”Poängen med myndighetsöversynen var väl att det skulle bli bättre verksamhet – inte sämre!”

Analysfunktionen som finns på HSV splittras upp på de två nya myndigheterna och bland uppdrag som helt försvinner finns den omvärldsbevakning och omvärldsanalys som HSV i dag bedriver. Vi är många som prenumererar på och verkligen uppskattar HSVs nyhetsbrev med korta sammanfattningar av och länkar till nyheter från olika håll i Sverige och resten av världen. Motsvarande erbjuds inte av någon annan. En annan följd av omorganisationen verkar bli att den årliga konferensen som HSV ordnat för kommunikatörer och informatörer på landets universitet och högskolor upphör.

Hur tänkte dom nu? är min och många andras undran. Att Sverige är sig selv nok och inte behöver veta något om vad andra länder pysslar med? Att varje högskola efter autonomireformen ju ändå kör sitt eget race – så då behövs inga plattformar för erfarenhetsutbyte? Eller råkade de bara glömma bort det?

Själv skulle jag vilja ha mer av erfarenhetsutbyte, omvärldsanalys och bevakning av vad som händer runtom i Sverige och internationellt – inte mindre!

Betänkandet är nu ute på remiss. Sista dag att svara är på fredag. Förhoppningsvis signalerar remissinstanserna att HSVs omvärldsanalys och främjande av forskningskommunikation behövs även fortsättningsvis.

/Karin Hermansson

Download pdf-file here.

Information about VA and Public & Science’s members in November 2011.

Download pdf-file here.

VA Report 2011:4

Brighter outlook for science?

Some of the results from the VA barometer 2011:

• Confidence in researchers at universities increases following a previous decline.
• Fewer people think that science and technology are too difficult for most people to understand.
• Four out of ten think Sweden should put more effort into research that has Nobel prize winning potential.

The VA barometer is an annual survey of Sweden’s attitudes towards research and researchers. This report presents results from 1003 telephone interviews and 3000 postal surveys, created and compiled by the SOM institute in collaboration with VA. The telephone interviews were conducted by market research company Novus Opinion between 17th and 21st October 2011. The results are based on a representative sample of the Swedish population aged 16 and over.

The VA barometer was produced with support from Formas, the Swedish Research Council, the Swedish Council for Working Life and Social Research, and VINNOVA.

Leif Groop discuss diabetes with students. - Photo: VA

In one of the world’s smallest countries, the island Nauru in the Southern Pacific, half the population suffers from diabetes. The Nauruans are the fattest people in the world. Cause? The high standard of living enjoyed as a result of the country’s wealth. This wealth was created through selling the country’s indigenous and highly-demanded natural resource – a natural fertiliser originating from the many guano producing birds stopping by.

This example illustrates how eating and drinking can easily become main activities in societies of abundance and gives rise to reflection. It was recently presented by Leif Groop on a science day about the front lines of diabetes research (24^th November 2011) at S:t Petri School in Malmö. Groop is one of the world’s leading diabetes researchers and is also professor of endocrinology and head of the Lund university Diabetes Center.

The day was a part of the EU project ComScience. Besides Leif Groop other participating researchers were the biologist Ola Hansson, PhD and specialist on muscle tissue, and the PhD student Wenny Poon whose research focuses on heredity factors. Moderators were Klas-Herman Lundgren from Forskningsnätet’s co-organising association Science & Society (VA) and Jeanette Runol, teacher of biology at the S:t Petri School. Ms Runol and the school nurse Kristina Jönsson were responsible for the majority of the day’s planning. The pupils and teachers representing S:t Petri and the secondary school Österlengymnasiet in Simrishamn totalled slightly more than 60 people. They gave both the arrangement and the researchers high marks at the end of the day.

Ola Hansson tells about evolution and diabetes . - Photo: VA

It is well known that diabetes is connected with the level of blood sugar. Sugar, glucose, comes from food and its main purpose is to provide the cells of the body with fuel. Sugar uptake in the cells needs insulin, a hormone produced in the Islets of Langerhans in the pancreas. In practice, insulin works as a regulator of the glucose level. Hence, if the body produces too little insulin or none at all, the glucose rate will increase to abnormal levels. Even if a person has a normal production of insulin it might not be enough to handle all the sugar that reaches the blood. The cells of the body may also have a reduced sensitivity to insulin, which also causes an abnormal glucose level.

The results of blood sugar irregularities include tiredness, concentration problems, blurred vision and in the worst cases even coma. Typical symptoms are increased thirst and urine formation.

-   Diabetes is the world’s most rapidly increasing disease, Leif stated in his description of the complaint. It is common in Europe and USA, and not yet as common but rapidly growing in large parts of Asia and South America.

The fact that diabetes is a widely spread disease was further pointed out by a quick poll among the audience, of which almost a fifth raised their hands to the question whether they had diabetes in their families or circles of acquaintance.

