Förste forskaren ut var Robert Erikson från Institutet för social forskning vid Stockholms universitet. Han berättade att livslängden är starkt korrelerad till utbildningsnivå för både kvinnor och män: ju högre utbildning du har, desto längre förväntas du leva. För män gäller också att ju högre social status han har, desto längre liv. Detta gäller dock inte för kvinnor. Däremot lever kvinnan längre om hon har en rik man. Men lever män längre om de har en rik fru? Nej, det kan man inte se, men däremot att om frun har hög utbildning så lever mannen längre.

Riktigt intressanta samband, men nu började jag undra, vad kan de bero på? Jo, menar Erikson, utbildning ger ofta större förmåga att ta till sig medicinska råd och gallra bland råden. Utbildning ger också en större tilltro till att handlingar får konsekvenser, man blir helt enkelt mer medveten om att det man gör spelar roll för hälsan. Eftersom det i de flesta familjer fortfarande är kvinnan som har det största ansvaret för hem och mat är hennes medvetenhet om kost och livsvanor avgörande för hela familjens hälsa, och mannen lever därför längre om kvinnan är välutbildad.

Forskare nummer två var Viveca Östberg från Centre for Health Equity Studies (CHESS) vid Stockholms universitet. Hon berättade att bland barn och ungdomar kan man se skillnader i hälsa beroende på föräldrarnas utbildning och sociala klass. Dessa skillnader märks innan barnet fyller tio år, liksom efter att ungdomen fyllt 19. Däremellan finns alltså en period där hälsan inte avgörs av social klass. Orsaken tros vara att under dessa år är det mest kortvariga sjukdomar som är vanliga, och dessa beror inte på livsstilsfaktorer och social status. Den ohälsa som är vanligare bland barn och unga vars föräldrar är lågutbildade eller har lägre klasstillhörighet är bland annat astma, ADHD och dödlighet. För lättare besvär, till exempel huvudvärk, magont och sömnproblem, ser man ingen skillnad kopplad till klass. Däremot är dessa problem generellt vanligare hos flickor än hos pojkar.

Siste forskare att tala var Lars Terenius från Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet. Lars forskar om missbruk och psykiska sjukdomar. Han berättade att personer med psykisk sjukdom har en överdödlighet även i somatiska sjukdomar. Man kan räkna med att livslängden för personer med schizofreni är 10-15 år lägre än för en psykiskt frisk.

Lars berättade också att om man tittar på vad som ger ett långt liv nu jämfört med förr i tiden så ser man att idag kan livsstilsfaktorer förklara det mesta av ohälsan. Förr i tiden var det infektioner som var allra farligast, men tillgång till rent vatten och så småningom antibiotika medförde drastiska förbättringar i hälsa. Om man rangordnar de faktorer som idag innebär högst risk för ohälsa och för tidig död ser vi att högt blodtryck är allra farligast. Sedan följer rökning, alkohol, luftföroreningar, att äta för lite frukt och sist för högt Body Mass Index (BMI). Dessa livsstilsfaktorer går ofta att koppla till social status och utbildningsnivå, så det är väl därför sambanden mellan livslängd och social status ser ut som det gör.

Lars spekulerade också i hur sjukvården i framtiden kan se ut, kan vi gå från ohälsa till e-hälsa? Kommer vi ha ett datachip inopererat med information om vår hälsa så att man kan skräddarsy råd för var och en? Om chipet kan mäta hur vi mår för stunden kan det också ringa till mobilen och säga: Hej! Nu är blodtrycket för högt, sätt dig ner och ta det lugnt en stund!

Vad kan man då göra för att minska ohälsan generellt? Och för att minska skillnaderna i hälsa som beror på social status? Vissa saker är lättare att påverka än andra, konstaterade forskarna. Rökning är ett exempel på något som ger stora hälsoeffekter och som går att påverka. Här har vi faktiskt tagit till oss kunskapen om risken med rökning, och rökningen har minskat drastiskt i befolkningen.

En politiker konstaterade att vi i 40 år vetat att livsstilsfaktorer står för 95 procent av våra sjukdomar. Varför händer inget trots att vi vet hur det hänger ihop? Forskarna höll med om att visst vet de flesta vad som gäller. Det är bara så att ändra människors livsstil och beteende är något av det svåraste som finns. En annan politiker konstaterade dystert att inte ens i döden är vi jämlika. Forskarna bekräftade att det är oroväckande att skillnaderna i hälsa mellan människor med olika social status verkar öka. Dock kan man trösta sig med att livslängden ökar hos alla, oavsett utbildning och klass.

