När jag blundar och drömmer mig bort så ser jag skogsstigar, berg och dalar, sol och regn, lera, leenden, hurrarop, bjällror, skratt, min fru och mina barn. Jag känner lukten av frisk luft, eldrök, skogen, jag hör fåglarna i stigarnas tysta rum. Jag ser mig själv i en Youtubekanal, filmandes mina och våra äventyr men jag ser också de jag följer på Youtube och Instagram, jag drömmer mig bort, och fastnar i det.

Jag säger hela tiden att jag vill göra en förändring, att jag vill vara den personen som jag beskriver ovan, jag tror i alla fall det, för hur vet man att man vill göra en förändring? Vi pratar ofta om detta, att om det som jag beskriver ovan är målbilden, då måste jag förändra någonting. Jag kanske inte kan ta en timme framför TV med någon TV-serie eller Playstation varje kväll när min fru och mina barn har lagt sig, jag kanske också behöver den timmen till att sova eller jobba mot min dröm. Kan man vara en bra närvarande pappa men samtidigt också ha en dröm där man är i från dem?

Jag har inga svar just nu, så jag får återkomma, för jag vet inte riktigt vart jag är på väg med den här texten.

Jag ska säga att just nu när jag skriver detta så har jag ändå, under två veckors tid påbörjat det första steget till att närma mig någon form av dröm om hur jag vill leva. Jag har börjat röra mig mig mer, tagit tag i att ta mig till gymmet, försöka rätta till dåliga kostvanor, få lite balans i energinivåerna, så tillslut är jag kanske närmare att faktiskt kunna, tillsammans med min familj, försöka nå våra drömmar tillsammans.

Aja, vi hörs! Hare!

Jag tror anledningen till att ryggen inte fungerar är det faktum att jag är för svag, jag måste helt enkelt börja om från grunden. Nu har jag alltid haft mer eller mindre ont i ryggen varje år men har de senaste åren klarat mig väldigt bra, men sedan pandemin slog till med full kraft och en blir hemmasittandes utan samma träningsturneringen så har min dåliga rygg lagt av.

Jag har nu börjat köra rehab varje dag för att bygga upp ryggen för att så smått kunna komma tillbaka till att börja löpa igen. Det är ju inte bara löpningen som blir lidande utan även min motivation och mitt mående. När jag inte är fullt frist i rygg och i kroppen så tappar jag även motivationen, vilket leder till att jag inte lever som jag vill, och det gör att även mitt huvud börjar sega ihop.

Nu gäller det att hålla ihop, bita ihop och fokusera på vad som är viktigt, på riktigt!

Därför har jag tillsammans med min fru gått igenom några saker som jag anser är viktiga för att kunna komma igång. En av dessa är att träna mer regelbundet, om så bara korta pass för att faktiskt få in det. Jag har annars ganska lätt för att tänka att ”det är bara onödigt om jag ändå inte kan springa 2 timmar”. Detta försöker vi ändra på. Därför försöker vi ta till lite rörelse varje dag och om det inte är möjligt att springa längre så skall jag nöja mig med de 30 minuter som vi ändå vet att jag kommer kunna få in, någon gång under dagen.

Det känns såhär när vi väl har börjat, väldigt bra! Jag känner mig piggare och att jag orkar mer. Jag känner också att jag blir mer nöjd bara jag får in dessa pass, oavsett längd. Vi har en dag, lördag eller söndag då jag har inbokade långpass. Där försöker jag alltid att vara ute lite längre, och det känns skönt att ha det inplanerat, då får vi även till det så kallade livs pusslet.

Såhär ser veckoplanen ut:

Måndag: Vila (längre pass om helgens uteblivit)
Tisdag: 30-45 mintuer lätt löpning.
Onsdag: 45 minuter löpning.
Torsdag: 90 Minuter fotboll (hjälper min gamla klubb komma på fötter igen).
Fredag: Löpning efter känsla ca 60 min.
Lördag: Längre pass
Söndag: Längre Pass

Det känns väldigt skönt och enkelt att faktiskt få till. Utöver detta så kommer jag försöka lägga in två kortare styrkepass för att underhålla kroppen för att inte bara tappa muskelmassa.

Jag har köpt en bok för inspo också, både vad gäller löpning, men också matlagning och mötet med andra duktiga löpare. Eat Run Enjoy av Billy White!

Nu är det måndag och vi kliver in i en ny vecka av föräldraledighet, kortare jobbpass och en massa rolig träning!

