Inte skulle du väl vilja skada mig?

I en annan studie, som utförts vid Göteborgs Universitet under hösten, har två studenter tittat på vilka psykologiska barriärer som står i vägen för att ändra beteende kring köttkonsumtion. Forsökspersonerna fick genom en enkät ta ställning till ett antal påståenden som representerade olika sätt att motivera ett fortsatt köttätande. De påståenden som verkade viktigast för att motivera köttätande var de som på ett eller annat sätt kunde knytas till bekvämlighet eller identitet. I de fria kommentarer som försökspersonerna fick lämna i slutet av enkäten återkom bekvämlighet och vana gång på gång. Den som pratat mycket om veg(etari)anism med människor i sitt djurrättsarbete vet säkert vilken känslig fråga just detta med att ändra kostvanor kan utgöra. Det är inte konstigt att ett socialt beteende som utförs flera gånger om dagen under hela livet blir en del av vårt sätt att identifiera oss. Att äta är nämligen något mycket mer socialt än vad många tror. Att bryta med sina matvanor är på ett sätt att bryta med det sociala sammanhang som man vant sig vid. Man stiger ut ur en identitet och tvingas axla en annan, en identitet som lätt förknippas med att tillhöra De Andra. Det finns en rädsla för att frångå det trygga och att öppna upp för andras kritik genom att öra ett aktivt ställningstagande för (eller emot) något.

Vi har i Sverige idag så goda förutsättningar som vi någonsin haft att välja en vegetabiliebaserad kost. Trots det ökar den svenska köttkonsumtionen i takt med vårt välstånd. Att bryta köttnormen tordes därför vara nyckeln till att sprida veg(etari)anism i bredare lager av samhället. När den som äter bönor till lunch inte längre är den som sticker ut så kommer det att bli lättare för fler att identifiera sig med, eller prova på, en vegetabilerbaserad livsstil. Många beteendepsykologiska studier visar på att ju oftare du utför ett beteende desto troligare är det att du utvecklar en positiv attityd gentemot beteendet. Vi människor är nämligen väldigt bra på att motivera vårt handlande för oss själva och tar gärna till en förenklad argumentation för att inte framstå som inkonsekventa och ogenomtänkta i vårt handlande, även om vårt handlande bevisats skada andra varelser. Det är bra att vi genom psykologisk forskning kan synliggöra dessa mekanismer så att vi även kan peka ut deras moraliska inkonsekvens. Genom att bryta vanor och bekämpa normer kan vi sedan gå mot en grönare framtid.

Relaterade inlägg:

• Människovärdesprincipen
• Primitivism vs. Djurrätt
• You can’t stop the truth

Precis som artikelförfattaren beskriver så fanns det ett starkt fokus på att arbeta inkluderande på Antispeciesistiskt forum. Under en av lägrets första workshops fick vi i mindre grupper resonera oss fram till hur vi skulle kunna arbeta för att inkludera olika grupper av människor. Detta är en av grunderna i att arbeta intersektionalistiskt: att genomskåda hur privilegier och förtrycksamverkan påverkar oss och våra möjligheter att delta i vissa rörelser och aktiviteter. Det är en mycket intressant och något som djurrättsrörelsen absolut behöver mer av, men möjligen stundvis ett ganska intellektuellt och teoretiskt tillvägagångssätt. Jag började fundera på om det verkligen är möjligt att inkludera alla i en och samma rörelse. Är det något som vi kan eller bör sträva efter? Eller är kan inkludering liknas vid ett nollsummespel där vissa prioriteringar ofrånkomligen leder till att andra former av hänsyn måste prioriteras bort. “Avvikande” sociala eller språkliga regler kan komma att alienera de människor som inte förstått meningen i denna praxis. Den misstänksamhet mot omvärlden (ett slags skydd mot infiltration) som också beskrivs i artikeln är även den problematisk för en utomstående som inte har någon kunskap eller erfarenhet av hur radikala grupper kan infiltreras och splittras av polis.