The most well-known types of diabetes are type 1, also known as juvenile diabetes, and type 2, which is commonly developed in older age groups and seems to have a strong connection to lifestyle. However, there are also lesser known types of diabetes, such as the gestational diabetes – occurring in relation to pregnancy and normally disappearing after delivery.

Type 1 is an autoimmune disease, i.e. the body fights and breaks down substances that are produced by itself and necessary for its function, as if they were harmful, foreign matter. In this case, it is the insulin producing cells that are affected. Type 2 is a different case, where the combination of an insufficient capacity for insulin production and decreased insulin sensitivity in the body’s muscle and adipose tissue causes the complaint.

Type 1 is most often easily controlled by injecting insulin while type 2 requires additional treatments that stimulate the insulin producing cells and the glucose uptake of the cells. However, both cases require continuous and lifelong treatments. Finding a permanent cure for diabetes is thus a great challenge, especially when it comes to the rapidly spreading type 2.

The pursuit of a cure is of course one of the driving forces behind diabetes research. One of the ambitions is to develop a diabetes vaccine, another to develop therapies based on stem cells.

-   It is however unrealistic that transplantation of the pancreas would be the solution for type 1, Leif Groop says. There would simply not be enough organs.

But of course effective cures require that the cause – or causes – is well defined. We’re not there yet. But some answers to why people develop diabetes type 2 seem well established.

One of them is due to inheritance; i.e. whether others in your family have diabetes. There is an obvious heredity relationship. If a person has relatives with diabetes they themselves are subject to a greater risk.

-   But it doesn’t explain why the number of diabetes cases have doubled over the last 30 years, heredity doesn’t change that fast, Leif pointed out.

In that perspective a lack of exercise is a more reasonable explanation.

-   Before the days of the remote control we used to move a lot more. With today’s way of living we burn 300-500 kcal less in energy per day than just 50 years ago. But we have not changed our consumption level of food. Therefore, we need 2-3 times more insulin than our ancestors from the savannahs who moved around a lot more.

-   The pupils in school should have 90 minutes of physical exercise per day, which they hardly get. Going to a gym a couple of times per week is not enough. Daily, regular exercise is necessary to compensate for all the sitting around.

Ola Hansson is a specialist in what happens within muscles when we exercise. Which genes are activated? How is the aerobic capacity affected?

One the experiments he described aimed to study the opposite situation; what happens when we do not exercise? A group of male test subjects were kept in bed for 21 days. Not unexpectedly, the researchers detected a significant decrease of aerobic capacity in the muscles.

-   What’s interesting is that it took them as much time, three weeks, to recover and get back to the initial condition.

Exercising instead of slacking is of course preferable and there is a clear relation between being overweight and exercise. A general health recommendation from the Swedish National Board of Health and Welfare – perhaps not crystal clear – is 30 minutes of semi-intense exercise per day or at least 150 minutes per week. Exercise helps in holding back type 2 diabetes.

-   However we can’t say today what kind of exercise gives the best effect. Is high or low intensity the most efficient? Is fitness training better than long walks? Is an even trot preferable to interval training?

-   More exact knowledge is needed, as it’s becoming more and more common for doctors to write prescriptions for physical activities, e.g. for treating diabetics.

Perhaps one this that is definite from the research results is after all to exercise on a regular basis, spending enough time on physical training and utilising the opportunities for everyday exercise – taking the stairs, getting off the bus a couple of stops earlier etc.?

The prehistoric Homo sapiens certainly got all the necessary exercise in their everyday life on the savannah or steppe, as did their relative the Neanderthal. A time traveller landing somewhere between 200 000 and 50 000 years ago would probably not meet any type 2 diabetics.

Nevertheless, in order to solve the riddles of type 2 diabetes, extinct human species like the Neanderthal are very interesting for researchers today. Ola Hansson collaborates with Svante Pääbo, working at the Max Planck Institute for Evolutionary Anthropology in Leipzig. Pääbo has discovered that homo sapiens have a some genetic features, around 3%, in common with the genome of the Neanderthal. A similar correspondence can be found with the Denisovan hominin (also named after the finding-place, the Denisova Cave in Russia –the entire finding consists of a finger bone and a tooth). Some of these genes are involved in causing diabetes type 2 for the modern man. The blending between our species and the others may thus be the origin of this disease. It’s an incredibly thrilling track that can give us entirely new perspectives.

Wenny, who just started her postgraduate studies, is also interested in the genetic aspect of diabetes. She wants to map why the risk of diabetes depends on whether the genes come from the father or the mother. During the ComScience day she however shared another perspective. She explained how she, after feeling her way in a number of different research environments, ended up in Leif’s research team at CRC, Clinical Research Center, in Malmö, which is perhaps the biggest diabetes research centre in Europe with its 270 employees.