För att ta sig still start så behöver vi löpare åka någon mil längst E4 norrut till Entré Norr. Väl här väntar en ganska lång lätt uppförsbacke på grusväg till det att vi viker in i skogen genom Skuleskogens Nationalpark. Jag hade flera veckor längtat efter denna löpning och såg mig själv flyta fram på mjuka stigar med lust i kroppen, men så fel jag hade. Inte i att jag kände mig lustfylld, för det gjorde jag verkligen, men tanken på att flyta fram på stigarna var bara att glömma, jag har aldrig någonsin sprungit i sådan teknisk terräng. Det var full fokus direkt när spängerna upphörde och stigarna tog vid.

Efter dryga milen så börjar en rejäl klättring mot Slåttdalsskrevan, ren och skär magi i naturens former. Det här visade sig bara vara starten på alla de klättringar som detta lopp skulle erbjuda. För efter skrevan och dryga 5-8 kilometer till i benen så börjar klättringen på nytt upp mot skrevan och upp för Slåttdalsberget, det börjar redan här kännas i benen och den bristande höjdmetersträningen gör sig påmind direkt.

Väl uppe på Slåttdalsberget tar jag in miljön under några minuter och bara njuter och låter benen återhämta sig något. När jag väl sätter fart igen så är det en ganska lång väg ner för berget igen och det gäller att ha tungan rätt i munnen så att en undviker att ramla och slå sig rejält. På detta parti av banan så möte vi också väldigt många övriga turister som är ute och vandrar och upplever Höga Kusten och Skuleberget och dess natur.

Väl nere från berget så börjar en ganska lång resa mot energistationen vid 25km och sedan vidare mot Skuleberget och den sista energistationen innan banans sista utmaning.

Vid 25km känner jag mig fortfarande helt okej. Jag har råkat stuka min problematiska vänsterfot tre gånger men det är inget som påverkar mig så mycket även om det gör otroligt ont precis när det händer. Jag laddar om och fyller på med lite energi och tänker att nu är det en transportsträcka till 36km och loppets sista prövning med dubbla klättringar.

Jag tar mig sakteliga mot den sista energistationen vid Via Ferrata, här känner jag mig riktigt tung i benen, jag har ont i fötterna men huvudet och magen mår fortfarande bra. Jag fyller på med lite av min egna energi vilken är i form av pannkakor, en saltgurka och lite spad från saltgurkan för att få i mig lite salt. Efter detta ger jag mig iväg mot den östra bergsstigen för att börja klättra mot toppstugan. Benen är nu otroligt sega och det går otroligt långsamt. Jag får jobba uppför, steg för steg. Jag stöter på några andra löpare som också upplever denna klättring som tung. Väl uppe på toppen och löpningen mot toppstugan känner jag att benen börjar komma tillbaka lite. Jag kan därför springa på uppe på Skuleberget utan problem och känner för första gången på länge att benen faktiskt kommer att hålla och orka bära mig hela vägen.

Det jag inte visste då var att här börjar vägen ner och det i form av en otroligt snitsig och klurig nedstigning. Jag får kämpa mig ned för klippor och det börjar återigen sakteligen att bränna rejält i mina knän, varje steg tar emot men jag tar mig ner till Friluftsbyn och kan påbörja min löpning bort mot liftarna och den sista grusvägen upp till Toppstugan och mål.

Nu är jag hemma, direkt när jag börjar gå uppför så känner jag att det inte kommer bli några problem. Jag får mjölksyra i låren men det är ingenting eftersom att efter denna klättring väntar mål, energ ochi en enorm stolthet. Jag tar mig uppför, steg för steg och passerar på vägen någon enstaka löpare som tillsammans med support jobbar sig uppför, kämpandes. Väl uppe på toppen och i mål spelas en låt av ABBA, jag tror det var The Winner Takes it All, jag orkar inte riktigt lyssna på något alls utan fistbumpar arrangören och tar emot en påse Chips, ett diplom och lite återhämtningsdryck.

Jag är i mål och har sprungit längre än jag någonsin tidigare gjort, i den jobbigaste terräng jag gett mig på. Jag går direkt in i toppstugan och köper en dricka, sätter mig vid en bänk och äter min chipspåse och dricker i tysthet min dricka. Jag tittar ut över den fest som utspelas på toppen där löpare firas om vartannat för att ha tagit sig i mål. Löpare som har varit i mål ett tag äter något från köket, dricker öl och har det allmänt bra. När jag väl har gjort mitt ringer jag min dotter och säger att jag är färdig, packar ihop och tar mig mot liften, jag åker ner mot friluftsbyn och börjar promenera mot bilen. Det enda jag har i tanken när jag går där är att hemma väntar Tacos, en öl och min familj.

