Vikten Maten *Humöret

Kusin Vitamin

2012-02-06T09:50:00.000+01:00

Små färgglada prickar på ett blustyg från 60-talet. Så förställde jag mig att vitaminer såg ut. Jag blev glad när jag såg dem och fick sprattel i kroppen.
Vi fick en vitamintablett varje dag och mums vad goda de var och oj, vad pigg man blev!
Nu vet jag att det är både billigare och nyttigare med vitaminer man får i sig via maten och solen, att vitamintillskott till och med kan vara skadligt och att de små vitaminprickarna är kolföreningar och det låter ju inte så sprattligt.
Det kryllar inte av vitaminer i falukorv, hamburgare, pommes frites, bullar, godis, ostkrokar, läsk eller färdigmat. Och även om många svenskars kost består av sånt är det ovanligt med vitaminbrist i Sverige - men det förekommer.
Vitaminer må vara små, men utan dem funkar inte kroppen. En del behöver kombineras med fett för att kunna användas av kroppen, en del löses upp av vatten. Några kan lagras, andra måste tillföras ofta.
Varje vitamin har sina specifika uppgifter. Tänk så fiffigt det är ordnat!

A e bra - för syn, hud, slemhinnor, immunförsvar, tillväxt, fruktsamhet
B e bra de me - för nerver, muskler, blod, förbränning och transporter hit och dit
C är vårt skydd - stärker blodkärl, tänder, hud, skelett, fightas med med angripare och hjälper järnet
D är intrikat - immunförsvar, insulinet, kalciet, tänder och ben klarar sig inte utan
E - skyddar cellerna och hjälper blodkropparna att leva länge
K - koagulerar blod och bygger ben

Och det fina i kråksången är att nästan allt finns i broccoli!

Hälsa är lycka

2012-01-11T09:48:00.002+01:00

Hälsan, relationerna, arbetet. Så ser rangordningen ut om vad som är viktigast när man i undersökningar ber människor prioritera. Ändå behöver man kanske inte gå längre än till sig själv för att se att man ofta skänker det mesta av sin tid till arbetet, försummar sin kära, inte hör av sig till sina vänner och tänker att med hälsan går det så länge det går.

När det inte går längre är man död. Eller åtminstone sjuk. Utbränd. Utsliten. Medicinberoende.

Ordet hälsa kommer av det fornsvenska hel, som betyder lycka.

Den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en. När vi blir riktigt sjuka försvinner den stora betydelsen vi gett arbetet. När en viktig relation hotar att gå sönder känns arbetet också sekundärt. Ändå "hinner" vi inte ägna oss åt det som är viktigast.

Jag känner många beundransvärda människor, som ägnar all sin kraft åt sina medmänniskor. Det är vackert. De är goda exempel på medmänsklighet. En del av dem ägnar så mycket kraft åt sina medmänniskor att deras kraft tar slut i förtid. Då står medmänniskorna plötsligt utan också.

Att vårda sig själv är att också ge till dem som är beroende av en. Vem är hjälpt av att jag kör slut på mig själv? Hur många stjärnor jag än får i himlen för min altruism hjälper det inte dem som är kvar på jorden om jag bränner mitt liv i båda ändar.

Karin Liungman sjöng 1989 på skivan Denna magiska tid om hjälten som gör allt för andra, men aldrig tillåter sig själv att vila. Hon frågar: "Vem ska hela hela dig?"

Kropp, själ och ande. Alla lika viktiga att vårda. Tillsammans ger de helheten. Att vara hel är lycka.

Sjätte dagen på nya året och föresatserna håller än!

2012-01-06T14:25:00.003+01:00

En lördag följs av en söndag, såsom den alltid gör och sen kunde det vara nog med det. Men: i min hjärna skapas plötsligt möjligheter som inte fanns där när förra eller förrförra eller förrförrförra lördagen avlöstes av söndag, för nu var det 2011 istället för 2012. En siffra utbytt mot en annan - och?

Det är fantastiskt att jag låtit detta faktum laddas av möjligheternas möjlighet: att förändra mitt liv till det bättre och att jag vet att det är möjligt.

Nyårslöften verkar vara laddade med, nästan ha inneboende, löftesbrott. Så jag avger inga nyårslöften, men föresatser har jag en hel hoper, som alla bidrar till välbefinnande om jag fullföljer dem.

Sen jag slutade jobba med Viktväktarna har ett par kilo adderats. Jag ser dem, jag känner dem och jag har en plan för att bli av med dem och de övriga fyra som är mer än jag trivs med; finns inget bättre sätt än att skriva matdagbok och öka rörelsen. Där kom två föresatser i en mening.

Sen var det stressen. Hitta balansen. Ta fritid. Yoga. Simma. Promenera. Te istället för vin. Gott, dyrt vin ibland istället. Och prioritera: relationen, vännerna, sömnen.

Finns en del att jobba med. Det ska bli kul! Och snart är våren här.

Återseenden och avsked

2010-10-28T10:36:00.002+01:00

Igår kom X tillbaka. Jag har undrat hur det har gått, vart hon tog vägen och så står hon plötsligt där och återseendets glädje bara finns.

Facebook har ersatt bloggen. Livet har varit überstressicht. Är det väl fortfarande, men nu när alla ens chefer blivit ens vänner på fejan kanske den väldigt anonyma bloggen får en ny funktion att fylla?

Och hur många av fejanvännerna bryr sig om vad som händer på ViktVäktarna? Hur många bryr sig överhuvudtaget, utom vi som är där?

