det här med språk. Vår språkförmåga är unik för oss människor. Den har gjort det möjligt att lära oss saker som inte är direkta erfarenheter. Nackdelen är att vi inte alltid lär oss av det som faktiskt är direkta erfarenheter. Vi kan till exempel låta bli att ta åt oss av beröm eftersom det inte stämmer med våra uppfattningar om varandra. Vi kan också oroa oss så mycket över vad folk ska tycka att vi inte kan uppskatta en varm beröring från någon annan.
Ett vanligt svar om vad vi då behöver göra är det gåtfulla ordet mindfulnes. Det brukar översättas med “medveten närvaro” på svenska och definieras som en medveten fokusering och en inställning av öppenhet och icke-dömande. Poängen är att komma närmare det du verkligen upplever.

Prova att blunda (läs färdigt instruktionen först så att du inte missar den med ögonen stängda) gör dig sedan uppmärksam på ditt andetag. Låt andingen följa sitt eget tempo och djup men fyll ditt medvetande med upplevelsen att andas. Känn att dina näsborrar blir lite kallare när du andas in och lite varmare när du andas ut. Lyssna på ditt andetag och känn det i kroppen. Låt din medvetenhet vandra mellan dessa olika intryck.

När du tappar koncentrationen, döm dig inte utan ge dig en mental klapp på axeln och beröm dig för att du ändå gjorde det. Försök sedan igen.

Fake it till you make it.

2009-01-28T15:32:00.004+01:00

Jag brukar lite provokativt använda mig av frasen "fake it till you make it" för att beskriva hur människor kan arbeta med sina problem. Tanken är att när vi gör saker annorlunda så kommer vi i kontakt med andra konsekvenser. Sådana som är positiva kommer att göra att vi till slut inte behöver fejka görandet utan det kommer att bli vårt eget beteende. Det är så vi fungerar. Vi lär oss genom att skapa relationer mellan intryck, tankar, känslor och handlingar. När vi sedan känner på ett visst sätt så letar vi reda på ett minne av när vi känt så tidigare och får en känsla av att det stämmer. Att göra det vi känner för är en fin tanke men kan ibland leda till att vi bara upprepar samma misstag hela tiden.

Om det är så att du vill göra något för att det skulle ge dig något som du värderar högt. Prova att strunta i magkänslan och gör något utan att det "känns rätt". Det känns kanske till och med konstigt eller fel. Gör det om och om igen utan att agera på "felkänslan". Var däremot uppmärksam på de positiva effekter som ditt nya beteende har. Till slut, förde ditt nya handlande dig närmare det du tyckte var viktigt?

Självhjälpsundvikande

2008-12-19T16:06:00.000+01:00

Inför julledighet och tid till eftertanke vill jag haka på självhjälpståget. Vad är funktionen med beteendet "att läsa självhjälpsböcker"? Jag tänker att personer som har mycket undvikande, som ångestpatienter, trivs rätt bra med att läsa böcker om hur de borde göra så länge de slipper göra det samtidigt som läsandet har en funktion av illusoriskt problemlösande.

En möjlig nackdel är att självhjälpsboken, som en del av "överpsykologiseringen" av samhället, ger begreppen men inte upplevelsen. Den gamla "I hear and I forget, I see and i remember, I experience and I understand". Vi ser och minns, det gör psykologer med. Därför är det så svårt att förändra våra beteenden. Vi kan begrepp och modeller. När vi sedan har problem tror vi att det är något annat som behövs eftersom vi ju redan kan modellen. I dag är många människor som självhjälpsgräshoppor som flyger från modell till modell men aldrig gör modellen.

Min knorr är att jag tycker behandlare ska tänka "vad är funktionen med beteendet 'sätta en självhjälpsbok i handen på patienterna'?". Är det för att mildra de egna dåliga samvetet över att inte kunna hjälpa alla?

Självhjälpsundvikande och självhjälpsgräshoppor, två nya pop-psykologiska termer? Har ingen annan myntat dem så är de mina!

Skoattack!