Deltagarnas önskningar ritar en stjärnbild i Dramatenfoajén.

Det GPS-baserade dramat Maryam laddas ned i mobilen och utspelar sig i publikens hörlurar medan de promenerar runt kvarteren vid Dramaten, i Kista och på andra platser i landet.
– Jag vill möjliggöra det oväntade som uppstår i mötet mellan fiktion och verklighet, säger den konstnärliga ledaren Rebecca Forsberg.
RATS teater och Institutionen för data- och systemvetenskap (DSV) vid Stockholms universitet har utarbetat de tekniska lösningarna.

Tänkvärd mobil teater om en vetenskapskvinna.

Dramat om en ung vetenskapskvinna i 900-talets Aleppo ingår i trilogin Women in Science. Maryam var astrolog och arbetade med positioneringsverktyg för astrologi- och astronomiforskning samt navigering. Jobb fick hon i alla fall, under Sayf al Dawlas regeringsperiod i Syrien 944-967.

Astrolabium, vars ursprung är okänt, var det vanligaste navigeringsverktyget fram till sextantens genombrott. Efter antiken försvann det från Europa men användes fortsatt i Mellanöstern. På Sjöhistoriska museet i Stockholm finns ett sådant att beskåda.

Två blivande kandidater i Data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet gör programmeringen för pjäsen som examensarbete. Det behövdes programmerare och det nappade de på.

– När vi fick höra att vi skulle få utveckla en applikation till en Android-mobil, som faktiskt skulle komma till användning i det verkliga livet, så tände vi till direkt, berättar Fredrik Lundin.
Hans kollega Joakim Johansson inflikar:
– Det är någonting som vi har saknat under tre år av studier; att få skapa någonting av nytta utöver vårt eget lärande.

Kvinnokamp för vetenskapen

Publiken njuter av Stockholms sol när de lyssnar på dramat.

För manus och regi av mobildramat som följer Maryams spår står Rebecca Forsberg, som även är konstnärlig ledare vid DSV för att bygga ett nytt profilområde, RATS (Research in Artistic TechnologieS) mellan teknik och konstnärlig gestaltning.
– Kreativitet och kulturell delaktighet är grundläggande förutsättningar för att involvera människor i samhället. Att fler röster blir hörda och nya berättelser gestaltade är viktigt för att behålla ett demokratiskt samhälle. Tekniken möjliggör för teatern att finnas på de platser där människor i dag befinner sig, i mobilen och på webben, säger Rebecca Forsberg.

Rebecca Forsberg är konstnärlig ledare. Bild: Monica Bengtson

Föreställningen Maryam uruppfördes i maj i Kista och samtidigt någon halvannan kilometers radie kring Dramaten samt på andra platser i landet.
Konstprofessor Peter Hagdal har gjort ett virtuellt scenografiskt element till föreställningen, ett verk som förde samman publikens tankar och drömmer om det gemensamma.
Det är skådespelaren Linda Lönnerfeldt som gör vetenskapskvinnan Maraym. Hennes far, som forskade inom samma område, spelas av Staffan Göthe.
Även studenter från Kista Folkhögskola, Kungliga Konsthögskolan samt Musikhögskolan är inblandade i produktionen.

Teaterbesökaren får hörlurar och laddar hem Maryam som applikation i egen eller lånad mobil. I samlad tropp avtågar publiken uppför Nybrogatan och besöker olika torg där dramat triggas igång genom GPS-teknik, till den bananmatande mammans förvåning. På hörnan Grev Turegatan/Birger Jarlsgatan stannar vi till och föreställer oss Maryams remsandaler på Aleppos soldränkta gator, lyssnar uppmärksamt på hennes längtan och hör, när vi går ner mot Nybroviken, den stora järnporten dundra igen inför hennes ansikte. Hon är ju kvinna. Kvar blir Maryam stående på gatan, mitt bland människorna där livets universitet pågår.

Tänkande och teknik på export

– Genom digitala lösningar på nya sätt kan Teatern arbeta med scenkonst som når publik på flera platser samtidigt. För publiken innebär det ett nytt sätt att uppleva kultur. En spännande utveckling som betyder mycket, säger Helena Seth, programansvarig vid Dramaten.

Förundrat betraktas gruppen med sina vita hörlurar.