Det finns olika former av sekter, alla är inte de destruktiva kulter som vi ofta direkt för tankarna till när vi hör ordet. Grunden i sekterism är dock att gruppen avlägsnar sig från övriga samhället och förenas av en tro eller ideologi. Gruppen utformar därefter egna riter eller handlingsmönster och kan ibland även omtolka språk. Många nya radikala rörelser har kommit till slutsatsen att det personliga handlandet och språket är en av de absoluta grundbultarna i sociala strukturer. Språk är ett starkt maktmedel och genom att ändra på språket hoppas radikala grupper bryta traditionella tankebanor, t.ex. genom att plocka bort könsbestämmande pronomen. För de som ingår i en rörelse som strävar efter nya tolkningar av könsidentifikation kan detta vara mycket frigörande men för den utstående riskerar detta att framstå som skrämmande eller sekteristiskt.

En kontrast till Antispeciesistiskt forums starka fokus på inkluderande sätt att uttrycka sig fick jag några månader senare på Djurrättsalliansens läger utanför Jönköping. Under utvärderingen räckte en person upp handen och påpekade att lägret hade varit mycket mer inkluderande om det hade arrangerats utifrån könsneutrala principer då alla inte känner sig bekväma i konventionella könstillhörigheter. Bara en sådan sak som att välja herr- eller damtoalett kan bli ett problem med en sådan uppdelning. Ett snabbt svar kom då från en annan deltagare att många säkert inte hade känt sig bekväma med att inte ha denna uppdelning (och därmed t.ex. behöva gå på samma toalett som personer med annat biologiskt kön). Här finns en intressant spänning mellan den gamla skolans radikalfeminism som hävdar att kön spelar stor roll för hur vi socialiserats och den nyare queerteorin som ser kön som något konstruerat och istället lägger fokus på andra former av könsidentifikation än “män” och “kvinnor”. Men det är inte det som den här texten ska handla om.

Det är även intressant att notera hur diskussionerna gick kring subkulturella attribut på på dessa två läger, som ju arrangeras av människor som innerst inne egentligen vill i stort sett samma sak men som har valt olika taktiker. Många på Antispeciesistiskt forum framförde ett missnöje över att de upplevde att det inom Djurrättsalliansen förväntas att aktivister klär sig på ett visst (enligt många beskrivet som ett “sverigedemokratiskt”) sätt. Många menade att de inte ville känna en press på sig att ändra på sitt yttre för att passa in eller räcka till och hävdade en slags rättighet till sina subkulturella attribut. På Djurrättsalliansens läger framhävdes det däremot som önskvärt att klä sig propert för att på bästa sätt nå ut till andra människor. Miljöpsykologisk forskning skulle stödja att människor har lättare att ta till sig argument från människor som de känner en likhet eller närhet inför. Men innebär det att vi bör vika oss inför andra människors fördomar om vi tar på oss en skjorta och blåjeans när vi ska ut och demonstrera? Som en intressant bisats till detta vill jag inflika att denna diskussion överhuvudtaget inte existerar inom Djurens Rätts sommarturné. Vad detta beror på kan jag bara spekulera om.

Den speciella stämning som Faktum-artikeln beskriver är något som vi inte kan bortse ifrån. Det är en fullt relevant upplevelse av hur det är att komma in i denna del av djurrättsrörelsen utan all den kontext som många av de andra deltagarna på lägret hade. Den ger oss en insyn i hur en praxis som strävar efter att inkludera alla minoriteter kan få breda lager av samhället att rynka på näsan.

Men vad vet jag? Kanske underskattar jag “den vanliga människans” (som om den karaktären ens skulle finnas!) förmåga att se bortom ytliga attribut? Kanske tillskriver jag dessa medel-svenssons en fördom för att kunna blunda inför min egen? Visst finns det radikala svennebananer där ute som inte bryr sig om du har piercingar i nyllet eller inte…