Jag kommer lördagen den 4 september att springa Höga Kusten Trail 43km. Det är en sträcka jag aldrig tidigare har sprungit och dessutom så är det omkring 1600 höjdmeter. Jag ser med tillförsikt fram mot loppet och är mentalt inställd på att det kommer bli tufft och jobbigt, men jag vet också att jag kommer att klara det om jag intar rätt energi och tillåter mig känna att det är jobbigt.

Loppet går i Dockta och igenom Skuleskogen, över Slåttdalsberget och genom skrevan för att sedan ta en tillbaka till och över Skuleberget två svängar. Jag ser så otroligt mycket fram emot att ta mig genom Skuleskogen samt att få ta del av de fantastiska vyer som Skuleberget och dess natur erbjuder.

Utöver att jag kommer att springa detta lopp nu 2021 så har jag två ytterligare mål som ligger lite längre fram i tiden. Under 2022 kommer jag, förhoppningsvis om jag får plats, springa Järvens Stig på Idre Fjällmaraton som mäter 84km för att sedan under 2023 ta mig an min första 100-miler. Dessa lopp kräver massor av träning och förberedelser medan Höga Kusten Trail inte kommer kräva lika stor förberedelse men likväl bli ett jobbigt lopp.

Vi har i vår familj redan börjat prata om 2022-års lopp, detta för att det krävs ganska mycket planering för att vi skall få ihop allt. För det första så har vi fått en till liten knodd som nu är fyra månader. Samtidigt så har vi en krävande sjuåring här hemma och en fruga i familjen som med NPF-diagnoser gör att planering och framförhållning är A och O.

Men du gäller det bara att ladda för nästa helg och hoppas att allt skall gå bra. Nu på söndag kommer jag springa en kortare sväng som förberedelse med hela väskan packad och energischema inför loppet för att se hur magen och kroppen reagerar.

Aja, Hare!

Jag kommer helt enkelt att låta det ta sin tid. Målen och vad jag vill finns fortfarande kvar, även om jag kommer skjuta på dem något för att inte missa denna tid i livet med en bebis hemma.

Jag följer Pace on Earths 10 månad mot 10 mil men har inte kunnat träna i den utsträckning som schemat kräver de senaste fyra månaderna. Det är som det är och jag känner tröst i att det kommer ett nytt år också. Jag kommer då att börja om, samma resa som jag gjort detta år med samma schema och följa mina gamla mejl och råd.

Nu nalkas hösten och jag har ett lopp att springa. Jag kommer att springa Höga Kusten Trail 43km, en hittills ny distans för mig. Jag ser försiktigt fram emot detta och förbereder mig nu mentalt på att det kommer att vara jobbigt, men samtidigt helt otroligt vackert och nyttigt inför framtiden.

Aja, hare!

I 10 månader mot 10 mil så finns det alltid ett långpass inplanerat varje vecka, detta pass brukar vara antingen på lördagar eller söndagar. Jag har lagt mitt pass stående på söndagar för att vi i familjen alltid skall veta att då väntar ett långpass och vi behöver inte ställa för detta inför varje helg.

Denna veckas långpass bestod av 90 minuter, längre om allt kändes bra, lugnt temp med en promenadvila varannan kilometer. Jag började mitt pass enkelt genom den lokala lilla skog som finns precis intill här där jag bor, den består av två kilometer krokiga stigar, det är fantastiskt mysig löpning och alltid en bra start på alla mina pass. Därifrån tog jag mig ner mot Indalsälven för att följa denna från Sörberge bort mot Frölandsbodarna. Det är väldigt fin, platt och härlig löpning på sina håll och bjuder på ganska fin utsikt mot vattnet för den som orkar ta sig lite tid.

Väl på väg mot Frölandsbodarna så tog jag ett beslut att följa en stig som letar sig in i skogen någon kilometer för att följa denna till ett skoterspår och mindre väg för att ta mig genom denna skog mot ett område som kallas edsgården. Jag tog där och då ett beslut att följa en liten, liten stig som av någon anledning var markerad med vita band. Jag följde denna stig uppåt i en kilometer och helt plötsligt var stigen borta och jag fast mitt i en tjock tät skog med knädjup mossa och våtmark.