Ute på DSV i Kista sitter en nöjd prefekt. Det är professor Love Ekenberg som berättar att en viktig del i projektet Maryam är att nå förortspubliken. Han var på premiären.
– Detta är briljant. Pjäsen driver en frågeställning kring den här kvinnan från Syrien som försöker ta sig in i vetenskapssamhället. Och den gör det bra!
Hela frågeställningen är samtidigt högst aktuell i en diskussion om vem som ska ha tillgång till olika typer av resurser, menar han.
– Långt in på nittonhundratalet fanns enorma problem i det avseendet även här och ojämlikheterna propagerar in i vår kultur i olika former även nu. Att lyfta fram andra föregångare inom vetenskapssamhället än den vite mannen är utomordentligt viktigt.

Mer än tusen år senare.

Det handlar mycket om att skapa en kommunikativ process och ge folk tillgång till den.
– Den kreativitet som mötet mellan teknik och konst föder är central. Förutom möjligheten att nå ut med den forskning som Stockholms universitetet arbetar med är det viktigt att pröva våra kunskaper gemensamt.
En av Sveriges stora exportnäringar just nu är just kombinationen av olika media, musik, spel och animering. Det finns en mängd framstående bolag som arbetar med olika aspekter av detta i större eller mindre skala, säger han vidare.
– Och Sverige är rätt bra på frihetstänkande.

Trilogin ”Women in science” där ADA är nummer tre, är en serie om kvinnor som gjort banbrytande vetenskapliga upptäckter. Hela trilogin kommer att direktsändas mellan Dramaten och Rats Teaters hemmascen i Husby i höst. De två andra kvinnliga pionjärer som porträtteras är Ada Byron Lovelace och Lise Meitner. I samband med föreställningarna kommer det att bjudas in till olika seminarier genom ett samarbete mellan Stockholms universitet, Nobelmuseet, Rats Teater och Dramaten.

Monica Bengtson
Bilder: Love Ekenberg

Läs mer via nedanstående länkar:

DSV:s hemsida

RATS Research in Artistic TechnologieS

Föreställningar på Dramaten

Gör klimatförändringarna att höstlöven kommer senare? Nu ska skolelever från hela landet hjälpa forskarna att kartlägga hur klimatet påverkar växtsäsongen och hur hösten utvecklas. Massexperimentet är en del av vetenskapsfesten ForskarFredag.

Experimentet kallat Höstförsöket ska lägga grunden för ökad kunskap om hur klimatet påverkar och förändrar säsongerna. Elever i landets skolor tar under september-oktober höstbilder och rapporterar till forskarna, som hoppas få svar på frågor som: Påverkas lövträd olika av ett förändrat klimat? Hur skiljer det sig åt mellan olika delar av landet? Finns det höst-gener? Hur kan vi använda satelliter för att följa höstens utveckling?

Massexperimentet går ut på att dokumentera utvecklingen av höstlöv. Eleverna väljer själva lövträd och rapporterar deras status. Bilder och rapporter analyseras sedan av forskarna. Huvudansvarig är Kjell Bolmgren, växtekolog vid Sveriges lantbruksuniversitet, som undersöker klimatförändringens effekter på olika arter genom att jämföra elevernas data med historiska data.

– Det är lika viktigt att förstå hur hösttecknen påverkas som vårtecknen, men vi har alldeles för lite data om hösten. Därför är det en enastående möjlighet att få samarbeta med elever i hela landet på detta sätt, säger Kjell Bolmgren, som utformat Höstförsöket i samarbete med Vetenskap & Allmänhet, VA.

Eleverna ges möjlighet att arbeta tillsammans med ytterligare två forskargrupper. Stefan Jansson, växtgenetiker vid Umeå universitet, kommer att analysera höstlövsutveckling kopplat till gener hos asp, medan Lars Eklundh, naturgeograf vid Lunds universitet, tolkar höstlövsutvecklingen i satellitbilder med hjälp av elevernas data.

Det är femte året som vetenskapsfesten ForskarFredag genomför massexperiment där skolelever samlar in data. Alla skolor i Sverige och elever i alla åldrar är välkomna att medverka. Deltagande är kostnadsfritt. Resultaten och slutsatser publiceras i början av 2014.

– Utöver ökad kunskap om klimatfrågan hoppas vi att Höstförsöket ger eleverna inblick i hur forskning går till och gör dem nyfikna på forskaryrket, säger Cissi Billgren Askwall, generalsekreterare vid Vetenskap & Allmänhet, som samordnar ForskarFredag.