Ändå utgör VV en stor del av mitt liv. Det har blivit så, att jag jobbar nästan halvtid där. Eller åtminstone går det åt så mycket tid. Funderar mycket på om jag ska fortsätta. Trappa ner. Utöka. Jag får hjälp av Y att reda ut mitt ekonomiska virrvarr. Jag vet ju, att jag i slutet av terminerna jobbar gratis på VV. Y säger att det inte är så. Hon visar mig att jag betalar för ynnesten att få jobba. Det känns tokigt på nåt vis. Det måste man dra slutsatser av och göra nåt åt.

Och sen Z, då. Som jag inte sett till på åtta veckor. Har hon dragit utan att säga hej?

XYZ. Underbara människor som betyder något i mitt liv, som spelar in när jag fattar beslut. Återseendets glädje, avskedets vemod.

Jag har ju alltid trott att förändring leder till något bra. Bäst att gå på magkänslan. Och Y:s råd.

Ut på äventyr - och - Vad är tillräckligt bra?

2010-04-19T08:06:00.002+01:00

Vilken överdjävlig vinter!

Idag är det måndag. Idag lägger jag den bakom mig. Idag ser jag framåt.

På onsdag åker Stockholmarn och jag med färjan till Gdansk för några dagars mycket välbehövlig semester. I Warszawa ska vi sen bo hos goda vänner och inkassera femtioårspresenten: en trerätters middag på stadens finaste restaurang. Det blir speciellt, med tanke på allt som hänt i Polen de senaste två veckorna och över Europa den senaste veckan.

Ibland är det tur att man är fobiker. Båtresan är bokad sen länge, eftersom jag inte flyger. Tåget är det värre med, eftersom vi inte lyckats lista ut om det går att boka via Internet i Polen. Hoppas askmolnet flyttat på sig, så att vi som håller oss på jordytan får plats på tåget.

Hur håller man nu vikten med 19 timmar färja, sex timmar tåg tre dagar med polsk mat (finns det överhuvudtaget andra grönsaker än gröna ärter i Polen nuförtin?) och säkert ansenligt med alkohol och så samma resa tillbaka?

Vad är tillräckligt bra?

Ofta har vi för stora krav på oss själva. Jag pratar med medlemmar som genomgår livskriser, sjukdomar, skilsmässor, operationer, förluster, depressioner och fortfarande tycker att de verkligen borde klara av att gå ner minst ett halvt kilo i veckan. Och medlemmar som åker på länge emotsedda resor och snarare fasar för dem än gläds, för de vet att de kommer att innebära viktuppgång eller åtminstone stillastående.

När livet inte löper som på räls, kan man inte förvänta sig av sig själv att viktnedgångenska göra det. När vi inte kan hålla de rutiner vi behöver för att ha kontroll, kan vi inte kräva att kroppen ska fungera som om vi hade kontroll.

Om vi mestadels har kontroll är det tillräckligt bra. När vi inte har det får vi förlåta oss själva för att vi faktiskt är människor. När tiden är mogen, vi mår hyfsat bra igen, har återkommit från våra resor, har rest oss från det senaste skovet - då tar vi kontrollen igen och återgår i de rutiner vi mår bra av. Då minskar vikten också. Till dess är det tillräckligt bra med - ja vaddå?

Stå still i vikt? Gå upp två kilo?

Om jag är realistisk och kör på som jag alltid gör innebär Polenresan två kilo upp. Det vill jag inte. Då får jag lov att lägga upp en strategi.

Om jag utgår från femtioårspresenten, trerättersmiddagen, så vet jag att jag inte vill välja bort något där. Då kan jag inte välja allt jag ser övriga dagar, det begriper jag ju.

I Polen dricker man öl och sprit. Det kan jag klara mig utan. Erfarenhetsmässigt vet jag att vinutbudet brukar vara begränsat. Så bra.

Den nya stegräknaren är programmerad och ska med, liksom bra skor.

Tar också med en rejäl kasse frukt och ViktVäktarbarer för sex fikor.

Mini-pc:n hjälper mig att fylla ichecklistan. Den är så himla bra på nätet!

Sen var det den noggranna mentala förberedelsen: att gå igenom alla tänkbara situationer i huvudet innan jag utsätts för frestelserna IRL.

Ok, då kan vi åka.

PS. Polentrippen gör, att det bara blir vägning och försäljning i Österby nu på onsdag. Ulla från Gimo, som är erfaren ViktVäktare och Guldmedlem, tar emot er. Hon är jättebra på träning också, så fråga henne om ni har några undringar. Tack kära Ulla för hjälpen!

Detta har hänt

2010-03-11T07:52:00.003+01:00

Det är så här års bloggen plötsligt tystnar.

Det är tur att man har envetna som talgoxar som pickar en på axeln och säger: Hallå, kommer det aldrig nåt nytt?

Eftersom livet är så chokat blir det bara en resumé:

* Resorna med Cinderella pågick varannan, ibland varje, helg från november till mars. Annorlunda och roligt. Härliga människor som jag redan saknar. Tillsammans gick de ner 35 kilo, trots att många på grund av de oregelbundna arbetstiderna bara kunde vara med vid enstaka tillfällen. Strongt att gå ner i vikt och vara omgiven av godsaker vart man än vänder sig!

*Både antikaffären och ViktVäktarna i Uppsala har kommit igång, efter sju sorger och åtta bedrövelser. Till och med skyltar finns på plats.

Jag tror nog att en del (många) tycker det är skumt med kombinerad verksamhet, men skyltmakaren påminde mig om läkarmottagningen med presentbutik i Sommarro. Allt går. Vi har trevligt och gemytligt och när jag kan trycka in choken ska jag försöka få dit lite fler människor.

