Sober Living är en antologi som sammanställts av Gabriel Kuhn (läs en intervju med Gabriel ang. boken här) och som i våras gavs ut på PM Press. I boken finns gamla texter och manifest såväl som nya intervjuer och perspektiv. Tanken är att sammanfoga olika sätt att förhålla sig till straight edge på ett politiskt sätt, oavsett om det handlar om queer, anarko-primitivism, kommunism eller feminism. Sober Living ger en uppsjö av perspektiv på vad straight edge är, har varit och skulle kunna bli, med nedslag i olika sammanhang på olika platser och vid olika tidpunkter sedan begreppet myntades för nästan 30 år sedan. De personer som vi får möta har gemensamt att de alla har en ambition med vad de vill att straight edge, punk och radikal politik ska innebära och hur dessa begrepp kan samspela.

Bland de mest intressanta texterna urskiljer sig Bending to Stay Straight, en novell skriven av medlemmarna i Point of No Return där straight edge analyseras noggrant ur ett anti-imperialistiskt perspektiv. Som ett amerikanskt medelklassfenomen som exporterats till den övriga världen förtjänar straight edge en omtolkning för att inte bli en del av ett kulturimperialistiskt system. De sätt att uttrycka sig och relatera till drogfrihet som känns meningsfulla i Washington kommer inte att upplevas på samma sätt i Sao Paolo eller Göteborg. Det ursprungliga behöver med andra ord inte alltid vara det bästa.

Det finns inom amerikansk hardcore en stark betoning på individualism som även kritiseras. Straight edge har ibland dragit åt ett religiöst renlighetstänkande där den ensammes styrka höjs till skyarna. Är dessa uttryck, hämtade ur den priviligierade amerkanska medelklassungdomens frustration något som vi bör eller vill spinna vidare på? I Bending to Stay Straight utmanas dessa traditioner.

Det faktum att ett band tagit sig tiden att sitta ner och analysera straight edge med sån ingående precision är imponerande. Är det någonting som vi skulle kunna få se idag överhuvudtaget? Helt ärligt: hur ofta vågar vi vanligtvis ge oss ut på den här sortens analytiska resor? Hur ofta unnar vi oss att ta ett steg tillbaka och verkligen tänka över vad vi gör och varför istället för att bara fortsätta att agera ut det som förväntas av oss? Är det inte väldigt ont om nytolkningar och väldigt mycket business-as-usual inom straight edge?

När jag växte upp under det gågna decenniet i Linköpings hardcorescen var ingen särskilt intresserad av dessa frågor, eller av straight edge för den delen. Det kändes som en reflex att alla kids skulle genomgå några år som straight edge innan de blev myndiga och kunde börja lyssna på Bruce Springsteen och vara bittra över livet som de andra gubbarna. Ingen kände väl därför att det var värt att gå in på den här sortens djuplodande diskussion. Tvärtom fanns en viss skepticism gentemot straight edge från de som varit aktiva på 90-talet, något som jag kan förstå när jag läser Sober Living och de redogörelser som behandlar 90-talets självgoda, smygkristna och militanta straight edge-tolkningar.

Vi som sökte en politisk tolkning av straight edge hade inte mycket till förebilder på den här tiden. Kanske letade jag inte tillräckligt mycket (detta var innan internet kunde servera allt du kan tänka dig och lite till bara genom några knapptryckingar), men det som vi erbjöds var i stora drag kvarlevorna av 90-talets straight edge rörelse. Jag minns att R.A.M.B.O. gjorde ett starkt intryck på mig när de besökte Linköping men utöver detta så fanns det i stort sett bara Good Cleans Funs ironiska posi-core och Earth Crisis militanta straight edge att dra inspiration från.

Som jag skrivit i tidigare texter så är det något underbart att straight edge såväl som hardcore är obundna och löst definerade begrepp som ständigt kan omtolkas. Det svåra är att dessa omtolkningar inte nödvändigtvis behöver föra oss framåt. För detta behöver vi diskussioner kring dessa begrepp för att kunna sålla det som är bra från det som är mindre bra. Jag tänker inte längre köpa några paket-deals där man får stå ut med lite självgodhet, kristna referenser eller sexism för att kunna vara en del av en drogfri rörelse. Vi behöver inte den skiten, det finns så pass mycket bra att ta av att det inte är några problem att bygga något som vi verkligen backar upp fullt ut.