Den 27 september kan man på 27 orter runtom i Sverige prova på forskning, experimentera, undersöka och träffa forskare. Barn och unga är en särskilt viktig målgrupp men ForskarFredag är öppet för alla.
EU-kommissionen har utlyst fjärde fredagen i september till Researchers’ Night över hela Europa. Den svenska delen kallas ForskarFredag. Evenemangen genomförs med stöd av EU-kommissionen, Vetenskapsrådet och VINNOVA. Syftet är att visa att forskning är vardagsnära och att forskare är vanliga människor med ovanligt spännande jobb.

Mer information och pressbilder finns på www.forskarfredag.se, eller kontakta:
Karin Larsdotter, Vetenskap & Allmänhet, projektledare ForskarFredag Sverige, 070-255 38 91, karinl@v-a.se
Kjell Bolmgren, forskare vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, 0730-67 03 65, kjell.bolmgren@slu.se

Kjell Bolmgren

Experimentet kallat Höstförsöket ska lägga grunden för ökad kunskap om hur klimatet påverkar och förändrar säsongerna. Elever i landets skolor tar under september-oktober höstbilder och rapporterar till forskarna, som hoppas få svar på frågor som: Påverkas lövträd olika av ett förändrat klimat? Hur skiljer det sig åt mellan olika delar av landet? Finns det höst-gener? Hur kan vi använda satelliter för att följa höstens utveckling?

Massexperimentet går ut på att dokumentera utvecklingen av höstlöv. Eleverna väljer själva lövträd och rapporterar deras status. Bilder och rapporter analyseras sedan av forskarna. Huvudansvarig är Kjell Bolmgren, växtekolog vid Sveriges lantbruksuniversitet, som undersöker klimatförändringens effekter på olika arter genom att jämföra elevernas data med historiska data.

– Det är lika viktigt att förstå hur hösttecknen påverkas som vårtecknen, men vi har alldeles för lite data om hösten. Därför är det en enastående möjlighet att få samarbeta med elever i hela landet på detta sätt, säger Kjell Bolmgren, som utformat Höstförsöket i samarbete med VA.

Eleverna ges möjlighet att arbeta tillsammans med ytterligare två forskargrupper. Stefan Jansson, växtgenetiker vid Umeå universitet, kommer att analysera höstlövsutveckling kopplat till gener hos asp, medan Lars Eklundh, naturgeograf vid Lunds universitet, tolkar höstlövsutvecklingen i satellitbilder med hjälp av elevernas data.

Det är femte året som vetenskapsfesten ForskarFredag genomför massexperiment där skolelever samlar in data. Alla skolor i Sverige och elever i alla åldrar är välkomna att medverka. Deltagande är kostnadsfritt. Resultaten och slutsatser publiceras i början av 2014.

– Utöver ökad kunskap om klimatfrågan hoppas vi att Höstförsöket ger eleverna inblick i hur forskning går till och gör dem nyfikna på forskaryrket, säger Cissi Billgren Askwall, generalsekreterare vid VA, som samordnar ForskarFredag.

Den 27 september kan man på 27 orter runtom i Sverige prova på forskning, experimentera, undersöka och träffa forskare. Barn och unga är en särskilt viktig målgrupp men ForskarFredag är öppet för alla.

EU-kommissionen har utlyst fjärde fredagen i september till Researchers’ Night över hela Europa. Den svenska delen kallas ForskarFredag. Evenemangen genomförs med stöd av EU-kommissionen, Vetenskapsrådet och VINNOVA. Syftet är att visa att forskning är vardagsnära och att forskare är vanliga människor med ovanligt spännande jobb.

Läs mer om Höstförsöket här.

För några veckor sedan lyssnade jag på Mitchell Stevens från Stanford (associerad professor) som besökte VINNOVA för att tala om ämnet ”Learning in the Digital Era”. Han talade om vad han menade är en enorm förändring som sker i detta nu gällande lärande via nätet. Jag tycker det var en mycket tänkvärd föreläsning. Stevens menade att förändringen sker så snabbt att vi behöver nya begrepp för att beskriva den – som ”MOOC-kurser” (Massive Open Online Courses). MOOC är benämningen som börjat användas på den helt nya typ av omfattande, öppna, nätbaserade kurser som uppstått.

Stevens började sin berättelse med att påtala att de kända lärosätena Stanford och Berkely är resultatet av enorma investeringar under lång tid på stort antal lärosäten – det är en sådan bred satsning som medfört att några riktigt framstående universitet kunnat uppstå. Enligt Stevens så har emellertid de senaste årens sjunkande stöd till lärosätens infrastruktur i USA medfört att folk inte alltid kan läsa sina kurser och får dålig rådgivning. Dessutom blir det extra svårt för vissa studentgrupper, som studenter med barn. Samtidigt sker en kostnadseskalering och finansiering för högre utbildning som enligt Stevens är långsiktigt ohållbar.