* Sjukdomar i familjen gjorde livet extra svårhanterligt mellan november och nu. Själv har jag slagit i huvet rejält två gånger sen i julas och gått som i dvala. I onsdags började det blixtra i ena ögat och jag tänkte att nu var det klippt: Här är straffet för att man stressar som om man vore odödlig. Men det var bara glaskroppsavlossning och ålderdomen som anföll.

* En ny företagsklass startade på skatteverket för en månad sen. Det är alltid kul att komma till arbetsplatser. Eftersom jag är företagare och tragiskt obevandrad i ekonomi har jag haft kontakt med hjälpsam personal där tidigare, så det känns extra kul att få komma in bakom kulisserna.

* Den största orsaken till tystnaden på bloggen är årsredovisningarna. På några veckor ska jag gå igenom och tvätta hundratals sidor byråkrattext och lämna ifrån mig lättlästa och korrekta texter utan förvanskat innehåll. Kul, men tidspressat och nu väntar Finspång och Kramfors på leverans. Adjö!

Leonardo och jag

2010-01-28T18:25:00.003+01:00

Jaha, då har man öppnat två nya klasser då. Inte problemfritt, oh no, men alla stolar var på plats. Färsk frukt och lite annat smått och gott likaså. Och några medlemmar hittade faktiskt dit den första dagen. Roligt!

Lokalen är liten, men fin och mysig och det bästa av allt: Jag kan göra som jag vill! (Jag tycker mycket om att göra som jag vill.)

Alla ViktVäktarvaror står snyggt uppradade i inbyggda hyllor. Huset är ett finfint från 1930-talet. Här ska jag alltså kombinera ViktVäkteri och antikaffär.

Meh! Så kan man väl inte göra?!

Jag är så outsägligt less på Jante, på Bliv vid din läst, på Renodling är enda vägen till framgång, på Man kan bara vara bra på en sak. Spy! säger jag bara.

Väldigt tjusigt kallas det renässansmänniska. En som kan det mesta av allt. Då var det ok att vara bra på mycket. Nu får man inte ens säga att man är bra på nåt.

Jag är usel på ekonomi. Jag suger på siffror, som jag gärna kastar om lite huller om buller som det ser trevligt ut och jag är apdålig på att städa.

Men en del saker kan jag och dem vill jag syssla med. Tack.

Leonardo var geni. Det är inte jag, men jag gillar att hålla på med många olika saker och att försöka bli bra på dem.

Så när jag får min artikel färdigskriven (en annan gren av verksamheten), ska jag montera upp hyllor i mina nya affär och sen kommer det roligaste av allt; att varsamt plocka fram alla fina nedpackade glas, vaser, skålar - you name it - och äntligen, äntligen vara i gång i världens bästa stad igen!

Och sen, redan på tisdag, är lokalen ommöblerad till ViktVäktarlokal ånyo, redo att ta emot horder på sisådär 20 pers. Wish me luck mot byråkrati, Jante, snöoväder, glömda nycklar, tomma bilbatterier, etc etc!

Sällskap på färden

2010-01-18T16:55:00.003+01:00

Det är roligt att åka båt.

Företagsklasser brukar vara annorlunda mot vanliga, öppna klasser. Ofta mer krävande, men också mycket givande. Sammanhållningen på arbetsplatsen kan bli väldigt tydlig. Är den bra visar det sig ofta i viktresultaten också.

Cinderellagruppen liknar ingen annan. Och uppdraget inget annat jag haft. Det har varit knepigt att få till det, eftersom alla jobbar så olika tider. Samtidigt med mig finns något tusen gäster ombord. Dem ska de anställda ta hand om, förutom att de ska försöka tänka på sig själva och sin viktminskning.

Början var trevande, men allteftersom kursen framskrider och det börjar synas tydliga resultat på en del, vaknar kollegerna och blir intresserade.

Den här gången hade jag sällskap av Stockholmarn. Det var länge sen och vi skulle äta på buffén tillsammans. Det går utmärkt att välja ViktVäktarmässigt där. Salladerna är lite få, men annars finns det lax och rent kött och kyckling och en härlig rotpytt och rostade grönsaker. Mums! Den gratinerade kronärtskockan var underbar, men lite svår att propointsberäkna. Den förutan åt jag mig mätt och belåten på 10 ProPoints. Stockholmarn var också mycket nöjd med sina fullproppade tallrikar med en sisådär 75 ProPoints. Sen kom ju dryck och efterrätt därtill. Tur att det finns Veckobonus!

Några av dem som jobbar i buffén är medlemmar i ViktVäktargruppen. Det är så kul att se att deras serveringskläder börjar se alldeles för stora ut!

Nu har gruppen gått ner 20 kilo tillsammans och det är klart det syns. Fyrtio paket smör tar plats!

Det mesta blir roligare i sällskap. Viktresor och Cinderelladiton.

Hoppas Stockholmarn följer med igen och hoppas Cinderellorna fortsätter peppa varandra. Nine journeys made - three to go.

Jag kan jag vill jag törs

2010-01-11T10:42:00.004+01:00

I går kväll när jag tittade ut genom hyttfönstret, ner i det svarta vattnet där isflak stora och små trängdes undan av Cinderellas stäv insåg jag att man inte överlever mer än nån minut om man faller i. Ganska snart lät jag gardinerna dölja det fascinerande och äcklande skådespelet.

Samma gardiner drog jag några timmar senare isär och skådade ett Tove Janssonlandskap höljt i dis och ljus.