Tyvärr verkar det som att det än så länge kommit fler positiva kommentarer på denna bok från icke-straight edge kretsar än från själva straight edge hardcore-rörelsen. För mig visar det på en rörelse som slutat tänka kritiskt och som inte är villig att förändra något som man anser funkar. Har de ungdomliga visionerna gott oss förlorade? Har vi tappat tron på att vi faktiskt kan göra någonting av den här scenen? Är vi för lata eller för bekväma för att ta ett steg utanför de tankebanor som vi följt i åratal på ren reflex?

När vi blivit så pass översvämmade av elektronisk information att vi snart knappt kan skilja ner från upp så är det viktigare än någonsin att det finns en diskussion kring vad straight edge (och punk och hardcore för den delen) egentligen är. Sober Living är en bra startpunkt för denna diskussion. Hade jag kunnat få höra de röster som jag nu kan ta del av via Sober Living när jag var yngre så hade jag sparat en jävla massa tid som jag lagt ner på att experimentera med olika inställningar till straight edge och radikala åsikter. Varje generation av kids ska inte behöva uppfinna hjulet på nytt, men det gör inget om de hittar nya sätt att tillverka och använda hjulet på. När vi nu har så mycket information överallt och hela tiden så handlar det återigen om att sålla det som är bra från det som är dåligt.

Så vem ska prata med kidsen? Ska vi förvänta oss att de själva ska kunna hitta rätt direkt i ett enormt informationsflöde eller hjälpa dem genom att visa på möjligheter? Jag kan bara erbjuda mina egna erfarenheter men genom Sober Living kan vi ta del av kunskap och erfarenheter som för vår rörelse är ovärderlig eftersom den ger insyn i så pass många olika sätt att tänka, så passa vitt skilda människors erfarenheter av drogfrihet och radikal politik. Om vi inser att saker ständigt förändras och vågar se detta som en möjlighet snarare än en risk så finns det ingen hejd för vad vi kan åstadkomma tillsammans.

Läs Sober Living for the Revolution online eller köp den av PM Press.

Relaterade inlägg:

• Varför Straight Edge?
• Edge the Movie
• Edgeday

Constantino och Silvia har tidigare avtjänat fängelsestraff och beskrivs av den italienska underrättelsetjänsten som ledarprofiler för en växande terroriströrelse i Italien. Il Silvestre, som gruppen kallar sig, liknas bland annnat vid Röda brigaderna.

Billy har varit aktiv i fångkampsarbete och arbetat internationellt med anarkistiska fångar, mot fängelser och för en revolutionär solidaritet.

I ett brev skriver Billy med stor ironi att han har det bra i det moderna nybyggda fängelse han placerats och att han getts all den komfort den schweiziska staten har att erbjuda sina fångar. Han skriver vidare utan ironi att han funnit bra fångkamrater som gör tillvaron drägligare.

Vill du hålla dig uppdaterad om dessa aktivisters process rekommenderas bloggen Against the Waiting.

Nanoteknologi spelar en aktiv roll i den intensifierade övervakningen, kontrollen, kärnkraftsutvecklingen och den effektiviserade krigsföringen i staters och företags tjänst. Den anläggning som påstås ha varit mål för de sprängämnen man menar sig ha hittat var ännu inte färdigbyggd. Om/när anläggningen tas i bruk kommer det att vara den främsta i Europa för nano- och bioteknologi och generera miljarder euro till IBM.

I Schweiz har vi redan fått se en rad exempel på stödaktioner, både fredliga och mer aggressiva, för de fängslade. Dock har detta inte än spritt sig till Sverige.

Men även om du inte har tid att ta dig ner till din närmsta ambasad/konsulat så kan du åtminstone skriva några rader till de häktade. KOmj ihåg att all kommunikation med dessa tre granskas, censuseras och all ingående post översätts till tyska. Detta resulterar inte sällan i att det tar upp till en månad innan ett brev når in eller ut. För att det ska gå snabbare att nå fram till våra kamrater uppmanas de som vill skriva att skicka breven direkt till förundersökningsledaren som granskar all kommunikation:

Costantino Ragusa / Silvia Guerini / Luca Bernasconi
c/o
Bundesanwaltschaft
Stawa Stadler
Taubenstr 16
Ch- 3003 Bern
Switzerland

Ladda ner som PDF

Relaterade inlägg:

• Boktipset
• Vafan vill ni egentligen?
• Humanismen som distraktion

Abstract
The goal of this thesis is to shed light on a part of the story of American hardcore, a part that in my view has not been given the space it deserves. Women in punk and hardcore do not own a place in the history of their subcultural communities. Their contributions to their scenes are deemphasized, if not ignored. Drawing from subcultural theory and Joan W. Scott’s view on using experience as evidence, I use song lyrics, images and interviews to contextualize women’s experiences of American hardcore. In this, I attempt to understand how and why some women are drawn to such a closed masculine community, and how they navigate this environment. Women in the scene have been mentioned in works on hardcore, but their experiences and the role of gender in the scene has not been fully studied. Before women can be incorporated into subcultural history, they must be taken seriously as active participants in their environment. This thesis is an attempt at beginning such a discussion.