-   I’m a lab rat, I love lab environments and I was incredibly impressed by the fantastic equipment with all the robots performing lots of the lab work, Wenny said. It was something completely different to what I’d seen before. I was totally captivated.

These statements were a perfect culmination to an afternoon that with all desirable clarity demonstrated how incredibly interesting and important a field of research can appear when one gets the opportunity of an in-depth study; listening to the researchers themselves, how they reason and turn the problems and possibilities over in their minds.

This was reflected by all the questions asked; the following are just a couple of examples. The first question was about diet drinks; is a Diet Coke better than a regular Coke?

-   Yes, Leif claimed. The sweetener contains zero calories. The injurious effects are overemphasised, at least regarding a reasonable consumption level.

After the break, a question came up about how healthy it is to eat fruit, considering all the sugar it contains. Leif answered that it varies between fruits but from the fruit that happened to be in the room he said that the mandarins had the lowest content of sugar. The pears have a bit more sugar, then bananas and lastly the grapes, which one could just as well stay away from since they contain large amounts of sugar.

ComScience discussions have a particular structure. First, the audience, in this case the pupils, answers a questionnaire that, among other things, aims to show what knowledge they already have of the topic. The programme then opens with a film, in this case about diabetes and obesity among youth. The film was produced by the German management division and, amongst others, Swedish researchers were interviewed. The researchers then present their topics and comment on the film, after which questions are asked. After a coffee and fruit break, the researchers sit down in groups to continue the discussions and answer questions. At S:t Petri, Leif joined one group and Ola and Wenny joined the other. The ComScience discussions were concluded with a new questionnaire for the audience as well as for the organisers and the participating researchers. ComScience is arranged in several places in Europe, for various types of groups – not only for students – and considers many health-related topics other than diabetes, for example asthma and stem cells. The organisation Science & Society is the Swedish node of the ComScience project.

/Text: Forskningsnätet Skåne & VA

Utbildningsminister Jan Björklund presenterade i förra veckan på DN Debatt vad som tycks vara huvudlinjerna inför nästa forsknings- och innovationsproposition. Det är bra att ministern lyfter dessa frågor till debatt. Den kommande propositionen handlar om mycket skattepengar och är central för Sveriges framtida välfärd och utveckling. Därför är det viktigt att förslagen diskuteras ordentligt och offentligt.

Om vi kan prioritera insatserna för att höja kvaliteten och ändra attityden till forskning och forskare, både inom sjukvården och i samhället i stort, då har vi vunnit mycket, skriver Björklund. Han listar en lång rad insatser som kan höja forskningens kvalitet – men förslagen om hur attityderna till forskning och forskare kan påverkas lyser med sin frånvaro.

Vi på VA efterlyser förslag som belyser vikten av samverkan mellan forskning och samhälle, eftersom forskningen bara kan användas fullt ut om den utförs i dialog med samhället.

Forskare bidrar med sin kunskap till förståelse, diskussion och analys av olika fenomen i samhället. Samtidigt får forskarna nya perspektiv, kunskap och kompetens från omvärlden, som kan användas för att utveckla och stärka såväl forskning som utbildning. Medborgarna har också rätt till insyn i hur deras skattepengar används och vad forskningen går ut på.

I VAs inspel till forsknings- och innovationspropositionen för vi fram en rad förslag till hur samverkan kan stärkas: Ett är att synliggöra goda exempel. I Storbritannien finns en framgångsrik modell, Beacons for Public Engagement, där universitet valts ut som särskilda förebilder och fått extrapengar för att utveckla olika former av samverkan och sprida kunskap och erfarenheter till andra lärosäten. Vi föreslår en liknande satsning i Sverige.

Ska allmänheten känna ett engagemang för forskning rekommenderar vi också:

- Pilotförsök med deltagarprocesser om forskning

- Metodutveckling för att mäta och belöna dialog och samverkan

- Krav på omvärldsdialog för de forskare som tar emot forskningsanslag

Vår värld står inför en rad gigantiska utmaningar som kräver mycket forskning – men kunskapen som tas fram måste också komma till användning. Därför är dialog och samverkan helt nödvändigt, och därför behöver den kommande forsknings- och innovationspropositionen genomsyras av åtgärder för att stimulera möten, transparens och kunskapsflöde mellan forskning och samhälle!

Är lärosätena faktiskt lika hårt politiskt styrda idag som under första hälften av 1800-talet? Det var en av de frågor som kom upp på seminariedagen ”Det styrda universitet” som anordnades av Uppsala universitet förra veckan. Det var ett av de mest klartänkta och intressanta arrangemang om högre utbildning som jag besökt på flera år och här följer en sammanfattning av några utvalda delar.

