Jag känner ett starkt äckel inför ASMR med människoljud, t.ex. röster, tungsmackande, hudprassel och tung andning. Men ljud från människors bearbetning av olika råvaror och material med nån slags härlig klang har inte alls samma vidriga vibb. Jag har hittat många sådana skatter på Youtube. Till exempel VVR VeTIVEr Shoe care.

En sko av hantverksmässig kvalitet kan bli fullkomligt söndertrasad och fortfarande gå att rädda. Den kan falla ner i en aktiv vulkan och repareras till i princip nyskick. Den sydkoreanska skomakaren, vars namn jag inte hittar någonstans, filmar sitt arbete i 4K och superkrispigt ljud, don’t mind if I do actually. Om detta inte får dig att antingen bli motiverad att lämna in sina skor till en skomakare, eller åtminstone få en djupare uppskattning för hantverket, så kan jag inte hjälpa dig. Den här helrenoveringen av ett par ballerinor från Chanel har snart 10 miljoner visningar:

Jag har inte uppdaterat på ett och ett halvt år.

Exakt alla stora delar av mitt liv har förändrat sen jag skrev det senaste inlägget; civilstatus, bostad och karriär är något helt annat idag. Jag och Eric har skilt (skiljt? skilt? va) oss, jag bor numera i Fredhäll och jobbar inte längre med juridik utan driver eget inom snickeri. Bytt bana. Skolat om mig. Heck, jag går ju en möbelsnickarutbildning nu! A new career in a new town.

Förändring har aldrig skrämt mig, och det känns fan häftigt att jag inte darrat på manschetten inför tre stora livsförändringar som alla kommit i princip samtidigt. Under tiden jag inte har uppdaterat har jag kontinuerligt hört från er som läser att ni saknar min blogg och att det är synd att den lagt ner. I mitt huvud är bloggen fortfarande igång, den har bara haft lite egentid. Den har funderat på om folk vill läsa om doften av tallkåda, eller hur jag navigerar runt i en ny värld tillsammans med min medseglare Calle, som jag driver snickeri med. Jag har tidvis velat lägga upp inlägg som bara består av bilder på vackra handverktyg. Försvinner alla beautylovers då? Kanske ska rikta in mig på att bli träslöjdsinfluencer.

Återigen är jag glad att jag äger min domän och skriver åt mig själv av hjärtats lust – pallar jag inte uppdatera then so be it. Men jag har fortfarande så mycket att prata om! Så vi ses väl här igen, snart, i sinom tid, så småningom, framöver, god willing, inshallah.

Eder alltid trogen,
A

★

Jag vet inte om detta är allmänt känt eller inte, men jag känner ett starkt behov av att lägga upp detta program här. Älskade, ljuvliga, saknade Prince var gästartist i ett avsnitt av ett Mupparnaprogram och det gör något med en. Om man inte faller pladask för hans grace och utstrålning, så är det åtminstone en bitterljuv påminnelse om days of yore.

Armbågspuff från eder trogna
❦

Dags att distrahera sig lite. Jag snubblade över någonting som väckte min nyfikenhet på en gång: Forgo. En flytande handtvål i pulverform, reducerad ner till ett fåtal ingredienser för att fungera ihopblandad med kranvatten.

Det är länge sen jag stötte på fast tvål på ett handfat, och utbudet i affären verkar nuförtiden mest bestå av några pliktskyldiga 10-pack Barnängen på hyllan närmast golvet. Flytande tvål, som är det minst resurseffektiva alternativet, är också det överlägset vanligaste, så onödigt ju?? Mina fellow skönhetsskribenter och beauty lovers kan säkerligen relatera till de enorma mängder plastförpackningar som passerat ens hushåll, och många har säkert precis som jag försökt göra egen flytande tvål. Recept på DIY flytande tvål: riva hårdtvål till flingor, koka upp sakta på spisen och låt puttra under omrörning tills tvålflingorna lösts upp, få en slemmig gegga som ingen annan i hushållet vill använda, KLART!

Om man tänker på att flytande tvål är typ 80% vatten i en plastförpackning, och nån hittat ett sätt att ta bort plast och vatten, är jag beredd att lyssna.

Om nån kan göra det enklare, mer resurseffektivt och miljövänligt att bibehålla en God Handhygien, är jag beredd att lyssna. För handtvål går ju åt nu.