Den absolut viktigaste lärdomen som vi kan dra av hur diskussionerna går inom olika delar av den svenska djurrättsrörelsen är den otroliga vikten av mångfald. Visst finns det bra och dåliga sätt att jobba på, men det finns inte ett sätt som är bäst på alla sätt och vis. Vi behöver det teoretiska avant-gardet från Antispeciesistiskt forum för att forma nya tankar om konsekvent och intersektionellt djurrättstänkande precis som vi behöver Djurrättsalliansens målmedvetna kampanjande, Djurens Befrielsefronts direkta aktioner och de stora organisationerna som sprider hundratusentals flygblad årligen till människor som annars aldrig haft någon kontakt med djurrättstankar. Vi må alla ha olika ideologier och infallsvinklar men i slutändan så vill vi ju i stort sett samma sak. Våra motståndare kan få hata oss hur mycket de vill, tycka att vi är fula, flummiga, fjantiga terroristungdomar om det hjälper dem att sova på natten. Men vi får inte hänge oss åt så noggrant hårklyveri att vi inte ens kan samsas inom vår egen rörelse. Då har vi uppnått en form av sekteristisk inskränkthet som är farlig på riktigt för oss som rörelse. Mångfalden är en styrka som kan ge oss verklig möjlighet att skapa en djurrättsrörelse som kan inkludera alla.

PS. Denna text innehåller varken några könsbestämmande pronomen eller ordet “man”. Sekteristiskt?

Boken inleds med människans evolutionära historia och en stor del av boken läggs på att beskriva människans närmaste släktingar bland primaterna. Framför allt så är det bonobon som Berg framhäver, en primat som till skillnad från schimpansen i stort sett aldrig bråkar utan hellre löser konflikter med sex.

Trots att Berg gång på gång pekar ut det farliga i att falla för vad som brukar kallas för den “naturalistiska fällan” (även uttryckt som att är inte får betyda bör, t.ex. så spelar det ingen roll om våldtäkt är naturligt förekommande eftersom det ändå inte bör accepteras) så känns det som att boken ändå vilar på en form av naturalistisk argumentation, dock ständigt med en brasklapp att vi själva ansvarar över våra liv, inte vår biologi. Dessa argument får ändå en viss tyngd och stundtals kan jag vända mig emot argumentation som ibland känns dåligt uppbackad. Det ska dock sägas att Berg för det allra mesta är ytterst öppen med forskningens osäkerhet kring området människans natur.

Bonobo

Desto mer intressant blir det när boken tar sig ann de första civilisationerna och de mekanismer som gör att dessa samhällen leder till sjukdom, ojämlikhet och krigiskhet. Här känner jag att boken blir en blandning av Daniel Quinns Ishmael och Jared Diamonds Guns, Germs & Steel. Lättillgängligt och bra.

Framåt slutet kommenterar Berg det onaturliga och stressande i vårt nuvarande samhälle, att vi lider brist på den form av gemenskap som människan evolutionärt gjort sig beroende av och det ohållbara i vårt levnadssätt. Han pratar flyktigt om paleokost kontra modern kosthållning och spekulerar kring hur vi försöker återproducera de omständigheter som vi är betingade för genom moderna, konstgjorda medel.

Boken slutar som så många andra med en relativt positiv ton utan att Berg riktigt har adresserat det ekologiskt ohållbara i vår situation och hur detta hänger samman med agrarsamhället, maktkoncentration och domesticering. Detta kan dock inte ses som bokens huvudpoäng. Berg strävar snarare efter att måla upp en positiv bild av den mänskliga naturen som kan stå i kontrast till den krigiska själviska människa som Thomas Hobbes och nyliberalerna tar för givet. En ganska skön upplevelse för den som har lätt för att tappa tron på mänskligheten.

Stundvis känner jag att detta är precis den bok som jag själv skulle vilja skriva och stundvis vänder jag mig mot den biologiska determinism som boken uttrycker, främst i frågan om relationen mellan könen. Om du vill ha en lättillgänglig text på svenska som behandlar det socialt ohållbara i vårt ojämlika och massifierade samhälle på genomgående sätt så rekommenderar jag absolut denna bok.

