Borg och Batra försöker i en debattartikel dribbla bort det faktum att Moderaterna under våren varit så smärtsamt generösa mot sig själva i sina tolkningar av forskning och statistik att medias faktakollar blinkat frenetiskt rött. I ett försök att vinna tillbaka lite trovärdighet tar de till väl utvalda delar av den ekonomiska forskningen för att berömma sig själva och försöka slå hål på Socialdemokraternas ekonomiska case. Problemet är att man skapar en missvisande bild av forskningsläget genom ett ohederligt klippande och klistrande ur de rapporter man använder.

Vi börjar från början och konstaterar att Borg och Batra menar att ”Jobbskatteavdraget är en av de mest genomlysta skattereformer som har genomförts i Sverige”. Detta är helt enkelt inte sant. Sant är att många forskare försökt ge sig på att utvärdera jobbskatteavdraget, men att det varit i det närmaste omöjligt eftersom det varit mycket svårt att hitta en kontrollgrupp att mäta effekterna mot. Det enda riktiga försök till empirisk utvärdering av jobbskatteavdragets effekter gjordes av IFAU och de lyckades inte hitta några belägg för att jobbskatteavdraget haft positiva sysselsättningseffekter.

Alla andra utvärderingar har baserats på mikrosimuleringar. Det vill säga att man med hjälp av ekonomisk teori har skapat modeller för hur många jobb jobbskatteavdraget borde skapa. Problemet med dessa skattningar är, som Riksrevisionen visade i sin rapport, att stora delar av befolkningen inte känner till jobbskatteavdraget eller dess funktionssätt. Ett ännu större problem är att det är just de grupper (med svag förankring på arbetsmarknaden) vilka jobbskatteavdraget framförallt riktar sig till som inte känner till jobbskatteavdraget. Det innebär att de sysselsättningseffekter man simulerat fram i olika ekonomiska modeller kan ha varit överdrivna.

Från detta ska man dock inte dra slutsatsen att jobbskatteavdraget inte har haft några positiva sysselsättningseffekter. Att avdraget, allt annat lika, inte skulle ha haft positiva sysselsättningseffekter verkar mycket osannolikt. Trots detta känns det mot bakgrunden ovan lite väl magstarkt att påstå att forskningen bevisat att jobbskatteavdraget är en lyckad reform ur ett sysselsättningsperspektiv.

Batra och Borg fortsätter med att påstå att ”Utvärderingar från bland annat Riksrevisionen, Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet bedömer jobbskatteavdragets sysselsättningseffekter som stora”. Jesper Hansson på Konjunkturinstitutet har (utöver att det är svårt att räkna på) förvisso sagt att jobbskatteavdraget långsiktigt kan ge uppemot 90 000 nya jobb. Och visst är 90 000 jobb mycket, men det är också de 70 miljarder om året som jobbskatteavdraget minskar statens intäkter med. Om det är sysselsättningseffekter man är ute efter verkar en prislapp på runt 800 000 kronor per jobb som ett ganska dyrt och ineffektivt sätt att få folk i arbete och när Batra och Borg skriver ”Jobbskatteavdragets effekter är därmed väl belagda och argument emot får mer betraktas som en vilja att höja skatten än att seriöst lyssna till ekonomisk forskning” undrar man om dessa två ekonomer glömt bort konceptet alternativkostnad från sin grundutbildning.