Utifrån denna bakgrund berättade han om hur datavetenskapslärare vid Stanford för ungefär tre år sedan börjat leka runt med undervisningskonceptet. De filmade föreläsningarna och lade sedan istället tiden i klassrummet på dialog och frågor. Varför inte, menade Stevens? Sedan skrev lärare och doktorander ny kod för att hantera systemen. Redan tidigare hade det funnits online- och distansundervisning men plötsligt gick det från att vara något perifiert till något centralt. ”EdTech” blev nu något av det ”coolaste” som hände vid Harvard.

Harvard och andra universitet i USA har nu sina bästa kurser och lärare tillgängliga på nätet. Samtidigt har företag som edX, Coursera, Udacity nära en miljon studenter från hela världen som läser deras kurser över nätet – dessa kurser kallas MOOC-kurser. Kurserna är gratis och ger eller kräver inga akademiska poäng. De går också att läsa när som helst och alla kan anmäla sig. Det är låg genomströmning – men en hel del fullföljer kurserna och vissa går också vidare och examinerar utbildningen via ett universitet. Samtidigt innebär detta förstår helt nya utmaningar för utbildningssystemen.

Vad händer härnäst?

Enligt Stevens står vi nu i ett skifte från utbildning till lärande som en social process. Han påtalade dock att det inte innebär att utbildning byts ut – utan att lärande läggs på infrastrukturen av utbildning. Fokus kommer också flyttas till de som lär sig från de som lär ut – och lärande är något som sker överallt och genom hela livet. Han menade att staten bara till en viss del kan reglera och styra detta, lärandet kommer enligt honom att vara större än nationalstaten – och företag kommer att vara intresserade vilket är är en utmaning som måste hanteras. Vad händer egentligen med utbildningssystemen när allt kapital kring Google, Facebook, LinkedIn och Twitter börjar se utbildning som en produkt?

Det kommer också att behövas ny forskning om detta, lärandeprocesserna kommer skilja sig från vad som hanterats i utbildningsvetenskapen under 1900-talet. Han menade att vad Google gjort för sökande – det byggs nu för lärande i Silicon Valley. Så han frågade sig vems vetenskap det kommer att vara, Googles eller akademins? Han själv trodde att den måste definieras primärt av akademiska värden och byggas som ett globalt ”public good”.

Avslutningsvis fick han gissa vad som kommer att hända. Han såg framtiden som ytterst svårtydd och aktade sig för att ge några säkra svar. Han gissade att de största förlorarna kommer vara forskningsintensiva institutioner på medelstora lärosäten som inte ägnar sig åt undervisning – något som han menade kommer att ses som en orimlig lyx. Stevens trodde sig också se helt nya spelare. Han spekulerade också om varför vi trycker ihop allt lärande under en kort tid i livet – kanske är det dags att sprida ut utbildningstiden under en större del av livet?

Vad ska då politikerna fundera på gällande detta? Stevens ansåg att de bör tänka på det som ett forskningsproblem och som en innovationssektor. Han uppmanade dem att använda Sveriges stora humankapital, bygga strategiska samarbeten över världen och starta ”data sharing agreements”. Han tyckte vi ska se det som en framtidsfråga – men varnade för att den också kan vara smärtsam för många.

Jag är ganska säker på att det här är en rejäl framtidsutmaning som kommer att förändra mycket – nu vi får bara hoppas att våra lärosäten och politiker är redo för den. Möjligheterna att nå de som inte alls sökt sig till högre utbildning är stora – och även möjligheten att skapa ett livslångt lärande i realiteten. Dessutom kan kostnaderna bli lägre – men samtidigt finns det en risk att lärosäten i Sverige utkonkurreras eller att studenter inte längre kan mötas i en campusmiljö.

Oavsett vad vi tycker om MOOC så tror jag att Stevens sammanfattade det väl så här:

”If you are not paying attention to this – then you are paying attention to the wrong thing …” – Stevens

Alldeles nyligen gick partner i elva europeiska länder samman för att lansera det första alleuropeiska initiativet för omfattande, öppna, nätbaserade kurser, med stöd av EU-kommissionen. KTH bjuder in till seminarium om öppna nätkurser – i övrigt verkar Lunds universitet vara intresserat.

Här finns också en artikel i the Guardian om MOOC-debatten. P-O Renqvist skriver även om MOOC på sin blogg.