2008-12-17T09:22:00.002+01:00

Om du bor under en sten så kanske du har missat att George Bush, USA:s avgående presiden, fick en sko kastad på sig under sin avskedstur i Irak. Det är naturligtvis obehagligt att få saker kastade på sig. Ändå är det roande att se hur etniskt attacken tolkas i medier. "I arabvärlden är skon en symbol för foten - den lägsta kroppsdelen" står det i en bildtext i DN idag. Men säg mig, i vilken "värld" är det ett uttryck för något positivt att kasta skor på någon?

Det som blir problematiskt när man tolkar en handling ur ett kulturellt perspektiv kan vara att det blir svårt att generalisera för den majoritet av DNs läsare som inte räknar sig som tillhörande "arabvärlden". Specificeringen är onödig. Skokastande kan förstås ifrån vilken kultur som helst.

RFT

2008-11-17T16:30:00.002+01:00

Inom den behavioristiska traditionen finns ett skott som behandlar verbalt beteende. Dels det vi ”till vardags” menar med verbalt, språkandet som ljudstötar och text. Men även användandet av symboler, bilder och annat som får mening av sina relationer till andra fenomen. Teorin kallas för ”Relational Frame Theory” eller kort RFT och verbet är att inrama relationellt. När jag skriver ”kaffe” så kommer de flesta att tänka på en brun vätska som har en utpräglad smak och doft. Den är säkert varm också. Att ordet när det uttalas förknippas med bokstäverna är också det en den bruna vätskan kallas kaffe och har vissa stimulusfunktioner är alltså ett exempel på en ”relationell ram”.

Detta kan, om en vill, uttryckas i en formel.

Cfunc [Crel A rx B och B ry C {Af1 ||| Bf2rp och Cf3rq}]

Cfunc: Stimulus i kontexten som reglerar vilka stimulusfunktioner som är inbegripna i ramen.
Crel: Stimulus i kontexten som reglerar relationer i inramningen.
Samma stimulus kan vara både Cfunc och Crel i samma kontext.

Betänk uttalandet ” Jag ser på A och B att de är bokstäver” ”ser” är då både Crel i bemärkelsen att den placerar de godtyckliga stimuli ”A” och ”B” i en ömsesidigt inbegripande relation till varandra och hierarkiskt till ”bokstäver”. Det är Cfunc i det att en visuell stimulusfunktion som kan skönjas mellan A och B kommer att transformeras till andra stimuli som ingår i ”bokstäver”.

I formeln

Cfunc [Crel A rx B och B ry C {Af1 ||| Bf2rp och Cf3rq}]

Står r för relation. Bokstäverna p, q, x och y modererar r. Om A = B= C är x = y. Om A < B är x <. Bokstaven f står för stimulusfunktion och vilken av funktionerna hos ett visst stimuli (som är många) som överförs anges av 1,2,3. vilken relation som föreligger bestämmer hur stimulusfunktionen transformeras.

Frågor på det?

Tjejkameror och inlärningspsykologi

2008-10-03T11:51:00.000+02:00

I kommentarerna till Karins inlägg om Canons nya Tjejkamera på Lilla Gumman frågar hon sig "hur vi får fler tjejer att våga sig på teknik? Att våga borra väggen
själv eller testa en superavancerad mobil? För i dagsläget är det fler
killar som gör det."

Det är ju en intressant fråga.

Inlärningspsykologiskt gör vi det som vi får belöningar för. En kille som hjälper en tjej att borra får massa belöningar och lever dessutom upp till en positivt kodad roll. Tjejen slipper göra något ovant och får dessutom upp sin HD-tv på väggen.

Förutom att få upp TVn, vad lockar en ovan tjej att borra saker? Eller för den delen en duktig kille att låta bli? Jag skulle i och för sig välkomna borrmaskiner som inte krävde hörselskydd men jag tror att vi behöver bli bättre på att helt enkelt ge beröm när tjejer testar teknik. Att bara säga "gör det!" som skomärket räcker inte. Antecendenter styr ca 20% av beteendet. Vi måste säga "bra gjort!" när det är gjort. Konsekvenser styr 80% av beteendet.