Längre ner i artikeln står det att läsa att ”Rut-avdraget är enligt Konjunkturinstitutet den mest kostnadseffektiva jobbreformen som dessutom varaktigt ökar sysselsättningen”. Vi är inte säkra på varifrån denna information kommer och det enda utvärderingen av Rut som vi hittar av konjunkturinstitutet är den utvärdering som dök upp i förra valrörelsen där det basunerades ut att ”Rut är gratis för staten”. Denna slutsats är dock dragen från en sju år gammal modellsimulering där formerna för avdraget inte var klargjorda ännu. I valrörelsen kommenterande KI själva studien på följande sätt:

”[Studien] skrevs 2005. Studien gjordes således innan reformen sjösattes 2007 och innan vi fått några resultat på hur sektorn utvecklats till följd av skattereduktionen. I studien skriver vi ”Beräkningarna är emellertid synnerligen osäkra och resultaten styrs helt av vilka antaganden som görs. De bör således ses som räkneexempel avseende möjliga effekter och inte som en uppskattning av de mest sannolika effekterna. […] I och med att studien skrevs 2005 har vi inte haft möjlighet att inkludera regler efter det datumet. Vi ser idag också hur marknaden är uppbyggd och utvecklas, en bild som vi inte hade 2005. Som KI vid flera tillfällen poängterat finns det därför goda skäl att utvärdera effekterna ordentligt innan man överväger att eventuellt slopa eller förändra det nuvarande regelverket.”

Ger detta intrycket av att regeringens politik vilar på en stabil grund av empiriskt trovärdiga resultat?

Debattartikeln avslutas sedan med att dra upp ungdomsarbetsgivaravgiften i ett försök att få (de redan tveksamt) positiva reformerna jobbskatteavdrag och RUT att smitta av sig på den, av en närmast enig ekonomkår, sågade arbetsgivaravgiften för unga. Borg och Batra skriver om ”riktade skattehöjningar med 16 miljarder mot ungas anställningsmöjligheter” från Socialdemokraternas sida. Vi pratar alltså om reformen som vid ett avskaffande enligt Borg och Moderaterna skulle leda till att 16 000 jobb försvann. Detta trots att Finansdepartementets egna beräkningar ger vid handen att ungdomsarbetsgivaravgiften på kort sikt högst kan leda till 4000 nya jobb och på lång sikt förmodligen inte leder till några nya jobb alls. Hur man får ett avskaffande av denna reform, där man självklart kommer använda intäkterna till annat, till att kosta 16 000 arbetstillfällen är inte helt enkelt att förstå. Kanske kan det förklaras med nominella rigiditeter där löner har svårt att justeras nedåt men även med denna förklaringsmodell skulle jobben komma tillbaka och det skulle bara bli ett tillfälligt tapp i sysselsättning, något som definitivt kan vara värt det för att spara 16 miljarder per år.

Om inflationstakten är väntad så finns ingen trade-off mellan arbetslöshet och inflation (rationella förväntingar). EO menar dock att om förväntningarna på inflationen däremot systematiskt överstiger den verkliga inflationen   blir konsekvensen sannolikt högre arbetslöshet, även på lång sikt. Om alla tror på tvåprocentsmålet, men den verkliga genomsnittliga inflationstakten ligger på säg 1.5 procent, så är Phillipskurvan nedåtlutande. EO uppskattar att just detta kan man observera i inflationsdata vilket enligt honom gett upphov till en arbetslöshet som varit  0,8 procent högre än den kunde ha varit med en verklig inflation närmare målet. 0.8 procent. Det inte är förvånande att det bjöds på livlig debatt på gårdagens möte.

Att dela upp befolkningen på detta sätt kan diskuteras men det är inte orimligt då man genom att göra så kan komma runt det som kallas Simpsons paradox (som Hannes Malmberg förklarat förtjänstfullt här). Kortfattat kan man förklara paradoxen med att man, om man tittar på förändringar på totalen kan få en felaktig bild kring vad som pågår då olika subgruppers relativa storlek kan ha ändrats över mätperioden. Om vi ska fokusera på sysselsättning kan det handla om att grupper med låg sysselsättningsnivå (unga och äldre) har växt som andel av befolkningen och att det därför, på totalen ser ut som att sysselsättningen har minskat även då sysselsättningen har ökat inom varje enskild grupp.