Havet är liksom trögflytande idag. En vit sol skymtar mellan molnskyar och klär kobbar och skär i ett ljus så starkt att man inte kan titta direkt på dem.

Vattnet stelnar sakta.

I natt plöjde stäven genom isen, som om någon oupphörligen skakade en jättlik shaker intill mitt öra. Ändå gick det att somna.

Jag måste ha tillit till att kaptenen sköter sitt jobb, att skeppsbyggarna konstruerade bogvisiret - om det nu finns nåt sånt på det här skeppet - på en ointagligt sätt, att livbojarna flyter, att spelen som ska fira ner räddningsflottarna löper som de ska, att brandsläckningsutrustningen är provtryckt, att besättningen kan kommunicera och orka rusa upp för alla trappor till räddningsstationerna...

Inget av det här kan jag kontrollera. Jag måste ha tillit.

Utan tillit stannar världen. Utan tillit krymper jag världen för mig själv och mina nära.

När jag inte tror på mig själv kan jag inte känna tillit till andra.

För varje sak jag bestämmer mig för att våga, trots att jag inte riktigt vågar ökar min tilltro till mig själv.

Jag kan klara av det mesta jag föresätter mig.

Att våga minska i vikt och ge upp tryggheten jag sökt och funnit i ångande, härlig mat i stora lass, eller choklad som sakta smälter i munnen, är att våga sig ut på slak lina. Men med tilltro till att jag klarar det och att kostprogrammet fungerar och att konsulenten sköter sitt jobb och vet vad hon talar om - då går det.

Tillit, ökande självkänsla, motion och envishet gjorde att den lilla Cinderellagruppen gick ner 16 kilo från november. Östhammarsgruppen minskade 208 kilo sen april och Österbybruksgruppen gjorde sig av med 217 kilo fett på ett år.

Tillit är en palindrom. Ordet blir lika vare sig man läser det fram eller baklänges. Det går inte att jiddra med betydelsen av tillit.

Själv drar jag dock gränsen vid att flyga. Basta. Nån måtta på galenskaperna får det vara.

Ett stort tomrum att fylla med nougat

2009-12-27T17:27:00.004+01:00

Varit ute mycket på vägarna i veckan. Täby i måndags, Östhammar i onsdags, Bergsbrunna i torsdags, Uppsala i fredags, Stockholm idag, Nyköping imorgon.

Jag tänker bra när jag kör bil. När snön flyger emot en som stjärnorna i StarWarsintrot töms hjärnan på trams och man börjar reflektera och tänka konstruktivt alternativt snöa in ibland.

Mina ögon spanar efter reflekterande djurögon i diket. Tankar som speglar mina kan komma till mig genom P1 om det vill sig väl. Olika musik på CD kommenterar mitt humör i högtalarna. Tystnad mil efter mil talar ibland högst. Är högst tilltalande.

Man kan komma att tänka på att man har det ganska bra. Man kan tänka på att man har allt man kan önska sig. Man kan tänka på att man till och med lyckats hålla sin choklad- och kakbudget under julen. Man borde verkligen känna sig nöjd och lyckad. Så kan man tänka. Sen känner man efter hur man faktiskt känner sig. Och då skär det sig.

I vintermörkret, där man låter sina nya begagnade dubbdäck från Österby Däck tassa fram över isskorpan på 290:an, kan man känna att det finns ett tomrum inombords, stort som Jukkasjärvi ishotell, som man längtar efter att fylla. Med nougat till exempel.

Minns känslan av den där Carte d´Or-elefanten. Njutning i fulla drag, men bakom den en känsla av förvåning över att jag helst skulle vilja ha tio till. Direkt.

Ska det aldrig gå över?

Man kan hälla en massa vin i Jukkasjärvi ishotell också. Utan tvekan skulle man också kunna fylla hålrummet med spel och dobbel, knark, sex, Polly och Pigalle och GT därtill. Och lite mer nougat.

Gud, familjen, Stockholmarn, vännerna, musiken, litteraturen, sommarhuset, konsten, skogen, antikviteterna, människomötena, kattsmekningarna, de doftande vita madonnaliljorna bredvid Malexanderspeldosekyrkan med julkrubban framför utgör motkrafter.

Men suget från tomrummet är starkt. Det krävs mycket energi till att varje dag stå emot jordens dragningskraft och inte låta sig falla.

Fast jag vet ju att det går att resa sig. Igen och igen och igen. Och att det är den enda möjligheten.

Inför det nya året önskar jag att jag ger mig själv mer motion, mer kärlek, mer tid.

Vad vill du ge dig?

Gå i kloster!