Lästips från Stevens:

online.stanford.edu

lytics.stanford.edu

edf.stanford.edu

Campus 2.0 Nature 2013

Deltagarna i nätverksprogrammet där riksdagsledamöter och forskare fått bekanta sig med varandras uppgifter.

Forskare som skuggar riksdagsledamöter och får gå på hemliga möten. Ledamöter som besöker forskare och ges inblick i villkor och vardag. Det givande nätverksprogrammet för forskare och politiker får nu sin uppföljning.
– Det har varit en fantastisk möjlighet som jag är lyckligt lottad att ha fått ta del av, i min egenskap av forskare men också som samhällsmedborgare, säger medieforskaren Helena Sandberg.

Sexton av Sällskapet Riksdagsledamöter och Forskares (Rifo) medlemmar har deltagit i första omgången av nätverksprogrammet som ska ge inblick i de respektive kategoriernas vardag. Det startade förra året genom ett samarbete mellan Rifo och Sveriges unga akademi, som bjuder in utvalda forskare. Forskarna besöker riksdagen och ledamöterna forskarna på deras arbetsplatser.

VA har pratat med två politiker/forskarpar: Annelie Enochson (KD) /Johan Åkerman Göteborgs universitet och KTH, samt Gunilla Svantorp (S)/Helena Sandberg Lunds universitet. I riksdagens café träffar jag Gunilla Svantorp (S) som sitter på riksdagens Värmlandsbänk sen tre år. Rifos program med Nobelföreläsningar och annat lockade så hon gick med i föreningen direkt och har nu valt att delta i nätverksprogrammet.

Gunilla Svantorp (S) har haft stor glädje av att delta i nätverksprogrammet.

– Jag pratade med de andra i utbildningsutskottets s-grupp, vars möten egentligen är slutna och vi enades om att Helena Sandberg kunde delta med tystnadsplikt, eftersom det var viktigt att verkligen ge inblick i hur politiken formas.

Gunilla tycker att det gav väldigt mycket att träffa Helenas forskargrupp i Lund och där fanns också tid avsatt för att prata med forskarna på kvällen.

– Det jag slogs av var att det är så mycket grovgöra, som att granska statistik och översätta data till text, som hon gör själv helt utan assistans, säger Gunilla.

Hon funderar högt att det kan jämföras med att hon skriver interpellationer själv, vilket många tror att hon har någon som hjälper till med.

– Nätverksprogrammet är verkligen ett bra initiativ, särskilt genom utbytet med Sveriges unga akademi, där man kommer i kontakt med många som kommer att ha tunga poster i framtiden, och som på detta sätt får inblick i hur politiker arbetar.
Hennes parhäst Helena Sandberg instämmer:
– Det har varit en fantastisk möjlighet som jag är lyckligt lottad att ha fått ta del av, i min egenskap av forskare men också som samhällsmedborgare. Att se riksdagen inifrån har gett ökad insikt i partiernas kanslier och hur de arbetar och min förståelse för politiker har ökat enormt. De är så dedikerade och gör sitt allra yttersta!

Mediaforskaren Helena Sandberg har fått stor förståelse för politiker. Foto: Markus Marcetic.

Något som förvånade Helena var hur mycket förhandlingar det är, att det handlar så oerhört mycket om att kompromissa; att politiker måste se vilka delar av politiken som är centrala och vilka som kan göras avkall på, om de ska komma framåt.

En annan dag träffar jag Annelie Enochson (KD) när hon just kommit in till hemmahamnen Göteborgs central.
– Jag ser förvånande många paralleller i vårt och en forskares yrkesliv, säger Enochson och slår sig ned med en latte.

Annelie Enochson (KD) ser gärna att alla politiker får chansen att träffa forskare på detta sätt.

Politiker arbetar ensamma men träffar också väldigt mycket folk. Och de måste ha tålamod; från att de lagt en motion kan det ta sex år innan beslut kommer.

– Johan fick verkligen se hur vi slängs mellan olika ämnen, från bortförda barn till senaste nanotekniken eller Volvo, den dagen han följde mig.

Genom Sveriges unga akademi känner hon att hon etablerat kontakt med unga forskare i hela världen. Men det hon verkligen fått upp ögonen för är hur mycket tid en forskare lägger på anslagsansökningar, hon tycker samhället bitit sig i svansen när högutbildade lägger så mycket tid på administration när så många är utan jobb.

Enochson är arkitekt i botten och har jobbat länge som det, före de senaste 13 åren i riksdagen. Forskningens roll i samhället engagerar henne. Hon pratar om det fria utövandet, grundforskningens roll och framför allt om hur det politiskt korrekta allt mer styr det offentliga samtalet och därmed även kan styra vad forskningen inriktas på.