Det huvudsakliga problemet med Hanifs argumentation är istället att han använder fel mätpunkter. Han jämför mars 2006 med mars i år. Den borgerliga alliansen vann dock inte valet förens i september 2006. Hanif räknar därmed in ett antal månader med socialdemokratiskt styre i sin jämförelse. Låt oss börja med att titta vad som hände med sysselsättningen under dessa månader. Jag redovisar alla subgrupper och totaler för att vara säker på att inte missa något. Uppgifterna i alla tabeller är hämtade från SCB:s arbetskraftsundersökningar.

Sysselsättningen ökade under denna period i nästan alla subgrupper och den totala ökningen i sysselsättningen var över en procent. Frågan blir då, om vi inte räknar med denna period, vad händer med Hanifs siffror?

Att sysselsättningen i alla subgrupper skulle ha ökar verkar helt plötsligt inte längre sant, framförallt blir det tydlig att sysselsättningen hos yngre personer gått ner under perioden. Även på totalen verkar sysselsättningen ha gått ner.

Är detta då en rättvis jämförelse? Kanske inte, framförallt är det osannolikt att tro att en ny regering kommer ha effekt på sysselsättningen direkt när de blir valda. Lagstiftning, implementering och nödvändiga förändringar i folks beteenden ska man nog räkna med tar uppåt ett år. Det är inte heller rimligt att jämföra olika tidpunkter på året med varandra då sysselsättning i viss mån kan vara säsongsberoende. Hur ser det då ut om vi jämför siffrorna som de var efter ett år med borgerligt styre med de senaste siffrorna från samma månad.

Samma bild kvarstår då även om den blir lite mindre tydlig och om man väljer att definiera totalen som 16-64 år (varför man nu skulle göra det?) kan man mena att det finns en väldigt liten sysselsättningsökning.

Man kan naturligtvis göra massor med olika jämförelser och debattera vilka mätpunkter man bör använda. Det går säkert att skapa en jämförelse vid en given månad 2007 och 2011 där man kan visa på både bättre och sämre sysselsättningsutveckling än vad jag gör i tabellen ovan. Det finns också ett antal faktorer (krisen, demografisk utveckling, o.s.v.) som man kan använda för att komplicera bilden eller som grund för att hävda att jämförelserna inte är speciellt intressanta. Det är dock inte rimligt att, som Hanif implicit gör, hävda att statistiken visar att det under alliansens tid vid makten skett en treprocentig sysselsättningsökning i alla åldergrupper.

Anders Borg fortsätter med sina vädermetaforer genom att likna det ekonomiska läget för vårpropositionen vid aprilväder.

I övrigt verkar det i VÅPen som finansministern mest låtsas som att det regnar (för att bygga vidare på finansministerns språkliga tema).

Sverige fortsätter att amortera på sin statsskuld (trots att vi lånar pengar gratis) i tider där vi nu ser att arbetslösheten riskerar att bita sig fast på nivåer vi inte sett sedan 90-talskrisen. TCO med flera efterlyser mer insatser för att minska arbetslösheten men det ser vi ingenting av, och den enda logiska förklaringen till frånvaron av insatser är kanske att det är för långt till nästa val för att regeringen ska vilja spela sina kort nu, eget intresset ljuger aldrig.

Riksbanken har i en rapport jämfört prognoskvalitén hos de prognoser för inflation och BNP som regelbundet släpps av olika aktörer (se sidan 54 i den rapporten).

I jämförelsen för prognoserna under perioden 1999 till 2011 kommer LO-ekonomerna ut som bäst och Riksbanken näst sämst (vilket är anmärkningsvärt när det faktiskt är de som sätter räntan).

Stort grattis till Ola Pettersson och hans gäng för ett väl utfört arbete.

Thomas Franzén, tidigare vice riksbankschef, förklarar dagens jobbkris med alltför höga avkastningskrav hos kapitalägarna.