Crowdfundad tvål

Forgo har utvecklats av den svenska designstudion Form Us With Love, och drivs genom finansiering via Kickstarter. Jag har aldrig ens övervägt att delta i en crowdfunding, jag har inget emot det men jag har inte heller sett något som fångat min nyfikenhet på det sättet. Jag har hursomhelst bidragit till kampanjen som häromdagen nådde sitt mål på 100 000 kr femfaldigt; de samlade totalt in 550 000 kr. Folk är nog nyfikna så snart blir det tvålfest i Casa Whinar – ja nån gång till sommaren kanske, om (den redan något sena) produktionen inte avstannar helt på grund av corona. [Kickstarter: Forgo Essentials – Personal Care Reinvented]

Sjukt ändå att cirka den största faran för exakt alla företag i exakt alla branscher är coronapandemin, men att Forgo lyckades av en himla slump tajma precis rätt genom att vara en handtvål vars usp är att minimera plastanvändning och effektivisera transporter. Det är NÄSTAN lite komiskt.

En glasflaska, tre dofter

Jag bidrog med 370 kr till kampanjen och i det ingår ett ”starter kit”; en robust glasflaska med ett sån där göddig tvålpump som löddrar, och tre dospåsar tvål i de tre olika doftvarianterna. Jag är främst intresserad av två av dem; citrus och wood. Den tredje oparfymerade varianten, ger inga krusningar på mitt inre hav. En annan kul grej är att de utvinner parfymämnena ur restprodukter från juicetillverkning och en brädgård.

Äe det är hittills så många rätt hos den här produkten och jag är VÄLDIGT intresserad av att testa den i verkligheten. Jag funderar på vilka potentiella brister den kan tänkas ha, det enda jag hittills kommit på är om pulvret inte löses upp ordentligt i vatten. Vi får se. Jag kommer hålla er uppdaterad.

(Bilder: forgo.se)

Jag har haft en gammal PC-laptop som jag köpte i all hast när jag behövde en stabil maskin att skriva min examensuppsats på. När den började visa tecken på att närma sig stupet fick jag en slags strutsreaktion på att behöva skaffa mig en ny – jag HATAR att köpa dyra saker där jag vet att jag måste göra ordentlig research för att det ska bli ett bra köp. Laptops är ett perfekt exempel på detta, så jag sköt upp på detta lite väl länge. Köpstoppet har varit väldigt nyttigt såklart, men det har också gjort mig extremt motvillig att ta vissa rationella köpbeslut (t.ex. sånt man inte kan äta).

In på scen, Inrego.se!

När jag hittade Inrego gick det jävligt snabbt. De köper in företags gamla elektronik, typ laptops, datorer, bildskärmar och mobiltelefoner, återställer och rekonditionerar dem till nyskick och säljer dem vidare. Det finns graderingar på varans skick, som också påverkar priset:

A+ – Nyskick
Helt nya produkter, produkter i nyskick eller oanvända produkter

A – Mycket bra skick
Sparsamt använda produkter i mycket bra skick

B – Bra skick
Produkter med normalt slitage. Små repor på skärmen kan förekomma som inte syns när skärmen är igång.

C – Okej skick
Fullt funktionella produkter med slitage. Repor på skärmen kan förekomma.

MacBook Air 13″

Jag köpte en MacBook Air 13″ i skicket A. Priset var 6.874 kr och jag köpte till 2 års garanti för 562 kr. Frakten gick på 159 kr, så totalt kostade det mig 7.595 kr. Jag la min beställning på en söndag och fick den hem till dörren på torsdagen. Jag brukar inte köpa Macdatorer så ofta men det känns som en bra affär…….???

Emballage och frakt

Mycket smidigt emballage, non? Robust men kompakt, med ett bärhandtag, istället för nån sadistisk kvadratisk kartong som är omöjlig att packa upp på ett smidigt sätt. Datorn låg tätt tätt inplastad utan onödigt dött utrymme, lite som en vakuumförpackad lax i fiskdisken. Kartongen kan man förresten använda till att skicka sin gamla dator till Inrego, för återvinning eller återanvändning! Blev orimligt tjust av den detaljen. Tillbehör som laddare och infobroschyr låg i en liten separat del, se så tjus:

Skick

Datorn i sig var i felfritt skick! Jag behövde verkligen leta länge efter tecken på att den faktiskt varit använd, ens sparsamt. Jag hittade till slut lite friktionsspår på de små gummifötterna på undersidan. Det får man ju ändå anse är en väldigt generös version av en produkt som inte beskrivs som nyskick.