Professorerna blev arga – ministern fick gå

Carl Frängsmyr, docent vid Uppsala universitet, talade under rubriken ”Universitetskanslern och det akademiska självstyret under 1800-talet”. Han reflekterade över relationen mellan akademiskt självstyre och extern påverkan från år 1852 och framåt. Exempelvis beskrevs hur kanslerämbetet av praxis förr alltid gick till kronprinsarna och hur en komplicerad och konfliktfylld debatt (bland annat i Aftonbladet) slutligen ledde till att det blev ett civilt ämbete skiljt från kungahuset.

Frängsmyr berättade även att det var på 1840-talet som de första statsanslagen till lärosätena infördes och att de redan 1870 stod för hälften av finansieringen. Sen dess har de ökat och i takt med dessa även trycket utifrån. Han berättade även om ramaskrina från Lund och Uppsala i början av 1900-talet när ministern ville öka professorernas undervisningsplikt. Detta medförde att ministern helt enkelt fick avgå. En ganska annorlunda maktrelation än idag alltså.

Ideologer styr över högskolan?

Ett annat av seminarierna leddes av professor Thorsten Nybom från Örebro universitet med titeln ”Akademi – Byråkrati – Politik – en universitetspolitisk berättelse 1962-2012”.

Han berättade att utbildning och forskning fram till det första världskriget inte var sett som en nationell investering i Sverige. Istället sågs det som någonting som en anständig kulturnation helt enkelt borde ha. Han påminde sedan om att Tage Erlander var lidelsefullt intresserad av forskning och att Socialdemokraterna också satsade oerhört på forskning till 1962. Det går att läsa om detta i Erlanders dagböcker. Dock var intresset mindre av universitetet i helhet – vilket ledde till att utbildningspolitiken blev vagare formulerad än forskningspolitiken.

Nybom konstaterade också att han såg en tydlig glidning från att det varit akademiker som arbetat med forsknings- och utbildningspolitiken till byråkrater från 1968 och att det nu är ideologer som styr området. Han menade att detta går att se på att ideologiskt felaktiga förslag och utredningsresultat oftast inte genomförs av regeringen.

Han ansåg att staten styr universiteten lika mycket idag som före år 1852 – ett tydligt exempel på detta var det nya verket efter Högskoleverket som enligt honom ser ut att bli regeringens eget ”statsorgan”. Nybom menade att i den utformning som föreslås så borde det ligga inom utbildningsdepartementet – då det inte är utformat som en fristående myndighet. Angående kritiken mot det nya förslaget går det även att läsa universitetskanslerns inlägg på Högskoleverkets hemsida.

Något som Nybom också påpekade var de stora skillnaderna i hur staten prioriterat forskningsberedningarna. Fram till 1965 var det statsministern som ledde forskningsberedningen och den bestod till 99 % av skarpa akademiker. Nu menade han att det endast var 3 personer av 22 som sitter där i rollen som forskare (dock ingår flera rektorer som också är forskare). Resten av beredningen beskrev Nybom som mestadels avdankade direktörer och myndighetschefer.

Han konstaterade slutligen att dagens utbildningssystem varit systematiskt underfinansierat ända sedan 1990-talet.

Studenter blir kunder och sektorn saknar karta och kompass

Efter Nybom blev det dags för universitetskansler Lars Haikola som talade om ämnet ”Att styra och styras – utmaningar i dagens högskolelandskap”. Han började lite humoristiskt med att påpeka att 1852 förlorade professorerna rätten att avrättas med svärd – en stor förändring som debatterats för lite enligt honom.

Sedan beskrev han dagens situation. Högskolan är den största statliga arbetsgivaren och har gått från en insulär elitverksamhet till en massrörelse för utveckling, tillväxt och välfärd. Han menade att alla svenskar möter högskolan idag på något sätt och att det är en helt ny roll för lärosätena att axla.

Haikola räknade därefter upp följande som årtalen för de stora högskolereformerna; 1977, 1993 och 2007-2011. Det som skett de allra senaste åren som gör att de kvalificerar in som en omfattande reformperiod var enligt Haikola följande:

• Bolognareformen
• Mer forskning och i konkurrens
• Utbildning på forskarnivå vid alla högskolor
• Mål och resultatstyrning förstärks – utökad utvärdering
• Studentkårsobligatoriet avskaffas
• Studieavgifter införs i högskolan

Han påpekade att vi nu även lämnat Unckels reformtankar som till viss del var att universitetsutbildning inte bara ska sikta på yrkesutbildning, utan också ge bred kunskap och bildning.

Enligt Haikola kommer inte utvärderingarna av högskolan att minska – han menade att de kommer bli fler och skarpare. Det är ett led i de ökade kraven på nytta och effektivitet. Han noterade också stillsamt att andra svenska myndigheter inte ska konkurrera – men att det ska de myndigheter som är lärosäten – samtidigt som de också ska samarbeta. En svår situation.