Om ett företag ska dela ut uppåt halva vinsten och samtidigt växa lika mycket som marknaden växer, då måste man ha en avkastning på uppemot 20 procent. Målen ligger mer än dubbelt så högt jämfört med vad man uppnått under historiskt långa perioder,

säger Thomas Franzén.

De höga vinstmålen är ett hot mot framtiden. Om man vill att något ska ge hög avkastning idag så krävs att vi gör avkall på något i morgon. Däri ligger kortsiktigheten i kvartalskapitalismens kärna.

Läs hela intervjun här.

Vår uppsats tar sin utgångspunkt i en studie gjord av Niederle och Vesterlund (2007). De lät ett antal manliga och kvinnliga amerikanska collegestudenter lösa enklare matematiska tal och själva bestämma om de ville kompenseras enligt ett ackordsystem (där man får betalt per rätt svar) eller ett tävlingssystem (där man får fyrdubbelt betalt per rätt svar förutsatt att man har flest rätt i en grupp av fyra). De fann att 73 procent av männen valde att tävla medan bara 35 procent av kvinnorna gjorde det samma, detta trots att det inte fanns någon statistisk signifikant skillnad i män och kvinnors prestation. Vidare studerade de effekterna av män och kvinnors tävlingsval på deras monetära avkastning och fann, föga förvånande, att männen valde att tävla i på tok för stor utsträckning medan kvinnorna tävlade för lite för vad som skulle vara optimalt.

I vår studie replikerar vi i mångt och mycket denna studie med modifikationen att vi delade upp vår experimentgrupp i en kontrollgrupp och en behandlingsgrupp där vi gav behandlingsgruppen informationen att män tävlar för mycket för att maximera sin avkastning medan kvinnor tävlar för lite. Resultaten i vår kontrollgrupp stämde överlag bra med resultaten från Niederle och Vesterlunds studie. I vår behandlingsgrupp däremot fanns det ingen signifikant skillnad mellan män och kvinnors val att tävla efter att vi kontrollerat för prestation. Den stora effekten var att högpresterande kvinnor som inte tävlade i kontrollgruppen valde att göra det i behandlingsgruppen efter att de hade fått informationen om att kvinnor tävlade för lite för att maximera sin avkastning. Detta får i sin tur konsekvensen att kostnaden för de felaktiga valen är hälften så stor i behandlingsgruppen som i kontrollgruppen. Med enkel och generell information kan man alltså, i alla fall i vissa situationer, både eliminera könsskillnaderna och radikalt öka effektiviteten.

För den som är intresserad av mer detaljer kring studien eller en mer utförlig diskussion finns hela artikeln här.

Jag ska ägna mig åt den andra delen av kritiken, alltså den som menar att vi inte behöver bekymra oss över vårt stora och fortsatt växande oljeberoende.

Lakomaa skriver att de höga oljepriserna under 2000-talets första decennium främst berodde på oförutsedd ökad efterfrågan istället för minskat utbud, som ett Peak Oil-scenario skulle ha implicerat. Den ökade efterfrågan kom enligt Lakomaa från växande nationer som Indien och Kina och var alltså svår att prognostisera korrekt, varför oljepriserna blev höga. Påståendet är inte helt orimligt, så låt oss anta att det stämmer. Att industrialisering och ökat välstånd i Kina och Indien orsakar kraftigt ökad efterfrågan på olja, illustrerar väl oljans fortsatt centrala roll i våra samhällen och betydelse för tillväxt och industrialisering. Med stor sannolikhet kommer nämnda nationer, tillsammans med många fler, att fortsätta växa och önska än högre välstånd även i framtiden. Även denna utveckling är svår att exakt förutspå, varför framtida efterfråga på olja är svår att beräkna. En inte helt okvalificerad gissning är därför att höga oljepriser inte är ett fenomen isolerat till föregående decennium.