Relaterade inlägg:

• Boktipset
• Instinct
• The Story of B

Trots en viss mediaskugga och en allt större influens från opolitiska amerikanska straight edge-strömningar sedan millenieskiftet finns det fortfarande en stark koppling mellan straight edge och andra radikala idéer, något som redovisas utförligt i Gabriel Kuhns bok Sober Living for the Revolution – Straight edge and radical politics. Genom denna bok får vi en insyn i hur straight edgerörelsen rör sig i ett spektrum mellan en värdenihilistisk individualism influerad av amerikansk kristenhet och en kollektiv politisk rörelse som tenderar att dra åt vänster. Vi får möta aktivister och punkare från olika delar av världen som kopplar straight edge och nykterhet till feminism, postkolonialism och HBTQ-personers kamp för att skapa egna välfungerande sociala strukturer. I och med att straight edge är en rörelse som skapas av sina egna deltagare, helt utan ledare, manifest eller andra styrdokument är det viktigt att det ständigt finns aktörer som medvetet försöker forma rörelsen till en konstruktiv kraft.

Hardcorepunken har alltid haft ett brett politiskt spektrum. Det var egentligen en ganska liten del av t.ex. bandet Refused’s texter som faktiskt handlade om djurrättsfrågor. Men eftersom bandets popularitet sammanföll med uppkomsten av en mer militant djurrättsrörelse än den Sverige sett tidigare och framförallt med den mystiska veganismens intåg i allmänhetens föreställnigsvärld var det främst djurrätt som det kom att talas om i massmedia. Idag kan det fortfarande talas om veganism och vissa djurrättsgruppers metoder i media, men det finns inte längre någon anledning att koppla detta till en musikstil eller ett val att avstå från droger i allmänhetens ögon.

Under många år har trenderna inom straight edge rörelsen kunnat sägas i mångt och mycket ha följt vissa trender inom den autonoma vänstern, från 90-talets politiskt korrekta helhetsbild till 2000-talets mer hårdföra och bitvis våldsromantiska antifascistiska trend fram till idag. Det ska bli spännande att se vad straight edge rörelsen gör av den allt mer queerinfluerade tankeflora som växer fram inom den autonoma vänstern. I år fick vi i samband med edgeday i Göteborg se temadagen “My Edge is anything but straight på Vulgo, en intressant  start på en svensk Queer Edge rörelse kanske? Hur resten av den svenska hardcorescenen kommer att reagera på detta kommer bli spännande att följa. Inom queerrörelsen kan jag dock tycka mig se att djurrätt och veganism ständigt finns med som ett givet “bakgrundsvärde”, något som inte diskuteras i någon stor grad eftersom det i stort sett är taget som något självklart.

Den som besöker en hardcorespelning i Sverige ska inte heller räkna med att kunna få varken djurmuskler eller muskeldomnande nervgifter serverade. Kanske kan man ibland till och med känna att detta är något som är så självklart att det är svårt att ha en levande diskussion om djurrätt i dessa sammanhang, man kan få känslan att djurrättsdiskussionen avhandlades av punkscenen som kollektiv på 90-talet och att man idag befinner sig i ett tillstånd där alla redan har tagit ställning.

De band som än idag finns för fram djurrätt och drogfrihet som ideal inom den svenska hardcorescenen  (t.ex. Forever Young och Anchor) kan av vissa till och med uppfattas som predikande. Desto mer intressant är det då att se de kopplingar till drogfrihet som finns just inom djurrättsrörelsen. Det känns inte som enbart ett sammanträffande att ett av de ämnen som behandlades på Antispeciesistiskt forum i våras handlade om just djurrätt och drogfrihet. En brittisk djurrättsaktivist förklarade en gång detta samband för mig med att djurrättsaktivister ofta är mycket dedikerade människor som insett vilka hinder ett drogbruk kan innebära för ens egen aktivism. Jag är självklart benägen att vilja tro honom.

Utmaningen för både straight edgerörelsen och djurrättsrörelsen ligger därför idag i att skapa en levande aktivistkultur som inte har långt från ord till handling. Detta är en utmaning som både djurrättsrörelsens olika grupper och straight edgekulturen behöver jobba med. Hur får vi människor att gå från att vara passiva konsumenter av ett budskap till att aktivt leva ut sina övertygelser?