Haikola påpekade att kårobligatorieavskaffandet leder till förändringar i relationen lärosäte och studenter – och att det redan är märkbart. VAs siffror om det höga förtroendet för forskare nämnde han och även IVAs rapport om forskningsanknytningen i högre utbildningen – där han  var bekymrad över siffrorna.

Haikolas bild av framtiden då? Han menade att vi kommer behöva utbilda fler med mindre pengar – han ville inte säga vad han tyckte om det – men han menade att det var hans prognos. Det gick enligt honom att se hur utbildning glider från att vara ett ”public good” till ett ”private good”, detta medför att tyngdpunkten förskjuts i finansieringen framöver. Han ansåg också att studenternas krav kommer att öka i takt med att de alltmer blir konsumenter av utbildning – detta i takt med trenden att det ska göras till medvetna rationella väljare på en marknad.

Haikola ansåg att vi inte kan fortsätta i tangentens riktning – det går bara till en viss gräns och det har inte gått sedan 1995. Vi har varken karta eller färdriktning tydliggjorde han.

Han menade att Högskoleverket har för lite analysverksamhet och att det överlag finns väldigt svaga analysfunktioner av den högre utbildningen i Sverige. Enligt Haikola var dessutom H77 den sista systematiska helhetsidén när det gäller högskolan – oavsett vad vi kan tycka om den. Han menade att vi inte orkat ta en omfattande och ideologisk debatt om högskolan sedan 1977 och att det var dags nu. Vi måste helt enkelt ta den debatten ansåg han.

En av de få nya idéerna som förs fram är den om nobelpristagare och elituniversitet menade han. Det är en bra idé men den kan inte gälla för alla lärosäten påpekade Haikola. Han ansåg att samarbetena mellan lärosätena fungerar förvånansvärt bra idag – men att uthållig samverkan också kräver lagändring. Han menade att fusionerna av lärosätena kommer att komma – men att det också kräver profilering. För att möta framtiden menade han att lärosätena behöver bland annat mod, rationell diversifiering och kunskap samt analys av dagens högskolelandskap.

När det gäller studieavgifter för svenska studenter trodde Haikola att de kommer att komma, men inte i under den närmaste tiden. Haikola förutspådde också att studenterna kommer att utsättas för högre krav i framtiden – effektiviseringen kommer att öka generellt.

Han önskade sig en ny U68 – men fruktade samtidigt att den tiden är förbi för statsmakterna – han kunde inte se vem som ska kunna genomföra den i dagsläget. Statsmakterna borde tvingas ut på banan och säga vad de vill om svensk högre utbildning menade han.

Enligt Haikola är vi också på väg mot den dag då vi måste försvara värdet av den högre utbildningen. Det var länge sedan senast – men det är på gång…

Politisk mikrostyrning, konspirationer och elitlärosäten

Nybom funderade under det avslutande samtalet på hur politikerna ser på debatten om framtidens högskolelandskap. Han menade bland annat att det aldrig diskuteras vad som händer med den övriga högre utbildningen i Sverige om vi skulle välja att skaffa två riktiga elituniversitet. Dessutom skulle det behöva diskuteras vilka skilda och speciella kvaliteter som skulle karaktärisera och genomsyra sådana elituniversitet. Nybom poängterade också att det inte kommer vara eliten i systemet som kommer att beröras av framtida nedskärningar.

En annan central framtidsfråga han lyfte var hur vi ska klara övergången från massutbildning till en nära nog universell högre utbildning (>50%)? Hur ska ett sådant system diversifieras och differentieras för att bli finansierbart, rättvist och hjälpligt uppfylla önskemålen?

Det pratades även om politisk mikrostyrning av sektorn under ytan – att några lärosäten uppmanas att begå självmord eller fusioneras. Det påtalades att det inte är så snyggt gjort – men framförallt väldigt irrationellt. Det sades att idag törs inte politiken ta ansvar för politiken, då törs inte utbildningsdepartementet säga vilka lärosäten som kommer att läggas ned. I Rapport i helgen dök liknande kritik upp.

Lars Haikola avslutade med att nämna en liten konspirationsteori. Bryssel inser att högre utbildning är oerhört viktigt, men de kan inte röra den. Däremot får de röra arbetsmarknaden. Han funderade på om det var dags att göra högre utbildning till en gemensam fråga – så att bildning kan få komma upp på förhandlingsbordet igen?

Nybom avslutade med att berätta att han drömmer om den dag då systemet och rektorerna säger ”låt bli det där” till politiken. Han berättade att Oxford röstat angående förtroendet för högskoleministerns politik vid Oxfords ”congregation”. Med 283 för och 5 emot antogs följande:

“Congregation instructs Council to communicate to Government that the University of Oxford has no confidence in the policies of the Minister for Higher Education.”