Lakomaa menar, ändock, att samspelet mellan fri marknad, äganderätter, priser, utbud och efterfrågan kommer att hålla oljepriserna på en nivå sådan att oljan aldrig kommer sina. I korthet menar han att höga oljepriser gör det attraktivt att utveckla ny teknik för att utvinna olja vi idag inte kan utvinna, vilket ökar utbudet och därmed sänker oljepriset. Efterfrågan, å sin sida, minskas av ökade priser, vilket ger lägre användning av olja i form av exempelvis lägre industriproduktion och färre transporter. Slutsats: oljan kommer inte ta slut.

Men Lakomaa missar en viktig pusselbit. Oljeindustrin är idag kraftigt subventionerad. Mångmiljardbelopp används varje år till att göra det lönsamt att utvinna olja samtidigt som oljepriserna blir tillräckligt låga för att efterfrågan ska hållas hög. Alltså är oljan underprissatt idag, vilket innebär att vi idag konsumerar olja på ohållbara nivåer. Slutsats: oljan kommer ta slut.

Så, sluta subventionera oljeindustrin, låta marknadens osynliga hand göra sitt och vi kan leva lyckliga i alla våra dagar med aldrig sinande oljereserver? Tyvärr är det inte riktigt så enkelt.

Oljan kan sägas vara blodet som flyter i vårt samhälles vener idag. Tack vare tekniska framsteg har vi lärt oss att utvinna stora mängder energi ur oljan, varför den har blivit en central, för att inte säga essentiell, komponent i mer eller mindre all produktion som förekommer i världen. Olja översätts inte bara till bränsle för bilar. Den översätts även till själva bilarna, till vägarna som bilarna åker på, till kläderna som bilföraren har på sig och till maten som bilföraren, eller vilken människa som helst, såklart, äter. Ökar oljepriser, så ökar sannolikt många fler priser, på grund av all produktions oljeberoende. Lakomaa hävdar att människor kommer att ställa om sin livsstil till en mer hållbar sådan om oljepriserna stiger. Som exempel tar han att köpa mer bränslesnåla bilar och byta ut uppvärmningsanläggningen i villan. Det är sant att vissa människor har råd och möjlighet att byta livsstil och fortfarande leva rätt gott under höga oljepriser, även om, som sagt, bränslepriser är långt ifrån allt som påverkas. Problemet är att dessa människor är i minoritet i världen. För en familj som lägger 10 % av sin disponibla inkomst på mat så innebär höga oljepriser viss omställning och ett mindre bekvämt liv. För en familj som lägger 80 % av sin disponibla inkomst på mat så innebär det oförmåga att mätta familjens munnar och exempelvis att färre familjer har råd att låta sina barn gå i skolan.

Nu kan det kanske låta som att jag är för att fortsätta kraftigt subventionera oljeindustrin. Det är jag inte. Det är orimligt, och rent obegåvat, att bygga in oss själva i ett ännu starkare beroende av en energikälla som inte är förnybar och som konsumeras på ohållbara nivåer. Ekologi, energi och ekonomi är tre system som är intimt sammankopplade. Oljan är en av de punkter där alla dessa tre system på ett tydligt, men dessvärre inte hållbart, sätt möts. Världen har ett enormt behov av energi, till produktion och transporter med mera. Denna energi bör komma från en källa som är ekologiskt hållbar att exploatera på det sätt vi behöver. Om inte annat, så för att vårt energiberoende bygger ett ekonomiskt system som är skört i alla andra fall.

En omställning där vi gör oss av med vårt oljeberoende är alltså nödvändig. Men den kan inte och den bör inte ske över en natt; rimliga alternativ måste finnas innan en omställning som inte drabbar de som är mest utsatta för vårt sköra ekonomiska och ekologiska system är realistisk. En förslag som ligger nära till hands är således att steg för steg fasa ut subventioneringen av oljeindustrin och istället skapa ekonomiska incitament som banar väg för tekniska framsteg för förnybara energikällor.