Relaterade inlägg:

• Varför Straight Edge?
• Vegan Straight Edge
• Edge the Movie

I min tankevärd tyder ett principfast tänkande på att man har slutat ompröva sina beslut, att man en gång tänkt till och format en princip som man sedan lever efter. Konsekvensen som jag tycker mig se av detta är att när man väl väljer att bryta mot sin princip så gör man det på de mest extrema sätt man kan komma på. Jag har haft vänner som slutat vara veganer genom att gå ut på restaurang, köpa en fet stek och sedan på vägen hem köpa på sig bacon och grädde till frukost. Jag känner folk som droppat ur straight edge för att bli tvärfyllon eller sprutnarkomaner. Vad detta pekar på för mig är att när en princip råder i ditt liv så knyter du upp så mycket av dig själv i denna princip att du riskerar att förlora alla de argument och attityder som förde dig till din princip från första början. Principen ersätter alla anledningar som du haft från början. Du är inte drogfri för att du tycker droger är dåligt utan för att du är straight edge. Om du då slutar vara straight edge har du ingen anledning att behålla din tidigare attityd mot droger.

Min andra invändning mot principer är att de antyder att vi kan svära oss fria från hyckleri. En av de första Crimethinc-texter som jag någonsin läste handlade om att vara en hycklare och även om jag vid det tillfället inte var särskilt mottaglig för texten eftersom jag inte förstod vad Crimethinc var i övrigt så har poäng som görs i texten grott inom mig. Texten börjar med den befriande sammanfattningen:

Today it is impossible to avoid hypocrisy in any struggle against the status quo.

Det betyder självklart inte att det är dåligt att sträva efter höga mål som kanske inte alltid på en konsekvent sätt kan förverkligas. Det dåliga ligger snarare i ifall vi låter oss själva avskräckas av våra högt uppsatta mål. Jag har träffat så många människor som inte ens försöker minimera sitt intag av animalier t.ex. på grund av att de inte tror att de kommer att kunna uppnå en principfast vegetarianism. Principfasthet kan ibland tolkas av omvärlden som en fördömande attityd mot de som inte följer samma livsstil. Detta har jag ofta upplevt varit andras tolkning av mitt val att leva drogfritt. Att sträva efter höga ideal är självklart något att sträva efter, missförstå mig inte. Vad jag vänder mig mot är snarare när vi försöker svära oss själva fria från all den skit som samhället utsätter oss och andra för systematiskt. Ingen kan påstå sig vara ett helgon i den här världen, alla har vi vår händer smutsiga på något sätt eller i något led. Med detta vill jag inte heller säga att vi alla är lika skyldiga till hur världen ser ut eller dess orättvisor. Jag är inte lika skyldig till avskogning som VD:n för ett skogsbolag. Men att försöka uppnå någon form av moralisk renhet tänker jag inte ge mig in på.

Vad har jag då istället för principer för att vägleda mig under mitt tionde år som drogfri? Jag tror att det är viktigt att förankra våra övertygelser i ett kontextbundet tänkande där vi ständigt omprövar våra antaganden utifrån nya erfarenheter. Det som kändes relevant för en ung vit amerikansk man som kallade sig straight edge i början av 80-talet behöver inte ha någon form av relevans för någon som idag anammar straight edge i en helt annan del av världen. I min drogfrihet avkräver jag ständigt mig själv en anledning att agera på det sätt jag gör, på samma sätt som jag skulle förvänta mig att någon annan ifrågasätter sitt val att dricka. Jag frågar mig vad drogfriheten har för konsekvenser både i stort och smått och jag väger detta mot alternativet. Än så länge har jag aldrig kommit fram till en situation då det skulle vara bättre för mig att välja annorlunda.

Kanske är detta att begära för mycket. Det kanske inte är rimligt att vi ska tänka över alla våra val i alla situationer. Men jag förespråkar inte heller en princip att undvika principer. Endast att vi inte fastnar i tankebanor som gör att vi inte längre behöver tänka. När vi inte tänker förtvinar vår förmåga att argumentera för det vi en gång trodde på och till slut så faller vi som ett korthus.