2009-12-14T16:04:00.003+01:00

Vad en båtresa kan göra underverk.
Man åker iväg med sitt vanliga gamla grådassiga decemberdeppiga jag och återvänder rak i ryggen, stärkt till kropp och själ, om än inte alltid vidare utvilad.
Möjligen har det framgått att dansbandsmusik är det värsta jag vet - näst kategoriska människor, alltså.
Man får alla sina fördomar bekräftade när man kryssar med Cinderella. Tänk vad trevligt att få sin världsbild besannad! Det kan man vältra sig i ett tag.
Sen, när man gjort det, kan man börja öppna ögon och öron för andra intryck. Och båten är så stor, så stor, så är det nåt man inte gillar kan man gå därifrån.
Till exempel till sin rena, tysta hytt, bäddad med svala, stärkta lakan. (Kuddarna är trista och stela, men det får man bortse från eller packa med egna.)
I hytten finns igen disk, ingen smutstvätt, inga igensatta avloppsrör, trasiga diskmaskiner, smutsiga golv, osorterade prylar, pågående projekt... Nä. Hytten är min klostercell. Inga krav. Bara mitt eget utrymme och jag själv.
Den här gången fick jag en personalhytt. Inga utrop, inget skval. Däremot två tv-apparater. Ganska bortkastat på mig, men ändå!
Klart att det inte går att jämföra med sviten, men enkelheten har absolut sin charm.
Under natten råmade fartyget långa signaler ut i det snöiga mörkret. I min ensamhet i hytten kändes det tryggt. Här kommer vi. Vi finns. Vi stävar på.
Jag roas inte av nöjesutbudet på båten. Jag är här för att jobba. Det är sjätte resan denna höst. Människorna i personalen börjar kännas som gamla bekanta. De som kommer till mig visar glädjande framsteg.
Om det inte varit för jobbet hade jag nog aldrig kommit ombord på nån Ålandsfärja. Det hade varit synd. Maten är god, utsikten vidunderlig, särskilt idag med snöpudrade öar och kobbar i strålande sol. Det är intressant att titta på folk och det är skönt att få vara ifred och överlämna styrandet och ställandet till någon annan för en gångs skull.

Bland korpar och skator i Norrtälje

2009-11-29T16:22:00.003+01:00

Jag är världens vanedjur, men omväxling ska det vara, annars storknar jag rätt snart.

Som en flyttfågel far jag och vikarierar i andra klasser. Det är skojigt. Alla grupper skiljer sig åt, har sin egen dynamik och sen är det kul att byta miljö. Ok. Upplands Väsby är skitfult, men medlemmarna där är rara.

Norrtälje är en jättetrevlig och behändig stad med en välsorterad antikaffär som jag brukar besöka när jag vickar för Kerstin.

Nu har jag varit där två veckor i rad. Mycket jobb nu när vi skuller lansera det nya. Medlemmarna har sitt speciella Norrtäljestuk, lite avvaktande så där. Men det brukar vara kul och givande. Det började bra i tisdags också.

Första klassen full med förväntansfulla medlemmar som genast var med på noterna. Sen efter klassen när jag åter skulle räkna lagret (man räknar före och efter varje klass) befanns det att en restaurangguide fått vingar. Fiskmåsar ser man många i Norrtälje, men tydligen finns det korpar också.

Andra klassen så. Bland alla trevliga småfåglar, sjöfåglar och påfåglar dök plötsligt två skator upp. Med sina hånfulla kraxanden lyckades de raskt förstöra förväntan och stämning för alla övriga i voljären. Det är tur att jag innerst inne är en ganska snäll och kristlig människa, annars hade jag väl tagit fram hagelbössan.

Alla lät sig i all fall väl smaka av frukten jag köpt för egna pengar. Som tack stal ytterligare några korpar en checkkalender och två butiksguider. Summa summarum: Jag åker hemifrån 7:30. Kommer hem 21:15. Lön för denna dag cirka 500:- före skatt, minus bensinpengar, minus bjudfrukt samt minus restaurangguide 80:-, checkkalender 80:- och två butiksguider 120:-.

När så en vanligtvis glad liten lärka hakar på skatorna och pratar om att ViktVäktarna bara vill tjäna pengar på att introducera allt det nya. Ja, då jävlar.

Lycka är moussaka i mässen

2009-11-16T12:26:00.002+01:00

Vad går upp mot en välkryddad moussaka?
Kockarna här ombord är verkligen bra. Eftersom jag älskar moussaka äter jag det så ofta jag kan på grekiska restauranger. Oftast är min egen godare.
Idag i mässen: sagolik....
Till den två sorters sallad och till efterrätt kan man välja på bananer, äpplen, apelsiner, päron, grapefrukt. Sen finns det ett till bord med efterrätter, men det intresserar mig inte. Det är säkert gott med alla de där kakorna, men jag måste säga att jag hellre äter mat. Särskilt om den smakar så gott som idag.

Jag vill börja nu!

2009-11-15T11:07:00.003+01:00

Nu brinner jag av otålighet! På vidareutbildning igår i regnigt Stockholm. Allt det nya!

Jag vill sätta igång omedelbart! Hur ska man palla att ge sig till tåls en hel vecka?

Om VV är bra nu - och det är det - så blir det ÄNNU bättre snart, snart.

Och en massa nya idéer fick jag. Känner mig manisk. På tåget träffade jag dessutom en kär, gammal medlem som inspirerade ytterligare.

Tur att man ska ut på havet igen och får annat att tänka på; som sekundmetrar, tortyrmusik, hitta rätt och vad det bjuds för smaskigt i mässen kväll...