Sverige införde ett system för gröna elcertifikat år 2003, på engelska Tradable Green Certificates (TGC). Elcertifikat påminner om utsläppsrätter, såtillvida att både själva varan och marknaden är politiskt konstruerade. Politiken bestämmer ramar, inriktning och takt, men marknadsmekanismer bestämmer detaljerna.

Elkonsumenter och/eller elleverantörer tvingas varje år lämna in en viss mängd elcertifikat, beroende på hur mycket el de konsumerar. Elproducenter som framställer el från nybyggda gröna energikällor får i sin tur elcertifikat gratis från staten. På detta sättet uppstår en marknad för elcertifikat. Om det produceras lite grön el kommer det ut få elcertifikat. Staten kan styra efterfrågan på certifikat. Om efterfrågan överstiger utbudet pressas priserna upp, och det blir mer lönsamt att investera i grön energi.

Ekonomisk teori kring miljöskadliga utsläpp

Figur 1 illustrerar hur staten i teorin kan minska miljöskadliga utsläpp på ett kostnadseffektivt sätt: två företag släpper ut koldioxid. Båda kan minska sina utsläpp – men till olika kostnader. Horisontella axeln (Q_A-Q_B) är hela den utsläppsmängd som staten vill ta bort. MC = kostnad för respektive företag att minska utsläppsmängden med ytterligare en enhet (marginalkostnad). MC-kurvorna stiger eftersom att det blir allt dyrare att minska utsläppen, desto mer de redan har minskat dem. I början är det enkelt och finns många olika metoder att tillgå. Men ju fler besparingar företagen genomfört, desto dyrare blir det att genomföra ytterligare besparingar.

Det ekonomiskt mest effektiva är att beskatta själva utsläppet. Om man istället beskattar den slutprodukt som utsläppet härrör ifrån riskerar man även att hämma andra aktiviteter i samhället än just utsläppen. Staten vill därför sätta en skatt (t) som företagen enbart betalar för varje kg koldioxid de släpper ut, och inget annat. Det är nu rationellt för företagen att minska sina utsläpp så länge kostnaden för utsläppsminskningen är lägre än skatten.

Figur 1              För olika företag kostar det olika mycket att minska utsläppen

Källa: Kopierad från Söderholm och Hammar (2005) Kostnadseffektiva styrmedel i den svenska klimat- och energipolitiken?

Företag A kan till en relativt låg kostnad minska sina utsläpp (åtminstone i början), varför dennes MC-kurva är relativt platt. För B är det svårare: kostnaden ökar snabbare och detta företags MC-kurva är därför brantare. För att minska utsläppen så kostnadseffektivt som möjligt bör därför staten sätta en skatt på själva utsläppet vid skattenivån t*, vilket medför minskning till punkten Q*.

Ur företagens synvinkel är det inte rationellt att minska sina utsläpp bortom Q*, eftersom att det därefter kostar mer för företagen att minska utsläppen än att betala skatten. Eftersom att det företag som kan minska sina utsläpp till lägst kostnad (A) står för den största utsläppsminskningen blir den totala kostnaden för hela marknaden så låg som möjligt.

Om staten höjer skatten till över t* blir det återigen lönsamt för företagen att minska sina utsläpp. Jämfört med figur 1 kommer då utsläppen att minska mer än vad som betraktas som önskvärt i figuren.

Problemet är att i verkligheten känner staten inte till MC-kurvorna för något företag och vet därför inte hur hög t bör vara. En annan metod är då att staten istället subventionerar mer miljövänlig produktion med skattemedel, ger bidrag till alla företag som är villiga att investera i till exempel vindkraft. Men även här finns informationsproblem. Staten vet inte exakt vilken investering eller vilket företag som är mest kostnadseffektiv och det är därför svårt att fördela bidragen.