Jag har haft datorn i en månad nu och är så, så nöjd med det här köpet. Varför har jag nånsin köpt nytillverkad elektronik? Varför köper inte alla begagnad elektronik? ”Man vill ju ha garanti”, säger ni. ”Det är jobbigt med garanti på begagnade saker”.

Inrego inkluderar minst 1 års garanti på alla köp, och för att täcka upp där hemförsäkringen brister i skydd för hemelektronik äldre än 3 år betalade jag som sagt extra för 2 års garanti. Satteh ur argument is invalid. Jag förutsätter att alla liknande företag har samma upplägg.

Slutord

Jag är så imponerad och nöjd! Inrego är ett utmärkt exempel på hur man från marknadens sida kan förändra konsumtionens klimateffekter; genom att göra det mer hållbara alternativet mer attraktivt än det gamla vanliga. Det är liksom minst lika enkelt och smidigt och framförallt ordentligt mycket billigare än att köpa nytillverkad hemelektronik. De har också fattat att deras USP är klimataspekten, så de är tydliga med den i sin kommunikation. De säljer också Fairphone. Att man till och med kan skicka tillbaks sin gamla dator istället för att den ska ligga hemma och damma är ba the cherry on top. Det är ett enkelt sätt att minska mängden gammal och uttjänt hemelektronik som finns i svenska hem och som borde återvinnas för att oskadliggöra tungmetaller som bly och krom – men även för att ta vara på värdefulla råvaror som guld, kobolt och silver. Här kommer ett stycke fun fact om metaller! Visste ni att bl.a. aluminium, järn och koppar kan smältas ner och återanvändas hur många gånger som helst utan att det tappar i kvalitet? Sjukt ju. Aluminium är ju en jättevanlig metall i hemelektronik för att det väger så lite.

Nå hur som helst. Säg mig en (1) orsak att fortsätta köpa nytillverkad hemelektronik när det du söker finns begagnat och lättillgängligt. EN ORSAK. I’ll wait.

Konsumtionens förtrollning bryts så lätt

Jag checkade in precis i början av köpstoppet för att få ordning på tankar och insikter jag haft eller saknat. Ett tydligt minne jag har från den här tiden är hur pass förvånad jag var för att det gick så lätt, redan efter två månader. Jag och många med mig hade tydligen på förhand bestämt att köpstopp är en rejäl utmaning som kräver en ansträngning, som att sluta röka kanske. Rutinshoppandet är naturligt att vi knappt kan föreställa oss ett liv utan det. Men konsumtionens förtrollning bryts lätt, det är en av de tydligaste lärdomarna jag haft under året. [Whinar.se: Lärdomar efter 50 köpfria dagar]

Pengar har jag också tänkt väldigt mycket på, på hur laddat det kan vara att prata om dem, i sig själva och även i förhållande till köpstopp. Jag skrev på Instagram att jag första månaden hade 7000 kr mer på kontot än vad jag brukar ha en genomsnittsjanuari, ja det är mycket pengar, jättemycket pengar. Jag har en schysst lön, så det gör ju sitt förstås. Men faktumet att jag ens hade pengar över de sista dagarna i januari är helt nytt för mig. Jag bryr mig mer om mina pengar nu också, jag värderar dem högre. Det har givetvis också att göra med att jag länge var sjukskriven och därför hade en lägre inkomst – sambandet mellan arbete och pengar blev tydligt på ett nytt sätt, det var väldigt… ja, uppfriskande.

Jag verkar tidigare ha betraktat min inkomst som något som ska hålla mig flytande till nästa gång jag får pengar, och om det finns pengar över kan jag hitta sätt att spendera dem. Jag brukar tänka på vissa av våra medtrafikanter ute på vägarna., ni vet de där hetsiga jävlarna. Trafiken flyter på bra och det finns ingen kö – men ändå är det nån oajas som alltid måste jaga in avståndet till bilen framför. Ni vet vilka jag menar va? Jag tänker alltid att det måste vara synd om den som är så jäktad att den måste fylla ut alla marginaler. Det kan jag tydligen inte översätta till min egna inkomst; allt ekonomiskt avstånd till nästa lön jagades ikapp nästan tvångsmässigt.