Cambridge skulle rösta dagarna efter – men då hade regeringen redan reagerat och dragit tillbaka sitt ”White paper” för ”further consideration”.

/Klas-Herman Lundgren

Pressmeddelande 120131

Stimulera samverkan och kunskapsflöde mellan forskning och samhälle! Det är huvudbudskapet i Vetenskap & Allmänhets, VAs, inspel till Utbildningsdepartementet inför den kommande forsknings- och innovationspropositionen.

Forskningsbaserad kunskap måste delas om den ska komma till användning. Utbyte av kunskap, idéer och resultat mellan forskningen och samhället i stort gynnar båda parter och behövs för att utveckla Sverige, såväl ekonomiskt som demokratiskt och kulturellt. Dessutom stärks forskningens kvalitet och relevans.

– Forskare får nya perspektiv, större kunskap och stärkt kompetens genom dialog med det omgivande samhället. På så sätt utvecklas både forskning och utbildning, säger Cissi Askwall, VAs generalsekreterare.

Ett sätt att inspirera och skapa incitament för samverkan är att synliggöra goda exempel. I Storbritannien finns en framgångsrik modell, Beacons for Public Engagement. Sex brittiska universitet valdes ut som särskilda förebilder och fick medel för att utveckla olika former av samverkan och sprida kunskap och erfarenheter till andra lärosäten. VA föreslår en liknande satsning i Sverige.

Ytterligare tre förslag förs fram i inspelet:

• Genomför pilotförsök med deltagarprocesser om forskning
• Utveckla metoder för att mäta och belöna dialog och samverkan
• Ställ krav på omvärldsdialog för de forskare som tar emot forskningsanslag

– Forskningsråden är nyckelaktörer när det gäller att skapa incitament för samverkan. Genom att ställa krav på kommunikation kan finansiärerna stimulera en kulturförändring, säger Cissi Askwall.
Dessutom rekommenderar VA att forskningspropositionen lyfter fram vikten av att forskningsanknutna aktiviteter erbjuds i hela landet, inte minst för unga.

Ta del av hela VAs yttrande till Utbildningsdepartementet eller kontakta:
Cissi Askwall, generalsekreterare VA, 070-626 44 74, cissi@v-a.se
Karin Hermansson, kanslichef VA, 070-867 66 77, karin@v-a.se

Högupplösta bilder för publicering:
www.v-a.se/om-va/press/pressbilder/

Vetenskap & Allmänhet, VA, vill främja dialog och öppenhet mellan allmänhet – särskilt unga – och forskare. Föreningen arbetar för att åstadkomma samtal i nya former om forskning som engagerar. VA utvecklar också ny kunskap om relationerna forskning – samhälle genom opinionsundersökningar och studier. Medlemmar är ett 80-tal organisationer, myndigheter, företag och föreningar. Dessutom finns individuella medlemmar. Se även www.v-a.se

Rosling svarade på moderatorn Eva Krutmeijers presentation av honom som “berömd” med att konstatera att han visserligen nått berömmelse, men att hans försök att uppdatera vår världsbild uppenbarligen inte gett någon effekt: folk i allmänhet svarar sämre än aporna på Skansen på frågor om hur världen egentligen ser ut! Rosling visade sedan på sitt så karakteristiska, mycket engagerade och engagerande sätt en del om utvecklingen i den del av världen vi fortfarande kallar u-länder – men där utvecklingen går fortare än vad vi i västvärlden förstått. Han poängterade behovet av en satsning på folkbildning – och för en sådan satsning måste politikerna vara med.

Och politikerna själva behöver ny kunskap om världen! Ordentliga utredningar med gedigna kunskapssammanställningar vore mycket värdefullt, menade Rosling, och sådana kan gärna göras av lite äldre forskare som inte längre är mitt i karriären.

Seminariet går även att se i efterhand på Webb-tv (beta.riksdagen.se)

Efter detta inledande seminarium ägde tre olika delseminarier rum parallellt.

Framtidens resurser – brister, behov och konflikter

Först ut att tala på detta delseminarium var Johan Kuylenstierna (chef vid SEI), som illustrerade hur olika miljöproblem, risker och andra faktorer påverkar varandra i ett komplext system. Dessa kopplingar, som kan kallas NEXUS (årets ord enligt Johan), medför att vi inte kan förvalta naturresurserna oberoende av varandra, utan måste ta hänsyn till hela systemet. Malin Mobjörk (fil. Dr. vid FOI) berättade om säkerhetspolitiska utmaningar, och poängterade att man hittills inte funnit några tydliga belägg för att konflikter uppstått som konsekvenser av klimatförändringar, utan att ett komplext samspel av faktorer är orsaken även här. Hon menade att det är viktigt att ta hänsyn till lokala variationer och att se till många scenarion. Även samspelet mellan olika förändrande faktorer – både direkt och indirekt – är viktigt. Hon påpekade att det dock är värt att tänka på att konflikter inte bara behöver vara mellan stater

Johanna Björklund (forskare vid Örebro universitet) talade om markanvändning för hållbar livsmedelsförsörjning. Johanna påpekade att Sverige lämpar sig ovanligt bra för ekologisk odling eftersom vi här har unga jordar med naturligt mycket näringsämnen kvar, till skillnad från betydligt mer utarmade jordar i andra delar av världen som har ett större behov av konstgödsel. Hon föreslog även att de offentliga köken  ur ett resurshushållningsperspektiv borde användas för att servera mat.