Övergiven i sviten

2009-11-09T13:01:00.002+01:00

Världens näst vackraste utsikt glider majestätiskt förbi utanför de stora panoramafönstren till min svit.
Min svit. Passar min personlighet på nåt vis. Jag tror jag alltid ska färdas så här.
Om det nu inte vore för att jag hamnat här på grund av överbeläggning. Inte ett konferensrum fanns att uppbringa på hela denna stora båt, så jag är förvisad till fören, till en svit. Här har jag dukat upp med våg och material, kokböcker och godis och här väntar jag. Förgäves.
Hit törs ingen komma. Eller hittar de inte? Eller har personalen bestämt sig för att ge tusan i att gå ner i vikt?
Hittills på två resor har jag träffat ett tjugofemtal av de anmälda. Man jobbar olika perioder ombord och det kommer att ta tid innan alla skrivit in sig. Några har redan varit med två gånger och börjat resan mot normalvikt.
Det är min tredje resa med Cinderella. Båten såg jag i fredags från Nybrokajen när dottern och jag var på väg på musikalbesök.
- Där åker min båt, sa jag stolt, när det lysande fartyget sakta gled ut från Stadsgårdskajen.
Jag har börjat hitta ombord. Igår kikade jag på efterrättsbuffén. Jag hade min fina fleecejacka på mig där det står ViktVäktarna med stora bokstäver på ryggen. Jag hörde ett glatt frustande bakom mig. En vältränad, tjusig dam tyckte det var kvällens roligaste underhållning!
Båten är fullbokad. Alla har mycket att göra, men ser glada ut ändå. I mässen är ljudnivån hög med många skratt.
I sviten sitter jag som Knyttet, ensam och väntar. Vem ska trösta Knyttet, med att säga som det är: Stig in och säg God afton! så de ser att du är här?
Bäst jag går och raggar en sväng. Och jätteensam är jag inte, för Stockholmarn åker med. Men han vägrar ju gå ner i vikt, förstås.
Världens vackraste utsikt? Från den stora stenen i hagen ovanför Blåkulla med utsikt ner mot Moodalen. Var annars?

Gammal och vis?

2009-11-02T12:43:00.003+01:00

Levergryta trodde jag väl aldrig jag skulle äta igen i mina dar.
Kan det vara visdomen som smyger sig på så här en vecka efter femtioårsdagen?
Andra turen med Cinderella. Inte lika nervös som förra gången, men tillräckligt hispig för att den blide Stockholmarn ska få något mörkt i blicken.
Och när Stockholmarn får nåt mörkt i blicken framstår eventuella havets fasor som bagateller. Det är som när man nypte sig hårt i armen som barn för att slippa känna att det gjorde ont när man slog sig på knät.
I mässen serveras alltså levergryta. Det har man inte ätit sen omyndiga dagar. Och det var fantastiskt gott. Till detta pressgurka (ljuvligt) och kokt potatis. Hur mycket points innehåller en levergryta med bacon? Hur man än slår i sina böcker hittar man inte denna rätt. Den försvann med folkhemmet kan tänka.
Svensk husmanskost har aldrig varit något jag någonsin övervägt att servera hemma. När det finns italienskt! Indiskt! Thailändskt! Kinesiskt! Libanesiskt! Indonesiskt! Marockanskt! Turkiskt!
Flera i personalen kommer och vill veta. Vi enas om att det måste bli ungefär som köttgryta. Enligt Restauranggudien 7 Points. Ok. Det var det sannerligen värt.
Idag ställer havet till det.
Det gungar lite och vågen får spel. Det diffar på två kilo beroende på om vi befinner oss på toppen av vågen eller i en vågdal. Fascinerande. Detta med vikt är minsann ingen exakt vetenskap ombord.
Den här resan har jag släckt belysningen och kunnat sova. Jag har hittat vinbaren, men bara rekat. Jag har läst på matsedelarna utanför restaurangerna. Om den blide följer med på nästa resa lär det inte vankas levergryta...

Sova bör man annars dör man

2009-10-23T09:49:00.006+01:00

Sjömanslivet är hårt.

När jag kommit i land och hem till bingen sov jag som ett stengolv tolv timmar i sträck. Sen har jag gått som i en dimma i två dagar, men nu börjar jag bli som folk igen.

Men det var inte baren som gjorde det och inte var det taxfreen heller och jättegod mat fanns i mässen och frukt i mängder. Jag har väl aldrig sett så mycket frukt! Och det gungade inte ens.

Alla var jättesnälla, och jag fick hjälp att hitta till och från hytten och mässen och konferensrummet där jag skulle träffa dem i personalen som vill gå ner i vikt. Taxfreen hittade jag på egen hand, men barerna har jag lyckligtvis inte snitslat mig fram till ännu. (Sen ryktas det om att det finns både fika och nattamat i mässen, men jag tror inte jag hörde det.)

Det gick alldeles utmärkt att följa kostprogrammet ombord. Jag lärde mig av kapten och styrman och kryssade som de gör mellan kobbar och skär mellan smaskiga kakor och potatisgratäng och hittade i hamn: till salladsbuffén - mums!

Problemet var sömnen.

När jag skulle lägga mig efter anspänningen och den stressiga dagen gick det inte att släcka. Jag tryckte på alla knappar som fanns, men det envetna lysröret över hatthyllan sken som en fyrbåk.

Det hade säkert med säkerheten att göra, tänkte jag, och resten av natten tillbringade jag i fotänden av sängen med kudde över huvudet och täcket därtill och tankarna på Estonia och räddningsflottar och höga vågor. Och på att om jag kom levande ur det här måste jag köpa ögonmask och draperier och vikskärmar till nästa vända.

Dessutom hade jag ju inte fattat det här med tiden.

Jag har problem med klockan i vanliga fall. Analogt och digitalt och ferbålt fervillande. Nu tillkom finsk tid. Eller det gjorde det inte alls, men det trodde jag, så jag ställde mobilen en timme för tidigt.

Morgnar är inte min starka sida, om man säger så.

Nå slutet gott, allting gott: Massor av trevliga människor med fina ränder på jackorna. (Såna vill jag också ha.) Hemsk musik (men det visste jag ju redan). Whiplashen gillade inte att jag köpte full ranson, men det gör förhoppningsvis gästerna som kommer imorrn. Nästa tur vet jag hur man gör med det mesta.

En bra sak med att handla i taxfreen: Snälla M berättade att knappen till lysröret sitter på panelen alldeles bredvid huvudkudden...