Relaterade inlägg:

• Vegan Straight Edge
• Åtta år av re-edge
• Feral Edge

Den här teorin går hand i hand med något som jag nämnt flera gånger tidigare på den här bloggen, nämligen att handelsrelationen i grunden är en hostil relation som baseras på att du enbart släpper ifrån dig något om du vet att du kommer att få något tillbaka av motsvarande värde. När en handling som tidigare utförts frivilligt utförs mot betalning omvandlas relationen mellan de olika parterna från en givande relation till en handelsrelation. Den tidigare givarens inre motivation att göra en god gärning överskuggas av behovet att finna en jämlik handelstransaktion. Den motivation som tidigare drivit folk till att komma på nya innovationer kring de sysslor som de lagt sin fria tid på för att stimulera sin egen kreativitet går förlorad och det viktiga blir istället att få rimligt betalt och att inte lägga ner mer energi än vad man får betalt för så att man inte blir handelsrelationens förlorare.

Men crowding out-teorin går även att applicera på ett samhälles relation till sina invånare enligt många forskare. Om man som medborgare upplever att staten uttrycker en stark misstro till sina medborgare så är man mindre benägen att följa lagar och förordningar.

“[A] constitution which implies a fundamental distrust of citizens, and seeks to discipline them, tends to crowd out civic virtue and undermines the support which citizens are prepared to exert towards the basic law.”

Frey & Jegen, 2001

Jag skulle påstå att polisväsendets mest väsentliga roll är att ständigt påminna oss om att vi inte är betrodda nog att forma våra liv på egen hand. Att vi upplever en aversion mot staten på en underliggande nivå är därför inte konstigt. Genom att visa sin misstro mot oss överskuggar staten vår inneboende vilja att leva tillsammans utan att begå brott mot varandra. Att klassamhället lägger sig som ett raster på denna i grunden hostila relation, trasar sönder oss och tvingar ner oss i drogmissbrukar gör saken självklart inte bättre.

Vidare visar Frey och Jegen i sin text på hur direkt demokrati i många schweiziska provinser korrelerar starkt med laglydighet.

Så för att sammanfatta: att få betalt för att utföra en uppgift motverkar vår inneboende önskan att utföra handlingen enbart baserad på den goda effekt som handlingen får för oss själva och andra runt omkring oss. Med andra ord verkar lönearbete vara en ruggigt dålig idé om vi vill att människor ska vara nöjda med vad de sysslar med om dagarna. Lagar och poliser verkar hemma vår vilja leva i harmoni med varandra. Direkt demokrati och egalitära samhällen där vi frivilligt utför de sysslor som behöver göras verkar däremot vara typiskt bra saker som får människor att må bra och fungera tillsammans.

Synd att det inte finns några såna samhällen bara…

Relaterade inlägg:

• Språkfascist
• Trubbel på jobbet del 1
• AstraZeneca huvudmål för SHAC

Senaste skriket vad gäller film och miljöfrågor är så klart den amerikanska dokumentären If a Tree Falls som följer den cell av ELF som för några år sedan arresterades en efter en, flera år efter de aktioner de utfört. Igår visades filmen av Utrikespolitiska föreningen på Göteborgs universtitet och jag har hört att fler visningar planeras runt om i landet. Håll ögonen öppna. Filmen finns även numera för nerladdning via torrent.

Filmen börjar med att utforska ursprunget till den rörelse som under några år kring millenieskiftet tog sig riktigt kraftfulla uttryck. Vi får följa en radikaliseringsprocess där aktivister som märker det hopplösa i en fredlig, kompromissande kamp går mot allt mer radikala uttryck via den antiglobaliseringsrörelse som uppstod i samband med G8-mötet i Seattle. Men någonstans längs vägen försvinner porträttet av denna rörelse ocman inser istället att det vi tittar på i första hand är ett personporträtt av Daniel McGowan, en av de aktivister som idag sitter fängslad för de aktioner som följde av denna radikaliseringsprocess.

Genom McGowans exempel får vi insyn i hur frustration över det ineffektiva i fredliga protester kan leda fram till nya sätt att tänka kring och organisera en rörelse, men vi får också insyn i de ibland ogenomtänkta aktioner som kan följa. Ställd inför möjligheten att behöva tillbringa resten av livet i fängelse ställer sig McGowan frågor kring de militanta aktionernas verkliga effektivitet och om viljan att göra något inte vägde över förnuftet och eftertanken i vissa fall.