Ladda ner som PDF

Relaterade inlägg:

• Kingdom
• Gammal är äldst mutherfucker!
• Svettiga män gör saker tillsammans

Som vit, relativt välbeställd vit man boende i västvärlden kan man känna att man egentligen inte har särskilt stor rätt att klaga på världens tillstånd. Den är ju trots att utformad för att gynna min grupp. Men på en punkt är vi lika depraverade som alla andra, kanske till och med mer utsatta. Jag pratar om den verkliga gemenskapens dekonstruktion och osynliggörande.

Idag erbjuds vi en gemenskap baserad på nationalstatens enhet. Vi sägs ingå i ett gemensamt projekt med alla de andra människor som bor inom gränserna för ”vår” nationalstat. På sätt och vis är detta också sant, vi ingår i ett projekt. Problemet är dock att detta projekt inte på något sätt kan ses som vårt eget och att den gemenskap som vi erbjuds är en inbillad sådan. Nationalismen är ett projekt som syftar till att förena arbetssäljare och arbetsköpare, två grupper med diametralt skilda intressen, i samma gemenskap. Nationalstaten är på så sätt ett av kapitalismens främsta verktyg.

En annan viktig del av kapitalismen är det privata ägandet och privat ekonomi. Denna institution tjänar till att främja oss från varandra inom den inbillade gemenskapen och göra oss alla till frånskilda öar. En privat ekonomi och ägande innebär att du blir mer beroende av din arbetsköpare än av de personer i din närhet som du skulle kunna förlita dig på.  Om du får sparken är du körd, om du blir för gammal och inte längre kan sälja din tid är du körd. I de flesta samhällen kompenserar man detta genom att upprätta ett välfärdssystem som avhjälper det direkta problemet (att människor riskerar att svälta ihjäl om de blir av med jobbet), men som inte adresserar problemet med avsaknad av gemenskap och isolation av individen.

Även i socialistiska samhällen (om några sådana nu har existerat), kvarstår alltså problemet att en verklig gemenskap saknas. En verklig gemenskap är en grupp där alla har en möjlighet att lära känna och utveckla band till varandra. Det är en grupp som har utvecklat starka band av ömsesidigt beroende.  Denna form av gemenskap erbjuds inte av varken socialdemokratisk välfärdspolitik eller via sovjetstyre. Även om sovjeterna var små nog att kunna passera som verkliga gemenskaper blir den process av maktcentralisering som krävs för att genom sovjeter driva en union grovt antisocial.

Inte heller kärnfamiljen kan ersätta denna ursprungliga gemenskap. Kärnfamiljen är en produkt av industrialiseringens urbanisering och innebär att vi separeras in i små grupper istället för de tidigare storfamiljerna. Detta har långtgående konsekvenser kulturellt och socialt. Ju färre människor vi omges av när vi växer upp desto förre intryck kan vi ta till oss. Inom adoptionsdebatten påstår konservativa debattörer att ett barn har rätt till en manlig och en kvinnlig förebild. Jag skulle vilja påstå att alla barn borde ha rätt till ett mycket större antal förebilder av olika kön och åldrar för att utvecklas till mer dynamiska människor med ett starkt socialt skyddsnät som sträcker sig över generationsgränserna. Kanske skulle detta även leda till ett samhälle där män kan relatera till barn på ett nytt sätt och på så sätt skapa söner som inte definierar sig själva genom individualisering och tävlan.

Bristen på gemenskap skapar stress hos människan som i grunden är en flockvarelse. Att vara utlämnad till sina egna färdigheter i en värld där det enda sättet att överleva är att sälja sin tid framkallar stress eftersom det för oss är en onaturlig situation. Precis som ett djur som lever hela sitt liv instängt  i en bur som inte på långa vägar motsvarar dess naturliga behov, utvecklar människan beteenden för att hantera stressen i att sakna en gemenskap. Vi söker gemenskaper med människor vi ser på TV, vi söker tillfällig förlösning från vår ångest genom droger, konsumtion, våld etc. Precis som grisar inom köttindustrin utvecklar svansbitning och kanibalism som en reaktion på sitt depraverade tillstånd utvecklar vi neuroser och psykoser.