– Själv är jag gammal nog att säga precis vad jag tycker men risken är stor att forskarvärlden i dag anpassar sig till vad vi ger bidrag till!

Den forskare hon haft kontakt med är Johan Åkerman som är professor i experimentell fysik och tillämpad spinntronik: att överföra information via elektronik. Honom får jag tag i på tåget; han pendlar också, mellan sina båda högskolor.

– Särskild nytta hade jag av studiebesöket i riksdagen och att genom skuggningen verkligen få inblick i politikernas arbete. Det var verkligen ett jättebra initiativ som det var roligt att få vara med i, understryker han.

Professor Johan Åkerman tycker alla som vill vara med i nätverksprogrammet kan gå med i Rifo.

Vi pratar om alla kringuppgifter som ingår i en forskares arbete i dag, det går oerhört mycket tid till pappersarbete och administration. Det känns lite märkligt att ha blivit rekryterad med avseende på vetenskaplig excellens men sedan spendera så mycket av arbetstiden på uppgifter som inte alls har med forskning att göra. Tiden kunde onekligen använts bättre, menar han.

Åkerman rekommenderar gärna andra att delta i nätverksprogrammet och ser inga som helst problem med att det bara är Rifomedlemmar som kan delta.
– Alla ledamöter som är intresserade av forskning kan ju bara gå med i Rifo!

Uppföljningarna som gjorts under programmets gång visar att det upplevts väldigt positivt, om än lite väl komprimerat. Snarlika verksamheter finns inom Europaparlamentet, i Storbritannien och Frankrike. Där bjuds dock alla ledamöter in.

– Det är naturligtvis drömmen att göra det så brett i Sverige men det skulle ställa helt andra krav på administration, säger Lars Eriksson, forskningssekreterare i riksdagen och sekreterare i Rifo.

Verksamhetschef Anna Sjöström Douagi vid Sveriges unga akademi är entusiastisk när hon talar om satsningen:
– Genom att akademin bildades 2011 blev det möjligt att bjuda in deltagare i ett sådant här program utan att kraven på sammansättningen politiskt och genusmässigt blev alltför specifika, berättar hon.

Hon och Lars Eriksson är nu i full gång med att utveckla nästa omgång av nätverksprogrammet. Till hösten kommer något färre, åtta deltagare att ingå och i stället ska de få tillbringa lite mer tid tillsammans.

Monica Bengtson

 Ett gäng professorer i panelen diskuterar det som är seminariets rubrik ”Ska Chalmers bjuda in pseudovetenskapen?” och pratar med publiken om vad som är och inte är vetenskap och beprövad erfarenhet. Aant Elzinga, professor emeritus i vetenskapsteori, säger att när intressen av det ovetenskapliga slaget försöker dra nytta av högskolans varumärke måste vi diskutera det, men att agera tankepolis är inget alternativ.

Han ser själv ut som Sokrates när han spinner historiens trådar kring 1500-talets är-jorden-rund-debatt och drar upp riktlinjerna; värdegrund, etos och cudos som handlar om principer för god vetenskap. Här blir vi internationella; communalism, universalism, disinterestedness, originality och skepticism.

Att kunna resonera kring sina resultat, att de ska kunna falsifieras (det vill säga ifrågasättas) och att de vetenskapliga artiklar som publiceras först genomgår kollegial prövning, så kallad peer review, är elementärt. Vetenskap handlar ju också om att göra en bedömning av vad som är rimligt, förstås. Det som inte är prövat är inte vetenskap. Ett experiment ska också kunna upprepas för att vara trovärdigt.

Men man ska vara medveten om att gränserna för vad som är vetenskap är resultatet av förhandlingar och stridigheter och att förhållandena inom vetenskapssamhället är öppna eller slutna beroende på den historiska tidpunkten. Det finns sådant som först betraktats som vetenskap men puttas ur boet för att sedan betraktas som pseudovetenskap.

Då äntrar ett energiknippe, professor PO Nilsson, scenen och pratar om den tredje uppgiften; att forskarnas resultat ska kommuniceras med samhället. Han tycker professurer i allmänhetens förståelse av vetenskapen skulle vara på sin plats vid svenska universitet.

Han gör korttrick, pratar om att Uri Geller som böjde skedar var kul men borde ha erkänt att det var trick och inte övernaturlig tankeförmåga. Festivalens sista dag kör Nilsson öppet hus med fysikaliska leksaker eftersom han också anser att den teori som inte går att förklara för barn troligen är helt värdelös.