Tina Neset (fil. Dr. vid Linköpings universitet) pratade om näringsämnet fosfor, som bryts i gruvor och som finns i begränsad mängd globalt. De största reserverna finns i det konfliktdrabbade Västsahara, och fosforn beräknas nå sin topp omkring år 2050 om vi behåller dagens tillväxttakt. Hon pekade på nödvändigheten att återvinna fosfor och på så sätt få ett kretslopp av en del av fosforn, så att mindre ny fosfor behöver brytas.

Karin Aggestam (ass. prof. vid Lunds universitet) berättade att trots att man räknat med att framtidens krig kommer att handla om vatten, så finns inga belägg för att konflikter mellan länder uppstått som resultat av konkurrens om vatten, men konflikter på lokal nivå inom länder är däremot inte ovanliga. När det gäller energifrågan så pekade Thomas B. Johansson (doktor i kärnfysik) på att framtidens energiförsörjning behöver lösas genom i huvudsak tre metoder: vi behöver dels effektivisera energianvändningen, dels satsa på förnybara energikällor, och dels utveckla Carbon Capture and Storage (CCS), där producerad koldioxid pumpas ned i hålrum i jordskorpan.

Framtidens hälsa – utmaningar och nya möjlighete

Det andra delseminariet handlade om framtidens hälsa. Först talade Nina Rehnqvist (professor vid Karolinska Institutet och ordförande i SBU:s nämnd) om de stora utmaningarna inom hälso- och välfärdsområdet. Befolkningssammansättningen förändras, ojämlikhet finns i hälsa och välfärd, legitimiteten måste behållas samtidigt som förväntningar och kostnader ökar.

Göran Petersson (professor, verksamhetsledare för eHälsoinstitutet vid Linnéuniversitetet) berättade sedan om E-hälsotjänster. Han menade att en fördel med eLäkekonsten är att patienten kan förbereda sig med info på nätet. Nackdelar är att datoriserad info stjäl tid och att det kan bli fel och avbrott i systemen. Det är också värt att minnas att det fortfarande kommer att behövas fysisk konsultation men att den kan kompletteras med IT-stöd.

Ann Charlotte Smedler (professor, barnpsykolog vid Stockholms universitet) pratade om psykisk ohälsa hos unga. Det finns många faktorer som ökar sårbarheten och risken att få psykiska besvär  (t.ex. stress, mobbing, traumatiska upplevelser och tidiga separationer) och antalet unga med depression har ökat. Hon berättade att hon varit med om att utvärdera program som ska förebygga psykisk ohälsa. Slutsatsen var att det inte finns några lätta lösningar, vilket Skolverkets utvärdering av olika mobbningsförebyggande program också visat.

Louise von Essen (professor, psykolog vid Uppsala universitet) talade om U-Care – ett nätbaserat projekt för att lindra psykosociala besvär i samband med allvarligare kroppslig sjukdom, t.ex. cancer. Terapi, professionellt stöd och diskussionsfora där man kan möta andra sjuka finns tillgängligt på Internet, vilket ger patienterna kontrollen och låter dem vara anonyma om de vill.

Hon underströk också vikten av att forskningsfinansiärerna sätter press på forskarna att ha en plan för hur resultaten ska kommuniceras och implementeras!

Seminariet går även att se i efterhand på Webb-tv (beta.riksdagen.se)

Framtiden på nätet, i molnet och i andra digitala världar – hur påverkas vi och vad krävs av lagstiftningen

En viktig slutsats från det tredje seminariet var att såväl allmänhet som politiker behöver ökad kunskap, och att folkbildningen har en viktig roll att spela både för att bryta och motverka “digitalt utanförskap” och för att förhindra att människor råkar illa ut, till exempel genom att information om dem används i sammanhang de inte tänkt sig. Något forskarpanelen menade att politikerna skulle kunna ta tag i är de användarvillkor som vi ständigt behöver godkänna för olika webbtjänster. De allra flesta läser dem inte alls, och många av dem som faktiskt läser förstår dem inte. Inte ens jurister förstår dem, sade Mathias Klang (doktor i informatik med juridisk inriktning vid Göteborgs universitet).