Istället för fullständig koll

Man kan säga att det är denna typ av informationsproblem som elcertifikat delvis är tänkt att lösa. På elmarknaden kan problemet beskrivas som att energiproduktion från icke förnyelsebara källor är mer lönsam än förnyelsebar energi. Därför investeras det, enligt staten, för lite i förnyelsebar energi. Staten tvingar nu energikonsumenter att en gång per år lämna in ett visst antal TGC för annullering. Samtidigt delar staten ut elcertifikat varje månad: en för varje MWh energi som produceras från något av de godkända energislagen (vind, sol, våg, geotermisk, bio, torv och vatten).

Kvotpliktiga (energikonsumenter) kan få elcertifikat antingen genom att själva tillverka förnybar energi eller genom att köpa TGC av producenter av förnybar energi. Om en aktör innehar fler elcertifikat än nödvändigt vid annullering kan dessa sparas till framtiden. För att anläggningar redan tidigare kunde bära sig själva kommersiellt inte ska få subventioner får endast anläggningar tagna i bruk efter 1 maj 2003 rätt till tilldelning av elcertifikat och dessa har rätt till det i 15 år.

Figur 2 illustrerar den ekonomiska teorin bakom elcertifikat. Utan ingrepp i marknaden kommer förnyelsebar energi att produceras upp till den punkt där MC för denna = marknadspriset för el (PE), vilket ger kvantitet A. Men staten tycker att den förnyelsebara energiproduktionen borde vara högre, uppe vid Q. Q är given på kort sikt (därför vertikal) och har marginalkostnad = mc*. mc* är den punkt där böjda MC-kurvan möter vertikala Q, det vill säga marginalkostnaden för att bygga ut den gröna energiproduktionen (kostnaden för den sista MWh i kapacitetsutbyggnad). Elpriset (PE) bestäms av marknaden.

Eftersom marginalkostnaden för att bygga ut den sista kapaciteten i grön energi är högre än elpriset (mc* > PE) är det inte lönsamt för ett enskilt företag att bygga så mycket grön energiproduktion som är önskvärt. Istället krävs det extra intäkter för att detta ska ske och vi ska nå Q. I detta fall är tanken att de extra intäkterna ska komma från elcertifikaten.

Figur 2            

Certifikatpriset blir mellanskillnaden mellan [marknadspriset på el] och [marginalkostnaden för att bygga ut förnybar energiproduktion], upp till beslutad målkvantitet.

Källa: Avritad från Schaeffer m.fl. (1999) The Implications of Tradable Green Certificates for the
Deployment of Renewable Electricity

Priset på elcertifikat bestäms alltså av marknaden, men beror på vilket mål staten sätter för systemet . Om det byggs mindre förnyelsebar energi än staten önskar, delas det ut för få certifikat, vilket höjer priset på dessa. De företag som får certifikat för sin förnyelsebara energiproduktion får då in mer pengar och kan öka sina investeringar.

Alltså: högre elcertifikatpris gör det mer lönsamt att bygga ut den gröna energiproduktionen och vice versa. Ett enskilt företag som producerar förnybar energi kommer inte att investera i produktion bortom den politiska fastställda mängden grön energi som önskas (Q) eftersom där är marginalkostnaden för detta högre än elpriset + certifikatpriset (MC > (PE + certifikatpriset)). Enligt teorin bör därför tillgång och efterfrågan på lång sikt balansera elcertifikatpriset så att detta blir mellanskillnaden mellan PE och mc*. Om staten bestämmer att det ska investeras mer grön energi, och höjer Q, blir det återigen lönsamt.

Allt bygger på politisk vilja

Detta är alltså den relativt grundläggande teorin bakom gröna elcertifikat. På samma sätt som utsläppsrätter innebär inte ett elcertsystem mer gröna investeringar per automatik. Det bygger på att politiker vågar sätta målet högt och därigenom tvingar fram mer gröna investeringar. Elcertifikaten är enbart tänkta som ett verktyg för att få denna tvingande politik att genomföras så effektivt som möjligt.