Sen är naturligtvis förväntningar till stor del uppbyggda av språk. Att förändra könandet av olika beteenden är en annan viktig del. Är det då kontraproduktivt att specificera en kamera eller borr för tjejer för att det säger att tjejer inte kan använda vanliga kameror och att de behöver en egen typ, lite som att det inte "går" att blanda kön i idrott. Eller är det positivt för att det kan locka fler tjejer till teknik? Nu är väl inte foto något som är exklusivt för killar. Jag har ingen data men majoriteten av fotogalningarna (fotogalning innebär innehav och runtsläpande på en systemkamera) som jag känner är kvinnor.

Mitt personliga tyckande är nog att inte göra "tjejkameror" men att om din teknofobiska väninna köper en "tjejkamera" så gratulera henne för glatta livet!

Överdriven sundhet?

2008-08-26T10:21:00.001+02:00

Dagens nyheter skriver om ett problematiskt tillstånd som kallas Ortorexi. Återigen är det intressant att se hur viktigt det är att sätta ett namn på något för att förklara det.
Det verkar vara osäkert om det faktiskt är en ny typ av "sund sjukdom" eller bara en undergrupp till anorexia nervosa.

Det är också intressant att rubriken lyder "Överdriven sundhet kan leda till allvarlig sjukdom". Det förefaller vara en sammanblandning av form och funktion. Att äta mindre och träna mer ses alltid som sunt eftersom det är det många behöver för att bli friskare. Det är alltså sunt att träna för många. Men det blir problematiskt eftersom vi människor är verbalt kompetenta nog att inte bara se att det beteendet är sunt utan att tänka att mer av samma beteende skulle vara sundare. Men "sund" syftar inte på vad du gör utan vilka konsekvenser det ger.

Det finns, enligt min ödmjuka mening, en ironisk paralell här. Mellan rubriken, är sjukdom indirekt kallas för sunt å ena sidan, och "ortorexin".

DN har faktiskt skrivit om ortorexi 2004.

Taylor Mac sjunger 'The Palace of the end'

2008-07-30T15:09:00.001+02:00

Det finns lite för lite Taylor Mac i världen.

Korståg

2008-07-30T15:03:00.001+02:00

I dagens DN skriver Bjurwald om en brittisk undersökning som visar att en tredjedel av tillfrågade muslimska studenter stödjer dödande i islams namn. En fjärdedel var emot homosexuella och i artikeln dras paraleller till misstänkta eller dömda brittiska terrorister. Vad som inte tas upp är huruvida den svarsfrekvensen är annorlunda än hos andra religiösa grupper på universiteten där. Eller attityder hos "gemene man".

Exempelvis finns det en undersökning som visar på att 40 procent av tillfrågade i åldrarna 15-30 tycker att en kvinnas klädsel och beteende medför ett ansvar vid våldtäckter. Men vi kallar inte dem för fallokrater eller våldtäcktspersoner (eftersom det även var kvinnor som tyckte detta).

Tankesmedjan Civitas som står bakom undersökningen beskrivs som "konservativ" och det är sant. Civitas tycker också att vi bör döma människor hårdare och tankesmedjan har listat ut att detta sänker brottsstatistiken genom att "hindra och avskräcka". Tankesmedjan har en tydlig kristen inriktning som jag kan tänka mig spelar in i valet att inte göra jämförelser med andra grupper utan att förutsätta att åsikterna är avvikande.

Har Dagens Nyheter glömt de andra offren?

2008-07-21T16:27:00.001+02:00

DNs specialsida om sexual- och våldsbrottslingen A. Eklund heter "Mordet på Engla". Men Eklund har dessutom erkänt först mord och idag även våldtäckten på Pernilla Hellgren. Jag tycker att DNs benämnande märkligt eftersom det håller fram en tragedi på bekostnad av en annan. Mordet på Pernilla är 8 år gammalt, Englas är färskt i allas minnen men det innebär även att Pernillas familj har burit osäkerheten och sorgen längre.