Han berättar underhållande om hur han har möblerat om hotell för att bevisa att energin inte kan ändras av möbleringen, vilket feng shui-företrädare påstår.

Och visserligen talar de här herrarna delvis nedsättande om homeopati och annan icke-vetenskap; som magnethalsband mot cancer, men prorektor Mats Viberg sammanfattar det de alla kan skriva under på: Det ska vara högt i tak, men forskningens stora förtroende hos allmänheten måste bevaras genom att vi diskuterar de här sakerna.

I pausen pratar jag med klimatforskaren Olle Häggström, som bloggar om sin forskning för då får han uttrycka sig hur komplicerat han vill och berätta det som är vetenskapligt bevisat: att mänsklig aktivitet påverkar klimatet. Han är ganska trött på dem som hävdar motsatsen och har startat bloggen Uppsalainitiativet för att bemöta dem han kallar klimatförnekarna.

Sen blir det mer komplicerat. Magnus Fontes, professor i matematik, berättar om den parapsykologiska debatten i Lund, som handlar om att lärosätet faktiskt har en professur i psykologi med inriktning mot hypnos och just parapsykologi. Ett experiment har visat tecken på att tankeöverföring kan existera och detta har omskrivits i universitetsmagasinet LUM, vilket fick nio professorer att gå ut på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt i protest. Experimentet har ännu inte upprepats och Magnus resonerar kring slumpens inverkan på försöket.

En fråga har slängts ut inför diskussionen: vad är egentligen universitetens, men även organisationer som VA:s roll i förhållande till ovetenskap? VA:s uppgift är att främja öppenhet mellan vetenskap och allmänhet, att föra ut forskningen till folket, att skapa mötesplatser för forskare och allmänhet – till vilken media kan vara en länk, så vi arbetar även med mötesplatser för forskare/media.

När det gäller det som inte kan kallas vetenskap har VA inte någon specifik uppgift, det vill säga vi har inte som uttalat syfte att motarbeta pseudovetenskapen men självklart kan och bör vi diskutera den.

Mitt råd är att även pseudovetenskapen ska behandlas vetenskapligt. Man kan till exempel inte använda det faktum att en människa som hade ett magnethalsband dog av sin cancer som argument mot den typen av företeelse, eftersom hon kanske hade dött ändå. Om man verkligen vill nå trovärdighet bör man i stället seriöst och vetenskapligt belägga de exempel man tar upp.

Varje år ska Sverige skicka in sitt nationella reformprogram till EU-kommissionen. Programmet redogör för hur vi genomför Europa 2020-strategin nationellt och beskriver även vad som ska göras framöver.

I reformprogrammet för 2013 återfinns en bilaga från VA som beskriver hur vi som aktör i det civila samhället bidrar till att uppfylla målen i Europa 2020-strategin. Bilagan lyfter även fram att om EU långsiktigt ska kunna satsa på forskning, inte minst under ekonomiskt osäkra tider, är demokratiskt stöd från medborgarna en förutsättning – och att det därför är viktigt att forskningssatsningarna förankras och sker i dialog med medborgarna.

Rreformprogrammet: Sveriges nationella reformprogram 2013

Att kunna förklara sin forskning på ett begripligt sätt är nödvändigt både för den enskilda forskaren och för lärosäten, forskande företag och myndigheter. För att ge inspiration och hjälp på vägen anordnades Forum för forskningskommunikation den 24 april i Göteborg

Forumet, som ägde rum för första gången år 2013, är en mötesplats och ett nätverk öppet för alla aktörer inom forskningskommunikation. De mer än 200 deltagarna hörde bland annat Vivienne Parry, framstående brittisk journalist och forskningskommunikatör med erfarenhet från BBC, Channel 4 och Science Media Centre tala på temat Pimp my science – is it all just PR now? Hennes föreläsning kan ses här .

Forum för Forskningskommunikation är en del av den internationella Vetenskapsfestivalen och anordnas i samarbete med Forskningsråden FAS, Formas, Vetenskapsrådet och VINNOVA samt Mistra, Stiftelsen för strategisk forskning och Vetenskap & Allmänhet.

Vetenskapsfestivalen, som anordnades för sjuttonde året i rad, hade i år temat Kontroll eller noll koll. Festivalens programpunkter brukar sammantaget få cirka 70 000 besök och består av bokningsbara aktiviteter för skolelever, fackdagarna där Forum för forskningskommunikation ingår och öppna programmet för allmänheten som pågick den 25-28 april.

Vetenskapsfestivalens webbplats