I vad polisen kallade för Operation Backfire arresterades 13 personer och misstänktes ha deltagit i en serie aktioner flera år tidigare. De kunde alla förvänta sig extrema fängelsestraff, det talades om dubbla livstider, trots att ingen människa någonsin skadats av deras handlingar.

Jag får känslan över att det finns så många aspekter av denna lilla del av miljörörelsen som man skulle vilja djupdyka i att denna film på egen hand inte riktigt räcker till. Jag skulle vilja veta vad som hände med rörelsen efter att McGowans cell dragit sig tillbaka, förekommer fortfarande aktioner i ELFs namn? Filmen väckte hos mig ett starkt intresse för aktivistscenen i Eugene, Oregon. Vad händer där idag?

Filmen rör även vid definitionen av dessa aktivister som inhemska terrorister, men detta behandlas bara i förbifarten när det framgår att McGowan kan komma att fängslas på en anläggning som är specialdesignad för att isolera terrorister.

Jag saknar även ett omnämnande av William Rodgers självmord i häktescellen, en händelse som jag minns berörde mig starkt när jag läste om det. Hellre än att gola ut sina vänner eller tillbringa resten av livet i fängelse valde Rodgers en annan utväg. Jag minns att hans sista ord fanns i mina tankar länge efter hans självmord.

To my friends and supporters to help them make sense of all these events that have happened so quickly: Certain human cultures have been waging war against the Earth for millennia. I chose to fight on the side of bears, mountain lions, skunks, bats, saguaros, cliff rose and all things wild. I am just the most recent casualty in that war. But tonight I have made a jail break—I am returning home, to the Earth, to the place of my origins.

Bill, 12/21/05 (the winter solstice.)

Med utgångspunkt i McGowans person blir filmens fokus istället den dominoeffekt som inträffar när polisen får tag i kedjans svagaste länk. När den person som i filmens början utmålas som rörelsens grundare plockas in av polisen och av rädsla för fängelset väljer att ange sina kamrater börjar en obehaglig process där de som tidigare kämpat ihop anger varandra för att rädda sitt eget skinn.

If a Tree Falls är en intressant och bitvis skrämmande film som får en att reflektera över olika metoders effektivitet, hur man kan garantera sin och andra säkerhet som aktivist, vilket värde materiell egendom tillskrivs i vårt samhälle och vad terrorism egentligen innebär. Se den.

Relaterade inlägg:

• END:CIV
• Surplus
• Sharkwater

Tyvärr lever vi inte längre i dessa grupper och det är ytterst få människor som vi kan ingå i ett ovillkorligt givande med. En del vänner, kanske delar av familjen. Men fan inte med dem vi säger oss ha våra allra närmsta relationer till. Den förhärskande synen på kärleksrelationer är att de strikt måste hållas särskilda andra relationer. De är omhuldade av regler som reglerar vad som är tillåtet och inte inom denna relation. Därför anses det även finnas en väldigt tydlig gräns mellan vänskapsrelation och kärleksrelationer.

Vad det hela landar i är föreställningen om att kärlek är en bristvara som måste kontrolleras genom handelsutbyte som alla andra varor. Denna typ av kontroll kallas i alldagligt tal för trohet och har under monogamins historia befästs med en religiöst motiverad sexualmoral som inom västerländska kulturer även tjänat till att kontrollera kvinnors barnafödande. I en patriarkal kultur blir det extra viktigt för män att kontrollera kvinnlig sexualitet och därav i förlängningen även härkomsten av de barn som kommer ur äktenskapet.

Så är dessa konstruktioner någonting som vi verkligen vill hålla kvar vid i den postkristna eran? Är inte den hetromonogama normen något som vi bör kasta av oss tillsammans med andra villfarelser om skäggiga gubbar i skyn som blir besvikna på oss när vi onanerar? Vad har vi att tjäna på att begränsa vår förmåga att älska ovillkorligt?