Min nya karriär

2009-10-20T10:56:00.002+01:00

Jag har hittat mitt kall. Jag ska gå till sjöss. Adjöss.

Hej och hå jungman Jansson

2009-10-17T15:25:00.003+01:00

Ja, det här går ju lysande. Ett kilo ner sen i måndags då jag började med hyschhyschhysch. Helgen är utmaning nummer ett och igår gick det bra och hittills idag med. Middagen kvar och några Points till vin också. Men sen!

Sen ska jag ge mig ut på äventyr. Vojne, vojne.

Jag ska mönstra på.

Jag som blir sjösjuk bara jag ser en marinmålning. Jag som inte kan se en hylla med taxfreeToblerone utan att ladda upp ett årsförråd. Jag som inte kan ha en bar inom räckhåll utan att testa deras ginkatonca. Jag som avskyyyyyyyyyyr dansband och disco och folksamlingar. Och har cellskräck. Och är rädd för vatten. Och villar bort mig på båtar större än en tvåmanseka. Och blir helt galen om jag inte har tillgång till frukt och mat och riktigt te på mina bestämda tider. Och hur ska jag kunna följa hyschhyschhysch ombord?

Arrrgggghhhhh!

Imorgon börjar jag som ViktVäktarkonsulent ombord på Cinderella.

Det ska bli najs.

Personalmöte igen

2009-10-11T18:26:00.002+01:00

Vad gör ViktVäktarkonsulenterna på sina personalmöten?
Jo, det ska jag tala om: Vi vägs.
Därefter äter, fikar, äter, dricker, dricker, dricker, äter, fikar, äter, och fikar vi.
Så kanske det presenteras lite nyheter och då applåderar vi lite försiktigt. Om nyheten inte gäller godis förstås. Då blir det tjo och tjim och applåderna vill aldrig sluta.
Ja, det här ska bli kul. Say no more.... den som går på möten får se. Tids nog.
Sen blev jag guldkonsulent igen. Tack, kära medlemmar!

Plommonmos och äppelkompott

2009-10-01T17:46:00.005+01:00

Idag har jag kört äpplen och plommon i den mixer som kallas gräsklippare. En halvtimmes slit i frodigt, långväxt gräs fick utgöra dagens motion.
I gräset doldes kilovis med äpplen och ruttnande, frostbitna plommon.
Inte har jag gjort nån plommonmarmelad. Vad ska jag liksom med det till? Jo, förstås: Stockholmarn.
Äppelmos har det heller icke blivit. Några plommonkakor och äppeldito, förvisso. Men vad det skär i hjärtat att se frukten förfaras! Visst, man kan skänka bort den, och det gör jag, men de flesta härikring har fullt sjå med sin egen skörd.
Alla de kära frukterna som gick till spillo inspirerade emellertid till dagens middagsrätt. Vi kan kalla den:

Husmoderns revanschpasta
1 gul lök, hackad
2 vitlöksklyftor, hackade
2 syrliga äpplen, rivna
1/2 kålrabbi, riven
1 näve trattkantareller eller annan svamp
1 tsk olja
6 hg nötfärs
4 msk tomatpuré
1 tsk sambal oelek
salt, svartpeppar
timjan
rosmarin
4 dl Milda mat extra 4 %
10 plommon i småbitar
basilikablad

färsk fullkornspasta
parmesan

Fräs lök, vitlök, äpplen, kålrabbi och svamp i oljan. Bryn köttfärsen vid sidan om. Tillsätt, krydda. Tillsätt tomatpuré och Milda mat extra. Låt puttra några minuter. Tillsätt plommonen och låt dem bli varma. Garnera med färsk basilika. Servera med färsk pasta och toppa med några varv på parmesankvarnen.
Inte så pjåkigt.

Jajaja

2009-09-29T17:47:00.007+01:00

Det tjatas. Det tjatas på att inget händer på den här bloggen. Tjat, tjat, tjat.

It´s very simple, folks: händer det inget på vågen, så händer det inget på bloggen.

Hur kul tror ni det är; när Östhammar gått ner 108, Österby 130 och SLU 68 kg och jag har gått upp tre?

Inget.

Nå, igår travade jag troget på genom regnet i elljusspåret - ensam! Hrrrmmmm.

Idag cyklade jag en omväg till Österby och handlade. Trevligt, soligt.

Igår käkade vi rotfruktsgryta till middag (ur Powerstart 1), men eftersom jag ville ha bengalisk mango chutney till vart det lite mer points än tänkt.

Idag blir det kapris- och baconspäckad skinkstek ur Köksmästarens kokbok, en väldigt trevlig VV-kokbok från 2001. Där står det kotlettrad, men man tager vad som ICA till extrapris haver:

en skinkstek (eller kotlettrad)

salt

svartpeppar

1 pkt bacon

1 gul lök (men jag tar en halv röd)

1,5 msk dijonsenap

0,5 dl kapris

Sen kan man göra en sås också, men idag blir det bara stor sallad med fetaost till köttet. Salladen innehåller: provencalsk salladsblandning, paprika, kålrabbi, tomater, sugersnaps, gurka, avocado, rödlök och fetaost. Allt skuret i SMÅ bitar. Vinägrett därtill för den som vill: hälften jungfruolivolja, hälften balsamvinäger, rejält med citronpeppar.

Klipp baconet i småbitar och knaperstek. Låt rinna av på hushållspapper. Dispose of the fat. Bryn löken. Blanda bacon, lök, senap och kapris till en gegga. Skär snitt i köttet och proppa in geggan där. Kladdigt, men värt besväret. Salta och peppra köttet. Stek i ugnen 175 grader i 1-11/2 tim. Själva köttet 4 1/2 POINTS.