Jag hade där och då två val, springa tillbaka eller försöka vika av och ”gena” mig tillbaka till skoterspåret som låg där intill. Detta blev en omväg där jag tillbringade säkert 20 minuter på den kilometern för att ta mig tillbaka. Jag fick klättra över rotvältor, häva mig upp för stora stenbumlingar och försiktigt glida ned för mindre stup. Det var en upplevelse i sig och helt sjukt att en kan virra bort sig så mycket i en skog som ändå är så liten och i närheten av där jag bor.

Väl nere bland bebyggelse igen så springer jag in på det industriområde som vi har och springer detta pass snabbaste kilometer då jag blir jagad av 200 måsar som ömsom skiter ömsom attackerar mig.

Det blev 2 timmar upplevelse kan man säga, till det fick jag 15 kilometer in på kontot också.

Det händer ibland att jag funderar vad jag vill med mitt liv. Vad jag hade velat göra mer av eller vad jag önskar att jag redan gjort. Dessa tankar växer sig starkare av Sociala Medier och det faktum att jag kan se hur andra lever. Att de har stora fina hus, två bilar på uppfarten, husvagn eller husbil och varför inte en stuga mitt ute i ingenstans. Allt detta gör mig avundsjuk och får mig att tro att det är något annat liv än det jag har idag jag vill sträva mot.

I detta grottar jag ner mig, jag läser på och Googlar om hur man kan spara så mycket pengar som möjligt, eller varför inte bygga en egen husbil och bo den med hela familjen och resa land och rike runt. Jag fastnar i dessa tankar. Fördelen idag är ju att jag vet att det bara är tankar och att jag inte behöver tro på allt jag tänker, ibland tar det ett tag innan jag tar mig ur och kommer fram till detta men jag har med tiden lärt mig att med löpningen har jag ett verktyg att hantera dessa tankar, meditera och landa.

Löpningen har blivit otroligt viktig för mig för att kunna hantera vardagens stress och mina egna tankar. Jag behöver komma ut och löpa och låta tankarna vandra fritt, det finns ingen annan form av träning som ger mig detta. Det som är viktigt för att jag skall kunna hamna i detta stadie av meditativt löpande så behöver jag vara ute längre än ”vanligt”, det behöver inte gå fort utan det är tiden som är det viktiga.

Jag har alltid tidigare försökt springa så fort som möjligt. Att springa milen på 40 minuter till exempel. Men sedan jag anmälde mig till Pace on Earths 10 månader mot 10 mil så har jag hittat någonting helt annorlunda och som verkligen fungerar för mig, både som löpare och som människa. Nu har jag helt plötsligt en träningsform som också kan fungera som en livsstil. Jag känner mig mer som en löpare än någonsin och jag får tid till att värdera vad som är viktigt för mig. Det jag värdesätter mest är min familj, vänner som finns kvar genom tidens gång och att få vara frist, allt annat är bara påhitt, måsten som är projicerade på mig genom sociala medier och att vi idag lever i någon slags överflöd där allt skall vara så flådigt som möjligt.

I mitt närområde så finns skogsstigar mellan två bostadsområden, det är inte allt för mycket skog men stigarna bjuder tur och retur samt med lite listighet på över milen i löpning vilket är fint bara det. Passet i sig gick ganska bra, jag hade något tunga ben, vilket egentligen inte släppte på hela passet. Det blev som värst uppför då pulsen drog iväg något, det var ingenting som påverkade i stort då jag ändå tog mig igenom hela passet med en känsla av att det gick lätt.

Distans: 10.29
Tid: 1:13:18
Pace: 7:07/km

Jag har svårt för att stanna av och gå under passen. Jag har fortfarande den där lilla gubben på axeln som säger, ”det är bättre att du springer, det ger en bättre tid”. Jag jobbar hela tiden med att få bort den där rösten som pekar på att tid skall vara viktigt, målet är ju att springa så långt som möjligt, och inte så snabbt som möjligt, det tar tid, men jag blir bättre.

Jag hoppas att jag i framtiden skall kunna presentera lite filmer från mina rundor, visa på stigar som finns i Timrå med omnejd samt även dela med mig av lite insikter och tankar kring löpning, livet, familjelivet med NPF-diagnoser och annat. Jag hoppas verkligen att det skall gå att genomföra och att jag skall ha modet nog till att stå framför kameran, och inte bara vara bakom.

Aja, Hare, äntligen ny vecka!