Några punkter på rak arm

★ Sparandet som i början av januari uppgick till 7 000 kr var i november uppe i 43 000 kr. Detta är alltså utöver mitt ”vanliga” buffertsparande som jag tragglat med i många år men aldrig riktigt fixat. Så jag hade alltså 43 000 kr mer än vad jag hade haft om jag inte hade tagit ett aktivt beslut att förändra mina konsumtionsmönster.

★ Jag hade möjlighet att göra något som jag velat ge mig själv i många år: en ögonlaseroperation. Är inte det min bästa idé hittills? Det kostade 24 000 kr, en för mig hisnande summa när jag ser den samlad sådär – men jag hade tydligen inte reagerat på samma sätt om jag shoppat loss på random krafs under några månader. En laseroperation som ska resultera i en permanent korrigering av mitt synfel är ett helt rimlig grej att lägga asmycket pengar på.

★ Köpsuget är fortfarande minimalt i jämförelse med tidigare år. Nästan ingenting får mig att vilja spendera pengarna jag arbetar för; det ska i så fall ge en sån jävla bra utväxling att värdet typ måste överstiga det belopp jag spenderat. Typ värdet av att återställa sin syn… det är långt mycket större än 24 000 kr. Det är nästan ovärderligt egentligen.

★ Jag har dock övermannats av svåra köpsug vid några tillfällen under året. Då har jag istället skrivit ner det på en lista, med syfte att efter köpstoppet påminna mig själv om vad jag ville köpa under 2019. Listan är hyfsat lång nu, men när jag tittar på den idag är det typ tre saker jag fortfarande är intresserad av; en soffa, en sidenpyjamas och Den Sista Väskan, alltså den jag ska ha under decennier framöver så jag slipper köpa igen. Det kanske blir t.ex. en svart Fendi Peekaboo.

Ingen av mina farhågor har besannats; jag har varken avbrutit köpstoppet, ersatt med nån annan konsumtion, eller känt att det varit en enda lång plåga. Att ”gå in i affärer” känns så främmande. Jag brukade gilla att gå runt och botanisera i sminkdiskarna, men det har tappat sin attraktionskraft för att jag genom mitt skönhetsbloggande har insett att allt är samma sak. Det finns ingen magi längre.

Vi kör ett år till!

Det är också helt omöjligt för mig att återgå till my old ways. Nästa år kommer jag testa en ny variant av köpstopp, men jag är inte helt säker på hur det ska se ut ännu. Funderar på om det skulle bestå av ett visst antal tillåtna köp, t.ex. 12 varor under året, varav max 3 får vara nytillverkade.

Det känns lite intressant, non?

Ja detta är väl en humble brag om något, men det finns också en relevant fråga. Som jag inte kan svara på, eftersom att jag knappt hinner läsa bloggar längre.

Har ni bloggtips till Johanna? Bloggar om samhällsfrågor, konsumism och så? I så fall får ni gärna dela med er!

Snart är det ju för övrigt dags för bokslut. Året är snart över, köpstoppet är snart över, allt går gått så snabbt!

Det är för det första svårt att ta in att de här glada, vanliga sKönA rOcKmÄNnEn är mitt uppe i att skapa något av det absolut största, livsförändrande stycket konst som finns tillgängligt idag. När Dark Side of The Moon släpptes blev det också världens mest sålda album och som sådant markerade det Pink Floyds absoluta zenit. Hur fan toppar man ens Dark Side of The Moon (vsg för Spotifylänk förresten)? De åstadkom åtminstone två riktigt jävla ultrabra skivor efter detta – men de överträffade aldrig Dark Side – och bandets förfall som slutade i en kollaps av romerska mått började tydligen redan här. Resten är (interna-gräl-splittring-av-bandet-stämningar-i-domstol-flera-decennier-långa-konflikter-och-nedstigning-i-medelmåttighet) historia. Men Dark Side finns bevarad till eftervärlden och den är som… oj, varning för pretentiösa Annahita… musikalisk arkitektur, en katedral. Det rymmer så väldigt mycket, till exempel kapitalism, krig, förlust, berömmelse och psykisk ohälsa.