Gött. Enda nackdelen är att man får slåss för att få nåt undan till matlådan.

Fylla jämt och fylla samt eller fylla jämt och samt

2009-05-27T18:09:00.002+01:00

Ikväll firar Stockholmarn sin lilla mor som fyller ojämt, fast det kallas jämt, och jag jobbar på VitkVäktarna. För ett par månader sen fyllde min lilla mor lika mycket eller litet och då körde Stockholmarn buss.
Det är mycket fylla nu.
Är det inte 75 så är det 70 eller 60 eller 50 - eller varför inte 47, för en sån födelsedagsfest var jag på i måndags.
Fyller inte folk år lite oftare nu än förr i tiden?
När man var liten fick man ju vänta i evigheter på att få fylla år. Och man kände inte så många som fyllde heller. Kan det beror på det? Att man känner så mycket folk nu att det är födelsedagskalas i princip jämt?
Det är ju roligt att det är firande och fest och glädje och glam?
Jo, det är roligt. Jag älskar lagom stora fester och allt som bjuds där: kakor, tårta, choklad, mumsmat, vin, cognac, merameramera.
Jag har en ny teori: Det är inte ämnesomsättningen som sjunker, som gör att vi går upp i vikt när vi blir äldre. Det är att vi känner så många som fyller och det blir så rajtans hela tiden.
Ja, så måste det vara. Tänker man lite framåt ser man att riktigt gamla människor är väldigt magra. Min salig mormor var 101 när hon dog och då var hon liten som sparv. Det berodde på följaktligen på att alla hennes vänner dött, så det inte var så många kalas kvar.
Men hundraårskalaset för henne - det var välbesökt och roligt. Ett sånt vill man ju gärna ha...
Alltså blir det inga förändringar. Det är äta nyttigt och röra på sig som gäller, om man ska hänga i så länge.
Man få väl helt enkelt springa till och från kalasen.

Post påsk depression

2009-04-13T17:06:00.004+01:00

Nu är det ett år kvar. Hur ska man stå ut?
Man kan försöka tänka på allt trevligt som kan tänkas hända. Jul, och så där.
Suck.
Inte hjälper det att tänka positivt. Allt det där tramset med att man kan ersätta negativa tankar är bara blahablaha.
Ersätt chokladägg med havregrynsgröt, till exempel. Jag skrattar ihjäl mig.
Eller ersätt softa på schäslongen i sommarhuset med ett glas rödvin i handen mot att ligga i en roddmaskin i Österbys svettiga gym.
Nä, det säger sig självt.
Ett år kvar till nästa påsk. Ett år kvar innan man åter kan trycka i sig nougatägg i takt till Hisannah Hosannah i Jesus Christ Superstar och känna den lena, lena ljuvligheten mot gommen.
Ett år av självplågeri, tagelskjortor och kruska.
Jag tror jag ska affirmera mig själv som heliumballong istället.
Jaa, bra idé! Jag tycker redan jag känner linningen på kjolen strama ytterligare några snäpp. Mmm, jag tänker zeppelinare. Tjosan, där sprack sömmarna! Inget som tränger och skaver. Jag är fri från kostrådens tyranni! Nu svävar jag iväg. Lalalalalalaaa.
Adios! Vi ses i Paradis!
Dream on.
Eller ja, ok på onsdag då, på vågen.

Lingonveckan

2009-04-03T19:49:00.005+01:00

Nämen jag ba dör, alltså.
Här står jag, pryd och väluppfostrad, vecka efter vecka och tar emot förtroenden om människors allra intimaste.
- Jag blöder som en gris, jag.
- Det är den veckan. Då är jag svullen som en spärrballong.
- Det är röda veckan, så egentligen borde jag inte komma hit.
Det är tur man gått teaterskola. För inombords rodnar jag av varje antydan om detta onämnbara: somliga människor har mens.
Jupp. Face the facts. Varför skulle man inte prata om det?
För så är det, att nittio procent av alla kunder hos ViktVäktarna har, eller har haft, mens. Och det påverkar vikten. Och alla vi som stått på den där vågen, vet hur viktigt varje hekto är. Och en gång i månaden är det som om alla ansträngningar är förgäves. Och då deppar vi ihop. Eftersom det inte följer "standard", som är att man går ner jämnt som ett urverk, som en bergfast princip, som en - man, kort sagt. (Men vem skulle vilja vara man? Never in my life. Nej tack!)
En del märker inget. Andra går upp två kilo. De allra flesta är mycket klokare än jag. De känner sig själva. De vet att de funkar så här och de står ut med en viktökning eller ett stillastående en gång i månaden.
Vilket tålamod. Quelle endurance! Med en sådan hållning som de flesta viktväktare har skulle hela Europa nu pratat franska. Men Napoleon hade inte mens. Han hade bara magkatarr. Han var för otålig. Trodde han skulle erövra världen på en fikarast.
De riktigt framgångsrika viktväktarna bidar sin tid - sina tider - och ser framgången på sikt, precis som den ter sig, med toppar och dalar, men i rörelse i rätt riktning.
I sådana här tider tar jag till det som behövs: en blodig biff, färsk baby(vilket jävla namn)spenat, tomat, lite paprika för färgens och vitaminernas skull, en kvarts avokado och lite smulad fetaost. Perfekt fredagsmiddag med rödvin till. Järn, antioxidanter, tuggmotstånd och smak!
Vive la différence!

*Vikten *Maten *Humöret