Vi söker undermedvetet vägar för att återskapa stamgemenskapen men några verkliga gemenskaper tolereras inte av den dominanta kulturen. En verklig gemenskap skulle nämligen innebära en samling människor som är mindre beroende av att sälja sin arbetskraft och delta i konsumtionsekonomins ekorrhjul. Den verkliga gemenskapen är det kapitalistiska samhällets värsta fiende. Sårade och depraverade människor som hålls isolerade är strävsamma arbetare och ihärdiga konsumenter.

Detta är något som snappats upp av insurrektionalisterna i Frankrike. I texten The Coming Insurrection ges vi en övertygande bild av hur verkliga gemenskaper kan byggas upp som en form av motkultur inom metropolens massamhälle. Det även grupper i Frankrike som experimenterar med kollektivistiska former av ägande där alla inkomster delas i en gemensam pott. Detta är en kollektivistisk idé som går bortom det traditionella boendekollektivet. Genom denna sort av ömsesidigt beroende tar dessa grupper ett steg bort från sitt beroende av löneslaveriets ekonomi. Detta är bara ett steg på vägen mot något större. Ju större beroenden gentemot varandra vi utvecklar desto mindre kommer vårt beroende av samhället att bli.

Detta handlar om en form av motstånd som varken är extremt eller till sin natur våldsamt, som varken är höger eller vänster utan bara mänsklig. Det är ett sätt att äta upp besten inifrån. Genom att bygga egna alternativ här och nu tar vi avstånd från den hjälplöshet som kapitalismen erbjuder oss. Istället för att passivt vänta på slutet, försöka övertala andra eller utöva makt inom detta instrumentalt förtryckande samhälle, kan vi uppleva en förändring i våra egna liv.

Och när skiten rasar dansar vi i ruinerna.

Relaterade inlägg:

• Nationalismen är skitfånig
• Nu ska jag såga nationalismen
• Monster och människor

Hon skriver om hur vår hållning gentemot naturen i den rika västvärlden har ändrats av det faktum att våra erfarenheter säger åt oss att vi är oberoende av naturen. Vår erfarenhet är inte att naturen är vårt enda sätt att få mat och rent vatten, mat kommer ju från affären och vatten kommer från kranen. Vi vet säkerligen om att detta inte är hela sanningen innerst inne, men vi agerar som om vi verkligen trodde på det. Vi agerar med andra ord utifrån de erfarenheter som vi drar av våra egna materiella erfarenheter, att vi i väst med hjälp av ekonomiskt välstånd och avancerad teknologi lyckats frigöra oss från naturen.

Som lösning på detta problem föreslår Peterson att vi på en individuell nivå kan försöka återknyta till naturen genom att tillbringa mer tid i kontakt med naturen, att ta hand om djur, att sova under bar himmel. På det hela taget handlar det om ganska banala saker som säkerligen kan påverka en individ till en viss grad, men knappast så långt som krävs. Det som det verkligen handlar om här är nämligen överlevnad: mat, rent vatten och skydd. Om vi inte förstår hur vi säkrar dessa resurser på naturens villkor så är vi så gott som döda, och tyvärr så kommer vi att dra stora mängder oskyldiga varelser med oss. Men dessa små individuella upplevelser kan helt klart vara en startpunkt.

Ett problem med resonemanget är dock att det verkar gå i cirklar om vi förutsätter att vi frivilligt ändrar vår omvärld eller vårt handlande för att uppnå en mer hållbar etik. Det betyder att det skulle behövas en idé om att vårt samhälles förhållningssätt till naturen är felaktigt och att vi därför ändrar vårt handlande för att på sikt kunna ändra vår etik. Men om det inte finns någon korrelation mellan idé och handling så kommer inte heller denna omvandling att äga rum.  Precis som Derrick Jensen måste vi alltså fråga om vårt samhälle någonsin kommer att kunna genomgå en frivillig förvandling till det bättre och om inte, vad innebär det för vårt handlande?

Kanske är det så illa att det som krävs för att vår praxis, och därmed också vår etik, ska förändras är en katastrof. En ofrivillig omdaning av våra omständigheter som obönhörligt påminner oss om vår beroendeställning gentemot naturen.