Sinnesförändrande – för mig helt livsavgörande – magisk.

Men det finns ju inget övernaturligt med de här fyra snubbarna från Cambridge, med de snobbigaste av engelska dialekter också. Allt pekar på att de är pappor till låtarna i den där världsberömda prisman, och det har alltså inte alls uppstått av sig själv djupt inne i skogen, mellan stjärnor på vinterhimlen eller ur ekon i en bergskedja. Det har tvärtom blivit till med vanliga jävla mikrofoner, sladdar, papper & pennor, instrument, skruvande på mixerbord och skivbolagschefer som signerar nånting och betalar för studiotid på Abbey Road Studios.

Så väldigt banalt.

För det andra slås jag av hur hänsynslös tidens gång är, och att det nästan är lite jobbigt att se dem såhär. I sena 20-årsåldern, eller precis fyllda 30, i sin absoluta prime både kreativt och utseendemässigt. De blir inte mer vackra och livfulla än såhär. Härifrån är det bara utför, även om det går långsamt.

Utseendet längst till höger..? Usch, det kan inte vara bra för hälsan att ha ett sånt ansikte.

Mansbeauty glädjer mig och jag försöker ofta precisera vad det betyder, alltså hur mansbeauty ser ut. Jag har hittills konstaterat att det inte är det minsta svårt att fastställa vad som är skönhet i kvinnor (skräll), men jag har också förstått att det för mig verkar vara ganska likt det jag hittat i mansansikten. Hy, benstruktur, ögon, proportioner, enkelhet, blodfullhet. Det som återstår av deras ansikten idag är ögonen.

Det är inte ofta jag får dödsångest, eller ens tänker på döden. Men det där klippet får mig att tänka på att varenda jävel, även jag, kommer vissna ner och försvinna. All skönhet, poff, borta för alltid.

Handelsanställdas förbund har en utmärkt tidning som heter Handelsnytt. Den tycker jag att alla borde läsa, speciellt om man vill veta vad som pågår i de företag där man handlar sina kläder, skönhetsprodukter, och så vidare.

I deras nya genomgång av kollektivavtal hos stora e-handelsföretag framgår bland annat att Skincity fortfarande inte har kollektivavtal. De påstår fortfarande att det inte finns någon efterfrågan för det. *le sigh* Det är också ironiskt att bolaget fortsätter att hävda detta, eftersom att JAG VET att de anställda visst vill ha kollektivavtal, har velat ha det länge och dessutom påtalat detta. Det är inte så klädsamt, att som arbetsgivare ta på sig rollen som språkrör för de anställda och mena att man har rätt att föra eras talan. Särskilt om man… ja.. ”ljuger” är ett starkt ord, men… utgår ifrån alternativa fakta, haha. ? [Handelsnytt: Därför nobbar framgångsrika e-handlare kollektivavtal] [Whinar.se: Hur vet man vad som pågår bakom kulisserna i skönhetsbraschen?]

Jag beklagar Skincitys motsträvighet och arrogansen mot medarbetarnas önskemål – det är trots allt inte mycket begärt att få kollektivavtalets trygghet och stabilitet när man jobbar på ett av branschens absolut mest framgångsrika bolag. Pengar finns. Skincitys vägran börjar bli larvig och jag förutsätter att de gör det enda rätta, speciellt med tanke på att allt fler som jobbar inom e-handeln går med i facket. [Handels.se: På jobbet: Om kollektivavtal] [Unionen.se: Kollektivavtal gör jobbet bättre!] [Handelsnytt: Facket lockar fler medlemmar i e-handeln]

Puss och/eller kram!

Uppdatering

Jag fixade länkarna i inlägget, så de leder inte längre till samma sida allihopa… hurra…

Kan man leva ett fullödigt liv utan nya stuffs?

Og den lille lænk

Och jag vill slutligen tipsa om en fin liten länk. Forskare vid University of Arizona har kommit fram till att man inte blir lycklig av konsumtion. Och vi ba ja det visste vi ju redan men det är väl bra att få det bekräftat med solid vetenskaplig metod. Hallååå. Läs i Aktuell Hållbarhet: Minskad konsumtion bra för planeten och lyckan.

? ?