Dagens nyheter är knappast ensamma om att bete sig märkligt i det här fallet. Bevakningen av dessa händelser är beklaglig på många sätt då publicistisk etik har naggats i kanten vid många tillfällen: begravningen, frossandet i detaljer och även behandlingen av den misstänkte då förhörsvideor ska visas, och hans minsta mimik analyseras.

Acceptera semesterförkylningen?

2008-07-05T12:12:00.002+02:00

Jag sitter här, första dagen på semester. Ute skiner solen och jag sitter inne med vad som känns som snor i hela huvudet. För att göra det hela lite sämre så tvättar jag. Det är inte min favoritsyssla i hemmet. Just som jag tänkte sätta mig och titta på film hela dagen så slog det mig att det alltid ska tittas på film eller något sådant vid sjukdom. Vad är det om inte en distraktion för att inte känna efter? Jag bestämde mig för att öva på lite acceptans och medveten närvaro. Inspirerad av Anna Kåvers bok "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" sitter jag och betraktar min förkylning. Den är inte så farlig. Jag orkar mindre och så har jag semester. Vad är det jag tycker att jag behöver göra? Jag bestämmer mig för att se förkylningen som ett sätt att slappna av. Även den tråkiga tvättningen kan jag välja att acceptera och göra samtidigt som det spänner i bihålorna. jag får tanken att solen förslösas. Solen finns ju där hela tiden. Mitt liv är mitt liv även när jag tvättar med förkylning.

Kärnfamiljen är död, leve kärnfamiljen!

2008-07-04T13:32:00.003+02:00

Mediesamarbetet "Allt om barn" länkas till ifrån DN.se. När jag gick in där idag så var de artiklar som länkades till härligt olika. Den vänstra handlade om att Katerina Janouch tycker att Kärnfamiljen blir mobbad av "bitterfittor". Hon får medhåll av vissa bloggare i sin analys och en frågar retoriskt hur dessa bitterfittor tänkt sig att man ska göra då? Den högra artikeln handlar om Thomas som bytt kön från kvinna till man nu ska föda barn (om detta står det också på Expressens webb). Bloggarna som länkar till detta har inläggstitlar som "Nu går det för långt!" eller "Till kvinnan sade han...".

En norm, som den om kärnfamiljen, får sin kraft till stor del för att den är onåbar. Den kräver ett ständigt strävande och därför garanteras att de som lever upp till den lägger ner stor energi på den. Att ifrågasätta målet kan upplevas som att ifrågasätta de som försöket leva upp till det. Så jag förstår att Katerina känner att hon måste försvara sig. En annan del i att upprätthålla en norm handlar om att inte så mycket beskriva vad normen innebär som att beskriva avvikelser, som Thomas. Fastän om någon av dessa bloggare såg den familjen på stan skulle de inte ens tänka på det eftersom Thomas identifierar sig man med en som identifierar sig som kvinna.

Kärnfamiljen är ifrågasatt, så är även medelålders vita män i bolagsstyrelser. Dessa känner sig ibland väldigt utsatta vilket kan förstås. Om du identifierar dig i en grupp A och A ifrågasätts så känner du dig ifrågasatt. Det bör gå att förklara som transformation av stimulusfunktioner och stimulusekvivalens. Men eftersom det fortfarande är mest av den här gruppen som sitter på dessa positioner är det något svårt att ta "Offerrollen" som denna norm tar sig. På samma sätt är det svårt att acceptera att kärnfamiljen är mobbad. "Mamma, pappa, barn" är fortfarande den föreställning som möter regnbågsfamiljer och ensamstående i dag.

I Kärnfamiljsartikeln uppmanas de som inte vill ha kärnfamiljer att vara kärringar för sin hatt och göra egna strukturer. Men i kommentarerna till den andra artikeln visas vad det ger för konsekvenser.

Går det att bota emo-kids?

2008-07-03T13:01:00.000+02:00

Min rubrik är tänkt att vara sarkastisk. Nu är jag medveten om att sarkasm i textform är omöjligt så jag vill förtydliga det.

I dagens DN Står det om den "nya" behandlingsformen DBT, Dialektisk beteendeterapi, som gett goda resultat vid behandling av självskadande ungdomar. En tråkighet i artikeln var att stor skuld lades på internet och emokulturen.