Men behöver man verkligen förstå hur det funkar, undrade en av politikerna. Man kan väl använda roliga och praktiska tjänster ändå? Utan förståelse för tekniken blir vi lättledda, påpekade Mathias Klang. Om vi inte förstår hur t.ex. Facebook fungerar förstår vi heller inte hur information om oss kan användas, inflikade moderatorn Kristina Alexandersson (chef för Internet i skolan på Stiftelsen för Internetinfrastruktur). Markus Bylund (forskare i datavetenskap vid SICS) framhöll värdet av att förstå konsekvenserna av de val man gör – och det bästa sättet att förstå är att själv utsättas för dessa konsekvenser. Då kommer också engagemanget och delaktigheten, som är så viktiga.

Tore Tennöe från det norska Teknologirådet berättade att i Norge har man infört en fjärde kompetens efter att läsa, skriva och räkna: digital kompetens i skolan. Det vore kanske något för det svenska utbildningsutskottets ledamöter att diskutera?

Seminariet går även att se i efterhand på Webb-tv (beta.riksdagen.se)

VAs bord vid Riksdagens framtidsdag - Foto: Klas-Herman Lundgren

I pauserna och under lunchen fanns bokbord uppställda. VA hade ett eget bokbord i Sammanbindningsbanan tillsammans med olika aktörer från forskningssverige (t.ex. KVA, IVA, Formas och Vinnova).

Vi passade på att dela ut vårt forsknings- och innovationspropositionsinspel till intresserade politiker.

Dessutom tipsade vi om vårt 10-årsjubileum som kommer att äga rum den 21 mars på Färgfabriken.

Vi hoppas att vi får träffa er där!

Då, 2002, gick 14 organisationer med som medlemmar. I dag har vi 77 organsationsmedlemmar från olika samhällssektorer. Kolla hela listan här. Under åren har vi genomfört ett 30-tal studier, producerat nästan 60 rapporter och arrangerat hundratals samtal och aktiviteter där forskare och allmänhet möts. Från att ha varit en liten okänd förening  syns vi numera ganska ofta i media. Många är intresserade av det vi gör – det märks inte minst på antalet förfrågningar och förslag som dyker upp från olika håll.

Men bara för att man gått och fyllt tvåsiffrigt kan man förstås inte slå sig till ro och tro att det nu ska rulla på av sig självt. Tvärtom kanske det är nu det börjar bli riktigt svårt. Från början var vi rätt så ensamma om att lyfta frågor om dialog och möten mellan vetenskap och allmänhet, och det fanns något av nyhetens behag över det vi gjorde. Men i takt med att man blir mer etablerad och mer professionell kan det paradoxalt nog bli svårare att få finansiering och bidrag. De som lagt pengar på oss i många år kanske vill satsa på nya idéer hellre än de gamla, oavsett hur bra de var eller hur bra den verksamheten tuffar på. Organisationer förändras och omprioriterar – inte minst i ekonomiskt kärva tider.

Vi försöker vara lyhörda för våra medlemmars behov och synpunkter och vi har kontinuerligt utvecklat vårt arbetssätt, våra publikationer och våra kommunikationskanaler. Men detta är förstås ett arbete som aldrig får avstanna. Världen utanför utvecklas hela tiden, och det måste vi också göra.

På torsdag fyller VA-bloggen tre år. Vårt Twitter har flödat i två år och vi har funnits på Facebook nästan lika länge. Det senaste i vår närvaro i sociala medier är vår facebookgrupp Vetenskapen i samhället, för de som finns på Facebook och som gärna vill diskutera frågor om vetenskapens roll i samhället.

Var borde vi mer finnas? Kom med förslag på var du saknar oss någonstans!

/Karin Hermansson

The National Science Foundation in the USA has published its 2012 edition of Science and Engineering indicators. Chapter 7 of this enormous publication is about Public attitudes and understanding. At 51  pages long, it is far too much to take in on a Friday afternoon, so here are a few edited highlights….

• Americans are now as likely to rely on the internet as television for scientific information.
• 75% of Americans consider nuclear power stations extremely or somewhat dangerous.
• Americans (82%) support the federal funding of research even if it brings no immediate benefit.
• 6%
  of Americans consider astrology “very scientific”.
• Americans are more likely to visit a science museum than people from China, Japan, South Korea, Malaysia, India, Europe, and Brazil.

Annual surveys such as this one are most interesting for showing trends over many years. Trends over the last decades include….

• Many Americans are sceptical about evolution, but it is surprising to know that these views have not changed significantly over the last 30 years.
• Opposition to research on animals has increased significantly over the last decades.
• More people believe that pesticide use in farming is dangerous, but opinions on the dangers of air and river pollution have remained stable.
• There has only been a small change in people’s attitudes to the danger posed by climate change.
• Scientists enjoy a high level of prestige, but it is slowly falling over the years.