Crimethinc har en del intressanta tankar kring vad en katastrof egentligen är och hur katastrofer påverkar oss människor. Även Jensen frågar sig själv vad tröskelvärdet för apokalyps egentligen är. Kan vi kalla samhället som vi lever i någonting annat än ett enorm misstag, en katastrof av gigantiska proportioner? Finns det någonting sådant som gott handlande inom den katastrof som är vårt västerländska samhälle?

Det etiska språket där rätt och fel är centrala begrepp är någonting som formats inom katastrofen och det finns därför inget som antyder att dessa begrepp skulle ha någon betydelse i verkligheten. Detta betyder inte att det inte existerar några värden utan snarare att vi har förnekats att språk som reflekterar verkligheten. Vårt språk reflekterar enbart katastrofen.

Katastrofen har sedan länge inträffat och den har rivit oss bort från våra relationer med vår omvärld och varandra. Om anledningen till katastrofen kan spåras materialistiskt ned till arbetsfördelning och jordbruk eller idealistiskt till antropocentrism (eller snarare androcentrism: mannens synvinkel som utgångspunkt) spelar egentligen ingen större roll. Det viktiga är hur vi bryter mönstret och återfår våra band med omvärlden.

Krävs det en katastrof i form av petroleumerans slut eller global uppvärmning för att vi återigen ska kunna se med klara ögon? Eller kommer vi kunna ändra våra vanor innan dess? Kan vi hoppas på en mjuklandning eller ska vi stålsätta oss inför en total krasch?

Relaterade inlägg:

• Natursyn och människosyn
• Öppet brev till Timbro
• Kontrarevolution 2010

Jag drog mig ganska länge för att se The Cove. Mest för att jag kände att den inte skulle kunna visa mig något jag inte redan visste fanns och dels för att jag var rädd att den bara skulle göra mig arg och uppgiven. I mina dagar har jag sett många dokumentärer om djur som lider, hålls instängda och mördas, det är sällan särskilt upplyftande, men ibland behöver man påminna sig själv om hur verkligheten ser ut för miljontals individer.

The Cove är en oerhört välgjord film. Bilder och musik vävs samman i ett nät av känslor som drar med en ner i delfinernas verklighet. Och visst är det som vi ställs inför hemskt. 23 000 individer som varje år brutalt mördas, det är absolut vidrigt.

Men under tiden som jag tittar på filmen så funderar jag mellan tårar och tandagnisslan på varför man valt att göra just denna film. Varför just fokusera på dessa delfiner? Samtidigt som dessa 23 000 delfiner mördas i Taiji, Japan, mördas nämligen 70 miljoner kycklingar enbart i Sverige för att bli mat. Vart är deras verklighet representerad? Vad motiverar den enorma mängd känslor och de enorma resurser som filmmakarna lagt ner på just dessa delfiner?

Det som man återkommer till i filmen är delfinernas självmedvetande och intelligens. Även detta är mycket rörande. Men till syvende och sist så är det egentligen en enda sak som gör att delfinerna är lite mer värda än de där miljontals kycklingarna: de uppvisar likheter med oss.

Inom många former av etik erkänns vissa djur rättigheter. Det man i dessa fall letar efter är drag som gör de mer lika människor: självmedvetande intelligens etc.  Detta betyder att även när vi sträcker ut en hand till andra djur så gör vi detta på våra egna villkor och ger först och främst hänsyn åt de djur som mest liknar oss. Det är bekvämt. Vi kan relatera till dem och det är inte svårt att undvika att äta dem. Vi har därför lättare att applådera de som bryter lagar för delfinernas skull (som t.ex. Rock O’Barry i The Cove), men när Kieth Mann för trettioelfte gången fritar ett gäng råttor från en forskningsanläggning så är han fortfarande en terrorist.

Aktivister som Kieth Mann har inte heller ett filmteam med top-of-the-line utrustning för att kunna smyga in och filma vad som försigår på Huntingdon Life Science, eller inom grisindustrin. Även om Djurrättsalliansen får Guldråttan för Ett liv som gris-kampanjen så är det ju rätt långt ifrån en Oscar.

Man får med andra ord hoppas att de som ser The Cove tar tillfället i akt att tänka ett varv till kring sitt eget förhållande till djur och rannsakar sitt eget beteende innan man spyr galla över barbariska Japaner. Ett bra första steg kan vara att försöka sitta igenom hela Earthlings utan att känna att du har någon del i det du ser…

Relaterade inlägg:

• Stolthet
• Till alla veganer, såhär ligger det till
• Djuretikens inneboende civilisationskritik

Ladda ner som PDF

Relaterade inlägg:

• Boktipset
• Ecodefense
• Herr November