Igår satte min ena pappa på sig en keps bakofram och sade att han var emo. Det tycks finnas fler beröringspunkter än mörka kläder och mörka texter mellan emo och goth, nämligen att de som säger sig vara det sällan ses som det av dem som av andra kallas för det men inte själva vill kalla sig det.

Jag tycker att det är trist med den typ av förenklingar som finns med i artikeln. Det är naturligtvis en empirisk fråga huruvida självskadande är mer utbrett inom den så kallade emokulturen och därefter en helt ny fråga om det har orsakssamband. Det är intressant hur olika subkulturer kan förstärka självskadande beteenden, som kan ses med något katastrofierande ögon ifrån majoritetssamhället. För många är det sjukt att skära sig oavsett hur eller varför man gör det.

En intressant del i artikeln tycker jag är hur den intervjuade beskrev att hen ville "droga" sig och "slippa tänka". En av konsekvenserna av att skära sig är ju ett fysiologiskt påslag och kanske på det sättet kan liknas vid droger. Det är kanske inte ens så att det alltid är ett copingbeteende utan ett aktivt sökande och prövande. Om förstärkningarna inträder innan samhällets fördömande syn på beteendet blir tydligt så är det svårt att helt avbryta det. När blir självskadande oacceptabelt och farligt? Jag känner många som under sena nätter av plugg exempelvis stuckit sig lite med en nål, knivsspets eller liknande för att orka skriva klart den där tentan som ska in. Andra kanske gör armhävningar för att få igång skallen sista halvtimmen.

Jag tror att dessa saker kan hänga ihop. Den bild som gemene man har är så skild ifrån den som finns inom den egna gruppen. Att stämpla det som "sjukt" ökar bara bilden av att inte bli förstådd. Om det kunde verkas för mindre fördämande kring beteendet så tror jag att det skulle vara lättare att förändra.

Spreja dig social?

2008-06-25T09:04:00.000+02:00

I morgonens DN skriver Anna Bratt att nässprej med oxytocin kan lindra social fobi. Detta är ju strålande nyheter för många. Det visar sig att människor som tidigare blivit skrämda av att se bilder av ansikten parat med en elektrisk stöt fick mindre påslag när de fick nässprejen utan elchocken.

Jag har inte lyckats hitta ursprungsartikeln i The Journal of Neuroscience men jag hoppas att forskarna tog hänsyn till nyinlärningen som sker när det obehagliga stimulit upphör. Att elchocker och bilder är rätt annorlunda mot det som socialfobiker upplever är nog också inräknat.

Min egen reflektion är att nässprejen, precis som atarax eller annan ”dämpande” medicin blir en ”snuttefilt” som gör att det blir svårare att bli av med rädslan på sikt. Det kanske funkar jättebra att spreja varje gång det blir obehagligt. Men vad händer den morgonen som du ska ha en presentation och du har slut på sprej? Har sprejen lindrat fobin eller rädslan? Målet i en behandling tycker jag ändå ska vara att den ska göra klienten självgående utan artificiella stöttor. Annars är det som att ge smärtstillande vid benbrott.

Walden Two

2008-06-24T10:58:00.000+02:00

Jag har äntligen tagit mig i kragen och köpt B.F. Skinners skönlitterära bok Walden Two. Skinner är ju den operanta psykologins förgrundsfigur och kanske den mest namnkunnige behavioristen. Möjligen med undantag för Ivan Pavlov, hen med hundarna.

I Walden Two beskriver Skinner en utopisk plats där inlärningspsykologiska principer, närmare bestämt positiv förstärkning, leder till det goda livet. Det är uppfriskande att läsa skinners prosa om en jämför med de tyngre teoretiska skrifterna som har ett mer precist, experimentellt språk. Boken kan på många sätt vara provocerande. Bland annat låter Skinner sin protagonist kritisera demokrati.

En tanke jag för tillfället bär med mig är att när en har ett sätt att påverka människors beteende så finns ett moraliskt ansvar att göra så på bästa sätt.